Osebols missionskyrka

Norr om Osebolsbron, med ett otroligt vackert läge vid Klarälven, ligger Osebols missionskyrka. Bron är numera avstängd och kyrkan har blivit en privatbostad. Missionsförsamlingen började bygga sin första lokal i Norra Ny här i Osebol 1895. Det byggdes i liggtimmer och togs i bruk 1896. Marken och allt timret hade skänkts av godsägare Nils Nykvist och hans maka Maria. I 100-årsskriften för Norra Ny och Dalby kan man läsa:

”Men utan tvivel låg mycken möda, många bekymmer och stor uppoffring från övriga medlemmars sida innan huset var lämpligt att tagas i bruk”.

Norra Ny missionsförsamling hade sina rötter i väckelsen som kom från Fryksdalen och Dalarna till Klarälvdalen. 1862 bildas Norra Råda friförsamling och en församling för Dalby, Ekshärad och Norra Ny bildas troligen 1863. Verksamheten går vidare med att Norra Ny och Dalby missionsförening bildas i Stöllet 2 januari 1876. Backa skolhus var en av lokalerna man samlades i till att börja med, annars var många möten i olika hem. 1879 hade man börjat med söndagsskola. Vid årsmöte 31 december 1879 anslöt missionsföreningen sig till både Svenska Missionsförbundet (SMF) och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Norra Ny blev egen församling 1902 och ytterligare missionshus byggdes i Åstrand 1906 och i Ambjörby 1918.

Huset i Osebol genomgick 1938-39 en större ombyggnad (rivning och nybyggnad enligt en tidningsartikel) och kom nu att bestå av ”stolpar, bräder och sågspånsfyllning”. Svenska Missionsförbundet i Värmland genomförde 1961 en utredning kring församlingarnas lokaler. Norra Ny rapporterar att läget för Osebol är gynnsamt och att huset är i ganska gott skick, renoverat 1960. Men i området fanns då 11 medlemmar och man hade en oro för framtiden;

Ungdomen söker sig till samhällen och tätorter där det finns arbete och utkomstmöjligheter. Det blir vi gamla som blir kvar och hur det kommer att se ut om några år i vår kära Klarälvdal törs man inte tänka på”.

En av uppgifterna som efterfrågades från församlingarna i utredningen var ”Framtida planer och önskemål”. Norra Ny missionsförsamling svarar genom Albert Eles:

”En kommun som Norra Ny som snart ej har någon ungdom eller har någon tanke på att ungdomen skall få någon utkomstmöjlighet har ej rätt att ha några framtidsplaner eller önskemål. När ungdomen är borta är allt borta. Församlingen har ju en hel del önskemål beträffande sin verksamhet och varande men det räcker inte enbart med önskningar.”

Våren 2019 ger Marit Kapla ut boken ”Osebol” som senare belönas med Augustpriset. Hon har själv tidigare bott i Osebol och intervjuat nästan alla invånare här. På över 800 sidor träder deras röster fram och bland dem finns Mattias Danilowicz, född 1991. Han hade förvånats när hans mamma ville köpa den gamla missionskyrkan. Visserligen var det vackert med älven och bron, men huset var i dåligt skick, fönstren på huset var inte hela och det flög in fåglar. Hans mamma sa:

”vänta lite får du se. Det ska bli drömhuset”.

Efter att hans pappa gått bort får de besök av prästen som säger

..här var det ett missionshus

men jag ser att ni har gjort

så man kan bo här

Inte bara hon sa det

utan flera människor.

 

Att det var bra

att nån gjorde om ett hus

som höll på att rasa ihop

till ett hus som är nån slags visitkort

för området.

Jag kan bara instämma. Den gamla missionskyrkan känns igen främst i takprofilen, men det yttre har förvandlats och huset utgör ett fint blickfång, framför allt från den östra älvstranden.

Henrik Olsson

DSC_8797

Missionshussafari i Nordvärmland – del 2

Första delen av denna berättelse finns att läsa här.

Efter att ha besökt Värmlands nordligaste missionshus i Båtstad, Norra Finnskoga passerade vi på nytt missionshusen Kärrbackstrand och Brattmon på väg mot Hole i Dalby och nya upptäckter. En ovärderlig guide för oss i denna del av Värmland är Torleif Styffe som genom artiklar och böcker skildrat församlingarnas verksamhet, hus och medlemmar. Särskilt har han lyft fram minnen från Frälsningsarmén som hade Klippan i Hole byggt 1904, 1977 övergick det till Lions. Inte långt från Klippan finns också Dalby missionsförsamlings hus Hvilan byggt 1893 som såldes 1960. Tyvärr uppmärksammade vi inte det när vi var på plats, men huset fotodokumenterades på 1950-talet i en inventering initierad av Gösta von Schoultz, fotograf var Gilbert Svensson.

I Ransby använde Dalby missionsförsamling under en tid Frömanssalen på gården Kvea för möten, 1938 byggdes sedan Ransby missionshus, idag sålt. På västra sidan Klarälven hade Saron-församlingen i Karlstad en utpost i Branäs. Den tillhörde Örebromissionen – en del av baptismen i Sverige. Huset är idag borta, här har skidanläggningen expanderat över området. Vi återger här en bild från Saronförsamlingens 50-årsskrift.

Jag har tidigare färdats genom Klarälvdalen, de flesta gånger vintertid, och funderat en del över de hus man sett efter vägen och tänkt tanken att de sett ut som missionshus. Nu föll bitarna på plats en efter en. I Likenäs låg ett av dem, byggt 1890, och här visade det sig av ett av byggnadens kännetecken, korset från tornet, numera stod lutat mot väggen.

