Frälsningsarmén i Charlottenberg som blev Maranatas Tempel

En byggnad i Charlottenberg har en ovanlig historia. Den började sin historia som kårlokal för Frälsningsarmén. Kåren öppnades 1912 av kapten Anna Vestin och löjtnanterna Hanna Hofvenstein och Beda Fransson. Det var det vanliga att Värmlands frälsningsarmékårer grundades av kvinnor. Troligen var detta det vanliga i Frälsningsarmén i stort. Strängmusikkår grundades 1913. Verksamheten pågick till 1970.

IMG_0911
F.d. armélokalen 2018. Foto: Henrik Olsson

Kårlokalen inrymde 150 personer och hade soldatrum. Den byggdes eller köptes in strax efter kårens grundande. I mars 1970 såldes kårlokalen till Maranata och Charlottenbergskårens verksamhet uppgick i Arvikakåren. Enligt Arvika Nyheter skulle man dock fortsätta ha FA-möten i Eda, i hyrda lokaler. Maranata kallade sin lokal för ”Templet” enligt predikoturerna i Arvika Nyheter.

AN 700309 FA Charlottenberg Maranata

Vad var då Maranata? Ja, det var en rörelse som utgick från den etablerade Pingströrelsen. I det stora tvåbandsverket Pingströrelsen från 2007 finns rubriken ”Maranata – ett splittringshot som kom av sig” (del 1 sid. 245-246) och detta är en högst relevant beskrivning. Samtidigt har Maranata kallats för en sektrörelse.

Det kan vara värt en utvikning att skriva något om rörelsen och dess värmländska anknytning.

För en rörelse som när den var som störst (omkring 1968) hade ca 1500 församlingsmedlemmar och ca 5000-6000 ”sympatisörer” enligt Curt Dahlgrens avhandling (se nedan) så fick Maranata under några sextiotalsår ofantligt mycket mer uppmärksamhet i massmedierna än t.ex. en betydligt större organisation som Svenska Missionsförbundet är typiskt för medielogiken. Tältmöten med medryckande musik med ”moderna” elförstärkta instrument, extas och förkunnelse om bl.a. helbrägdagörelse, barnaga, profetiska budskap och en ofta aggressiv hållning mot den traditionella frikyrkorörelsen drar mer uppmärksamhet än ”vanliga” gudstjänster, med ”vanliga” psalmer och ”vanlig” barn- och ungdomsverksamhet med söndagsskola och scouting.

I början av 1960-talet växte det fram en rörelse i Pingströrelsens periferi som var starkt kritisk mot Pingströrelsens utveckling från en renodlad väckelserörelse med socialt engagemang till en bredare samhällsinriktad rörelse. Samtidigt hade det som kallades för 50-talets förnyelseväckelse inom Pingströrelsen lett till en atmosfär av legalism, som begränsade glädjen och friheten enligt vad Ivar Lundgren skriver i Pingströrelsehistoriken.

Pingströrelsen var ju inte något renodlat formellt samfund, men under Lewi Pethrus (1884-1974) var det ändå en hårt sammanhållen rörelse, som hölls samman av några gemensamma institutioner.

Arne Imsen (1930-1999) var en ung evangelist inom Pingströrelsen. Han var född i Oslo och fadern Georg Imsen (1904-1972) hade 1945 utsetts till pastor och föreståndare för Betaniaförsamlingen i Årjäng, ett uppdrag han hade till 1949. Därifrån flyttade han till Kil. Där var han föreståndare för den nygrundade Filadelfiaförsamlingen. Modern Signe var född i Arvika men hade växt upp hos morföräldrarna i Västra Boda i Sillerud. Makarna återvände till Norge i slutet av 1950-talet, men Georg Imsen förekom ibland i svenska Maranata-sammanhang. Det gjorde att Arne Imsen faktiskt kan kallas för värmlänning. Hur mycket kontakter han hade med Värmland senare i livet är oklart.

Arne Imsen hade 1954 gått in i församlingen Kristen Gemenskap, en församling som grundats genom Ragnar Ljungquists utbrytning ur Östermalms Fria Församling. Kristen Gemenskap var en samlingspunkt för de som var kritiska mot Pingströrelsens utveckling. Imsen blev biträdande föreståndare för Kristen Gemenskap 1957 och flyttade 1959 till Örebro där han blev ledare för en utbrytargrupp ur Elimförsamlingen i Örebro som kom att bli den första Maranataförsamlingen.

Imsen hade naturliga kontakter med Norge och besökte den norske evangelisten Aage Samuelsens Maran Ata-möten i Oslo. Maran Ata i Norge var inspirerad av amerikanska helbrägdagörelseförkunnare och var kända för en modern, högljudd sångstil med elgitarrer och slagverk. Denna frejdiga och okonventionella mötesstil tilltalade Imsen. Den av honom ledda församlingen i Örebro bytte namn till Örebro Fria Församling och fick snart efterföljare i Jönköping och Norrköping. Ett sammanhållande organ fick rörelsen i tidningen Midnattsropet, som fortfarande utges.

Maranatas förkunnelse präglades av glöd och hängivenhet och ledde till många omvändelser. Den handlade i mycket om frälsning, helande, omvändelse och församlingarnas frihet. Under några år på 1960-talet blomstrade rörelsen. Tältmöten anordnades på många platser.

Samtidigt drabbades Maranatarörelsen av konflikter. Två av rörelsens ledargestalter, Donald Bergagård och Erik Gunnar Eriksson bröt definitivt med Arne Imsen 1968. Bergagård och Eriksson kom att återgå till den ”stora” Pingströrelsen medan Imsen ”drev resten av Maranata i en mer exkluderande riktning, till en militant familjegemenskap som agerade i moraliska och politiska frågor med uppseendeväckande demonstrationer”.

Vad hände då mera i Värmland? Curt Dahlgrens avhandling i religionssociologi från 1982: Maranata: En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling (Plus Ultra bokförlag) tar faktiskt inte alls upp Charlottenberg och inte heller i årgång 1970 av Midnattsropet (samtliga nummer av tidningen finns att läsa på nätet) nämns verksamheten i den västvärmländska orten.

En bönegrupp i Blomskog nämns 1960 men verkar inte ha satt vidare spår (sid. 74). Örebro Fria Församling hade samma år möten i Kristinehamn (sid. 90). Efter schismen inom Maranata etablerades 1977 en storfamilj i Karlstad som anordnade möten i Årjäng, Kristinehamn och Karlskoga. Det hade även tidigare anordnats sporadiska tältmöten i Karlstad (sid. 170).

Men några klipp i Arvika Nyheter berättar ännu lite mera. Den 10 oktober 1977 rapporterade Arvika Nyheter från det första Maranatamötet i Arvika, med deltagare från storfamiljerna i Karlstad och Raufoss. Stina Fridolfsson som intervjuas tycks ännu att döma av Maranataförsamlingens hemsida vara en högst aktiv medlem.

AN 771010 Maranata Arvika

2 augusti 1978 fanns en annons om att Maranata anordnade möte i Hungviks missionshus i Högerud. Detta missionshus tillhörde Högeruds missionsförsamling, men dessa hade då flyttat verksamheten till Missionskyrkan Hällebäck och hyrde ut det gamla missionshuset.

AN 780802 Högerud Maranata

En lång utvikning slutar här. Hur länge var verksamheten igång i Charlottenberg? Ja, det är en fråga som återstår att besvara, men det var knappast så mycket längre än 1973. Kan någon ge mer information om detta, troligen enda Maranatahus i Värmland så tar vi tacksamt emot.

