Hargene missionshus

1546101804522-084499aa-ee4f-4884-a436-ab426d65c051_
Hargene missionshus. Foto: Viktor Jansson

En tidig färgbild på Hargene missionshus från Viktor Janssons album som tagits omhand av Säfflebygdens hembygdsförening. Några interiörbilder av missionshuset har vi inte sett men kanske kan det finnas i någon byrålåda någonstans.

Det finns dock en del skrivet om Hargene missionshus i Iwan Schymans bok Värmlandsnäs från forntid till nutid II, sid. 390-391.

Missionshuset invigdes 1894 och byggdes av ”Nolbytraktens missionsvänner” och överlämnades efter invigningen till Säffle-Näs evangelisk-lutherska missionsförening som räknade sina anor till 1861. Delegationen från missionsvännerna bestod av Anders G. Jansson, Öcken, Anders Nilsson, Hargene, Anders Persson, Öcken, Lars Fredrik Hansson, Hargene och Anders Rundberg i Nolby.

Verksamheten i Säffletrakten hade nästan helt övertagits av den till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) anknutna ungdomsorganisationen De Ungas Förbund men 1911 skedde en splittring inom EFS. På riksplanet beslutade en minoritet att lämna EFS på grund av skilda meningar kring bibelsyn. De bildade organisationen Bibeltrogna Vänner. Genom att de som följde BV-linjen i Säffle återupplivade den gamla Säffle-Näs evangelisk lutherska missionsförening så blev denna förening ägare till missionshuset i Hargene och det stängdes 1913 för EFS’ predikanter.

1546249116427-9bbfd4de-0ebe-4531-9e52-9aa22efde63b

Missionshuset tillbyggdes på 1920-talet med ett kök. en 14 oktober 1951 fick missionshuset en fondtavla av Alf Johansson, Säffle, målad av Annie Svensson och föreställande stjärnan över Betlehem och ängen med herdar och vise män.

Verksamheten i Hargene avtog och på slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet fick missionshuset skatta åt förgängelsen. Tavlan av Annie Svensson ovan flyttades till missionshuset Betlehem i Säffle där jag fotograferade den 1994.

Forshyttans missionshus – känt från Expressen

Forshyttans missionshus i Brattfors socken fotograferades av Gilbert Svenson 1958. Så här skrev han då:

Forshyttans missionshus, från omkr. 1905, är byggt av resvirke med liggande panel, rödfärgat med vita fönsteromfattningar, förstuga och hörnskydd. Yttertak av tjärpapp. Huset är T-formigt med stora salen i öster-väster, vaktmästarebostad i tvåvåningsdelens nedre plan samt en trappa upp till lilla salen, som tillika tjänstgör som läktare.

Stora salen har tredelat vitt tak av pärlspånt, väggar av liggande pärlspånt, upptill gråvita och nedtill rödbruna, markerande bröstpanel. Längs taklist och över panel finns schablonmålningar med stiliserade kors-, blom- och bladformer i rött. Enkelt podium med talarstol och bakom det genombrutna räcket är spänt rött kläde. Framför talarstolen ett litet grönmålat offerbord med vit duk. Fondmålning visande en kvinna, som räddar sig undan syndafloden upp på ett kors, enkelt arbete i svart, vitt och grått i vitmålad ram med inskription upptill: ”En tillflykt är han urtidens Gud”. Uppvärmning från ålderdomlig järnkamin. På ömse sidor om denna dubbeldörrar till lilla salen ett stycke upp på väggen och försedda med dubbelt skyddsräcke. Då dessa är uppslagna tjänstgör lilla salen som läktare. Enkelt brädgolv och brunmålade bänkar. Lilla salen har platt tak med vitmålad pärlspånt, väggarna är pappspända och målade i väggfält i grönt och gulbeige med bruna lister. Mörkgrön bröstpanel med panellist i mörkare grön färg. I denna sal enkla bänkar och brädgolv. Dekoration: liten tavla (reproduktion) av Jesus på korset.

