När väckelsen kom till Långserud

Idag kan vi presentera ytterligare ett gästinlägg. Dagens gästbloggare är Johan Gustafsson (1889-1967), bördig från Långserud, pastor i bl. a. Arvika och slutligen missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet 1944-1954. Denna artikel publicerades ursprungligen i jultidningen Julgåvan 1961, utgiven av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens förlag. Här publiceras den efter vänligt tillmötesgående av Johan Gustafssons dotterson Clarence Paulson.

Somliga till evangelister, säger aposteln Paulus, när han talar om utrustningen av mänskliga redskap till den kristna församlingens tjänst. Här ska jag berätta om en Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens evangelist. Inte i form av en levnadsteckning. Jag ska återge ett händelseförlopp, hur en bygd förvandlades genom en andlig väckelse, där denne evangelist var Guds redskap. Erik Flemström var hans namn. Han var född i Långsele, ångermanlänning alltså. Vad som här ska skildras hör till hans verksamhetstid i västra Värmland.

Det var år 1906. Våren hade kommit än en gång. Gråalskogen stod som ett lila moln i hagbackarna. Bakom den reste sig barrskogen dunkelgrön. Stararna blåste redan sina långa vemodiga visseltoner mellan de exalterade kraxande perioderna i spelet. I solnedgången, när aftonen blivit så stilla, att den kunde lyssna, sjöng trasten i grantopparna. Det var en präktig vår, som fångade människornas sinne. Inte syntes det vara läglig tid för ett andligt genombrott.

Påskhelgen stod såsom mitt i våren detta år. Långfredagens allvar gick inte folket i bygden helt förbi. Bönderna var inte bara i kyrkan utan också framme vid altarringen. Sedan skickade de sig hela dagen lite allvarsstämt. Men när den svarta högtidsdräkten hängdes in i garderoben, då hängdes också den fromma hållningen in. De hade väntat mer på påsklördagen än på Långfredagen. I byn där jag hade mitt hem, var den stora blå brännvinskuttingen i deras tankar. Blålle kallades den.

Blålle var ett förbannelsens kärl. Den gjorde kloka och fyndiga bönder dumma och lalliga, grisögda och dräglande. Den kom blod att flyta och samveten att brännmärkas till livslång skam och plåga. Den förtärde skogen för bönderna. Pitpropslassen gick till lastageplatsen tätt, tätt. Där låg krogen alldeles i närheten, där lassen kunde förvandlas i brännvin. Blålle gjorde byn fattigare och höll den nere i okultur. Och nu var det påsk och Blålle var helgens medelpunkt.

Jag minns det, som om det låge bara en liten tid tillbaka. Mansröster sorlar på övre botten i en stor rödmålad stuga. De har redan blivit suddiga och lallande. Efter hand blir de drönande och tumlar envetet påträngande om varandra i en kakafoni utan pauser. Det är byns påskfest. När den är slut, vinglar en hel rad rusiga karlar genom bygatan, skrävliga, rusögda, med slappa ansikten.

En kväll lite längre fram diskuterar några av byns ungdomar ryktena nerifrån kyrkbygden, ryktena om väckelse. Väckelse. Det låter lite underligt. Det påstås, att folk plötsligt blivit ”frälsta”. Ja just plötsligt, det är det som gör saken så misstänkt. Folk som man känner. Både unga och gamla. Det där kan väl inte vara riktigt! Så där kan det väl i alla fall inte få gå till. Hur tro det blir, om den där predikanten kommer hit?

Han kom. Bara någon vecka senare står han i grannbyns skolhuskateder. Det gamla skolhuset är överfullt.

Predikanten har blanksvart, vågigt hår. Ansiktet är välbildat och har frisk färg. Han är ung och kraftfull, full av en nitälskan som är stramt tyglad, utom när det gäller rösten. Han talar behärskat och distinkt med långa utdragna stavelser men med hela styrkan av sin kraftiga röst. Den rösten tränger igenom själ och ande, leder och märg. Den ekar i samvetena och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Till och med den gamla öppna spisen längst bak i skolhuset synes tvingad att lyssna. Som en jättelik, häpen mun gapar dess svarta rökfång.

