De första metodisterna i Munkfors

Nedanstående berättelse finns bevarat i en maskinskriven kopia i Värmlands museums arkiv, Karlstad. Där har den troligen hamnat i samband med Värmlands museums inventering av missionshus och andra frikyrkobyggnader i Värmland vid denna tid.

Eftersom de ger ett intressant inifrånperspektiv på metodismens framväxt i Munkfors så är det väl värt att återge hela berättelsen. Berättelsen är nedskriven på 1930-talet och renskriven 1958.

Det är värt att notera att det kapell som Stålhandske skriver om, låg på platsen för nuvarande Munkfors kyrka. 1917-18 revs gamla kapellet och blev stommen i metodistkyrkan på Kapellvägen 7 som revs 1994. Delar av inredningen finns bevarad på Museet Gamla Bruket i Munkfors.

V609_15_785
Munkfors metodistkyrka, byggd 1918, riven 1994. Foto: Birger Göransson. Från Värmlands museums bildarkiv

Några minnen från metodismens genombrott i Munkfors berättade av klensmeden Petter August Stålhandske *1858 4/1 †1939 13/1

Avskrivet efter Stålhandskes handskrivna manuskript, vilket är skrivet å värmländska /munkfors-dialekt/. Renskrivet och översatt till svenskt skriftspråk av brukstjänsteman Hans Kjellgren, Munkfors, maj 1958.

 

Några 60-års minnen

Påskhelgen 1872 kommo två bröder från Persberg till Ransäter för att besöka sina släktingar där. I deras sällskap var F. U. Liljegren. Han började att först predika i Västanå. Folk kom från alla håll för att höra på honom. Han kom även hit till Munkfors och var han kom samlades mycket folk. Han predikade med ande och kraft och många blevo frälsta och lyckliggjorda. De ropade ”Pris ske Gud” och ”Halleluja”. De gamla kristna gladdes åt hans predikan. Men så kom ryktet att han var metodist.

Då några av de troende gingo från en predikan talade de om att han var metodist. Då skulle skollärare Thegerström säga ”Är han det då är jag det ock. Men annat blev det, då det blev klart att han var metodist. Då började Thegerström på alla sätt motarbeta både honom och metodismen i sin helhet och menade, att det var en villolära de kommo med.

Jag gick då sista året i skolan. Det var vanligt att Thegerström hade bibelundervisning. Så en förmiddag valde han Pauli 2:dra brev till Timoteus, 3:e kapitlet, om villoandarna som skulle komma. Särskild utläggning gjorde han över den 6:te versen och så sade han, att en sådan ha vi här nu. Sedan frågade om vi varit och lyssnat på honom. De som gjort detta tego, men vi som icke hört honom svarade nej. Då bad han oss på det vänligaste allesammans att icke besöka hans möten, för han var rädd att vi skulle bli förvillade. Men jag för min del tänkte, att den personen skall jag vilja både se och höra som Du målar på ett sådant sätt, för det måste vara en besynnerlig människa. Då rasten kom frågade jag de som hört honom, huru han var och de svarade, att det är en som predikar med kraft. Då steg mitt intresse ytterligare och fårgan blev var han skulle predika härnäst. Svaret blev att detta skulle ske till kvällen på Skavanäll (en plats utom bruket). Då var beslut och handling ett. Vi blevo överens om både gossar och flickor att vi skulle gå dit, vilket vi också gjorde.

Framkomna till platsen var stugan till trängsel fylld av folk. Som jag var liten och framför allt ville se den besynnerligt utmålade predikanten gjorde jag som småpojkar i allmänhet: trängde mig fram till honom. Där blev jag stående utan att komma någonstans och blev så intresserade att det ej föll mig in att önska någon annan plats. O, vad de få metodisterna sjöngo med hänförelse och sedan vilken hänförande och trosfrisk bön av predikanten. Mitt unga hjärta blev så intaget av den och av den person, som framförde den, så jag gjorde jämförelse med honom och Stefanus, som han var målad i bibliska historien, då han blev stenad. Ja, jag var så hänförd i mina tankar att jag liksom väntade att stenarna skulle komma över honom.

Efter den trosfriska bönen kom en andekraftig predikan. Jag minns ej texten men att han talade om full fri och närvarande frälsning, det minnes jag. Hans tal, tyckte jag, var till hjärtat gående. Han framställde sin predikan i frågoform. Jag väntade att de gamla skulle svara, men då han framkastat frågorna besvarade han dem på ett ledigt och belysande sätt. Ja, efter det mötet hade varken präster eller skollärare kunnat övertyga mig om att metodismen var en villolära. Jag brukar säga, att då blev jag omvänd till metodistkyrkan fastän jag ej blev omvänd till Gud. Men då jag blev omvänd till honom och fick erfara frälsningens dyrbara gåva, då gick jag in i metodistkyrkan och det skattar jag mig lycklig över.

