Gräs missionshus i Sunnemo

 

I sockenboken Sunnemo socken (1953), skriver kontraktsprosten Karl Lagerlöf följande om missionsförsamlingen (sid. 379-380).

Sunnemo Missionsförsamling, ansluten till Missionsförbundet bildades år 1879. Till ordförande valdes skomakaren Nils Olsson i Tutemo, mest känd såsom Nils på Lund, en rättänkande, bild och sympatisk man. Han stod kvar som ordförande ända till sin död den 26 juni 1918. Fröståndare var först småskolläraren Henrik Larsson på Aspåsen. Henrik Larsson var alltså hemmahörande inom missionsförbundet men hade enligt Werner i många stycken en helt luthersk uppfattning. ”Han var en fridens man som avskydde alla slitningar och strider, en sann lärjunge till honom, om vilken profeten säger: ’Hans röst skall ike höras på gatorna’”. Den som haft honom som lärare minns med mycken tacksamhet den gamle hedersmannen. Han spelade psalmodikon till morgonpsalmen, och man hörde honom ibland när någon av hans elever var särskilt trög, manande viska till sig själv: ”Tålamod, tålamod”. Eller kanske var det en bön. Att han var en verkligt from man förstod t. o. m. vi små. När man tänker på de gamla lärarna av hans typ, blir ens hjärta varmt.

Redan i början av 1880-talet beslöt man så snart som möjligt bygga ett eget hus att samlas uti. Tomt inköptes på gränsen mellan Gräs och Tutemo, och det dröjde ej länge förrän huset var färdigt. Församlingen har aldrig haft någon fast anställd predikant utan betjänats av Värmlands Ansgariiförenins resande predikanter eller av någon grannförsamlings predikant. En tid var folkskolläraren N. Östlund, Lakheden, anställd som predikant med tjänstgöring en gång i månaden. Bland dem som besökt församlingen och predikat där, må nämnas C. J. Nyvall och dennes son, professor David Nyvall från Amerika. Under många år besöktes också församlingen av de båda blinda bröderna Bäcklund och Pettersson, som predikade och sjöng. Dessa båda gästade också tidvis den Lutherska Missionsföreningen. Efter Nils Olssons död valdes hans son K. Edvard Nilsson till missionsförsamlingens ordförande och kvarstår ännu på denna post. År 1927 bildades den första juniorföreningen. Ledare för den blev Herbert Sundström. Ungdomsförening hade bildats 1922. En tid hade församlingen söndagsskola i kyrkbyn. Nu förekommer verksamhet endast i Gräs. Församlingen har nu ca 30 medlemmar. I söndagsskolan undervisas ca 15 barn. Juniorer är omkring 10.

Betania i Rudskoga

Bokverket Pingströrelsen (utgivet i samband med rörelsens 100-årsjubileum i Sverige 2007) ger följande information om Betaniaförsamlingen i Rudskoga:

Ordnad den 31 oktober 1932 av 47 personer. Moderförsamling var Betania Skagersvik. Förste föreståndare var Karl Andersson.

1945: 38 medlemmar. 1985: 19 medlemmar. 2005: 4 medlemmar

Som synes en utveckling som inte ser så lovande ut. Men församlingens hemsida vittnar om en aktiv församling. Så här svarar pastor Uno Gustafsson via e-post om vad som ”hände sen”:

Uppgifterna 2005 var helt rätt och antalet 4 medlemmar fortsatte fram till 2009, då började en förändring.
Vår ”hemsida” kom till då och det ger kanske en annorlunda bild av verksamheten, samtidigt kom det till nya medlemmar.
Vi är idag 10 medlemmar i Betaniaförsamlingen, verksamheten har en internationell prägel.
Missionsarbetet har vuxit stort med ett arbete i Burundi och våra möten i Betaniakapellet gästas ofta av utlandsfödda predikanter. 
Det händer flera gånger varje år att nästan alla sittplatser i Betania är upptagna och i varje Gudstjänst kommer människor som inte tillhör församlingen.
Utöver mötesverksamheten har Betaniaförsamlingen, de senaste 5 åren, lagt nytt tak på kapellet och installerat nytt vatten och byggt helt nytt avloppssystem.
Renovering av själva kapellet (byggnaden) är också planerad.
Det finns inte så många pingstkapell bevarade på detta sätt, så det är glädjande att verksamheten i Rudskoga fick en nystart.

Metodistkyrkan i Arvika

Arvika metodistförsamling bildades 8/10 1906 med 32 medlemmar och 28 provmedlemmar. Redan året efter församlingens bildande inköptes en tomt i Hultabacken i köpingens nordvästra hörn av Anders Eriksson för 1300 kronor, och 25/6 samma år godkände byggnadsnämnden ritningarna till en församlingskyrka, innehållande en större sal med läktare, en mindre sal samt vaktmästarebostad.

Grundstenen till Arvika metodistkyrka lades 25/1 1908. Tal hölls av församlingens föreståndare pastor Hehrne och pastorerna Schager och Fryksén. Efter ritningar av byggmästare Herman Olsson började kyrkan omedelbart att uppföras av denne och byggmästare Johansson och invigdes 10/10 samma år av pastor G. Wagnsson, Stockholm. Den kostade jämte tomten i uppförande 12800 kronor.

Församlingens förste föreståndare var pastor Nils Hehrne och 1910 hade församlingen 82 medlemmar och 1916 98 samt 17 provmedlemmar. Således en snabb medlemsutveckling. Vid tryckningen av boken Arvika – köpingen och staden 1811-1911-1936 som ovanstående uppgifter är hämtade från så var medlemsantalet 136.

I boken Om Arvika från 1986 uppges, att stommen i den 1906 bildade församlingen kom från Glava, där en metodistförsamling bildats redan 1887.

Verksamheten i Metodistkyrkan avslutades 1985. Byggnaden ansågs som en omistlig del av Arvikas stadsbild och såldes för att byggas om till bostad. I ett reportage i VF 2009 berättas om familjen som nu bor där.

Kila missionsförsamling

Historik skriven av Carl-Johan Ivarsson till 110-årsjubileet i september 1992.

En fri församling bildas

Året 1878 är en brytpunkt i väckelserörelsens historia. Då splittrades Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och Svenska Missionsförbundet bildades där P. P. Waldenström och E. J. Ekman kom att stå i spetsen. Värmlands Ansgariiförening lämnade också EFS med sina missionsföreningar, och anslöt sig till det nybildade SMF. Den förening som fanns i denna bygd hette Gillberga missionsförening. Flertalet av denna förenings medlemmar önskade kvarstå i EFS och föreningen gick därför ur Ansgariiföreningen ca 1880. 1877 gick en stor väckelse fram i bygden med missionsföreningens predikant Engström som det synliga redskapet. Engström kom dock senare att sluta sin tjänst p. g. a. skilda meningar i vissa lärofrågor.

En mindre skara ”waldenströmskt” sinnade fanns emellertid i Kila, och de beslutade sig för att bilda en fri församling. Det finns flera versioner av denna händelse. I tidigare jubileumsberättelser, som går tillbaka till den grundliga 50-årsberättelse Johan Lindström skrev 1932 konstituerades församlingen vid ett möte i Östensbyn hösten 1882 av 10 personer. Lindströms källor var då de enda två kvarlevande medlemmarna från denna tid, nämligen syskonen Matilda Andersson, Kråkbråten, och August Svensson, Hökelund. Enligt en annan av de deltagande, J. G. Johansson, som skrivit ner sina minnen om församlingsbildandet, skulle det ha skett 1883 i Hökelund. Det skulle ha föregåtts av ett möte i Nysäters skolhus med Gillberga missionsförening där man hade haft olika uppfattningar om Bibelns ord om Guds församling och Guds folks rättigheter i den kristna församlingen. Medlemsantalet uppges till ”omkr. 17”.

Gustaf Andersson uppger att församlingen bildades på sommaren 1882 i Hökelund av 8 män och 4 kvinnor, som beslutade sig för att bilda en församling ”….att undervisa, hjälpa och stödja varandra enligt Herrens ord samt bedriva missionsverksamhet efter en nåd och gåva Herren givit. ” I nästa möte, som hölls i Östensbyn hos Anders och Lovisa Andersson skall Herrens Heliga Nattvard ha firats. Detta till stor glädje särskilt för de som för sitt samvetes skull ej kunnat delta i Svenska kyrkans nattvardsfirande. Där skulle också Olof Olsson, Tängelsrud, ha valts till församlingsföreståndare. En broder från Tveta friförsamling skall ha varit nattvardstjänare vid detta tillfälle. I andra jubileumsberättelser, den första är 70-årsberättelsen, anges ett exakt datum för bildandet, nämligen den 19 oktober 1882, utan angivande av någon källa. Vid församlingens bildande antogs genast stadgar, enligt J. G. Johansson. Församlingsmöte skulle hållas tredje söndagen i varje månad och nattvardsfirande en söndag varannan månad. Det är oklart hur länge dessa stadgar var i kraft, men 1911 antogs nya stadgar som skulle komma att gälla ända till 1990, om än med smärre ändringar. I Värmlands Ansgariiförenings årsböcker står församlingen omnämnd för första gången 1883. 1884 hade den 27 medlemmar och gav 30 kronor till Ansgariiföreningen i anslag. Enligt statistik från SMF:s expedition skall församlingen ha bildats 1883 och hade då 26 medlemmar.

