Predikanten Carl Engström och väckelsen i Kila och Gillberga

I Värmlands Ansgariiförenings årsskrift för 1878 kan man under rapporten från Gillberga missionsförening läsa följande:

Under hembärande af lof och tacksägelse till den store Guden för de oräkneliga nådewälgerningar, som han äfwen under detta år låtit komma wår förening till del, wilja wi meddela en kort redogörelse för det förflutna årets werksamhet, hwilken såsom vanligt warit ringa. Herren vare lof att det likwäl icke är ute med oss!

Guds dyra ord har blifwit predikadt ibland oss af församlingarnas lärare, föreningens kolportörer samt Fost. Stiftelsens och Ansgariiföreningens resepredikanter, som hafwa besökt wår trakt. Herren ware högeligen lofwad för allt!

Fromheten och det stereotypa språkbruket hör till konventionerna kring hur man skall skriva i en sådan här årsrapport. Så här ser de flesta rapporterna ut från de värmländska missionsföreningarna, som trycks i Ansgariiföreningens årsskrift fram till 1879. Bakom formuleringarna finns också missionsföreningens största framgångsår men också början till den kris som skulle resultera i föreningens splittring. I centrum för denna stod en smålänning som bara verkade några få år i bygden men ändå satte spår för framtiden.

Gillberga missionsförening hade bildats 1861 eller 1862 och verksamheten omfattade de tre socknarna Gillberga, Kila och Långserud. Det var en av de många föreningar som hade bildats i Värmland från 1857 och framåt – den första var missionsföreningen i Karlskoga.

Väckelsen fick ett fäste i bygden genom kolportören och lekmannapredikanten Johannes Andersson, kallad Fjellstedts-Johannes, från Långserud som redan 1853 började leda konventiklar i Kila och Långserud. Det var alltså redan innan Fosterländska Stiftelsen för Evangelii Befrämjande, snart namnändrad till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) bildades 1856 i Stockholm.

En nyevangelisk väckelse

Väckelsen brukar kallas för nyevangelisk, genom sitt betonande av nödvändigheten av att omvända sig från sitt gamla syndiga liv, ta emot Jesus som en personlig frälsare och att leva ett helgat kristet liv. Den gamla sortens kyrkoliv med husandakt och regelbundna kyrkobesök ansågs otillräcklig. Väckelsen kom också att betona distansen mellan Guds folk, alltså de ”väckta”, och världen, det vill säga de ”sovande”. Ordet var centralt, både predikan och den egna bibelläsningen, men också god andlig läsning. ”Läsare” blev tidigt ett namn på rörelsens anhängare.

Verksamheten fick understöd av några präster som delade den i regel lekmannaledda väckelsens tankar. Några av dem var också påverkade av den schartauanska, kyrkliga väckelsen i Bohuslän och delar av Dalsland och kom genom sina placeringar runtom i Karlstads stift att forma väckelsens landskap. Bland dem kan nämnas Erik Berggren och Nils Gustaf Clarholm som båda hade placeringar i Gillberga pastorat på 1850-talet, och senare Olof Berggren, även han verksam i Gillberga. Kyrkoherdarna Gustaf Janzon och Anders Gustaf Viotti i Gillberga var också positiva till den nyevangeliska väckelsen.

Andra präster var uttalat negativa, bland dem kontraktsprosten Anders Lignell i Kila som med stor kraft sökte motarbeta den ovannämnde Johannes Andersson vid hans första predikoverksamhet i Kila 1853. För Lignell var Fjellstedts-Johannes bara en olärd dräng som trädde in på prästernas område när han predikade och gav andlig vägledning till folket.

Det finns uppgifter som tyder på att Lignell senare i livet fick en mer positiv inställning till väckelsen, och tre av hans döttrar kom att gifta sig med väckelseanknutna präster.

Missionsföreningar, som den i Gillberga, bildades med det syftet att samordna arbetet ute i socknarna, kalla kolportörer, ordna söndagsskolor och det som kallades för arbetsföreningar, senare i regel kallade syföreningar. Ordet kolportör betyder ju skriftspridare. Läsarna läste Bibeln men också andra andliga författare. Det var ofta skrifter av lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius som spreds, men också av Martin Luther och andra. Kolportören kom med tiden att bli alltmera av predikant, men titeln kolportör levde länge vidare som synonym till predikant.

