De sista metodisterna i Karlanda

Detta inlägg anknyter till det föregående om metodismens framgång i Munkfors på 1870- och 1880-talen, men också till tidigare inlägg med Ulla Karlssons historik över metodistförsamlingen i Karlanda, första delen finns att läsa här.

IMG_3400
Metodistkapellet i Västra Bön, Karlanda. Bilden tillhör Maria Ekenstedt

Metodist-Episkopalkyrkan, som den länge kallades, räknade 1868 som sitt startår. Metodismen grundlades i England på 1730-talet av prästen John Wesley. Efter hans död blev resultatet en utpräglad frikyrka, som snart också fick fäste i Amerika. Den svenska metodismen har faktiskt starkare kopplingar till USA än till England.

Några metodistförsamlingar finns inte i Värmland idag. De gamla metodistförsamlingarna har upplösts. Den sista aktiva rena metodistförsamlingen som försvann var Åtorp, som tillsammans med Svartå gick samman med Nysund-Rudskoga missionsförsamling 2013 och bildade Brokyrkans församling. Så hade också tidigare skett i t.ex. Kristinehamn, Filipstad och Säffle.

Idag är metodismen i Sverige en rörelse som mest är ett kyrkohistoriskt minne. 2011 blev den svenska metodistkyrkan en del av den nybildade Equmeniakyrkan tillsammans med Svenska Missionskyrkan (Missionsförbundet) och Svenska Baptistsamfundet. På de flesta håll har de lokala metodistkyrkorna gått samman med de lokala missions- och baptistförsamlingarna. Nästan alla de vackra metodistkyrkorna som finns med på bild i kyrkans 100-årsskrift 1968 är idag sålda  och/eller rivna. Några av de som hyser levande församlingar är S:t Peter i Stockholm, S:t Jakob i Göteborg, Vårdklockans kyrka i Visby och Wesleykyrkan i Malmö (Limhamn). Klenoden Trefaldighetskyrkan i Stockholm är såld.

Varför blev det så här? Ja, i Värmlands del har förstås strukturomvandling och avfolkning spelat stor roll. När jag publicerade bloggartikeln om Munkfors och länkade i Facebookgruppen ”Munkfors” fick jag många positiva kommentarer, bl.a. skrev flera ”där har jag gått i söndagsskola”. Men i sekulariseringens 1950- och 1960-tal, var steget alltför stort från att delta i söndagsskolan eller att vara med i Epworthföreningen (så kallades, efter John Wesleys engelska födelseort, metodisternas ungdomsverksamhet) till att gå in och bli medlem i församlingen – för övrigt var själva medlemskapet resultatet av en process, det var inte bara att anmäla sig.

Det gjorde att medelåldern i de kvarvarande metodistförsamlingarna kom att bli allt högre, många medlemmar var födda före 1920. Det var inget fel på fromheten och hängivenheten för metodismens sak, det kan man se i t.ex. tidningen Svenska Sändebudet så sent som i början av 1990-talet.  Men i slutet av 1900-talet resulterade det i en lång rad nedläggningar och kyrkoförsäljningar.

Med sin liturgiska tradition så har inte heller steget till Svenska kyrkan varit så stort för metodisterna, flera pastorer har mottagits som präster i Svenska kyrkan. Den ekumeniska gemenskapen har säkert gjort det svårt att upprätthålla de gamla skiljelinjerna mellan samfunden.

När Equmeniakyrkan bildades valde några få församlingar, som i Östersund och Laxå, att stå utanför och istället bilda ett distrikt till den finlandssvenska Metodistkyrkan. Det har också bildats några fler ”purmetodistiska” gemenskaper i Sverige. Distriktsföreståndare är pastor Nils-Gustav Sahlin, som bor i Helsingfors men som tidigare varit pastor i Munkfors och Säffle.