När bildades egentligen församlingen?

Som lätt kan förstås är uppgifterna ganska förvirrande. Om man skall försöka sig på att dra några slutsatser får det bli att församlingen otvivelaktigt existerade 1883. Jag tror själv att församlingen bildats detta år. Det som talar för detta är det långa tidsavståndet till de utsagor som gavs inför 50-årsjubiléet. J. G. Johanssons nedskrivna ”vittnesmål” verkar också vara skrivet ganska tidigt av själva papperet att döma. Hur många medlemmar var då med och bildade församlingen? Den frågan är svårare att ge ett bestämt svar på. Närvarande vid det första mötet (var det nu hölls?) verkar ca 10 personer har varit, men kanske anslöt sig 15 st. senare under året? Härom kan vi spekulera, men eftersom inga källor nämner något om detta, kan frågan aldrig klart besvaras.

Missionshusbygge

När församlingen bildades hade den helt naturligt ingen egen lokal att samlas i utan mötena hölls i församlingsmedlemmarnas hem, bl.a. hos Anders och Lovisa Andersson i Östensbyn och i Hökelund. Detta visade sig dock bli alltmer ogörligt, och missionsvännerna beslutade sig för att bygga ett eget missionshus. Detta skedde 1892 eller 1893 (troligast det senare årtalet). Tomtmarken inköptes av Johannes Olsson på Kron i Torstensbyn. Sten till grunden framkördes under våren av missionsvännerna, och grundläggningsarbetet utfördes av stenhuggaren och grundläggaren Johannes Kruse, Bolet. Byggnadsarbetet leddes av ovannämnde Johannes Olsson, Kron. Det mesta av timret skänktes av missionsvännerna och vänner till församlingen.

En stor del av inredningsarbetet gjordes av Karl Takman, Västra Takene. Det nya gudshuset kunde tas i bruk redan på hösten samma år som bygget startat och missionsauktion kunde hållas där. Missionsauktion har det sedan hållits i missionshuset varje höst sedan dess.

Det nya missionshuset, kallat Torstensbyns missionshus, var ännu inte helt färdigt vid denna tid. Stockarna låg ännu bara, men sommaren 1908 brädfodrades och målades missionshuset utvändigt, och 1910 målades det invändigt. Missionshuset omfattade i sitt färdiga skick en större sal med läktare och under den kök och ett mindre rum. Missionsförsamlingens medlemmar har till största delen genom årens lopp haft sin geografiska hemvist i den nordvästra delen av Kila socken.

Detta är tydligt redan i den äldsta bevarade matrikeln från 1896. Den omfattar omkring 25 namn. Det är svårt att avgöra hur många som var med 1896 ty matrikeln har senare utökats. Några medlemmar var bosatta i södra delen av Gillberga socken. En del kilabor bosatta i östra eller sydvästra delarna av socknen har tillhört Säffle eller Tveta missionsförsamlingar.

Under dessa tidiga år fick församlingen ofta besök av Ansgariiföreningens predikanter: Carl Johan Nyvall, Carl Fredrik Kjellin, P. Lundmark, J. Erixon, A. V. Pettersson och Enoch Olsson med flera. I slutet av 1880-talet inledde Julius Johansson från Huggenäs en lång verksamhetsperiod i Kila. Han kan anses som församlingens förste ”riktige” predikant, eftersom han hade ett visst antal predikodagar varje år i Kila. Detta höll han på med ända till slutet av 1920-talet.

Den i Huggenäs födde J. E. Bodin bosatte sig 1896 på Östra Ekebacken i Djupviken efter ett äventyrligt predikantliv i USA. Han trädde i Värmlands Ansgariiförenings tjänst som resepredikant och predikade i Kila i mån av tid. Han var välkänd för sina långa predikningar, ity han aldrig predikade kortare än två timmar. J. E. Bodin begärde utträde ur församlingen på egen begäran 1916 och anslöt sig till Säffle missionsförsamling, p. g. a. den långa resvägen till Torstensbyn. Han gick ur tiden 1928, 74 år gammal och är begraven på Kila kyrkogård.

Årsmötet 1901 inleder den äldsta bevarade protokollsboken. Där utsågs Karl Wåhl, Norra Höke till söndagsskolföreståndare. Söndagsskola fanns i Kila sedan 1860-talet, då i missionsföreningens regi. Karl Wåhl var söndagsskolföreståndare till 1914.

Ungdomsförening bildas

På 1910-talet förekommer namnet August Larsson flitigt i församlingens protokoll. Han var under en period bosatt på Törnemon i Smedbyn och sedan i Åmål. 1916 flyttade han till Trollhättan och var där grosshandlare. Under denna tid inträffar flera intressanta händelser. Den 30 mars 1911 samlades 20 personer i missionshuset för att bilda en ungdomsförening. Alla var dock inte vad vi kallar för ungdomar, äldst var August Svensson som var född 1850. Till ordförande valdes August Larsson, Smedbyn och övriga styrelseledamöter blev Gustaf Andersson, Kråkbråten, vice ordförande, Albin Johansson, Norra Höke, sekreterare, N. A. Olsson, Lövenborg, vice sekreterare och Alma Svensson, Hökelund, kassör. Föreningens namn blev Kila Kristliga Ungdomsförening. Ungdomsföreningens stadgar antogs den 13 maj 1911.

1912 gjordes en mindre ombyggnad av missionshuset, då rummet under läktaren togs bort. Som ett kuriosum kan nämnas, att till återinvigningen av det nyrenoverade missionshuset inköptes bröd för 7:50, 5 kg bitsocker samt kaffe efter behov. 1915 valdes revisorer av församlingens ekonomi och förvaltning för första gången. Samma år avled Gustaf Andersson, Kråkbråten, en av de som varit med vid församlingens grundande. Han blev frälst i den stora väckelsen 1877 och hade varit både ordförande, sekreterare och föreståndare under olika perioder.

Vid årsskiftet 1915-16 var ett förslag uppe om att kalla gemensam predikant med Tveta, men sommaren 1916 beslutades att bordlägga frågan så länge församlingen har Julius Johansson. 1919 beslutades dock att kalla gemensam predikant, men senare meddelas i protokollen att den kallade predikanten avböjt. Samma år indrogs elektriskt ljus i missionshuset, och elleveranserna ombesörjdes av Kila Elektriska Distributionsförening. Värmekälla i missionshuset var en kamin som stod i ett hörn där besökarna vintertid gärna satte sig för att ”tina”.

Vid årsmötet 1922 valdes Gunnar Johansson, Västra Takene, till ny ordförande efter sin far J. G. Johansson. Gunnar Johansson var vid detta tillfälle endast 25 år och höll i ordförandeklubban till 1963, alltså i 41 år. Under 1920-talet verkade Tveta friförsamlings predikanter F. Hassel och Viktor Vellskog i Kila under några korta tidsperioder. Kunskapen om församlingens tidigaste historia tycks vid denna tid ha varit begränsad. I ett protokoll från 1926 uppdras åt Gunnar Johansson att utforska tid och år då Kila friförsamling bildades.1929 kom predikantfrågan att lösas på ett mera permanent sätt. Då antog Johan Lindström från Grava Kila och Tveta friförsamlingars kallelse och nu inträdde en händelserik period i församlingens historia.

Väckelseelden faller!

I november 1929 inledde Ernst Raimer och Johan Lindström en mötesserie. Då inträffade något som många troget väntat på i många år. Den största väckelsen under församlingens historia kom. 1930-talet blev en skördetid för församlingen. 1930 var medlemsantalet 34, och under det kommande decenniet intogs 38 personer i församlingen, de flesta på bekännelse av sin kristna tro. Den 10 november 1929 beslutade församlingen att om och tillbygga missionshuset och en byggnadskommitté valdes bestående av N. A. Olsson, Lövenborg, sammankallande, Gunnar Johansson, Västra Takene, Anders Jansson, Myrås, Johan Larsson, Smedbyn och Pontus Pettersson, Tängelsrud. När den sistnämnde avled invaldes pastor Johan Lindström.

Efter en studieresa till Skåre nyrenoverade missionshus bestämdes att missionshuset skulle tillbyggas med en mindre sal och kök i nedre våningen och vaktmästarbostad om ett rum och kök i den övre våningen. Grunden för tillbygget lades den 23 april 1930. Under byggnadstiden hölls mötena på Mellangården, Smedbyn (nu von Echstedtska gården), som innehades av två församlingsmedlemmar, Gunnar Johansson och Anders Jansson. Invigningsfest i det omgestaltade missionshuset hölls den 6 december 1931. Medverkade gjorde bl. a. C. W. Gillén, Einar Tärne och Tvetatrion. Även den stora salen hade förändrats genom att läktaren tagits bort och estraden helt byggts om.

