Ett minnesvärt kapell

 

Georg Johanson

 

Åker man E 45:an norrut från Fagerås mot Sunne passerar man efter 8 km på vänster sida ett gammalt baptistkapell i trakten av Tolita med inskriptionen ”Glänne kapell 1878” väl synligt från vägen. Det är en tegelbyggnad som numera i det närmaste sover sin törnrosasömn. Annat var det på folkväckelsens tid. Då var kapellet platsen för en livaktig verksamhet som tilldrog sig stor uppmärksamhet i bygden. Här samlades stora skaror människor för att lyssna till förkunnelsen från de predikanter/kolportörer som representerade en av de folkrörelser som vid denna tid växte fram i vårt land, nämligen baptismen.

Utmärkande för denna rörelse var betoningen på den personliga omvändelsen till tro på Jesus Kristus som åtföljdes av dopet genom nedsänkning i vatten. I motsats till barndopet var detta ett s k ”vuxendop” och stod i strid med svenska kyrkans tro och lära.

Den som främst förknippas med Glänne kapell var en lekmannaförkunnare vid namn Per Nilsson som gick under smeknamnet ”Per på Skinka” efter namnet på den gård, han som en bygdens son kom ifrån. Han skiljde sig från andra predikanter bl a genom sin färgstarka förkunnelse på värmländska. Framgången för honom och församlingens verksamhet visade sig inte minst genom de många omvändelserna. Under en kort period döpte han över 500 personer. I bygden levde länge minnet av ”Per på Skinka” kvar genom de berättelser och sägner hans personlighet väckte.

Som exempel på hans sätt att uttrycka sig berättas att då han talade om den ”förlorade sonen” sade han att ”hans gamle klär hade han slete på, tills inte löppera feck spänntag i trasera. Men då förstod han, att det var bäst att vänne sig te far igen. Och det gjorde han och var välkommen.”

Eftersom verksamheten i Glänne kapell pågick under den stora utvandringen till USA decimerades snart församlingen efter att ha haft 483 medlemmar och många av församlingens medlemmar bildade i USA en avläggare till Glänneförsamlingen i trakten av Oregon, Wisconsin.

Då jag på 1970-talet sammanträffade med Levi Pethrus berättade han att han som ung evangelist fick starka intryck av ”Per på Skinka” som han en kort tid fick följa i verksamheten i Glänne kapell.

Georg Johanson, pastor, Laknäs, Leksand

 

Vad ligger i ett namn? Vad kallades väckelsens hus?

Tabor, Betel, Betania, Saron, Filadelfia. Namn från Bibelns blad som funnit vägen in i det värmländska landskapet och kulturmiljön, men vad betyder de? Vad skiljer ett missionshus från ett kapell, en missionsförening från en missionsförsamling? Vad menas med adventist, baptist, metodist och pingstvän?

Utifrån den så kallade missionsbefallningen i Matteus evangelium 28:18-20  med uppmaningen ”gå ut och gör alla folk till lärjungar” ville man förverkliga detta både på hemmaplan och ute i världen – den inre och den yttre missionen. Så benämns de ”Grums mission” eller ”Sunne mission”. Missionsföreningar bildas som inte gjorde anspråk på att vara kristna församlingar, utan fortsatte att höra till Svenska kyrkan. De hus som man byggde fick inom EFS och senare Missionsförbundet benämningen missionshus. Inom baptismen, metodismen talar man om kapell och här är det inte längre fråga om inomkyrkliga rörelser – man kallar sig församling.  När Värmlands Ansgariiförening och majoriteten av missionsföreningarna i den lämnar EFS och går till Svenska Missionsförbundet påverkar det namnbruket hos många. Efterhand gör en del som Älvsbacka och kallar sig Älvsbacka brödraförsamling. Andra signalerar sin självständighet genom att kalla sig ”Stavnäs friförsamling” eller ”Kroppa kristna friförsamling” Andra markerar starkt mot Svenska kyrkan genom namn som ”Borgviks sanna kristna missionsförening” och ”Guds församling i Millesvik”, vanligast blir dock formen ”Ölme missionsförsamling”.

Baptisternas framhållande av dopet som en medveten handling har gett dem deras namn. Baptizo, grekiskans neddoppa känner vi också igen i ”Jean Baptiste” – Johannes döparen. Troendedopet på egen bekännelse av tro gav medlemskap i församlingen, den lokala, självständiga församlingen.