Missionsföreningarna samarbetade på landskapsnivå genom så kallade ansgariiföreningar, där den värmländska, grundad 1865 var den allra äldsta. Det skulle dock dröja innan en motsvarande demokratiskt uppbyggd riksorganisation fanns. EFS var ännu en aristokratiskt präglad stiftelse i huvudstaden med lokala ombud i provinsen.

Men missionsföreningarnas uppgift var också att samla in pengar till den yttre missionen. 1866 påbörjade EFS mission på Afrikas horn. Tidigare hade svenskar arbetat för utländska missioner. En av de första EFS-missionärerna var värmlänningen Carl Johan Carlsson från Visnum.

Kolportörerna

Men åter till kolportörerna. Ett drygt årtionde senare så kom en kolportör att under en kort period spela en viktig roll i bygden. I flera sammanhang omtalas han bara med efternamn. Men trots att protokollen från Gillberga missionsförening tycks vara förlorade, så går det ändå att hitta lite information om honom, ”predikant Engström”.

Vid den här tiden hade väckelsen fått en ökad framgång i Värmland. Carl Olof Rosenius avled 1868, och hans mycket lästa tidning ”Pietisten” övertogs av en yngre präst vid namn Paul Peter Waldenström, läroverkslektor först i Umeå, sedan i Gävle. Genom tidningen kom Waldenströms teologiska tankar att spridas ut i landet.

Waldenström Paul Peter
Någon bild på predikant Carl Engström har inte återfunnits, men detta fotografi av Paul Peter Waldenström (1838-1917), en av väckelsens andliga ledare finns i ett album i Kilabygden.

Försoningen, tanken på att Jesu död på korset innebär försoning mellan Gud och människa är central i kristen teologi. Guds vrede över människans synd innebar att Jesus tog sitt straff i människornas ställe, och Gud blir därvid försonad. Detta brukar kallas objektiv eller juridisk försoningslära. Waldenström förespråkade från 1872 istället en subjektiv försoningslära. Denna formulerades av teologer redan på medeltiden och innebär att Gud inte är vred utan att det som hindrar människan att närma sig Gud är istället människans egen ovilja att ändra sig.

Denna teologiska strid kom att få det paradoxala namnet ”försoningsstriden” och den kom att få effekter ute i de lokala missionsföreningarna. Waldenström kallades till talare vid Ansgariiföreningens stormöten i Värmland och en klar majoritet av missionsföreningarnas medlemmar i Värmland kom att bejaka hans syn.

En annan central fråga i tiden var frågan om enskilda nattvardsgångar. Många av de väckta kände sig besvärade att ta emot nattvarden i kyrkan tillsammans med ”uppenbara syndare”. En lösning var att ha enskilda nattvardsgångar under ledning av sympatiserande präster. Snart började man dela nattvarden under ledning av predikant eller lekman. Det blev också vanligt att inte låta prästen döpa barnen, utan att lekmän döpte. Resultatet blev att nattvardsborden i kyrkan snabbt avfolkades.

Skomakaregesällen Carl Anders Engström flyttar in från S:ta Klara församling i Stockholm till Lilltorp i Sunne den 15 november 1859. Han uppges då vara född den 17 oktober 1832 i Eksjö stadsförsamling. Han är en oäkta son till pigan Lovisa Svanström. Modern är piga på olika platser i Eksjö innan hon den 18 april 1842 avled på Jönköpings länshäkte. Varför hon blev intagen där är oklart, eftersom fångrullor för länshäktet saknas för dessa år. Tillsammans med en yngre bror vid namn Johan Oscar, även han utan känd fader, född 1839, står Carl Anders skriven i Eksjö ända till 1859, men det är troligt att båda bröderna vistades på andra orter och endast var formellt kyrkoskrivna i Eksjö. Carl bytte namnet Svanström mot Engström. Johan Oscar Svanström behöll sitt namn och hamnade i gränstrakterna mellan Uppland och Västmanland. När Johan Oscar avled 1884 var han gift och skriven i Björksta socken, men dödboken meddelar att han avlidit på Nya Varvets straffängelse i Göteborg.

Lovisa Svanström var dotter till kronolänsmannen Gustaf Adolf Svanström i Eskilsbo, Kållerstads socken i Småland och hans hustru Britta Nilsdotter. Till Eksjö kommer familjen 1809, där Gustaf Adolf får tjänsten som stadstjänare, men familjen tycks ha haft det mycket fattigt.