Ända från missionshusets första början till 1912 var Johan Eriksson, Tängelsrud, missionshusets vaktmästare. Han avsade sig sin syssla p. g. a. avtagande syn. Under 20 års tid fanns ingen särskild vaktmästare utan medlemmarna skötte själva denna syssla. 1932 beslöts att tjänsten skulle utannonserats och senare under samma år flyttade makarna Ernst W. och Ida Borge in i den nya vaktmästarbostaden.

Den 16 juli 1929 bildades en juniorförening med pastor Johan Lindström som ledare. I november 1932 firades församlingens 50-årsjubileum. Under denna tid bedrev församlingen söndagsskolverksamhet i Norra Ed. Detta upphörde 1937. Vid årsmötet samma år beslutades att församlingens namn skulle ändras till Kila missionsförsamling. Beteckningen friförsamling ansågs ha tjänat ut. Den 1 november 1937 flyttade Johan Lindström till Valla. Återigen beslutade församlingen att gemensamt med Tveta kalla pastor. Följande år tillträdde Verner Andersson (senare Anneborg) denna tjänst.

Under de följande krigsåren förrycktes församlingens verksamhet av inkallelser och dylikt. Fr. o. m. 1942 utbetalas ett särskilt dyrtidstillägg till pastor.

Vid församlingens 60-årsjubileum 1942 medverkade distriktsföreståndare Josef Rydhe. Pastor Andersson sammanställde en minnesskrift. Följande år flyttade han till Mustadfors. Efter ca 1 års vakans fick Tveta och Kila missionsförsamlingar en ny pastor i juli 1944 då O. R. (Olof Richard) Otz från Sollerön antog församlingarnas kallelse. Otz stannade till 1948 då han flyttade till Delsbo. 1949 vidtogs några mindre förändringar i lilla salen. Samma år kom pastor Hilding Aurén till Tveta och Kila. Han stannade till 1952 då han antog tjänst som juniorsekreterare i Skåne-Blekinges distrikt. Aurén blev senare präst i Svenska kyrkan och kyrkoherde i Stora Kils pastorat.

skanna0081
Torstensbyns missionshus vid 50-årsjubileum för SMU-ungdomsförneningen. Foto: Erik Pettersson.

Från början av 1950-talet hjälpte Kila missionsförsamling den lilla Häljebols missionsförsamling med mötesverksamhet, ungdomsarbete och söndagsskola. En juniorförening vid namn ”Stjärnan” startades, men störst framgång fick söndagsskolarbetet som bedrevs ända till 1981, med Torsten Larsson, Ruth Pettersson och Arnold Ivarsson som föreståndare i nämnd tidsordning.

Vid församlingens 70-årsjubileum 1952 var Johan Lindström, Johan Gustafsson, Ernst Raimer och Viktor Johansson talare. Johan Gustafsson var SMF:s missionsföreståndare 1944-54 var född och uppvuxen i Esbjörbyn, Långserud. Redan 1912 hade han varit talare på ett ungdomsmöte anordnat av Kila Kristliga Ungdomsförening. Ernst Raimer från Sandbol och Viktor Johansson från Västra Takene blev pastorer i SMF.

Viktor Johansson var f. ö. en äldre bror till församlingens mångårige ordförande Gunnar Johansson. Under åren 1952-54 hade församlingen ingen fast anställd pastor, men 1954 erbjöd Långseruds missionsförsamling del i pastor i Sven Ahlerups tjänst.

Han hade varit pastor där sedan 1952. Under Ahlerups tid fick sången en stor plats i församlingens liv, både genom solosång och musikförening.

Redan under August Larssons tid hade en sångkör bildats. Den lades ned senare p. g. a. sångarbrist. Pastor Johan Lindström väckte nytt liv i sångintresset och 1929 återuppstod kören. Den upphörde i slutet av 1930-talet. Istället verkade en musikförening, men denna är nedlagd sedan åtskilliga år tillbaka. 1955 bildades Kila Missionsförsamlings Minnesfond som genom åren tagit emot många bidrag i samband med församlingsmedlemmars och andras frånfälle. Många är de i Kilabygden som fått en hälsning från församlingen genom minnesfonden i samband med utdelningen av julblommor till äldre och sjuka. 1957 blev Kila Kristliga Ungdomsförening SMU i Kila i samband med riksomorganisationen av missionsförbundets ungdomsarbete. Sven Ahlerup slutade sin tjänst i Kila och Långserud i augusti 1958 och flyttade till Piteå. Ny pastor blev Einar Sköld, tidigare i Lungsund. Han tillträdde tjänsten 1959.

Samma år inleddes en diskussion om missionshusets framtid. Olika förslag framfördes, bl. a. att bygga helt nytt på andra sidan vägen. Slutligen blev det dock så, att missionshuset byggdes till ännu en gång. Resultatet blev hall, ungdomslokaler och toaletter i källaren. Förändringar vidtogs också i stora salen, där bl. a. lilla rummet bredvid estraden togs bort. Byggnadskommittén utgjordes av John Johansson, Hallerud, sammankallande, Ingeborg Svensson, Hökelund, Erik Pettersson, Tängelsrud, Robert Pettersson, Västra Takene och pastor Einar Sköld. Arkitekt var Janne Feldt, Karlstad. Feldt har ritat åtskilliga kyrkor i Värmland och annorstädes.

1962 återinvigdes missionshuset i samband med församlingens 80-årsjubileum. Medverkade gjorde bl. a. Viktor Johansson och dåvarande distriktssekreteraren John-Åke Ericson. 1961 flyttade missionshusets vaktmästare Ida och Ernst Borge till ålderdomshemmet Kilagården efter 29 som bosatta i missionshuset. Vid årsmötet 1963 avgick Gunnar Johansson från ordförandeposten. Ny ordförande blev John Johansson, Hallerud. På hösten 1964 slutade pastor Sköld sin tjänst och övergick till annan gärning. Förhandlingar fördes med Säffle missionsförsamling om del i den ungdomspastor de tänkt anställa. Dessa planer förverkligades inte, så Kila missionsförsamling stod de följande 13 åren utan fast pastor. Istället fick man lita till tillresande predikanter. Åren 1968-70 var Ragna Åhslund missionshusets vaktmästare. 1971 bekläddes den äldre den av missionshuset med plåt, visserligen underhållsfritt, men kanske inte helt estetiskt bra, eftersom den nyare delen var och fortfarande är brädfodrad.

Vid årsmötet 1971 blev Albert Larsson, Västra Takene, församlingens ordförande. Hösten 1972 firades 90-årsjubileum där dåvarande distriktsföreståndaren Bertil Nordenstig var en av de medverkande. Under 1970-talet upphörde både juniorverksamheten i söndagsskolan i Torstensbyn. Hösten 1977 fick församlingen del av Svanskogs missionsförsamlings pastorstjänst tillsammans med Mo och Långseruds missionsförsamlingar. Hilding Bjälvestrand innehade denna tjänst sedan 1975.

I oktober 1982 firades församlingens 100-årsjubileum i dagarna två med tidigare pastorer och distriktsföreståndare Ingemar Nilsson som talare. Samma år blev Helmer Karlsson, Östensbyn, församlingens ordförande. I mars 1983 flyttade Bjälvestrand till Horndal i Dalarna. I augusti samma år anställdes Hans Mannegren som vakanspastor i pastorskretsen.

Mellan 1975-89 var söndagsskolan i Torstensbyn vilande p. g. a. för litet barnantal. Hösten 1989 nystartades verksamheten och har nu ett tiotal barn i två grupper med Börje Danielsson som föreståndare och Arnold Ivarsson och Karin Danielsson som medhjälpare. 1987 fick församlingen en stor testamentsgåva bl. a. bestående av en bostadsfastighet intill missionshuset efter församlingsmedlemmen Erik Pettersson. Lösöret såldes på en auktion i juli 1987 där behållningen gick till SMF:s ambulansflyg i Zaïre. Församlingen beslutade att inte sälja fastigheten utan hyra ut den. Hyresgäster är familjen Karin och Börje Danielsson.

1988 slutade Hans Mannegren och efter en kort vkanastid blev makarna Zensy och Erik Fredriksson pastorer i Svanskog, Långserud, Kila och Mo missionsförsamlingar. Under de senare åren har missionshuset fått högtalaranläggning och köket har renoverats. För söndagsskolans behov har rummet i källaren iordninggjorts. Vid 110-årsjubileet har församlingen 28 medlemmar.

