Skräddarsonen från Gunnarskog som blev ”Klockarfar” i Minneapolis

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” är en av våra mest älskade kristna sånger, sjungen i glädje och sorg i mer än 150 år. Många känner till, att den är skriven av prästdottern Lina Sandell (1832-1903) från Fröderyd i Småland, och även melodins upphovsman Oscar Ahnfelt (1813-1882) är ett känt namn för många. Dessa båda, tillsammans med bland andra skolläraren från Sunne Nils Frykman (1842-1911) och riksdagsmannen från Mönsterås Carl Boberg (1859-1940), präglade väckelserörelsens musik under hela 1800-talet. Deras sånger sjungs idag långt utanför de sammanhang där de skapades: kretsarna kring Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet. Bobergs sång ”O store Gud” blev i engelsk språkdräkt 1967 en riktig världshit med Elvis Presley som ”How Great Thou Art”.

Men även ”Blott en dag” finns i engelsk översättning, ofta sjungen i amerikanska kyrkor där det svenska arvet vårdas, som ”Day by day, and with each passing moment”.

al skoog porträtt
Swedish Tabernacle i Minneapolis, nu känt som First Covenant Church. Foto ur församlingens arkiv

Mannen bakom denna översättning till engelska var en Gûnnersking, en man som på sin tid var en var en av de mest kända musikprofilerna i delstaten Minnesotas största stad Minneapolis, men också bland svenskar runt om i Amerika. Något av berömmelsen spred sig också till hans födelseland Sverige och hans hembygd Gunnarskog. Hans namn var Andrew L. Skoog.

Fältjägarnamn

Från början hette han Anders Andersson Skog och föddes den 17 december 1856 i Stora Årbotten i Gunnarskog. Fadern hette Anders Jonsson och modern hette Maria Ersdotter. Fadern var från Stora Årbotten, medan modern var född i Ingersbyn. Namnet Skog var från början ett fältjägarnamn, men fadern blev senare skräddare. En äldre broder Anders hade fötts 1854 men var redan död när ”vår” Anders föddes. Med tiden utökades familjen med tre yngre bröder: Johannes född 1859, Emil född 1862 och Oskar född 1866.

Farfadern Jon Persson (Nyjals-Jon) var bosatt på en gård som kallades Nygärdet i bykärnan, som vid laga skiftet blev utflyttad till Södra Korsmyra. Enligt min morfars berättelse bodde familjen Skog i en stuga på gårdens ägor på Sandbacken, idag alldeles nära den nutida sommarstuga som ägs av Karl-Erik Bäcklin. En husmarkering finns där på lagaskifteskartan från ungefär samma tid. Södra Korsmyra (i Årbotten oftast omtalat som enbart ”Sönnre”) var i familjens ägo till 1938, då Skoogs kusin Johannes Olsson sålde till nuvarande ägarfamilj. Skoogs kusinbarn Johan Johannesson (1900-1983) bodde senare vid Timmeråsen i Gunnarskog och verkade som smed. Han var en mycket känd person i bygden och kallades för ”Johan Kôrsing”.

De viktigaste biografiska skildringarna av Skoogs liv, är dels Oscar E. Olsons artikel i boken om Frykman, Hultman och Skoog från 1942. Detta är en populär version av en akademisk uppsats som skrevs för graden Master of Music vid Northwestern University i Evanston, Illinois. Olson bygger i sin tur på Skoogs efterlämnade papper, tillhörande North Park University i Chicago. Den andra biografiska skildringen finns i E. Gustav Johnsons lilla skrift utgiven 1937.

Fadern var alltså skräddare men ”lyckligt nog var hans föräldrar kristna” skriver Olson om Skoogs barndomshem. Med detta menas troligen att de skulle ha varit gripna av väckelsen och omvända. De första norska predikanterna uppträde i norra Gunnarskog redan vid Skoogs födelseår men väckelsen bröt ut på allvar i hela socknen år 1863, då också en missionsförening bildades. Så det är inte säkert att väckelsen nådde Årbotten förrän då.

Skolgång och utvandring

Enligt Olson skall Skoog ha börjat skolan vid fem års ålder, vilket synes ytterst osannolikt. Att han gick i skola i Gunnarskog är dock klart, även om det inte var i det ännu kvarstående Årbottens skolhus som byggdes först senare. Han visade sig redan vid tidig ålder ha öra för musik och lärde sig noter i skolan. Han fick dock vid tidig ålder hjälpa fadern i hans skrädderi. Fadern fick arbetsattest till Amerika 1868 och hela familjen utskrevs från Gunnarskog till ”Norra Amerika” 14 maj 1869. Anders var nyligen fyllda 12 år. Familjen kom att bosätta sig i St. Paul, Minnesota.