Om baptist var något man gärna kallade sig, var metodist från början ett öknamn. Metodismen växte fram som en väckelserörelse inom Anglikanska kyrkan på 1700-talet med John Wesley som en av initiativtagarna. De fick sin benämning av omgivningen på grund av att de tog allvarligt på sin livsföring, tro och andaktsliv – enligt Bibelns metod som Wesley senare uttryckte det. Man kan utrycka det som helgelse, att man som troende utvecklas att bli alltmer lik föredömet – Jesus Kristus. Detta begrepp går igen i namnet Helgelseförbundet, ett annat av de trossamfund som hade verksamhet i Värmland.

Advent betyder ankomst, inom kyrkan adventus Domini – Herrens ankomst. Adventismen har haft Jesu återkomst som ett starkt tema, 1843 var ett av de år som han förväntades återkomma till jorden. Ur denna rörelse med rötter i USA växer sedan Sjundedags Adventistsamfundet fram i Sverige.

Ordet pingst kommer av grekiskans den femtionde – femtio dagar efter påsk inträffar pingstdagen. Pingströrelsen betonar det som lärjungarna fick genom den helige Andes utgjutande över lärjungarna denna dag enligt Apostlagärningarna 2. Dessa Andens gåvor som tungotal, helbrägdagörelse och profeterande sågs inom rörelsen som tecken från Gud i en ny tid.

Gemensamt för alla rörelserna utom de inomkyrkliga (EFS, BV) är att de kallats frikyrkliga, även av sig själva. Termen frireligiös är däremot en beteckning på frikyrkliga, som många frikyrkliga ser som en nedsättande etikett utifrån.

Oftast har ortsnamnet funnits med i benämning av församlingar, föreningar och lokaler. I vissa fall har lokalen fått namn vars innebörd är lätta att förstå som Klippan i Fryksände, Fridhem i Järnskog, Fridshyddan i Forshaga, Hvilan i Dalby och Korskyrkan i Karlstad.

Dessa är dock få i jämförelse med den mängd av bibliska namn som används som namn på församlingar och lokaler. Störst förekomst har vi inom Baptistsamfundet, Pingströrelsen och Örebromissionen, även om det förekommer inom EFS och Missionsförbundet. Här är en kort förklaring av begreppen, inom parentes ges exempel på var namnet använts.

Immanuel (Lysvik) – Gud med oss – en benämning på Jesus

Tabernaklet (Karlstad) – tält som skulle vara Guds boning bland israeliterna under vandringen genom öknen, ersattes senare av templet i Jerusalem

Platser i och runt det heliga landet:

Betania (Kila) – delade meningar om betydelsen bland förslagen finns: ”betryckets hus”, dadel- eller fikonhus. Här bodde Jesus vänner systrarna Marta och Maria samt deras bror Lasaros som Jesus uppväckte från de döda enligt Johannesevangeliet.

Betel (Sunne) – Guds hus. El betyder Gud på hebreiska och återkommer i många namn som Daniel, Gabriel och Samuel. En plats där Abraham och Jakob byggde altaren och här förvarades den heliga förbundsarken under en period.

Betesda (Slottsbron) – Barmhärtighetens hus, en vattenbassäng i Jerusalem. Enligt Johannes evangelium 5 botade Jesus här en man som legat sjuk i 38 år.

Betlehem (Kristinehamn) – Brödhuset. Förutom att världens äldsta kyrka, Födelsekyrkan, finns här är staden kopplad till kung David och hans släkt.

Ebeneser (Töcksfors) – hjälpstenen, här reste profeten Samuel en minnessten för att påminna om en seger över filisteerna. Tolkning av namnet –  ”Ända tills nu har Herren hjälpt oss”

Elim (Torsby) – Lägerplats för israeliterna under ökenvandringen efter att de räddats från faraos här genom att gå torrskodda genom havet.

Emmaus – eventuellt ”Varma källor”. Den uppståndne Jesus slår följe med två lärjungar och men först när de kommer till Emmaus känner de igen honom. Inget belägg för något hus i Värmland har påträffats, men motivet Emmausvandrarna förekommer i fondtavlor.

Salem (Karlskoga) – Frid, jämför fridshälsningarna på hebreiska shalom och arabiska salaam.