Vad metodistförsamlingen i Munkfors kan säga om pastor F. U. Liljegren är, att han hade en säker grund. Han blev utsatt för mycket motstånd och blev förbjuden att predika i hemmen. Det var t.ex. utlyst predikan i ett hem på en söndagseftermiddag, men så kom order från dåvarande bruksförvaltare Ljungberg att det ej fick bli någon predikan i hemmen. Predikan lev då på torget och då fick han predika för fyra gånger så mycket folk, som om han fått vara där det först var bestämt.

Folkskollärare Thegerström var och förblev hans hätska motståndare och även till församlingen i fortsättningen. Thegerström kallade hit tvenne statskyrkopräster, en från Sunnemo och en från Norra Råda, och lät uppbygga en talarestol vid torget, där de uttalade sina domar över villoläran, som de sade.

Ransäters kyrkoråd blevo även oroliga för villoläran. Den framdrogs för kyrkorådet och det blev förslag om kyrkorådsförbud. Det var uppe på tvenne stämmor, men den gamla hedervärda pastor Edén sade, att det skall vi ej göra. ”Är det från satan faller det av sig själv, men är det av Gud kan ingen hindra det”. Han lugnade dem, men det var ett par av ledamöterna som icke kände sig tillfredsställda med minde än att de skulle försöka.

Ett möte för F. U. Liljegren var utsatt hos en bonde i Jonsbol en söndagsafton. Ledamöterna gingo till honom och sade han icke fick öppna rum för den där villoläran. Bonden svarade, att det är mitt hus och gård och här får han predika så mycket han vill, och därmed fingo de avlägsna sig.

Att pastor Edén förstod att metodismens verksamhet var ett verk av Gud det fingo vi erfara. Han försökte aldrig att på något sätt trakassera oss utan var vänlig och god när vi kommo i beröring med honom.

År 1880 voro vi ett 20-tal, som enligt dissenterlagen infunno oss personligen för att utträda ur statskyrkan. Pastor Edén visade sig även då vänlig och human. Han sade, att han hade ingen rätt att hålla något förhör med oss men, som vi varit hans medlemmar, vore det ändå roligt att höra våra bevekelsegrunder till detta steg. Pastor Öjerholm började redogöra orsakerna härtill men då sade pastor Edén ”att Öjerholm, som är församlingens pastor, har allt klart för sig, det förstår jag, men det är församlingsmedlemmarna jag önskar höra.” Då redogjorde ett par av de äldsta bröderna orsaken härtill varför vi önskade utträde. Pastor Edén sade då att han respekterade vår handling för att stå med en fot i vardera församlingen tyckte han ej var rätt. Sedan tryckte han våra händer och med ett ”Gud välsigne Eder” tog han avsked av oss. Det är icke på många ställen det gått så lugnt ill.

Oaktat det stora hat och motstånd metodisterna rönte, gingo de dock segrande fram och Guds välsignelse har alltid vilat över församlingen.

Allt ifrån den predikan jag skildrade i början av denna redogörelse har jag haft ett stort intresse för församlingen, men det gick några år innan Gud fick frälsa mig. Jag var som ungdomen i allmänhet: älskade synden och världsliga nöjen mer än Gud, bara skämt och lek och fortsatte på syndens väg. Jag kände andens maning många gånger men tystade densamma. Jag gick så långt att jag hånade dem, som talade vid mig om Gud och nödvändigheten av att söka min själs frälsning, då jag kom i min ensamhet. Sedan jag hånat, kände jag förebråelse i mitt inre och tänkte, att kristen skall jag bli, men jag var för ung. Jag tänkte att kristendomen var tungsint men den tanken försvann, då jag fick erfara frälsningen från synden. Då erfor jag en härlig glädje och en frid sådan jag inte förut kunnat ana.

Sedan F. U. Liljegren lämnade Munkfors uppmärksammade jag ej metodisterna så som förut. Det tycktes som de verkade i tysthet.

Pastor P. G. Bergdal hörde till de mera lugna men var helt hängiven Gud och kyrkan. Han anordnade bibelsamtal och förklarade Bibelns sanningar på ett lysande sätt. Han överbevisade många att metodistkyrkans lära var i överensstämmelse med Bibelns sanningar och en del av de gamla kristna slöto sig till församlingen samt blevo verkliga pelare inom densamma. Ja, de gamla talade mycket berömmande om honom och det arbete han nedlade för församlingens förkovran i det andliga livet.

