Skillingmarksminnen

I Klevan i Skillingmark ligger ett av Värmlands vackrast belägna missionshus. Från Lars Olsson i Ronneby har vi fått tillgång till en fin berättelse om hans mor Signe Olsson (1905-2002) berättade och Lars skrev ner, en del av Signes berättelse om sitt eget liv för sina efterkommande.

Missionshuset

IMG_2232

Missionshuset under ombyggnad sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Det var en stor händelse i bygden när missionshuset byggdes uppe vid Rönna 1911, då jag var sex år. Det ligger ju där än i dag och ser till det yttre likadant ut som förr, rött med vita knutar, och är rätt stort för att vara ett kapell. Skillingmarks missionsförening hade nyligen bildats och hade många medlemmar, av vilka inte minst familjen Rydberg från Bodanäset var mycket aktiv. Kari i Rönninga hade skänkt  marken. Innan missionshuset uppfördes, hade det förekommit ”stugmöten” hemma hos någon familj. Jag minns ett sådant möte i köket i ”Nolarstôga” och ett annat i Rönninga med en sångare som spelade cittra.

I missionshuset gick jag i söndagsskola. Anna, mamma till min lekkamrat Inez från Klevekull, var lärare, senare var det Andreas Stolpe, far till Marie på Rönna, som hade hand om barnen. ”Söbu-Maja” i Boda höll samtidigt söndagsskola  för barnen i den delen av socknen, för de hade  lång väg till missionshuset i Klevan. Vi läste bibeltexter, lärde oss minnesverser och sjöng Jag älskar söndagsskolan. Det fanns en särskild söndagsskolsångbok som vi använde. Däremot fick vi inga tidningar eller märken som du och Elisabet när ni gick i söndagsskolan i Strömsmark.

IMG_2229
Missionshuset sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Missionsförsamlingen hade ingen egen pastor men anlitade ibland någon predikant, som höll gudstjänst i missionshuset om söndagarna. Någon gång förekom även julotta. En norrman från Vestmarka predikade där en gång, minns jag. I juli anordnades varje år ett stort och mycket välbesökt sommarmöte med två gudstjänster, en på förmiddagen och en på eftermiddagen, med kaffe emellan. Denna tradition behölls in på 70-talet.

Det var mest Ola Ring från Lossbyn i Järnskog som förrättade gudstjänsterna. Han var lekman och ingen utbildad predikant. Han hade en egenhet då han talade, säkert för att försöka tala riktigt korrekt svenska: Han sade inte Gud, bön och dig  utan Gude, böne och dige. En gång, när jag var sex år och lite besvärlig grälade Emma från ”Môrnere”, som då var piga i Klevan på mig:

-Nu får du lôv å hôlle fre, för på sönda kommer Ola Ring te missionshuset å da får du höre hônôm tale om både dige å mige.

(Detta är en lustighet som ytterst få kan förstå i dag. I Skillingmark var mige ett annat ord för ”kissa”. Jag vet inte ens om någon förstår det ordet  nuförtiden.)

Missionshuset användes även för andra ändamål.  Jag minns julfester och auktioner i missionshuset där behållningen gick till missionen i Afrika eller Kina. En son från bygden, Nils Kullgren, var känd som ”Kinamissionären”. Det bildades en Blå Bandförening i bygden, och den höll emellanåt möten för att mana till nykterhet. Lina från ”Môrkere”, Mörkerud, var medlem där. En jul hade Blå Bandföreningen korg-auktion. Lina hade gjort en korg av en gammal skolåda, klätt den med fint papper och fyllt den med smörgåsar, bröd och småkakor. Det hörde till ordningen att den som köpte korgen skulle bjuda den som tillverkat den på kaffe. Axel Säter, en femtioårig ungkarl, köpte Linas korg och kunde inte låta bli att reta henne lite för hennes enkla bidrag, en skokartong. Lina, som var piga i Klevan då, kom hem tidigt den kvällen förebärande att det inte hade varit så roligt där.

83699522_184890445933845_4758565335785799680_n
Missionshuset i Klevan efter det att verksamheten avslutats men före den stora ombyggnaden. Foto: Tomas Johansson

Ibland kom Frälsningsarmén till missionshuset och visade film i stora salen. Filmerna väckte naturligtvis stor uppmärksamhet i bygden. Jag minns så väl att jag såg film i missionshuset redan någon gång under första världskriget. Då hade jag faktiskt redan varit på bio, i Oslo 1915, när vi hälsade på släkten där och såg en film med Chaplin. Filmerna i missionshuset var inte uppskattade av alla. Väldigt många ansåg att det var syndigt att se dem. Första gången när medlemmar i Frälsningsarmén kom, var det ingen som tog emot dem eller erbjöd dem husrum. De fick övernatta på bänkar i lokalen. Den andra gången blev de välkomnade av Kerstin Björnsson, kallad ”Norsta” från Bergerud, som erbjöd dem mat och logi. Hon var egentligen inte alls särskilt religiöst intresserad men menade:

-När nu de andra inte vill göra det, tar jag hand om gästerna.

Det fanns även en liten bostad på andra våningen i missionshuset. Det krävdes ingen anknytning till missionsförsamlingen för att få bo där. Där bodde ett par hyresgäster  innan Albin Stenbock flyttade in och bodde där i många år, i varje fall in på 50-talet. Det var en tragisk figur. Han hade, vilket var mycket ovanligt i våra trakter i början av 1900-talet, tagit studentexamen och studerade i Uppsala en tid. Där levde han ett glatt liv och slösade bort alla sina pengar och fick sedan återvända till hembygden och leva på dagsverken och skogsarbete. Han var en mycket skicklig botanist som kunde namnet på alla blommor och andra växter.Han hjälpte senare Cajsa som gick i realskolan och hade i uppgift att pressa ett antal växter. Skillingmark var vida känt för sin rika flora, och Albin visste var guckusko och andra orkidéer växte. Inga latinska växtnamn var främmande för honom. När han en gång tillsammans med Sven Olofsson i Bergerud gick förbi en al, på dialekt arder, pekade Albin på trädet och berättade:

-Detta är en ”alnus glutinosa”.

-Vad säger du? svarade Sven. Har du fått arderlus i nosa?

Allteftersom befolkningen minskade i Skillingmark, blev antalet medlemmar i missionsförsamlingen allt färre. Till slut var det bara några få kvar. På Bodanäset lade man ner mycket arbete in i det sista. Skillingmark slogs ihop med Järnskog, och missionshuset såldes. I dag är det sommarbostad.

IMG_2234
Pingstkapellet i Hångstad i Skillingmark så som det såg ut i juni 2019. Foto: Henrik Olsson

Lars´tillägg: Det fanns även en pingstförsamling med eget kapell i ”Västarhangsta”, den del av hemmanet som ligger väster om Hångstadviken. Det hölls gudstjänster där in på 70-talet. Till slut var det bara tre pingstvänner kvar i socknen, av vilka Karl på ”Sân”, som dog 1974, och dottern Judit var två. Kapellet står fortfarande kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s