Betaniakapellet i Visnums-Kil

Idag kan vi presentera ett gästinlägg av Roland Tiger, Mariestad, som forskat om Pingströrelsen i Visnums-Kils socken. Ett varmt tack till Roland!

Exteriör omålat
Pingstkapellet i Kärr, Visnums-Kil. Kapellet är nybyggt och inte hunnit målas utvändigt. Ingång till möteslokalen syns bakom hästekipaget. Vaktmästarbostadens ingång på motsatta långsidan.

Kommer man från Nybble och passerar Ed finner man som första hus på höger hand en sommarbostad i falurött, i dag ägd av ett holländskt par. Mycket lite skvallrar idag om byggnadens ursprung och tidigare funktion som pingstkapell, en period som sträckte sig mellan 1937 och 1973.

Betaniakapellet byggs
1936 inleddes byggandet av Betaniakapellet i Kärr, en utpost till pingstförsamlingen i Kristinehamn. Av godsägaren Victor Andersson, Ed, fick församlingen 1936 friköpa en tomt, belägen mellan gamla och nya landsvägen vid Kärr. Där uppfördes under 1936 en frikyrkolokal med sittplatser för ungefär 150 personer samt en bostadslägenhet på ett rum och kök för en vaktmästare. På övre botten iordningställdes ett rum för gästande evangelister. Lokalen och bostadslägenheterna försågs med elektriskt ljus och uppvärmning. Byggnaden saknade indraget vatten och wc.

Interiörbild från möteslokalen 1939
Interiörbild från möteslokalen 1939

Samlingslokaldelen hade ingång från gamla lands-vägen. Den var möblerad med enkla bänkar med ryggstöd med en mittgång fram till podiet eller estraden. På podiet fanns till höger en predikstol och bakom denna tramporgeln. Ovanför podiet fanns en enkel oval tavla med namnet Jesus. I en nisch i mitten fanns dopgraven. Till höger om den ledde en dörr in till ett mindre rum, där dopkandidaterna förberedde sig för dopet.

Längre fram doldes dopgraven av ett draperi. Sidorummet var tillräckligt stort för att få plats med en säng, en byrå eller ett sängbord. Det fungerade bl a som ett avskilt rum för sjuka medlemmar i vaktmästarfamiljen och som bönerum. Inför en dopakt fick man fylla dopgraven med vatten som man körde fram med häst till entrén och via en ränna ledde ned i dopgraven.

Stort åtagande

Kapellet var ett stort åtagande för en liten lokal bönegrupp på ca 20 personer. Med stöd från pingstförsamlingen i Kristinehamn, offer (kollekter), ideellt arbete och dagsverken samt gåvor i form av virke mm kunde man färdigställa kapellet och inviga detsamma 1937.
När på året 1937 invigningen skedde är oklart men utifrån en odaterad tidningsnotis (troligen från Värmlands-Posten) inleddes invigningshögtiden på en lördag med enskilt möte för troende med firande av Herrens nattvard. Påföljande söndag kl. 15.00 skedde själva invigningshögtiden för en fullsatt lokal.  Vid invigningshögtiden medverkade pastorer och sträng-musik från församlingen i Kristinehamn samt gästande evangelister. Kl. 20.00 hölls väckelsemöte inför med-lemmar och många intresserade från trakten. Många tog med intresse del av verksamheten i kapellet men antalet medlemmar begränsade sig till ett tjugotal genom åren.

Träffades i torpstugorna
Pingströrelsen i Visnums-Kil ska ha kommit till socknen via Finnerödja och evangelister verksamma där, bl a två norska evangelister Maria och Anna Jansson.  De samvetsömma på Nynäs som utförde civilt arbete för Kungliga väg- och vattenfallsstyrelsens räkning var också en tidig drivkraft i rörelsen.

Under det första skedet, före tillkomsten av Betania-kapellet, brukade bönegruppen samlas i en ödestuga i Justorp. Ibland fick man låna missionshuset i Berg. En stuga vid Åserud användes också för sammankomster liksom Henning Karlssons hem i Hasselmarken. Emma Johanssons stuga i Tullens användes också som lokal för bönegruppens möten.

Emma Johansson var en ensamstående mor till flera barn, levde i fattigdom och drog sig fram som dagsverkare i gårdarna och tillverkade riskvastar och sålde för sitt och sina barns uppehälle. Hon blev omvänd och anslöt sig till bönegruppen och blev rörelsen tro-gen fram till sin död 1943.

Pionjärerna
Johannes Jonsson, arrendator på prästgården i Visnums-Kil, blev tidigt dragen till pingströrelsen och blev en av pionjärerna. Johannes bror Anders Jonsson i torpet Sunnås, som också låg under prästgården, upplät torpet till bönegruppens sammankomster. Hur förhållandet var mellan arrendatorn och pingstvännen Johannes Jonsson och den högkyrklige komministern Bernhard Julius Kaldén i prästgården är inte dokumenterat men som representant för statskyrkan såg han troligen skeptiskt på den framväxande karismatiska väckelsen som slagit rot i socknen.

Gruppbild
Gruppbild från tidigt stugmöte i bönegruppen. Johannes Jonsson står som fjärde man från h. iförd vegamössa.  Längst ned Sunnås och Johannes Jonsson, arrendator i prästgården

Att några betraktade pingströrelsen som rena irrläror vittnar följande yttrande: ”Vägen till helvetet går via Sunnås. ”Vem som först fällde dessa fördömande ord är inte klarlagt.  Det hände också att ungdomar utförde olika pojkstreck för att störa verksamheten. Man bar t ex bort förstutrappen till torpet och en gång släpptes en katt ner i skorstenen. Johannes Jonsson, hans dotter Anna och hennes dotter Märta flyttade till vaktmästarbostaden i det nybyggda Betania-kapellet sedan prästgårdsarrendet hade löpt ut 1937. Johannes och Anna dog båda 1938 och Märta gifte sig samma år med Johan Johansson som var dräng på Nynäs.

