Från Mariebergs missionshus till Skårekyrkan – men det började i Herrnhut och London

När den Karlstadsfödde arkitekturhistorikern Göran Lindahl skrev förordet till sin bok Högkyrkligt – Lågkyrkligt – Frikyrkligt i svensk arkitektur 1800-1950 år 1955 noterade han att de kyrkor, kapell och missionshus han skrev om ”sedan länge räknats till de mest svåruthärdliga estetiska förvillelserna i svensk arkitekturhistoria”. Lindahls bok kom starkt att bidra till ökande förståelsen för denna period, åtminstone vad gäller Svenska kyrkans nygotiska kyrkobyggnader.

År 1955 fanns dock ett stort antal låg- och frikyrkliga kyrkobyggnader från folkväckelsens tid kvar, både i städer och på landsbygden. Ett mycket stort antal av dessa har sedan dess skattat åt förgängelsen. Städernas frikyrkotempel revs för att ersättas med modernistiska tegelbyggnader, en del församlingar flyttade ut till förorten och framför allt har landsbygdens frikyrkliga kulturarv till stor del förspillts.

Detta beror på många saker. Framför allt kom städernas stora omvandlingar att påverka frikyrkans byggnader. Att riva Klara eller Jakobs kyrkor var otänkbart, men i cityomvandlingen i Stockholm försvann ett flertal stora kyrkobyggnader, som Betlehemskyrkan, Betelkapellet, Blasieholmskyrkan och Immanuelskyrkan.

Men berättelsen om väckelserörelsens och frikyrklighetens byggnader börjar inte i Sverige, utan i Tyskland och England. År 1727 grundades i tyska Sachsen den Evangeliska Brödraförsamlingen. Platsen hette egentligen Berthelsdorf men kom att kallas Herrnhut, ungefär ”Herrens beskydd”, och rörelsen är känd som herrnhutismen. Den kom att spridas till Norden.

Herrnhutismen i Sverige framträdde inte som en frikyrka utan som en inomkyrklig väckelserörelse. Omkring 1760 började herrnhutarna i Stockholm att samlas i bergsrådet Erland Hjärnes hem. Några år senare fick brödraförsamlingen tillstånd att bygga en egen samlingslokal, Brödrasalen vid Kungsträdgårdsgatan, som stad klar 1784. Brödrasalen stod kvar till 1915 och var en ren predikosal, eftersom dop, nattvard och begravningar förrättades i de vanliga kyrkorna. Här fanns mycket få dekorativa inslag, och predikoplatsen fanns på långsidan för att fler skulle kunna se och höra predikanten.

City Road Chapel i London, numera känd som Wesley’s Chapel. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Den andra internationella kopplingen börjar i England. Redan under 1600-talet hade det byggts frikyrkliga kapell i England. Old Meeting House i Norwich är ett kongregationalistiskt kapell från 1693 som ännu är väl bevarat. Metodismen är en rörelse som räknar sitt ursprung från predikanten John Wesley. Dennes kyrka, City Road Chapel i London uppfördes 1778 och har läktare på tre sidor och en centralt placerad predikstol placerad i en absid.

Den engelske industrimannen Samuel Owen, verksam i Sverige från 1804, hade tagit starka intryck av metodismen och kallade 1828 en engelsk metodistpredikant som själasörjare för sin egen familj och sina engelska arbetare i Stockholm. Predikantens namn var George Scott, som snart lärde sig svenska och såg Sverige som ett missionsfält. Scott stod för en evangelisk fromhet som byggde på personlig väckelse och en känslofylld upplevelse av Guds nåd genom Kristus.

Owen och Scott beslöt 1838 att bygga en ny predikolokal nära Hötorget i Stockholm. Grunden för bygget var en standardritning till metodistkyrka från England, baserat på Wesleys kapell i London. Genom Överintendentsämbetets ingripande fick kyrkans yttre en något rikare utformning än vad som var tänkt, medan interiören fick en stram utformning med den stora mötessalen med läktare på tre sidor, predikstol och med tiden orgel i fonden och sidoutrymmen för församlingsverksamhet.

