En pingstförsamlings inre liv i mitten av 1900-talet

20190908_143932.jpgDet finns mycket litteratur om frikyrkligheten. Många av dem är festskrifter vid församlingsjubileer – en tryckt skrift var i stort sett obligatorisk vid missionsförsamlingarnas 50, 60, 70, 80, 90 eller 100-årsjubileer under större delen av 1900-talet. Baptistförsamlingarna var i regel inte sämre, och de relativt få metodistförsamlingarna skrev också sin egen historia.

Pingstförsamlingar har inte varit så duktiga på att skriva sin egen historia, åtminstone inte i sådan form att de är allmänt tillgängliga genom biblioteken. Det finns förstås exempel på motsatsen, som pingstförsamlingarna i Karlstad (50 år) och Kristinehamn (70 år).

Däremot finns det för en som är intresserad av Pingströrelsen mycket intressant forskning. Först och främst skall nämnas det stora verket om Pingströrelsen i två delar som utgavs 2008. Den ger mycket information ända ned på gräsrotsnivå.

Det finns också en livaktig verksamhet av akademiska och andra forskare. Det rör giganter inom rörelsen, som Lewi Pethrus men också andra tidsskeden och personer av stor betydelse för rörelsen.

Och så finns då den bok, som jag upptäckte i somras på Saxonsamlingen på Örebro stadsbibliotek, där lokal litteratur som berör Örebro län samlas. För vårt forskningsprojekt berör ju inte bara den del av landskapet Värmland som ligger inom Värmlands län. Utan också Karlskoga och Degerfors kommuner, som tillhör Örebro län.

Nu finns det en del av Degerfors kommun, som är lite speciell. Det gäller Nysunds socken, som delas av Letälven. Eftersom Letälven delar landskapen Värmland och Närke, så innebär att ungefär 1/3 av socknens ytareal tillhör landskapet Värmland och resten Närke. Kyrkan och byn Åtorp ligger dock på Värmlandssidan.

Docent Göran Johansson växte upp i Nysund på 1940- och 1950-talen. Då var han en ung och mycket aktiv medlem i Betaniaförsamlingen i Melltorp, som ligger på Närkesidan av socknen. Med tiden kom Göran Johansson att ägna sig åt forskning inom ämnet socialantropologi. Trots att han kom att glida bort från Pingströrelsen i unga år så har han ägnat en hel del av sin forskning åt Pingströrelsen. Hans avhandling vid Stockholms universitet, utkommen 1992 heter More blessed to give : a Pentecostal mission to Bolivia in anthropological perspective.

I förordet skriver Johansson: “Jag är uppvuxen i Betania och fostrad till pingstvän. Pingstvän och frälst var min första identitet och naturlighet. Efter hand började min tro glipa och min identitet som pingstvän började tyna. Det känns alltjämt som att jag förlorade något – en identitet. Någon ny lika bestämd och självklar har jag inte lyckats vinna. Kanske därför återvänder jag ideligen till kretsen för barndomens hängivenhet”.

Till sin ungdoms Betaniaförsamling återkom Göran Johansson år 2005 i boken Särlaregnets tid: Fragment och bilder från Betania – pingstförsamling i och ur tiden. Boken utgavs i Sköndalsinstitutets skriftserie som nr 25. Den är lite svår att hitta på nätet, finns inte i fulltext och inte heller i antikvariatsboklådorna. Men den kan tillhandahållas genom Institutionen för socialvetenskap vid Ersta-Sköndal-Bräcke Högskola, genom handläggare Sari Nurminen, e-post sari.nurminen@esh.se

I boken ges en verklig närbild av en liten pingstförsamling på landsbygden. Här handlar det om en mikrostudie. I Melltorp fanns 34 medlemmar vid församlingsbildandet – eller ”ordnandet” som var den vanliga termen inom Pingströrelsen. Maximiantalet 63 uppnåddes 1939. När skildringen tar slut 1965 var medlemsantalet 33. Sammanlagt fanns 143 personer inskrivna i medlemsmatrikeln. Alla dessa finns omnämnda i boken!

Församlingen upphörde formellt vid utgången av 1998.  Då hade verksamheten länge varit tynande. Den sista dopförrättningen med medlemsintagning ägde rum i augusti 1963.

Två kapell fanns. Huvudkapellet i Melltorp började att byggas 1930, när man ännu var en utpost till pingstförsamlingen i Skagersvik på andra sidan av sjön Skagern. 1942 köptes en befintlig fastighet i hemmanet Lämås, som följande år kunde invigas som ett utpostkapell. Det fanns också planer på ett kapell i Finnerödja, som dock aldrig förverkligades. Kapellet i Lämås såldes 1975 medan Melltorp fanns kvar i församlingens ägo till upplösningen. Båda husen står kvar.

