Två missionshus i Östra Fågelvik

Östra Fågelviks socken i Väse härad tillhör idag Karlstads kommun och har fått lite av förstadsprägel till länets huvudstad, framför allt genom tätorten Skattkärr. Vid senaste årsskiftet bodde det 3596 personer i Östra Fågelvik, varav ca 2000 i Skattkärr. Det är alltså en expansiv bygd, som idag vida överträffar befolkningssiffrorna vid väckelsetiden på 1800-talet. 1880 fanns i socknen 2085 invånare. En sådan utveckling är ovanlig i Värmland.

I Skattkärr byggdes 1973 en Janne Feldt-kyrka och där kom missionsförsamlingens verksamhet att koncentreras, de gamla missionshusen avvecklades.

Gilbert Svenson från Värmlands museum var här 1958 och fotodokumenterade två missionshus:

Skattkärrs missionshus byggdes omkring 1885 av plank och träkubb. Väggarna är klädda med rödfärgad ribblockspanel och yttertaket med tegel. På 1920-talet tillkom den femsidiga korliknande utbyggnaden för talarstolen, som försågs med smårutiga fönster i motsats till övriga. Stora salen har tredelat tak, klädd med gråvit pärlspånt liksom väggarna och ekmålade dörrar. Talarstolsutbyggnaden har vitt tak med grönvita väggar. Talarstol av svarvade brunmålade stolpar och bakom dessa är spänt ett tunt rött bomullstyg. Fondprydnad över talarstolen utgöres av en tavla i smal, vit ram med reproduktion av målning, föreställande Jesus. Framför talarstolen ett litet offerbord med vit duk. Brunmålade bänkar. Uppvärmning vid norra väggen av en modern oljekamin och på ömse sidor i en övre våning fönster till ett vindsrum över köket och lilla salen, som också kan användas som läktare. Liten sal och kök, båda klädda med pärlspånt, gråmålad i salen och gråvit i köket.

Rörsviks missionshus består av en tillbyggnad, gjord 1914, till ett soldattorp, vars norra del har bevarats och inrymmer köket. Den äldre delen är uppförd av timmer, tillbygget av plank, allt klätt med rödfärgad ribblockspanel och under brutet tak av tegel. Stora salen har femdelat innertak, klädd med gråvit pärlspånt och väggar av samma material. Talarstol och räcke vitmålade och framför detta ett brunmålat offerbord. Enkla gråmålade bänkar. Den stora takhöjden planerades med tanke på en senare obehövlig läktare över ingångsdörren i väster. Köket i norr, klätt med grågul pärlspånt, har inmurad köksspis av järn.

Råda missionshus i Ekshärad

Ett av Värmlands mer särpräglade missionshus är beläget i hemmanet Råda i Ekshärads socken – ej att förväxla med Norra Råda socken som ligger nära intill. Missionshuset i Råda uppfördes i vad som kallats ”amerikansk” stil och står ännu kvar 2018, dock sålt och i privat ägo sedan flera år.

20181101_133054

En predikant i Ekshärad var Per Löfvén (1853-1926), idag kanske mer bekant som morfars far till statsminister Stefan Löfvén.

Den flitige Gilbert Svenson var här 1958 och då hade missionshuset nyligen genomgått en inre renovering. Här följer hans rapport.

Råda missionshus, uppfört 1898, har restaurerats i det inre 1957-58. Även det yttre har förändrats sedan en del dekorativa snickerier plockats bort. Det är byggt av timmer med rödfärgad liggande panel och vita lister och fönsteromfattningar. Yttertak av tjärpapp och plåt. Mittpartiet upptas av den stora salen med talarstol i öster. På ömse sidor om denna finns tvenne mindre, varav den norra vid senaste restaureringen förenats med den stora genom skjutdörrar. Den södra är delad i kök i östra delen och serveringsrum i den västra. Stora salen har platt tak, klätt med vita träfiberplattor, blågrå väggar och bröstpanel i gråbeige med ny talarstol i samma färg. Äldre osignerad fondmålning på duk, visande ett kors på kulle i perspektiviskt målad arkitekturutsikt. Bänkar i gråbeige och slipat och fernissat golv. Uppvärmning: ny järnkamin.

Ännu ett Betelkapell

 

Betelkapellet i Stockholm. Bildkälla: Stockholmskällan.

