Stipendium från Bengt Axelssons kulturfond!

20191123_162511
Lars Nordström, Henrik Olsson och Carl-Johan Ivarsson. Foto: Margareta Ivarsson

Det är inte alltid så lätt att bevara hemligheter. För vi har haft en sådan, dessutom en glädjande, under några veckor. För ungefär en månad sedan fick jag ett samtal från Berit Wester, ordförande i Föreningen Värmlandslitteratur. Vi hade utsetts till ett av två projekt som fick ta emot de sista stipendierna från Bengt Axelssons kulturfond.

Bengt Axelsson donerade en ansenlig summa pengar till Föreningen Värmlandslitteratur att ”ge belöningar och bidrag till kulturella insatser i Värmland”. Det utdelades första gången 1992 och nu är pengarna i stort sett slut, så årets stipendier blev de sista. Det gjorde också att antalet ansökningar blev ovanligt många, tror jag.

Så vårt projekt ”Väckelsens Värmland” belönades. Den andra halvan tilldelades forskaren Lars Nordström från Kindsjön i Södra Finnskoga för hans kommande projekt om svenska skogshuggare på Nya Zeeland. Han har tidigare bland annat skrivit om svenska skogshuggare i Oregon.

I eftermiddags ägde då utdelandet rum på Värmlands bokfestival på Nöjesfabriken i Karlstad. Även om det var många i rörelse så har nog fler sett bilden av tre nöjda stipendiater på sociala medier än vad som såg oss på festivalen.

Ett varmt tack till Föreningen Värmlandslitteratur, och ett extra tack till föreningens eldsjäl Bengt Åkerblom som på eget initiativ ökade stipendiesumman detta år! Ni som är nyfikna på vårt projekt är välkomna till Ölseruds bygdegård i morgon söndag 24 november kl. 15. Då blir det fokus på Värmlandsnäs.

På 160-årsjubileum i Molkom

Att fira jubileum har länge varit en viktig del av den frikyrkliga historiekulturen. När förhållandena stabiliserats och församlingarna konsoliderats så blev historien ett viktigt sätt att visa på långa linjer och legitimitet i samhället.

De första missions- och baptistförsamlingarna kan räkna sina anor till slutet av 1850- och början av 1860-talen. Således började en del församlingar kunna fira 50 år runt 1910. Den äldsta missionsföreningen i Värmland var Karlskoga, bildad redan 1857. Om tidigare jämna årtionden firats vet jag inte, men 1907 kom en utförlig och rätt påkostad minnesskrift. Nyed kom inte så långt efter, bildad 1859.

Vid den här tiden, alltså 1900-talets första årtionden, var Svenska Missionsförbundet en kraft att räkna med i Värmland. Inte bara då som en avgränsad sekt som levde vid sidan av samhället, utan som en viktig del av samhället och bygden. Missionsförsamlingarna fanns i princip över hela landskapet och det var vid denna tid också en fortfarande växande rörelse.

Jubileernas jubileum blev Svenska Missionsförbundets högtidliga 50-årsjubileum 1928, där för övrigt värmlänningen J. E. Bodin fick en framträdande roll som den ende överlevande från bildarmötet i Betelkapellet i Stockholm 1878.

Det här bygger förstås på att man i backspegeln såg en obruten väg från det första bildandet av missionsföreningar till den tidens missionsförsamlingar. Frågan om långa linjer i kyrkohistorien brukar komma upp till diskussion ibland. Några kanske minns att en katolsk debattör protesterade när Uppsala firade 850 år som ärkebiskopssäte 2014. Ärkebiskop Stefan var ju en katolsk ärkebiskop år 1164, och banden bakåt bröts vid reformationen, ansåg den katolske debattören.

En sådan syn framstår som orimlig, ett historiskt skifte innebär ju inte en utplåning av den tidigare historien. Men det är förstås också viktigt att historiens återvändsvägar också blir utforskade.