Saron (Karlstad) – Slättområde mellan Jaffa och berget Karmel, känt för sin rikedom på blommor. ”Jag är en vildros på Sarons slätt, en lilja i dalen” Höga Visan 2:1.

Sion (Filipstad) – en kulle i Jerusalem, men också använt som namn på tempelberget och hela staden Jerusalem. Jämför med begreppet sionism – kampen för en judisk stat/judarnas återvändande till Israel.

Tabor (Svanskog) – berg öster om Nasaret i Galileen, enligt vissa traditioner utpekat som platsen för Kristi förklaring. Där får lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes tillsammans med Mose och Elia höra ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” Matteusevangeliet 17.

Två församlingar lyfts i Uppenbarelseboken fram som föredömen och deras namn har återkommer som namn på många församlingar och lokaler inom pingströrelsen.

Filadelfia ”Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela jorden för att pröva jordens invånare.”

Smyrna ”Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik”, ”Var trogen intill döden så skall jag ge dig livets segerkrans.”

Inom Metodistkyrkan och Katolska kyrkan har namn efter apostlar och helgon använts

S:t Johannes (Karlstad), S:t Paul (Filipstad), S:t Petrus (Karlskoga), S:t Göran (Karlskoga)

En senare trend är att kyrkor och församlingar får namn efter stadsdelar, här hittar vi Vasakyrkan i Filipstad, Broängskyrkan i Kristinehamn, Blinkenbergskyrkan i Hagfors, Centrumkyrkan i Säffle och Tingvallakyrkan i Karlstad.

Beteckningarna inom Frälsningsarmén hämtades från det militära. Kåren var den lokala gruppen, hemförbundet organiserade kvinnorna och för barnen fanns solstrålebrigad för flickor samt vargungebrigad för pojkar. Hjälptruppen utgjorde stödförening och ledarna kallas till exempel major, kapten eller löjtnant.

 

Före husen fanns rörelserna

När vi räknat över antalet missionshus, kapell, missionskyrkor, pingstkyrkor, sommarhem, ja alla väckelsens hus i Värmland har vi funnit 582 hus. Alla har inte funnits samtidigt, ibland har de ersatt ett tidigare, men å andra sidan har vi inte hittat alla än.

vackelsens-lokaler

Idag är det ofta husen som påminner om väckelserörelsens utbredning i Värmland, såvida de inte försvunnit, men husen var inte början utan de blev resultatet av vad som rörde sig bland folket. Ibland har mer spektakulära fenomen lyfts fram som förelöpare till väckelsen, det har handlat om roparerörelser, sovare, syner och predikaresjuka. Rötterna är dock både djupare och bredare än så. 1700-talet innehöll ett efterspel till den stränga lutherska ortodoxin under 1600-talet. Här lyftes upplysningstankar och ifrågasättande av de rådande lärorna, men också alternativ till kyrkans gudstjänstliv. Pietisterna, de fromma, eftersträvade ett personligt gudsförhållande och ett innerligt andligt liv. Dessa rörelser möttes under åren 1726-1858 av restriktioner i form av konventikelplakatet, som till vissa delar fanns kvar efter 1858.

Det var tillåtet att ha andakter med husfolket på gården, men konventiklar, möten, där folk samlades utan präst var inte tillåtna och de som ordnade sådana kunde bestraffas.

Nyevangelismen

Till grundförutsättningarna för läsarna, som medlemmarna i väckelsen kallades hörde tillgången till biblar. Under 1800-talet var flera bibelssällskap var verksamma för att sprida biblar, inte minst i Karlstads stift. Detta tillsammans med ett ökande intresse för mission kom att karakterisera denna väckelse. En stor missionsinspiratör som verkade i hela Sverige var Peter Fjellstedt från Sillerud. Han prästvigdes och reste först ut som missionär i Indien och Osmanska riket, men avbröt på grund av hälskoskäl. Han kom istället att få stort inflytande på missionsarbete i Sverige, inte minst för kolportörernas verksamhet. Kolportörens ursprungliga uppgift var att sprida kristna böcker och tidskrifter, men kom på flera håll också att hålla möten vilket då var i strid med konventikelplakatet. Från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) fick en del kolportörer intyg för sin verksamhet och bland dessa kan i Värmland nämnas Johannes Andersson (Fjellstedts-Johannes) och C.J. Nyvall som senare blev ledande inom Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet. En kvinnlig pionjär var Nelly Hall från Helgelseförbundet som bland annat var verksam med mötesverksamhet på Hammarö och i Stavnäs.