Till Sunne

Carl Engström flyttar 1861 vidare till Hökhult i Sunne socken och gifter sig där med Inga Kristina Lidström, född där 1834. Flera barn föds: Johan Axel 1862, Johanna Katrina 1865, Maria Lovisa 1868 och Gustaf Alfred 1870. Bara nio dagar efter yngsta sonens födelse avlider Inga Kristina den 19 maj 1870. Som dödsorsak anges ”barnsbörd”.

Barnen tycks vistas i fosterhem i Brunskog och Mangskog, och Maria Lovisa är på ”barnhemmet”, troligen Ansgariiföreningens barnhem i Brårud i Sunne. Tre år senare så gifter Carl om sig med Britta Olsdotter från Glasnäs i Älgå. Hon är inte mindre än 15 år yngre än sin make, född 1847. Tillsammans med barnen flyttar Carl till Övre Mosterud, Stavnäs i september 1873.

20191019_102306
En bild från Källåstorp i Gillberga där Carl Engström bodde under fem händelserika år. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Brittas och Carls första gemensamma barn, dottern Anna Charlotta föds i januari 1874, men dör redan i slutet av februari samma år. Nästa dotter, Hilda Charlotta föds 1875 i Stavnäs. I Stavnäs blir Carl nu titulerad kolportör. I Stavnäs missionsförsamlings jubileumsskrift 1966 noteras att han var predikant där mellan 1867 och 1871. När dottern bara är några månader gammal, i november 1875 går flyttlasset vidare till Källåstorp i Gillberga. Två barn föds i Källåstorp: Emil 1877 och Anna Ester 1879. På vilken av gårdarna i Källåstorp som familjen bodde är svårt att utläsa av kyrkoarkivens husförhörslängder eller domstolsarkivens lagfartsböcker. Namnet Engström är i dag okänt av de äldsta och mest minnesgoda Källåsborna.

I Gillberga kom Carl Engström att stå i centrum under väckelsens samtidiga framgång och splittring. Vårvintern 1877 utbröt en kraftig väckelse i bygden. En av de som var med var J. G. Johansson i Västra Takene (1849-1928) som i en handskriven redogörelse noterar att det ”var många som från denna tiden räknade sin omvändelse, men många af dem har redan fått gå in i sabbatsvilan”. Johannes Nilsson (1844-1931) i Lillerud, senare bosatt i Fjäll skriver i sina minnesanteckningar: ”Men snart kom en predikant Engström och förkunnade sitt nya ljus i försoningsläran, som var i fullkomlig strid med Bibelns lära om försoningen. Jag skilde mig från hans anhängare och förblev trogen min övertygelse i enlighet med Andens undervisning i denna viktiga fråga”.

Men det fanns också många som delade Carl Engströms syn. För de som bildade Kila friförsamling var Engström en viktig gestalt i den lokala väckelsehistorien. I friförsamlingens 50-årshistorik, skriven av pastor Johan Lindström 1932, så noteras att [Gillberga missionsförenings] ”predikant Engström blev till mycken välsignelse. Året 1877 var han det synliga redskapet i den stora väckelse som då gick över bygden. Engström slutade strax därefter sin verksamhet i nämnda förening”. Enligt J. G. Johansson var det ”till följd af olika uppfattning af gudsord uppsade han sin plats som predikant i nämnda förening”.

Rikedom på missionshus

Inom Gillberga missionsförenings verksamhetsområde var det till skillnad från på andra håll en majoritet som stod för den objektiva försoningsläran och som inte heller ville bryta med Svenska kyrkan. Det kan vara så att prästen Olof Berggrens roll blev avgörande. Till skillnad från på många håll så blev det istället här minoriteten som bildade egna fristående församlingar. Kila friförsamling bildades 1882, och senare bildas friförsamlingar i Sillingsfors och Elofsbyn i Långserud. I södra delen av Gillberga är dock den EFS-anknutna verksamheten levande, och får ny fart när en ny väckelse når bygden 1905-1906 då föreningar anslutna till EFS’ ungdomsorganisation De Ungas Förbund (DUF) bildas. Det förklarar den rikedom på missionshus som fanns i Kila, Gillberga och Långserud. Ännu är några av dem i bruk för sitt ursprungliga ändamål.