Då jag redan har talat om det goda och starka intryck metodisterna gjorde på mig vid mitt första besök hos dem, då fick detta ej inverka på min frälsning. Emedan satan fångat mig i den tron, att jag var för ung att lämna mig helt åt Gud, hängav jag mig i syndiga nöjden, som då voro vanliga, såsom dryckenskap m.m. men min trånande ande kände sig aldrig tillfredsställd. Guds ande lämnade mig ej. Han talade ofta till mig på många olika sätt både sovande och vaken, och då jag blickar tillbaka på mitt liv, ser jag att Gud varit mån om min frälsning.

Så närmade sig den tid, då avgörandet skulle ske. Det var i slutet av november 1875. Himlen var spegelklar. Det var på morgonen. Jag var på väg till mitt arbete, icke med tanke på Gud utan blott med tanke på huru jag skulle skaffa mig trevligast på julen. Rätt som det var blev jag omringad av ett starkt sken, som jag aldrig förr eller senare skådat. Jag blev så förfärad, att jag nära nog dignade till marken. Jag hörde en röst tala till mitt inre: ”Vi förföljer du mig.” ”Jag är Jesus” hörde jag rösten. En tanke kom över mig. Inte kunde jag jämställas med Paulus, men så kom jag på den tanken att jag följt andens maningar den ena gången efter den andra, och då sade jag ”Herre fräls mig”. Detta gjorde Herren härligt. Visst blev det prövningar mången gång, men Herren hjälpte mig härligt igenom allt. Då man fått meddela andra vad man fått erfara, sedan man fått vittnesbörd om barnaskap med Gud och så gjorde även jag.

Som jag förut blev omvänd till metodistkyrkan, var det avgjort att jag vände mig till metodistförsamlingen, då Gud fick härligt frälsa mig, för att av dem erhålla stöd och uppmuntran, vilket jag också fick. Ja, det var glädjande för mig att under mina prövningar meddela mig med de gamla beprövade, vilka uppmanade mig att söka Gud av hela mitt hjärta med förvissning om att, om jag det gjorde skulle jag få erfara strömmar av välsignelse flyta till min själ. Detta fick jag också erfara.

Församlingens pastor var då F. W. Hahne, vilken uppoffrade sig helt åt Gud. Hans goda evangeliska predikningar och hela hans sätt visade att han var Gud hängiven och jag ansåg, att om han sagt ”Följ mig som jag följer Kristus” så hade jag följt honom. Ja, han hade allas aktning och förtroende och jag alltid upp till honom som min andlige fader.

Då jag erhöll full förvissning i min själ, att jag var ett Guds barn, gick jag på prov in i församlingen. Det var på aftonen första söndagen 1876 vid ett möte hos J. H. Hendriksson i Tallåstorp. Några ungdomar, och jag voro de första ungdomarna på platsen, som ingingo in församlingen, och jag minnes huru de gamla metodisterna jublade och med vilken hänförelse de sjöngo psalmen 387 ”Du kristne vän välkommen var till Jesus och hans trogna här” osv. Ja, nu hörde jag både Gud och kyrkan, vilket jag har glatt mig åt och gör så denna dag.

Då jag fick förvissning i min själ om, att jag verkligen var Guds barn, blev det angeläget för mig att studera Bibeln för att få säker grund att vila på och ordet blev ett ljus på min väg och en lykta på min stig och är det även denna dag. Pris vare Gud!

Då jag icke uraktlät att vittna om Gud och hans frälsande nåd, som jag erfarit, fick jag mycket mån av mina kamrater, mest för att jag slöt mig till metodisterna. De ansågo det vara det vansinnigaste jag kunde ha gjort. Min förman sade, att blir du metodist så skall jag tjärbrå dig och stoppa dig i vattenhon. Ja, han höll länge på med hånet. Men så var det en annan man, som jag talade med på morgonen, då jag mötte Gud, och för honom omtalade jag hela tilldragelsen. Han sade då, att du måste förstå att det är Gud, som talat till dig, lyd nu den rösten och sök på allvar så kall du erfara att du blir lycklig. Jag har själv varit en kristen och då var jag lycklig. Nu är jag en avfälling, vilket är sorgligt. Den personen var min hjälp många gånger. Det tycktes som om han hade sitt vakande öga på mig.