Ett namn på en frikyrkobyggnad innebär nästan alltid en ledtråd till vilket samfund som byggnaden ifråga hör till. Henrik har skrivit om detta i ett tidigare inlägg. Betelkapellet tillhörde Första baptistförsamlingen på Malmskillnadsgatan 48 B på Norrmalm i Stockholm invigdes 1865 och kom att ge namn åt inte bara samfundets predikantskola Betelseminariet, men också åt ett stort antal baptistkyrkor och kapell runtom i Sverige. Betel, ”Guds hus”, indikerar nästan alltid baptistisk tillhörighet.

Betelkapellet i Stockholm fick skatta åt förgängelsen genom cityomvandlingen i Stockholm och sista gudstjänsten hölls den 27 maj 1962. En än idag verksam Betelkyrka är den i Örebro.

Även i den värmländska periferin fanns baptistiska kapell med namnet Betel. En av dessa var Betelkapellet i Töresbyn, Blomskog. Så här skriver Gilbert Svenson från Värmlands museum efter sitt besök 1958:

Betelkapellet i Töresbyn, uppfört år 1900, är byggt av timmer med avsågade knutar. Det har rödfärgad ribblockspanel, vita fönsteromfattningar med omålad förstukvist. Stenfot och tegeltak. Stora salen i söder har vitt, platt tak med ventiler i form av stiliserade blommor med åtta kronblad. Väggar av vitmålad pärlspånt. Enkel, vit, snidad talarstol.  Sexton omålade bänkar och enkelt brädgolv. I norra delen av huset liten kammare och kök, båda nyrenoverade.

Tyvärr saknas interiörbilder i bildmaterialet. Församlingen kallades Blomskogs-Lennartsfors baptistförsamling och bildades av 31 medlemmar som tidigare tillhört församlingen i Karlanda. Verksamheten försköts mer till Betania i Lennartsfors och Betel i Töresbyn överlämnades till Blomskogs södra missionsförsamling.

 

Uppmärksamhet i Värmlands Folkblad

20180915_124436

Idag glädjer vi oss åt en bild på omslaget och två hela uppslag i Värmlands Folkblad. För er som inte prenumererar i pappersform så finns artikeln att läsa på webben här, för alla som har något abonnemang på någon av NWT-koncernens tidningar.

Så även om vi inte vill lyfta fram oss själva så får det bli en bild på oss denna gång. Bilden är från ett besök vid Kålleruds missionshus i Ed i september i år. Det är faktiskt missionshusets tak som skymtar bakom buskaget.

Vi hoppas att detta skall leda till nya och givande kontakter! Statistiken visar att bloggen har åtminstone en läsare i Malaysia. Om denne malaysiske läsare har något specialintresse för värmländska missionshus kan dock inte statistikfunktionen berätta något om.

Carl-Johan & Henrik

Gamla missionskyrkan i Filipstad

Gilbert Svenson fotograferade 1958 den gamla Missionskyrkan i Filipstad. En pampig byggnad! Så här skrev han i inventeringen:

Missionskyrkan från 1867 är uppförd av timmer med vitmålad ribblockspanel, bruna fönster samt tak av tjärpapp. En särskild utbyggnad mot gårdssidan med förstuga har skulpterade brunmålade dubbeldörrar med kors i relief av 20-talsstil.

Stora salen renoverades och omgestaltades 1929 och fick då sin nuvarande färghållning i brunt och vitt. Den har femdelat tak, läktare på tre sidor, utbyggt högt podium med talarstol och framför detta ett som altare utformat offerbord med antependium, bärande initialerna IHS. Mellan de stjärnförsedda fönstren av kulört slag med blyinfattningar hänger i absiden en primitiv målning på duk i mörk träram, föreställande en kvinna som räddar sig från syndafloden upp på ett kors, sign. Johnsson 1903. Salen har podium i öster och lilla salen, som är nyrenoverad, ligger bakom västra korväggen. Där finns även kök, målat i gråvitt och klätt med pärlspånt.

Den gamla missionskyrkan, belägen på Hertig Karlsgatan 35 föll offer för kommunens trafikplaner i slutet av 1960-talet. Missionsvännerna flyttade över till metodisternas nybyggda kyrka, och 1970 bildades en av de första frikyrkoekumeniska församlingarna i hela Sverige: Vasakyrkan.

Stömne – en bygd och dess missionshus

De båda missionshusen i (eller som man oftare sade, på) Stömne i Stavnäs socken står fortfarande kvar på en central plats i det tidigare brukssamhället och bondbyn, kretsande kring det bruk som anlades år 1693 med en stångjärns- och spiksmedja, samt med tiden kvarn och sågverk. Inte så långt härifrån ligger bruksherrgården, idag ägd av norrmannen Jan Theodor Solberg som använder den som bostad men också ibland bjuder in till kulturella evenemang.

