Avslutningsgudstjänst i Bortans missionshus den 25 mars 2018

Gästinlägg av Torbjörn Johansson, Gunnarskog, publicerat i Arvika Nyheter 13 april 2018.

DSC03951
Missionshuset vid avslutningsmötet. Foto: Torbjörn Johansson.

Missionshuset i Bortan byggdes på initiativ av läraren Anders Sundberg 1868, för 150 år sedan. När huset uppfördes fanns ett visst motstånd mot bygget i bygden. Det har sedan byggts om vid ett flertal tillfällen, nuvarande utformning fick huset i början av 1900-talet. Vidare berättade Torsten Nilsson om ”sitt barndoms missionshus”, och en omfattande verksamhet. Han beskrev också några händelser från den långa period som församlingen funnits i Bortan. Många av dåtidens kända talare har medverkat vid olika evenemang, bland annat Johan Utter (på sin tid en kändis). Han nämnde vidare att det nog inte finns en enda ”infödd Bortanbo” som inte någon gång varit inne i Missionshuset. Det har förutom gudstjänster, möten och missionsauktioner också bedrivits omfattande söndagsskoleverksamhet under bland annat Carl-Evert Cajderts ledning. Arbetet med juniorgrupper har också varit omfattande under åren. Här har Per-Olov Danielsson varit en av de drivande personerna.
Equmeniakyrkan i Gunnarskog har under senare år koncentrerat verksamheten till sin lokal i Tvärud och avvecklat flera av de mindre missionshusen i Gunnarskog. Nu finns förutom kyrkan i Tvärud bara Årbottens missionshus kvar, där Equmenia (tidigare SMU) bedriver ett stort scoutarbete.

DSC03890 (2)
Torsten Nilsson i talarstolen. Foto: Torbjörn Johansson.

Medverkade på avslutningsgudstjänsten gjorde Eddy Alexandersson och Torsten Nilsson.  Familjen Arvidsson, bestående av Elisabeth, Ola, Angelica och Veronica bidrog med sång och musik. Deras sånger uppskattades av besökarna och det blev många applåder. Efter predikan spelade Kajs-Marie Årlén och Ola Arvidsson ett musikstycke. Som avslutning på gudstjänsten bars korset symboliskt ut av Ola Arvidsson för att markera att missionshuset i Bortan inte längre är en kyrkolokal. Efteråt bjöds på kaffe och smörgås. Det var intressant att se hur det fullsatta missionshuset (drygt 60 personer) omvandlades till serveringslokal och besökarna hittade fikaplatser på bänkar, vid pianot och orgeln och alla andra tomma ytor i lokalen. Det blev en gemytlig stämning kring fikat i Bortans missionshus  och en epok var härmed avslutad.

DSC03937
Anders Cajdert låter sig väl smaka av kyrkfikat. Foto: Torbjörn Johansson.

Ha du åkt’ vils’?

Att leta efter värmländska missionshus innebär att man ibland kan komma till värmländska orter som man knappt hört talas om och än mindre besökt. En sådan är Uvanå i Gustav Adolfs socken, nuvarande Hagfors kommun. Här är vi verkligen i Värmlands yttersta utpost mot Dalarna, mitt i Tiomilaskogen. Till landskapsgränsen är mindre än 1 km, och ytterligare några km bort ligger Tyngsjö kyrka i Malungs socken.

Byn Uvanå har idag några få bofasta hushåll. På 1800-talet fanns här hammarsmedja, såg och kvarn, ett litet brukssamhälle med andra ord. Så här berättar Sällskapet Gustavaforskning på sin hemsida: ”Uvanå bruk anlades av Uddeholmsbolaget på grundval av ett under 1831 erhållet privilegium för två stångjärnshamrar med en årlig smidesrätt på 1350 skeppund, varav 200 skeppund avsåg spiksmide. År 1839 utökades smidesrätten till 1800 skeppund, men ganska snart började bruket naggas i kanten. Spiksmidet flyttades till Uddeholm 1844 och stångjärnssmidet ersattes av smältstyckstillverkning. De långa och kostsamma transporterna till och från det avsides liggande bruket ledde till att dess öde beseglades 1874”.

Under 1900-talet har det främst varit skogen som givit arbete i Uvanå. Efter andra världskriget kom många finnar hit – till de trakter som svedjefinnarna röjde 300 år tidigare. När det manuella skogsarbetet mer eller mindre försvann så försvann också folket, många flyttade till industrier som Saab i Trollhättan eller till mer närbelägna industriorter.

Med detta försvann också all samhällsservice. Nu får man åka 34 km till Hagfors för i princip allting som inte naturen kan ge. Detta gäller även för att få andlig spis, även om det någon gång är det gudstjänst i Gustav Adolfs kyrka (”Gustava”), som ”bara” ligger 27 km bort.

Men i Uvanå byggde missionsvännerna ett missionshus år 1925. Där blev en krets av Hagfors-Stjärnsfors missionsförsamling. Jag visste att detta missionshus såldes 1967 men inget mera!

Med detta som utgångspunkt styrde jag kosan mot Uvanå. Efter mil av skog, förbi väderobservationsorten Gustavsfors, som brukar vara bland de kallaste platserna i Svealand, så dök skylten Uvanå upp.

I byn finns bolagsbyggda, likartade villor. Efter några sekunder var byn passerad. Jag vände om och åkte in bland några hus, men inget som liknar missionshus.

En shortsklädd man närmade sig bilen. ”Vad vill du? Har du åkt’ vils’?” frågade han misstänksamt med omisskännlig dialekt. När jag förklarade att jag var ute och sökte efter missionshus så sade han: ”Men dä ä ju ja’ som äg’ et”.

Jan Fransson, som jag träffat tog cykeln den korta sträckan till missionshuset vid sjön Naren och visade mig vägen. Han ville gärna visa missionshuset, som hans morfar en gång köpte till sommarbostad och som Janne äger tillsammans med sina syskon. Han har också ett eget hus i Uvanå och trivs bra där, i lugnet och i närheten av sjö och skog.

Missionshuset är idag ombyggt men det finns en hel del intressanta detaljer bevarade. Bland annat estraden med pulpeten, som idag är kök. Stora salens väggar har befriats från väggbeklädnad och är trärena. En kamin finns också bevarad från missionshustiden, liksom en vedspis. Utanför huset står en gammal missionshusbänk, en av få bevarade lösa föremål. Missionshuset har fått ”sällskap” av flera byggnader, bland annat två timmerstugor som flyttats stock för stock från ”en môs”, som Janne sade. Ja, så är det med apokope.

Vårt möte, som började lite misstänksamt slutade i dur. Från Uvanå bar vägen mot Tyngsjö kyrka, för övrigt en av de vackrast belägna kyrkorna jag någonsin besökt. Men det är en annan historia…