I boken skildrar Johansson, med hjälp av egna och andras minnen, samt efterlämnat arkivmaterial, Betaniaförsamlingens verksamhet ända ned på minsta detaljnivån. Verksamheten bestod huvudsakligen av möten. Förmiddagsmöte, eftermiddagsmöte och väckelsemöten på söndagar. Bönemöte på onsdagar och lördagar, tältmöten på sommaren, och som höjdpunkt när dopförrättningar kunde äga rum.

Målsättningen var så självklar. Det handlade om att syndare skulle bli frälsta och att de frälsta skulle bli bevarade till dess att Jesus kom. Styrelsen benämndas för ”äldstebröder” och var just bröder. Trots att kvinnorna här som i stort sett överallt i Pingströrelsen var i majoritet fanns inte kvinnorna i beslutade funktioner. Däremot verkade två kvinnliga evangelister under 50-talet, som de unga tycks ha varit rädda för. ”Evangelistsystrarna” hette Harriet Bergh och Ellen Johansson.

Även en så liten församling som Betania kunde under längre perioder faktiskt hålla sig med egen predikant eller evangelist. Annars kom gästande talare, både från grannförsamlingar och ibland kända förkunnare och sångare inom Pingströrelsen.

Församlingen bedrev också söndagsskola, men till skillnad från ”konkurrenten” missionsförsamlingen inte någon särskild ungdomsverksamhet. Betania var en del av lokalsamhället, men ändå inte. Tydligt avstånd togs från åtskilliga delar av det moderna umgängeslivet, och den utåtriktade verksamheten handlade främst om att locka människor till sig, även om distansen till ”världen” var viktig. Det som vi idag kallar ekumenik var sällan på agendan, men kyrkoherden bjöds in till kapellinvigningen och på 1960-talet kunde man ha gemensam julotta med missionsförsamlingen i Långåsens missionshus.

”Ofta innehöll predikan varning och förmaning i den första delen, och hopp och förtröstan mot slutet. Predikanten visade vägen emot ett liv med Jesus, längre bort från världen och det onda. Kanske varnade han för ljumhetens förbannelse”, skriver Göran Johansson om den typiska predikostilen i Betania.

1956 inträffade en kris, som kom att vara början till slutet för Betania. Vad som verkligen hände tycks vara oklart, både av protokoll och intervjupersonernas minnesbilder. Syndabock blev en gästande evangelist under en tältmötesserie vid namn Joseph Ekwall. Han ansågs av vissa ha en ”överandlig” stil. Någon öppen strid blev det aldrig, men locket lades på och resultatet blev successiv stagnation.

20190802_140222
Betania i Melltorp. Idag ombyggt till bostad. Foto: Carl-Johan Ivarsson 2019

I tidens Pingströrelse hade den s.k. Syndakatalogen en viktig roll. Det var noga att skilja på Guds och världens barn, där kläder och hår blev ett skiljomärke. ”Att dagligen sätta upp sitt hår i en ’pingstknut’ kan bli till en regelbunden rituell överlåtelse, en förnyelse av förhållandet till tro och församling”, skriver Johansson. Hatt var ett självklart krav för kvinnor. Att gå på bio var synd i Betania men inte i missionsförsamlingen. Avfällingar var ett bekymmer, uteslutningar förekom och ett gigantiskt problem var om en medlem skulle börja ”sällskapa” med en utomstående.

Göran Johansson skriver i sin avslutande, mer teoretiska del, att Betania i Melltorp var ett exempel på ett hängivenhetssystem, något som spelade en trygghetens roll i ett allt mer föränderligt samhälle. Trots ett uppsving efter andra världskriget när jordgubbsodling blev den näringsgren som dramatiskt ökade inkomsterna i bygden, så kom det allt mer mekaniserade och rationaliserade jordbruket att långsiktigt underminera Betanias förutsättningar. Men det gjorde också att församlingens ”barnbarn” kom att glida ut ur rörelsen och inte heller söka någon ny församlingsgemenskap när de flyttade bort.

315 sidor kan inte sammanfattas på några få rader på ett rättvisande sätt. Men Göran Johansson har gjort en storslagen insats genom sin studie av Betania i Melltorp, som kan ge lärdomar inte bara ur ett lokalhistoriskt perspektiv men som en väldokumenterad referens för hur pingstförsamlingar på landsbygden levde och i många fall, stagnerade.