Smedjan och sågverket nedlades 1886 för att lämna plats åt en fabrik för pappersmassa, som i sin tur nedlades 1939. År 1899 hade Stömne bruk köpts in av Billeruds AB, som bolagets första stora förvärv. Det kom att bli fler med tiden.

Efter 1939 är Stömne en stillsam ort, och tyvärr har det mesta av tidigare samhällsservice försvunnit. Det gäller även då båda missionshusen. Om det norra missionshuset finns begränsat med information, denna artikel handlar huvudsakligen om missionsförsamlingen och det södra missionshuset.

Stavnäs, Stömne missionsförsamling A21358d, foto Larsen o Ödvall Arvika
Kvinnogrupp i Stömne, vi kan väl anta att det är en syförening. Foto: Gunnar Ödvall. Värmlands museum.

Men en gång var här liv och rörelse. I Stömne missionsförsamlings 50-årsskrift så är perspektivet tydligt. I mitten av 1800-talet var det ”en andligt mörk period”, prästerna hade ”gripits av världslivet” och det fanns i Stavnäs inte någon ”troende” präst. Med troende menas här, en präst som gripits av den nyevangeliska förkunnelsen och som upplevt en personlig omvändelse enligt pietistiskt mönster. Ja, ”före 1860 fanns ej en enda sant troende på Stömne”.

Denna tendens till historieskrivning finns i de flesta missionsförsamlingar vid denna tid, men det är sällan att historien skildras som så entydigt mörk, som här. ”Kyrkobesöken rättfärdigade också mycket i deras liv, men hade dock ej makt att lyfta folket ur dryckenskap och omoraliskt liv”.

Det bör understrykas, att på detta sätt se sig själv som de enda ”sanna kristna” är minst sagt riskabelt. Men det var alltså inte ovanligt att tänka så här, särskilt i tillbakablickar från 1900-talets första hälft.

Men, nya vindar skulle blåsa. En man från Stömne, Niklas Olsson i Västängen, gjorde 1860 besök hos släktingar i Långserud och fick tillfälle att lyssna till kolportören Johannes Andersson, ”Fjellstedts-Johannes”. Han fick där uppleva sin omvändelse och förde vidare budskapet till sin hembygd, där flera kom till tro och man började samlas till sammankomster i hemmen, där det lästes Arndts Sanna kristendom och Luthers postilla.

I Stömne fick väckelsen med tiden en mer frikyrklig prägel. Två unga metodister kom inflyttande, vilket förstärkte denna tendens. En av dem var skomakarmästare Erik Gustaf Svedberg (1856-1933) som kom från Hillringsberg och med tiden skulle bli viktig för församlingen. Sonen Hjalmar blev med tiden pastor och tidningsredaktör.

Än så länge var Stömneborna medlemmar av Stavnäs missionsförening, men denna förening var huvudsakligen verksam på östra sidan av Glafsfjorden. Med tiden skulle de två huvudbygderna på västsidan, Sölje och Stömne, bilda egna missionsförsamlingar.

I det relativt närbelägna Björnö i Gillberga socken byggdes i början av 1880-talet ett stort och rymligt missionshus under överinseende av mågen på gården, Karl Hultkrantz (1844-1912), som också varit lärare vid missionsskolan i Kristinehamn. Hultkrantz kom också att stödja verksamheten i Stömne. 1886 fick bygden besök av den välkända evangelisten Nelly Hall (1848-1916) och den 7 oktober 1888 bildades Stömne friförsamling. Församlingen anslöts till Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet.

Den ovannämnde Svedbergs son Hjalmar skulle bli tiden bli pastor och tidningsredaktör.

Det första missionshuset i Stömne var byggt redan innan församlingen bildades. Den tidigare omnämnde Niklas Olsson i Västängen upplät plats på sin mark och sommaren 1885 hölls en fest i Västängen där behållningen blev en grundplåt för bygget. Ett skolhus som stått i Karsbol i Värmskog inköptes och flyttades till den nya platsen, för att invigas av Karl Hultkrantz vid pingst 1886.

Gamla missionshuset i Stömne finns väl dokumenterat i några foton som återfinns i Värmlands museums arkiv, bara en kort tid före rivningen. Det visade sig snart, att missionshuset var otillräckligt. En ny missionshustomt skänktes av bolaget. Sommaren 1904 lades grunden och följande år stod det färdigt att invigas. Invigningstalet hölls av predikanten Enoch Olsson från Högerud. Missionshuset var rymligt och på andra våningen inreddes en predikantbostad. Pastor delades med församlingarna i Stavnäs, Högerud, västra Värmskog och Sölje under vissa perioder.