Västra Ny missionsförening – 50 år 1941

Den lilla missionsföreningen i Västra Ny, vilken räknar ett 15-tal medlemmar har firat sitt 50-årsjubileum. Detta skedde Kristi himmelsfärds dag förlidet år i Ottebols missionshus. Det var en strålande vårdag och bland den jubilerande församlingen förmärktes stor glädje och tacksamhet. Pastor K. Franson, E. L. Palmqvist, guldsmed Sven Olsén, Arvika, medverkade, dessutom komminister H. Carlemalm och sångare från Arvika. Undertecknad vilken de senaste åren haft ansvar för ledningen såväl bland de äldre som för söndagsskolan delgav en redogörelse för vad som förekommit under de 50 åren. Verksamheten inom Ny är betydligt äldre än femtio år. Tidigare hade vännerna varit tillslutna till Eda friförsamling. Den 5 januari 1891 beslöts emellertid att bilda Västra Ny missionsförening vid ett möte i banvaktsstugan i Skifta, där några järnvägsmän voro samlade, vilka inflyttat från andra orter, och blivit utposterade som banvaktare efter linjen. De ville även vara väktare på ”Zions murar” och nitälskade för Herrens rikssak. En av dem var banmästare P. G. Johansson, född i Stavnäs. Han kom att betyda mycket för den fria andliga verksamheten på denna plats, och var under många år dess borne ledare, dels som ordförande och som församlingsföreståndare, tills Herren kallade honom till högre tjänst 80 år gammal 1922.

20190616_150353
Ottebols missionshus i juni 2019. Foto: Carl-Johan Ivarsson

I början hölls stugumöten, men så kom den dagen då en tomtplats blev skänkt till ett missionshus, och den 13 juni 1909 kunde invigning ske. Det var en glädjens dag, då den lilla församlingen efter mycken möda och arbete, lyckats få en egen samlingslokal. Sedan dess har en mera regelbunden verksamhet kunnat bedrivas. Söndagsskolan har varit församlingens ”skötebarn”, och allt ifrån dess början har denna verksamhet bedrivits. Missionshuset, vilket är brandförsäkrat för 15 000 kronor, är för längesedan skuldfritt. Dess interiör är trevlig. En vacker, större fondmålning med bibliskt motiv har blivit skänkt av en äldre broder i församlingen, likaså har samme man låtit resa en ståtlig flaggstång med dithörande flagga, vilken för första gången vajade vid 50-årshögtiden. Heder åt sådana medlemmar som även tänka på sitt andliga hems trevnad!

Predikanter som tjänat från första tiden äro: Magnus Olsson och A. Ullström, Glava, J. Johansson, Eda, O. Östlund, Gunnarskog, vilken gjorde predikobesök till sin levnadsafton 1939. Vidare har O. Brander, A. Lindström, O. Simonsson, A. Erén, Sven Ask m.fl. tjänat. Från Ansgariiföreningen har allt som oftast något reseombud kommit, likaså någon missionär från Svenska Missionsförbundet. Guldsmed Sven Olsén, Arvika, har utfört ett troget uppoffrande arbete, som föreståndare, predikant och söndagsskollärare under en tid av femton år.

De senaste åren har således ansvaret vilat på Arvika Missionsförsamling då det gällt predikoverksamhet. Pastorerna Franson och E. L. Palmqvist har varit flitiga att predika och företagit varje år många resor. Vid söndagsskolfesterna har det varit en rent given sak, att Franson skulle vara med.

Den ekonomiska sidan har genom syföreningen på ett utmärkt sätt tillgodosetts. Varje år har en försäljning ägt rum, och allmänheten har då visat sitt stora intresse. Den senaste missionsförsäljningen inbragte drygt 500 kronor. Församlingens inkomster och utgifter under de gångna åren omsluter en summa av cirka 30 000 kronor, därav till yttre missionen närmare 6 000 kronor och till Ansgariiföreningen kronor 1 082:16 (Uppgifter saknas för en del år i början). Församlingens ordförande är för närvarande lantbrukaren Anders Olsson i Kyrkebol och kassör: Erik Eklund, Ottebol.

Som vaktmästare har änkefru Maria Jansson tjänat i 33 år, eller allt sedan missionshusets tillkomst, och alltfort är hon kvar på sin post. Hon är också den enda kvarlevande, vilken var med då församlingen bildades. Välsigne Herren var trogen själ på varje ort. Hans är verket och Han skall löna var och en, i de rättfärdigas uppståndelse.

A. T-l (Anders Thorell).

Historiken om Västra Ny missionsförening skrevs 1941 av Anders Thorell (1878-1959), föreståndare för Västra Ny missionsförening 1938-1945. Det har återfunnits i handskriven form i Värmlands Ansgariiförenings arkiv på Föreningsarkivet, Karlstad. Eftersom det inte finns en rad tryckt om församlingens historia i något sammanhang (som vi hittat), så kan det vara av värde att det får sin plats här. Missionsföreningen (från 1952 missionsförsamlingen) blev en del av Arvika missionsförsamling 1973. Missionshuset i Ottebol (som egentligen tillhör hemmanet Hungalsvik) användes ännu några år. Här är ett klipp från Arvika Nyheter 1974 med missionsförsäljning.

AN 741028 Ottebol auktion

Predikanten Carl Engström och väckelsen i Kila och Gillberga

I Värmlands Ansgariiförenings årsskrift för 1878 kan man under rapporten från Gillberga missionsförening läsa följande:

Under hembärande af lof och tacksägelse till den store Guden för de oräkneliga nådewälgerningar, som han äfwen under detta år låtit komma wår förening till del, wilja wi meddela en kort redogörelse för det förflutna årets werksamhet, hwilken såsom vanligt warit ringa. Herren vare lof att det likwäl icke är ute med oss!

Guds dyra ord har blifwit predikadt ibland oss af församlingarnas lärare, föreningens kolportörer samt Fost. Stiftelsens och Ansgariiföreningens resepredikanter, som hafwa besökt wår trakt. Herren ware högeligen lofwad för allt!

Fromheten och det stereotypa språkbruket hör till konventionerna kring hur man skall skriva i en sådan här årsrapport. Så här ser de flesta rapporterna ut från de värmländska missionsföreningarna, som trycks i Ansgariiföreningens årsskrift fram till 1879. Bakom formuleringarna finns också missionsföreningens största framgångsår men också början till den kris som skulle resultera i föreningens splittring. I centrum för denna stod en smålänning som bara verkade några få år i bygden men ändå satte spår för framtiden.

Gillberga missionsförening hade bildats 1861 eller 1862 och verksamheten omfattade de tre socknarna Gillberga, Kila och Långserud. Det var en av de många föreningar som hade bildats i Värmland från 1857 och framåt – den första var missionsföreningen i Karlskoga.

Väckelsen fick ett fäste i bygden genom kolportören och lekmannapredikanten Johannes Andersson, kallad Fjellstedts-Johannes, från Långserud som redan 1853 började leda konventiklar i Kila och Långserud. Det var alltså redan innan Fosterländska Stiftelsen för Evangelii Befrämjande, snart namnändrad till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) bildades 1856 i Stockholm.

En nyevangelisk väckelse

Väckelsen brukar kallas för nyevangelisk, genom sitt betonande av nödvändigheten av att omvända sig från sitt gamla syndiga liv, ta emot Jesus som en personlig frälsare och att leva ett helgat kristet liv. Den gamla sortens kyrkoliv med husandakt och regelbundna kyrkobesök ansågs otillräcklig. Väckelsen kom också att betona distansen mellan Guds folk, alltså de ”väckta”, och världen, det vill säga de ”sovande”. Ordet var centralt, både predikan och den egna bibelläsningen, men också god andlig läsning. ”Läsare” blev tidigt ett namn på rörelsens anhängare.

Verksamheten fick understöd av några präster som delade den i regel lekmannaledda väckelsens tankar. Några av dem var också påverkade av den schartauanska, kyrkliga väckelsen i Bohuslän och delar av Dalsland och kom genom sina placeringar runtom i Karlstads stift att forma väckelsens landskap. Bland dem kan nämnas Erik Berggren och Nils Gustaf Clarholm som båda hade placeringar i Gillberga pastorat på 1850-talet, och senare Olof Berggren, även han verksam i Gillberga. Kyrkoherdarna Gustaf Janzon och Anders Gustaf Viotti i Gillberga var också positiva till den nyevangeliska väckelsen.