När den unge Skoog fyllt 16 år så köpte fadern ett orgelharmonium. Skoogs var nästan helt självlärd inom musiken. Han ville vid denna tid söka sig till teatern, men följde på moderns inbjudan 1877 med på den i Glava födde evangelisten Erik August Skogsberghs (1850-1939) möten i St. Paul. Skogsbergh behövde hjälp med orgelspelet, och tvekade att låta Skoog spela, eftersom denne inte var på allvar avgjort kristen, men gav ändå den begåvade ynglingen chansen att visa sitt kunnande. Skoog spelade kväll efter kväll på Skogsbergs väckelsemöten. En kväll kunde Skoog själv inte hålla sig utan meddelade alla att han nu också valde den smala vägen och bli en kristen.

Västvärmlänningarna Skogsbergh och Skoog blev från denna tid ett verkligt team. I Chicago verkade vid denna tid Dwight L. Moody (1837-1899), en metodistisk evangelist som även reste i hela USA, men också i Kanada, England och Skottland. Moodys musikaliske parhäst blev sångaren Ira D. Sankey (1840-1908). Moody skrev sångtexter som Sankey tonsatte och sjöng. Så blev Skogsbergh kallad ”den svenske Moody” och Skoog för ”den svenske Sankey”.

Till Chicago

Från 1879 var Skoog verksam som körledare och musiker i Erik August Skogsberghs församling Swedish Mission Tabernacle på South Side i Chicago. Det var här som Svenska Evangeliska Missionsförbundet bildades 1885, det samfund som numera kallas Evangelical Covenant Church. Tanken var Skoog skulle försörja sig delvis genom skrädderi, men istället kom han att bli lärare i grammatik vid den svenska skola som bedrevs vid tabernaklet.

Skoogs körledarskap byggde på den goda förståelse av musikalisk teori som han med sin bristfälliga skolning ändå hade. Han började också utveckla körens repertoar genom att översätta sånger från engelska och att rekvirera sångböcker från Sverige. Det fanns sällan tryckta noter, utan mycket fick skrivas av för hand till varje körmedlem. Under tiden i Chicago utgav Skoog också sin första tryckta sångsamling, ”Evangelii Basun” (två versioner 1881 och 1883) i samarbete med Skogsbergh.

first covenant church minneapolis
Swedish Tabernacle i Minneapolis, nu känt som First Covenant Church. Foto ur församlingens arkiv

I Chicago fann han också en hustru, när han ingick äktenskap med en sopransolist i sin egen kör, Augusta Delander. Sommaren 1885 flyttade de båda tillsammans med den lille sonen Paul till Minneapolis, där han följde Skogsbergh till Swedish Tabernacle, den kyrka som numera heter First Covenant Church och ännu står kvar mitt i Minneapolis, även om kyrkan idag tonat ned sin ”svenskhet” och presenterar sig som ”a diverse, multi-generational, urban Christian community”.

Swedish Tabernacle

I Swedish Tabernacle fick Skoog ett stort ansvar för all musik. Nu började han också att komponera fler sånger och 1892 började tidskriften ”Gittit” att utges, med artiklar om musik på svenska men också noter med nyskrivna och översatta kristna sångtexter. ”Gittit” utgavs varje månad till 1908 och blev snabbt populär i Svensk-Amerika men också letade sig ibland hem till Sverige. Där fanns även stycken av klassiska storheter som Händel, Mendelssohn och Gounod. Ett exempel på hur Skoog använde kända melodier är han gjorde den franska nationalsången till en kollektsång: ”Insamlingsmarseljäsen”. Flera andra sångsamlingar trycktes.

a l skoogs kör i swedish tabernacle
Skoogs stora barnkör i Swedish Tabernacle. Foto ur församlingens arkiv.

Han var också högsta ansvarig för alla Swedish Tabernacles söndagsskolor som ”general superindentent”. Hela Skoogs liv präglas av flit och verksamhet inom alla områden, inte bara inom det musikaliska. Sångerna var oftast lättsjungna, gärna dramatiska och känslobetonade.

Skoog medverkade också i redaktionen av den av Skogsbergh utgivna svenskspråkiga tidningen som först hette Svenska Kristna Härolden, senare Minneapolis Veckoblad.

Allt detta gjorde att Evangelical Covenant Church vid tre tillfällen gav honom ansvar för att ge ut nya sångböcker. 1908 kom ”Sions Basun”, 1914 ”De Ungas Sångbok”, anpassad för söndagsskola och ungdomar och 1921 ”Mission Hymns” – som ni förstår var denna sångbok helt på engelska, ett tydligt tecken på den amerikanisering av samfundet, liksom av mycket annat svenskamerikanskt liv, som skedde i samband med USA:s inträde i Första Världskriget.