De ovan nämnda årsberättelserna innehåller inte alltid uppgift om missionsföreningarnas funktionärer men 1877 anges vice pastor Olof Berggren som ordförande samt ombud för EFS och Ansgariiföreningen, Johannes Pettersson i Ramserud, Gillberga som vice ordförande, Anders Andersson i Ström kassaförvaltare, A. Leufstedt i Slänga som sekreterare och densamme också kolportör tillsammans med Engström, som lustigt nog bara anges med efternamn.

Men åter till Carl Engström och hans familj. Redan i april 1880 är familjen Engström på väg till Signebyn i Sillerud. Kanske är det splittringen i Gillberga missionsförening som resulterar i flyttningen. I Sillerud står Carl noterad som ägare, alltså har man inköpt en gård där. Tiden i Signebyn tycks ha varit kantad av sorger. Inte mindre än fyra av barnen dör i åldrarna 2-16 år. Sonen David föds dock 1882. Att Britta noteras som ”sjuklig, svagsint” synes inte så förvånande. Gården i Signebyn såldes 1886 och föräldrarna och tre barn flyttar till Hol. Dottern Maria Lovisa drar till Göteborg men året efter, 1887, drar flyttkarusellen vidare till Kristinehamn, ett av väckelserörelsens starkaste fästen. Huruvida Carl Engström är aktiv inom rörelsen är inte känt, men Carl står åter igen som ”ägare” på en plats som kallas Sinai. Britta dör 1890 och Carl är alltså änkeman för andra gången.

Carl Engström, nu åter kallad ”Predikant” flyttar 1892 till Botkyrka i Stockholms län. Där skrivs han in som hyresgäst på en plats som heter Gröndal nr 6 eller Karlberg. Samtidigt blir pigan Anna Henriksdotter från Väse den tredje fru Engström. Kanske var åldersskillnaden mellan makarna en orsak till uppbrottet från Värmland, eftersom Anna föddes 1868, och var således 36 år yngre än sin make och flera år yngre än dennes äldsta barn, som dock inte längre var i livet.

Flyttningskarusellen gick vidare, 1892 till Hagaberg i Överjärna socken och 1893 till Sundsberg i Hölö. Sundsberg var en lägenhet på ofri grund, med besittningsrätt till 1934. Nu blir Carl Engström återigen småbarnsfar. Anna föds 1892, Simon 1895, Ruth Signe Viktoria 1899, Gustaf Torsten 1901 och slutligen Axel Jonatan 1904, då Carl fyllt 72 år.

Ett mycket omväxlande liv

Under sitt mycket omväxlande liv så blev Carl Engström far till (minst) 15 barn, varav 6 dog i späd ålder. Berättelsen om Carl Engström tar slut den 22 mars 1909 då han avlider vid Sundsberg i Hölö församling, titulerad lägenhetsägare och som dödsorsak anges ”sockersjuka och njurlidande”. Hustrun lever till 1925.

Bouppteckningen vid Hölebo häradsrätt visade på tillgångar på 3199:97 kronor, med skulder på 465:76 så fanns 2734:21 kvar att dela på. Värdefullaste inventarier var kreaturen, med en oxe värderad till 225 kronor och tre kor till 290 kronor. Ett tröskverk med tillbehör betingade ett värde av 132 kronor. Förutom detta finns inga anmärkningsvärda saker i bouppteckningen. Några böcker upptas inte, till exempel.

Om Carl Engström hade kvar några band till Gillbergabygden när han dog vet vi inte. Tvära kast och uppbrott blev kännetecknande för hans liv. Hans bakgrund var synnerligen enkel, utan känd far och med en mor som dör i häktet. Hans bror lyckas inte bryta sig loss ur fattigdomen, medan Carl faktiskt kunde äga de flesta av de hus där han bodde. Men genom den centrala roll han fick under de avgörande åren kring 1877-78 så har han blivit omnämnd i senare minnesskrifter. Även om det är 187 år sedan han föddes, så finns ännu några barnbarn till honom i livet. Hans yngste sons dotter Rosmarie Jonsson i Danderyd har tillsammans med sin son Stefan Jonsson intresserat sig för sin farfar och morfars far och har bidragit med information till denna artikel. Tyvärr försvann ett foto av Carl Engström i samband med ett inbrott i en sommarstuga för en del år sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s