Mission och Pingst i Holmedal

Holmedal01
Uppsals missionshus i Holmedal. Foto: Gilbert Svenson, Värmlands museum 1958

Jag kan inte avsluta denna enkla minnesteckning utan att nämna att även vår församling fått vidkännas söndringar de senaste åren, en följd av den Pingstbetonade förkunnelsen som förekommit och haft till följd att 12 medlemmar lämnat församlingen och gått till Pingstvännerna, men nu ser det dock ut som det stillnar av något och som vi hoppas att Gud må besöka oss med frälsning och föra oss på de vägar som hans välsignelse kan vila över oss, så är vår önskan och bön till Gud att när han till sist samlar in sin skörd en stor skara även från Holmedal må befinnas värdiga att stå inför tronen och sjunga Guds och Lammets lov i all evighet. Ske allt så.

Året är 1934 och Abel Nilsson i Breviken (1868-1945) har fått i uppdrag att skriva en 50-årsberättelse för den jubilerande Holmedals västra missionsförening. Abel hade varit församlingens ordförande sedan 1914 och var med om missionsföreningens bildande när han var 15 år gammal.

Men man kan förstås ana en stor sorg i veteranens ord över den splittring som präglat församlingen under dessa år. Matrikeln talar sitt tydliga språk även om Holmedal också är en utflyttningsbygd och en del av medlemsminskningen beror på utflyttning. Från 147 medlemmar 1920 så minskar medlemsantalet till 107 år 1930.

Pingstväckelsen slog rot i Holmedal på 1920-talet genom att holmedalingar som arbetat på andra orter gripits av budskapet och i några fall återkom till hembygden som evangelister. Två av dessa var Magnhild Olsson och Emma Gustavsson som deltagit i Smyrnaförsamlingens bibelskola. I maj 1929 samlades ”systrar och bröder” i baptistkapellet i Sollom och bildade en ”biblisk församling” för östra Holmedal, kallad Betaniaförsamlingen. Betania var ju en plats i det Heliga Landet där Jesu vänner Maria, Marta och Lasarus bodde. Tillsammans med Filadelfia så blev Betania ett av de mest populära namnen för nya pingstförsamlingar vid denna tid.

IMG_9859
Betania i Leverbyn i Holmedal är idag ett av de mest sorgliga exemplen på ett gammalt kapell som vanvårdats. Foto: Henrik Olsson 2018

1931 bildades också en pingstförsamling för västra Holmedal. Den fick namnet Filadelfia och ett kapell byggdes i Holmerud.

Att vara ”samfundsfri” var ytterst viktigt för den svenska Pingströrelsen vid denna tid. Det fanns ju inga samfund eller kyrkor i Bibeln, lärde Lewi Pethrus, utan enbart församlingar och ledningen var enbart Herrens. Denna syn var den vanliga inom Pingströrelsen ända in i vår egen tid, och ibland kan bli tydlig i tidningen Dagens insändarspalt. Istället blev Pingströrelsen ett nätverk av fria församlingar – även om det fanns ett mycket starkare informellt ledarskap genom Lewi Pethrus än vad t.ex. någonsin Waldenström eller Axel Andersson gjorde inom Svenska Missionsförbundet.

Abel Nilsson verkade inom Holmedals västra missionsförening. Även inom Holmedals östra missionsförening påverkades man av tidens rörelser.

När Holmedals östra firade sitt 100-årsjubileum 1986 presenterades en innehållsrik och välutforskad jubileumsskrift, visserligen i enkelt kopierat utförande, men förtjänstfullt producerad av förre distriktsföreståndaren Bertil Nordenstig. Han refererar ett ”allvarligt samtalsmöte” den 3 september 1933. Bakgrunden är den strid som varit inom Svenska Missionsförbundet, som refereras i Rune W. Dahléns doktorsavhandling i kyrkohistoria: Med Bibeln som bekännelse och bekymmer. Bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917-1942 med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfundsledningen, framlagd vid Lunds universitet 1999.

Axel Andersson (1879-1959) hade 1930 utsetts till missionsföreståndare och han var i mångas ögon en misstänkt person med en alltför liberal bibelsyn.