DSC_9518

Så nu då, Expressen. Det är nog ytterst sällan som värmländska missionshus omskrivits där, men så var det den 1 mars 1961. Expressen hade läst Värmlands Folkblad, där ett reportage om ”Värmlands minsta och Sveriges näst minsta missionsförening” publicerades den 16 februari samma år. Reportern kunde då skriva om att ”styrelsen i missionsföreningen i Forshyttan är alltid enig”. ”Nej, några möten har vi inte säger Janne Jansson. Men det händer att Agnes och jag träffas ibland och resonerar om saker och ting”. I artikeln i VF nämns att missionshuset byggdes 1913 och att missionsförsamlingen aldrig varit särskilt rik på medlemmar, det fanns som mest 15-20 berättar Janne och Agnes.

Forshyttans missionshus fick sin kortvariga berömmelse genom en skriftväxling mellan Janne Jansson och distriktsföreståndare Herbert Axelson. I brev i oktober 1960 skriver Jansson: ”Angående predikobesök ber vi att ej bli ihågkomna”. Ett församlingsmöte hölls, där beslut fattades om upplösning och överlämnande av tillgångarna till Värmlands Ansgariiförening, men de båda medlemmarna ångrade beslutet och önskade att kvarstå som en egen missionsförsamling.

Epilogen blev, att ingenting hände, förrän den 22 december 1966. Då var Janne Jansson avliden men beslut fattades av de två överlevande medlemmarna att upplösa församlingen, överlåta missionshuset till Värmlands Ansgariiförening och ansluta sig till Sunnemo missionsförsamling.

Forshyttans missionshus står kvar och är numera bostad för Anna Tascha Larsson, konstnär med silversmide som specialitet.

Sundstabyns missionshus i Blomskog

I Blomskogs övre missionsförsamlings 100-årsberättelse kan följande läsas: ”Strax efter församlingens bildande tog den ställning till missionshusbygget. Det beslutades att missionshus skulle byggas i Sundstabyn. Den 20 mars 1876 kördes det första timret fram. Den 5 maj avstyckades tomten, som skänktes av Emanuel Jonasson. Grunden lades den 20 maj. Huset uppfördes sedan av Olof Olsson och Adolf Persson, båda från Ängåsen. Den ersättning de fick för sitt arbete var 160 kronor. Vi saknar uppgifter från invigningen av missionshuset, men däremot finns upplysningar från de första mötena. Den 11 augusti 1879 hölls det första stormötet där, då Nyvall och Zetterman predikade. Lokalen var då utan dörrar och fönster samt hade jordgolv. År 1880 var lokalen tydligen så gott som färdig, för då hölls julotta där”.

Gilbert Svenson dokumenterade missionshuset 1958, året före en större renovering som helt förändrade dess karaktär. Så här skrev han:

Stora salen i väster har tio sexdelade fönster, därav två på gaveln med talarstolen, tredelat gråmålat tak av gammal lockpanel, samt bröstpanel av vitmålad pärlspånt. Talarstol på podium med två avsatser, sträckande sig över hela salens bredd och med skrank på båda sidor om talarstolen, öppet i mitten, målat i grått och vitt liksom talarstolen. Fonddekor: enkelt brunmålat träkors, gråmålade bänkar.

Uppvärmning från en stor järnkamin mitt i salen, som med långa rör är förbunden med den bakom läktarväggen stående spismuren. Läktare över lilla salen och köket med utbyggd trappa över stora salen. På ömse sidor om trappan dörrar till lilla salen och köket. Dessa är helt inklädda med pärlspånt, lilla salen har gråvitt tak och gråbruna väggar, köket har gråvitt tak och grågröna väggar och skåp, med dörrar i mörkare färg. I samtliga rum enkla brädgolv.

 

IMG_0498
Sundstabyns missionshus 2018. Foto: Henrik Olsson.

Missionshuset i Sundstabyn står kvar ännu 2018 och är idag en fullt utrustad kyrkolokal tillhörande Equmeniakyrkan Blomskog-Holmedal. Dess nuvarande skick är ett resultat av en större renovering 1992-1993.

Älvsbacka missionshus – där tiden stått stilla

Dags för ett återbesök i Älvsbacka. Hur det ser ut här i nutid kan ses i ett inlägg från 2016. Men Gilbert Svensons bilder från 1958 ger ytterligare en dimension, även om det handlar om en byggnad som förändrats mycket litet på 58 år. Så här skriver han i de beledsagande anteckningarna till ovanstående bilder:

Stenåsens [Älvsbacka] missionshus, uppfört 1866, är en låg timmerbyggnad öster om landsvägen, med bevarade knutar och rödfärgad brädpanel, vita lister och fönsteromfattningar samt tegeltak och en vackert snidad förstukvist. Stora salen i söder har tillbyggts med ca en tredjedel. Huset, som byggdes av missionsföreningen, användes också som skolhus.