I Karlanda hade det redan 1884 bildats en metodistförsamling. Det var ovanligt med metodistförsamlingar på rena landsbygden, ofta fanns en koppling till bruksorter och städer. Men Karlanda var inte unikt i Värmland, det fanns också landsbygdsmetodism i Glava, och i sydöstra Värmland i Nysunds och Visnums socknar.

Karlanda upphörde som egen församling 1970, och blev istället en utpostverksamhet till Arvika metodistförsamling. Under 1970-talet skrev Arvika Nyheter vid några tillfällen om verksamheten i Karlanda. Vid Allhelgonahelgen 1977 fick metodistkapellet finbesök, av biskop Ole E. Borgen (1925-2009), biskop för Metodistkyrkan i Norden 1970-1989. Medverkade gjorde också pastor Kjell Nilsson, komminister Esse Dahlin och Karlanda kyrkokör.

AN 771109 Karlanda metodistDet kan ha varit så att biskop Borgens besök var den sista, eller åtminstone en av de sista gudstjänsterna i kapellet. Det fanns dock framtidsdrömmar, man behövde 5000 kronor för en upprustning av kapellet. Siffran verkar oväntat låg, även med tanke på inflationen.

Bara en dryg månad senare, den 14 december 1977, gör Arvika Nyheters reporter Nils Norlén ett reportage och intervjuar Olov Kristiansson (1898-1980). Han är ”den siste metodisten i Karlanda”, även om det finns två medlemmar till, som är gamla och har flyttat.

Det är en sorglig bild, nu klarar han inte att skaffa ved och det behövs inte längre när kapellet inte används vintertid, eller knappast alls. Något riktigt svar på varför det blivit så illa har inte Olov Kristiansson, men han tänker inte heller gå över till någon annan församling, även om han gärna besöker deras gudstjänster. Fondtavlan från Västra Bön kom att flyttas till missionshuset i Hämnäs, som numera är Karlandas församlingshem.

Men den allra sista metodisten torde ha varit Anna Lundgren (1901-1989). Om henne skriver ovannämnde Nils-Gustav Sahlin i en artikel i Svenska Sändebudet i samband med hennes bortgång:

Anna var uppvuxen i ”kapellet” och den lilla församlingen där. Hon blev frälst vid 19 års ålder 1920 och var sedan en trogen medlem av församlingen och kyrkan i hela sitt liv. Eftersom hon var den sista i församlingen hade hon väldiga bekymmer för det gamla kapellet, som bara stod och förföll innan det blev sålt. Många samtal blev det med distriktsföreståndare, expeditionsföreståndare m.fl. innan försäljningen blev klar. Anna kände sitt ansvar.

Bekymmer hade hon också hur den lilla pensionen skulle räcka till. Tiondet tillhörde ju Herren, och det skulle församlingen ha, men så fanns det så mycken nöd i världen för övrigt… Ett namn som ganska flitigt förekommer i olika redovisningar var Anna Lundgren, Årjäng. Det saknas nu. Hon var ett bevis på stort offersinne. Anna hade levande tro, som bar henne genom alla prövningar och svårigheter. När människor bekymrade sig för att hon bodde ensam och isolerat vid så hög ålder, och undrade om hon var rädd att någon skulle komma och göra henne illa, brukade hon svara: -Jag är inte ensam, jag har ju Jesus. Han har lovat vara med mig och beskydda mig.

Det var alltid högtid att komma till Anna. Något av det finaste jag varit med om var att fira nattvard tillsammans med henne. Hon ville så gärna få nattvarden av ”sin pastor”, dvs någon från Metodistkyrkan.

Kapellet i Västra Bön blev till slut sålt och användes av Olov Kristianssons son Bror som lager för dennes rörmokeriverksamhet. Då gjordes en tillbyggnad på östra sidan. Sedan såldes det till en norrman som använde huset som fritidsbostad.

