Missionshusen i Väse – en lång historia

Väse socken, ungefär mitt emellan Karlstad och Kristinehamn, förknippas av många med den rika jordbruksbygden i socknens södra del i närheten av Vänern, som trafikanterna på dagens E18 och järnvägens resenärer på Värmlandsbanan passerar, där också den rymliga sockenkyrkan från 1760-62, Väse ”stationssamhälle” samt Värmlandsrasta finns.

Men Väse sträcker sig långt norrut, mer än två mil från Vänerns stränder i söder till det som kallas för Allmänningen, en skogsbygd där gårdarna i slättbygden hade utmarker med virkesförråd, men som också hade en talrik befolkning. Den rika jordbruksbygden är ändå en betydande del av socknens 259 km2.

Det som idag kallas för Equmeniakyrkan Väse är en av Värmlands äldsta frikyrkoförsamlingar. Socknen berördes av roparerörelsen på 1840-talet, och den schartauanske prästen Nils Gustaf Clarholm verkade här några år på 1850-talet. Ungefär vid samma tid brukade lekmannapredikanter besöka bygden och den 10 december 1859 hölls ett möte i Skogsberg i Väse, och tiden ansågs vara mogen för att bilda en missionsförening, Väse missionsförening. Det var då fråga om en förening som ville ”strängt” stå på evangelisk-luthersk grund. Vid mitten av 1870-talet blev det enligt 70-årsberättelsen nödvändigt att organisera en ”kristlig församling”, där förandet av matrikel blev en viktig skiljelinje.

En nattvardsförening bildades 1876, och tio år senare hade ”så gott som varje medlem inom missionsföreningen skilt sig från den för Gud främmande världens nattvardsfirande och i stället anammade man frälsarens välsignade sakrament inom den trängre kretsen”.

Utvecklingen i Väse liknar förstås den i de flesta andra värmländska socknar. I Väse blev församlingen talrik och en viktig del av socknens liv. En stor del av socknens invånare hade en nära anknytning till församlingen, antingen som medlemmar eller söndagsskoleelever, eller hade anhöriga som var medlemmar. År 1887 fanns inte mindre än 594 medlemmar. Vid 70-årsjubileet 1929 var medlemsantalet 432. 2015 skedde ett namnskifte till Equmeniakyrkan, efter det nya modersamfundet.

Med tiden kom det att byggas sex missionshus i Väse socken. Idag är tre av dem kvar i församlingens ägo. Två av dem används sparsamt och den mesta verksamheten finns i Betania i stationssamhället, som sedermera oftast kallats för Missionskyrkan. Idag förekommer också ett omfattande samarbete med Ölme.

Om missionshistorien i Väse finns bl.a. att läsa den jubileumsskrift som utgavs 1929, i samband med församlingens 70-årsjubileum, men också i den 2017 utgivna boken ”Väsebor 1950-2015” som berättar om denna tid i socknens historia. Pastor Karl Erik Nyvelius lämnade utförliga uppgifter till Ansgariiföreningens missionshusinventering 1961. Här är de sex missionshusen, i den ordning som de byggdes.

Ruds missionshus

IMG_0396
Ruds f.d. missionshus 2018. Foto: Henrik Olsson

 

Detta missionshus har redan tidigare fått en egen bloggpost här, och vi rekommenderar den för läsning. Det första missionshuset i Rud, som ligger nära Väse kyrka, togs i bruk redan 1866 i ett ombyggt boningshus. Det ersattes med ett nybyggt missionshus 1892, som var i församlingens ägo till 1972. Det var då bevarat i stort sett i originalskick. Huset står kvar 2018 och är sedan länge ombyggt till bostadshus, och har bytt ägare flera gånger.

Allmänningens eller Ölmhults missionshus

20180915_165050
Ölmhults missionshus 2018. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Namnet Ölmhult kan förvirra, men byn med detta namn ligger i Väse och inte i Ölme socken. Älven Ölman har givit namn åt både Ölme, Ölmhult och Ölmskog. Missionshuset i Allmänningen byggdes 1877 efter det att missionsföreningen hade blivit utestängda från skolan. Det byggdes av tegel och rappades. Under julen 1888 förstördes stora salen delvis genom en eldsvåda, och 1911 gjordes en större renovering.

