När metodismen kom till Säffle

Idag kan vi presentera ett gästinlägg på vår sida. Skribent är Sven-Erik Dahlström, mångårig reporter och chefredaktör för Säffle-Tidningen. Varmt tack för ditt bidrag, Sven-Erik! Vi publicerar gärna artiklar som kan passa in under vår rubrik ”Väckelsens Värmland”.

Året var 1877. Till Säffle kom en ung man resande. Han var 25 år och hette Mauritz E Karlsson. Han kom med ångbåt. Det var det bästa sättet att resa till Säffle på vid den tiden. Järnvägen skulle inte invigas förrän två år senare och vägarna var dåliga.

Säffle var en anspråkslös tätort med bara några hundratal invånare. Köping skulle inte Säffle kallas förrän 1882 och Billeruds fabrik blev verklighet först 1883.

Ändå kom Mauritz E Karlsson till Säffle för att stanna kvar, åtminstone tills vidare. Det var ytterst nära att det hade blivit en mycket kort vistelse i Säffle.

Men låt oss gå ytterligare några år tillbaka i tiden. 1867 bytte Säffle gård – eller Säffle herrgård som man ibland säger – ägare. Gården köptes av patron Wiel, som kom från Fredrikshald i Norge. I dag heter staden som bekant Halden.

Säffle gård omfattade den gången en stor del av marken norrut på västra sidan av älven. En del hade Seffle Kanalbolag fått köpa tidigare, men det skulle dröja flera decennier innan köpingen köpte marken.

Att patron Wiel blev ägare av denna stora markareal skulle få betydelse för åtminstone ett par frikyrkliga församlingar, som så småningom bildades i Säffle.

Med patron Wiel kom också några döttrar till denne och sonen Johannes. Dessa skulle också komma att spela en roll inom Säffles religiösa liv.

Johannes Wiel
Johannes Wiel

Johannes var född 1856. Han var med andra ord 11 år när familjen flyttade till Säffle. Han studerade med tiden till ingenjör och fick efter avlagd examen anställning som ingenjör vid ett järnvägsbygge. Han blev inte kvar i det yrket särskilt länge. Han upplevde frälsning och anslöt sig till metodistkyrkan. Förmodligen spelade hans systrar en roll i detta sammanhang. De hade redan i Norge blivit metodister och när de kom till Säffle började de hålla små möten, ordna söndagsskola med mera.

Johannes valde att överge sitt ingenjörsjobb och söka in vid metodisternas teologiska skola i Stockholm. Det var inget självklart beslut. Han har själv beskrivit hur han förde en inre kamp med sig själv, men till sist fick ge upp för det kall som han kände.

När han kom hem efter att även ha avlagt examen vid den teologiska skolan hyrde han en lokal i Säffle, naturligtvis i syfte att där kunna starta verksamhet. Själv blev han emellertid anmodad att flytta till Avesta för att där ta hand om en metodistförsamling.

Tillsammans med sina systrar började dock Johannes Wiel att planera för att få en predikant placerad i Säffle. Sex decennier senare skulle han berätta om detta i en bok med titeln ”På begge sider av kjölen”. Den utgavs i Norge 1937 när Wiel var 81 år. I boken skildrar Wiel detaljrikt hur det gick till när Säffle fick en metodistförsamling. Bland annat var det ett krav att man kunde garantera en årslön till en predikant för att en sådan skulle kunna placeras i Säffle. De citat som här återges ur boken är från norska originalet översatta till svenska.

– Vi syskon gjorde våra beräkningar och ansåg att vi, genom att be våra vänner och bekanta, skulle kunna samla ihop sexhundra kronor. Efter denna kalkyl skickade vi ett brev till distriktsföreståndaren, i vilket vi framförde tanken, att om en metodistpredikant anställdes i Säffle så skulle vi kunna ge honom sexhundra kronor första året. Dock måste ett erbjudande om predikant komma som en förfrågan om vi kunde lova sexhundra kronor det första året.

