”Tre äro de som vittna: Anden – Vattnet – Blodet”.

Idag besök i västra Värmlands metropol, Arvika. Den utmärkta stadshistoriken Arvika. Köpingen och staden 1811-1911-1936 av Linus Brodin ger mycket information om stadens föreningar och verksamheter, och på sidorna 494-502 hittar vi en hel del av intresse om Arvika baptistförsamling och dess kyrka, Salemkapellet.

Så här skriver Brodin: Till Arvika fördes baptismen genom fru Betty Gustafsson från Brismene i Västergötland och fröken Karolina Andersson från Fågelvik, bosatta i Arvika. Förut nämnde [Erik] Eriksson var även hit såsom predikant. Omkring år 1881 fanns i Arvika 7 baptister och efter förberedelser och möten, ledda av baptistpredikanten Nils Ek från Karlstad beslöto dessa att bilda en församling i Arvika. Dessa möten höllos i förhyrt rum i ett hus vid Kyrkogatan där nu Jordbrukarbanken finns.

Den 18 juni 1882 kommo de i staden boende baptisterna samman för att bilda församling. Sedan beslut fattades förrättades det första baptistdopet i köpingen kl. 1-3 på natten ute vid Sågudden och därefter utskrevs protokollet över församlingsbildandet, vilket undertecknades av de första medlemmar: bokbindaren A. P. Skog, stationskarlen J. F. Gustafsson, lokputsaren N. E. Gravander, banvakten N. F. Olsson-Fryklund samt Maria Pettersson, Kristina Olsson, Karolina Andersson, Betty Gustafsson och Maria Erlandsson. (…)

Församlingens lokal de första åren var i gården n:r 11, den s.k. ”gula gården”, mitt emot gymnastikhuset, varefter lokal hyrdes i Rennerfeldtska gården från 1887. Av ”Sällskapet för främjande av upplysning och sedlighet” inköpte församlingen tomten n:r 118 på Ängen och uppförde här det s.k. Salemkapellet, vilket invigdes som prediko- och samlingshus nyårsdagen 1888. Efter ritning av arkitekten W. Eick ombyggdes kapellet 1920 och återinvigdes påföljande år.

Här torde ett visst missförstånd ha skett, eftersom baptistförsamlingar ofta stiftade en ”byggnadsförening” som fungerade som lagfaren ägare för själva byggnaden.

Gösta von Schoultz besökte Salemkapellet i oktober 1957. Så här beskriver han kyrkans inre: Det inre upptages av en större och en mindre samlingssal, skilda åt genom skjutdörrar samt därtill hörande farstu och biutrymmen. Den stora salen har läktare och båda salarna ha ett uppbyggt podium i fonden. De brunmålade bänkarna äro ursprungliga, ehuru tidigare målade i en marmorimiterande grön färg. Väggarna, som nu äro vitmålade och ha en hög bröstpanel i samma mörkbruna färg som bänkarna, voro ursprungligen helt inklädda med pärlspåntpanel och målade i ljusgul färg. Absidväggen var rosafärgad liksom en del av taket, nu vitmålat. Fönstren voro tidigare rektangulära och något mindre. Belysningen utgjordes av en stor fotogenlampa i salen mitt för och för uppvärmningens skull fanns en järnkamin på ömse sidor om podiet. Inbyggt i detta ligger en dopbassäng med värmeanordning för vattnet och avlopp. Denna bassäng täckes med lämmar av trä.

Väggarna äro vitmålade med bröstpanel i mörkbrun form liksom bänkarna. Dessa senare jämte orgeln äro från byggnadstiden 1888. Under podiet är dopbassängen belägen och framför denna står i regel ett löst bord framställt, avsett för offergåvor. Fönstren fingo sin nuvarande form med runda bågar och gröna gardiner efter renoveringen 1920.

Arvika baptistförsamling hade också kapell i Björkenäs och Skattebol i Ny socken samt i Fröbol i Älgå socken. Baptistförsamlingen började med tiden samarbeta allt mer med missionsförsamlingen, och 2004 lades baptistförsamlingen ned och medlemmarna gick in i missionsförsamlingen, belägen bara något kvarter bort.