I Backa i Dalby har det funnits två missionshus, det första byggt 1887 och nedbrunnet 1899. Ett nytt byggdes upp 1901 och stod kvar till 1970-talet då också det eldhärjades, nu är det borta. Mitt emot missionshuset i Ambjörby i Norra Ny åt vi vår middag efter att vi betraktat det stora huset byggt 1918. Idag ägs det privat och lär vara husvagnsförvaring.

Efter middagen lämnade vi Klarälvdalen och for till Vitsand för att övernatta på Vägsjöfors Herrgård, som tillsammans med lägergården Ladtjärnstorp sedan 1968 varit en viktig mötesplats för tonåringar, scout, konfirmander och församlingar. Här är bild ifrån 50-årsjubileet på Herrgården och en flygbild från scoutlägret Rota 1988 på Ladtjärnstorp.

I Vitsand gjorde vi sedan en rundtur och besökte missionshusen Kjellingerud (1884), Gunnsjögården (1922), Åsteby (1953) samt baptistkapellet Betel (1917). På väg tillbaka till Klarälvdalen sökte vi också efter missionshuset i Brattfors (1919-1983) utan att lyckas. Senare fick jag dock hjälp av Linnea Prammefors från Björbysätern som ordnade bilder av ”bönhus” till oss.

Bron vid Osebol används inte längre, men där ligger ett missionshus byggt 1896 som genomgått en stor exteriör förändring, även om en del drag fortfarande går att känna igen om man jämför den gamla och nya bilden. Det tredje missionshuset i Norra Ny missionsförsamling, Åstrand med det vackra tornet, byggdes 1906 och var i verksamhet till omkring år 2000. Därmed avslutade vi sökandet i Torsby kommun för denna gång och fortsatte till Ekshärad i Hagfors kommun.

För att kunna orientera oss här tog jag kontakt med Kjell Sundström som gav oss vägbeskrivningar, guidning och svalkande saft – vår safari ägde ju rum under den heta sommaren 2018. Första anhalt blev Loffstrand, sedan följt av det imponerande i Hara byggt 1910, som dock är det andra på plats – det första byggdes 1883. I Hara såg vi också Frälsningsarméns lokal.

Styrkta av Sundströms saft besökte vi sedan Klarälvskyrkan (1974) och fotograferade den gamla Filadelfialokalen i Ekshärad. Även Filadelfiaförsamlingen har nu sin verksamhet i Klarälvskyrkan.

Ekshärads missionsförsamling hade också ytterligare fyra missionshus; Råda (1898), Skoga, Solberg (1925) och Sälje (1953) – de två sistnämnda är kvar i församlingens ägo.

När Värmlands Folkblad nyligen gjorde ett reportage om vårt missionshussökande sa jag att en bra dag hittar vi 10-15 hus. Vi var nu uppe 33 hus på tre dagar – därtill under sommarens varmaste dagar vilket gjorde att vi stannade till för ett bad. Därefter avslutade vi vår resa med att besöka Gräs missionshus i Sunnemo där förberedelserna för årets Sunnemokonferens var i full gång.

Ännu återstår mycket att upptäcka i Värmland, inte minst i Torsby och Hagfors kommuner. Vi kommer att återvända under nästa år.

 

Missionshussafari i Nordvärmland – del 1

 

Under de senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt en ny hobby – missionshussafari. Hur utövas då denna hobby? Förberedelserna får ofta börja med studier i minnesskrifter, bygdeböcker och arkiv. Ibland får man hjälp av en sökning på nätet eller genom att kontakta någon med lokalkännedom. Utrustad med karta, kamera och lämplig matsäck börjar sedan sökandet i fält. En del hus är lätta att upptäcka, andra får man fråga sig fram till. Färderna leder ofta till sevärda bygder som man missat tidigare när man färdats fram på de större vägstråken.  Den längsta turen i somras tog tre dagar och fick sin början i Gunnarskog med dokumenterande av missionshusen i Tvärud (byggt 1892) och Norra Treskog (1913) samt pingstvännernas bönesal Betania i Kolstan.

Av dessa är Tvärud i bruk och pingstvännerna har gått med i missionsförsamlingen – numera kallad Equmeniakyrkan Gunnarskog. Övriga lokaler i Gunnarskog får vi återkomma till i andra sammanhang, vår resa gick vidare till Bogen som är en av få socknar i Värmland som helt saknar missionshus. Bogens kyrka är dock värd ett besök.

Från Bogen tog vi vägen norrut mot Lekvattnet. Väl där fick vi söka efter missionshuset en stund, men eftersom vi hade foton att gå efter kom vi rätt. Utanför missionshuset från 1910-talet träffade vi Yvonne Johansson som just då var där för att förbereda för uthyrning. Inte bara fick vi se huset från insidan och sjunga en psalm, vi blev också hembjudna till Yvonnes hus i Fäbacken.

Yvonne berättade om församlingens arbete och jag fick en inbjudan komma tillbaka för att medverka vid tillfälle. Styrkta av smörgås, en underbar utsikt och vägbeskrivning for vi vidare till nästa missionshus, Torpberg i Östmarks socken. Torpberg var en helt ny bekantskap för oss, men vägbeskrivningen var perfekt och vi nådde fram. Här ordnas ibland sommargudstjänster av Östmarks församling. Förutom Torpberg hade Östmarks missionsförsamling också missionshus i Lämbacken och Röjdåsen. Östmarks Evangelisk-Lutherska missionsförening tillhörig Bibeltrogna Vänner tog 1912 över Sörmarks skola för att använda det till missionshus, numera är det privatbostad.