Denne norrman gick ur tiden, och vid vårt besök i april 2019 så var kapellet i ett mycket dåligt skick. Maria och Bengt Ekenstedt har sitt fritidshus som närmaste granne berättade att det just nu är okänt vem som kan anses som kapellets ägare eftersom den avlidnes broder var helt ointresserad, men det var samtidigt omöjligt att få kontakt med brodern genom att norska bouppteckningar inte är offentliga handlingar. Maria Ekenstedt är för övrigt barnbarn till Olov Kristiansson.

PS

Hur är det då – finns det metodister idag? Ja, ungefär 80 miljoner medlemmar finns i kyrkor anslutna till World Methodist Council. På Tonga i Stilla Havet är Free Wesleyan Church det största samfundet och har haft tidigare haft status som statsreligion. Och många kända metodister finns det – ni får se hur många ni känner igen… (de flesta bilderna från Wikipedia)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mission och Pingst i Holmedal

Holmedal01
Uppsals missionshus i Holmedal. Foto: Gilbert Svenson, Värmlands museum 1958

Jag kan inte avsluta denna enkla minnesteckning utan att nämna att även vår församling fått vidkännas söndringar de senaste åren, en följd av den Pingstbetonade förkunnelsen som förekommit och haft till följd att 12 medlemmar lämnat församlingen och gått till Pingstvännerna, men nu ser det dock ut som det stillnar av något och som vi hoppas att Gud må besöka oss med frälsning och föra oss på de vägar som hans välsignelse kan vila över oss, så är vår önskan och bön till Gud att när han till sist samlar in sin skörd en stor skara även från Holmedal må befinnas värdiga att stå inför tronen och sjunga Guds och Lammets lov i all evighet. Ske allt så.

Året är 1934 och Abel Nilsson i Breviken (1868-1945) har fått i uppdrag att skriva en 50-årsberättelse för den jubilerande Holmedals västra missionsförening. Abel hade varit församlingens ordförande sedan 1914 och var med om missionsföreningens bildande när han var 15 år gammal.

Men man kan förstås ana en stor sorg i veteranens ord över den splittring som präglat församlingen under dessa år. Matrikeln talar sitt tydliga språk även om Holmedal också är en utflyttningsbygd och en del av medlemsminskningen beror på utflyttning. Från 147 medlemmar 1920 så minskar medlemsantalet till 107 år 1930.

Pingstväckelsen slog rot i Holmedal på 1920-talet genom att holmedalingar som arbetat på andra orter gripits av budskapet och i några fall återkom till hembygden som evangelister. Två av dessa var Magnhild Olsson och Emma Gustavsson som deltagit i Smyrnaförsamlingens bibelskola. I maj 1929 samlades ”systrar och bröder” i baptistkapellet i Sollom och bildade en ”biblisk församling” för östra Holmedal, kallad Betaniaförsamlingen. Betania var ju en plats i det Heliga Landet där Jesu vänner Maria, Marta och Lasarus bodde. Tillsammans med Filadelfia så blev Betania ett av de mest populära namnen för nya pingstförsamlingar vid denna tid.

IMG_9859
Betania i Leverbyn i Holmedal är idag ett av de mest sorgliga exemplen på ett gammalt kapell som vanvårdats. Foto: Henrik Olsson 2018

1931 bildades också en pingstförsamling för västra Holmedal. Den fick namnet Filadelfia och ett kapell byggdes i Holmerud.

Att vara ”samfundsfri” var ytterst viktigt för den svenska Pingströrelsen vid denna tid. Det fanns ju inga samfund eller kyrkor i Bibeln, lärde Lewi Pethrus, utan enbart församlingar och ledningen var enbart Herrens. Denna syn var den vanliga inom Pingströrelsen ända in i vår egen tid, och ibland kan bli tydlig i tidningen Dagens insändarspalt. Istället blev Pingströrelsen ett nätverk av fria församlingar – även om det fanns ett mycket starkare informellt ledarskap genom Lewi Pethrus än vad t.ex. någonsin Waldenström eller Axel Andersson gjorde inom Svenska Missionsförbundet.