Ordförande:

Gustaf Andersson, Kråkbråten                                                      1883-1886, 1895-1900

August Svensson, Hökelund                                                          1888-1890

Anders Andersson, Lillerud                                                            1891-1894

Karl Takman, Södra Höke                                                                1901-1911

J. G. Johansson, Västra Takene                                                      1912-1921

Gunnar Johansson, Västra Takene                                                1922-1962

John Johansson, Hallerud                                                                1963-1970

Albert Larsson, Västra Takene                                                        1971-1981

Helmer Karlsson, Östensbyn                                                           1982-

Sekreterare:

Gustaf Andersson, Kråkbråten                                                      1901-1911

Gunnar Johansson, Västra Takene                                               1919-1921

Linnea Svensson, Hökelund                                                            1922-1925

Axel Andersson, Kråkbråten                                                           1926-1940

Albert Larsson, Västra Takene                                                        1941-1970

Helmer Karlsson, Östensbyn                                                           1971-1981

Kerstin Ivarsson, Västra Takene                                                    1982-

Kassör

A. Pettersson                                                                                        1885

August Svensson, Hökelund                                                           1901-1920

N. A. Olsson, Lövenborg                                                                   1921-1933

Ragnar Svensson, Hökelund                                                            1933-1974

Ragnar Pettersson, Tängelsrud                                                      1974-1975

Samuel Larsson, Västra Smedbyn                                                 1975-1987

Arnold Ivarsson, Västra Takene                                                     1988-

Föreståndare

Olof Olsson, Tängelsrud                                                                    1883-1895

Johan Eriksson, Tängelsrud                                                              1896-1898

Karl Wåhl, Hallerud                                                                             1899-1905

Gustaf Andersson, Kråkbråten                                                        1906-1915

Ernst Håkansson, Lillerud                                                                 1916-1930, 1938

Axel Andersson, Kråkbråten                                                            1949, 1953-1954

Albert Larsson, Västra Takene                                                        1965, 1971-1977

John Johansson, Hallerud                                                                 1966-1970

Annars = pastor

Pastor:

Johan Lindström                                                                                   1929-1937

Verner Andersson (Anneborg)                                                         1938-1943

O. R. Otz                                                                                                   1944-1948

Hilding Aurén                                                                                         1949-1952

Sven Ahlerup                                                                                          1954-1958

Einar Sköld                                                                                              1959-1964

Hilding Bjälvestrand                                                                            1977-1983

Hans Mannegren                                                                                  1983-1988

Zensy Fredriksson                                                                                1988-1993

Erik Fredriksson                                                                                    1988-1992

Ruds missionshus i Väse

 

Det första missionshuset i Rud, Väse socken blev färdigt för användning hösten 1866. ”Den glädje vännerna i förstone förnummo över att äga detta hus, förminskades så småningom, då man erfor, att lokalen ej var fullt lämplig för ändamålet och därtill att grunden var synnerligen bristfällig” står det att läsa i Väse missionsförsamlings 70-årsskrift. Därför beslöts vid församlingsmöte i Rud den 3 januari 1892 att riva det gamla och uppbygga ett nytt missionshus. Tomtplatsen skänktes av Olof Larsson och hans maka i Rud, och i september 1892 kunde det nya missionhuset invigas. Det väckte intresse och dokumenterades av Värmlands Museum i två omgångar 1958, både av amanuensen Gilbert Svenson och av en fotograf som hette Rosén. Missionshuset var ovanligt smyckat genom fina lövsågsdekorationer på utsidan och i det inre genom de fina dekorationerna på väggar och i tak. Missionshuset var såvitt jag kan förstå helt i originalskick när det såldes 1972.

Sista mötet i missionshuset hölls i april 1972. Det förevigades i ett reportage i NWT den 28 april detta år med färgbild på omslaget. Ur reportaget, skrivet av Mats Fredriksson, kan följande citeras:

Löven hade inte slagit ut på träden runt missionshuset och vårblåsten gjorde att besökarna vid den sista gudstjänsten hade vinterkläderna på. Den snåla vinden hittade in lite över allt till oss. Så vi behöll ytterkläderna på.

Från Gamla Testamentet hade pastor Arnold Sundelid fått berättelsen om silvertrumpeten som man skulle blåsa en klar ton i.

Hur många sammankomster som hållits i Ruds missionshus under de snart åttio åren som det varit i bruk, kunde ingen upplysa om.

Väse missionsförsamling har alltid varit en mycket aktiv församling. Därför kan man på goda grunder förstå att här har åtskilliga tusen besökare gått ut och in. Det talar den slitna trappan sitt tydliga språk om. De minsta har måst ställa sej på tå för att nå upp till det höga handvredet. Trappen är något snedsliten beroende på att de flesta kommit in just från väghållet.

Tänk på alla missionsauktioner som har hållits här. Alla varor som blivit slantar för att sändas till både yttre och inre mission.

Alla de kända kringresande predikanterna med Johan Utter i spetsen passerade revy för dem som var med på den tiden. Man kunde se solskenssångare Hultman med sin lilla orgel sitta på podiet och sjunga sånger som finns i minnets minst igendammade vrå.

Nog har detta varit en samlingspunkt för en hel bygd alltid. Det stryker gärna de äldre under som sett strömmen slingra sig ram utefter vägen som drar alldeles förbi intill bönhusväggen.

”Vill Du leva ska Du lära Dej bryta upp”, proklamerade dagens predikant från den upphöjda predikstolen mitt i missionshuset med det grova korset som bakgrund.

”Eller, vem fungerar”, frågade pastor Sundelid. ”Bara den som drar vidare”, fortsatte han. ”Herren kan skänka välsignelse även när det inte är en flisa kvar av det här bönhuset”, tröstade talaren församlingen.

Både den kollekt som upptogs vid det här tillfället och de pengar som fanns på en bankbok som tillhörde Rudskretsen, överlämnades till att användas för att göra i ordning ungdomslokaler nere i stationssamhället. Det om något är väl ett tecken på att Väse missionsförsamling vill leva vidare.

”Herren har råd att stänga bönhus”, sa nån. Och det verkar visst så. Fast Ansar Petterson hade varit rädd för att han skulle gå ifrån den här gudstjänsten och gråta, berättade han. ”Men jag känner ändå en stor glädje”, sa han efter gudstjänsten.

Den nye ägaren till Ruds Missionshus Bertil Jansson fick ur pastor Arne Nyströms hand ta emot nyckeln till det gamla missionshuset som ett synligt bevis för att nu är det han som låser när gudstjänstbesökarna går ut för sista gången.

Farfar till den nye ägaren var en gammal lekmannapredikant i bygden, berättade en av de älder damerna. Jan-Henrik Henriksson som var mycket väl sedd och hör i bygden, gick alltid klädd i ett par s. k. krökstövlar. Han fick helt enkelt namnet ”Jesus med krökstövlarna”.

Så snodde vinden till och virvlade upp dammet på vägen och för varje bil som passerade missionshuset i Rud sveptes den röda byggnaden in i en dimma.

Minnets dimma kommer också att fördunkla missionshuset för varje ny årstid som drar fram. Men byggnaden kommer att stå kvar som ett litet komihåg om tider som varit mycket betydelsefulla i vår bygds historia.

Ruds missionshus byggdes om till bostadshus. År 2014 var huset ute till försäljning och uppmärksammades bl. a. av Expressen under rubriken ”Hemnet: Här kan du fynda en härlig kyrka”. På bilderna så syns att lövsågerierna på gavlarna finns kvar men att missionshuset förlorat sin speciella karaktär genom att taket sänkts och huset delats in i normalstora rum, med fönster av en tråkig standardmodell. På vinden tycks dock de originella dekorationsmålningarna på takpanelen finnas kvar.

Karlanda metodistförsamling och kapellet i Västra Bön, del 4

En historik av Ulla Karlsson.  För övriga delar se: Del 1, Del 2, Del 3

Söndagsskolfest 1942
Söndagsskolfest 1942 Foto ägare Ulla Karlson

Första gången söndagsskolan omnämnes är 1890, då Fredrik Thorin utses till söndagsskolföreståndare. 1892 är 24 barn inskrivna. 1900 har antalet ökat till 40 barn, och det antalet kvarstår fram till 1906, då en minskning sker till 25 barn.

Trettondagen 1902 har söndagsskolan sin julfest. Tidigare har inga barnfester omtalats. 1903 skriver pastor Malmstedt: ”Det har lyckats mig att skaffa 3 söndagsskolelärarinnor, antalet söndagsskollärare är nu 4.” De kvinnliga medhjälparna torde vara Hilma Persson och Mathilda Nilsson, Kjesebotten, och Kristina Andersson, Bjärn.

Det var tydligen inte problemfritt att anordna sommarfest för 42 barn enligt teologie studerande N. O. Svensson 1905. ”Den 23 juli fest för de små ute i Guds härliga natur. Till festen hade även infunnit sig en del äldre, och vi sökte gemensamt på bästa sätt tillfredsställa och glädja de små. Från ett visst religiöst läger har anmärkningar gjorts med anledning av de oskyldiga lekar som vi gjorde med barnen, men för egen del tillbakavisar jag dessa anmärkningar och gör mig häröver ej de minsta samvetsförebråelser.”