Via Nyskoga kyrka tog vi oss sedan fram till Södra Finnskoga missionsförsamlings missionshus i Falltorp byggt 1914 nära norska gränsen. Pingstförsamlingen Elim i Torsby byggde på 1940-talet ett kapell i Skråckarberget, Södra Finnskoga. Torleif Styffe nämner om att vid kraftverksutbyggnad i norra Värmland fanns ett 30-tal pingstvänner som bildade en egen församling. Vi återfann huset vid vårt besök där.

Efter vår tur genom västliga bygder i Nordvärmland fortsatte vi nu resan norrut i Klarälvdalen där vi såg Brattmon i Dalby byggt 1928 och Kärrbackstrand i Norra Finnskoga. I Brattmon huserar nu kooperativet Bracoop.

Utan framgång letade vi efter missionshuset i Båtstad som sedermera varit café under namnet Slink-in. Istället besökte vi ett annat slags ”tempel” – köpcentrat i Långflon innan vi reste in i Norge för övernattning i Trysil. Där fick vi med oss ett foto på Misjonshuset i Trysil.

Trysil

Det går alldeles utmärkt att kombinera missionshussafari med andra resmål och på denna resa blev det Idre, Särna och vasaloppsstartplatsen i Berga by. Längs vägen såg vi också brandbekämpande helikoptrar och tyska brandbilar. På vägen åter in i Värmland for vi förbi Sälenfjällen och fjällkyrkorna där samt bygget av flygplats i Rörbäcksnäs. När vi sedan for söderut längs Klarälven fick vi äntligen syn på Värmlands nordligaste missionshus, Båtstad i Norra Finnskoga. Det ligger strax söder om Höljes, strax innan vägen går över Klarälven. På plats i huset fanns Lizzy Larsson som en gång startat cafét och som fortfarande äger huset. Det hade tidigare varit byggt som skola i Höljes 1850. Sista fotot visar handlaren Knut-Erik Henriksson med fru och två av sina döttrar. Han var farmorsfar till Lizzys dotter Britta och lät märka upp stockarna, riva huset och uppföra det på den nuvarande platsen – en tidigare vältplan för flottningsvirke. Arvingarna till Henriksson skänkte huset till Norra Finnskoga missionsförsamling 1953 – sedan såldes det till Lizzy i början av 1960-talet och här drev hon café under tio somrar. Lizzy öppnade dörrarna för oss så vi fick ta oss en titt inomhus också, det är guld värt med dessa generösa människor vi har fått möta. Fortsättning följer i nästa del.

 

 

Fortsättning följer här.

Väckelsens hus i Kila del 1

Metodismen i Kila

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor, jobba metodiskt alltså – det blev deras öknamn som de sedan tog till sig. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar. Genom pastor Leonard Eriksson som började med predikostunder i hemmen 29 april 1882 kom metodismen till Kila. Till att börja med räknades gruppen av metodister som en utpost till Säffle, men från 1914-15 när Salemskapellet byggdes fick den alltmer självständig prägel. Enligt en artikel i Säffle—Tidnigen från 1944 var pastor Svante Svensson särskilt verksam och nitisk för att bygget skulle bli av. Byggkostnaden var 4000 kr och 1934-35 renoverades det in- och utvändigt och kapellet fick altarrundel. Namnet Salem är hebreiska och betyder frid, jämför ”shalom” och ”salaam”. Här fanns söndagsskola och juniorförening för de lite äldre. 1916 bildades en ungdomsförening. I artikeln från 1944 står vidare att läsa: ”Förr i tiden gick det att samla mycket folk i mötena i Salemskapellet, och den tidens ungdom och även äldre medlemmar följde ofta med sina pastorer till Kila, när de skulle predika där. Då gick man med glatt mod den 7 km långa vägen fram och åter. Det är en lagom och hälsosam promenad även för vår tids käcka ungdom.”

Efter en brand i Torp vintern 1948 bodde Elisabet ”Betty” Pettersson ett drygt år i Salemskapellet i Södra Ed, där det fanns ett rum och kök på bottenvåningen i den södra änden av kapellet. En berättelse från den tiden är, att mitt under en gudstjänst började Elisabets väckarklocka ringa. Klockan var högljudd och kapellets väggar inte så välisolerade, så gudstjänsten fick avbrytas tills klockan blev avstängd. Predikantens son hade varit inne hos henne före gudstjänsten och satt på klockan. På bilden ses Betty utanför kapellet.

Betty Pettersson vid Salemskapellet

Kapellet var beläget i Södra Ed, mittemot vägen in till Rönningen. När vägen skulle breddas revs det, sista gudstjänsten hölls på nyårsdagen 1963. Metodisternas verksamhet fortsatte dock i Kila, från 1949 hade man sommarverksamhet i Metodistgården i Kållerud, även kallad Sven-Petters gård eller Fridhem. Man köpte också mark, tio tunnland, och Kållerud blev plats för läger och söndagsskolefester. 1949 leddes sommarfesten av söndagsskolans föreståndare Bertil Wernberger, flera hundra fanns i publiken vid den lyckade festen enligt en tidningsartikel. Huset finns kvar idag, men såldes av metodistförsamlingen 2005. Frälsningsarmén har rötter inom metodismen och tidigare fanns det en kårlokal i Säffle. Även om man inte hade någon lokal i Kila gjorde man besök i de andras gudstjänstlokaler i Kila.