Efter nästan 38 års oavbruten tjänstgöring, först i Chicago och sedan i Minneapolis, så ansökte han om avsked från Swedish Tabernacle år 1916. Några år tidigare hade både modern och svärmodern avlidit, vilket tog Skoog hårt. Efter några år återfick han dock krafter och tog 1919 tjänst som vikarierande musikledare i Bethany Covenant Church, även denna i Minneapolis. Där tjänstgjorde han i sex år, till den slutliga pensioneringen 1925.

Vid den här tiden hade Skoog nått en position som ”Klockarfar”, en musikens kändis bland kyrkligt anknutna svenskamerikaner, men också känd i vidare sammanhang i Twin Cities. Några av hans senare födelsedagar (70 och 75) uppmärksammades av många.

Mångsidigt begåvad

Som Oscar E. Olson skriver så är det omöjligt att ge en fullständig bild av en så mångsidigt begåvad person som Andrew L. Skoog. Som den värmlänning han var, så var han känd som en stor humorist. Till den svenskspråkiga tidningen Veckobladet skrev han ett kåseri, där varje ord började på S: ”Såsom Skoog ser saken”. Även körens medlemmar kunde ibland bli föremål för en del hyss.

Så betonade han samverkan mellan musiker och predikant, annars kunde det bli som när pastorn hade predikat om helvetet och kören sedan sjöng sången: ”O tänk att en gång vara där!”.

När Skoog lämnade det jordiska 1934 kan det dock sägas, att utvecklingen inom svenskamerikansk kyrklighet sprungit förbi honom. Framför allt avtog bruket av svenska språket, och stilmässigt så kom nya ideal att göra sig gällande. Andrew L. Skoog efterlämnade makan, en son och fem döttrar med familjer.

dscn1431
Skoogs minnesmonument på Hillside Cemetery i Minneapolis i oktober 2015. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Ett synligt minne av Skoog är det minnesmonument som tre år efter hans död restes vid hans grav på Hillside Cemetery i Minneapolis.

Översättningen av Lina Sandells sång ”Blott en dag” lever idag i Andrew L. Skoogs översättning som ”Day by day and with each passing moment” framför allt i USA, men även i andra engelsktalande länder. Tyvärr nämns inte alltid Skoog när sången omtalas på nätet. Men en sökning på Youtube visar på till ett framförande av sången på koreanska från Gyeonghyang Presbyterian Church i Seoul, Sydkorea. Där anges märkligt nog Andrew L. Skoog som ende upphovsman!

Några av Skoogs egna sånger kom att få ett längre liv, även i Sverige. Det gäller framför allt ”Snart randas en dag”, en sång om det kristna evighetshoppet som är den enda sång av Skoog som finns med som nummer 740 i sångboken ”Psalmer och Sånger”, utgiven av tio frikyrkliga samfund 1987 och fortfarande använd i Equmeniakyrkan, Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan. År 1980 sjöngs samma sång in av den välkände pastorn Artur Erikson (1919-2000) i LP-skivan ”Lovsång på hemvägen”, där även Minikoret från Storsalen menighet i Oslo under ledning av Trond Andersen medverkar. Tyvärr finns den (ännu) inte på Spotify.

En Wikipediaartikel om Skoog finns på svenska, dock inte på engelska.

Vad har Skoog då betytt och betyder han något fortfarande? Philip J. Anderson, mångårig professor i kyrkohistoria vid North Park University i Chicago, berättar att Skoog var en viktig person i hans familj. Hans far- och morföräldrar var personligt bekanta med Skoog. Phil växte upp i Swedish Tabernacle på 1950- och 1960-talen, och då sjöngs fortfarande många av Skoogs sånger i engelsk språkdräkt, i hans egna eller andras översättning. Vid påsk sjöngs ofta ”Jesus Lives! Thy Terrors Now”, vid jul ”I Think of That Star of Long Ago” och “Our Day of Joy Is Here Again”. Särskilt viktig i församlingssången var “Praise the Lord with Joyful Song”, som kunde sjungas a capella av 1500 personer i en fullsatt kyrka.

I 1973 års sångbok (hymnal) fanns tretton bidrag från Skoog, vilket sjönk till åtta i 1995 års utgåva. Det kommer aldrig bli någon ny sångbok, eftersom församlingarna i Evangelical Covenant Church nu helst sjunger lovsånger projicerade på vita dukar i kyrkorna. I några kyrkor sjungs ännu Skoogs sånger men det är nu ovanligt. Phil beklagar detta. ”Jag spelar fortfarande gärna Skoog på mitt piano, vilket visar att jag är en dinosaurie”, avslutar Phil med glimten i ögat.

En av de som för arvet från Skoog vidare är pastorn Mark Carlson i McMinnville, Oregon, som för några år sedan nyöversatte en av Skoogs sånger till engelska. Vi får hoppas att sången blir sjungen!

 

Källor:

Carlson, Mark: ”A. L. Skoog: Translating a heritage”. Pietisten, volume XXVIII, nr 2.