Andra präster var uttalat negativa, bland dem kontraktsprosten Anders Lignell i Kila som med stor kraft sökte motarbeta den ovannämnde Johannes Andersson vid hans första predikoverksamhet i Kila 1853. För Lignell var Fjellstedts-Johannes bara en olärd dräng som trädde in på prästernas område när han predikade och gav andlig vägledning till folket.

Det finns uppgifter som tyder på att Lignell senare i livet fick en mer positiv inställning till väckelsen, och tre av hans döttrar kom att gifta sig med väckelseanknutna präster.

Missionsföreningar, som den i Gillberga, bildades med det syftet att samordna arbetet ute i socknarna, kalla kolportörer, ordna söndagsskolor och det som kallades för arbetsföreningar, senare i regel kallade syföreningar. Ordet kolportör betyder ju skriftspridare. Läsarna läste Bibeln men också andra andliga författare. Det var ofta skrifter av lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius som spreds, men också av Martin Luther och andra. Kolportören kom med tiden att bli alltmera av predikant, men titeln kolportör levde länge vidare som synonym till predikant.

Missionsföreningarna samarbetade på landskapsnivå genom så kallade ansgariiföreningar, där den värmländska, grundad 1865 var den allra äldsta. Det skulle dock dröja innan en motsvarande demokratiskt uppbyggd riksorganisation fanns. EFS var ännu en aristokratiskt präglad stiftelse i huvudstaden med lokala ombud i provinsen.

Men missionsföreningarnas uppgift var också att samla in pengar till den yttre missionen. 1866 påbörjade EFS mission på Afrikas horn. Tidigare hade svenskar arbetat för utländska missioner. En av de första EFS-missionärerna var värmlänningen Carl Johan Carlsson från Visnum.

Kolportörerna

Men åter till kolportörerna. Ett drygt årtionde senare så kom en kolportör att under en kort period spela en viktig roll i bygden. I flera sammanhang omtalas han bara med efternamn. Men trots att protokollen från Gillberga missionsförening tycks vara förlorade, så går det ändå att hitta lite information om honom, ”predikant Engström”.

Vid den här tiden hade väckelsen fått en ökad framgång i Värmland. Carl Olof Rosenius avled 1868, och hans mycket lästa tidning ”Pietisten” övertogs av en yngre präst vid namn Paul Peter Waldenström, läroverkslektor först i Umeå, sedan i Gävle. Genom tidningen kom Waldenströms teologiska tankar att spridas ut i landet.

Waldenström Paul Peter
Någon bild på predikant Carl Engström har inte återfunnits, men detta fotografi av Paul Peter Waldenström (1838-1917), en av väckelsens andliga ledare finns i ett album i Kilabygden.

Försoningen, tanken på att Jesu död på korset innebär försoning mellan Gud och människa är central i kristen teologi. Guds vrede över människans synd innebar att Jesus tog sitt straff i människornas ställe, och Gud blir därvid försonad. Detta brukar kallas objektiv eller juridisk försoningslära. Waldenström förespråkade från 1872 istället en subjektiv försoningslära. Denna formulerades av teologer redan på medeltiden och innebär att Gud inte är vred utan att det som hindrar människan att närma sig Gud är istället människans egen ovilja att ändra sig.

Denna teologiska strid kom att få det paradoxala namnet ”försoningsstriden” och den kom att få effekter ute i de lokala missionsföreningarna. Waldenström kallades till talare vid Ansgariiföreningens stormöten i Värmland och en klar majoritet av missionsföreningarnas medlemmar i Värmland kom att bejaka hans syn.

En annan central fråga i tiden var frågan om enskilda nattvardsgångar. Många av de väckta kände sig besvärade att ta emot nattvarden i kyrkan tillsammans med ”uppenbara syndare”. En lösning var att ha enskilda nattvardsgångar under ledning av sympatiserande präster. Snart började man dela nattvarden under ledning av predikant eller lekman. Det blev också vanligt att inte låta prästen döpa barnen, utan att lekmän döpte. Resultatet blev att nattvardsborden i kyrkan snabbt avfolkades.

Skomakaregesällen Carl Anders Engström flyttar in från S:ta Klara församling i Stockholm till Lilltorp i Sunne den 15 november 1859. Han uppges då vara född den 17 oktober 1832 i Eksjö stadsförsamling. Han är en oäkta son till pigan Lovisa Svanström. Modern är piga på olika platser i Eksjö innan hon den 18 april 1842 avled på Jönköpings länshäkte. Varför hon blev intagen där är oklart, eftersom fångrullor för länshäktet saknas för dessa år. Tillsammans med en yngre bror vid namn Johan Oscar, även han utan känd fader, född 1839, står Carl Anders skriven i Eksjö ända till 1859, men det är troligt att båda bröderna vistades på andra orter och endast var formellt kyrkoskrivna i Eksjö. Carl bytte namnet Svanström mot Engström. Johan Oscar Svanström behöll sitt namn och hamnade i gränstrakterna mellan Uppland och Västmanland. När Johan Oscar avled 1884 var han gift och skriven i Björksta socken, men dödboken meddelar att han avlidit på Nya Varvets straffängelse i Göteborg.

Lovisa Svanström var dotter till kronolänsmannen Gustaf Adolf Svanström i Eskilsbo, Kållerstads socken i Småland och hans hustru Britta Nilsdotter. Till Eksjö kommer familjen 1809, där Gustaf Adolf får tjänsten som stadstjänare, men familjen tycks ha haft det mycket fattigt.

Till Sunne

Carl Engström flyttar 1861 vidare till Hökhult i Sunne socken och gifter sig där med Inga Kristina Lidström, född där 1834. Flera barn föds: Johan Axel 1862, Johanna Katrina 1865, Maria Lovisa 1868 och Gustaf Alfred 1870. Bara nio dagar efter yngsta sonens födelse avlider Inga Kristina den 19 maj 1870. Som dödsorsak anges ”barnsbörd”.

Barnen tycks vistas i fosterhem i Brunskog och Mangskog, och Maria Lovisa är på ”barnhemmet”, troligen Ansgariiföreningens barnhem i Brårud i Sunne. Tre år senare så gifter Carl om sig med Britta Olsdotter från Glasnäs i Älgå. Hon är inte mindre än 15 år yngre än sin make, född 1847. Tillsammans med barnen flyttar Carl till Övre Mosterud, Stavnäs i september 1873.

20191019_102306
En bild från Källåstorp i Gillberga där Carl Engström bodde under fem händelserika år. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Brittas och Carls första gemensamma barn, dottern Anna Charlotta föds i januari 1874, men dör redan i slutet av februari samma år. Nästa dotter, Hilda Charlotta föds 1875 i Stavnäs. I Stavnäs blir Carl nu titulerad kolportör. I Stavnäs missionsförsamlings jubileumsskrift 1966 noteras att han var predikant där mellan 1867 och 1871. När dottern bara är några månader gammal, i november 1875 går flyttlasset vidare till Källåstorp i Gillberga. Två barn föds i Källåstorp: Emil 1877 och Anna Ester 1879. På vilken av gårdarna i Källåstorp som familjen bodde är svårt att utläsa av kyrkoarkivens husförhörslängder eller domstolsarkivens lagfartsböcker. Namnet Engström är i dag okänt av de äldsta och mest minnesgoda Källåsborna.

I Gillberga kom Carl Engström att stå i centrum under väckelsens samtidiga framgång och splittring. Vårvintern 1877 utbröt en kraftig väckelse i bygden. En av de som var med var J. G. Johansson i Västra Takene (1849-1928) som i en handskriven redogörelse noterar att det ”var många som från denna tiden räknade sin omvändelse, men många af dem har redan fått gå in i sabbatsvilan”. Johannes Nilsson (1844-1931) i Lillerud, senare bosatt i Fjäll skriver i sina minnesanteckningar: ”Men snart kom en predikant Engström och förkunnade sitt nya ljus i försoningsläran, som var i fullkomlig strid med Bibelns lära om försoningen. Jag skilde mig från hans anhängare och förblev trogen min övertygelse i enlighet med Andens undervisning i denna viktiga fråga”.