Kållerud

Metodistgården – foto Bosse Kihlgren

Baptismen i Kila

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850. Baptismen har tanken att dop och församlingsmedlemskap är något man ska ställning till själv och döper därför inte spädbarn. Säffle baptistförsamlings juniorförening, Solstrålen, byggde 1945 sommarhemmet Talldungen vid Sjönsjö i Kållerud i Kila. Byggkostnaden uppgick till 700 kr, och mycket frivilligt arbete lades ner för att huset skulle bli till. Ledare i föreningen var bland annat Gustaf Kåberg, Einar Wiklöv, Irene Svensson och Gunhild Hägglund. Huset är numera sommarstuga och benämns ”Strandliden”.

Talldungen nybyggt               Talldungen – Strandliden foto Bosse Kihlgren

En gren som växte fram ur baptismen är pingströrelsen. Filadelfiaförsamlingen i Säffle fick genom testamente en bondgård i Flatebyn när Maria och Torsten Gård omkom i en bilolycka 1986. På gården hålls tältmöten och andra samlingar främst sommartid, ofta med inriktning på arbetet bland missbrukare genom LP-kontakten.

Flatebyn

Flatebyn

Ett minnesvärt kapell

 

Georg Johanson

 

Åker man E 45:an norrut från Fagerås mot Sunne passerar man efter 8 km på vänster sida ett gammalt baptistkapell i trakten av Tolita med inskriptionen ”Glänne kapell 1878” väl synligt från vägen. Det är en tegelbyggnad som numera i det närmaste sover sin törnrosasömn. Annat var det på folkväckelsens tid. Då var kapellet platsen för en livaktig verksamhet som tilldrog sig stor uppmärksamhet i bygden. Här samlades stora skaror människor för att lyssna till förkunnelsen från de predikanter/kolportörer som representerade en av de folkrörelser som vid denna tid växte fram i vårt land, nämligen baptismen.

Utmärkande för denna rörelse var betoningen på den personliga omvändelsen till tro på Jesus Kristus som åtföljdes av dopet genom nedsänkning i vatten. I motsats till barndopet var detta ett s k ”vuxendop” och stod i strid med svenska kyrkans tro och lära.

Den som främst förknippas med Glänne kapell var en lekmannaförkunnare vid namn Per Nilsson som gick under smeknamnet ”Per på Skinka” efter namnet på den gård, han som en bygdens son kom ifrån. Han skiljde sig från andra predikanter bl a genom sin färgstarka förkunnelse på värmländska. Framgången för honom och församlingens verksamhet visade sig inte minst genom de många omvändelserna. Under en kort period döpte han över 500 personer. I bygden levde länge minnet av ”Per på Skinka” kvar genom de berättelser och sägner hans personlighet väckte.

Som exempel på hans sätt att uttrycka sig berättas att då han talade om den ”förlorade sonen” sade han att ”hans gamle klär hade han slete på, tills inte löppera feck spänntag i trasera. Men då förstod han, att det var bäst att vänne sig te far igen. Och det gjorde han och var välkommen.”

Eftersom verksamheten i Glänne kapell pågick under den stora utvandringen till USA decimerades snart församlingen efter att ha haft 483 medlemmar och många av församlingens medlemmar bildade i USA en avläggare till Glänneförsamlingen i trakten av Oregon, Wisconsin.

Då jag på 1970-talet sammanträffade med Levi Pethrus berättade han att han som ung evangelist fick starka intryck av ”Per på Skinka” som han en kort tid fick följa i verksamheten i Glänne kapell.

Georg Johanson, pastor, Laknäs, Leksand

 

Vad ligger i ett namn? Vad kallades väckelsens hus?

Tabor, Betel, Betania, Saron, Filadelfia. Namn från Bibelns blad som funnit vägen in i det värmländska landskapet och kulturmiljön, men vad betyder de? Vad skiljer ett missionshus från ett kapell, en missionsförening från en missionsförsamling? Vad menas med adventist, baptist, metodist och pingstvän?

Utifrån den så kallade missionsbefallningen i Matteus evangelium 28:18-20  med uppmaningen ”gå ut och gör alla folk till lärjungar” ville man förverkliga detta både på hemmaplan och ute i världen – den inre och den yttre missionen. Så benämns de ”Grums mission” eller ”Sunne mission”. Missionsföreningar bildas som inte gjorde anspråk på att vara kristna församlingar, utan fortsatte att höra till Svenska kyrkan. De hus som man byggde fick inom EFS och senare Missionsförbundet benämningen missionshus. Inom baptismen, metodismen talar man om kapell och här är det inte längre fråga om inomkyrkliga rörelser – man kallar sig församling.  När Värmlands Ansgariiförening och majoriteten av missionsföreningarna i den lämnar EFS och går till Svenska Missionsförbundet påverkar det namnbruket hos många. Efterhand gör en del som Älvsbacka och kallar sig Älvsbacka brödraförsamling. Andra signalerar sin självständighet genom att kalla sig ”Stavnäs friförsamling” eller ”Kroppa kristna friförsamling” Andra markerar starkt mot Svenska kyrkan genom namn som ”Borgviks sanna kristna missionsförening” och ”Guds församling i Millesvik”, vanligast blir dock formen ”Ölme missionsförsamling”.