Det var funktionen väckelse som gav formen. Den nya kyrkan, som kallades för Engelska kyrkan, hade tre stora portar mot gatan för att visa på öppenhet. I rummet var ordet i centrum, sikten mot predikanten var i stort sett fri från alla platser i rummet. Engelska kyrkan kom att stängas av myndigheterna 1840 men återöppnades 1858 och blev snart centrum för den lågkyrkliga Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens (EFS) verksamhet i huvudstaden.

Betlehemskyrkan Stockholm, exteriör.JPG
Gamla Betlehemskyrkan i Stockholm. Foto: Stockholms stadsmuseum

Brödrasalen och Betlehemskyrkan kom, med sina utländska förebilder att i sin tur förebåda en lång rad av frikyrkor runt om Sverige.

På vägen till Värmland gör vi ett stopp i Närke. Riseberga herrgård i Kräcklinge socken, några mil sydväst om Örebro ägdes av lantbruksreformatorn och riksdagsmannen Olof Gabriel Hedengren. Efter sin omvändelse 1852 började Hedengren samla sin familj och sina anställda till regelbundna husandakter, som de närmaste åren växte i omfattning genom att åhörare strömmade till. Till att börja med ägde andakterna rum i herrgårdens matsal och senare i något av gårdens uthus innan ett särskilt bönhus i sten uppfördes 1855. Det fick Brödrasalen i Stockholm som förebild och användes regelbundet fram till 1880-talet, men kom efter en längre tid att användas som förråd att restaureras i samband med 100-årsminnet 1955.

Riseberga bönhus är Sveriges äldsta bevarade bönhus eller missionshus och från Riseberga är kopplingen till Värmland nära. Olof Gabriel Hedengren kom att utsända så kallade kolportörer, skriftspridare, som reste runt och sålde pietistisk litteratur. En av dessa var bondsonen Carl Johan Nyvall (1829-1904) från Karlskoga, och då har vi kommit över landskapsgränsen.

Nyvall kom med tiden att få en mycket stark ställning i Värmland som resepredikant, föreståndare för Missionsskolan i Kristinehamn, initiativtagare till Värmlands Ansgariiförening och mycket annat. Han deltog i grundandet av Svenska Missionsförbundet 1878 liksom Swedish Evangelical Mission Covenant i Chicago, USA, år 1885.

Det blev också i Nyvalls hembygd Karlskoga som den första missionsföreningen bildades 1857, senare med namnet Karlskoga missionsförsamling eller idag Rävåskyrkans församling.

Marieberg 01
Mariebergs missionshus 1958, foto Gilbert Svenson, Värmlands museum

Det första missionshuset i Värmland byggdes dock i Ölme 1862-63. Det var ett kombinerat skol- och bönehus som byggdes av sten på Holma allmänning. En av de murare som arbetade med bygget var den sedermera kände predikanten Johan Utter. Vid invigningen den 4 januari 1864 insamlades 15 rdr och 50 öre. Ganska snart följde nya missionshus. Väckelsen fick ett tidigt fäste i Kristinehamn, där ett missionshus byggdes 1863. Året efter tillkom missionshus i Älvsbacka och Norra Råda.

Missionshuset i Älvsbacka, byggt 1866 förklarades 1979 som byggnadsminne som ett av få missionshus som bevarats i ett så gott som ursprungligt skick. Den siste församlingsmedlemmen avled på 1970-talet. Missionshuset ägs och vårdas sedan 2009 av en ideell förening.

Namnet ”missionshus” var under de första åren det gängse för frikyrklighetens byggnader, även i städerna under 1870-talet. Så var det i t.ex. Uppsala, Jönköping och på Södermalm i Stockholm. Så kallades även Kristinehamns missionsförenings nya stora kyrka för missionshus vid sin invigning 1879. Kristinehamn blev ett av Missionsförbundets viktigaste centra med en av samfundets två predikantskolor och en missionsförening som kom att bli talrik. Vid 50-årsjubileet 1929 fanns 947 medlemmar och 750 söndagsskolbarn. En betydande del av stadens befolkning var alltså medlemmar eller hade en mycket nära kontakt med missionsföreningen.