Åren 1907-1915 och 1923-1928 var söndagsskolekommitté utsedd av 3 personer.  På vilket sätt dessa deltog i arbetet framgår inte, men medhjälpare och senare söndagsskolföreståndare utses bland dessa.

Söndagsskolan fortsätter sin verksamhet med 20-25 barn som deltagare. 1919 kan man läsa: ”Söndagsskolan sköts väl av föreståndare och lärare. Intresset är stort såväl bland föräldrar som andra. Barnens Dag firades pingstdagen  Midsommardagen var det barnfest med stor tillslutning av folk. Även julfest har hållits.”

Hösten 1921 slutar Fredrik Thorin som föreståndare för söndagsskolan och under ca  2 år ligger verksamheten nere. Pastor Aug. Rydberg startar på nytt under 1923 och han nedtecknar samma år följande:

”Vid julfesten för barnen var kapellet till trängsel besökt av yngre och äldre och belåtenheten visade sig vara stor hos alla och den ekonomiska behållningen var god.”

När pastor Rydberg hösten 1926 flyttar från Karlanda utses Per. A. Danielsson Västra Bön till söndagsskolans föreståndare. Han kommer att leda verksamheten till 1949. I protokollen nämnda medhjälpare under denna tid är Olov Kristiansson och Maria Tholfsson. Barnantalet varierar : 1930 29 deltagande och 1944 15 barn.

Till söndagsskolans föreståndare från 1950 utsågs Olov Kristiansson. Han fortsatte att leda verksamheten fram till 1963-65, då barnantalet minskade. 1962 var  4 barn inskrivna, tidigare år var antalet i regel 15 barn. Citat ur protokoll april 1955: ”Sommarfest, Luciafest och julfest har anordnats. Det är ovanligt begåvade och  intresserade ungdomar som svarar för verkligt gedigna och trevliga program. Rakel Kristiansson har varit behjälplig vid inövandet av programmen.”

Fortfarande 1958 samlar söndagsskolans julfest åhörare, då det konstateras att kapellet var i det närmaste fullsatt. 1959 skriver tjänstgörande pastor: ”Jag nämner med glädje och tacksamhet det utomordentliga arbete och den värdefulla insats som Olov Kristiansson med Ruth  Gustafsson som medhjälpare utför.”

Söndagsskolfest 1949
Söndagsskolfest 1949. Foto ägare Ulla Karlsson.

Minnen från söndagsskolans fester

Vid samtliga av söndagsskolans fester medverkade barnen med uppläsning, tablåer och sång. Som tillrest ledare från  Metodistkyrkan kom oftast den av oss barn omtyckte Gustav By. Jul- och sommarfesterna var avslutning på terminerna och de blev minnesvärda tillfällen.

Julfesterna var kapellet till trängsel fyllt, och som avslutning och uppskattat inslag kom Tomten och delade ut jultidning och påse med frukt och godis. Sommarfesten med utomhuslekar var ett återkommande inslag. Då serverades något för oss så ovanligt som en hel läskedrycksflaska. Både till jul- och sommarserveringen bjöds vi på Gunda Kristianssons fantastiska glasyrtäckta kringla, som nog de flesta söndagsskolbarn minns.

 

Den bruna klänningen julen 1937

 Det var brukligt att få ny klänning till jul. Ny och ny. Vi ”ärvde” kläder av äldre kusiner och dessa syddes om och ändrades till passande mått. För min del skulle den bli brun.

Jag började ett protesterande och  argumenterande att brun klänning kunde man bara inte ha.

Det hade jag aldrig sett någon som hade. De äldre förklarade att det var bästa kvalité yllemuslin och att den passade perfekt. Vad hjälpte det. Brun klänning!  Men någon annan skulle det tydligen inte bli.

Före jul samlades söndagsskolan för att gå igenom programmet för julfesten. I en tablå fanns en vers om ett brunt ljus och den tilldelades mej. Jag kom hem ganska stolt över att jag skulle få medverka. Under inövandet av versen sa min mor, så där i förbigående, att det passade väldigt bra med en brun klänning med tanke på innehållet. Versen var så här:

Den färg jag har

Den har du kvar

I tomtesäck

Och sirapsknäck

Kanel på gröt

Och pepparnöt

Bättre kan du inte få

Var i världen du må gå

 

Jag tror jag kände mej ganska nöjd med min bruna klänning med aprikos sidenkrage.

Vad jag inte visste var, att min mor och hennes faster, som var söndagsskollärare, kommit överens om min roll som brunt ljus för att jag skulle acceptera den bruna klänningen.

När jag gjorde den upptäckten var klänningen för länge sedan urvuxen.             Ulla K.

1943 meddelar Martin Mortensen att verksamheten pågår, men att det är svårt att samla pojkarna. 1944 konstateras att juniorföreningen inte har varit samlad under året, utom deltagande i Luciafesten. Juniorerna under 1930- och de första åren av 1940-talet kom från Västra Bön, Norra Fors och Pickstad.

Personligt inlägg

”Pojkarna” sysselsatte sig huvudsakligen med lövsågningsarbeten. De förfärdigade alstren såldes på vårauktionen. Utflykter med samkväm till bland annat Håltebyn samt till Rönningen och Pickstad i Holmedal anordnades enligt Göran.

Jag var själv med i föreningen, men kan inte erinra mig  vad ”flickorna” gjorde. Kan inte minnas att jag för egen del utförde någon produktiv aktivitet. Medlemsnålen har jag i alla fall kvar.               Ulla K.

Nål
Foto: Esaias Dahlin

Ungdomsföreningen

 I protokoll från juni 1909 står följande:

”Den alliansungdomsförening som bildades den 21 januari 1908 har upplösts, och vi  skola under detta  mitt besök bilda en Epworthförening, så blir ungdomsverksamheten ordnad efter vår kyrkoordning.” Föreningen bildades med 6 medlemmar och antalet steg successivt. Medlemmarna deltager i mötena varje söndagskväll, anordnar litterära möten och mindre möten inom föreningen.

Från oktober 1909 till september 1911 var pastor K. Adolfsson ordförande. Sedan följer protokollförda månadsmöten med början 4 oktober 1911 till 5 april 1913. Under dessa år var sammanlagt 32 ungdomar inskrivna i föreningen som kallades ”Vårblomman”. De flesta medlemmarna var bosatta i Västra Bön, Hämnäs, Hög och Kjesebotten. Ordförande pastor Johansson. Vice ordf: och senare även sekreterare Per Danielsson, Västra Bön.

Mötena inleddes med bibelläsning och  en kort betraktelse över det lästa ordet av tjänstgörande pastor. Därefter följde servering, och månadsavgiften upptogs (10 öre/mån.)

Avgiften gick bl.a. till pastorns lön. Medlemmarna underhöll sedan med läsning av poem och berättelser samt sång. Föreningen anordnade även offentliga samlingar  och fester, så t. ex. fest 3 jan. 1912 kl 7 e.m. 1912, fest Annandag  Pingst, stor fest 1 maj 1913. Av behållningen från offentliga samlingar inköptes bland annat 2 dussin kaffekoppar, och till namngiven person gick 10 kr. (5 kr. kontant och 5 kr. för att köpa mat)

Medlemmarna deltager även i söndagens aftongudstjänster och dessa samlar ofta en stor ungdomsskara. I slutet av 1913 skriver pastor Johansson: ”Medlemssamlingarna ej så välbesökta, orsak att de måste söka sig arbete, då det ej finnes något här. 3 har rest till Norge, 3 till Arvika, 1 till Karlstad.”

Juniorföreningen

1910-1911 bildade pastor K. A. Adolfsson en juniorförening, inskrivna i denna var 12 barn-tonåringar. De kommande åren ingen rapport om verksamheten. 1935 bildas åter en juniorförening. Ledare då Martin Mortensen och Gunda Kristiansson. 1942 omtalas att det varit avbrott i arbetet på grund av att kapellet använts som militärförläggning 14 mars – 1 maj. Vid denna tid var 7 juniorer inskrivna.

Hur länge föreningen fungerade finns ingen uppgift om, men 1923 då Epworthföreningen åter startar skriver pastor Rydberg: ”Ungdomsverksamhet  har funnits men fått läggas i träda.”

Föreningens ordförande pastor Aug. Rydberg. 1923 är medlemsantalet 16 och de är huvudsakligen bosatta i V:a Bön, Hämnäs och Hög. Månadsavgiften har höjts till 15 öre.

Föreningen anordnade under de kommande åren offentliga sammankomster. Exempel: Fest på Mors Dag, Årsfest i november, sång- och musikafton 13 dec., aftonunderhållning, paketauktion. Programmet var oftast tal av pastorn, medverkan av sång- och musikföreningen, duettsånger, solosång samt uppläsning av poem och berättelser. Instrument som nämnes är gitarr och cittra. Vid sång- och musikafton 13 dec. uppför man en för aftonen särskild sluttablå. (Kanske någon föregångare till Luciatåg? Skrivarens anm.)