Till Säffle kom som svar ett telegram med denna lydelse: ”Kan vännerna i Säffle bidra med sex hundra kronor så kommer strax en predikant.”

När telegrammet kom blev patron Wiel misstänksam och undrade vad telegrammet innehöll. Johannes gav fadern telegrammet och lät honom läsa.

– Jaså, vad tänker du svara på det? undrade han.

– Jag får väl svara nej, svarade Johannes.

Precis när Johannes hade satt sig för att formulera ett telegram som svar som kom hans far in i rummet.

– Du kan inte telegrafera. Gå bort så skall jag göra det.

Patron Wiel skickade detta telegram: ”Mina barn tillåtes icke binda sig för något underhåll till predikant.”

Nästa dags eftermiddag kom oväntat en av Johannes Wiels kamrater från predikantskolan in genom dörren på Säffle gård. Det var Mauritz E Karlsson.

– Varför kommer du hit? undrade en förvånad Johannes.

– Distriktsföreståndaren har skickat mig hit för att börja arbeta för vår kyrka.

Nu var goda råd dyra. Johannes visste ju vad hans far hade svarat. Han berättade för sin far att en av vännerna från Stockholm hade kommit till Säffle. Han hade kommit med ångbåt och bagaget stod kvar ombord.

– Gå ned till stallpojken och hämta häst och vagn, sade fadern.

Innan de skulle äta kvällsmat sade Johannes till sin vän att han hade en idé.

– Min far är mycket musikalisk. Så snart vi har ätit skall du utan anmodan sätta dig vid pianot och spela det bästa du kan. Vinner du min far med din musik så blir du kvar här. Om inte så måste du resa i morgon.

Han gjorde som Johannes hade uppmanat honom och han hade inte spelat länge förrän patron Wiel gick bort till pianot och följde musiken med största intresse.

– Ni spelar alldeles utmärkt. Vad är ni för något?

– Jo, jag är metodistpredikant.

– Var har ni er anställning?

– Här i Säffle.

– Vi gick tigande till sängs, berättar Johannes Wiel i sin bok.

Nästa morgon kom fadern in till Johannes.

– Nu förstår jag, detta är den predikanten som skulle komma om sexhundra kronor kunde anskaffas. När han nu trots allt har kommit så gå ner och be stallpojken komma upp med häst och vagn så får vi åka till Säffle och se på lokalen som du har hyrt som kyrka.

Lokalen bestod av tre rum, varav två hade gjorts till sal med bänkar och predikstol. Det tredje stod tomt.

– Så detta är kyrkan och i det tomma rummet skall prästen bo?

– Ja, det var tanken, svarade Johannes.

Patron Wiel vände sig till predikanten.

– Hör nu, i eftermiddag skall vi möblera detta rum för er. Mjölk, grädde, smör och ost kan ni få från mitt mejeri. Kaffe kokar ni själv och bröd kan ni köpa. Middag kan ni gå hem till oss och äta.

Sedan vände han sig till Johannes.

– Din vän ser luggsliten ut. Be skräddaren sy en fin svart kostym till honom. Be samtidigt skomakare Olsson att sy ett par nya kängor åt honom.

När de kommit tillbaka till gården vände han sig till döttrarna.

– Undersök om prästen har några underkläder. Annars får ny sy några till honom.

Sextio år senare skrev Johannes Wiel, att allt detta blev resultatet av ett musikstycke och att det var början till Säffle metodistförsamling.

Om Mauritz E Karlsson vet vi egentligen inte så mycket. Han blev inte kvar i Säffle någon längre tid. Han blev förflyttad till annan församling samtidigt som Johannes Wiel blev anställd som predikant i Säffle. Mauritz E Karlsson flyttade många gånger åren som följde. Han skall ha tjänstgjort i Grebbestad, Strömstad, Sandviken, Lund, Landskrona, Linköping och Västervik innan han 1884 emigrerade till Amerika. Där avlade han en Master of Arts-examen. Dessvärren gick han bort relativt ung. Han var bara 43 år när han avled i USA.