En dag höll min förman på att som vanligt håna mig, men det såg den först omtalade personen och då brast dennes humör lös. Han kom med fart och sade, att nu har jag sett det här länge nog och om inte du ger dig med att vara elak mot pojken, för att han blivit kristen, så kall jag lära dig hut. Pojken har ju så förändrats till det goda så varje person ser det. Han har aldrig varit så lydig och påpasslig mot dig som nu. De andre urskuldade sig med att han ej gjort mig något ont, men fick svaret att visst har du det. Det har både jag och de andra sett och nu anhåller jag att du blir snäll mot pojken och jag ger mig med icke mindre du blir det. Jag kan verkligen säga att han blev snäll mot mig och vi blevo sedan de bästa vänner.

Jag har mången gång tänkt på den personen, som, utan att bekänna sig att vara kristen, kunde lägga sig ut för mig. Nog hade han något av kristussinnet kvar i sitt hjärta. Ja, den personen lever i kärt minne ännu fastän 50 år förflutit.

Mina kamrater sökte även förleda mig till avfall på flera sätt. En gång kommo de överens om att hissa mig för att blivit metodist. Detta för att pröva mitt humör. Jag var nämligen känd för att ha ett hetsigt sådant. De hissade mig riktigt kraftigt och mycket länge. Under tiden bad jag till Gud om råd och hjälp att segra i frestelsen, så att jag på intet sätt skulle ge uttryck åt min vrede och det gick härligt för mig, då de släppte mig. Jag var lugn som om ingenting hade hänt och frågade helt lugnt vad de hade för mening med tilltaget. De svarade ingenting. Det var den sista ansträngningen de gjorde för att få mig på fall. Ifrån den dagen har jag ej annat än gott att säga om dem. Att det blev några speglosor ibland var ju ingenting att räkna med. Vad som gjorde mig segrande i sådana prövningar var, att jag övade flitigt böneumgänge med Gud i arbetet och var jag gick och stod.

Då kvällen kom, och vi gossar fingo samlades hos de gamla bröderna J. Svensson och A. Edberg i deras vilorum, hade vi härliga stunder. De gamla bröderna uppsände brinnande böner med och för oss, och vi unga bådo i barnslig enfald, att Herren skulle hjälpa oss i prövningarna. Ja, de mötena voro för mig av oskattbart värde. Där började jag att bedja högt till Gud, vilket hjälpte mig att bli frimodig i fortsättningen både i bön och vittnesbörd. Men jag hade en stor rädsla för att bli en avfälling, så jag kan gott säga att jag bad både natt och dag om att Gud skulle bevara mig från fall. När jag lade mig på kvällen, bad jag till Gud, att han skulle bevara mig, så att jag ej skulle sova bort vittnesbördet om barnaskapet med sin Gud. På morgonen, då jag vaknade, frågade jag mig om jag äger andens vittnesbörd nu, och det gjorde jag verkligen. Pris ske Gud för allt! Jag har tänkt, att då man är så rädd om sin själ kan man icke säga som David ”Jag har min själ i dina händer”.

Det var en sak till som gav mig kraft och det var Guds ord. Jag läste Bibeln flitigt och den blev kraftkälla för mig, som den varit och ännu idag. Så köpte jag tre böcker, vilka voro mig till stor hjälp till stor hjälp. Den första var ”Den Helige Andes verk”, den andra ”På tröskeln”, den tredje ”Livets stig”. Dessa voro även till god hjälp och ledning för mig och jag vill varmt rekommendera dem till nyomvända.

Ja, det var gott för mig att ordet lärde mig att veta vart jag skulle gå, då frestelserna kommo: fly till nådastolen och få kraft. Ja, den platsen har varit och är en god tillflyktsort för mig ännu. Pris ske Gud Halleluja!

Jag minnes, huru jag ändå längtade efter lördagskvällen och söndagen, då jag på lördagskvällen fick samlas med de gamla beprövade syskonen på klassmöte och alla omtalade sina erfarenheter under den gångna veckan. En del hade sorgliga, en del glada erfarenheter. Det var välsignade stunder, då man inför Gud och sina medsyskon fritt kunde bekänna sina synder och sådant som tyngde själen. Många gånger hände att en och annan var djupt bedrövad och hade blivit sargad i striden, men då blev det ett varmt bönemöte för dem.

På den tiden kunde man även på besök av ogudaktiga på klassmötena och ofta hände det, att man fick bedja till Gud med dem. De blevo också frälsta och lyckliga. Ja, klassmötena voro härliga möten och jag önskar att de kommo tillbaka och bleve lika trosfriska nu som då.