Baptisternas framhållande av dopet som en medveten handling har gett dem deras namn. Baptizo, grekiskans neddoppa känner vi också igen i ”Jean Baptiste” – Johannes döparen. Troendedopet på egen bekännelse av tro gav medlemskap i församlingen, den lokala, självständiga församlingen.

Om baptist var något man gärna kallade sig, var metodist från början ett öknamn. Metodismen växte fram som en väckelserörelse inom Anglikanska kyrkan på 1700-talet med John Wesley som en av initiativtagarna. De fick sin benämning av omgivningen på grund av att de tog allvarligt på sin livsföring, tro och andaktsliv – enligt Bibelns metod som Wesley senare uttryckte det. Man kan utrycka det som helgelse, att man som troende utvecklas att bli alltmer lik föredömet – Jesus Kristus. Detta begrepp går igen i namnet Helgelseförbundet, ett annat av de trossamfund som hade verksamhet i Värmland.

Advent betyder ankomst, inom kyrkan adventus Domini – Herrens ankomst. Adventismen har haft Jesu återkomst som ett starkt tema, 1843 var ett av de år som han förväntades återkomma till jorden. Ur denna rörelse med rötter i USA växer sedan Sjundedags Adventistsamfundet fram i Sverige.

Ordet pingst kommer av grekiskans den femtionde – femtio dagar efter påsk inträffar pingstdagen. Pingströrelsen betonar det som lärjungarna fick genom den helige Andes utgjutande över lärjungarna denna dag enligt Apostlagärningarna 2. Dessa Andens gåvor som tungotal, helbrägdagörelse och profeterande sågs inom rörelsen som tecken från Gud i en ny tid.

Gemensamt för alla rörelserna utom de inomkyrkliga (EFS, BV) är att de kallats frikyrkliga, även av sig själva. Termen frireligiös är däremot en beteckning på frikyrkliga, som många frikyrkliga ser som en nedsättande etikett utifrån.

Oftast har ortsnamnet funnits med i benämning av församlingar, föreningar och lokaler. I vissa fall har lokalen fått namn vars innebörd är lätta att förstå som Klippan i Fryksände, Fridhem i Järnskog, Fridshyddan i Forshaga, Hvilan i Dalby och Korskyrkan i Karlstad.

Dessa är dock få i jämförelse med den mängd av bibliska namn som används som namn på församlingar och lokaler. Störst förekomst har vi inom Baptistsamfundet, Pingströrelsen och Örebromissionen, även om det förekommer inom EFS och Missionsförbundet. Här är en kort förklaring av begreppen, inom parentes ges exempel på var namnet använts.

Immanuel (Lysvik) – Gud med oss – en benämning på Jesus

Tabernaklet (Karlstad) – tält som skulle vara Guds boning bland israeliterna under vandringen genom öknen, ersattes senare av templet i Jerusalem

Platser i och runt det heliga landet:

Betania (Kila) – delade meningar om betydelsen bland förslagen finns: ”betryckets hus”, dadel- eller fikonhus. Här bodde Jesus vänner systrarna Marta och Maria samt deras bror Lasaros som Jesus uppväckte från de döda enligt Johannesevangeliet.

Betel (Sunne) – Guds hus. El betyder Gud på hebreiska och återkommer i många namn som Daniel, Gabriel och Samuel. En plats där Abraham och Jakob byggde altaren och här förvarades den heliga förbundsarken under en period.

Betesda (Slottsbron) – Barmhärtighetens hus, en vattenbassäng i Jerusalem. Enligt Johannes evangelium 5 botade Jesus här en man som legat sjuk i 38 år.

Betlehem (Kristinehamn) – Brödhuset. Förutom att världens äldsta kyrka, Födelsekyrkan, finns här är staden kopplad till kung David och hans släkt.

Ebeneser (Töcksfors) – hjälpstenen, här reste profeten Samuel en minnessten för att påminna om en seger över filisteerna. Tolkning av namnet –  ”Ända tills nu har Herren hjälpt oss”

Elim (Torsby) – Lägerplats för israeliterna under ökenvandringen efter att de räddats från faraos här genom att gå torrskodda genom havet.

Emmaus – eventuellt ”Varma källor”. Den uppståndne Jesus slår följe med två lärjungar och men först när de kommer till Emmaus känner de igen honom. Inget belägg för något hus i Värmland har påträffats, men motivet Emmausvandrarna förekommer i fondtavlor.

Salem (Karlskoga) – Frid, jämför fridshälsningarna på hebreiska shalom och arabiska salaam.

Saron (Karlstad) – Slättområde mellan Jaffa och berget Karmel, känt för sin rikedom på blommor. ”Jag är en vildros på Sarons slätt, en lilja i dalen” Höga Visan 2:1.

Sion (Filipstad) – en kulle i Jerusalem, men också använt som namn på tempelberget och hela staden Jerusalem. Jämför med begreppet sionism – kampen för en judisk stat/judarnas återvändande till Israel.

Tabor (Svanskog) – berg öster om Nasaret i Galileen, enligt vissa traditioner utpekat som platsen för Kristi förklaring. Där får lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes tillsammans med Mose och Elia höra ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” Matteusevangeliet 17.

Två församlingar lyfts i Uppenbarelseboken fram som föredömen och deras namn har återkommer som namn på många församlingar och lokaler inom pingströrelsen.

Filadelfia ”Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela jorden för att pröva jordens invånare.”

Smyrna ”Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik”, ”Var trogen intill döden så skall jag ge dig livets segerkrans.”