Johnson, E. Gustav: A. L. Skoog: Covenant Hymn-writer and Composer. Covenant Historical Commission, Chicago, IL, 1937

Strom, Carl G., Lund, Nils W & Olson, Oscar E: Frykman – Hultman – Skoog. Pioneers of Covenant Musicians. Covenant Book Concern, Chicago, IL, 1943.

Gunnarskogs kyrkoböcker

E-post från Philip J. Anderson

”Utanför Stadsporten” – en småskrift från Säffle

20181110_110210I vår digitala tid ser säkerligen många önskan om att äga böcker och tryckta skrifter som en kuriositet. Allt finns ju på nätet? Eller åtminstone så finns det böcker på bibliotek, så varför försöka skapa sig ett eget? Alla som ägnat saken lite eftertanke vet dock, att allt är inte digitaliserat, och allt värdefullt tryck finns inte ens på bibliotek.

För den som då verkligen vill äga böcker så finns det idag större möjligheter än någonsin att hitta dem. På nolltid kan den hugade finna de flesta boktitlar genom svenska bokförsäljningssidor som Bokbörsen eller Antikvariat.net. Söker man efter ”Säffle” bland 3,3 miljoner böcker till salu på Bokbörsen så får man 305 svar, även om en del av dessa gäller ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. Men ibland dyker oväntade saker upp. En säljare i Järfälla annonserade ut en småskrift med namnet ”Utanför Stadsporten. Utgifven af Seffle Ev. Luth. Missionsförening”, tryckt 1911.

Även om priset var högt för en småskrift på 24 sidor så var lockelsen för stor och skriften finns nu i min ägo. Den verkar vara ytterligt sällsynt, eftersom den inte finns med i de svenska forskningsbibliotekens gemensamma katalog Libris, och inte heller i de värmländska bibliotekens gemensamma katalog. Men det kan förstås vara så, att det i något bibliotek finns en samling okatalogiserade småtryck där skriften skulle kunna finnas.

Missionshuset Betlehem

Småskriften trycktes vid Seffle Tryckeriaktiebolags Tryckeri till förmån för det 1911 invigda missionshuset Betlehem i Säffle. Priset var 25 öre. Missionshuset invigdes Trettondedag Jul detta år, och medverkade gjorde kyrkoherden Olof Berggren i Norra Råda, kapellpredikanten Carl Axel Hasselrot, Borgvik, redaktör Axel B. Svensson, Stockholm och komminister Oskar Norstedt, By.

Vid den här tiden skedde en splittring in om den kyrktrogna, nyevangeliska väckelsen, där striden stod om den s.k. historisk-kritiska bibelsynen. En minoritet inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) menade sig stå på Bibelns grund och ställde sig mycket negativ till en del av de moderna influenser som man menade fått fotfäste inom EFS. Splittringen präglade hela EFS under dessa år och senare under 1911 bildades under Axel B. Svenssons ledning Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV). Axel B. Svensson kom att vara en ledande figur inom BV ända till sin död 1967. Han återkom till Säffle många gånger, bland annat vid 50-årsjubileet 1951.

Säffle-Näs Evangelisk Lutherska Missionsförening kom att välja BV:s linje och därmed kan man säga att Betlehem blev BV:s kyrka i Säffle. Den vägen valde också en del av missionsvännerna på landsbygden kring Säffle, så med tiden kom det också att byggas missionshus för BV-folket (eller omvandlas andra hus) i Hargene, Knöstad, Väsby, Kärrholmen, Björsebyn och Källås. De som var trogna EFS-linjen byggde en ny kyrka vid Verkstadsgatan, Lutherska Missionskyrkan eller idag EFS-kyrkan. Även på landsbygden inom den nuvarande kommunen fanns ett betydande antal EFS-missionshus.

Vad innehåller då skriften? Ja, strängt taget handlar det om två tryckta predikningar. Den första är skriven av den ovan nämnde Carl Axel Hasselrot medan den andra är kollektivt undertecknad av ”Seffle Missionsförenings styrelse”.

Typisk förkunnelse

Vi kan nog anta att predikningarna är rätt typiska för den typ av förkunnelse som kom att höras från Betlehems predikstol. Hasselrot citerar från Uppenbarelseboken 1:17-18 som då löd ”Frukta icke; jag är den förste och den siste och den lefvande, och jag var död, och se jag är lefvande i evigheters evighet, amen; och jag har nycklarna till döden och dödsriket”. Idag börjar dessa versar med orden ”Var inte rädd”, ofta citerat av nutida predikanter. Det är dock mycket sällan som att de senare fortsätter som Hasselrot gör: ”Så kan ej Frälsaren tilltala alla människor. Tvärtom vill han tillropa hela den i säkerhet sofvande hopen ett ljungande ’Frukta dig!’. Orättfärdiga och egenrättfärdiga bestraffas af honom skoningslöst”.