Salemkapellet står kvar, numera i Frimurarföreningen Prudentias ägo.

Stallarbyns missionshus i Holmedal

Efter besöket i Uppsal igår så ledde lite läsarkontakt till att vi håller oss kvar inom Holmedals socken, men går till den norra missionsförsamlingen.

Missionshuset i Stallarbyn dokumenterades av Gilbert Svenson 1958. Idag är verksamheten nedlagd och missionshuset är sålt. Men det står ännu kvar i sin tallbacke och förstukvisten är bevarad.

Så här är Gilbert Svensons rapport:

Stallarbyns missionshus är byggt i villastil med gulmålad ribblockspanel, vita fönsteromfattningar och vita stolpar i förstukvisten. Stenfot och tegeltak. Fönster med runda bågar har vardera 62 rutor. Enligt uppgift skall det vara byggt av den blinde Edvin Karlsson. Salen i söder är helt inklädd med pärlspånt, har gråvitt tredelat tak, väggar som upptill är gulmålade och nedanför den rödbruna bröstpanelen senapsbruna. Dito bänkar samt rödbruna dörrar. Podium i söder med talarstol och räcke framför orgeln, målade i vitt och guld. Framför talarstolen ett litet offerbord. Ingen fonddekoration, men en porträttmålning över orgeln, olja på duk i blandranksdekorerad ram med inskriptionen ”Herren är min herde”, är signerad ”A Beijer, Milebråten 1935” och föreställer enligt inskription ”Blinde Edvin”. I norra delen av salen en läktare med uppgång från förstugan. Under läktaren kammare och kök, som båda är nyrenoverade.

20181228_210406

Målningen av ”Blinde Edvin” hänger numera i väntrummet under läktaren i Holmedals kyrka.

Uppsals missionshus i Holmedal

Holmedals socken var till skillnad från de flesta andra värmländska socknar uppdelad i tre olika missionsförsamlingar som hade varsitt verksamhetsområde: Den norra missionsförsamlingen i Stallarbyn, den östra missionsförsamlingen i Tången och den västra missionsförsamlingen, vars missionshus var beläget i Uppsal.

Denna uppdelning skulle delvis leva kvar ända till 2013 Equmeniakyrkan Holmedal och Blomskog bildades.

Uppsals missionshus besöktes och dokumenterades av Gilbert Svenson 1958. Så här skrev han i sin rapport, som är ovanligt utförlig och beskrivande:

Uppsals missionshus uppfördes först vid Tosten men flyttades år 1899 till den nuvarande plats. Det är byggt av timmer med bevarade knutar, rödfärgad ribblockspanel, vita knutbräder och fönsteromfattningar samt grönvit förstukvist med grön dörr. Tegeltak utom på förstukvisten, som har plåttak.

Stora salen har tredelat tak med ny klädsel av gulvita masonitskivor inom trälister. Väggarna är klädda med gråvit pärlspånt med en taklist i vitt/blågrönt och rosa. Bröstpanelen markeras utom en list i mörkare färg av att väggen under denna har samma färg. Nio sexdelade fönster, varav två på talarstolsväggen, samt på denna vägg ytterligare ett, som är dolt bakom fondmålningen. Gröna gardiner med röda kappor. Ny talarstol från renoveringen 1950 på ett podium, under vilket inbyggts en med lämmar täckt dopgrav (installerad ca 1940). Ett litet sidoställt offerbord under ena gavelfönstret. Sexton äldre brunlaserade bänkar. Fondmålning med texten: ”Bliv kvar hos oss. Ty det lider mot aftonen och dagen nalkas sitt slut”, oljemålning på duk, ”målad år 1931 av J A Engström, Årjäng. Gåva till missionshuset i Uppsal av Adolf Nilsson, Årjäng”. Annan målning signerad Beijer med texten: ”Jesus som gosse i templet cop. efter Hofman”. (gåva till församlingen ca 1953). Under läktaren liten kammare och stort kök, båda helt inklädda med pärlspånt, vita tak, i köket grå väggar och i kammaren gulvita. Fernissade golv, i stora salen stor äldre järnkamin med långt rör till spismuren bakom läktarväggen. På ömse sidor om kaminen dörrar till kök och kammare och vid kammardörren en trappa till läktaren.