Denna rörelse, den nyevangeliska, var från början inomkyrklig. Vissa präster motarbetade den som i fallet Anders Lignell i Kila, vars kamp med Johannes Andersson förtjänar en egen beskrivning. Andra präster var positivt inställda till väckelsen och folk vandrade att höra deras predikningar. När sedan en del stor del av väckelsen i Värmland fortsatte utanför Svenska kyrkan ställdes dessa präster inför dilemmat att välja mellan kyrkan och de nya rörelserna. En präst som tog steget och blev frikyrkoman var Andreas Fernholm, för övrigt svärson till Anders Lignell och betydelsefull vän till Ferdinand Fröding, Gustaf Frödings far. Fernholm var verksam både inom Baptistsamfundet och Missionsförbundet bland annat som vid missionskolan i Kristinehamn.

Missionsförbundet

1865 grundas Värmlands Ansgariiförening (VA) av missionsföreningar runt om i Värmland.  Förutom föreningar i Värmland fanns också missionsföreningar i runt om i Dalsland, Vänersborg, Bohuslän och Gullspång som hörde till. VA blev ansluten till EFS och var med om att 1866 skicka missionärer till nuvarande Eritrea. Carl-Olof Rosenius var den tongivande inspiratören inom EFS. P. P. Waldenström blev hans efterträdare som redaktör för den mycket lästa tidskriften Pietisten. 1876 skrev Waldenström i Pietisten om synen på försoningen mellan Gud och människa. Med utgångspunkterna ”Var står det skrivet?” och ”Vad står det skrivet?” presenterar han en försoningslära och en gudsbild som skilde sig från tidigare förkunnelser och som kom att uppröra många inom EFS. Den så kallade ”försoningsstriden” tillsammans med synen på fria församlingar och egna nattvardsfirande i dessa ledde fram till bildandet av Svenska Missionsförbundet (SMF). Många framförde att nattvarden inte skulle vara en social plikt utan firas i de verkligt troendes gemenskap och församlingarna skulle vara fristående från statskyrkan. Missionärer skulle inte behöva bekänna sig till Augsburgska bekännelsen längre, om man till exempel delade den syn på försoningen som Waldenström stod för. Waldenström var ej med vid själva bildandet av SMF, men blev tillsammans med E.J. Ekman dominerande under dess första period. VA anslöt sig 1879 till SMF tillsammans med största delen av missionsföreningarna.Värmland och Dalsland utgjorde 1871 fram till 1997 gemensamt distrikt, då också Örebro län länkades med.

En plats för många läger inom Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) var tidigare Ungdomsgården Fryken i Västra Ämtervik. 1968 blev Vägsjöfors Herrgård inköpt som distriktsgård och senare tillkom scoutlägergården Ladtjärnstorp där scouter, konfirmander och ungdomar samlas till lägerveckor, framför allt sommartid.

cirkel

EFS

I Fryksdalen fick norska predikanter som Johannes Johansen, Oler Guttormsen och Erik Slätmoen stort inflytande på den del av väckelsen som stannade inom Svenska kyrkan och höll fast vid kyrkans bekännelseskrifter – i motsats till Svenska Missionsförbundets församlingar.

De föreningar som blev kvar inom EFS bildade 1882 Lutherska kretsföreningen, med föreningar i trakterna kring Arvika och Säffle samt i Fryksdalen, Klarälvsdalen och Kristinehamn. För EFS i Värmland har Sandvikengården i Edane fått mycket stor betydelse. Sandviken testamenterades till EFS och har sedan 1931 fungerat som lägergård, inte minst för många konfirmandläger.

BV

Ytterligare splittring blev resultatet av en debatt kring bibelsyn där EFS missionsdirektor Adolf Kolmodin kritiserades för att närma sig den historisk-kritiska bibelforskningen för mycket. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) kom 1911 att samla en del som stod för en mer konservativ syn på Bibeln. I Värmland fick BV representation i Fryksdalen och i Säfflebygden. Idag är namnet Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna vänner och i Värmland finns de idag i Östmark.