Det var centralt för nyevangelismens predikanter att peka på människans synd men också på försoningen genom Jesu död på korset.

Den andra predikan av de anonyma upphovsmännen i missionsföreningens styrelse ger rubrik åt hela skriften syftar på Hebreerbrevet 13:12 som i nutida översättning lyder: ”Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket”. Äldre översättning skriver istället ”helga folket”.

Korsfästelsen

Så skrivs det: ”Kristus bar själf utanför stadsporten det kors på hvilket han blef en förbannelse för oss, för världen, men där Han ock naglade världens skuldebref. Det var världens försoningsdag. Hvar där det? Ja, icke är det såsom den förnuftiga människan efter eget förstånd anser att det borde vara”. Men det är såsom Gud gjort det, och detta få vi tro”. Rubriken syftar alltså på korsfästelsen på Golgata.

Det finns även i denna predikan en del saker som knappast nutidens predikanter skulle yttra, som: ”Vi lefva i en tid, då människor och präster och predikanter, danade efter nya skolan, icke bara själfva äro främmande för evangelium, utan varna folk för evangelium. Hällre rekommendera de, de lärdas resultat, huru galna dessa äro”.

1541844173137-deb9623c-0bfb-4f9e-8908-804c8955169d_I småskriften finns också fotografier av både exteriör och interiör av missionshuset Betlehem. Det inre ser rätt kalt ut, med stora fönster, många bänkar och ännu saknas den högklassiga fondtavlan av Säfflekonstnären Antonius Svensson, som vid Betlehems rivning flyttades till EFS-kyrkan.

Betlehem revs alltså hösten 1994 och fick lämna plats för Kaptensgården. Då fanns det bara ett fåtal medlemmar kvar i missionsföreningen. BV antog 2005 namnet Evangelisk Luthersk Mission (ELM) även om namnet BV ännu finns kvar som ett binamn. Idag finns ELM starkast representerat i norra Skåne men det finns också verksamhet längs norrlandskusten och på några andra platser, som Vikbolandet i Östergötland.

Kristinehamns missionshus

Kristinehamns missionshus, fotograferat 1958 av Gilbert Svenson, får åtminstone för denna gång avsluta kavalkaden av missionshus fotograferade av Svenson och hans chef, landsantikvarie Gösta von Schoultz, för Värmlands museums och Nordiska museets räkning 1957-58.

I vissa fall var man ute i senaste laget, när missionshus hade nyligen renoverats och moderniserats, i andra fall hann man precis i tid att dokumentera den ålderdomliga missionshustypen. Det finns några fler som fotograferades av Svenson och von Schoultz som vi just nu inte har i digitalt skick.

Men det kommer mera i denna blogg, vi lovar!kristinehamn missionshus äldsta

Kristinehamns första missionshus stod färdigt 1863 och var ett kombinerat skol- och bönhus. I missionsföreningens årsberättelse för 1879, citerad i jubileumsskriften ”I Kristi tjänst” (1959) kan följande citeras: Tilloppet av åhörare hade fter han ökats vid våra sammankomster, så att det blev omöjligt att vidare kunna bereda nödigt utrymme i vårt gamla missionshus. Detta hus hade nämligen så många gånger blivit utvidgat, att man ej längre kunde försöka att hjälpa sig med vidare tillbyggnader. Efter många överläggningar och mycken bön till Herren beslöto vi då att bygga ett nytt missionshus på samma plats där det gamla stod. Annandag pingst, som var den 2 juni, voro vi således för sista gången församlade i gamla missionshuset, som sedan samma vecka började nedrivas. Under tiden, medan nya huset byggdes, hade vi våra sammankomster i metodisternas kapell, som redan på förhand för detta ändamål välvilligt blivit oss erbjudet. När vi nu började bygga, hade vi lånt penningar till inköp av materialier, men hade intet till avlöningarna, utom för några få dagar i början. för var vecka fingo vi bedja till Gud att få det, som behövdes till veckoavlöningen. Och just så mycket som behövdes, inflöt, och det i rätt tid. De veckor, vi behövde mer, inflöt det mer, så att intet fattades; och de veckor, vi behövde mindre, inflöto ock mindre, så att intet överflöd blev. Så gör Gud under ännu och låter se, att hans gamla anslag äro trofasta och sannfärdiga. Det nya huset, uppfört av bränt tegel, 70 fot i fyrkant med 20 fot breda läktare på tre sidor och med en rymlig talarestol, som även giver plats åt orgeln och sångföreningen, var färdigt till begagnande den 19 oktober, då vi där sammankommo för första gången. Vid detta tillfälle predikade på förmiddagen såväl Svenska Missionsförbundets ordförande, som de på platsen varande föreståndarna för baptist- och metodistförsamlingarna.

Missionshuset byggdes i den traditionella stil med läktare på tre sidor, som har sin svenska förebild i Betlehemskyrkan i Stockholm, och i grunden i Wesley Chapel i London.