Missionshussafari i Nordvärmland – del 1

 

Under de senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt en ny hobby – missionshussafari. Hur utövas då denna hobby? Förberedelserna får ofta börja med studier i minnesskrifter, bygdeböcker och arkiv. Ibland får man hjälp av en sökning på nätet eller genom att kontakta någon med lokalkännedom. Utrustad med karta, kamera och lämplig matsäck börjar sedan sökandet i fält. En del hus är lätta att upptäcka, andra får man fråga sig fram till. Färderna leder ofta till sevärda bygder som man missat tidigare när man färdats fram på de större vägstråken.  Den längsta turen i somras tog tre dagar och fick sin början i Gunnarskog med dokumenterande av missionshusen i Tvärud (byggt 1892) och Norra Treskog (1913) samt pingstvännernas bönesal Betania i Kolstan.

Av dessa är Tvärud i bruk och pingstvännerna har gått med i missionsförsamlingen – numera kallad Equmeniakyrkan Gunnarskog. Övriga lokaler i Gunnarskog får vi återkomma till i andra sammanhang, vår resa gick vidare till Bogen som är en av få socknar i Värmland som helt saknar missionshus. Bogens kyrka är dock värd ett besök.

Från Bogen tog vi vägen norrut mot Lekvattnet. Väl där fick vi söka efter missionshuset en stund, men eftersom vi hade foton att gå efter kom vi rätt. Utanför missionshuset från 1910-talet träffade vi Yvonne Johansson som just då var där för att förbereda för uthyrning. Inte bara fick vi se huset från insidan och sjunga en psalm, vi blev också hembjudna till Yvonnes hus i Fäbacken.

Yvonne berättade om församlingens arbete och jag fick en inbjudan komma tillbaka för att medverka vid tillfälle. Styrkta av smörgås, en underbar utsikt och vägbeskrivning for vi vidare till nästa missionshus, Torpberg i Östmarks socken. Torpberg var en helt ny bekantskap för oss, men vägbeskrivningen var perfekt och vi nådde fram. Här ordnas ibland sommargudstjänster av Östmarks församling. Förutom Torpberg hade Östmarks missionsförsamling också missionshus i Lämbacken och Röjdåsen. Östmarks Evangelisk-Lutherska missionsförening tillhörig Bibeltrogna Vänner tog 1912 över Sörmarks skola för att använda det till missionshus, numera är det privatbostad.

Via Nyskoga kyrka tog vi oss sedan fram till Södra Finnskoga missionsförsamlings missionshus i Falltorp byggt 1914 nära norska gränsen. Pingstförsamlingen Elim i Torsby byggde på 1940-talet ett kapell i Skråckarberget, Södra Finnskoga. Torleif Styffe nämner om att vid kraftverksutbyggnad i norra Värmland fanns ett 30-tal pingstvänner som bildade en egen församling. Vi återfann huset vid vårt besök där.

Efter vår tur genom västliga bygder i Nordvärmland fortsatte vi nu resan norrut i Klarälvdalen där vi såg Brattmon i Dalby byggt 1928 och Kärrbackstrand i Norra Finnskoga. I Brattmon huserar nu kooperativet Bracoop.

Utan framgång letade vi efter missionshuset i Båtstad som sedermera varit café under namnet Slink-in. Istället besökte vi ett annat slags ”tempel” – köpcentrat i Långflon innan vi reste in i Norge för övernattning i Trysil. Där fick vi med oss ett foto på Misjonshuset i Trysil.