Vid en del samlingar upptogs inträde á 25 öre, ingick kaffe i biljetten var priset 50 öre. Behållningen gick bl.a. till kapellreparationskassan, inköp av porslin, och vid ett tillfälle användes den till beklädnad av en gosse och resten gavs åt en nyinflyttad familj i små omständigheter. Föreningen medverkade också med sång och musik och för övrigt efter behov deltog i församlingens möten och fester.

Ett par andra exempel ur protokollen: Vid månadsmöte 4 april 1925 beslöts att medlemmar som därtill icke äro förhindrade, skulle uppvakta den gamla församlingsmedlemmen Anna-Maria Olsson i Bjärn, den 4 maj på hennes 76-årsdag. Den 8 maj 1925 skriver pastor Rydberg: ”På ungdomens årsfest (nov. –24) nödgades vi avbryta och upplösa mötet på grund av tvenne berusade ynglingars uppträdande. Dessa överlämnades i lagens händer. Tilltaget kostade dem 90 kr. i böter vardera.” (Pastorns lön var 60 kr i månaden från församlingen)

1926 flyttar pastor Rydberg och Martin Mortensen fungerar som ledare. Efter 1928 omnämns inte föreningen i rapporteringen.

Syföreningen

(Även kallad Kvinnornas arbetsförening)

Deras verksamhet är inte speciellt väl dokumenterad, och möjligen var den inte alltid lika aktiv. Men i början av 1900-talet finns uppgivet Cecilia Nilsson, Västra Bön, är ordförande i föreningen. 1912 har Maria Tholfsson övertagit att vara ledare. I protokoll skrivet av predikant Johansson 1913 står följande: ”Syföreningsauktion hölls 20 sept. och inbragte 50 kr. Väl gjort av systrarna.” 1921 står Frida Tholfsson som ansvarig, åren 1923-1926 Maria Rydberg (pastorns maka)  Från 1927 och fram till 1944 Maria Tholfsson, då hon undanber sig omval, därefter övertar Anna Mortensen ordförandeskapet.

Symötena /arbetsmötena hölls troligen både i kapellet och i hemmen. 1921 finns redovisat 40 kr. som samlats in vid symöten i 7 namngivna hem.

 

Systraföreningen

(Senare kallad Metodistkyrkans Kvinnosällskap)

1919 beslöts att bilda en Systraförening. När den startade var deltagarna 16, och de samlades 1 gång i månaden. Inriktningen är inte direkt beskriven på annat sätt än ”Vid dessa möten bibelläsning, bön och sång.” Senare kommer föreningen att vara inriktad på Yttre mission och man använder bl.a. studiematerial. Vid mötena göres även insamling, som i huvudsak skickas till Yttre missionen, på 1940-talet någon gång till Norges och Finlands barn, samt till ett barnhem. Man samlas till 8 möten/år och 1952 är medlemsantalet 9.

Damer
I mitten en till namnet okänd kvinnlig evangelist. Till vänster Maria Tholfsson, till höger Signe Johansson. Foto okänd. Tillhör Ulla Karlsson.

Ledarna under åren var:

1919-1920     Katarina Edlund                 pastorns maka

1921-1928      framgår ej

1929-1944     Maria Tholfsson

1945-1958     Signe Johansson                 ej medlem av metodistförsamlingen

Efter 1958 finns ingen uppgift om att föreningen samlats till möten.

Karlanda metodistförsamling och kapellet i Västra Bön, del 3

En historik av Ulla Karlsson. För övriga delar se Del 1, Del 2, Del 4.

Västra Bön damer
Västra Böns damer bjuder militärerna i kapellet på kaffe och klengås. Det blev verkligen uppskattat. Foto ägare: Ulla Karlsson

Pastor Vilhelm Vanqvist kom att sammanlagt besöka Karlanda under 8 år, fram till hösten 1953. Hämtat ur hans rapporter: ”Vår lilla församlingsgrupp (14 medl.) har ytterst begränsade resurser, men den goda viljan och den andliga värmen är inspirerande. Den berömmelsen tillkommer i sanning vårt folk här, att det med trohet och uppoffring fortsätter verksamheten. Fester, försäljningar och andra tillfällen har varit välbesökta och våra medlemmar och vänner har varit villiga att tjäna.”

Vanqvist
Vilhelm Vanqvist. Foto: Ateljé Westberg, Borlänge. Fotot tillhör Ulla Karlsson

Pastorer avlöser varandra med längre eller kortare tjänstgöringstid. Regelbundna gudstjänster och sammankomster fortsätter dock utan uppehåll.

Här följer några pastorers protokollsanteckningar från tiden 1954 till 1970.

Martin Halldin (1954-56)

”Från allmänhetens sida visas stort intresse. Församlingen äger många vänner, som stå bi, i offer och arbete. Särskilt försäljningar och fester är talrikt besökta. De vanliga gudstjänsterna samlar dock, med hänsyn till medlemssiffran (11 medl.), många åhörare”.

 

Eric Ceder (1957-60)

”Under 1959 har vår- och höstförsäljning hållits, båda med rekordresultat, rent ekonomiskt. Från ortsbefolkningens sida röner församlingen stor förståelse och uppskattning, vilket visar sig genom att de kommer till gudstjänsterna och ger frikostiga gåvor då det anordnas fester och försäljningar.

En söndag i aug. 1959 kommer pastor Ceder och metodistförsamlingens medlemmar från Bengtsfors i inhyrd buss till V:a Bön och medverkar i gudsttjänster kl. 11-00 och 15.00”

Gunnar Eriksson (1961-63)

”I april 1962 höll Metidistkyrkans pastorskör en sånggudstjänst i kapellet. Att kören bjöds på kaffe och klengås gladde sångarna. Likaså att kollekten blev så bra.”

1963 uttalar pastor Eriksson tacksägelse för den trohet i arbete, bön och offer han har sett i Karlanda.

1966-70 kommer pastor Helge Gunnarsson från Arvika att uppehålla tjänsten i Karlanda. Församlingen består 1966 av 7 medlemmar. Gudstjänst hålles två gånger i månaden och det är glädjande att det samlas så många till gudstjänsterna, skriver han, och fortsätter:

”Försäljningarna, ett par/år, har gjort att ekonomin gått bra. Vi är tacksamma för våra vänner som stöder oss ekonomiskt. Några möten har även hållits tillsammans med missionsförsamlingen, och vi är tacksamma för den kristna enheten i Karlanda.”

Gustaf Kjernald 1956-57. Ur hans anteckningar: ”Beundrar församlingens medlemmar för trohet och kärlek till sitt kapell och Guds verk i bygden.”

 Den 28 april 1970 hölls kvartalskonferens – årsmöte. Deltagare var distriktsföreståndare Berg, pastor Gunnarsson, Ruth Gustafsson, Martin Mortensen och Olov Kristiansson.

Det beslutades då enhälligt att Karlanda Metodistförsamling skall överföras till Arvika och där bilda en krets ( medlemsantal 5.)  Gunnarsson skriver:

”Min tacksamhet riktas isynnerhet till församlingens kassör och allt i allo, Olov Kristiansson och hans fru Signe för det trogna och uppoffrande arbete de nedlagt. Så också ett tack till Ruth Gustavsson som alltid skött om fester och försäljningar på ett föredömligt sätt.”

Den sista protokollförda samlingen hålls den 21 nov. 1970 hos Olov Kristiansson. Närvarande: distriktsföreståndare Berg, pastor Fjordvik, Anna och Martin Mortensen, Ruth Gustavsson, Signe och Olov Kristiansson. Därmed hade den 85-åriga verksamheten vid den egna metodistförsamlingen i Karlanda avslutats.

Från början av 1900-talet och hela verksamhetstiden medverkade, ibland vid enstaka gudstjänster, ibland för längre perioder, studerande från Teologiska skolan, evangelister, lokalpredikanter och pastorer samtliga tillhörande Metodistkyrkan, präster i Svenska kyrkan, pastorer och sångare från missionsförsamlingar och pingstförsamlingar (vilka alla ej kan namnges).

DSCN1512
Fondtavlan från Västra Böns metodistkapell. Finns numera i Hämnäs missionshus. Foto: Carl-Johan Ivarsson 2015.

 

 

 

 

Karlanda metodistförsamling och kapellet i Västra Bön, del 2

En historik av Ulla Karlsson. För övriga delar se Del 1, Del 3, Del 4.