Kristinehamn var vid denna tid en centralpunkt för hela Svenska Missionsförbundet, där en av förbundets två predikantutbildningar var förlagd. Församlingen hade 1929 vid 50-årsjubileet fler än 900 medlemmar och ungefär lika många söndagsskolebarn. Det var en stor del av Kristinehamns stads invånare som hade en direkt beröring med missionsförsamlingen.

rivning
Rivning av gamla missionshuset. Foto: Thomas Linderoth, Kristinehamns bildarkiv.

Det gamla missionshuset revs efter att en ny missionskyrka (nuvarande Broängskyrkan) invigdes 1964.

Lämbackens missionshus i Östmark

Lämbackens missionshus i Östmark är ett av mycket få missionshus i Fryksdals härad som Gilbert Svenson (i detta fall) eller Gösta von Schoultz fotograferade under sina dokumentationsresor 1957-58.

Väckelsen i Östmark kom från Norge och präglades av den haugianska riktningen. Den mest kände predikanten som var verksam i Östmark var Johannes Johansen och två andra framträdande predikanter var Ole Guttormsen och Erik Slätmoen. Även församlingens präst, komminister Jonas Frykman upplevde en personlig väckelse och resultatet blev bildandet av Östmarks missionsförening 1863. Även hans efterträdare, Östmarks förste kyrkoherde från 1878, Olof Andreasson, blev en ledande ”väckelsepräst”.

Även missionsvännerna i Östmark drabbades av den splittring som fanns inom väckelsen vid denna tid. 1889 bildades Östmarks friförsamling, som kom att bygga missionshus i både Lämbacken, Torpberg och Röjdåsen. Till skillnad från vad John Eriksson uppger i sin bok om Östmarks historia, så är missionshuset i Lämbacken ännu i bruk men används mest för ekumeniska gudstjänster.

20180725_135756
Lämbackens missionshus i juli 2018. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Missionshuset i Lämbacken är som synes i gott skick och har ett centralt läge, alldeles invid vägen mellan Östmarks kyrka och norska gränsen.

 

Norane missionshus i Sillerud

Norane missionshus i Sillerud kan fortfarande besökas, väl omhändertaget av byalaget i Norane och här inbjuds till flera gudstjänster varje år i Silleruds församlings regi. Det byggdes av Norane kristliga byggnadsförening och var öppet för många predikanter men stod närmast Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS).

Gilbert Svensons bilder från 1958 har blivit lite mörka i skanningen, men missionshuset är ännu i mycket gott skick. Beskrivningen i inventeringen är väl i stort sett fortfarande giltig:

Norane missionshus är byggt av timmer med rödfärgad ribblockspanel, vit förstukvist och vita fönsteromfattningar. Taket är av korrugerad plåt utom på förstukvisten, som har spåntak och nygjuten cementtrappa. Stora salen i öster har tredelat, gråvitt tak av pärlspånt, vita pappspända väggar och bröstpanel i gulbrun eklasyr. Brunmålade bänkar, talarstol i brunt och vitt på podium klädd med pärlspånt. Golvet är täckt med korkmatta och röda gångmattor. Salen har sex delade fönster samt ett över talarstolen, vita gardiner. Framför talarstolen litet offerbord med duk. Fondmålning i olja på duk i ny, grågrön ram, visande ett svart kors med blomranka i upprört hav, samt texten: ”Tack att Du älskar mig, Jesus Guds son”. Uppvärmning: ny järnkamin. Från salen uppgång till läktaren i väster, belägen över köket och lilla salen. Köket har tak av gråvit pärlspånt, väggarna är tapetserade i gult med småblommigt mönster, golv med korkmatta samt köksspis. Lilla salen har samma tak som köket, tapetserade väggar och korkmatta på golvet. Ovalt bord och bänkar av lämmar på bockar.

Bilderna är från gudstjänsten i Norane missionshus den 26 juni 2016 med prästen Gösta Törnqvist, kantor Anna Danielsson (med dragspel) och Eric och Barbro Högeryd från Kila medverkade med sång och musik.

Tenviks missionshus i Sillerud

Tenviks missionshus var det äldsta i Sillerud. Missionsföreningen anslöts 1868 till Värmlands Ansgariiförening och delades 1882 upp i två: Övre och Yttre missionsförsamlingen. Missionshuset i Tenvik byggdes 1885 och fick fram till 1923 fem efterföljande i bygden.