Trysil

Det går alldeles utmärkt att kombinera missionshussafari med andra resmål och på denna resa blev det Idre, Särna och vasaloppsstartplatsen i Berga by. Längs vägen såg vi också brandbekämpande helikoptrar och tyska brandbilar. På vägen åter in i Värmland for vi förbi Sälenfjällen och fjällkyrkorna där samt bygget av flygplats i Rörbäcksnäs. När vi sedan for söderut längs Klarälven fick vi äntligen syn på Värmlands nordligaste missionshus, Båtstad i Norra Finnskoga. Det ligger strax söder om Höljes, strax innan vägen går över Klarälven. På plats i huset fanns Lizzy Larsson som en gång startat cafét och som fortfarande äger huset. Det hade tidigare varit byggt som skola i Höljes 1850. Sista fotot visar handlaren Knut-Erik Henriksson med fru och två av sina döttrar. Han var farmorsfar till Lizzys dotter Britta och lät märka upp stockarna, riva huset och uppföra det på den nuvarande platsen – en tidigare vältplan för flottningsvirke. Arvingarna till Henriksson skänkte huset till Norra Finnskoga missionsförsamling 1953 – sedan såldes det till Lizzy i början av 1960-talet och här drev hon café under tio somrar. Lizzy öppnade dörrarna för oss så vi fick ta oss en titt inomhus också, det är guld värt med dessa generösa människor vi har fått möta. Fortsättning följer i nästa del.

 

 

Fortsättning följer här.

Väckelsens hus i Kila del 1

Metodismen i Kila

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor, jobba metodiskt alltså – det blev deras öknamn som de sedan tog till sig. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar. Genom pastor Leonard Eriksson som började med predikostunder i hemmen 29 april 1882 kom metodismen till Kila. Till att börja med räknades gruppen av metodister som en utpost till Säffle, men från 1914-15 när Salemskapellet byggdes fick den alltmer självständig prägel. Enligt en artikel i Säffle—Tidnigen från 1944 var pastor Svante Svensson särskilt verksam och nitisk för att bygget skulle bli av. Byggkostnaden var 4000 kr och 1934-35 renoverades det in- och utvändigt och kapellet fick altarrundel. Namnet Salem är hebreiska och betyder frid, jämför ”shalom” och ”salaam”. Här fanns söndagsskola och juniorförening för de lite äldre. 1916 bildades en ungdomsförening. I artikeln från 1944 står vidare att läsa: ”Förr i tiden gick det att samla mycket folk i mötena i Salemskapellet, och den tidens ungdom och även äldre medlemmar följde ofta med sina pastorer till Kila, när de skulle predika där. Då gick man med glatt mod den 7 km långa vägen fram och åter. Det är en lagom och hälsosam promenad även för vår tids käcka ungdom.”

Efter en brand i Torp vintern 1948 bodde Elisabet ”Betty” Pettersson ett drygt år i Salemskapellet i Södra Ed, där det fanns ett rum och kök på bottenvåningen i den södra änden av kapellet. En berättelse från den tiden är, att mitt under en gudstjänst började Elisabets väckarklocka ringa. Klockan var högljudd och kapellets väggar inte så välisolerade, så gudstjänsten fick avbrytas tills klockan blev avstängd. Predikantens son hade varit inne hos henne före gudstjänsten och satt på klockan. På bilden ses Betty utanför kapellet.

Betty Pettersson vid Salemskapellet

Kapellet var beläget i Södra Ed, mittemot vägen in till Rönningen. När vägen skulle breddas revs det, sista gudstjänsten hölls på nyårsdagen 1963. Metodisternas verksamhet fortsatte dock i Kila, från 1949 hade man sommarverksamhet i Metodistgården i Kållerud, även kallad Sven-Petters gård eller Fridhem. Man köpte också mark, tio tunnland, och Kållerud blev plats för läger och söndagsskolefester. 1949 leddes sommarfesten av söndagsskolans föreståndare Bertil Wernberger, flera hundra fanns i publiken vid den lyckade festen enligt en tidningsartikel. Huset finns kvar idag, men såldes av metodistförsamlingen 2005. Frälsningsarmén har rötter inom metodismen och tidigare fanns det en kårlokal i Säffle. Även om man inte hade någon lokal i Kila gjorde man besök i de andras gudstjänstlokaler i Kila.