”Norra missionshuset” byggdes för EFS vid 1900-talets början, vi hoppas få återkomma till dess historia.

Stavnäs Stömne södra missionshus A21358c foto Gunnar Ödvall
Stömne södra missionshus runt 1910. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika.

Jubileumsskriften talar om väckelse åren 1889, 1900, 1907, 1919, 1926 och 1932. Högsta medlemsantalet var 1919, då fanns 90 medlemmar. Här talas också om den sedvanliga verksamheten: söndagsskola, juniorer, ungdomar, sångkör och syförening, som dock ”ofta varit klandrad, men sällan erkänd”. Var detta vanligt i missionsförsamlingarna?

Jubileumsskriften är alltså från 1938. Vad hände sedan? Året efter lades massaindustrin ned, kvar av industriell verksamhet blev ett cementgjuteri. Men det är tydligt att bygdens tillbakagång kan koppas till att missionsförsamlingens verksamhet stegvis försämrades.

Vid missionshusinventeringen 1962 uppges missionshuset vara i mycket gott skick, men med tiden kom antalet medlemmar bli allt färre. På 1990-talet var det fråga om två personer. Verksamheten ebbade ut och omkring millennieskiftet såldes södr missionshuset.

IMG_9384
F.d. södra missionshuset i Stömne i juli 2018. Foto: Henrik Olsson

Källingeruds missionshus i Vitsand

Källingeruds missionshus i Vitsand står kvar 2018, men det var ett tag sedan det var i bruk. Gilbert Svenson var här 1958 och fotograferade och avlämnade följande rapport:

Källingeruds missionshus, uppfört 1880-81, är byggt av timmer med rödfärgad brädpanel och vita hörnlister och fönsteromfattningar. Taket, som från början var täckt av spån, ändrades till tegel år 1916. Stora salen, som renoverades 1936, har tredelat vitt brädtak, väggar av pärlspånt utan bröstpanel i gulbeige färg. Nytt fernissat golv av spåntade bräder (1936), 17 bänkar i gulbrun eklasyr, köpta från Nyskoga kyrka. Uppvärmning genom en varmluftskamin. Vid restaureringen 1936 flyttades predikstolen från östra gaveln till mitt på södra långväggen, varvid ett fönster sattes igen. Talarstol på podium och med räcke, som kortades något för att passa mellan de båda trästolparna. Salen har nu sju åttadelade fönster, därav två på gaveln i väster. Fondmålning från omkr. 1900, oljemålning på duk i ram, ”Jesus i Getsemane”, (Jesus i blå klädnad och röd mantel, ängeln med kalken har grön mantel och rosa slöja) efter amerikansk förlaga (?) av konstnären Per Tellander (född i socknen). Köket är ombyggt 1954, lilla salen 1949.

Altartavlan av Per Tellander är numera placerad i norra flygeln på Vägsjöfors herrgård.

Frälsningsarmén i Karlstad

Någon kanske har undrat varför det varit så lite av Karlstad här i denna blogg. Det kommer mera, det kan vi lova.

Den 1 mars 2012 kunde Värmlands Folkblad meddela att Frälsningsarmén efter ca 100 år vill sälja sin lokal på Mariedalsgatan i Haga. ”Kåren i Karlstad kommer fortfarande finnas kvar i minst lika stark styrka som innan”, meddelade major Bertil Divert från Frälsningsarmén. Frälsningsarméns kommunikationschef Bert Åberg berättade att: ”Vår avsikt är att starta upp en mer socialt inriktad verksamhet som tillsammans med gudstjänster och gruppverksamhet kan rymmas i samma lokal. Vi kommer därför att söka efter en mindre och mer flexibel och verksamhetsanpassad lokal.”

Lokalen på Mariedalsgatan såldes och är nu ombyggt till bostäder.

1958 var Gösta von Schoultz på besök och fotograferade. Så här blev hans bilder:

Frälsningsarméns lokal byggdes 1911. Huset är uppfört av putsad tegel med tak av plåt. Stora salen är inrymd i den del, som vetter med smal trappgavel mot gatan där de stora fönstren en trappa upp återfinnes över läktaren i norr. Fastigheten i övrigt upptages av diverse biutrymmen, däribland ett par bostadsvåningar, av vilka den ena disponeras av de båda vakthavande officerarna.