Gilbert Svenson från Värmlands museum var här 1958 och skriver följande:

Tenviks missionshus är byggt av timmer på stenfot med gulvit ribblockspanel och omålade fönsteromfattningar. Öppen förstukvist, tegeltak av mansardtyp, spetsbågiga fönster. Stora salen har en särskild korliknande del under spåntak. Lilla salen är byggd i vinkel mot denna. I förstukvisten på väggen till lilla salen en biljettlucka. Stora salen i västra delen av huset är helt inklädd med pärlspånt. Ursprungligen har den haft femdelat tak, som emellertid ersatts av det nuvarande av omålade träfiberplattor. Väggarna ljust blågröna med mörkare ton under bröstpanelen. Talarstolen med räcke och podium är inbyggda i det femsidiga koret, som har vitt tak med gråvita väggar. Salen har fem spetsbågsfönster med 15 rutor i varje, varav de 6 nedersta är av mattglas. Gråbruna yllegardiner med mossgröna kappor. Fernissat brädgolv, grålaserade bänkar, ekmålade dörrar. Ursprungligen har salen haft en läktare över lilla salen och köket, som igensatts i samband med inredandet av ett rum där. Vid taksänkningen har salens enda dekoration stympats, en text i rött över koret: ”Se Guds lamm, som borttager världens synder”. Uppvärmning: ny plåtkamin. Till lilla salen leder en tredelad dörr. Denna har gråblått, platt tak, orange väggar, fönster i gråblått, rödbruna gardiner. Ett gammalt bord används som talarstol, fem rödbruna bänkar kring ett slagbord med vaxduk.

Tenvik kom tillsammans med missionshusen i Signebyn, Snarkil, Grällsbyn och Hjällen att avvecklas i samband med att missionsförsamlingen byggde ett nytt missionshus i Sanda 1992.

Näbbols missionshus – ”av den vanliga typen”

stavnäs04

När Gösta von Schoultz besökte Näbbols missionshus i Stavnäs 1957 kände han kanske att han sett för många väldigt likartade.

Byggnaden, som var låst vid besöket, är av den vanliga typen och innehåller en större församlingssal, ett rum samt en mindre sal med skjutdörrar emellan.

Kort och koncist! Näbbols missionshus är faktiskt ett av de äldsta i västra Värmland, byggt 1873.

Så här beskrivs historien om dess byggande: Två dagar före nyårsafton 1872 beslöt man bygga föreningens första missionshus. Det placerades i Näbbol. Johan Hansson, Nygård, Johan Jansson, Östra Rud och predikanten Enoch Olsson, Hungvik utsågs att ordna med bygget. Tidigare hade bröderna och systrarna samlats i hemmen för andakt, en i och med att verksamheten var stor behövde man en gemensam lokal. Från Taseboda köpte man ett hus, som flyttades till den tomt som ägdes av Anders Persson och hans hustru Märta Charlotta Olsdotter. Huset kostade 752 riksdaler och tomten 50 riksdaler.

Det var för övrigt sista gången man kunde betala i riksdaler eftersom den nya myntenheten krona infördes 1873!

Missionshuset överläts 1977 till Näbbols och Östra Ruds byalag och är bevarat i gott skick. Stavnäs-Högeruds församling brukar anordna sommargudstjänst en gång i juli varje år.

Avelsäters missionshus i Tveta – granne med ladugården

Avelsäters missionshus i Tveta besöktes av Gösta von Schoultz i oktober 1957. Det lilla missionshuset mitt i byn Avelsäter var en fin representant för en vanlig missionshustyp, byggt omkring 1890. Så fin, att den fick vara med och illustrera i von Schoultz’ artikel om missionshus i Värmlands Ansgariiförenings jubileumsbok 1965.

Byggnaden är timrad, utvändigt klädd med rödmålad ribblockspanel med vita fönsterfoder samt plåttak. Salen har läktare och inunder denna finnes till höger ett kök, till vänster en vedbod. Golvet är ett brädgolv, väggar och tak äro pärlspåntade, hög bröstpanel i gröngul marmorering, liksom bänkar och dörrar. F. ö. har rummet nyligen vitmålats med ljusblå taklist och förgyllda rosetter på läktarbröstningen. Fondmålningen är osignerad och föreställer Jesus i Getsemane. De båda dörrarna i fonden äro blinddörrar.

avelsäter 3, 1920

Den fina bilden av missionshuset i Avelsäter från andra sidan kommer från Säfflebon Viktor Jansson, den är troligen från 1930-talet.

I Ansgariiföreningens missionshusinventering 1962 konstaterar Folke Mattsson att ”församlingen har att taga ställning till huruvida nödvändig reparation skall igångsättas eller riva missionshuset”. Det kom att innebära att missionshuset revs i slutet av 1960-talet. En viktig orsak var dels att missionshuset låg nära en ladugård vilket gjorde att mötesdeltagarna fick känna på ladugårdslukten. En annan att det knappast fanns parkeringsplatser vid missionshuset.

Altartavlan flyttades till missionshuset i Smärslid.

Esbjörbyns missionshus i Långserud

Esbjörbyns missionshus togs ur bruk så sent som 2017 efter 110 år. I samband med 90-årsjubileet 1997 föredrogs en historik, som är huvudkällan till denna artikel.