Metodistkyrkan

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869 varifrån metodismen spreds vidare till bland annat Degerfors, Karlskoga och Björneborg. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar.

Frälsningsarmén (FA)

William Booth, med rötter inom metodismen i England, grundade 1865 ”Den kristna missionen för Öst-London”, vilken 1878 fick namnet Salvation Army. Till Sverige kom Frälsningsarmén 1882. Utmärkande för Frälsningsarméns etableringar i Värmland är att det är kvinnliga pionjärer som ”öppnar eld” på nya platser när 16 kårer etableras under åren 1887-1915. I Sysslebäck 1899 är det kapten Augusta Jonson och löjtnant Hildur Högberg som håller det första mötet i Hole missionshus. Från början har man där ingen bestämd lokal eller bostad och kårens första namn blir därför ”Värmlands bykrig”.  I Kristinehamn öppnas kåren 1888 av kapten Hilda Larsson och kadetterna Ellen Blomkvist och Ingeborg Nygren. 1896 uppförs kårens lokal i medeltidsstil med runt krenelerat torn och kallas därför för ”Borgen”. Kristinehamn är tillsammans med Arvika de två platser där Frälsningsarmén finns representerad i Värmland idag.

Svenska Baptistsamfundet

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850.

1858 grundas de två första baptistförsamlingarna i Värmland i Övre Ullerud och Östra Fågelvik, sedan följer ett fyrtiotal församlingsbildningar fram till sekelskiftet och ytterligare ett tjugotal under 1900-talet. Baptismens framväxt noteras i landshövdingeberättelsen 1886-90: ”Baptister och baptistiskt sinnade lära å några orter vara rätt talrika och vålla mycket obehag inom de församlingar, der de uppehålla sig”. Församlingar grundas såväl i städerna som på landsorten och bland de första kolportörerna finns H. C. Segerblom, utsänd av Stockholms missionsförening i slutet av 1850-talet. Segerblom fick kyrkorådsförbud av kyrkorådet i Östra Fågelvik 1859 för sin verksamhet och blev stämd inför häradsrätten. Olof Jansson och Jan Gustaf Olsson från Nyed fick böta 50 kronor vardera för att de upplåtit rum för möte med Segerblom. Hans verksamhet sågs som splittrande, ett förakt för allmänna gudstjänsten och hans undervisning av barn undergrävde Lutherska kyrkans lära och tro. E.M. Nilsson var en annan av pionjärerna och han var med vid tillkomsten av det första baptistkapellet, Acksjöns kapell, som byggdes 1874 i Nyed. Bakgrunden var att man ville samlas till julotta och sökte låna skolhuset, men prosten och kyrkvärdarna var emot. Mötet blev av ändå, en del fick stå utanför de öppna fönstren för att ta del av gudstjänsten. Efter mötet träffar Nilsson en av bönderna, Bond-Jonte som sa:

”Det är förfärligt att de ska stänga skolhuset för sånt där. Om ungdomen ställt till supkalas, så hade ingen sagt något om det. Men hör, ni gubbar, ni kan bygga ett hus på andra sidan vägen här”. Så påbörjas en insamling på orten och ekonomiskt stöd kommer från Stockholm så kapellet blir av.

Arnäsgården i Deje var fram till försäljning bland annat lägergård för scoutverksamheten inom baptisternas ungdomsförbund Svenska Baptisternas Ungdomsförbund.

Equmeniakyrkan

Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan bildade 2011 ett gemensamt samfund, som efter beslut på kyrkokonferensen i Karlstad 2013 fick namnet Equmeniakyrkan. Samfundens ungdomsorganisationer hade redan 2007 gått samman och kallar sig Equmenia och är idag Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation. Equmeniakyrkan har idag 55 församlingar i Värmland och dessa hör till Region Svealand.