Klassledare voro A. Edberg, S. Hedgren, J. H. Hendriksson och J. Svensson. Dessa bröder voro goda bröder och väl bevandrade i Bibeln. Därför voro de också lämpliga klassledare. Broder A. Edberg var så att säga en solskensmänniska. Han sökte alltid att hålla mötena i en glad och hoppfull stämning. Ja, han ville att vi alltid skulle vara i en jublande stämning.

Broder S. Hedgren var mera lugn och allvarlig. Han var helt förtrogen med Bibelns sanningar och hade rika kristliga erfarenheter, så vi unga fingo lära mycket av honom. Då han ledde mötena, kunde han vid varje bekännelse tillämpa ett bibelställe, som passade in på bekännelsen, och anknöt till detsamma några till hjärtat gående allvarsord. Vi unga ansågo honom som en fader i Kristus.

Broder J. H. Hendriksson var mitt sitt älskliga och kärleksfulla sätt en man som fyllde sin plats. Det var även uppbyggliga möten, då han ledde dem. Han kunde gråta med de som gräto och glädjas med dem som voro glada. Han var väl förtrogen med Bibeln så att även han kunde tillämpa bibelställen avpassade för bekännelsen.

Jan Svensson var även han förtrogen med Bibeln och kunde göra mötena intressanta och upplyftande.

Ja, metodisterna voro i allmänhet väl förtrogna med Bibeln på den tiden. Det måste de vara för att kunna klara sig under den strid som försiggick, då det gällde att bevisa vad som stod skrivet och icke skrivet.

På den tiden hade vi härliga bönemöten ledda av dessa bröder. Rummen, där mötena höllos voro alltid fyllda med folk och mötena voro härliga för alla troende, vilka brunno av nitälskan för själars frälsning. Många själar blevo härligt frälsta på sådana möten. Ja, det var en härlig tid. Det var trosfriska böner och sångor sjöngos med hänförelse. Halleluja! De troende tycktes lita mer på Gud och hans närvaro än förhållandet är nu. Då hade bönemöten särskild dragningskraft och ingen ville försöka dem. Men hur är det nu? Oaktat pastorn leder mötena är det högst få som besöker dem. De ha glömt Pauli uppmaning ”övergiv icke de särskilda sammankomsterna”. Vi böra icke glömma det löfte Jesus givit oss i det han säger, att var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland Eder!

Jag har nu talat om bröder klassledare under den första tiden, men jag kan ej förtiga vår vördade bokförande skaffare Olof Lindberg. Han var en person med både hjärta och huvud kan man säga. Han var trogen i allt. Han var aktsam om församlingens ekonomi och skötte sitt uppdrag med stort beröm. Han var även bärkraften i församlingen på den tiden. Där hade pastorerna sitt hem kan man säga. Även de presiderande äldste och alla pastorer, som besökt oss, skulle bo hos broder Lindberg. Det blev aldrig tal om något annat. Han var alltid lika glad och vänlig samt hade en duktig gumma, som ej var borta i att göra det goda och aldrig var det brist i skafferiet. Ja, dessa båda voro Gud och församlingen trogna och hade ett uppoffrande sinne.

Om det ej var något möte på söndagsaftonen så styrde vi våra steg till dem och då blev det både bibelsamtal och bön innan vi gingo därifrån. Mor Lindberg var väl bevandrad i Bibeln och var en av de första kristna i Ransäter. Ävenså Lindberg själv.

Jag har nu talat om själva huvudpersonerna i församlingen, då jag ingick i densamma. Det fanns ju flera bröder och systrar, som voro Gud och församlingen hängivna och som gjort sig förtjänta av en minnesruna, men det blir alltför mycket för mig att nedskriva och alltför tröttande att berätta.

Som jag omtalat mitt inträde på prov, kanske ni undra, om ej kom något längre. Ja, ära vare Gud! Jag kom längre fastän det ej gick så fort som bröderna i kvartalskonferensen önskade. Då presiderande voro här på fjärde kvartalsmötet, blevo vi, som gingo in på prov i januari, rekommenderade till intagning, men det var ej presideranden I. P. Larsson med om. Han sade att ”vi skulle ej bryta disciplinen, bröder, utan de få stå sin provtid ut”. Sedan fortsatte han ”Så bedja vi Gud för dem och Ni omhuldar dem på bästa sätt och äro de verkligt omvända till Gud få vi behålla dem. Nästa gång som jag kommer, skall jag intaga dem i församlingen.” Därmed fick det bli. Vi fortsatte alltså i församlingen och togo livlig del i alla möten och tillväxte i håg och kraft för Gud och Sonaren.