Foto vid gudstjänst
Foto troligen taget i samband med en gudstjänst i kapellet. Bakre raden fr. v: Henning Karlsson, okänd, okänd, Karl och Hulda Eng. Mellanraden fr. v: Emma Johansson, okänd, okänd,
Birger Eng. I främre raden fr. v: Rickard Johansson, okänd, Märta Johansson, Elna Bard, Anny Johansson.

I Hasselmarken var Henning Karlsson och Rickard Johansson aktiva och drivande inom bönegruppen. Henning blev ca 1940 äldstebroder i församlingen i Kristinehamn. Henning åtnjöt stort förtroende inom församlingen trots att han inte kunde motstå tobakens frestelse. Det var svårt att lägga av med snusandet. Han gömde snusdosan i vedboden och smög sig dit när begäret blev för stort. Snusandet hemlighöll han även för sin fru.  Församlingsrepresentanterna som utsågs att tala Henning till rätta undrade om inte hustrun känt tobakslukten när de pussade på varandra.

Rickard Johansson, granne med Henning i Hasselmarken, var också aktiv i bönegruppen och senare i kapellets verksamhet. Rickard, som var kassör för verksamheten i Visnums-Kil, var duktig på gitarr och spelade orgel i kapellet till församlingssången ur Segertoner som var pingströrelsens sångbok. Den mest använda versionen av Segertoner sammanställdes av Lewi Pethrus 1930.  Rickard gifte sig på 1940-talet med Anny som var evangelist på utposten Kärr ett antal år. Tillsammans höll paret söndagsskola i Hasselmarken och deltog aktivt i församlingslivet och musiken i kapellet.
En del Visnums-Kilsbor kommer ihåg att man såg Anny komma cyklande söndagsförmiddagarna på väg från Hasselmarken till kapellet. Gitarrfodralet hade hon vilande på knäna med halsen på styrstången.

Gitarrfodralet guppade lustigt upp och ner när hon kom trampande fram den långa milen från Hasselmarken.

Rickard o Anny
Rickard och Anny Johansson med söndagsskolebarn i Hasselmarken.

Populär evangelist
De yngre tyckte om att besöka pingstkyrkans möten. Det var en friare gudstjänstordning och mycket sång och musik fastän en del tyckte det var märkligt och lite skrämmande med allt tungomålstalande. En norsk evangelist Bergelott Nordmoen, som var verksam på utposten Kärr en kort period, var mycket populär och slog an på ungdomen och inte minst de unga männen. Hennes visum löpte ut i september 1941 och hon blev tvungen att återvända till ett okänt öde i hemlandet Norge som var ockuperat av Tyskland. Bergelott dök upp hos Rakel och Åke Johansson i Hasselmarken en gång på 1980-talet i sällskap med sin man och sina två barn och bar syn för sägen att allt gått bra.

Tältmöten
För att nå fler med det kristna budskapet anordnades sommartid tältmöten på några platser i socknen, bl a Medskagen och på Eds ägor. Årligen anordnades också i början av augusti stormöten i kapellet med deltagande av pastorer och strängmusik från Kristinehamn. I anslutning till mötena serverades kaffe utomhus vid tjänligt väder. Kapellet hade inget eget kök utan man fick nyttja vaktmästarbostadens kök.

Tältmöte
Tältmöte i Medskagen

Ett erbjudande från kommunen
1940 blev kapellet via församlingen i Kristinehamn kontaktad av Visnums-Kils landskommun som ville göra ett byte av lokal med församlingen. Man erbjöd församlingen gamla ålderdomshemmet (nuvarande hembygdsgården) plus en mellanskillnad mot att kom-munen fick överta kapellet. Troligen hade kommunen behov av ytterligare lokaler för skolverksamheten. Församlingen avböjde dock erbjudandet.

Många hyresgäster i kapellets vaktmästarbostad har passerat revy genom åren. Första hyresgästen var den tidigare nämnde Johannes Jonsson, dottern Anna och hennes dotter Märta.  Frans och Elin Toll var hyresgäster i kapellet ett antal år liksom Alfhild och Erik Öhlén på 1960-talet.

Slutet
Den sista hyresgästen var Göte och Mary Andersson som senare bytte efternamn till Abresparr. Göte som var född i Väglösa, Rudskoga var kolportör och reste kring i trakten och sålde religiösa skrifter och musik. Göte var också missionär på Island. När de flyttade stod kapellet tomt en tid innan det såldes till Eje och Ingrid Hultström. Därmed sattes punkt för pingstkapellets 36-åriga historia som frikyrkolokal.

Före och efter ombyggnad
Före och efter ombyggnad av kapellet till privatbostad

Källor:
Esse Lövgren: Den religiösa utvecklingen i Visnums-Kil I-III
(Värmlands-Posten 1946-07-08—15)
Oscar Lövgren: Ur väckelserörelsens historia II : Värmländskt fromhetsliv. Stockholm 1940
Odaterad artikel om invigningen av Betaniakapellet 1937
(troligen från Värmlands-Posten)
Följande personer har vänligen bidragit med upplysningar om verksamheten och/eller lånat ut fotografier till artikeln:
Signe Johansson, Lerbäcken; Lars-Erik Ahlzén, Filipstad;  Rakel Johansson, Hasselmarken;  Birgit Johansson, Såen, Medhamn; PeO Johansson; Tord Jakobsson, Kristinehamn;
I Hultström, Kristinehamn