Inom Metodistkyrkan och Katolska kyrkan har namn efter apostlar och helgon använts

S:t Johannes (Karlstad), S:t Paul (Filipstad), S:t Petrus (Karlskoga), S:t Göran (Karlskoga)

En senare trend är att kyrkor och församlingar får namn efter stadsdelar, här hittar vi Vasakyrkan i Filipstad, Broängskyrkan i Kristinehamn, Blinkenbergskyrkan i Hagfors, Centrumkyrkan i Säffle och Tingvallakyrkan i Karlstad.

Beteckningarna inom Frälsningsarmén hämtades från det militära. Kåren var den lokala gruppen, hemförbundet organiserade kvinnorna och för barnen fanns solstrålebrigad för flickor samt vargungebrigad för pojkar. Hjälptruppen utgjorde stödförening och ledarna kallas till exempel major, kapten eller löjtnant.

 

Före husen fanns rörelserna

När vi räknat över antalet missionshus, kapell, missionskyrkor, pingstkyrkor, sommarhem, ja alla väckelsens hus i Värmland har vi funnit 582 hus. Alla har inte funnits samtidigt, ibland har de ersatt ett tidigare, men å andra sidan har vi inte hittat alla än.

vackelsens-lokaler

Idag är det ofta husen som påminner om väckelserörelsens utbredning i Värmland, såvida de inte försvunnit, men husen var inte början utan de blev resultatet av vad som rörde sig bland folket. Ibland har mer spektakulära fenomen lyfts fram som förelöpare till väckelsen, det har handlat om roparerörelser, sovare, syner och predikaresjuka. Rötterna är dock både djupare och bredare än så. 1700-talet innehöll ett efterspel till den stränga lutherska ortodoxin under 1600-talet. Här lyftes upplysningstankar och ifrågasättande av de rådande lärorna, men också alternativ till kyrkans gudstjänstliv. Pietisterna, de fromma, eftersträvade ett personligt gudsförhållande och ett innerligt andligt liv. Dessa rörelser möttes under åren 1726-1858 av restriktioner i form av konventikelplakatet, som till vissa delar fanns kvar efter 1858.

Det var tillåtet att ha andakter med husfolket på gården, men konventiklar, möten, där folk samlades utan präst var inte tillåtna och de som ordnade sådana kunde bestraffas.

Nyevangelismen

Till grundförutsättningarna för läsarna, som medlemmarna i väckelsen kallades hörde tillgången till biblar. Under 1800-talet var flera bibelssällskap var verksamma för att sprida biblar, inte minst i Karlstads stift. Detta tillsammans med ett ökande intresse för mission kom att karakterisera denna väckelse. En stor missionsinspiratör som verkade i hela Sverige var Peter Fjellstedt från Sillerud. Han prästvigdes och reste först ut som missionär i Indien och Osmanska riket, men avbröt på grund av hälskoskäl. Han kom istället att få stort inflytande på missionsarbete i Sverige, inte minst för kolportörernas verksamhet. Kolportörens ursprungliga uppgift var att sprida kristna böcker och tidskrifter, men kom på flera håll också att hålla möten vilket då var i strid med konventikelplakatet. Från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) fick en del kolportörer intyg för sin verksamhet och bland dessa kan i Värmland nämnas Johannes Andersson (Fjellstedts-Johannes) och C.J. Nyvall som senare blev ledande inom Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet. En kvinnlig pionjär var Nelly Hall från Helgelseförbundet som bland annat var verksam med mötesverksamhet på Hammarö och i Stavnäs.

Denna rörelse, den nyevangeliska, var från början inomkyrklig. Vissa präster motarbetade den som i fallet Anders Lignell i Kila, vars kamp med Johannes Andersson förtjänar en egen beskrivning. Andra präster var positivt inställda till väckelsen och folk vandrade att höra deras predikningar. När sedan en del stor del av väckelsen i Värmland fortsatte utanför Svenska kyrkan ställdes dessa präster inför dilemmat att välja mellan kyrkan och de nya rörelserna. En präst som tog steget och blev frikyrkoman var Andreas Fernholm, för övrigt svärson till Anders Lignell och betydelsefull vän till Ferdinand Fröding, Gustaf Frödings far. Fernholm var verksam både inom Baptistsamfundet och Missionsförbundet bland annat som vid missionskolan i Kristinehamn.

Missionsförbundet

1865 grundas Värmlands Ansgariiförening (VA) av missionsföreningar runt om i Värmland.  Förutom föreningar i Värmland fanns också missionsföreningar i runt om i Dalsland, Vänersborg, Bohuslän och Gullspång som hörde till. VA blev ansluten till EFS och var med om att 1866 skicka missionärer till nuvarande Eritrea. Carl-Olof Rosenius var den tongivande inspiratören inom EFS. P. P. Waldenström blev hans efterträdare som redaktör för den mycket lästa tidskriften Pietisten. 1876 skrev Waldenström i Pietisten om synen på försoningen mellan Gud och människa. Med utgångspunkterna ”Var står det skrivet?” och ”Vad står det skrivet?” presenterar han en försoningslära och en gudsbild som skilde sig från tidigare förkunnelser och som kom att uppröra många inom EFS. Den så kallade ”försoningsstriden” tillsammans med synen på fria församlingar och egna nattvardsfirande i dessa ledde fram till bildandet av Svenska Missionsförbundet (SMF). Många framförde att nattvarden inte skulle vara en social plikt utan firas i de verkligt troendes gemenskap och församlingarna skulle vara fristående från statskyrkan. Missionärer skulle inte behöva bekänna sig till Augsburgska bekännelsen längre, om man till exempel delade den syn på försoningen som Waldenström stod för. Waldenström var ej med vid själva bildandet av SMF, men blev tillsammans med E.J. Ekman dominerande under dess första period. VA anslöt sig 1879 till SMF tillsammans med största delen av missionsföreningarna.Värmland och Dalsland utgjorde 1871 fram till 1997 gemensamt distrikt, då också Örebro län länkades med.