Kållerud

Metodistgården – foto Bosse Kihlgren

Baptismen i Kila

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850. Baptismen har tanken att dop och församlingsmedlemskap är något man ska ställning till själv och döper därför inte spädbarn. Säffle baptistförsamlings juniorförening, Solstrålen, byggde 1945 sommarhemmet Talldungen vid Sjönsjö i Kållerud i Kila. Byggkostnaden uppgick till 700 kr, och mycket frivilligt arbete lades ner för att huset skulle bli till. Ledare i föreningen var bland annat Gustaf Kåberg, Einar Wiklöv, Irene Svensson och Gunhild Hägglund. Huset är numera sommarstuga och benämns ”Strandliden”.

Talldungen nybyggt               Talldungen – Strandliden foto Bosse Kihlgren

En gren som växte fram ur baptismen är pingströrelsen. Filadelfiaförsamlingen i Säffle fick genom testamente en bondgård i Flatebyn när Maria och Torsten Gård omkom i en bilolycka 1986. På gården hålls tältmöten och andra samlingar främst sommartid, ofta med inriktning på arbetet bland missbrukare genom LP-kontakten.

Flatebyn

Flatebyn

Liv och verksamhet i Säffle missionshus

Det förra inlägget om Säffle gav många klick och gilla-markeringar, och även kontakt med Säfflefödde Marcus Wensby i Älvsjö, som delade med sig av bilder från missionsförsamlingens verksamhet. Hans föräldrar Ellasigrid (född Karlsson) och Ebbe Wensby var aktiva i missionsförsamlingen innan familjen i början av 1960-talet flyttade till Gislaved. Ebbe var en flitig amatörfotograf och i deras samlingar fanns också en del gruppbilder från olika sammanhang. Så det blir nu ett inlägg med några av de bilder som Marcus hittade.

Allvarliga män i Missionshuset

Allvarliga herrar, med relativt låg medelålder, i missionshuset. Är det en evangelistkurs? Nr 6 från vänster i främsta raden är utan tvekan den mycket välkände evangelisten Frank Mangs och till vänster om honom sitter distriktsföreståndaren i Värmland-Dalslands distrikt Josef Rydhe.

Mamma m fl utanför Missionshuset

Män och kvinnor i blandade åldrar. Sångare? Eller något annat?

 

Missionsföreningen med Mamma

En gruppbild – i bakre raden känns några då rätt unga personer i scoutskjortor igen. Nr 1 är Margareta Jansson, nr 4 Karl Gustaf Jansson, nr 5 Kjell Ingman, nr 6 Kjell Nygren och nr 11 Britta Jakobsson. Det bör vara på mitten av 1950-talet. Det finns säkert de som kan identifiera fler!

Mormor och kvinnor i Missionsförsamlingen

Här var medelåldern högre, och bara en herre fick plats.

34 Mamma Juniorföreningen Unga Krafter 3 april

Det här bör vara på 1930-talet, och nästan alla barn tittar in i kameran.

Massa pojkar och flickor och Mamma i missionshuset

Här står fotografen vid podiet och stämningen verkar vara hög. Kanske 1940-tal?

13 Två framför missionshuset

Utanför missionshuset en vinterdag. Mannen med portföljen är utan tvekan pastor Gustaf Pihlström.

06 Missionshuset Möte slut

Samling utanför missionshuset under något av dess sista år – det revs 1960 efter att nya Missionskyrkan vid Bryggerigatan invigdes första söndagen i advent 1959.

Mamma och söndagsskolebarn 2

Söndagsskolebarn

11 Juniorer

Juniorer – i färg. Britta Jakobsson till vänster.

22 Mamma och juniorer

Ellasigrid med fika till juniorerna.

24 Mamma och juniorer

Ellasigrid som juniorledare

18 Bussutflykt

Ebbe hade också fotograferat från någon slags vinterutflykt, som Marcus trodde ha något med missionsförsamlingen att göra. Det finns flera bilder från detta tillfälle. Mannen i hatt är i varje fall Karl Gustaf Jansson, så nog är det så.