Predikanten spelar cittra. I detta gamla skolhus finns ingen orgel. Här spelar den gamle fromme läraren varje dag skolans morgonpsalm på sitt psalmodikon. Han stryker tungt med stråken över instrumentets enda sträng. Den skälver och sjunger de tidlösa koralmelodierna med hela sin styrka. Bakom sig har han ”svarta tavlan” med melodin i sifferskrift. Det ska tjäna skolbarnen till ledning.

Men nu är det predikanten, som står i katedern, och han spelar cittra. Kvillrande ackord ledsagar hans sång. Den klingar mot de gamla skolhusväggarna med lästabeller, kartor och djurplanscher, klingar med en spröd och lekande klang. Från den grova bassträngen till den allra högsta diskantens lilleputtsträng väller tonföljden som en ström av blänkande, levande pärlor. Så är det åtminstone för människorna i dessa skolhusbänkar. Och detta är sången, sången som blev kvar i bygden och i hjärtana:

Skall du komma till det rum,

Jesus dig berett?

Skall du se den härlighet,

Intet öga sett?

Skall du få din segerpalm

Och din harpa där?

Kära själ, besinna dig,

Medan tid än är.

Det tar djupt. Det är konkret och omedelbart. Det har klar adress. Skall du komma till det rum, Jesus dig berett – du som sitter här i skolhusbänken? Du som har levt så många år, sedan du sjöng morgonpsalmen i denna gamla skola. Du som hört så mycket Guds ord i din tid – har du någonsin tänkt på detta: Skall du komma till det rum, Jesus dig berett?

Bibelordet lyser. Ja, än mer, det brinner. Bönderna är med alla sina sinnen i Israels läger, omskärelsens läger vid Gilgal. De måste vidga sitt hjärtas oomskurenhet. Den börjar oroa dem på ett nytt sätt, som den aldrig gjort. Inte ens när de mumlat med i syndabekännelsen i kyrkan. De är med i lägret på Jerikos hedmarker och firar påsk. De är där med stora frågande ögon, där en alldeles ny hunger har börjat lysa fram. Från Gamla Testamentets underliga värld följer de villigt och vördnadsfullt med till Nya Testamentets Golgata. Årtiondens tjäle löses upp i sinnena. Bönderna har blivit som barn igen. De kan gråta utan att vara druckna. De stryker med handens avigsida över ögonen lite skamsna över tårarna.

Men när unga renlevnadsmänniskor sida vid sida med gamla suputar och grobianer börjar säga, att de har blivit frälsta, då blir mer än en rättänkande och hederlig åhörare reserverad och betänksam. Men en annan kväll är den rättänkande och hederlige reservanten ljusare i uppsynen, än han någonsin tidigare i sitt liv har varit. Han sitter i skolhusbänken och hör Guds ord och sitt eget hjärta tala med en samklang, som han aldrig anat ens som en möjlighet. Han hör Guds ord tala och säga: ”Eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som ropar: ’Abba, Fader!’”. Och han hör sitt hjärta svara: Fader! Fader! Det måste vara undret. Aldrig mer kan han misstänka äktheten i en religiös omvändelse, där att denna varit, såsom det kunde tyckas, nästan ögonblickets verk.

Aplarna blommade, maj bredde ut all sin härlighet för människornas blickar, men väckelsen fortsatte. Vägarna var fulla av glada vandrare och fulla av sång i de ljusa och ljumma vårkvällarna. På åkrarna gick dagligen män och kvinnor i alla åldrar, än skrämda en smula av livsyttringarna från den människa, som Skriften kallar den gamla människan, än såsom lyfta från jorden av en glädjeström. En djup och annorlunda glädjeström ur källor, som nyss varit okända för dem, fast de hört om dem i all sin tid.

Rallarluggen och de uppdragna skuldrorna – vittnesbörden om den tidigare idealbildningen bland ungdomen – var inte mer att se. Den råa styrkan var inte längre den mest beundrade. Slagskämpen var inte längre ungdomens idol. Och Blålle, brännvinskuttingen, stod förgäten i en källarvrå. Ingen saknade den. Aldrig mer kom den till Ökne krog. När månen gick över byn, såg den inga av brännvin och falsk idealbildning fördummade bönder dingla mellan bygatans gråa gärdesgårdar. Men inte bara den supiga byn utan hela socknen hade fått ett nytt ansikte för väckelsens skull. Och varenda människa, som inte hade röda ögon, såg, att det nya ansiktet var mycket vackrare än det gamla.