Ibland har man vid jubileer velat betona det tidigare andliga mörkret. I Nyed noteras i 90-årsskriften från 1949, med citat från 1919, att ”Tiden kännetecknades av stort andligt mörker och kan karaktäriseras med profetens ord: Vi gingo alla vilse som får. Var och en gingo sin egen väg. Folket gick flitigt till kyrkan, men dess lärare voro själva främmande för Gud och livet i hans sons tro. Och om en blind leder en blind falla de båda i gropen. Blev någon orolig över sitt livs förhållande till Gud fanns nog sömnmedel att giva honom, så att han ånyo slumrade in. Då gudstjänsten var slut var också gudsfruktan försvunnen. Vid kyrkan träffade man garvaren för att sätta in hudar och skinn, färgaren för att tala om tyger och garn och urmakaren om klockor etc. Strax intill kyrkan såldes rusdrycker, varför ej sällan hände att kyrkobesökare kommo hem överlastade. Över den döde höllos vackra tal. Man uppräknade hans goda gärningar som skulle utgöra en bro för honom till himlen sälla land. Mörket och töcknen skulle dock skiljas av Guds underbara ljus, ty rättfärdighetens sol, Jesus Kristus, hade fått upplysa några, som voro villiga att gå åstad och bland oss kungöra att Jesus Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt, att han kommit för att uppsöka och frälsa det förtappade lammet och att var och en, utan förtjänst eller värdighet kan genom tron på honom få evigt liv och bli Guds barn”.

Citatet blev långt, men det understryker den starkt negativa synen på ”statskyrkan” och ”namnkristendom” som länge fanns i missionsförsamlingarna. Historien före väckelsen blir nästintill kolsvart, det gamla kyrkolivet saknar värde och det var när kolportörerna kom som ”Guds underbara ljus” uppenbarade sig. Samt då med några ”troende präster”.

Idag är, får vi hoppas, synen på historien mycket mer nyanserad. Idag betonas den kristna gemenskapen och ekumeniken. I en tid när den gamla statskyrkligheten börjar att vittra bort och många gamla missionsförsamlingar för en tynande tillvaro så blir det istället viktigare att söka gemenskap och samla krafterna på olika sätt. De gamla skiljelinjerna blir allt mindre väsentliga.

I ett tidigare inlägg har jag också skrivit om att inte så få av prästerna i Karlstads stift har en stark koppling till Svenska Missionsförbundet och idag betonas sällan skiljelinjen mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan (Svenska Missionsförbundets efterföljare) särskilt skarpt.

Två perioder där många 100-årsjubileer uppmärksammades var 1960-talet och 1980-talet. Idag är jubileerna inte så ofta förekommande som förr. Så då är det glädjande att en alldeles vanlig församling vill uppmärksamma sin historia. 160 år är ju inte så lite. För några veckor sedan, söndagen den 20 oktober, bjöd Equmeniakyrkan Molkom in till 160-årsjubileum. För det är så den organisation som bildades 1859 som Nyeds missionsförening heter. I högtidsgudstjänsten medverkade Rune W. Dahlén från Kil, teol. dr i kyrkohistoria och under många år lärare vid Teologiska Högskolan i Stockholm (THS). Hans predikan fick en stark kyrkohistorisk prägling kring ”en sky av vittnen”, med många exempel ur kyrkohistorien på kristna förebilder, och då långt ifrån bara Waldenström och ”Mor i Vall”.

Med i gudstjänsten fanns också Nyeds kyrkokör och församlingsföreståndaren Monica Thorängen Hjelm, samt några församlingsmedlemmar som lämnade personliga vittnesbörd.

Efter kyrklunchen så höll Rune föredrag om sin alldeles nyutkomna bok – ja, egentligen är det P. P. Waldenströms bok ”Brukspatron Adamsson” som Rune givit ut i en ny upplaga med en lätt moderniserad språkdräkt för att göra en lättare att läsa för nutida intresserade. Boken är kurslitteratur för den kurs i Equmeniakyrkans historia som Rune håller på THS. Förutom bearbetning och kommentarer har han också skrivit en kortare biografi över bokens författare.