Örebromissionen – Helgelseförbundet – Evangeliska Frikyrkan

Bland församlingarna i Baptistsamfundet kom Örebro missionsförening under ledning av John Ongman att inta en allt självständigare roll gentemot samfundsledningen. Vid Örebro missionsskola kunde både kvinnor och män utbildas och man skickade ut egna evangelister, bland annat till församlingar i Värmland. Från det som kom att kallas Örebromissionen sändes också missionärer utomlands och man var mer öppen för den framväxande pingstväckelsen. Detta ledde till att Svenska Baptistsamfundet splittrades och i Värmland följde några församlingar och grupper med till Örebomissionen (ÖM). Ett exempel på detta är Saronförsamlingen i Karlstad som bildades 1938 av medlemmar från Karlstads baptistförsamling. Saronförsamlingen byggde senare Korskyrkan och hade som utpost bland andra Värmlands Dalby Sarongrupp. Saron blev också beteckningen på gemenskaper i Arvika, Karlskoga, Kristinehamn och Lesjöfors. Örebromissionen gick 1997 tillsammans med Helgelsförbundet/Fribaptisterna under namnet Evangeliska Frikyrkan (EFK). Helgelseförbundets hjärta, Torpkonferenserna utanför Kumla, har arrangerats sedan 1887 och i Värmland har de haft verksamhet i Norra Finnskoga, Norra Råda och Sunne.

Pingströrelsen

Arvika nämns som en av de orter där ”pingstelden” tändes i Sverige 1907, närmast då från Kristiania i Norge. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillhörde Svenska Baptistsamfundet, men blev under sin dynamiske föreståndare Lewi Pethrus den ledande församlingen inom Pingströrelsen. Från 1918 börjar det bildas pingstförsamlingar i Värmland och fortsätter så in på 1920- och 30-talen. Moderförsamlingar bedriver verksamhet på utposter som kan bilda egna församlingar som i fallet med Kristinehamn och Filadefia i Storfors. I Värmland går också en del baptistförsamlingar över till att bli pingstförsamlingar, detta händer med Gunnarskog, Skattkärr – Östra Fågelvik och Karlstads andra baptistförsamling men i Slottsbron är det missionsförsamlingen som byter. På andra orter är det enskilda eller grupper av medlemmar i andra församlingar som blir pingstvänner. Det är framför allt i städer och på orter i storlek som Deje, Ekshärad och Koppom som pingstförsamlingar etableras, och i mindre utsträckning på landsbygden. Påfallande många tar med Filadelfia i sina namn, till exempel Filadelfia i Skråckarberget eller Filadelfiaförsamlingen Töcksfors. Drygt 40 pingstförsamlingar kom att grundas i Värmland, cirka hälften finns kvar idag.

Övriga rörelser

Adventismen i Värmland har också haft några församlingar i Värmland vilket beskrivs i annan artikel i denna tidskrift.  Svenska Frälsningsarmén bildades som en utbrytning ur den större, internationella Frälsningsarmén, man önskade mer likna övriga frikyrkor med mindre centralstyrning. I Värmland hade de kortvarig verksamhet i Karlstad och Kristinehamn.

Katolska kyrkan har idag två församlingar i Värmland, i Karlstad och i Karlskoga. Båda dessa har gamla frikyrkolokaler som kyrka. I Karlstad tog man över Tabernaklet från baptistförsamlingen som gick samman med missionsförsamlingen till Tingvallakyrkan. I Karlskoga är den tidigvarande metodistkyrkan nu hem för S:t Görans församling. Fristående församlingar har också funnits under olika perioder, ett av dem, International Mission Church, har sin verksamhet i Karlstad på Drottninggatan där den katolska församlingen var tidigare. Det första baptistkapellet i Värmland, Acksjöns kapell, är nu flyttat till Mariebergsskogen i Karlstad. Bland de som använder det finns Vännernas samfund också kända som kväkarna.

Relationen till andra folkrörelser

Mycket finns att nämna om relationerna mellan de tre första klassiska folkrörelserna i Sverige och här ska bara nämnas några exempel. Tage Erlander hade genom sin far koppling till väckelserörelsen. Han berättar i sina memoarer att när Hjalmar Branting besökte Värmland 1907 fick man inte tag i någon lokal i Munkfors eller Ransäter där han kunde tala. Den som ordnade så att Branting fick tala i Missionskyrkan i Munkfors var den frisinnade och frikyrklige riksdagsmannen A. H. Göthberg, vilket denne fick kritik för. Erlander menar att Göthberg säkert var rädd att Branting skulle förföra åhörarna, men att han gjorde den modiga handlingen av hänsyn till yttrandefriheten, en slags värmländsk Voltaire om man så vill – i alla fall i den situationen.