Abel Nilsson verkade inom Holmedals västra missionsförening. Även inom Holmedals östra missionsförening påverkades man av tidens rörelser.

När Holmedals östra firade sitt 100-årsjubileum 1986 presenterades en innehållsrik och välutforskad jubileumsskrift, visserligen i enkelt kopierat utförande, men förtjänstfullt producerad av förre distriktsföreståndaren Bertil Nordenstig. Han refererar ett ”allvarligt samtalsmöte” den 3 september 1933. Bakgrunden är den strid som varit inom Svenska Missionsförbundet, som refereras i Rune W. Dahléns doktorsavhandling i kyrkohistoria: Med Bibeln som bekännelse och bekymmer. Bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917-1942 med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfundsledningen, framlagd vid Lunds universitet 1999.

Axel Andersson (1879-1959) hade 1930 utsetts till missionsföreståndare och han var i mångas ögon en misstänkt person med en alltför liberal bibelsyn.

Ordföranden Anders Gustafsson hoppas i sitt hälsningstal [vid det ovannämnda mötet] att samlingen inte ”skall bli ett splittringsmöte”. Hårda ord fälls, men också kloka och försiktiga. Joh. Trell uttalade sin glädje över att mötet börjat i så god anda. Vi bör inte överge Missionsförbundet därför att det fått en tjänare som vi tycker är mindre lämplig. Sådant har hänt förr, men det har ordnat sig, tyckte Trell. Stefan Thuresson, som då var föreståndare, erinrade om hur det var då församlingen sökte anslutning till Missionsförbundet. ”Missionsförbundet var då den enda organisation som vilade på sådan grund att anslutning kunde komma ifråga. Den hade inga misstankar mot sig. Man borde genom handlingssätt visa sin inställning. Man borde dra in anslaget till SMF:s inre mission tills vidare. Åtskilliga beskyllningar för modernism hade framkommit i en del tidningar mot några av Missionsförbundets pastorer”. Men Elov Andersson menade, att det visat sig att många beskyllningar ”varit lögner”. ”Bäst att ej sätta tro till sådana beskyllningar som ej lämna något bevis för sin sanningsenlighet”. Och Joh. Kylander ”undrade om det är rätt att enbart låta kritikens gissel gå över Missionsförbundets ledning. Hur vore det att bedja lite mer för våra ledare?”. Emellertid beslutades om att en resolution skulle sändas till Missionsförbundet om att församlingen ville ”omringa och försvara vår gamla Bibel som varande Guds ord”.

Så långt Nordenstigs referat. Det fanns vid denna tid en strömning inom Svenska Missionsförbundet som kallades de ”pingstbetonade”. Redan 1929 hade Betesdaförsamlingen i Slottsbron lämnat Svenska Missionsförbundet men denna församling hade redan från början starka kopplingar till pingstväckelsen. Under perioden 1930 till 1936 lämnade 15 församlingar Svenska Missionsförbundet, men det är också viktigt att komma ihåg att under samma period välkomnades inte mindre än 89 nya församlingar vid generalkonferenserna. Det var dock på många håll som man upplevde ett medlemstapp åt pingsthållet.

Riksevangelisten Alex Olovson (1887-1954) betecknades som en av de ”pingstbetonades” ledare inom Svenska Missionsförbundet. Han var flitigt anlitad som seriemötestalare i Nordmarken. Han kom senare att lämna SMF och gå till Pingströrelsen. En annan ledande person var Frank Mangs (1897-1994) som dock aldrig lämnade Svenska Missionsförbundet, utan istället under en längre tid hade sin verksamhet i Oslo. Mangs kom att rota sig i Nordmarken efter andra världskriget, skaffade sig ett hus i Töcksmark vid Foxens strand och vilar nu på Töcksmarks kyrkogård.