Stora salen renoverades 1958, varvid nuvarande ljusa färgsättning kom till och samtidigt kortades sidoläktarna. De hade tidigare fortsatt längs murarna till hörnen och över plattformen. Salen har tredelat tak, inklätt med träfiberplattor 1949. I samband med den sista renoveringen utökades plattformens storlek så att den nu har plats för både horn- och strängmusikkårerna. På plattformen står moderna stapelbara stolar. Prydnad över plattformen: Frälsningsarméns emblem i guld, blått och rött. Talarstol med förhänge av rött kläde och på ömse sidor om denna och dekorativt fastsatta på plattformsräcket, arméfanor. Framför plattformen en ny botbänk klädd med skinn. I salen liksom på läktarna enkla bänkar för ca 500 personer. Från plattformen under fönstren nedgång till det under plattformen befintliga soldatrummet, som har ett modernt pentry. I denna källarvåning finns också omklädningsrum för musikkårerna med skåp för uniformer och instrument.

I augusti 2018 så kunde Frälsningsarméns hemsida meddela om ”Omstart för Frälsningsarmén i Karlstad”. Makarna Lotta och Per Lundell antog utmaningen att starta upp verksamheten i Karlstad, där en ny kårlokal finns på Rudsvägen 26 på Norrstrand.

Elimkapellet i Nykroppa

Även i Nykroppa fanns ett Elimkapell, en vanlig beteckning bland värmländska baptistkapell. Det fotograferades en försommardag av Värmlands museum 1958.

I inventeringen skriver Gilbert Svenson: Elimkapellet, uppfört 1903, är uppfört av timmar på putsad stenfot med liggande rödfärgad panel, vita lister och fönsteromfattning, tegeltak. Stora salen är helt nyrenoverad med tredelat tak i vitt av fiberplattor, beigegula väggar och fernissat golv. Podium i två avsatser med en dopgrav under den övre. Talarstolsräcke i vitt och rödbrunt, eklaserade bänkar. Fonddekoration med enkelt, brunt träkors. Från podiet leder två dörrar till lilla salen, som också är kök, med vitt tak och beigebruna väggar.

Från Mariebergs missionshus till Skårekyrkan – men det började i Herrnhut och London

När den Karlstadsfödde arkitekturhistorikern Göran Lindahl skrev förordet till sin bok Högkyrkligt – Lågkyrkligt – Frikyrkligt i svensk arkitektur 1800-1950 år 1955 noterade han att de kyrkor, kapell och missionshus han skrev om ”sedan länge räknats till de mest svåruthärdliga estetiska förvillelserna i svensk arkitekturhistoria”. Lindahls bok kom starkt att bidra till ökande förståelsen för denna period, åtminstone vad gäller Svenska kyrkans nygotiska kyrkobyggnader.

År 1955 fanns dock ett stort antal låg- och frikyrkliga kyrkobyggnader från folkväckelsens tid kvar, både i städer och på landsbygden. Ett mycket stort antal av dessa har sedan dess skattat åt förgängelsen. Städernas frikyrkotempel revs för att ersättas med modernistiska tegelbyggnader, en del församlingar flyttade ut till förorten och framför allt har landsbygdens frikyrkliga kulturarv till stor del förspillts.

Detta beror på många saker. Framför allt kom städernas stora omvandlingar att påverka frikyrkans byggnader. Att riva Klara eller Jakobs kyrkor var otänkbart, men i cityomvandlingen i Stockholm försvann ett flertal stora kyrkobyggnader, som Betlehemskyrkan, Betelkapellet, Blasieholmskyrkan och Immanuelskyrkan.

Men berättelsen om väckelserörelsens och frikyrklighetens byggnader börjar inte i Sverige, utan i Tyskland och England. År 1727 grundades i tyska Sachsen den Evangeliska Brödraförsamlingen. Platsen hette egentligen Berthelsdorf men kom att kallas Herrnhut, ungefär ”Herrens beskydd”, och rörelsen är känd som herrnhutismen. Den kom att spridas till Norden.

Herrnhutismen i Sverige framträdde inte som en frikyrka utan som en inomkyrklig väckelserörelse. Omkring 1760 började herrnhutarna i Stockholm att samlas i bergsrådet Erland Hjärnes hem. Några år senare fick brödraförsamlingen tillstånd att bygga en egen samlingslokal, Brödrasalen vid Kungsträdgårdsgatan, som stad klar 1784. Brödrasalen stod kvar till 1915 och var en ren predikosal, eftersom dop, nattvard och begravningar förrättades i de vanliga kyrkorna. Här fanns mycket få dekorativa inslag, och predikoplatsen fanns på långsidan för att fler skulle kunna se och höra predikanten.