 

 

Jarnske

Järnskogs socken, eller ”Jarnske” som bygdens folk skulle säga, i Nordmarks härad är en livaktig bygd där byn Koppom utvecklats till en liten centralort. Numera hör dock Järnskog till Eda kommun. Frikyrkligheten i bygden har varit stark, och vid Värmlands museums inventeringar i Värmland 1957 så besökte landsantikvarie Gösta von Schoultz två frikyrkobyggnader, missionshuset i Beted och Elimkapellet i Koppom.

Vi börjar med det sistnämnda. Baptistförsamlingen i Järnskog bildades den 24 september 1887. För 61 år sedan skrev Gösta von Schoultz om Elimkapellet:

Detta kapell uppfördes 1901-02 och invigdes den 3 mars 1903. För ritningarna har ingenjör C J Nyberg, Koppom, svarat och byggmästare var Nils Nilsson. Huset är uppfört av plank med pärlspåntpanel både ut- och invändigt. Taket var ursprungligen av spån, nu korrugerad plåt. Det yttre är målat i mörkt gult med brunröda fönsteromfattningar. Huset upptages nu av en större samlingssal samt en mindre sådan jämte köksutrymmen. Interiören var helt omålad fram till 1937 och hade ursprungligen väggfasta fotogenlampor, ingen takarmatur, samt för uppvärmningen en vedkamin på vardera sidan om podiet i fonden. Det inre är nu moderniserat med fiberplattor, lysrör o d.

I början av 1960-talet fanns endast 11 medlemmar kvar. När församlingen nedlades återstår att utforska.

Järnskog har varit en av de starkaste fästena i västra Värmland för Svenska Missionsförbundet. Missionsförsamlingen bildades 1872. I början av 1960-talet fanns mer än 300 medlemmar. Missionshuset i Beted byggdes 1877 och är ännu i bruk. Vid Gösta von Schoultz besök fann han inte så mycket av intresse att notera – men vi kan i varje fall glädjas åt den fina Folkvagnen som står parkerad!

Missionshuset blev församlingshem

För tre år sedan var framtiden både för församlingshemmet i Karlanda, liksom för missionshuset i Hämnäs i samma socken osäker. Församlingshemmet vid kyrkan, byggt som Hemvärnsgård på 1950-talet, var utdömt efter stora mögelproblem och inte lämpligt för användning. En del verksamhet fick inrymmas i administrationsbyggnaden vid kyrkan, men barnverksamheten hade bekymmer att vara i någon lokal.

Samtidigt var den lokala församlingen inom Equmeniakyrkan kämpande med ca 20 medlemmar i matrikeln. Av de från början fyra missionshuset var numera endast det centralt belägna i Hämnäs i bruk, i gott skick, renoverat på 1990-talet.

Hämnäs2018_2

Diskussioner pågick under några år om framtiden, och den resulterade i att kyrkorådet i Nordmarkens pastorat beslutade den 15 mars 2018 att köpa in missionshuset i Hämnäs till nytt församlingshem i Karlanda. I protokollet noteras särskilt, att kyrkogårds- och fastighetsutskottet anser att pastoratet ”ska vara med och bidra till en livskraftig bygd”. ”Det är bättre att ha en lokal i bygden som används frekvent än flera lokaler med låg nyttjandegrad”. Det konstaterades också att det finns skador på taket som behöver åtgärdas.

Hämnäs2018_1

Övertagandet skedde den 31 augusti. Söndagen den 21 oktober 2018 skedde en återinvigning för huset i dess nya roll. Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare Helén Friberg medverkade, liksom kyrkoherde Rune Wallmyr och kantor Marianne Tagesson Hansen. Monica Thorängen Hjelm, diakon och församlingsföreståndare för Equmeniakyrkan i Molkom var på plats i sin barndoms missionshus och bidrar med dessa bilder.

Hämnäs2018_3

Södra Högs missionshus i Högerud

Missionshuset i Södra Hög i Högeruds socken får inte så många rader i inventeringen efter Gösta von Schoultz besök i oktober 1957. Fotona blev lite mörkare i scanningen än vad de var i verkligheten, men ger ändå en stämning av huset.