Jag har även minnen från denna tid, huru glada vi voro att få vår kära pastor Hahne tillbaka. Ja, vi julade. Jag gladdes även åt att läsa om förhandlingarna vid konferensen och särskilt var den fingo ha sina möten, nämligen i Carolina Redivivas högtidssal (i Uppsala). Icke visst jag riktigt var det var, men att det var en plats, som spridde ett klarare ljus över metodistkyrkan i Sverige. Till och med tidningarna började gå i en annan ton än förut. Metodisterna blevo ej längre ansedda som oförståndiga andliga svärmare utan som ett folk, som tagit kristendomen på allvar. Ja, så förflöt sommaren och hösten med sina olika skiftningar samt första kvartalskonferensen.

Det var ovanligt att vid sådana ha kärleksfest. Det blev så även nu men av ovanligt slag, nämligen på vatten och bröd. Visst såg och kändes det besynnerligt, men det vill jag säga, att aldrig har jag erfarit andens närvaro så kraftigt på någon fest, som den jag kände på densamma. Det var I. P. Larsson som ledde den. Ja, vi kunde av litet, åstadkomma härliga stunder med Gud.

På den konferensen blevo vi åter rekommenderade och då mötte det inget hinder. Det var den 4-5 november och på söndagen skulle intagningen ske. Som det ofta sker vid viktigare stunder i vårt liv, då det avgörande tillfället kommer, man liksom drag sig tillbaka, så kom det också över mig, at jag skulle vänta till en annan gång. Det gjorde, att då jag blev meddelad att jag var rekommenderad, jag svarade, att det får vara denna gången. Det gjorde gamla bröderna modfällda.

Men A. Edberg var säker på att jag skulle ingå i församlingen. ”Du orkar ej låta bli och det blir en härlig dag, när du och de andra ungdomarna gå in i församlingen”. Då vi, som voro rekommenderade, skulle skiljas åt, frågade de mig, om vi ej skulle gå in. På det svarade jag, att det skall ni ej fråga mig utan eder själva, för jag är ingen ledare för er, och får jag ett fast beslut att ingå i församlingen gör jag det, även om jag blir ensam. Därmed sade vi varandra god natt men O. A. Lindberg gjorde mig sällskap mot mitt hem. Vi hade ett allvarligt samtal om vad vi skulle göra i den omtalade saken och vi voro ense om, att vi ej kunde lämna församlingen, för den var oss kär. Vi ansågo det orätt att dröja, då vi voro välkomna till densamma och de visat ett sådant intresse för oss, så vi gingo ner i en backe, där vi varit många gånger förut, och bado till Gud och bad honom göra oss vissa i vårt sinne angående saken. När vi stodo upp, voro vi förvissade om, att nu var den rätta stunden och då vi skiljdes togo vi varandra i hand med beslut om att i morgon sluta oss till församlingen. Detta gjorde vi och de andra ungdomarna följde vårt exempel.

Det var den 5 november 1876 och vi voro 6 ungdomar, som blevo intagna på samma gång. Det var jubel i församlingen den dagen. I Munkeruds skolhus var det packat med folk, som det alltid var vid I. P. Larssons besök. Den dagen står kvar som ett kärt minne ännu i dag av oss sex som då ingingo i församlingen här. Av oss 6 ha två blivit hemförlovade till de eviga fridsboningarna för flera år sedan, två leva i Amerika och tillhöra metodistkyrkan där, en lämnade oss.

Mitt minne ilar ofta tillbaka till denna glada och lyckliga tid, då vi voro tillsammans i församlingen, som då var ett hjärta och en själ. Och vilken kärlek det rådde mellan pastorn och församlingen. Församlingen bestod då av ej mera än 36 medlemmar, men det kunde sägas om dem, att de voro ett hjärta och en själ. Pastor F. W. Hahnes tid var en lycklig tid. Många blevo frälsta och slöto sig till församlingen.

År 1877 blev det en större väckelse, vilken började på nyårsdagen på kvällen vid I. P. Larssons besök. Att det på den tiden var hunger efter Guds ord var bevisligt. Predikan av Larsson var utsatt till klockan 6 på eftermiddagen, men då det var ett förfärligt yrväder, tog han sig ej fram förrän klockan 8. Redan vid den bestämda tiden var salen till trängsel fylld och alla inväntade pastorernas ankomst.