Under cirka 3 år 1904-1907 uppehölls verksamheten genom studerande från Teologiska skolan. 15 augusti 1907 kommer lokalpredikanten C. J. Eriksson från S:t Peters församling i Göteborg. Hösten 1908 påbörjar han pastorsutbildningen. Före avresan rapporterar han: ”Har hållit 47 predikningar i kapellet, 3 kaffefester, 4 musikfester, vid 3 av dem har Armén från Årjäng medverkat. Dessutom gjort ett 50-tal husbesök samt 7 sjukbesök. I trakten häromkring har jag haft 60 möten, 39 i Töcksfors, 18 i Arvika, 3 i Årjäng”

Från Tranås kommer 1909 pastor K. A Adolfsson. Förutom ordinarie mötesverksamhet engagerade han sig i junior- och ungdomsföreningarna.

1911 blev han ersatt av A. Johansson, som tjänstgör till och med 1916. Verksamheten kom huvudsakligen att vara förlagd till kapellet, samt möten i Bjärn och Bangstad. 20-årsjubileum av kapellets invigning firades 1912 (se vidstående affisch.)

JubileumsprogramDistriktsföreståndaren skriver 1913 ”att den lilla församlingen (28 medl.) lever och tror på seger, befolkningen är fattig och isolerad inom den neutrala zonen mot Norge. Här uppe störes man icke av ångvisslans gälla skri eller av verkstads- och gatulivets buller. Månne icke en dylik plats vore lämplig rekreationsort för våra nervösa stadspredikanter?”

Efter avslutad tjänst kommer tydligen J. A. Johansson att stanna i Karlanda. I juni 1919 kan läsas ”Gud har icke förkastat mig fastän jag var för gammal som metodistpredikant, vars kyrka jag betjänat i 22 år. Gud hade en plats för mig i Södra Fors”.

Arbetet utgjorde troligen skötsel eller någon tillsyn av kraftstationen där. Fram till 1930 lämnar han, som lokaldiakon, skriftlig eller muntlig rapport om sitt deltagande i gudstjänster.

Angående mötesverksamheten i Bjärn och Bangstad, hölls möte i Bjärn en söndagseftermiddag i månaden. Dessa nämns första gången 1902 och verkar pågå till 1924.Bangstad besöks två eftermiddagar i månaden från 1912 till omkring 1918.

J A Johansson
J. A. Johansson, predikant 1911-1916. Foto: Atelie Thomsson. Ägare: Ulla Karlsson

Som församlingens pastor kommer 1917 Edlund tillsammans med maka och dotter. Han anser att han får ägna mer tid än han tänkt sig åt ekonomiska göromål i församlingen.

Förutom banklån finns en skuld som varit 714 kr sedan den 30 juni 1908 till den 9 juni 1918, men därigenom att bröderna Per Olsson, Pickstad, Per A. Danielsson, V. Bön och Nils Nilsson, Ängen, skänkt efter vissa summor har skulden nedgått till 280 kr, skriver han.

Det var tydligen inte riskfritt att besöka gudstjänster vid denna tid. 1919 kan man läsa, att ”ett möte stördes allvarligt, och en av bröderna ligger sjuk, då han blev fördärvad av en vild cyklist samma kväll. Många utomstående säga rent ut,  att vi borde ej hava möten annat än vid dagsljus. Till kvällsmötena samlades ofta rätt mycket ungdom.”

1921-1922 uppehåller J. A. Johansson och Bröderna verksamheten. 1923 anländer till Västa Bön pastor August Rydberg med familj. Vid sin utnämning till tjänst i Karlanda hade han genom antydningar fått uppfattningen att det var någon slags förvisningsort för metodistpastorer. ”Men”, fortsätter han, ”från den lilla församlingens sida har vi från första stund rönt de otvetydigaste bevis för att vi fått en stor plats i varje medlems hjärta. Vi har också funnit en öppen dörr hos folket utomkring.”

August Rydberg kommer att stanna till hösten 1926. Under denna tid bedrivs en intensiv verksamhet med möten, fester, försäljningar, en aktiv ungdomsförening samt nystart av söndagsskolan. Att gästande pastorer och vännerna i Glava och Arvika har medverkat vid sina besök finns också noterat.

Ekonomin var även då ett återkommande ämne. I maj 1925 rapporteras: ”Vi har lyckats bättre än vi kunnat tro. På grund av den i fjol mindre goda skörden, och i total avsaknad av någon som helst förvärvsmöjlighet för folket här, hade vi inte stora förutsättningar för något hopp om ett gott ekonomiskt resultat.”

Och 1926: ”Hänvisade huvudsakligast till den oss omgivande allmänhetens insats, genom fester och auktioner, har vi jämförelsevis lyckats väl.”

Rydberg skriver i protokollet juni 1926 följande: ”På cykel har jag gjort min uppvaktning runt om i bygden med begäran om några takstickor, läkter och bräder till skänks. Synnerligen väl har jag mottagits och i många fall ha de delat med sig där de till synes allt för väl behövt för eget behov det lilla de skänkt. Särskilt har det överraskat mig att finna mycket stor förståelse och sympati i detta fall från utomståendes sida.”

1929 – 1930 tjänstgör Georg Dahn, han kommer att bli församlingens siste egna predikant. Samtidigt vikarierade han en tid i Borås och Säffle. Han utförde ett uppskattat arbete inom församlingens olika verksamheter.

Georg Dahn
Pastor Georg Dahn. Foto: Ulla Karlsson

På grund av ekonomiska svårigheter med eget pastorat får Karlanda från 1931 gemensam pastor med andra församlingar. Oftast med Arvika, men även med Glava och Bengtsfors. Pastorerna är bosatta på dessa orter och besöker i regel Karlanda ett par gånger i månaden.

Pastor John Hedlund från Arvika rapporterar från sitt andra besök hösten 1931, att han stannade en vecka. Predikade tisdag i Salem, onsdag i Vittensten, torsdag i Fagerbol, fredag i Hämnäs missionshus, lördag och söndag i kapellet. På söndag kväll hölls fest, som var besökt av så många som kapellet kunde rymma. Samma pastor skriver 1933: ”Sista söndagen i augusti återinvigdes efter restaurering kapellet. Förutom församlingens pastor medverkade kyrkoherde Stake, distriktsföreståndare Sundfeldt samt sångare och musikanter från Arvika. Vid eftermiddagens fest var kapellet till trängsel fyllt och många stodo utanför.”

1934 heter pastorn Enoch Hellström och då firar församlingen 50-årsjubileum med besök av pastor Lier från Mysen och distriktsföreståndare Vestlund. När Hellström 1966 kommer på besök lämnar han denna rapport: ”Karlanda var den plats vi för 30 år sedan samlades i regel varannan vecka, med välbesökta gudstjänster och sammankomster, som gick i väckelsens tecken. Med glädje minns vi Gränsmötet 1935 i Tältet strax utanför kapellet. Men tältet rymde inte alla, utan sidorna måste öppnas. Besökare och medverkande hade vi från Mysen, Bengtsfors, Glava, Arvika med flera platser. Även hade vi juniorläger nere vid sjön (Svalsjön), som var en stor upplevelse.”

Pastorsbyte sker 1936, och tre år framåt tjänstgör Anton Nilsson. Verksamheten bedrivs i samma omfattning som tidigare. Under somrarna anordnades ofta samlingar då de tillresta medverkade. Till exempel i juni 1938 kom två bussar från Arvika. De deltog i sång- och musikgudstjänst på eftermiddagen och evangeliskt möte under kvällen. Mycket folk var samlade till båda gudstjänsterna.

Under åren 1939 – 1947 uppehåller 6 olika pastorer tjänsten i Karlanda. I stort sett en ny pastor varje år. I november 1944 firade församlingen 60-årsjubileum, med medverkan av bl.a. kyrkoherde Sven Södergren och pastor Oscar Brander. Verksamheten bedrevs i något minskad omfattning under krigsåren. Våren 1940 var undervisningen för klasserna 3-6 vid Hämnäs skola förlagd till kapellet, och våren 1942 användes det till militärförläggning.

Militärer
Militärerna som var förlagda i kapellet. Foto ägare Ulla Karlsson.

Karlanda metodistförsamling och kapellet i Västra Bön, del 1

FA25707 Västra Böns metodistkapell
Västra Böns metodistkapell i Karlanda. Foto: Fritz Arenö, Årjängs kommuns bildarkiv

En historik av Ulla Karlsson. För övriga delar se Del 2, Del 3, Del 4.

I Karlanda predikades metodismen första gången 1883 av pastor Svante Svensson, som då var predikant i Säffle. Redan den 24 juli 1884 intogs de första medlemmarna, vilka voro till antalet 16. 1886 nämns Karlanda som predikoplats under Säffle. Någon gång under konferensåret 1887-1888 bildades egen församling i Karlanda. 1889 får församlingen egen predikant, vilken de ensam underhöll. Hans namn var Olof Olsson.

Redan 1890 rapporterade församlingen 27 medlemmar och 26 på prov, samt 2 lokalpredikanter. Den ene var handlanden Per Olsson i Kjesebotten. Verksamheten bedrevs med framgång, och under åren som predikant i Karlanda hann Olof Olsson även med att predika i Blomskog, Årjäng, Töcksmark, Holmedal och Östervallskog.