Nästa större renovering genomfördes 1954-57 då de gamla läktarna på tre sidor togs bort, ingången flyttades från husets norra sida och en ny ingång byggdes på västsidan. Istället gjordes en utbyggnad på norra sidan för talarstol och sångarestrad, så att kyrksalen vändes om. Som så ofta vid den här tiden täcktes väggar och tak med träfiberplattor.

Missionshuset i Ölmhult används idag huvudsakligen under sommaren för ”sommarkvällar”. Det hade tidigare läktare på båda sidor. Valborgsmässofirandet är också en viktig programpunkt här.

Glumshammars missionshus

Detta stora och ovanligt rymliga missionshus uppfördes 1882, också detta av tegel och rappat. En omfattande ombyggnad gjordes 1959 inför församlingens 100-årsfirande, med nytt golv i stora salen, och kök och serveringsrum flyttades till övervåning. En ny estrad byggdes. De karaktäristiska läktarna på tre sidor bibehölls. Idag används det rymliga missionshuset mest som depå för klädinsamling till Östeuropa, med några möten äger rum varje år. Bland annat konfirmation där missionskyrkan blir för liten.

20180915_151942
Glumshammars missionshus 2018. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Glumshammar var länge församlingens största krets och på grund av detta och sin ansenliga storlek så ansågs det som församlingens ”centralhelgedom”.

Arnöns missionshus

På Arnön, numera landfast men historiskt sett en ö i Vänern uppfördes missionshuset 1884 i hemmanet Faxstad. I 70-årshistoriken 1929 noteras att missionshuset har en ”glad och ljus helgdagsstämning”. Vid Värmlands museums inventering 1957 noteras, att ”stora salen har välvt (egentligen niodelat) tak, gråvitt liksom väggarna. Under taklisten schablonornament, stiliserade blommor i mörkblått. Talarstolen stod ursprungligen på norra kortväggen vid sidan av kaminen, men flyttades 1921 till nuvarande plats, varvid en ursprunglig anordning med en tavla med texten ‘Ära vare Gud i höjden’ slopades. Köket, som tillika tjänstgör som liten samlingssal, var till på 1920-talet småskolelokal för tre klasser. Det är helt inklätt med gråvit pärlspånt och har skåp i samma material, eklaserade dörrar och köksspis av järn”. Arnöns missionshus såldes 1978 och blev sommarstuga. Idag är det renoverat och i mycket gott skick. Dörren på gaveln har tillkommit sedan missionshustiden.IMG_0403

Missionshuset Betania alias Missionskyrkan alias Equmeniakyrkan

Det var länge så, att de flesta missionsvännerna bodde kring Glumshammar. Det var först 1913 som missionshuset Betania i stationssamhället invigdes. Missionshuset renoverades 1957 efter ritningar av den flitigt verksamme arkitekten Janne Feldt. 1975 tillbyggdes ”ungdomsgården” med scoutlyor och samlingsrum. En omfattande om- och tillbyggnad gjordes 2009-2010 för att anpassa för nutida behov, med cafésal och handikappanpassade toaletter.

Hedetångens missionshus

IMG_0411
Hedetångens f.d. missionshus 2018. Foto: Henrik Olsson

Hedetångens missionshus var det senast byggda, och invigdes 1931. Det fick en mer sakral stil än vad traditionella missionshusbyggnader från 1800-talet hade. Här hölls lördagen före Fars dag Hedetångsmötet, och ett välbesökt Luciafirande. Scout- och tonårsverksamhet genomfördes också här. Missionshuset såldes 2009. Behållningen användes för ombyggnaden av missionskyrkan i Väse samhälle.

Vid 1961 års inventering fanns även två kretsar utan missionshus, nämligen Lövhöjden och Bäckelid. På den senare platsen, belägen längst norrut i socknen, fanns en fond för missionshusbygge men denna fond togs aldrig i bruk för ändamålet.