City Road Chapel i London, numera känd som Wesley’s Chapel. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Den andra internationella kopplingen börjar i England. Redan under 1600-talet hade det byggts frikyrkliga kapell i England. Old Meeting House i Norwich är ett kongregationalistiskt kapell från 1693 som ännu är väl bevarat. Metodismen är en rörelse som räknar sitt ursprung från predikanten John Wesley. Dennes kyrka, City Road Chapel i London uppfördes 1778 och har läktare på tre sidor och en centralt placerad predikstol placerad i en absid.

Den engelske industrimannen Samuel Owen, verksam i Sverige från 1804, hade tagit starka intryck av metodismen och kallade 1828 en engelsk metodistpredikant som själasörjare för sin egen familj och sina engelska arbetare i Stockholm. Predikantens namn var George Scott, som snart lärde sig svenska och såg Sverige som ett missionsfält. Scott stod för en evangelisk fromhet som byggde på personlig väckelse och en känslofylld upplevelse av Guds nåd genom Kristus.

Owen och Scott beslöt 1838 att bygga en ny predikolokal nära Hötorget i Stockholm. Grunden för bygget var en standardritning till metodistkyrka från England, baserat på Wesleys kapell i London. Genom Överintendentsämbetets ingripande fick kyrkans yttre en något rikare utformning än vad som var tänkt, medan interiören fick en stram utformning med den stora mötessalen med läktare på tre sidor, predikstol och med tiden orgel i fonden och sidoutrymmen för församlingsverksamhet.

Det var funktionen väckelse som gav formen. Den nya kyrkan, som kallades för Engelska kyrkan, hade tre stora portar mot gatan för att visa på öppenhet. I rummet var ordet i centrum, sikten mot predikanten var i stort sett fri från alla platser i rummet. Engelska kyrkan kom att stängas av myndigheterna 1840 men återöppnades 1858 och blev snart centrum för den lågkyrkliga Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens (EFS) verksamhet i huvudstaden.

Betlehemskyrkan Stockholm, exteriör.JPG
Gamla Betlehemskyrkan i Stockholm. Foto: Stockholms stadsmuseum

Brödrasalen och Betlehemskyrkan kom, med sina utländska förebilder att i sin tur förebåda en lång rad av frikyrkor runt om Sverige.

På vägen till Värmland gör vi ett stopp i Närke. Riseberga herrgård i Kräcklinge socken, några mil sydväst om Örebro ägdes av lantbruksreformatorn och riksdagsmannen Olof Gabriel Hedengren. Efter sin omvändelse 1852 började Hedengren samla sin familj och sina anställda till regelbundna husandakter, som de närmaste åren växte i omfattning genom att åhörare strömmade till. Till att börja med ägde andakterna rum i herrgårdens matsal och senare i något av gårdens uthus innan ett särskilt bönhus i sten uppfördes 1855. Det fick Brödrasalen i Stockholm som förebild och användes regelbundet fram till 1880-talet, men kom efter en längre tid att användas som förråd att restaureras i samband med 100-årsminnet 1955.

Riseberga bönhus är Sveriges äldsta bevarade bönhus eller missionshus och från Riseberga är kopplingen till Värmland nära. Olof Gabriel Hedengren kom att utsända så kallade kolportörer, skriftspridare, som reste runt och sålde pietistisk litteratur. En av dessa var bondsonen Carl Johan Nyvall (1829-1904) från Karlskoga, och då har vi kommit över landskapsgränsen.

Nyvall kom med tiden att få en mycket stark ställning i Värmland som resepredikant, föreståndare för Missionsskolan i Kristinehamn, initiativtagare till Värmlands Ansgariiförening och mycket annat. Han deltog i grundandet av Svenska Missionsförbundet 1878 liksom Swedish Evangelical Mission Covenant i Chicago, USA, år 1885.

Det blev också i Nyvalls hembygd Karlskoga som den första missionsföreningen bildades 1857, senare med namnet Karlskoga missionsförsamling eller idag Rävåskyrkans församling.

Marieberg 01
Mariebergs missionshus 1958, foto Gilbert Svenson, Värmlands museum

Det första missionshuset i Värmland byggdes dock i Ölme 1862-63. Det var ett kombinerat skol- och bönehus som byggdes av sten på Holma allmänning. En av de murare som arbetade med bygget var den sedermera kände predikanten Johan Utter. Vid invigningen den 4 januari 1864 insamlades 15 rdr och 50 öre. Ganska snart följde nya missionshus. Väckelsen fick ett tidigt fäste i Kristinehamn, där ett missionshus byggdes 1863. Året efter tillkom missionshus i Älvsbacka och Norra Råda.