Konstvetaren Inger-Britt Holmblad har i sin doktorsavhandling Hören Herrens röst! Svenska Missionsförbundets kyrkobyggande fram till 1915 med tonvikt på Gävle-Daladistriktet (Byggförlaget 2002) fokuserat på missionshusen i Gästrikland, Hälsingland och Dalarna. Där utvecklades en egen stil där kyrkor i småstäder och större samhällen ofta fick torn, spetsbågiga fönster och andra kyrklika drag. I det inre fick många större missionshus och kyrkor efter förebilden Betlehemskyrkan i Stockholm även läktare på tre sidor och absid med orgelläktare i fonden.

I andra län har det skett inventeringar av frikyrklighetens byggnader skett. Särskilt de byggnader som tillhört församlingar inom Svenska Missionsförbundet är väl dokumenterade. Det finns böcker om SMF:s byggnader i Stockholms, Uppsala och Gotlands län. För huvudstaden och kranskommuner gäller detta alla frikyrkolokaler. Länsstyrelsen har initierat inventeringar i Jönköpings och Kronobergs län, och arkitekten Stig Florén har dokumenterat alla SMF:s byggnader inom landskapen Västergötland och Bohuslän – inalles 627 missionshus och missionskyrkor!

Någon liknande inventering har inte gjorts (ännu) i Värmland, så därför måste sägas att följande iakttagelser högst preliminära.

De flesta missionshus i Värmland byggdes i traditionell byggnadsstil, ungefär som vanliga bostadshus fast oftast med ingång på gaveln. Stora missionshus fanns dock i städer och tätorter som Arvika (1879), Kristinehamn (1879), Filipstad, Sunne men också på landsbygden som i Glumshammar i Väse och Tomthult i Sunne. Torn var inte så vanligt, men Immanuelskyrkan i Lysvik, byggd 1922 försågs med ett.

Historien i Karlstad är mycket intressant. Där fanns sedan tidigare Betlehemskyrkan i traditionellt utseende vid Herrgårdsgatan. Den nya Betlehemskyrkan invigdes på en framträdande plats i staden 1928. Göran Lindahl beskriver historien så här: ”Den byggande församlingen var jämförelsevis förmögen. Dess ledande män utgjordes av byggmästare eller grosshandlare i goda ekonomiska omständigheter, som intog en framskjuten ställning i stadens liv och därmed gav missionsförsamlingen ett högt socialt värde. Det var därför ställt utom diskussion, att kyrkan skulle uppföras på en centralt belägen tomt; den byggdes också i det närmaste som granne till domkyrkan. Byggnadens utseende vållade däremot långvariga meningsbrytningar. En grupp inom församlingen önskade en enkel byggnad, utformad som en profan mötessal, och som förebild nämndes bl. a. pingstvännernas samlingssal i Stockholm. Det var framför allt de äldre medlemmarna, som ville bevara den prägel av osmyckad väckelsesal, som församlingens äldre byggnad haft; de stöddes dessutom av ett par personer, som vistats länge i Amerika”.

Tingvallakyrkan
Betlehemskyrkan/Tingvallakyrkan i Karlstad. Bild från Wikimedia Commons.

Den nya Betlehemskyrkan ritades av tidens ledande kyrkoarkitekt i Värmland, Bror Almquist. Det blev en kombination av den traditionella frikyrkostilen med läktare på tre sidor och orgel på en hög estrad i fonden, med traditionella kyrkliga drag som tornspira, hög trakresning, valv och höga smala fönster. Idag heter kyrkan Tingvallakyrkan, efter det att missionsförsamlingen gått samman med baptistförsamlingen vars kyrka, ursprungligen kallad Tabernaklet, såldes till katolska församlingen.

Inom baptismen och metodismen syntes det tydligare att här var det ett kapell eller en kyrka, även på landsbygden. Metodistkapellet i Västra Bön i Karlanda socken hade fönster med spetsbågar, och baptistkapellet i Glänne i Frykerud utmärkte sig inte bara genom sin stil utan genom sitt byggnadsmaterial, teglet.