I Säffle tog sig Johannes Wiel an arbetet med att bygga upp en metodistförsamling. Det ledde också till att han bestämde sig för att utträda ur svenska kyrkan. Det var inget tvång. Man kunde vara metodist och ändå stå kvar som medlem i svenska kyrkan, men Johannes Wiel ville – som han själv uttrycker det – organisera en församling som stod på egna ben.

I sin bok berättar han mycket ingående hur detta gick till. Man skall ha i minnet att det hann gå sextio år mellan händelsen och nedtecknandet av denna. Man bör med andra ord vara försiktigt med att betrakta de återgivna citaten som ordagranna, men samtidigt måste det ha varit ett mycket viktigt ögonblick för Johannes Wiel – en sådan händelse som djupare än de flesta andra etsar sig fast i minnet.

Enligt Wiel skulle han till statskyrkans präst översända en förteckning över alla som önskade utträde. På dagen två månader senare skulle samtliga – i detta fall blev det tjugo personer – infinna sig hos kyrkoherden för att personligen förklara att de önskade utträda ur statskyrkan och i stället ansluta sig till metodistkyrkan.

Johannes Wiel skriver:

– Då detta var något särskilt intressant hade kyrkoherden sänt bud till herrskapsfolk runt omkring att de kunde få vara närvarande och lyssna på det som skulle äga rum när tjugo personer skulle utträda ur den svenska kyrkan. Alla dessa inbjudna var placerade i ett sidorum intill prästens kontor, till vilket dörren stod på glänt, så att de, utan att ses, kunde följa förhandlingarnas gång. Vid ankomsten med min lilla hjord blev jag vänligt bemött av den gamle prästen.

Kyrkoherden var med all sannolikhet Mattias Leonard Wikland, som var kyrkoherde i By 1855-1881. Uttrycket ”den gamle prästen” har också sin förklaring. Wikland var vid det aktuella tillfället 78 år.

Johannes Wiel fick slå sig ned mitt emot kyrkoherden. De övriga tjugo satt på stolar runt i rummet. Wikland framhöll att det är mycket sorgligt när man vill utträda ur den evangelisk-lutherska kyrkan, men att det ändå kan gå an när man ansluter sig till metodistkyrkan eftersom det var det samfund som kunde anses stå svenska kyrkan närmast. Efter att ha belyst vad som skiljde mellan svenska kyrkan och metodismen övergick kyrkoherde Wikland till namnuppropet. En efter en fick de uttrycka sin önskan. Därefter vände sig kyrkoherden till Wiel, som han för övrigt tidigare hade konfirmerat.

– Jag kan förbjuda Johannes att predika.

– Det kan ju farbror gärna försöka, men jag kommer nog att predika i alla fall.

– Ja, sade den gamle, det lönar sig väl inte och då låter jag det vara.

– Ja farbror, det är nog det bästa.

De skiljdes som vänner och den lilla metodistförsamlingen var lagligen organiserad.

I en jubileumsskrift från 1947 skriver pastor Erik Östman att församlingen i Säffle fick legaliseringshandlingen daterad 20 juni 1879. Östman kom för övrigt att gå motsatt väg jämfört med Wiel och hans vänner. Östman blev med tiden präst i svenska kyrkan.

Församlingen i Säffle fick snart förgreningar till bland annat Bengtsfors, Tösse, Fröskog, Hillringsberg, Kila och Karlanda. I Hillringsberg bodde fröknarna Holst, som var kusiner till Johannes Wiel och som också var medlemmar i församlingen i Säffle. De ville att Johannes skulle predika i Hillringsberg. Han gick till skolläraren och bad att få hålla ett möte i skolan. Skolläraren var helt avvisande. Emellertid skulle han själv hålla ett möte just den kvällen. Johannes gick dit med sina kusiner.