Ordföranden Anders Gustafsson hoppas i sitt hälsningstal [vid det ovannämnda mötet] att samlingen inte ”skall bli ett splittringsmöte”. Hårda ord fälls, men också kloka och försiktiga. Joh. Trell uttalade sin glädje över att mötet börjat i så god anda. Vi bör inte överge Missionsförbundet därför att det fått en tjänare som vi tycker är mindre lämplig. Sådant har hänt förr, men det har ordnat sig, tyckte Trell. Stefan Thuresson, som då var föreståndare, erinrade om hur det var då församlingen sökte anslutning till Missionsförbundet. ”Missionsförbundet var då den enda organisation som vilade på sådan grund att anslutning kunde komma ifråga. Den hade inga misstankar mot sig. Man borde genom handlingssätt visa sin inställning. Man borde dra in anslaget till SMF:s inre mission tills vidare. Åtskilliga beskyllningar för modernism hade framkommit i en del tidningar mot några av Missionsförbundets pastorer”. Men Elov Andersson menade, att det visat sig att många beskyllningar ”varit lögner”. ”Bäst att ej sätta tro till sådana beskyllningar som ej lämna något bevis för sin sanningsenlighet”. Och Joh. Kylander ”undrade om det är rätt att enbart låta kritikens gissel gå över Missionsförbundets ledning. Hur vore det att bedja lite mer för våra ledare?”. Emellertid beslutades om att en resolution skulle sändas till Missionsförbundet om att församlingen ville ”omringa och försvara vår gamla Bibel som varande Guds ord”.

Så långt Nordenstigs referat. Det fanns vid denna tid en strömning inom Svenska Missionsförbundet som kallades de ”pingstbetonade”. Redan 1929 hade Betesdaförsamlingen i Slottsbron lämnat Svenska Missionsförbundet men denna församling hade redan från början starka kopplingar till pingstväckelsen. Under perioden 1930 till 1936 lämnade 15 församlingar Svenska Missionsförbundet, men det är också viktigt att komma ihåg att under samma period välkomnades inte mindre än 89 nya församlingar vid generalkonferenserna. Det var dock på många håll som man upplevde ett medlemstapp åt pingsthållet.

Riksevangelisten Alex Olovson (1887-1954) betecknades som en av de ”pingstbetonades” ledare inom Svenska Missionsförbundet. Han var flitigt anlitad som seriemötestalare i Nordmarken. Han kom senare att lämna SMF och gå till Pingströrelsen. En annan ledande person var Frank Mangs (1897-1994) som dock aldrig lämnade Svenska Missionsförbundet, utan istället under en längre tid hade sin verksamhet i Oslo. Mangs kom att rota sig i Nordmarken efter andra världskriget, skaffade sig ett hus i Töcksmark vid Foxens strand och vilar nu på Töcksmarks kyrkogård.

Vad hände då sedan? Ja, i Holmedals socken så blev Betania och Filadelfia en församling 1983. Istället för att bevara de gamla kapellen beslutades att tillbygga den 1964 byggda pastorsbostaden nära Holmedals kyrka med en kyrkolokal, som stod klar 1993 och fick namnet Holmegården. Kapellen såldes.

De gamla skiljelinjerna började att blekna bort, både vad gäller att hålla på sitt, ”renlärigheten” och den starka pingstidentiteten. Naturligtvis förändrades också missionsförsamlingarna. I Nordmarken blev det också tydligt att även Svenska kyrkans församlingar och frikyrkoförsamlingarna kunde samverka på ett helt annat sätt. Ett exempel var den karismatiska konferensen som anordnades i Karlanda kyrka 1979. Det blev lättare att se vad som förenade alla kristna än vad som skilde dem åt, och samhällsomvandlingen med avfolkning och bättre kommunikationer gjorde också att det var både dyrt och opraktiskt att hålla sig med så många olika lokaler.

IMG_0984
Filadelfia i Holmerud står kvar, men har förvandlats till bilverkstad. Några minnen av byggnadens historia finns dock kvar. Foto: Henrik Olsson 2018

Men historien tar inte slut där. För de fem missionsförsamlingar som sedan 1956 samarbetat inom Holmedals södra missionskrets: Holmedals östra, Holmedals västra, Blomskogs övre, Blomskogs yttre och Trankil blev alltmera integrerade. Trankil och Blomskogs yttre uppgick i Blomskogs övre (Sundstabyn) och 2013 var det dags för ännu ett samgående, då de tre missionsförsamlingarna och pingstförsamlingen blev Equmeniakyrkan Holmedal-Blomskog. Idag används tre hus: Holmegården och missionshusen i Tången och Sundstabyn. Uppsal, Nordmarkens äldsta missionshus, såldes 2018.

Det är naturligtvis så, att de som var med om splittringsåren inte längre är i livet, men istället är nu deras barnbarn och barnbarns barn (i vissa fall) åter förenade i en församlingsgemenskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s