Stora salen, som är helt inklädd med pärlspånt, har vitmålat tredelat tak och gråbruna väggar med en målad rand, som markerar bröstpanelen. Den har sex åttadelade fönster, av vilka två är placerade på den södra gavelväggen på ömse sidor om talarstolen. Den är enkel i gråbeige färg med marmorerade speglar i brunt. Framför talarstolen ett litet brunmålat offerbord med vit duk. Stor fondmålning: ”Kristus” efter Thorvaldsens staty, målad av Örtlund (från Vedsbo). Figuren är klädd i grällt purpurröd mantel mot en bakgrund av häftigt blått och vitt. På talarstolen en liten tavla i svart ram med ordet Jesus. Uppvärmning: järnkamin med Gustaf III:s namnchiffer (enligt uppgift från Nedre Ulleruds kyrka). Lilla salen modernt möblerad med en tavla, en reproduktion efter Guido Renis ”Kristus”. Kök med diskbänk och skåp av vitmålad pärlspånt. Köksspis under kupa i spismuren, som är stor och delvis inbyggd även i stora salen. Över köket ett litet vindsrum med köksspis.

 

Betlehem blev Filadelfia

Gilbert Svenson fotograferade 1958 en traditionsrik byggnad på Herrgårdsgatan 20 i Karlstad. Så här står det i den beledsagande texten:

Betlehemskyrkan vid Herrgårdsgatan 20  byggdes åren 1876-77 och renoverades 1887, då eldstäderna flyttades från talarstolspartiet till i linje med läktarens bröstvärn i söder samt 1896, då den södra gavelfasaden ändrades, dels kyrkan tillbyggdes i norr med predikantbostad i nedre botten och en liten sal en trappa upp bakom talarstolen. Samtidigt flyttades den åt söder, så att stora salen, som på vardera sidan haft sju dubbla fönsterrader därefter fick blott sex. Exteriören före 1896 framgår av foto i M Ronge, Det gamla Carlstad, 1945, s. 31. Byggnaden uppfördes av resvirke, som till en början var ofodrat utom på den södra gavelfasaden som brädfodrades. Taket var av skiffer. Stora salen hade ingångsdörrar från Herrgårdsgatan och talarstol i norr. Den upptog husets båda våningar med läktare på tre sidor burna av tolv träpelare. Då den nya Betlehemskyrkan vid Östra Torggatan år 1928 blivit färdig, såldes den gamla, och nedre botten omändrades till lokaler för Busscentralen, medan övervåningen uthyrdes till Filadelfiaförsamlingen, som hade sin möteslokal där till hösten 1958.

Även i Värmlands museums bilder som finns på sajten Digitalt Museum kan man hitta några fina bilder av gamla Betlehemskyrkan:

Denna kyrkobyggnad har alltså inhyst två olika församlingar. Församlingen som byggde densamma kallades Karlstads evangelisk-lutherska missionsförening, ett epitet som brukar indikera tillhörighet till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, men som i detta fall faktiskt betyder Svenska Missionsförbundet. Men sedan kom Pingströrelsen. I Filadelfiaförsamlingens 50-årsskrift från 1959 kan följande inhämtas:

Då församlingen år 1913 fick flytta från Knut Liljas snickerifabrik på Hagaborg – vilket första tiden utgjorde församlingens söndagshem – till sitt nybyggda Ebeneser på Herrhagen, var detta ett stort framsteg i lokalfrågan. I tjugo framgångsrika år hade församlingen där sitt andliga hem. Allt eftersom skaran växte började även här trångboddheten göra sig gällande, och tanken på att uppföra en större kyrkolokal mognade fram. Samtidigt med dessa byggnadsplaner blev den gamla Betlehemskyrkan ledig. Flertalet var av den meningen, att man borde försälja Ebeneserfastigheten och istället hyra gamla Betlehemskyrkan. Så blev det också, och år 1933 skedde denna omläggning. Att det sedan skulle dröja 25 år, innan församlingen skulle få sin byggnadsfråga lyckligt löst, trodde väl ingen. 1946 lyckades församlingen förvärva en lämplig tomt för en kyrkolokal vid Hamngatan 28. Byggnadsfrågan blev dock ganska segsliten. Inte förrän våren 1957 togs det första spadtaget till den nya Filadelfiakyrkan. Det var många svårigheter och problem man hade att lösa både före och efter igångsättandet, men genom allt har dock Herren hjälp. Idag reser sig detta Herrens tempel som ett stort bevis på Hans trofasthet.