När skolläraren hade avslutat sitt möte vände han sig på nytt till församlingen och varnade dem för fröknarna Holst.

– Ni bör akta er för dem. Det är farliga människor.

När allt var över reste sig Johannes Wiel och tillkännagav att han nästa kväll skulle predika utanför skolhuset på landsvägen.

– Då kom skolläraren bort till mig och frågade i en insmickrande ton: ”Vad var det bror sa?” Jag upprepade vad jag hade sagt. Skolläraren gick alldeles intill mig och sa högt samtidigt som han lade sin arm om mig: ”Jag älskar dig oändligt mycket!” Därefter viskade han i mitt öra: ”Men res i morgon härifrån och predika inte här.”

Det löste sig ändå för Johannes Wiel. Brukets disponent erbjöd honom en trerumslägenhet där han predikade och det blev början till metodistförsamlingen i Hillringsberg.

På väg hem från Hillringsberg hade han lovat att predika vid Stömne bruk.

– När jag kom dit kom mannen som jag skulle hålla mötet hos och bad mig att inte predika. Detta eftersom brukspatronen hade låtit uppläsa från kyrkan, att om någon som bodde på brukets egendom tillät en metodistpredikant att tala i sitt hus skulle vederbörande böta 200 kronor.

Det var en enorm summa på den tiden.

Wiel begav sig till brukspatronen, men insåg snart att förbudet att predika i någons hus inte var förhandlingsbart.

Den mannens hus, där det var tänkt att mötet skulle hållas, låg vid landsvägen. Den kvällen kunde man se Johannes Wiel stå på en stol med en lykta på allmänna landsvägen. Inne i huset satt hela församlingen – med öppna fönster.

Och inte bröt man mot bruksdisponentens förbud heller. Wiel var ju aldrig inne i huset.

I Säffle höll man tidigt sina möten i en lokal i en villa vid Säffle-allén – nuvarande Olof Trätäljagatan. Huset ägdes av patron Wiel. I augusti 1880 stod emellertid ett nytt kapell färdigt. Johannes Wiel hade själv gjort ritningarna och varit eldsjälen bakom bygget. Från början var det ett kapell utan torn. Det påbyggdes först 1915-1916.

Kapellet utan torn
Metodistkyrkan utan torn 1915. Foto: Ludvig Åberg.

Det finns ett fotografi, taget av fotograf Ludvig Åberg, som visar kapellet innan det fick sitt torn. Fotot är lätt att datera. Bilden är tagen från vattentornet som byggdes 1914 och togs i drift i början av 1915. Kapellet började byggas om 1915 och stod färdigt – med torn – 1916. Däremellan tog Åberg sin bild.

Att S:t Johanneskyrkan – den hette så när den fortfarande användes som kyrka – ligger där den ligger har ett direkt samband med Säffle gårds markinnehav. Patron Wiel hade ett finger med och var den som upplät mark för kapellbygget.

Historien om metodistförsamlingens tillkomst i Säffle visar hur en enda familj flyttning till Säffle kom att få stor betydelse för väckelsen inte bara i Säffle utan indirekt också i delar av Dalsland och västra Värmland.

Det som har förändrats på senare år är förstås att kyrkan har fått en ny roll. Församlingen krympte och det blev i längden omöjligt att finansiera underhåll och lön till pastor. De kvarvarande medlemmarna anslöt sig till Equmeniakyrkan med Centrumkyrkan som lokal i Säffle. S:t Johanneskyrkan köptes 2008 av Tomas Pettersson för att bli en del av det angränsande hotellet med inriktning på konferenser och liknande.

Kapellet 2017 a
S:t Johanneskyrkan eller som den idag kallas Kapellet 2017. Foto: Sven-Erik Dahlström.

Men hade inte Mauritz E Karlsson för snart ett och ett halvt sekel sedan spelat piano på Säffle herrgård så hade det kanske aldrig blivit någon metodistkyrka överhuvudtaget.

Sven-Erik Dahlström