Två BV-missionshus i Rudskoga

Värmland är ett vidsträckt landskap. I vårt projekt så har vi därför försökt att utnyttja de nätverk vi har på platser i Värmland som vi inte känner så väl till.

En av dessa platser är Rudskoga socken längst ned i Värmlands sydöstra hörn, i närheten av den stora sjön Skagern. Vi kände självklart till att det fanns en missionsförsamling här, med missionshus i Persbol och i Väglösa. Den senare platsen är inte som namnet antyder omöjlig att besöka utan ligger inte så långt från dagens bygdecentrum i Skottlanda. Missionsförsamlingen gick samman med grannförsamlingen i Nysund 1998 och heter numera Brokyrkans församling. Missionshuset i Persbol är i bruk. Det finns också ett pingstkapell med namnet Betania som ligger i Södra Ugglebol. Det har vi berört i ett tidigare inlägg.

Trots mångfalden med att skriva nästan 100 olika socknars alldeles lokala kyrkohistoria så finns det gemensamma drag. Den nyevangeliska väckelsen i de värmländska sockarna brukar ta sin början på 1850-talet eller början av 1860-talet när de första nyevangeliska predikanterna framträder i bygden. I väster dyker det ofta upp norska predikanter. De senare brukar tillskrivas ett allvarligare lagiskt budskap.

Sedan kommer nästa skifte på 1870-talet, då Waldenströms tankar om försoningsläran och tanken på enskilda nattvardsgångar präglar Värmland, där i de flesta fall majoriteten väljer den waldenströmska linjen och en minoritet väljer en kyrkotrogen linje. EFS i Värmland får en nytändning genom den väckelse som präglades av organisationen De Ungas Förbund och deras utsända predikanter från omkring 1906 och några år framöver.

Så kommer nästa splittring, nu bland de EFS-anslutna. Omkring 1909-1910 så kom en minoritet inom bl.a. Betlehemskyrkan i Stockholm att opponera sig mot den som man ansåg alltför liberala och bibelkritiska syn som fanns inom vissa delar av EFS. Så bildades missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, som kom att få fäste på några platser förutom dess kärnområde i norra Skåne. I Värmland handlar det om Säffle med omnejd, Sunne, Östmark, Fryksände och då Rudskoga.

Splittringen gick rakt igenom många lokala missionsföreningar runtom i landet. I många fall bildades alltså vid denna tid nya lokala missionsföreningar, som antingen tog över de gamla missionshusen eller byggde nya hus. Det förekom också att två missionsföreningar delade på samma hus.

I östra Värmland kom inte EFS och BV att få så särskilt många efterföljare, förutom i Kristinehamn där EFS hade och ännu har en livaktig verksamhet i Betlehemskyrkan. Och så då nere i Rudskoga, där det byggdes två missionshus. På de flesta andra håll höll sig väckelsefolket till missionsförsamlingarna, som på många håll blev mycket starka.

Det är svårt att skriva historia utan källor och än så länge vet vi inte så mycket om hur de båda BV-missionshusen i Rudskoga kom till. Inte ens Jonny Bjuremo från Östmark som numera verkar som missionssekreterare i Evangelisk Luthersk Mission (ELM-BV) som organisationen heter sedan 2005, kände till de båda missionshusen i Rudskoga. Kanske finns det kunskap bland våra läsare?

Med hjälp av Berith Sande, chef för Föreningsarkivet i Karlstad och bofast i Rudskoga så fick vi kontakt med Lillvor Ivarsson, hembygdsforskare i Rudskoga. Berith och Lillvor har på olika sätt givit oss kunskap om missionshusen. Lillvor är aktiv inom fotogruppen inom Rudskoga Hembygdsförening.

Missionshuset i Västra Bjurvik har funnits till för bara några år sedan. En person köpte det av missionsföreningen och lät bygga om det till bilverkstad, genom att såga upp ett stort hål på ena väggen. Efter en kort tid var bilverkstaden historia och en granne köpte det istället för att slippa nya projekt alldeles intill den egna tomten. Eftersom missionshuset var i mycket dåligt skick så revs det.

Vi har ännu inte hittat någon bild som visar hela missionshuset, men från Lillvor fick vi en bild med en grupp söndagsskolebarn med lärare framför missionshusets dörr. Bilden är troligen från 1940-talet.

1523 V. Bjurvik Söndagsskola
Söndagsskolan i Västra Bjurvik. Bild från Rudskoga Hembygdsförening

Några av söndagsskolebarnen är säkerligen ännu i livet.

Däremot så hittade Lillvor en fin exteriörbild av Frosteruds missionshus. Här går det med hjälp av bildens påstämplade årtal att lätt tidssätta den. Bilden är alltså från 1970 och missionshuset ger ett något ålderstiget intryck. Det synes också vara ett av de minsta vi sett och verkar inte ha murad grund, eller ljuger bilden? Det är troligt att det revs bara några år efter att bilden togs.