Vid ett möte i Rudsbyns skola nekades två evangelister, Eliasson och Vikström, att få avlägga vittnesbörd. Detta retade en av de nyväckta, Adolf Olsson på Sörmon, så till den grad att han omedelbart började fundera på kring möjligheterna att ställa iordning en lokal. ”Där skulle inte de som ville vittna om Gud stängas ute”, tyckte Adolf.

Han tog kontakt med Anders Gustaf Nilsson, som ägde en ödestuga och då denne var positiv blev det fart på arbetet. En lista skrevs och bidrag i form av pengar och material strömmade till. Påsklördagen 1907 samlades en stor skara människor och bygget kunde påbörjas. Grundstommen utgjordes av en ödestuga, ”Södere” kallad, som monterades ner och flyttades till missionshusets nuvarande plats.

Energi och offervilja visades och platsen påminde mest om en myrstack, enligt vittnen. I september 1907 förrättades invigningen och då fanns det t.o.m. en flaggstång på tomten. En del i bygden var dock misstänksamma mot bygget och det gick ett tag rykten om att en ny sekt etablerats. Några av grannarna vände för säkerhets skull sina ansikten så långt som möjligt från byggplatsen när de gick förbi. För att råda bot mot eventuell misstro inbjöds talare från alla läger till invigningen. Vid invigningen medverkade komminister Anders Olsson, EFS-predikanten Anders Lindström, predikanten Ansgarius Nilsson, f.d. skolläraren Olle Jonasson, kallad ”Guds gubbe”, folkskollärare Anders Andersson, f.d. skolläraren V. Fernlöf samt den endast artonårige ynglingen Johan Gustafsson, som med tiden skulle bli missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet.

Det var den senare som under sommarvistelser i hembygden startade traditionen med aftonandakter i missionshuset, som skulle pågå varje torsdagskväll i juli månad ända fram till missionshusets sista år 2017. Johan Gustafssons tanke var från början att folket skulle kunna komma direkt från sina sysslor i arbetskläderna till missionshuset. Bygdens egna förkunnare, och en del sommarboende pastorer som Gustaf Pihlström och Berthil Paulson medverkade under många år i Esbjörbyn. En renovering genomfördes i början av 1960-talet, då pärlspånten i missionshusets inre kläddes med plattor från fabriken i Svaneholm.

Bilderna är från en de sista mötena i Esbjörbyn den 13 juli 2017, då Henrik Olsson var talare. Den efterföljande fikagemenskapen vid dessa möten var också en viktig del.

Asphyttans missionshus

 

Asphyttans missionshus fotograferades 1958 av Gilbert Svenson. Missionsföreningen i Asphyttan och Bjurbäcken bildades 1875. Muraren och sedermera kolportören och predikanten Johan Utter byggde tillsammans med församlingens medlemmar och en del av bygdens folk ett missionshus här. Det invigdes hösten 1875.

Medlemsantalet i församlingen minskade alltmera och då endast ett fåtal medlemmar fanns kvar begärde dessa att få ansluta sig till Lungsunds missionsförsamling. Detta ägde formellt rum den 12 mars 1967. Missionsförsamlingen och Filipstads församling hade därefter försökt att bedriva verksamhet i Asphyttan, ”men båda har misslyckats att församla ortens folk till gudstjänster eller andra aktiviteter”, som det står i Lungsunds 125-årsskrift.

Missionshuset i Asphyttan såldes den 2 maj 1991 till ”en bygdens son”.

I den museala inventeringen skriver Gilbert Svenson:

Asphyttans missionshus, uppfört 1875, är byggt av sågspånstegel, utvändigt putsat i gulbeige färg, och med vita hörn och fönsteromfattningar samt fönstrens trävirke målade i rödbrun färg. Tak av korrugerad plåt, tidigare av spån. Då läktaren 1923 ändrades till vaktmästarebostad upptogs frontespisen mot vägen. Den öppna förstukvisten med två ingångsdörrar har genombrutna dekorationer med kors. Förstuga med biljettlucka. 

Stora salen med talarstol i väster har välvt vitt tak av pärlspånt, ljusgröna väggar av pärlspånt med dekorativ taklist på små konsoler. Bröstpanel målad i ekfärg liksom dörrar och bänkar. Åtta spetsiga fönster med åtta rutor i varje. Podium med ny talarstol. Fondmålning i olja på duk: ”Jesus och kvinnan vid brunnen”, sign. G I Lind 1917. Uppvärmning: järnkamin, Ankarsrum patent nr 4. I husets östra del fanns tidigare en läktare. Under läktaren t.v. om kaminen dörr till lilla salen, som är inklädd med panelbräder och pärlspånt liksom den stora. Salen har liten vitmålad talarstol och framför detta ett litet runt offerbord.