Vad hände då sedan? Ja, i Holmedals socken så blev Betania och Filadelfia en församling 1983. Istället för att bevara de gamla kapellen beslutades att tillbygga den 1964 byggda pastorsbostaden nära Holmedals kyrka med en kyrkolokal, som stod klar 1993 och fick namnet Holmegården. Kapellen såldes.

De gamla skiljelinjerna började att blekna bort, både vad gäller att hålla på sitt, ”renlärigheten” och den starka pingstidentiteten. Naturligtvis förändrades också missionsförsamlingarna. I Nordmarken blev det också tydligt att även Svenska kyrkans församlingar och frikyrkoförsamlingarna kunde samverka på ett helt annat sätt. Ett exempel var den karismatiska konferensen som anordnades i Karlanda kyrka 1979. Det blev lättare att se vad som förenade alla kristna än vad som skilde dem åt, och samhällsomvandlingen med avfolkning och bättre kommunikationer gjorde också att det var både dyrt och opraktiskt att hålla sig med så många olika lokaler.

IMG_0984
Filadelfia i Holmerud står kvar, men har förvandlats till bilverkstad. Några minnen av byggnadens historia finns dock kvar. Foto: Henrik Olsson 2018

Men historien tar inte slut där. För de fem missionsförsamlingar som sedan 1956 samarbetat inom Holmedals södra missionskrets: Holmedals östra, Holmedals västra, Blomskogs övre, Blomskogs yttre och Trankil blev alltmera integrerade. Trankil och Blomskogs yttre uppgick i Blomskogs övre (Sundstabyn) och 2013 var det dags för ännu ett samgående, då de tre missionsförsamlingarna och pingstförsamlingen blev Equmeniakyrkan Holmedal-Blomskog. Idag används tre hus: Holmegården och missionshusen i Tången och Sundstabyn. Uppsal, Nordmarkens äldsta missionshus, såldes 2018.

Det är naturligtvis så, att de som var med om splittringsåren inte längre är i livet, men istället är nu deras barnbarn och barnbarns barn (i vissa fall) åter förenade i en församlingsgemenskap.

I socknens mörkaste trakt

Trankils socken, längst ned i Värmlands sydvästligaste hörn, nåddes precis som grannsocknarna i Nordmarks härad av de nya religiösa strömningarna på 1860-talet.

Så här skriver Gösta Höglind i sockenboken I Sydväst från 1963:

Åren 1865-68 blev den fria missionens upprinnelse. Den första fria nattvardsgången hölls hos skräddaren Jan Persson, Trantorp. Tidigare hade man varit med om sådant i Blomskog. 1869 bildades syförening, den första mera fasta organisationen. Som ledare framstod klockaren och folkskolläraren Johan Bergström i Trankil, som redan före sin inflyttning varit verksam på annat håll. (…) Enligt ett brev, som Bergström skrev på sin ålderdom 1935, var komminister Andreasson ”en djupt tänkande, allvarlig personlighet, som genom sin stilla ödmjukhet och kristliga vandel samt bönestunder i hemmen och skolhus väsentligen omstämde folkmeningen till kristen tro och vandel”. Bellander i Torrskog och Nordensson i Vårvik lovordade han även. Den senare höll en missionspredikan varvid det inte fanns ett enda torrt öga i Trankils kyrka. Fru Andreasson var en drivande kraft i söndagsskolan. Andrasson upplät skolhusen åt de frireligiösa till bibelsamtal och bönemöten mot en deposition av kr 100 :-. Då man senare fick tillbaka detta belopp var det dock utan ränta. Den första missionsandakten hölls i Lennartsfors skolhus 1870. Slöjdskola startades 1878. Trankils missionsförening bildades 18 februari 1881 av 18 personer.