Men det fanns också många som delade Carl Engströms syn. För de som bildade Kila friförsamling var Engström en viktig gestalt i den lokala väckelsehistorien. I friförsamlingens 50-årshistorik, skriven av pastor Johan Lindström 1932, så noteras att [Gillberga missionsförenings] ”predikant Engström blev till mycken välsignelse. Året 1877 var han det synliga redskapet i den stora väckelse som då gick över bygden. Engström slutade strax därefter sin verksamhet i nämnda förening”. Enligt J. G. Johansson var det ”till följd af olika uppfattning af gudsord uppsade han sin plats som predikant i nämnda förening”.

Rikedom på missionshus

Inom Gillberga missionsförenings verksamhetsområde var det till skillnad från på andra håll en majoritet som stod för den objektiva försoningsläran och som inte heller ville bryta med Svenska kyrkan. Det kan vara så att prästen Olof Berggrens roll blev avgörande. Till skillnad från på många håll så blev det istället här minoriteten som bildade egna fristående församlingar. Kila friförsamling bildades 1882, och senare bildas friförsamlingar i Sillingsfors och Elofsbyn i Långserud. I södra delen av Gillberga är dock den EFS-anknutna verksamheten levande, och får ny fart när en ny väckelse når bygden 1905-1906 då föreningar anslutna till EFS’ ungdomsorganisation De Ungas Förbund (DUF) bildas. Det förklarar den rikedom på missionshus som fanns i Kila, Gillberga och Långserud. Ännu är några av dem i bruk för sitt ursprungliga ändamål.

De ovan nämnda årsberättelserna innehåller inte alltid uppgift om missionsföreningarnas funktionärer men 1877 anges vice pastor Olof Berggren som ordförande samt ombud för EFS och Ansgariiföreningen, Johannes Pettersson i Ramserud, Gillberga som vice ordförande, Anders Andersson i Ström kassaförvaltare, A. Leufstedt i Slänga som sekreterare och densamme också kolportör tillsammans med Engström, som lustigt nog bara anges med efternamn.

Men åter till Carl Engström och hans familj. Redan i april 1880 är familjen Engström på väg till Signebyn i Sillerud. Kanske är det splittringen i Gillberga missionsförening som resulterar i flyttningen. I Sillerud står Carl noterad som ägare, alltså har man inköpt en gård där. Tiden i Signebyn tycks ha varit kantad av sorger. Inte mindre än fyra av barnen dör i åldrarna 2-16 år. Sonen David föds dock 1882. Att Britta noteras som ”sjuklig, svagsint” synes inte så förvånande. Gården i Signebyn såldes 1886 och föräldrarna och tre barn flyttar till Hol. Dottern Maria Lovisa drar till Göteborg men året efter, 1887, drar flyttkarusellen vidare till Kristinehamn, ett av väckelserörelsens starkaste fästen. Huruvida Carl Engström är aktiv inom rörelsen är inte känt, men Carl står åter igen som ”ägare” på en plats som kallas Sinai. Britta dör 1890 och Carl är alltså änkeman för andra gången.

Carl Engström, nu åter kallad ”Predikant” flyttar 1892 till Botkyrka i Stockholms län. Där skrivs han in som hyresgäst på en plats som heter Gröndal nr 6 eller Karlberg. Samtidigt blir pigan Anna Henriksdotter från Väse den tredje fru Engström. Kanske var åldersskillnaden mellan makarna en orsak till uppbrottet från Värmland, eftersom Anna föddes 1868, och var således 36 år yngre än sin make och flera år yngre än dennes äldsta barn, som dock inte längre var i livet.

Flyttningskarusellen gick vidare, 1892 till Hagaberg i Överjärna socken och 1893 till Sundsberg i Hölö. Sundsberg var en lägenhet på ofri grund, med besittningsrätt till 1934. Nu blir Carl Engström återigen småbarnsfar. Anna föds 1892, Simon 1895, Ruth Signe Viktoria 1899, Gustaf Torsten 1901 och slutligen Axel Jonatan 1904, då Carl fyllt 72 år.

Ett mycket omväxlande liv

Under sitt mycket omväxlande liv så blev Carl Engström far till (minst) 15 barn, varav 6 dog i späd ålder. Berättelsen om Carl Engström tar slut den 22 mars 1909 då han avlider vid Sundsberg i Hölö församling, titulerad lägenhetsägare och som dödsorsak anges ”sockersjuka och njurlidande”. Hustrun lever till 1925.

Bouppteckningen vid Hölebo häradsrätt visade på tillgångar på 3199:97 kronor, med skulder på 465:76 så fanns 2734:21 kvar att dela på. Värdefullaste inventarier var kreaturen, med en oxe värderad till 225 kronor och tre kor till 290 kronor. Ett tröskverk med tillbehör betingade ett värde av 132 kronor. Förutom detta finns inga anmärkningsvärda saker i bouppteckningen. Några böcker upptas inte, till exempel.

Om Carl Engström hade kvar några band till Gillbergabygden när han dog vet vi inte. Tvära kast och uppbrott blev kännetecknande för hans liv. Hans bakgrund var synnerligen enkel, utan känd far och med en mor som dör i häktet. Hans bror lyckas inte bryta sig loss ur fattigdomen, medan Carl faktiskt kunde äga de flesta av de hus där han bodde. Men genom den centrala roll han fick under de avgörande åren kring 1877-78 så har han blivit omnämnd i senare minnesskrifter. Även om det är 187 år sedan han föddes, så finns ännu några barnbarn till honom i livet. Hans yngste sons dotter Rosmarie Jonsson i Danderyd har tillsammans med sin son Stefan Jonsson intresserat sig för sin farfar och morfars far och har bidragit med information till denna artikel. Tyvärr försvann ett foto av Carl Engström i samband med ett inbrott i en sommarstuga för en del år sedan.

Lerans kapell

När de flesta människor tänker på ”missionshus” ser de en rödmålad byggnad framför sig, kanske med rund- eller spetsbågade fönster som på något sätt indikerar att här är det en sakral byggnad. Ibland kan det istället vara sidiplattor, 1950-talets ”evighetsmaterial” på väggarna.

I utkanten i Sunne samhälle ligger en vitputsad byggnad som mer liknar sin tids nationalromantiska kyrkor eller kapell. Det finns faktiskt större likheter mellan en vitputsad medeltida sockenkyrka och Lerans kapell, än med det traditionella missionshuset.

Ändå var aldrig Lerans kapell i Svenska kyrkans ägo. Ibland predikade Sunne församlings präster där, men kapellet tillhörde en förening ansluten till det lågkyrkliga missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. I år är det 25 år sedan som det såldes, men redan långt innan dess hade verksamheten gått på sparlåga under en längre tid.

Mannen bakom verket var Vitalis Svensson, komminister i Sunne från 1898 till sin död 1936. Han hade tidigt blivit en del av den pietistiska väckelsen och kom i sin gärning som präst, först i Vårvik och Mo i Dalsland, sedan i Sunne, att verka i dess anda. Han verkade länge i anslutning till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). Vid dess splittring kring 1911 kom han att tillhöra minoritetsgruppen, som bildade ett nytt missionssällskap, som fick namnet Bibeltrogna Vänner (BV).

1923 lät Vitalis Svensson på Leran i Sunne uppföra ett kapell. Över ingångsdörren stod att läsa ”Byggd till ära för Gud som ett heligt rum, endast med funktion att tjäna Gud”. Troligen är det just så, att komministern personligen stod bakom bygget, även om det samlades in pengar. Föreningen som tog hand om kapellet, fick namnet ”Sunne lutherska missionskrets”.

Sunne har ett rikt väckelsearv, tydligt manifesterat i de många hus som väckelsefolket lät bygga under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ursprunget till det som skulle bli BV och Lerans kapell kan dras till den väckelse som 1860 resulterade i bildandet av Sunne missionsförening. På slutet av 1870-talet kom huvudfåran i denna förening att sluta sig till det 1878 bildade Svenska Missionsförbundet. Det var dessa som byggde missionshuset (idag missionskyrkan). Minoriteten ansåg sig värna om det rätta evangelisk-lutherska arvet och bildade en ny förening med namnet Sunne evangelisk-lutherska missionsförening år 1879.