De frikyrkliga blev i stor utsträckning nykterister och i en del fall delade man också hus, ordenslokaler kunde övergå till att bli missionshus Vissa missionsföreningar redovisar att de hade ett ”halvt” missionshus, då kunde det vara delat med en blåbandsförening eller en annan församling. Mycket mer finns att säga om dessa andra folkrörelsers lokaler, men det får bli en annan historia.

Väckelsens hus i Glava

Väckelsens hus i Glava

Glava missionsförening räknar sitt ursprung till 1865 då Stavnäs mission bildades, året efter delades den upp i östra och västra delen. Glava och Älgå bildar eget från 1870, från 1880 är Älgå egen förening.

img_7401-beskuren

Idag har Glava missionsförsamling gått upp i Arvika missionsförsamling och har ingen möteslokal  i Glava.  Missionshuset i Öfra Rud byggdes
1873 och innan det byggdes var det konkurrens om var det skulle stå. Flera ville erbjuda mark för bygget, bland annat i Knoll. Platsen blev Öfra Rud, utsedd genom lottning – ”Gud avgjorde”. Detta missionshus blev ett slags huvudmissionshus för ”bygden” i  Glava.

img_7324
Öfra Rud

En skorsten placerades på taket något till vänster som synes på bild. Ett förslag var då att sätta dit en skorsten till höger, visserligen utan funktion, men för symmetrins skull. Någon lär då ha yttrat, det räcker med skrymtarna på insidan, det behöver inte synas på utsidan också. Vid missionshuset hade man även en särskild plats för utomhusmöten. Idag är det en privatbostad

Enligt uppgift gav ”Lutherska missionsföreningen” (EFS) bidrag till missionshusbygget i Öfra Rud och fick rätt att använda huset.

För folket kring Glava Glasbruk var vägen lång till bygden. Här samlades man till en början i hem och vid ett mötestillfälle knackade disponenten på och förhörde sig om vad som pågick och vem som gett tillåtelse till mötet. När man hänvisade till kvinnan som bodde där, markerade disponenten och sa att huset tillhörde honom och att han motsatte sig att man höll möten där. Lösningen blev ett hus som låg på mark ägt av en bonde, detta hus användes 1884-1900. Då hörde disponenten av sig att han hört att man var trångbodda. Han erbjöd dem att välja vilken tomt som helst för att bygga ett nytt missionshus, bolaget skulle stå med virke och glas. De arbetare som blev medlemmar i föreningen höll sig nyktra och jobbade bra, det hade gett disponenten skäl att ändra åsikt om dem och föreningen.  Disponenten och hans fru skänkte 1909 en orgel.

Idag ägs missionshuset i Glava Glasbruk av Föreningen Sävsundsholmen. En nyomläggning av taket av glavaskiffer har möjliggjorts genom olika bidrag

img_7361
Missionshuset i Glava Glasbruk

Missionshuset i Vissle byggdes 1892 och var det sista som var i bruk i missionsförsamlingen, även efter att Glava missionsförsamling gått upp i Arvika missionsförsamling. Idag ägs det av Gerd Karlsson och hennes man, Gerd är dotter till Elvira o Hilding Andersson och växte upp granne med missionshuset. Hilding Andersson var under en period ordförande i missionsförsamlingen.

img_7318
Vissle

Större delen av Glavas befolkning har varit koncentrerad till bygden vid Glafsfjorden. Glasbruket placerades vid sjön Stora Gla där virkestillgången kunde möta bolagets behov. Missionshuset i Granmon byggdes 1899 söder om Stora Gla, i en trakt där skogsbruket var den dominerande näringen och där åkerbruket var begränsat.

img_7357
Granmon är idag fritidsbostad.
img_7332
Hagalund

Nästa missionshus att byggas var Hagalund i 1907 Semnebyn som också ligger i jordbruksbygden, idag privatägt.

img_7339
Sigfridstorp

1911 byggdes missionshuset i Sigfridstorp öster om Övre Gla, även det privatägt.

I Töresbol användes en liten stuga av församlingen, 1919 anges som startår (inte med på någon bild).

Väster om Stora Gla byggdes 1925 det sista missionshuset i Hedene, ”Hea”.  Idag växer buskar och träd nära och bäddar in det övergivna huset i skogen, men tack vare ett renoverat tak står det kvar.