Detta missionshus är av den vanliga typen, timrat med rödmålad ribblockspanel, vita foder samt skiffertak. I det inre en församlingssal samt kök och kammare, vilka senare sammanslagits till ett rum. Salen har omålat brädgolv, pärlspåntade väggar och tak med målad hög bröstpanel, taklist i samma färg, f. ö. gråvitt. Bänkar och podium gulgrå, det senare marmorerat.

Hämnäs, Annandag Jul 2015

På söndag den 21 oktober avslutar missionsförsamlingen/Equmeniakyrkan i Karlanda sin verksamhet och missionshuset i Hämnäs överlåtes till Holmedal-Karlanda församling att ersätta det utdömda församlingshemmet i Karlanda. Den här texten skrevs för snart tre år sedan efter ett besök på gudstjänsten på Annandag Jul. Den publicerades i Värmländsk Kultur 2016:2. Alla bilder är av undertecknad.

Det är fruset på marken och en blek sol försöker att ta sig igenom molnen. Efter en osedvanligt mild och snölös decembermånad ger Annandag Jul 2015 en föraning om att det faktiskt kan bli lite snö och kyla även denna vinter.

Annandag Jul är en dag att mötas i värmländska missionshus. Ända sedan 1800-talet så har Svenska Missionsförbundets offerdag för mission i andra länder ägt rum på denna dag. I slutet av 1980-talet började nya vindar blåsa och från Missionsförbundet centralt så bestämdes att annandagsinsamlingen kunde förläggas till valfritt tillfälle under advents- och jultiden, men på de flesta håll höll annandagen ställningen som missionsofferdag. Begreppet ”mission” – uppdrag – har varit ytterst viktigt i den missionsförbundiska traditionen. Namnet Svenska Missionsförbundet uppkom redan 1878, och under första hälften av 1900-talet fick nästan alla lokala församlingar namnet ”missionsförsamling”. Under ett drygt halvsekel, fram till 1930-talet, byggdes många missionshus runtomkring på landsbygden. Mission i andra länder kallas för yttre mission, medan verksamheten i Sverige kallas för inre mission. I folkmun blev ”missionare” ett vanligt begrepp för medlemmarna.

Efter millennieskiftet så gick förändringarna allt snabbare. 2003 blev Svenska Missionsförbundet officiellt Svenska Missionskyrkan, men redan då var den process inledd som 2009 ledde till beslutet om att bilda en ny kyrka, som 2013 fick namnet Equmeniakyrkan, med de tre gamla samfunden som grund.

Hämnäs missionshus i Karlanda socken, som är vårt mål för den här dagen, byggdes redan 1887 för den församling som då kallades Karlanda kristna församling. Snart blev beteckningen friförsamling. Begreppet ”friförsamling” var vid denna tid den vanliga för församlingar, som ville markera sin frikyrkliga linje. Även om bibelsyn och försoningsfrågan var viktiga vid den här tiden, så var den viktigaste frågan att bilda församlingar för bekännande kristna, med slutna nattvardsgångar enbart för medlemmar. Synen på ”statskyrkan” var kärv, även om man formellt inte utträdde och respekterade de präster vars kyrkliga profil stod nära väckelsefolket.

Länge fanns det fyra missionshus i Karlanda, liksom ett metodistkapell och ett pingstkapell. Det har även grundats en baptistförsamling, som med tiden kom att bygga sitt kapell i Koppom i grannsocknen Järnskog. Idag är alla dessa missionshus och kapell avvecklade och sålda, med undantag för Hämnäs.

I Hämnäs finns för övrigt den gamla fondmålningen från Västra Böns metodistkapell med Jesu dop bevarad.

Svenska Missionsförbundet sände ut sina första missionärer till Kongo redan 1881 och engagemanget för missionen i andra länder har varit starkt ute i bygderna. På Annandag Jul men också vid andra tillfällen har missionärer på hemmavistelse varit uppskattade predikanter och föredragshållare, där världen kommit nära genom diabilder.