Att såren ännu inte var läkta 1960 visas av att missionsförsamlingen och lutherska missionsföreningen båda då firade sitt 100-årsjubileum, och läser man lutherska missionsföreningens jubileumsskrift så framstår det i stort sett som att huvudfåran ”avföll” till Waldenströms irrlära.

I samma jubileumsskrift citeras ett protokoll för lutherska missionsföreningen 1907: ”Vidare erinrades att pastor Svensson både enskilt och offentligt fällt yttranden om föreningen och dess styrelsemedlemmar som tydligt vittna om han icke kan verka i gott samförstånd med föreningen, varför pastor Svensson bör känna sig friare att oberoende av föreningens bidrag predika och verka på eget ansvar, på sätt som honom bäst synes och därvid taga resekostnad av dem som kalla honom”. 1910 beslutade missionsföreningen att inte taga befattning med Bibeltrogna Vänners predikanter och deras avlöning. Därmed var banden mellan den lutherska missionsföreningen (EFS) och BV brutna.

Trots de anstränga relationerna sökte föreningen verka för att Vitalis Svensson 1919 skulle utses till kyrkoherde i församlingen, något som inte kom att bli verklighet trots stödet från missionsvännerna.

Det skulle dröja till 1935 innan det som kom att kallas lutherska missionshuset (EFS) invigdes, medan Lerans kapell då alltså funnits i mer än tio år. Tyvärr vet vi inte så mycket om livet och verksamheten i Lerans kapell – kan någon som läser detta upplysa oss mer så skulle det vara mycket intressant.

Efter Vitalis Svenssons död är det troligt att de som oftast predikade var Bibeltrogna Vänners resande predikanter. Bibeltrogna Vänner var kyrkotrogen men ändå i stort en lekmannarörelse.  Stig Löwenspets som var komminister i Sunne 1982-1990, senare kyrkoherde i Fryksände, kan berätta att verksamheten under hans tid var mycket sporadisk. Passionsandakterna i stilla veckan brukade dock traditionsenligt hållas i kapellet. Julbön hölls också i kapellet under många år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter vänligt tillmötesgående från Yvonne Winberg kan vi visa upp de bilder som hon tog i kapellet vid ett studiebesök 1994. Hon minns särskilt den fem kilo tunga nyckeln. Altartavla i Lerans kapell målades av en av Fryksdalens mest kända konstnärer, Paul Piltz. Som Margareta Fredriksson berättade var hennes egen pappa och några av hans syskon Hedin från Köpmangården, samt barnen i familjen Lindberg modeller för altartavlans änglar.

Arkitekten och kulturpersonligheten Alf Folmer (f. 1921), med stark anknytning till Östra Ämtervik, skriver i en artikel i Fryksdalsbygden med rubriken ”Guds hus till salu” 20 april 2010 följande om Lerans kapell: ”Det lilla kapellet var laddat med trons atmosfär. Väggar och tak utstrålade andlighet. Det enda av musik i kapellet var när Sigvard Larsson från Stöpafors stod uppe på läktaren och spelade fiol och församlingen sjöng. Sånget och ljudet från fiolen fick Gudshuset att vibrera av andlighet. Jag passade på att spela in musiken på band som ett kärt minne”.

Med tiden fanns det i Sunne, precis som i övriga Värmland bara några få aktiva inom Bibeltrogna Vänners missionsföreningar. 1995 såldes kapellet till dekorationsmålaren Kerstin Thorén som skulle använda det som ateljé och utställningslokal. Men det förblev inte så länge i hennes ägo utan det såldes två år senare till konservatorn Urban Ullenius som byggde om kapellet till bostadshus. Det har sedan haft flera ägare.

I en artikel i Expressens Leva & Bo från 2010 berättas om kapellet. Idag har blivit betydligt mer skyddat för insyn där grönskan växt upp kring kapellet.

IMG_0308
Lerans kapell 2018. Foto: Henrik Olsson

Besök i Smärslids missionshus

Idag blir det en tidsresa i dubbel mening här. Ni kanske undrar över när vårt projekt började? För min egen del kom inspirationen ursprungligen från en bok som jag köpte på SMU-gården Snäckan på Gotland i juni 1988. Boken har det vackra namnet Lambgift för läsare och förtecknar alla missionshus tillhörande Svenska Missionsförbundet som finns på Gotland. Jag har den naturligtvis fortfarande kvar i gott behåll och tittar ibland på bilderna från Väte, Fardhem, Mästerby, Hogrän och Vamlingbo och många andra platser med vackra namn.

Redan då minns jag att tanken väcktes på att, ”detta borde ju göras även i Värmland”. Jag hade själv täta kopplingar till missionshusens värld, både till Torstensbyn i Kila, Årbotten i Gunnarskog och så jag hade redan besökt många av de andra. Jag förstod också, att många av missionshusen var hotade. Redan hade vissa sålts.

Men åren gick, och drygt 10 år senare började min släkting och gode vän Henrik Olsson och jag fundera på att vi åtminstone skulle göra någon form av missionshusinventering, till att börja med i Säffle kommun.

Vi skriver den 3 november 1999 när vi gjorde en tur till missionshusen i Tveta och Svanskog, två av kommunens socknar. Med hjälp av Ivar Eriksson i Karud fick vi komma in i missionshuset i Smärslid, där det börjat bli allt längre mellan mötena eftersom Tveta missionsförsamlings verksamhet koncentrerades mer och mer till Klöverstens missionshus.

Precis som i grannsocknarna kom här Johannes Andersson från Långserud, även kallad ”Fjellstedts-Johannes” att vara en pionjär som lekmannapredikant. Metodisterna i Säffle hade också en del verksamhet i Avelsäter. Norra Dalslands missionsförening bildades 1871 och en av deras predikanter, S. P. Gerdin, kom att bli besöka Tveta. Tveta friförsamling (namnet blev missionsförsamling på 1930-talet) bildades i Snåret den 12 december 1880. Åtta personer var närvarande, och ytterligare fyra antecknade sig strax efteråt som medlemmar. Förste ordföranden blev Nils Nilsson, Snåret och till föreståndare valdes J. Olsson Lindstrand, Avelsäter.

De första åren samlades till möten i hemmen, men snart började tanken väckas på att bygga missionshus. Den 18 april 1889 beslutades att bygga ett missionshus i hemmanet Smärslid, det skulle vara ”50 fot långt, 38 fot i bredd, 12 eller 13 fot högt med två mindre rum i ena änden”. I början av 1890 beslutades också att bygga missionshus i Avelsäter, det har jag tidigare skrivit om här.

186 Begravningsfölje i Smärslid
Begravningsfölje i Smärslid. I bakgrunden missionshuset. Foto: Ludvig Åberg, 1920-talet.

Missionshuset i Smärslid byggdes alltså 1890. Det tillbyggdes och renoverades först 1923 och sedan 1954. Det var modernt men ändå inte, för det fanns inte vatten eller toalett inomhus.

Med tiden byggdes också missionshus även i hemmanet Vickersrudstorp. Året var 1927 och missionshuset fick namnet Elim. 1952 köptes det gamla soldattorpet Håvmanskerud i hemmanet Håverud, som byggdes om och till med först lokaler för ungdomsarbetet och senare med en samlingslokal. Huset kom dock att kallas för Klöverstens missionshus efter vägskälet och en äldre stuga som låg på platsen.

Verksamheten bestod förutom gudstjänster i ungdomsförening, juniorförening, söndagsskola och syföreningar, men också en ”sångarskara”, som vid 50-årsjubileet 1930 leddes av Paul Eriksson, Lerbyn. Antalet medlemmar var inte obetydligt. 1920 fanns 88 medlemmar och som högst var medlemstalet vid 60-årsjubileet 1940 då det fanns 104 medlemmar.

Tveta hade också anställd pastor fram till 1952, och pensionären Johan Lindström återkom 1956 och verkade ännu några år. Men från omkring 1960 förlitade man sig på gästpredikanter.