En plats för många läger inom Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) var tidigare Ungdomsgården Fryken i Västra Ämtervik. 1968 blev Vägsjöfors Herrgård inköpt som distriktsgård och senare tillkom scoutlägergården Ladtjärnstorp där scouter, konfirmander och ungdomar samlas till lägerveckor, framför allt sommartid.

cirkel

EFS

I Fryksdalen fick norska predikanter som Johannes Johansen, Oler Guttormsen och Erik Slätmoen stort inflytande på den del av väckelsen som stannade inom Svenska kyrkan och höll fast vid kyrkans bekännelseskrifter – i motsats till Svenska Missionsförbundets församlingar.

De föreningar som blev kvar inom EFS bildade 1882 Lutherska kretsföreningen, med föreningar i trakterna kring Arvika och Säffle samt i Fryksdalen, Klarälvsdalen och Kristinehamn. För EFS i Värmland har Sandvikengården i Edane fått mycket stor betydelse. Sandviken testamenterades till EFS och har sedan 1931 fungerat som lägergård, inte minst för många konfirmandläger.

BV

Ytterligare splittring blev resultatet av en debatt kring bibelsyn där EFS missionsdirektor Adolf Kolmodin kritiserades för att närma sig den historisk-kritiska bibelforskningen för mycket. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) kom 1911 att samla en del som stod för en mer konservativ syn på Bibeln. I Värmland fick BV representation i Fryksdalen och i Säfflebygden. Idag är namnet Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna vänner och i Värmland finns de idag i Östmark.

Metodistkyrkan

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869 varifrån metodismen spreds vidare till bland annat Degerfors, Karlskoga och Björneborg. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar.

Frälsningsarmén (FA)

William Booth, med rötter inom metodismen i England, grundade 1865 ”Den kristna missionen för Öst-London”, vilken 1878 fick namnet Salvation Army. Till Sverige kom Frälsningsarmén 1882. Utmärkande för Frälsningsarméns etableringar i Värmland är att det är kvinnliga pionjärer som ”öppnar eld” på nya platser när 16 kårer etableras under åren 1887-1915. I Sysslebäck 1899 är det kapten Augusta Jonson och löjtnant Hildur Högberg som håller det första mötet i Hole missionshus. Från början har man där ingen bestämd lokal eller bostad och kårens första namn blir därför ”Värmlands bykrig”.  I Kristinehamn öppnas kåren 1888 av kapten Hilda Larsson och kadetterna Ellen Blomkvist och Ingeborg Nygren. 1896 uppförs kårens lokal i medeltidsstil med runt krenelerat torn och kallas därför för ”Borgen”. Kristinehamn är tillsammans med Arvika de två platser där Frälsningsarmén finns representerad i Värmland idag.

Svenska Baptistsamfundet

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850.

1858 grundas de två första baptistförsamlingarna i Värmland i Övre Ullerud och Östra Fågelvik, sedan följer ett fyrtiotal församlingsbildningar fram till sekelskiftet och ytterligare ett tjugotal under 1900-talet. Baptismens framväxt noteras i landshövdingeberättelsen 1886-90: ”Baptister och baptistiskt sinnade lära å några orter vara rätt talrika och vålla mycket obehag inom de församlingar, der de uppehålla sig”. Församlingar grundas såväl i städerna som på landsorten och bland de första kolportörerna finns H. C. Segerblom, utsänd av Stockholms missionsförening i slutet av 1850-talet. Segerblom fick kyrkorådsförbud av kyrkorådet i Östra Fågelvik 1859 för sin verksamhet och blev stämd inför häradsrätten. Olof Jansson och Jan Gustaf Olsson från Nyed fick böta 50 kronor vardera för att de upplåtit rum för möte med Segerblom. Hans verksamhet sågs som splittrande, ett förakt för allmänna gudstjänsten och hans undervisning av barn undergrävde Lutherska kyrkans lära och tro. E.M. Nilsson var en annan av pionjärerna och han var med vid tillkomsten av det första baptistkapellet, Acksjöns kapell, som byggdes 1874 i Nyed. Bakgrunden var att man ville samlas till julotta och sökte låna skolhuset, men prosten och kyrkvärdarna var emot. Mötet blev av ändå, en del fick stå utanför de öppna fönstren för att ta del av gudstjänsten. Efter mötet träffar Nilsson en av bönderna, Bond-Jonte som sa:

”Det är förfärligt att de ska stänga skolhuset för sånt där. Om ungdomen ställt till supkalas, så hade ingen sagt något om det. Men hör, ni gubbar, ni kan bygga ett hus på andra sidan vägen här”. Så påbörjas en insamling på orten och ekonomiskt stöd kommer från Stockholm så kapellet blir av.

Arnäsgården i Deje var fram till försäljning bland annat lägergård för scoutverksamheten inom baptisternas ungdomsförbund Svenska Baptisternas Ungdomsförbund.