När de kommo var det med stor svårighet de kunde tränga sig fram till talarstolen, men när väl I. P. Larsson kom upp på densamma, då kändes det, att han var fylld av den helige ande. Han predikade med hänförelse och glöd. Ämnet för hans predikan var ”du gjorde väl i att du kom”. Det var alltid värme i hans tal och Guds ande verkade kraftig på alla närvarande. Hans sed var, att efter predikan fråga, om det var någon som önskade bliva Guds barn så skulle de uppsträcka en hand och han ville då bedja med dem. Så var det även nu och många blevo härligt frälsta och gingo sedan in i församlingen och blevo verkligt goda medlemmar där. Väckelsen fortsatte hela vintern. Ja, det var en härlig tid vid Munkfors.

Men så närmade vi oss årskonferensen och började bli oroliga för att vi skulle mista vår kära och av alla högt värderade pastor. Detta blev ock bekräftat å konferensen i Karlskrona den 13-18 juni, då F. W. Hahne blev förflyttad till Bjuv och Råå. Han lämnade oss i juli och det var stor sorg i församlingen vid hans avflyttning. Hade vi kunnat tvinga honom kvar, hade vi nog gjort det men vi fingo finna oss i den ställning vi blevo.

Efterträdare blev F. J. Svenborg, en mycket begåvad talare, som drog mycket folk till sina predikningar, men att han ej ägde Hahnes Gudsfruktan fingo vi snart erfara. Han hade en mycket dålig moral och året därpå blev han utesluten ur kyrkan. Hans liv slutade illa. Vid hans fall var det många som spådde församlingens undergång, men Herren var med oss så att ingen slitning förekom inom församlingen. Vi fortsatte arbetet och Gud bekände sig till oss.

Vi fingo oss nu tillsänd en ung predikant J. M. Öjerholm, som verkade till stor välsignelse ibland oss. Han var en god talare och ägde god förmåga som sångare. Han bildade den första sångföreningen i församlingen. Denna sångförening fick stort beröm i samhället och församlingen växte under hans verksamhetstid. Så kom Amerikafebern och många lämnades oss för att bosätta sig där. Öjerholm lämnade oss 1880.

Hans efterträdare blev P. Jeppsson, vilken kom direkt från Skolan. Även han verkade till välsignelse. Som talare stod han ej högt, men han var en hjärtegod och sympatisk person. Gjorde hembesök hos alla utan undantag. Var därför älskad av både församlingsmedlemmarna och av utomstående. Även under hans tid utökades församlingen av de som blevo troende. Han var mycket originell till sin läggning. Då han varit i Amerika några år, hade han mycket att berätta därifrån. Talade med riktig hänförelse om den amerikanska andan och om kampmötena där. Försökte även anordna friluftsmöten fastän ej i någon större stil, men då vi hade sådana tycktes han vara i hänryckning. Då tog han av sig rocken och stod i bara skjortärmarna. Man kan säga att han predikade med både armar och ben. Ja, det var den amerikanska andan det! Hur han än uppträdde, var han älskad och avhållen av alla. Blev flyttad härifrån år 1882 till Bjuv och Råå och blev alltså den andre, som lämnade oss och flyttade till den platsen.

Efterträdare blev Johannes Nilsson. Även han lämnade många goda minnen efter sig. Han arbetade oförtrutet med att förkunna frälsningen genom Jesus Kristus till full och fri frälsning från synden och helighet i Herranom.

Under Nilssons tid blev vårt kära kapell uppbyggt, vartill vår kära patron Reinhold Geijer utverkade platsen och även tog livlig del under byggandet av detsamma. Han var församlingens bästa vän och hjälpte oss mycket i fortsättningen.

På hösten 1882 påbörjades med väg- och röjningsarbeten, vilket gick med hänförelse och många av de utomstående togo livlig del i arbetet. Mellan juldagarna 1882 framfördes virket till kapellet och allt gick med jubel. Ingen vägrade och allt gjordes gratis. Pastor Nilsson var både den förste och siste av pastorerna här som bestått sig med häst. Med denna fraktade han fram takspån till kapellet samt åkte på densamma till de många predikoplatserna, som vi hade på den tiden. Under hans tid blev kapellet färdigbyggt och nyårsdagen 1884 skedde invigningen.

Det var en härlig högtidsdag för oss metodister. O, huru vi jublade! Nu hade vi ett hus åt Herran, i vilket vi fingo samlas för att upphöja hans lov. Nu kunde vi av hjärtat utropa ”sparven har funnit sitt bo och svalan sitt näste, ditt altare Herre Sebaot!”

I februari samma år kallade församlingen dess grundläggare F. U. Liljegren, som då var i Gävle. Han kom och med sin vanliga hänförelse predikade han full och fri och närvarande frälsning och en kraftig väckelse utbröt. Många frälsningssökande omringade altarrundeln kväll efter kväll och många uppstodo och prisade Gud för härlig frälsning. Av de många som blevo frälsta gingo 32 st in i församlingen. En del togo av åt annat håll. Ja, den vintern var en härlig tid.