Missionshuset i Älvsbacka, byggt 1866 förklarades 1979 som byggnadsminne som ett av få missionshus som bevarats i ett så gott som ursprungligt skick. Den siste församlingsmedlemmen avled på 1970-talet. Missionshuset ägs och vårdas sedan 2009 av en ideell förening.

Namnet ”missionshus” var under de första åren det gängse för frikyrklighetens byggnader, även i städerna under 1870-talet. Så var det i t.ex. Uppsala, Jönköping och på Södermalm i Stockholm. Så kallades även Kristinehamns missionsförenings nya stora kyrka för missionshus vid sin invigning 1879. Kristinehamn blev ett av Missionsförbundets viktigaste centra med en av samfundets två predikantskolor och en missionsförening som kom att bli talrik. Vid 50-årsjubileet 1929 fanns 947 medlemmar och 750 söndagsskolbarn. En betydande del av stadens befolkning var alltså medlemmar eller hade en mycket nära kontakt med missionsföreningen.

Konstvetaren Inger-Britt Holmblad har i sin doktorsavhandling Hören Herrens röst! Svenska Missionsförbundets kyrkobyggande fram till 1915 med tonvikt på Gävle-Daladistriktet (Byggförlaget 2002) fokuserat på missionshusen i Gästrikland, Hälsingland och Dalarna. Där utvecklades en egen stil där kyrkor i småstäder och större samhällen ofta fick torn, spetsbågiga fönster och andra kyrklika drag. I det inre fick många större missionshus och kyrkor efter förebilden Betlehemskyrkan i Stockholm även läktare på tre sidor och absid med orgelläktare i fonden.

I andra län har det skett inventeringar av frikyrklighetens byggnader skett. Särskilt de byggnader som tillhört församlingar inom Svenska Missionsförbundet är väl dokumenterade. Det finns böcker om SMF:s byggnader i Stockholms, Uppsala och Gotlands län. För huvudstaden och kranskommuner gäller detta alla frikyrkolokaler. Länsstyrelsen har initierat inventeringar i Jönköpings och Kronobergs län, och arkitekten Stig Florén har dokumenterat alla SMF:s byggnader inom landskapen Västergötland och Bohuslän – inalles 627 missionshus och missionskyrkor!

Någon liknande inventering har inte gjorts (ännu) i Värmland, så därför måste sägas att följande iakttagelser högst preliminära.

De flesta missionshus i Värmland byggdes i traditionell byggnadsstil, ungefär som vanliga bostadshus fast oftast med ingång på gaveln. Stora missionshus fanns dock i städer och tätorter som Arvika (1879), Kristinehamn (1879), Filipstad, Sunne men också på landsbygden som i Glumshammar i Väse och Tomthult i Sunne. Torn var inte så vanligt, men Immanuelskyrkan i Lysvik, byggd 1922 försågs med ett.

Historien i Karlstad är mycket intressant. Där fanns sedan tidigare Betlehemskyrkan i traditionellt utseende vid Herrgårdsgatan. Den nya Betlehemskyrkan invigdes på en framträdande plats i staden 1928. Göran Lindahl beskriver historien så här: ”Den byggande församlingen var jämförelsevis förmögen. Dess ledande män utgjordes av byggmästare eller grosshandlare i goda ekonomiska omständigheter, som intog en framskjuten ställning i stadens liv och därmed gav missionsförsamlingen ett högt socialt värde. Det var därför ställt utom diskussion, att kyrkan skulle uppföras på en centralt belägen tomt; den byggdes också i det närmaste som granne till domkyrkan. Byggnadens utseende vållade däremot långvariga meningsbrytningar. En grupp inom församlingen önskade en enkel byggnad, utformad som en profan mötessal, och som förebild nämndes bl. a. pingstvännernas samlingssal i Stockholm. Det var framför allt de äldre medlemmarna, som ville bevara den prägel av osmyckad väckelsesal, som församlingens äldre byggnad haft; de stöddes dessutom av ett par personer, som vistats länge i Amerika”.

Tingvallakyrkan
Betlehemskyrkan/Tingvallakyrkan i Karlstad. Bild från Wikimedia Commons.

Den nya Betlehemskyrkan ritades av tidens ledande kyrkoarkitekt i Värmland, Bror Almquist. Det blev en kombination av den traditionella frikyrkostilen med läktare på tre sidor och orgel på en hög estrad i fonden, med traditionella kyrkliga drag som tornspira, hög trakresning, valv och höga smala fönster. Idag heter kyrkan Tingvallakyrkan, efter det att missionsförsamlingen gått samman med baptistförsamlingen vars kyrka, ursprungligen kallad Tabernaklet, såldes till katolska församlingen.