Nu var det alltså 1999, och missionshuset var ännu i gott skick vid vårt besök. Men 2003 kom det att hållas avslutningsmöte, och därefter kom missionshuset att endast användas som förråd. Verksamheten hade då helt flyttats till Klöversten. Idag (2020) är antalet medlemmar inte särskilt stort men verksamheten fortgår med gudstjänster och scouter.

Bilderna från besöket i Smärslid 1999 blev liggande. Det kom att dröja 16 år innan vi verkligen började med att inventera missionshus, denna gång för temanumret av tidskriften Värmländsk Kultur. Så följde denna webbsida. Då hade bilderna blivit lagda i en låda som jag inte öppnade förrän i december 2019! Och nu har ni fått se dem!

”Paul är halva församlingen”

Den alerta lokaltidningen Arvika Nyheter täcker egentligen in Arvika, Eda och norra delen av Årjängs kommun. Men ibland så har man, åtminstone förr, gjort utfärder över kommungränsen i söder, till norra delen av Gillberga socken i Säffle kommun.

Så var det den 26 september 1975. Då publicerade tidningen ett reportage, signerat Ingemar Norlén. Rubriken på förstasidan var ”Här sitter halva församlingen”, med porträtt av en av två kvarvarande medlemmar i Häljebols missionsförsamling, Paul Granlund.AN 751006a Häljebol Paul Granlund

”Jag har inget större hopp när det gäller församlingens framtid. Man hoppas naturligtvis på ungdomen, men det är så mycket annat som lockar dem”, konstaterar Paul. ”Kurvan har alltid pekat nedåt för församlingen och gör det nu mer än någonsin”, skriver reportern och det är ovanligt pessimistiskt sagt i västra Värmland. Redan i missionshusinventeringen 1963 hade Paul Granlund konstaterat att det fanns ”inget intresse för frireligiös verksamhet”.

Missionshuset i Häljebol står kvar ännu idag, bakom samma syrénhäck som det gjorde 1975. Det gör att det är lite svårt att observera och fotografera missionshuset under den varma årstiden. Sedan 1991 är det i privat ägo. Missionshuset byggdes 1906. Bakgrundshistorien är lite oklar eftersom det verkar ha varit dåligt med dokumentation och arkivbildning, men Häljebols missionsförening dyker upp i Svenska Missionsförbundets matrikel första gången 1931, då finns det nio medlemmar. Det är det högsta antal som någonsin noteras. 1940 är antalet 5, 1950 finns 7, 1960 6, 1970 3 och 1980 endast då två, nämnde Paul Granlund i Fyxnäs och Runa Johansson, som bodde inom synhåll från missionshuset i Häljebol.

Någon egen pastor har Häljebol har aldrig haft – med ett undantag. För mellan 1937-38 så anges pastorn Verner Andersson (senare Anneborg) som verksam i församlingen. Anderssons huvudsakliga verksamhetsort var annars Stömne. Samverkan har skett mest med församlingarna norröver, som Stömne, Sölje och Björnö. Missionshuset renoverades 1955-56. Det var troligen då som missionshuset fick ytterbeklädnad i tidens modernaste material, eternittak och sidiplattor på väggarna.

IMG_7497
Missionshuset den 17 april 2017. Foto: Henrik Olsson

Det finns dock en faktauppgift i artikeln från 1975 som förvånar. Det sägs att man tidigare haft samarbete med Kila, Säffle och Långserud, men att dessa ”tröttnat”. Så mycket kopplingar till Säffle kan det inte ha funnits, men här måste reportern ha missförstått Paul Granlund. Från slutet av 1950-talet så ansvarade Kila missionsförsamling för söndagsskolan i Häljebol, med visst stöd från Långserud. Från början i missionshuset, men när pensionärsbostäderna i Södra Högsäter byggdes så flyttades söndagsskolan dit i slutet av 1960-talet. Däremot var julfesterna i missionshuset, med luciatåg ett traditionsenligt inslag.

Här är bilder från en julfest, troligen 1969, med bl.a. Torsten Larsson och Ruth Pettersson. Bilderna är inte av så god kvalitet men originalen har ett kraftigt rödstick, som jag försökt att filtrera bort digitalt.

Från början var Torsten Larsson och Ruth Pettersson mångåriga söndagsskollärare. Senare efterträddes de av min pappa Arnold och min faster Kerstin Ivarsson. Själv fick jag också följa med och där var jag med ända till söndagsskolans slut. Det var också att hämta barn i bl.a. Fyxnäs och Magnebyn, med pappas Saab 95 eller fasters Volvo Amazon. Jag var med ända till slutet, när vi skulle börja igen med ny termin hösten 1981 och jag var drygt 5½ år så kom det bara ett barn förutom mig, och allt tog slut. Jag minns som att det skedde helt plötsligt. Istället började jag i söndagsskolan i Säffle.

Det är dock många som växte upp i bygden på 1960- och 1970-talen som har söndagsskolan i Häljebol i tacksamt minne.

Var det också vanliga möten? Ja, i ett reportage i Svensk Veckotidning 1970 som jag tyvärr inte har tillgång till just nu, fanns ett reportage från Häljebol under rubriken ”Di är glae i Värmland”. Det hade då varit möten i Häljebol med riksevangelisten Berthil Paulson, med stark anknytning till bygden, som talare och sångarduon Asta Ohlsson och Anna-Lisa Nilsson. En kuriös detalj var att fondväggen bakom predikstolen pryddes av ett tryck av Rembrandts målning ”Kristus och lärjungarna i Emmaus”.

1980-talet innebar i stort sett en törnrosasömn för missionshuset. En av de båda församlingsmedlemmarna, Runa Johansson, avled 1989 och hon hade utsett Värmlands Ansgariiförening som universell testamentsmottagare. Så en auktion på Runas lösöre ordnades i Häljebols bygdegård, med Karl Erik Eriksson från Arvika som auktionist. Ett personligt minne är att vi köpte Runas spark.

Detta föranledde troligen en del frågor kring missionshusets framtid. Genom gåvobrev den 7 september 1989 överläts missionshuset och de ca 13000 kronor som fanns på församlingens bankbok till SMF-SMU i Värmland. Den 14 juli 1991 ordnades ett möte, och jag var där. Jag minns det inte som riktigt klart utsagt, men detta var avslutningsmötet. Medverkade gjorde distriktsföreståndare Ingemar Nilsson, distriktsevangelisten Gunnar Olsson och Gillbergas församlingspräst, prosten Hans-Olof Hermansson. Mina bilder nedan är på de två förstnämnda.

Strax efteråt såldes missionshuset genom distriktets/Ansgariiföreningens försorg. Paul Granlund avled 1999, och Häljebol fanns med i Svenska Missionsförbundets matrikel sista gången i utgåvan 1997-98.

Adjö Betel i Sunne

Torsdagen den 2 januari 2020 besökte vi Sunne. Vår resa till metropolen i Fryksdalen handlade framför allt om att undersöka vad som döljs i tidningen Fryksdalsbygdens läggarkiv. Till skillnad från de flesta övriga värmländska lokaltidningar är Fryksdalsbygden inte komplett mikrofilmad, utan för att ta reda på vad som står att läsa i äldre tidningar så är det de otympliga läggen som man får studera. Några timmar där gav ett gott resultat, med en del nya uppgifter till vårt projekt.

Men vi kände till att Betelkapellet i Sunne stod inför sin omedelbara rivning och började vårt besök i köpingen med att promenera till Betel. Och mycket riktigt, där hade arbetena påbörjats med att demontera fönster, dörrar och andra värdefulla snickeridetaljer.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fick möjlighet att då för första och sista gången komma in i Betel. Efter att ha stått tomt i 14 år efter Betelförsamlingens nedläggning 2005 så har huset fått sina törnar. Här har en kortare tid varit diskotek och på tomten har det funnits en handelsträdgård.

Hösten 2019 fick Betel plötsligt uppmärksamhet. Efter att under ett drygt decennium fört en slumrande tillvaro så fästes uppmärksamheten på Sunne kommuns omedelbara planer på att riva Betelkapellet. Kommunen hade köpt fastigheten året innan och i planerna fanns att bygga bostäder på granntomten och göra Betel till park och parkeringsplatser.