Glava metodisförsamlingen startade 1887, men hade i tio år innan dess varit utpost för Säffle. Systrarna Gerda, Otilia och Gurli Holtz förde den med sig till Fors och deras kusin, pastor Johannes Wiel kom på predikobesök. Ett första kapell byggdes 1887 (i Kapellskogen, nära gamla skolan i Vissle), 1909 flyttades det till nuvarande plats. Idag är det privatbostad, den gamla toppen på tornet med spiran är placerad vid sidan av huset.

img_7322
Metodistkapellet

Angående baptismen i Glava läser vi i ”Sjuttioårsminnet. Historik över Baptistmissionen i Värmland åren 1858-1928”:

”Den första baptist, som predikat i Glava, torde ha varit grosshandlare A. G. Karlsson från Sundsvall. K. var född i Glava, och vid besök i sin hemort något av åren 1887 eller 1888 predikade han ordet. Tjugu år senare besöktes platsen av predikanter från Arvika. Väckelsen, som vid den tiden gick fram i Arvika med omnejd, kom även till Glava. Där hade den bl. a. till följd, att en del troende behjärtade sanningen om dop och församlingsgemenskap. Redan funnos några döpta, tillhörande Arvika församling. Den 31 jan. 1909 bildades Glava församling av tolv män. Sju av dem hade döpts året förut men ej tillhört någon församling. Till föreståndare för den nybildade församlingen valdes br. K. Joh. Johannesson. Han har också tjänat alltsedan med undantag av tvenne kortare perioder. Under den första av dessa var Fr. Hagström föreståndare och under den andra Karl Nilsson. Våren 1909 verkade br. Georg Axelsson som predikant i Glava, och som församlingen anslutit sig till Värmlands distriktsförening, började även föreningens sekr. past. Gustaf Nilsson, besöka församlingen med predikan. I huvudsak har verksamheten under åren utförts av evangelister, de flesta från Ö.M. (Örebro Missionsförening). Senaste vintern och våren ha kinamissionär Em. Karlsson med fru arbetat i Glava. Verksamheten har välsignats med framgång och församlingen har ökats, så att den vid nyåret 1928 räknade 78 medlemmar. Sammanlagt 105 ha blivit döpta under tiden. Största antalet döpta var 1911, då en kraftig väckelse åter besökt platsen. Insamlade medel belöpa sig till Kr. 32.451:-. I början höllos möten i hemmen. 1910 uppläts avgiftsfritt en lokal för verksamheten. År 1915 hade församlingen glädjen inviga sitt första kapell. På grund av
img_7410-beskurenskänkta materialier och mycket frivilligt arbete blev kostnaden för huset ej så stor. Hösten 1921 kunde församlingen taga sitt andra kapell i bruk. Tomten till detta hade skänkts av en baptistfamilj. År 1918 bildades en ungdomsförening. Den räknar för närvarande omkring 40 medlemmar. Sedan 1910 har församlingen bedrivit söndagsskolverksamhet. Numera finnas tre skolor, varav en i vardera av kapellen och en å utposten Gillberga,  där församlingen har evangelister anställda. ”

img_7409-beskuren

Bilder från Elly Svahns fotoalbum, hennes pappa var med och byggde kapellet.

img_7411-beskuren

1915 invigdes alltså det första kapellet Betania som låg utmed vägen till Glasbruket. Kapellet hade dopgrav och det krävdes hundra hinkar vatten från bäcken för att fylla den.

1921 invigdes Elimkapellet i Semnebyn. Under 1930-talet splittrades Svenska Baptistsamfundet när församlingar över hela Sverige istället närmade sig Örebro Missionförening och med tiden blev samfundet Örebromissionen – idag en del Evangeliska Frikyrkan. Andra församlingar blev kvar i Baptistsamfundet. I Glava blev situationen den att man fick två församlingar; Glava första baptistförsamling  och Glava baptistförsamling. Båda kapellen kom även fortsättningsvis att användas av båda församlingarna vilket inte gick friktionsfritt. Båda församlingarna tappade fart och avvecklades så småningom.

img_7334
Elim

Elimkapellet i Semnebyn är idag privatägt.

Betania stod tomt och blev med tiden utsatt för vandalisering. Det var byggt av tegel och hade skiffertak och när detta inte renoverades återstod till slut bara rivning. Stengrunden finns kvar och på platsen finns en minnesplakett.