1540 Frosterud Missionshus
Missionshuset i Frosterud. Bild från Rudskoga Hembygdsförening

Som på andra håll i Värmland var nyrekryteringen till Bibeltrogna Vänners verksamhet alltför begränsad för att hålla lågan vid liv när den äldre generationen uttröttades och inte fick några efterföljare. Bilden känns igen från verksamheten i Säffle och Sunne. Det gjorde de båda missionshusen i Frosterud och Västra Bjurvik till idag nästan bortglömd historia. En av de kvarvarande BV-vännerna gick ur tiden drygt 100 år gammal under 2019.

Idag vet vi att Lutherska församlingen, en fristående evangelisk-luthersk församling som huvudsakligen hyr in sig i Stockholm (Adventkyrkan) och Åby i Östergötland (Åbylundskyrkan) också har verksamhet i Rudskoga, där högmässor firas med viss regelbundenhet. Om det finns en koppling till BV-arvet i bygden är dock osäkert.

Skillingmarksminnen

I Klevan i Skillingmark ligger ett av Värmlands vackrast belägna missionshus. Från Lars Olsson i Ronneby har vi fått tillgång till en fin berättelse om hans mor Signe Olsson (1905-2002) berättade och Lars skrev ner, en del av Signes berättelse om sitt eget liv för sina efterkommande.

Missionshuset

IMG_2232

Missionshuset under ombyggnad sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Det var en stor händelse i bygden när missionshuset byggdes uppe vid Rönna 1911, då jag var sex år. Det ligger ju där än i dag och ser till det yttre likadant ut som förr, rött med vita knutar, och är rätt stort för att vara ett kapell. Skillingmarks missionsförening hade nyligen bildats och hade många medlemmar, av vilka inte minst familjen Rydberg från Bodanäset var mycket aktiv. Kari i Rönninga hade skänkt  marken. Innan missionshuset uppfördes, hade det förekommit ”stugmöten” hemma hos någon familj. Jag minns ett sådant möte i köket i ”Nolarstôga” och ett annat i Rönninga med en sångare som spelade cittra.

I missionshuset gick jag i söndagsskola. Anna, mamma till min lekkamrat Inez från Klevekull, var lärare, senare var det Andreas Stolpe, far till Marie på Rönna, som hade hand om barnen. ”Söbu-Maja” i Boda höll samtidigt söndagsskola  för barnen i den delen av socknen, för de hade  lång väg till missionshuset i Klevan. Vi läste bibeltexter, lärde oss minnesverser och sjöng Jag älskar söndagsskolan. Det fanns en särskild söndagsskolsångbok som vi använde. Däremot fick vi inga tidningar eller märken som du och Elisabet när ni gick i söndagsskolan i Strömsmark.

IMG_2229
Missionshuset sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Missionsförsamlingen hade ingen egen pastor men anlitade ibland någon predikant, som höll gudstjänst i missionshuset om söndagarna. Någon gång förekom även julotta. En norrman från Vestmarka predikade där en gång, minns jag. I juli anordnades varje år ett stort och mycket välbesökt sommarmöte med två gudstjänster, en på förmiddagen och en på eftermiddagen, med kaffe emellan. Denna tradition behölls in på 70-talet.

Det var mest Ola Ring från Lossbyn i Järnskog som förrättade gudstjänsterna. Han var lekman och ingen utbildad predikant. Han hade en egenhet då han talade, säkert för att försöka tala riktigt korrekt svenska: Han sade inte Gud, bön och dig  utan Gude, böne och dige. En gång, när jag var sex år och lite besvärlig grälade Emma från ”Môrnere”, som då var piga i Klevan på mig:

-Nu får du lôv å hôlle fre, för på sönda kommer Ola Ring te missionshuset å da får du höre hônôm tale om både dige å mige.

(Detta är en lustighet som ytterst få kan förstå i dag. I Skillingmark var mige ett annat ord för ”kissa”. Jag vet inte ens om någon förstår det ordet  nuförtiden.)

Missionshuset användes även för andra ändamål.  Jag minns julfester och auktioner i missionshuset där behållningen gick till missionen i Afrika eller Kina. En son från bygden, Nils Kullgren, var känd som ”Kinamissionären”. Det bildades en Blå Bandförening i bygden, och den höll emellanåt möten för att mana till nykterhet. Lina från ”Môrkere”, Mörkerud, var medlem där. En jul hade Blå Bandföreningen korg-auktion. Lina hade gjort en korg av en gammal skolåda, klätt den med fint papper och fyllt den med smörgåsar, bröd och småkakor. Det hörde till ordningen att den som köpte korgen skulle bjuda den som tillverkat den på kaffe. Axel Säter, en femtioårig ungkarl, köpte Linas korg och kunde inte låta bli att reta henne lite för hennes enkla bidrag, en skokartong. Lina, som var piga i Klevan då, kom hem tidigt den kvällen förebärande att det inte hade varit så roligt där.