När de tre andra missionshusen såldes så satsade missionsförsamlingen på missionshuset i Hämnäs, som renoverades 1994-95. Idag möter oss ett missionshus i mycket gott skick. Församlingen har inte haft någon anställd pastor sedan 1988. Ambitionen är ändå att ha gudstjänst en gång varje månad, med egna förmågor och tillresande predikanter.

Sedan ett antal år är det ekumenisk gudstjänst med Svenska kyrkan på Annandag Jul. Även inom Svenska kyrkan har det nya millenniet inneburit stora förändringar. Karlanda församling sammanslogs 2006 med Holmedal till ett enförsamlingspastorat. Holmedal-Karlandas kyrkoherde Rune Wallmyr blev 2014 kyrkoherde i Nordmarkens pastorat, som omfattar hela Årjängs kommun. I Karlanda kyrka är det gudstjänst vanligen varannan söndag, växelvis med Holmedal. Ett bekymmer idag är att församlingshemmet i Karlanda är utdömt på grund av mögelproblem.

Då passar det bra att ha gemensam gudstjänst i missionshuset på annandag jul. Några märkbarare teologiska skillnader finns knappast längre. Slutna nattvardsbord är en för länge sedan glömd stridsfråga, och försoningsstriden är för länge sedan avslutad. Dagens skillnader kan handla om dopsyn, där missionsförbundstraditionen betonar den personliga avgörelsen och där det baptistiska troendedopet fått en starkare ställning under 1900-talet.

Karlandas präster har med undantag för schartauanen Karl Fogelmark kring 1915 haft en folklig profil, ofta närstående väckelserörelsen. Detta gäller särskilt bygdens son Esaias Dahlin, komminister i Karlanda 1970-1981, därefter kyrkoherde i Holmedal och länge efter pensioneringen flitigt verksam. ”Esse” var tidigare medlem i friförsamlingen och öppnande 1978 kyrkan för en ekumenisk konferens för hela bygden med karismatisk inriktning.

Kyrkoherde Rune Wallmyr kan sägas vara en del i samma tradition. Han är uppvuxen i Fölsbyn i grannförsamlingen Blomskog och utbildade sig till pastor inom Svenska Missionsförbundet. Efter tjänster i Örnsköldsvik, Dals-Ed och på Kronoparken i Karlstad så beslutade han sig för att söka sig mot Svenska kyrkan och prästvigdes 2005 för Karlstads stift. Efter tjänst i Väse och Östra Fågelvik sökte han sig till hembygden, och med honom kom hustrun Kerstin som blev kyrkomusiker på deltid.

Karlanda missionsförsamling har blivit Equmeniakyrkan Karlanda och församlingens ordförande Lena Spännare ledde gudstjänsten. Annandag jul handlar om kyrkans martyrer och det gör temat mission naturligt. Rune Wallmyr sjöng två sånger i gudstjänsten och hustrun Kerstin musicerade. Psalmsången gick mest på jultemat, medan predikan handlade om texten från Luk. 12:49-53, en text som faktiskt handlar om splittring.

Genom att det inte bara är insamlingsperiod för Equmeniakyrkans internationella arbete utan även en del av julinsamlingsperioden ”Låt fler få fylla fem” för Svenska kyrkans internationella arbete så ställs två kollektboxar fram. Många lägger i båda boxarna, och Rune kan efter gudstjänsten meddela att 4600 kronor samlats in, varav den största delen till Equmeniakyrkan.

Efter mötet vankas förstås kyrkkaffe med hembakat bröd i lilla salen. Gemenskapen fortsätter kring kaffeborden. Samtalen rör gamla och nya tider – vi pratar lite om framtiden. Oro och glädje delas. Den grundläggande optimismen som präglar värmlänningen finns även här. Missionshuset har stått här på platsen i 128 år. Kyrkan i Bjärn några kilometer bort har stått där i 237 år. Den gamla kyrkan, ännu ett stycke längre bort i Stommen stod i 500 år. Vad händer om 10, 25 eller 50 år?