Sedan kom sommaren och årskonferensen. Då fick pastor J. Nilsson efter 2 års träget arbete bryta upp och lämna oss.

Till efterträdare fingo vi pastor C. A. Andersson. Hans goda sympatiska sätt och genomgående goda evangeliska predikningar vann hela folkets kärlek och aktning och det märktes, att han var den rätte mannen för Munkfors. Att det under första året ej blev någon särskild medlemsökning berodde på att det före hans ankomst varit en större väckelse och efter en sådan blir det liksom stagnation, för att de som blivit vunna skola bliva stadgade, vilket de blevo genom pastor Andersson. Han hade förmåga att leda dem rätt. De blevo fasta och rotade i Guds ord och hans andra år visade frukterna av detsamma. På vintern utbröt en härlig väckelse och många av de väckta slöto sig till församlingen. Den vintern var Rockberg hans hjälp. Han var då lokalpredikant i Filipstad.

Han blev avhållen och älskad av alla för sitt älskliga sätt och sitt hjärtevarma tal och predikan. Ja, vi finnas kvar här ännu, som ha honom i kärt minne. Detta var Anderssons andra år. Hans tredje år var även framgångsrikt, så man kan säga, att det var en av de härligaste tider vi haft vid Munkfors. Det var frid och endräkt i hela församlingen. Under hans tid blev kapellet målat och en orgel inköptes, som var betald vid inflyttningen tack vare herr Fredrikssons initiativ med insamling. Ja, Andersson utförde ett gott arbete här under sin tid. Så hade de tre åren gått och han måste enligt kyrkoordningen flytta, men ett är säkert, hade vi kunnat hindra det, hade vi gjort det. Med sorg måste vi lämna honom.

Hans efterträdare blev N. Lundbeck. Han kom direkt från Skolan som helt ung. Han lade ner sin hela energi i arbetet och lyckades bra under den korta tid han arbetade här, ett år. Flera slöto sig till församlingen under hans tid. Han var flitig att besöka de många utplatserna, som vi hade. Det var mera ansträngande här då än vad det varit några år.

Som han ej fick stanna längre fingo vi till efterträdare Emanuel Nilsson. Hon kan vi kalla metodismens banbrytare i Värmland. Hans rättframma sätt och eldiga hänförelse samt okonstlade framställning av både lag och evangelium i sina predikningar verkade till stor välsignelse inom församlingen, och under hans tid blevo många omvända till Gud och slöto sig till församlingen. Men det var också en rensningens tid inom församlingen. En del kommo till under väckelsetiderna, en del blevo borttappade, särskilt bland dem, som bodde på utplatserna, en del kunde ej träffas, så de måste uteslutas. Även den stora utvandringen till Amerika gjorde sitt till, att församlingen ej ökade som den tidigare gjort. Jag har orsak att säga, att han var älskad och avhållen inom församlingen och värderad utom densamma. Ja, han utförde en god predikares gärning och vi gamla ha honom i kärt minne. Hans tid bland oss var 3 år.

Hans efterträdare blev J. Johansson. Då fick församlingen så att säga, i det att hans fru predikade och var gärna hörd. Jag säger vi fingo två präster. Vi fingo även doktor, ty hon hade god insikt i läkareyrket och var till stor hjälp för de sjuka, och många prisade henne för hennes förmåga att hjälpa. Många blevo fullkomligt friska av hennes ordinationer. Ja, både pastorn och hans fru lämnade goda minnen efter den korta tid av ett år, som de vistades här. Orsaken, varför han kom att flytta så snart, var dunkel för oss. Det torde ha varit för att hon drev läkareyrket. Läkaren på platsen var hennes fiende, som hotade att anmäla henne för kvacksalveri. Själva sade de, att det var för kallt för hennes hälsa. De ville komma till södra Sverige, vilket de ock gjorde. De kommo nämligen till Bjuv och Råå. Det var alltså den tredje pastorn, som flyttade härifrån till samma plats.

Efterträdare blev L. O. Ring. Hans verksamhet kröntes med framgång. Han var den förste, som fick stanna i fyra år. Det tredje året var det en stor väckelse här, då många sökte frälsning. Många blevo också härligt frälsta och slöto sig till församlingen. Då ägde församlingen det största medlemsantalet det haft, men efter den stora väckelsen blev /här tar berättelsen slut/

En reaktion på ”De första metodisterna i Munkfors

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s