83699522_184890445933845_4758565335785799680_n
Missionshuset i Klevan efter det att verksamheten avslutats men före den stora ombyggnaden. Foto: Tomas Johansson

Ibland kom Frälsningsarmén till missionshuset och visade film i stora salen. Filmerna väckte naturligtvis stor uppmärksamhet i bygden. Jag minns så väl att jag såg film i missionshuset redan någon gång under första världskriget. Då hade jag faktiskt redan varit på bio, i Oslo 1915, när vi hälsade på släkten där och såg en film med Chaplin. Filmerna i missionshuset var inte uppskattade av alla. Väldigt många ansåg att det var syndigt att se dem. Första gången när medlemmar i Frälsningsarmén kom, var det ingen som tog emot dem eller erbjöd dem husrum. De fick övernatta på bänkar i lokalen. Den andra gången blev de välkomnade av Kerstin Björnsson, kallad ”Norsta” från Bergerud, som erbjöd dem mat och logi. Hon var egentligen inte alls särskilt religiöst intresserad men menade:

-När nu de andra inte vill göra det, tar jag hand om gästerna.

Det fanns även en liten bostad på andra våningen i missionshuset. Det krävdes ingen anknytning till missionsförsamlingen för att få bo där. Där bodde ett par hyresgäster  innan Albin Stenbock flyttade in och bodde där i många år, i varje fall in på 50-talet. Det var en tragisk figur. Han hade, vilket var mycket ovanligt i våra trakter i början av 1900-talet, tagit studentexamen och studerade i Uppsala en tid. Där levde han ett glatt liv och slösade bort alla sina pengar och fick sedan återvända till hembygden och leva på dagsverken och skogsarbete. Han var en mycket skicklig botanist som kunde namnet på alla blommor och andra växter.Han hjälpte senare Cajsa som gick i realskolan och hade i uppgift att pressa ett antal växter. Skillingmark var vida känt för sin rika flora, och Albin visste var guckusko och andra orkidéer växte. Inga latinska växtnamn var främmande för honom. När han en gång tillsammans med Sven Olofsson i Bergerud gick förbi en al, på dialekt arder, pekade Albin på trädet och berättade:

-Detta är en ”alnus glutinosa”.

-Vad säger du? svarade Sven. Har du fått arderlus i nosa?

Allteftersom befolkningen minskade i Skillingmark, blev antalet medlemmar i missionsförsamlingen allt färre. Till slut var det bara några få kvar. På Bodanäset lade man ner mycket arbete in i det sista. Skillingmark slogs ihop med Järnskog, och missionshuset såldes. I dag är det sommarbostad.

IMG_2234
Pingstkapellet i Hångstad i Skillingmark så som det såg ut i juni 2019. Foto: Henrik Olsson

Lars´tillägg: Det fanns även en pingstförsamling med eget kapell i ”Västarhangsta”, den del av hemmanet som ligger väster om Hångstadviken. Det hölls gudstjänster där in på 70-talet. Till slut var det bara tre pingstvänner kvar i socknen, av vilka Karl på ”Sân”, som dog 1974, och dottern Judit var två. Kapellet står fortfarande kvar.

”Jordbrukets apostel” vid missionshuset

Beted Rösiö
Per Jönson Rösiö med åhörare vid Beteds missionshus 1908. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika. Ur Köla fotoklubbs samlingar

Ibland dyker det upp intressanta tips och intressanta bilder, bara sådär. Hans Nilsson i Söpple, Järnskog hörde av sig med den här mycket fina bilden. Fotografen Gunnar Ödvall har tagit sig till Beteds missionshus i Järnskog. Året är 1908 och det är ingen vanlig väckelsepredikant som kommit på besök, utan mannen som kallats för ”det svenska jordbrukets apostel”, Per Jönson Rösiö (1861-1935).

Som synes har många kommit för att lyssna. Det synes vara en kylig vår- eller höstdag, för det är kappor och överrockar som gäller för de flesta. En bild sammanfattas två viktiga delar av ”Folkrörelse-Sverige”, i detta fall väckelserörelsen och jordbrukets föreningsrörelse. Vem var då denne Rösiö?

Efter att ha grundat en lantbruksskola på sin hemgård, Rösjögården i Jämshögs socken, Blekinge, tvingades han att avveckla skolan efter fyra år 1892. Men då påbörjade han en storslagen gärning som föreläsare, pedagog och publicist inom jordbruksområdet. ”Hans mål var att höja småjordbrukets status och motverka industrialismens skadliga inverkan på folkets kultur, han sökte mobilisera främst småbrukarna i en kulturell kamp mot den förhatliga industrialismen. Som ett viktigt led i denna kamp talade R om jordbrukets frigörande krafter och särskilt om småjordbrukets roll i samhällsomvandlingen. Han utvecklade en agrar ideologi som byggde på en övertygelse om att jorden var helig och att naturen var den enda riktiga vägvisaren för kulturell utveckling” står det att läsa i Svenskt Biografiskt Lexikon, som har en utförlig artikel av John Toler.

Rösiös vägar förde honom till Beted i Järnskog, där alltså missionshuset blev en lämplig plats. Året innan (1907) hade Rösiö hållit 353 föredrag på ett år, upp till åtta per dag. Hans flit synes närmast helt omänsklig.

För övrigt så framstår här Beteds missionshus som osedvanligt vackert med rik dekoration av ”snickarglädje”. Beteds missionshus byggdes 1874 och har byggts om vid flera tillfällen. Det är faktiskt i bruk ännu idag.