Inom Pingströrelsen betonades kraftfullt de drag som pingstforskaren Jan-Åke Alvarsson brukar peka på som en ”motkultur” mot den traditionella kyrkligheten. Där ingick mötesformerna med sina betoning av väckelse, extas och drag som tungotal. Där blev arkitektur och konstnärlig utsmyckning något som skymde evangeliet. Pingströrelsens Filadelfiakyrka i Stockholm, invigd 1930, hade en erkänt god akustik men saknade nästan helt utsmyckningar, förutom bokstäverna JESUS vid predikstolen. Så blev också pingstkyrkorna i Värmland mycket spartanskt utformade. I Karlstad kom det att dröja till 1957 innan pingstförsamlingen, först kallad Andra baptistförsamlingen, senare Ebeneser och länge Filadelfia fick sitt permanenta hem i kyrkobyggnaden på Hamngatan.

En pingstkyrka har ofta medvetet nog sitt namn på ytterväggen, eftersom det finns bara små skillnader mot profana byggnader. På landsbygden liknade pingstkapellen de gamla missionshusen, men fick ofta en synnerligen enkel utformning, som Betania i Rudskoga i sitt ursprungliga utseende.

I Missionsförbundets missionshus fanns ofta en oljemålning som dekoration – ofta en lokal kopia av ett mer känt verk. Ett undantag var missionshuset i Säffle som år 1905 fick fondmålningen ”Lärjungarna på väg till Emmaus” av köpingens store konstnär Otto Hesselbom.

Fram till 1930-talet byggdes nya frikyrkobyggnader i stort sett varje år i Värmland. Under efterkrigstiden kom en ny byggnadsvåg, där äldre missionshus ersattes av nybyggnader, som i Kristinehamn (arkitekt Tord Hultman) och Säffle (färdig 1959, arkitekt Börje Stigler). I Säffle fick förstås Hesselboms målning följa med till den nya kyrkan – från år 2000 kallad Centrumkyrkan. Från den här tiden går det knappast att se några avgörande skillnader mellan nya kyrkor inom Svenska kyrkan och nya frikyrkor, i varje fall inte i arkitekturen.

En flitig kyrkoarkitekt i Karlstad var Janne Feldt (1929-1997), som ritade ett 50-tal kyrkor, både inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet. Bland dessa kan nämnas Söderkyrkan (Karlskoga), Vallakyrkan (Degerfors), Sannerudskyrkan (Kil), Östervallskogs kyrka och stadsdelskyrkorna på Herrhagen, Västerstrand och Kronoparken i Karlstad. Den sistnämnda invigdes 1980 som en då unik samarbetskyrka mellan Norrstrands församling (Svenska kyrkan) och dåvarande Karlstads missionsförsamling. Här blev den gamla skiljelinjen mellan statskyrkligt och frikyrkligt till slut helt obsolet.

En stadsdelskyrka, även om det tillhör en församling inom Equmeniakyrkan (tidigare Svenska Missionsförbundet) är också Skårekyrkan i Karlstad. Grava missionsförsamling bildades redan 1860 i en socken som då bestod av landsbygd. Drygt 100 år senare började Skåre växa till som en förort till Karlstad, och det gamla missionshuset i Skåre byggdes ut i flera omgångar. Åren 1994 byggdes en ny kyrksal och redan tidigare fanns en klockstapel.

Skårekyrkan. Bild från Skårekyrkans hemsida

Men de senaste 50 åren har också inneburit nedläggning och försäljning av en lång rad missionshus. Flera berörs i andra artiklar i detta nummer. När Värmlands museum genomförde en inventering 1956-57 fanns många kvar i välbevarat skick. Idag är det på många håll som i Sunne, där två återstår av elva. I Karlskoga vidsträckta socken finns inga kvar på landsbygden, bara några frikyrkor i staden. I några socknar har alla avvecklats. En del har byggts om till bostadshus, andra till konstnärsateljéer, glasscaféer eller andra verksamheter. Några vårdas av lokala intresseföreningar, och kan ibland användas till sitt ursprungsändamål. Några förfaller, andra har helt försvunnit.

Carl-Johan Ivarsson

Artikeln publicerades ursprungligen i Värmländsk Kultur 2016:2. Här kompletterat med nytt bildmaterial.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s