Equmeniakyrkan

Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan bildade 2011 ett gemensamt samfund, som efter beslut på kyrkokonferensen i Karlstad 2013 fick namnet Equmeniakyrkan. Samfundens ungdomsorganisationer hade redan 2007 gått samman och kallar sig Equmenia och är idag Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation. Equmeniakyrkan har idag 55 församlingar i Värmland och dessa hör till Region Svealand.

Örebromissionen – Helgelseförbundet – Evangeliska Frikyrkan

Bland församlingarna i Baptistsamfundet kom Örebro missionsförening under ledning av John Ongman att inta en allt självständigare roll gentemot samfundsledningen. Vid Örebro missionsskola kunde både kvinnor och män utbildas och man skickade ut egna evangelister, bland annat till församlingar i Värmland. Från det som kom att kallas Örebromissionen sändes också missionärer utomlands och man var mer öppen för den framväxande pingstväckelsen. Detta ledde till att Svenska Baptistsamfundet splittrades och i Värmland följde några församlingar och grupper med till Örebomissionen (ÖM). Ett exempel på detta är Saronförsamlingen i Karlstad som bildades 1938 av medlemmar från Karlstads baptistförsamling. Saronförsamlingen byggde senare Korskyrkan och hade som utpost bland andra Värmlands Dalby Sarongrupp. Saron blev också beteckningen på gemenskaper i Arvika, Karlskoga, Kristinehamn och Lesjöfors. Örebromissionen gick 1997 tillsammans med Helgelsförbundet/Fribaptisterna under namnet Evangeliska Frikyrkan (EFK). Helgelseförbundets hjärta, Torpkonferenserna utanför Kumla, har arrangerats sedan 1887 och i Värmland har de haft verksamhet i Norra Finnskoga, Norra Råda och Sunne.

Pingströrelsen

Arvika nämns som en av de orter där ”pingstelden” tändes i Sverige 1907, närmast då från Kristiania i Norge. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillhörde Svenska Baptistsamfundet, men blev under sin dynamiske föreståndare Lewi Pethrus den ledande församlingen inom Pingströrelsen. Från 1918 börjar det bildas pingstförsamlingar i Värmland och fortsätter så in på 1920- och 30-talen. Moderförsamlingar bedriver verksamhet på utposter som kan bilda egna församlingar som i fallet med Kristinehamn och Filadefia i Storfors. I Värmland går också en del baptistförsamlingar över till att bli pingstförsamlingar, detta händer med Gunnarskog, Skattkärr – Östra Fågelvik och Karlstads andra baptistförsamling men i Slottsbron är det missionsförsamlingen som byter. På andra orter är det enskilda eller grupper av medlemmar i andra församlingar som blir pingstvänner. Det är framför allt i städer och på orter i storlek som Deje, Ekshärad och Koppom som pingstförsamlingar etableras, och i mindre utsträckning på landsbygden. Påfallande många tar med Filadelfia i sina namn, till exempel Filadelfia i Skråckarberget eller Filadelfiaförsamlingen Töcksfors. Drygt 40 pingstförsamlingar kom att grundas i Värmland, cirka hälften finns kvar idag.

Övriga rörelser

Adventismen i Värmland har också haft några församlingar i Värmland vilket beskrivs i annan artikel i denna tidskrift.  Svenska Frälsningsarmén bildades som en utbrytning ur den större, internationella Frälsningsarmén, man önskade mer likna övriga frikyrkor med mindre centralstyrning. I Värmland hade de kortvarig verksamhet i Karlstad och Kristinehamn.

Katolska kyrkan har idag två församlingar i Värmland, i Karlstad och i Karlskoga. Båda dessa har gamla frikyrkolokaler som kyrka. I Karlstad tog man över Tabernaklet från baptistförsamlingen som gick samman med missionsförsamlingen till Tingvallakyrkan. I Karlskoga är den tidigvarande metodistkyrkan nu hem för S:t Görans församling. Fristående församlingar har också funnits under olika perioder, ett av dem, International Mission Church, har sin verksamhet i Karlstad på Drottninggatan där den katolska församlingen var tidigare. Det första baptistkapellet i Värmland, Acksjöns kapell, är nu flyttat till Mariebergsskogen i Karlstad. Bland de som använder det finns Vännernas samfund också kända som kväkarna.

Relationen till andra folkrörelser

Mycket finns att nämna om relationerna mellan de tre första klassiska folkrörelserna i Sverige och här ska bara nämnas några exempel. Tage Erlander hade genom sin far koppling till väckelserörelsen. Han berättar i sina memoarer att när Hjalmar Branting besökte Värmland 1907 fick man inte tag i någon lokal i Munkfors eller Ransäter där han kunde tala. Den som ordnade så att Branting fick tala i Missionskyrkan i Munkfors var den frisinnade och frikyrklige riksdagsmannen A. H. Göthberg, vilket denne fick kritik för. Erlander menar att Göthberg säkert var rädd att Branting skulle förföra åhörarna, men att han gjorde den modiga handlingen av hänsyn till yttrandefriheten, en slags värmländsk Voltaire om man så vill – i alla fall i den situationen.

De frikyrkliga blev i stor utsträckning nykterister och i en del fall delade man också hus, ordenslokaler kunde övergå till att bli missionshus Vissa missionsföreningar redovisar att de hade ett ”halvt” missionshus, då kunde det vara delat med en blåbandsförening eller en annan församling. Mycket mer finns att säga om dessa andra folkrörelsers lokaler, men det får bli en annan historia.