I elfte timmen, bara en kort tid innan rivningen skulle verkställas, så bildades en aktionsgrupp, ”Rädda Betel”, som inom kort blev en förening. Så här skrev föreningen i sin programförklaring:

Men trots att den gamla kyrkan överlevt 111 år, två världskrig och en sekularisering utan motstycke så står den nu inför sin största strid. Kommunen har beviljat rivningslov. Detta trots att Värmlands Museum tydligt avrått med motivet att den har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Vi har inga möjligheter att bevara den, säger kommunen.

Men är det verkligen så? I sjunde timmen har Sunneborna vaknat och en räddningsaktion för den gamla kyrkan har startats. Mängder av röster har höjts som ville se kyrkan renoveras och fyllas av nytt liv. Tankar på att bilda en ideell förening med syfte att ta över ägande och förvaltning av kyrkan har fötts. En namninsamling har startats. Det sjuder av idéer.

Kanske finns det fortfarande hopp för Betel?

Det skapades en Facebooksida, det skrevs på nätet, SVT gjorde inslag om Betel, och länstidningarna skrev. Liksom förstås Fryksdalsbygden! Men kommunalrådet Gunilla Ingemyr var obeveklig. ”Allt tyder på att översvämningar kommer att vara ett faktum allt oftare i framtiden, alltså är det här ett riskområde”, konstaterade hon. Fanns det något som kunde få henne och kommunen att tänka om: ”Nej, för alla beslut är redan fattade. Det är ju inte så att vi inte har tänkt igenom det här och vi har kommit fram till att det här är den vägen vi måste gå, säger hon”, rapporterade Värmlands Folkblad.

Ett sista halmstrå var en ansökan till Länsstyrelsen om byggnadsminnesförklaring. Men någon sådan blev det inte, och i slutet av december kunde rivningsarbetet påbörjas.

Men hur började Betels historia? Ja, till skillnad från många andra församlingar publicerade aldrig Betelförsamlingen någon tryckt historik, som kan ge deras bild av historien. Det bör finnas arkivhandlingar, men vad som hänt dessa efter församlingens upplösning har vi ännu inte fått reda på. Men andra skrifter och några tidningsartiklar vid jubileer ger församlingens historia i fragment. Betels historia börjar i Sunne missionsförening (missionsförsamling), och i deras 100-årshistorik, Under Guds nåd, utgiven 1960, kan följande läsas på sidan 47:

Orsakad av skilda åsikter i församlings- och organisationsfrågor skedde år 1908 en utbrytning av ett 50-tal medlemmar ur Sundsviks krets, vilka bildade en ny församling i anslutning till Helgelseförbundet. Någon lärostrid såsom på slutet av 1870-talet var det denna gång icke fråga. Ledare för den nya församlingen, som så småningom uppförde eget missionshus (Betel), var C. M. Olsson på Torvnäs, före utbrytningen ordförande i Sundsviks krets av missionsföreningen. Till den nybildade församlingen övergick bl.a. också missionsföreningens söndagsskolföreståndare Nancy Olsson.

Att notera, är alltså att det inte fanns några lärostrider som låg i bakgrunden, utan att det handlade om organisationsfrågor. Sunne kristna friförsamling blev den nya församlingens namn. Senare blev namnet Betelförsamlingen. När kopplingen till Helgelseförbundet skedde är ännu inte känt. Helgelseförbundet var ett missionssällskap som bildades 1887 och som sedan länge hade sitt andliga och senare även administrativa centrum vid herrgården Torp i Kräcklinge socken i Närke. Efter en väckelse anordnades vid midsommar 1887 Torpkonferensen, som är en av Sveriges mest besökta kristna konferenser. Utmärkande för Helgelseförbundet har varit en baptistisk grundinställning där troendedopet varit regeln, men också en stor ekumenisk öppenhet. Helgelseförbundet har haft en omfattande både yttre och inre mission, med resande evangelister verksamma i Sverige och missionärer i flera länder i världen. Helgelseförbundets karaktär av missionssällskap snarare än kyrkosamfund visas bl.a. av att talarna på Torpkonferensen kom från olika delar av kristenheten, att evangelisterna samarbetat med lokala församlingarna och att det gick att vara personlig medlem och understödjare av Helgelseförbundets mission.

Helgelseförbundet existerade som självständig organisation till 1994. Från 1997 gjordes gemensam sak med Örebromissionen och Fribaptistsamfundet i det som numera sedan 2002 heter Evangeliska Frikyrkan. Torpkonferensen är fortfarande idag en mycket viktig mötesplats.

Betel vykort
Äldre vykort som visar på Betelkapellets ursprungliga utseende.

Betelkapellet invigdes 1909. Fabrikör Carl M. Olson var en inflytelserik person i Sunne och det nya kapellet blev påkostat med arkitektonisk finess. Byggmästare var Sunnebon Carl Lundell, kanske var det han som ritade också? Ett gammalt vykort visar på att Betel från början såg annorlunda ut. Det var målat i mörka färger, troligast terra, umbra och engelskt rött. Ingångssidan såg också annorlunda ut, med ingångar på sidorna. Senare flyttades ingångsdörren till norra gaveln. En annan förändring gällde uppvärmningen. Från början fanns vedeldade kaminer, men när man bytte till vattenburen centralvärme så byggdes ett pannrum till på södra sidan. Det gjorde också att fondväggen i kyrksalen förändrades.

Betel 40 år
Interiör vid 40-årsjubileet 1948.

Betelkapellet byggdes på en idyllisk plats vid Lerälven, ”trivsamt inbäddad i den omgivande grönskans hägn”, med huvudfasad mot samhällets centrum. Tyvärr har Lerälven vid flera tillfällen svämmat över sina bräddar, senast 1997. En bild i Sunne hembygdsförenings bildarkiv på nätet visar på ett sådant tillfälle.

Betel översvämning
Översvämning vid Betel, kanske 1950-talet. Foto från Sunne hembygdsförenings arkiv.

Namnet ”Betelkapellet” är mest förknippat med baptismen, efter den baptistiska helgedomen på Norrmalm i Stockholm som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Jag väljer detta namn, även om ibland ”Betelkyrkan” använts.

Vid 40-årsjubileet i september 1948 rapporterade Nya Wermlands-Tidningen om Betel. Det noterades då att ”Helgelseförbundets utpost i Fryksdalen utvecklat en inneboende livskraft som imponerar”. Tre missionärer och åtta evangelister hade fostrats i församlingen. Hilma Andersson var verksam i Sydafrika, Helfrid Höök i Kina och Lars Jansson (senare Fastén) som 1948 var redo för utresa till Japan. Lars Fastén, född i Västra Ämtervik och uppvuxen i Sunne, kom att bli en känd förkunnare som under sina hemmaperioder var flitigt verksam som resepredikant på olika platser i Värmland.

Betelförsamlingen drabbades 1927 av en större kris. Församlingens ”patriark” Carl M. Olson hade då avlidit två år tidigare och en större utbrytning ägde rum. Utbrytningen var ett resultat av Pingstväckelsens framgång och den nya församlingen kom att kallas för Filadelfiaförsamlingen. ”Detta var ett svårt slag för arbetet, men såret har nu läkts och medlemsantalet har åter gått upp till den ursprungliga siffran”, noteras det i NWT:s artikel 1948.

Den första predikant som tjänade församlingen var Gerhard Månsson, senare Afrikamissionär. Efter honom nämns en lång rad av predikanter: Teodor Svensson, Alfred Svensson, Konrad Abrahamsson, Otto Salomonsson, Karl Andersson, Josef Olsson, Gustaf Karlsson, Herbert Rönnerfors och Harry Claesson. Den långvarigaste predikanten inför 40-årsjubileet var Josef Ehrnberg, som slutade våren 1948 efter fem års tjänst. Vid 40-årsjubileet välkomnades en ny pastor, Johan Westberg.