Så flyttade alltså pingstvännerna till Hamngatan. I gamla Betlehemskyrkan huserade också efter 1928 bl.a. Busscentralen, auktionskammaren och Café Gästis. Senare användes kyrksalen på andra våningen som bordtennislokal, kallad NIWA-hallen. Vilket år byggnaden skattade åt förgängelsen vet jag inte, men kanske kan någon kunnig bloggläsare upplysa om detta!

Lungsunds missionshus

Missionshuset i Lungsund är ett av de allra äldsta i Värmland. Bygget startade 1863 och 1864 kunde missionshuset tas i bruk för sitt ändamål, kort tid efter Marieberg i Ölme som är äldst i Värmland. Det innehöll från början en enda stor sal, men 1907 uppfördes en anslutande vinkelbyggnad ut mot vägen, med en liten sal som var ansluten genom skjutväggar.

Gilbert Svenson besökte Lungsund 1958 och fotograferade. Notera särskilt fotot av kaminen!

En större ombyggnad ägde rum 1988-89. Vid invigningen den 13 augusti 1989 så fick byggnaden officiellt benämnden ”Missionskyrka”.

Missionsföreningen grundades 1858, men första protokollet var skrivet den 6 maj 1866. Det gjorde att missionsförsamlingen (som det hette från 1925) firade sitt 125-årsjubileum 1991, och då gav ut en minnesskrift, varifrån jag hämtat en stor del av informationen till denna artikel.

Missionsförsamlingen i Lungsund blev på 2000-talet en del av Broängskyrkans församling i Kristinehamn. Den sista gudstjänsten i Lungsunds missionshus-missionskyrka ägde rum söndagen den 11 juni 2017. Det var en mycket välbesökt gudstjänst som leddes av Gunnar Palmgren och med sång av Börje Karlsson och Arvid Lundtoft och predikan av Bengt Källberg. Noteras kan att både Arvid Lundtoft och Bengt Källberg tidigare varit pastorer i församlingen.

Skåne missionshus i Grava

Google, som under 2018 fyllde 20 år, är ofta ett bra redskap i sökandet efter information kring värmländska missionshus. Ibland kan någon plats eller något hus finnas omnämnt i ett sammanhang där vi inte letat förut. Men ibland leder en googlesökning tillbaka till just denna blogg.

Orten Skåne i Grava är kanske landskapet Värmlands mest svårgooglade. Det är mer än en som fotograferat vägskylten till Skåne i norra delen av Grava socken inte så långt från gränsen till Stora Kil. Det är särskilt förvirrande eftersom risken för förväxling med Skåre är så uppenbar. Men även i Skåne fanns ett missionshus, som Gilbert Svenson fotograferade 1958. Det tillhörde ursprungligen Grava norra missionsförening.

Skåne missionshus från ca 1890 är byggt av timmer på stenfot med avsågade knutar, rödfärgad ribblockspanel, vita knutbräder och fönsteromfattningar samt inbyggd förstukvist. Tak av tegel. Stora salen, ca 8,5 x 7,5 meter, har tredelat vitt pärlspånttak, överklädda gulbeige väggar samt bröstpanel av pärlspånt i väggens färg. Podium med talarstol och genombrutet räcke i grå färg. Framför talarstolen mycket litet offerbord med vit duk. Fonddekoration: bibelspråk i svart inom köttfärgad ram. Gråmålade dörrar samt ekimiterande bänkar i gulbrunt. Obehandlat brädgolv. Uppvärmning: en järnkamin, Husqvarna No 45 A. Kök och liten sal i öster, skilda genom provisorisk vägg av brunmålade skivor, som kan haspas av. Väggbeklädnad av bred liggande pärlspånt i beigegul färg, vitt tak. På väggen litet skåp för psalmböcker och nattvardstyg.