Inom baptismen och metodismen syntes det tydligare att här var det ett kapell eller en kyrka, även på landsbygden. Metodistkapellet i Västra Bön i Karlanda socken hade fönster med spetsbågar, och baptistkapellet i Glänne i Frykerud utmärkte sig inte bara genom sin stil utan genom sitt byggnadsmaterial, teglet.

Inom Pingströrelsen betonades kraftfullt de drag som pingstforskaren Jan-Åke Alvarsson brukar peka på som en ”motkultur” mot den traditionella kyrkligheten. Där ingick mötesformerna med sina betoning av väckelse, extas och drag som tungotal. Där blev arkitektur och konstnärlig utsmyckning något som skymde evangeliet. Pingströrelsens Filadelfiakyrka i Stockholm, invigd 1930, hade en erkänt god akustik men saknade nästan helt utsmyckningar, förutom bokstäverna JESUS vid predikstolen. Så blev också pingstkyrkorna i Värmland mycket spartanskt utformade. I Karlstad kom det att dröja till 1957 innan pingstförsamlingen, först kallad Andra baptistförsamlingen, senare Ebeneser och länge Filadelfia fick sitt permanenta hem i kyrkobyggnaden på Hamngatan.

En pingstkyrka har ofta medvetet nog sitt namn på ytterväggen, eftersom det finns bara små skillnader mot profana byggnader. På landsbygden liknade pingstkapellen de gamla missionshusen, men fick ofta en synnerligen enkel utformning, som Betania i Rudskoga i sitt ursprungliga utseende.

I Missionsförbundets missionshus fanns ofta en oljemålning som dekoration – ofta en lokal kopia av ett mer känt verk. Ett undantag var missionshuset i Säffle som år 1905 fick fondmålningen ”Lärjungarna på väg till Emmaus” av köpingens store konstnär Otto Hesselbom.

Fram till 1930-talet byggdes nya frikyrkobyggnader i stort sett varje år i Värmland. Under efterkrigstiden kom en ny byggnadsvåg, där äldre missionshus ersattes av nybyggnader, som i Kristinehamn (arkitekt Tord Hultman) och Säffle (färdig 1959, arkitekt Börje Stigler). I Säffle fick förstås Hesselboms målning följa med till den nya kyrkan – från år 2000 kallad Centrumkyrkan. Från den här tiden går det knappast att se några avgörande skillnader mellan nya kyrkor inom Svenska kyrkan och nya frikyrkor, i varje fall inte i arkitekturen.

En flitig kyrkoarkitekt i Karlstad var Janne Feldt (1929-1997), som ritade ett 50-tal kyrkor, både inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet. Bland dessa kan nämnas Söderkyrkan (Karlskoga), Vallakyrkan (Degerfors), Sannerudskyrkan (Kil), Östervallskogs kyrka och stadsdelskyrkorna på Herrhagen, Västerstrand och Kronoparken i Karlstad. Den sistnämnda invigdes 1980 som en då unik samarbetskyrka mellan Norrstrands församling (Svenska kyrkan) och dåvarande Karlstads missionsförsamling. Här blev den gamla skiljelinjen mellan statskyrkligt och frikyrkligt till slut helt obsolet.

En stadsdelskyrka, även om det tillhör en församling inom Equmeniakyrkan (tidigare Svenska Missionsförbundet) är också Skårekyrkan i Karlstad. Grava missionsförsamling bildades redan 1860 i en socken som då bestod av landsbygd. Drygt 100 år senare började Skåre växa till som en förort till Karlstad, och det gamla missionshuset i Skåre byggdes ut i flera omgångar. Åren 1994 byggdes en ny kyrksal och redan tidigare fanns en klockstapel.

Skårekyrkan. Bild från Skårekyrkans hemsida

Men de senaste 50 åren har också inneburit nedläggning och försäljning av en lång rad missionshus. Flera berörs i andra artiklar i detta nummer. När Värmlands museum genomförde en inventering 1956-57 fanns många kvar i välbevarat skick. Idag är det på många håll som i Sunne, där två återstår av elva. I Karlskoga vidsträckta socken finns inga kvar på landsbygden, bara några frikyrkor i staden. I några socknar har alla avvecklats. En del har byggts om till bostadshus, andra till konstnärsateljéer, glasscaféer eller andra verksamheter. Några vårdas av lokala intresseföreningar, och kan ibland användas till sitt ursprungsändamål. Några förfaller, andra har helt försvunnit.

Carl-Johan Ivarsson

Artikeln publicerades ursprungligen i Värmländsk Kultur 2016:2. Här kompletterat med nytt bildmaterial.