50-årsjubileet firades 30–31 augusti 1958 och Betel gästades då av Helgelseförbundets missionsföreståndare Stig Abrahamsson. En av de som varit med vid grundandet fanns ännu i livet, Carl Johan Henriksson, men han var förhindrad av ohälsa att närvara och avled bara någon vecka efter 50-årsjubileet. Dåvarande pastor var Elof Oscarsson och hälsningar framfördes av de övriga kristna församlingarna i Sunne, vilket noggrant redovisades i Fryksdalsbygdens referat.

1965 kom Ingemar Fransén med familj till Sunne. Han var född i Grebo i Östergötland. 1944 avskildes han som Helgelseförbundets evangelist och senare genomgick han pastorsutbildningen. Han hade tidigare tjänstgjort i Nysätra och Djursdala och nu blev han Betelförsamlingens pastor. Han kom att bli Betels föreståndare och eldsjäl ända till sin bortgång 2005, då han fyllt 83 år. Hans livsgärning i Sunne blev förutom pastorns också lantbrevbärarens, församlingen kunde inte försörja en sedvanlig pastorslön.

Olson Carl 18530228-
Betelförsamlingens ”patriark”, Carl M. Olson. Dessutom Marianne Hööks morfar. Foto från Svenskt Porträttarkiv

Vi har tidigare nämnt fabrikören Carl M. Olson på Torvnäs med hustru Nancy. Det var han som 1908 ledde medlemmarna i Sundsviks krets ut ur missionsföreningen, han kom att bli den nya församlingens föreståndare och som fram till sin död 1925 kvarstod i uppgiften. Carl M. Olson framstår som Betelförsamlingens patriark.

Carl M. Olson spelar en viktig roll i en 2008 utkommen bok av journalisten Annette Kullenberg. Boken heter Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet och är en biografi över en av 1960-talets mesta ”kändisar” i Sverige, journalisten Marianne Höök (1918–1970). Marianne Höök var ”känd för sina dräpande krönikor och sin eleganta framtoning. Hon skrev för tidningar som Veckojournalen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet, och utmärkte sig genom sin kvickhet, ironi och säkra stil”, som det står i bokens baksidestext.

Marianne Höök var personlig vän med bl.a. Tage Erlander och Olof Palme, och genom sitt äktenskap med diplomaten Dick Hichens Bergström blev hon ambassadörshustru i först Teheran och sedan Oslo. Men även för sin familj och sina vänner, dit Annette Kullenberg kunde räkna sig trots att hon var jämnårig med Mariannes Hööks dotter, så kunde hon framstå som en ytterst gåtfull och sluten människa, som inte någon verkligen kände. Alla imponerades så av den fina fasaden, att ingen kunde se att Marianne Höök i grunden var en mycket trasig själ. Ångesten och oron till slut blev så stark att hon våren 1970, efter flera försök, tog sitt liv genom en överdos av tabletter kom som en chock för många.

Annette Kullenberg följer i Marianne Hööks spår ända till Sunne. För det var köpingen som var ursprunget för Marianne Höök, trots att hon föddes i Västerås. Men om detta ville hon aldrig tala, utom för sina barn.

Bokens tragiska utgångspunkt inträffar när Marianne inte ens är ett halvår gammal. På ett uppehåll på vägen till besök hos föräldrarna Sunne tog hennes 28-åriga mamma Ragnhild Calonius, född Gyllner, livet av sig på Kils järnvägshotell i april 1919. Ragnhild var dotter till just fabrikören Carl M. Olson och hans hustru Nancy. Ett självmord i en kristen familj var inte något man talade om för 100 år sedan, och länge fick Marianne höra att hennes mamma dött i spanska sjukan.

Det är tydligt i Kullenbergs bok att denna händelse kom att prägla Marianne Hööks hela liv. Pappan fanns kvar, men förefaller ha varit en mycket sluten människa och Mariannes förhållande till honom framstår som mycket distanserat. Istället blev det morföräldrarna som fick ta hand om lilla Marianne de första åren av hennes liv, och när hon börjat skolan i Västerås så tillbringades länge alla lov i Sunne.

Vad som fick modern Ragnhild att ta detta drastiska steg kan vi aldrig veta. Annette Kullenberg antyder att man sopat igen spåren efter henne, vilket nog inte är unikt för en familj i en liknande situation. Marianne Höök undvek att tala om Sunne och var själv där sista gången 1958. Men i ett radiokåseri bara några månader före sin egen död lämnade hon vissa ledtrådar.

Annette Kullenberg har intervjuat många som kände Marianne Höök, både vänner, kollegor men också hennes barn och barnbarn. Hon har också gjort ett studiebesök i Sunne och besökt graven på Sunne kyrkogård, där nu Marianne Höök vilar tillsammans med båda sina föräldrar. Men hon har också besökt Betel. Boken utkom 2008, men det är tydligt att besöket ägde rum flera år tidigare. Hon träffar Ingemar Fransén och en annan församlingsmedlem, Valborg. Dessutom är Arne Persson från Sunne församling med. Så här skriver hon i boken (sid. 297ff):

Det är en märklig känsla att gå in i denna stora vita byggnad som är välhållen, även om den behöver målas om. Det var här Marianne satt på första bänk med sin morfar och upptäckte att hon var ”den utvalda”. Valborg är den enda som träffat Carl M. Olson. Han var hyresvärd i det hus där Valborg bodde med sina föräldrar och sin lillebror. Redan i söndagsskolan började Valborg i Betel och sen dess har hon varit församlingen trogen. Hon hade sin lillebror med sig och han fick sitta i hennes knä.

Det har varit 90-årsjubileum (som alltså ägde rum 1998) och Ingemar Fransén är glad över att Betel fått gott stöd från kyrkoherden.

Ingemar går efter en stor flaska läsk och vi har ett riktigt kalas medan vi diskuterar vad det ska bli av detta intressanta, välbyggda hus. Arne från kyrkan talar om en ekumenisk lösning där kyrkan och missionen bidrar med pengar. Det är helt uppenbart att byggnaden behöver målas om. Mycket har de få åldriga medlemmarna gjort själva. Ingemar berättar om taket som förut var ett papptak där det rann in vatten från alla håll. ”Men jag tog itu med det och la nytt tak. Det gjorde jag själv med två stegar till hjälp”.

Marianne Höök har själv beskrivit barndomsminnen från Betel:

”Jag kunde knäppa händerna och anta en söndagsskoleberättelses fromma barnutseende alltmedan jag invärtes äcklades och föraktade dessa vuxna som flåsade och suckade, bad och föll på knä. Kort sagt bar sig åt. Söndagarna var påfrestande”. Alla dessa söndagar satt för evigt kvar i hennes minne, konstaterar Annette Kullenberg. Samtidigt som hon tydligt tog avstånd från tro och kyrka, levde ett liv långt från barndomens Betel, så hade hon gått ur Svenska kyrkan och ville ha en borgerlig begravning, så var hon ändå präglad av barndomens religiositet och var i viss mån troende, konstaterar Kullenberg.

En dotterdotter till Marianne Höök, och således barnbarns barnbarn till Carl M. Olson är för övrigt arkitekten Fanny Sachs Wallenberg, gift med Marcus Wallenberg, näringslivsprofil och ordförande i SEB.

I Kullenbergs bok talar Ingemar Fransén om det förestående 100-årsjubileet 2008. Men något sådant blev det aldrig. Ingemar Fransén avled hastigt den 14 juli 2005, 83 år gammal. I minnesorden i tidningen Dagen noteras, att ”han har hjälpt människor i nöd och haft personlig omsorg om Betelförsamlingen, inte minst det gamla Betel där hans arbetsbörda varit enorm”.

Betel Sunne 2003
Betel 2003. Foto: Birgitta Björn, Sunne.

En kort tid därefter så avslutades Betelförsamlingens verksamhet, utan större ceremonier vad det verkar. Betel såldes. Tyvärr var det väl så då som tiden fanns för att rädda Betel. 14 år senare var det för sent.

 

Ett varmt tack till Birgitta Björn som lånade ut den fina bilden av Betel innan förfallet satte in. Om det är någon av er läsare som har mer information om Betel eller något annat som ni tror kan intressera oss så är ni välkomna att höra av er!