1892 blev Karlanda och Glava ett pastorat, och predikanten flyttade till Glava. Medlemmar 1892 var 41 och 10 på prov. Åren fram till 1897 sköttes verksamheten av pastorer bosatta i Glava. Distriktsföreståndaren förvånade sig då han färdades till Karlanda: ”…denna svåra och backiga väg, att man kunnat söka upp så otillgängliga platser för våra pastorer.” En av dessa pastorer klagar vid sin flyttning 1896  ”att folket är nästan otillgängligt för något nytt, det må vara av bästa beskaffenhet. I religiöst hänseende råder stor liknöjdhet bland allmänheten. Superi och slagsmål är allmänt förekommande.”

Tillförlitligheten i deras omdöme kan ifrågasättas. Närmaste väg från Glava till Karlanda går över Kalleboda-fjället. Kanhända färdades distriktsföreståndaren och pastorn fram en grådisig novemberdag efter häst. Tragedin vid Busten hade möjligen berättats för pastorn, och kyrkoherde Anders Lindbäcks ”behandling” av vissa församlingsbor och även hans artikel om superi och misär kunde ha nått dem. Kanske blandades dessa förhållanden ihop med andra intryck, olika storstadsbors, till den negativa bilden av Karlanda.

Av vilken anledning kan man dra denna slutsats? Jo, på grund av följande i församlingens protokoll den 11 oktober 1899: ”Det är nu 7 år sedan någon kvartalskonferens härstädes har hållits, och under hela denna långa tid har ett besök avlagts av distriktsföreståndare. Hela år har gått som ingen metodistpastor gjort ett besök här.”

1899 återkommer Olof Olsson och Karlanda får ånyo egen predikant. Om det är någonstans det behövs en metodistpredikant så är det här i Nordmarks härad, skriver han. Under ett kvartal har han predikat 76 gånger och gjort 72 husbesök. Antagligen är besök i angränsande församlingar inräknade. Den 22 augusti 1901 flyttar Olsson, men redan den  27 augusti kommer John Adelbert från S:t Peters församling i Göteborg (då ej utbildad pastor)

Med sång, musik och predikan samlade han många åhörare. Han rapporterar bl.a. att han under jan- febr. 1902 haft möte nästan varje afton, och att han tillsammans med Thorin hållit möten i angränsande socknar. I maj 1902 måste han lämna Karlanda för värnpliktstjänstgöring. Saknaden var stor bland den talrika vänkretsen.

Påskhelgen 1948 gästar han kapellet i Västra Bön, och man kan läsa följande: ”Besöket uppskattades livligt och kapellet var flera gånger fyllt av en intresserad församling.”

För att återgå till 1902 så lyckades distriktsföreståndaren få en av predikantskolans mest begåvade elever, N. G. Malmstedt, att fortsätta det avbrutna arbetet. Den 1 augusti rapporterar han: ”Mitt första möte på denna plats var lördagen den 3 maj, därefter har 53 möten hållits, i kapellet 26, de övriga i närliggande trakter. Varje möte har varit talrikt besökt, ofta till trängsel fyllda lokaler.”

Bidrag lämnades även till distriktsföreståndarens underhåll och resor, se kvittens

KvittensKarlanda tillhörde det distrikt som Theodor Arvidsson var föreståndare för åren 1924 till 1931. Han besökte Västra Bön åtskilliga gånger och samtidigt som kvartalskonferensen hölls hade man också offentliga möten med distriktsföreståndaren som talare. Till Arvidssons möten samlades alltid många åhörare. Theodor Arvidsson blev senare biskop för Metodistkyrkan i Norden.

Kapellet 

Var man samlades till möten innan kapellet byggdes framgår inte av protokollen.Förmodligen i hemmen enligt predikant Olof Olssons beskrivning den 17 mars 1890: ”Vid våra samlingar har värmen och trängseln ibland varit odrägliga, och behovet av att få ett kapell här visar sig mer och mer.” Vid samma tillfälle avlämnade Daniel Andersson, Västra Bön, tomt till kapellet som gåva, vilket kvartalskonferensen med tacksamhet mottog. Förberedelser för bygge hade tydligen inletts tidigare, då den 1 juli 1890 noteras: ”Kapellbygget måste i våras inställas, emedan intet virke kunde fraktas ur skogarna i brist på snö. Hoppas vi i höst kunna lägga grunden.” Och i november lades stenfoten till det blivande kapellet.

28 september 1891       Exempel på utgifter:

 

Grundlagning                                           13,25

Timring å kapellet                                   281,50

Golvarbete                                                39,40

Takbräder m.m.                                        68,80

Glas                                                          21,29

Spik m.m.                                                 31,45

Snickeriarbete                                           19,00

Utskottsbräder                                         24,25

Ett lån från Karlstads Sparbank 500 kr. upptages

Kapellet invigdes 1892. Under 1902 målades kapellet invändigt, och nya bänkar anskaffades.

Den 6 mars 1902 erlägges: frakt av orgel från Stockholm till Åmoth  7,13 kr. 1903 kan man läsa om skuld för orgel  170 kr. till K. A. Jansson, distriktsföreståndare och senare rektor för Teologiska skolan.

Kapellet var tydligen inte färdigt utvändigt, för i juni 1909  ”..har beställts läkt och bräder samt färg för dess målning, som allt skall så fort som möjligt verkställas.” Elektriskt ljus installerades 1918. För detta betalades:

Stolpar till kraftledning     40,00

Installation                       329,00

Mätare                               45,50

Årsavgift                           51,00

Vid läsning av Inkomster kan slutsatsen dras att kapellet uthyrdes. 1916 var inkomsten 40 kr, och 1918 100 kr, samt 43,06 då föredrag hållits i kapellet. Ekonomin var ändå problematisk, och 1919 uppgår bankskuld med ränta till cirka 1000 kr.

Men i juni 1920 rapporteras att räntan och halva skulden efterskänkts. Vem eller vilka som skötte denna lyckosamma förhandling kan inte utläsas. Reparationer och underhåll fortsätter under åren. Till exempel sker 1923 inredning av rum på andra våningen, vilket pastorsfamiljen, bestående av 4 personer, uttryckte sin tacksamhet över.

Under våren 1924 utföres dränering, planering och vägläggning å tomten, samt reparation och tillbyggnad av uthus. Inläggning av nytt golv i kapellet, samt smärre invändiga förbättringar och utvändigt uppförande av trappa och förstuga. 1933 är följande skrivet i protokollet: ”Så har då den lilla gruppen nått fram till ett länge närt önskemål – kapellets restaurering. Nu vilar det en märkbar optimism över den lilla trogna gruppen.”

Ytterligare ett exempel från 1948: ”Under sommaren har kapellet genomgått en välbehövlig restaurering. Invändigt har taket klätts med plattor, tak och väggar målats och innanfönster anskaffats.”

Kapellet tjänade sitt ändamål under flera årtionden därefter, men när det inte längre utgjorde gudstjänstlokal försåldes det. Dess vidare öde lämnas utan kommentar.

Missionshuset Betania i Herredalen, Karlanda

FA28712 Herredalen
Herredalens missionshus. Foto: Fritz Arenö, Årjängs kommuns bildarkiv

 

När lokalen invigdes 1908 fick den namnet Betania. Men folket i bygden sade alltid ”Missionshuset”.

Platsen är unik. Den ligger just i skärningspunkten för de gamla stigarna mellan Herredalen, Gryttom, Djuv och Stenslanda. Grunden är en plan berghäll ca femton meter i fyrkant. Den var idealisk som dansplats när ungdomarna samlades. Tidigare var den plats för vårdkasarna som tändes under orostider när man ville varna för annalkande fiender. När folkväckelsen kom och människor samlades i skaror blev det aktuellt att bygga ett samlingshus. Två hemmansägare var genast redo att skänka tomtplats: Nils Nilsson och Anders Persson i Gryttom. Anders Persson blev först. Då blev Nils Nilsson förgrymmad. Han hade tänkt sej en plats inne i byn Gryttom.  Men den plats Anders Persson erbjöd låg ju långt utanför, mitt i skogen. ”Där sätter jä aldrig mina ben”, sa Nils Nilsson, även kallad Kallbu-Nils. Men när missionshuset invigdes, då var Nils Nilsson den förste som gick över tröskeln.

Karlanda

Det var en livlig verksamhet i missionshuset Betania. Inte minst var det de unga som samlades, barnen och tonåringarna. Och det var gott om hängivna och duktiga ledare som skötte verksamheten

Här är det söndagsskolans elever och några medlemmar ur juniorföreningen som satt sej i solskenet vid söderväggen och låter fotografera sej tillsammans med några av ledarna. Med på bilden  är  från vänster  Kristina Larsson, Anna Dahlström, Agnes Larsson, Anna Larsson och längst ut till höger Leander Andersson.

Esaias Dahlin