Under komminister Almqvists tid hårdnade förhållandena. Då några voro samlade i ett hem för att begå nattvarden infann sig denne oväntat och gick mycket hårt åt de närvarande, som djupt bedrövade över hans uppträdande lämnade mötet. Han lät stänga skolhusen men råkade därvid själv tappa bort en nyckel, så att han inte kom in med konfirmationsbarnen, vilket föranledde en artikel i Karlstads-Tidningen 1/7 1891 ”Utestängaren utestängd”. Saken framtvingade bygge av missionshus. J. F. Oscar hade lovat skänka tomt, och då Almqvist uttalat, att om missionshus kom till stånd, skulle det byggas i socknens mörkaste trakt, ville man ha det så nära prästgården som möjligt, men Oscar ville ej driva det till sådan ytterlighet, varför huset byggdes ej så nära, som han hade mark till. Först 1893 var det färdigt till invigning. Almqvist torde även från predikstolen ha vänt sig mot de frireligiösa eftersom klockare Bergström endast var inne i kyrkan då psalmerna skulle spelas. Under predikan satt han ute i vapenhuset för att slippa höra.

Så långt Gösta Höglind. Vid missionshusinventeringen 1961 så noteras om Trankils yttre missionshus, som konstateras vara i ”prima skick” och läget är ”det allra bästa”. Lennartsfors mekaniska verkstad skall utöka verksamheten och bygga fler bostäder, så hoppet är stort. Det finns ”inga som helst planer på förflyttning eller centralkyrka”.

Tyvärr blev det så, att befolkningen minskade och med det också medlemsantalet i missionsförsamlingen, som länge var uppdelad i två.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vid besök sommaren 2019 så är Trankils missionshus i ett eländigt skick, där buskarna växt sig stora och nästan skymmer missionshuset från landsvägen. För inte så länge sedan har någon haft planer på att bygga om, men de har stannat upp. Men det har tydligen varit kräftskiva någon gång.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Norane missionshus i Sillerud

Norane missionshus i Sillerud kan fortfarande besökas, väl omhändertaget av byalaget i Norane och här inbjuds till flera gudstjänster varje år i Silleruds församlings regi. Det byggdes av Norane kristliga byggnadsförening och var öppet för många predikanter men stod närmast Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS).

Gilbert Svensons bilder från 1958 har blivit lite mörka i skanningen, men missionshuset är ännu i mycket gott skick. Beskrivningen i inventeringen är väl i stort sett fortfarande giltig:

Norane missionshus är byggt av timmer med rödfärgad ribblockspanel, vit förstukvist och vita fönsteromfattningar. Taket är av korrugerad plåt utom på förstukvisten, som har spåntak och nygjuten cementtrappa. Stora salen i öster har tredelat, gråvitt tak av pärlspånt, vita pappspända väggar och bröstpanel i gulbrun eklasyr. Brunmålade bänkar, talarstol i brunt och vitt på podium klädd med pärlspånt. Golvet är täckt med korkmatta och röda gångmattor. Salen har sex delade fönster samt ett över talarstolen, vita gardiner. Framför talarstolen litet offerbord med duk. Fondmålning i olja på duk i ny, grågrön ram, visande ett svart kors med blomranka i upprört hav, samt texten: ”Tack att Du älskar mig, Jesus Guds son”. Uppvärmning: ny järnkamin. Från salen uppgång till läktaren i väster, belägen över köket och lilla salen. Köket har tak av gråvit pärlspånt, väggarna är tapetserade i gult med småblommigt mönster, golv med korkmatta samt köksspis. Lilla salen har samma tak som köket, tapetserade väggar och korkmatta på golvet. Ovalt bord och bänkar av lämmar på bockar.

Bilderna är från gudstjänsten i Norane missionshus den 26 juni 2016 med prästen Gösta Törnqvist, kantor Anna Danielsson (med dragspel) och Eric och Barbro Högeryd från Kila medverkade med sång och musik.

Tenviks missionshus i Sillerud

Tenviks missionshus var det äldsta i Sillerud. Missionsföreningen anslöts 1868 till Värmlands Ansgariiförening och delades 1882 upp i två: Övre och Yttre missionsförsamlingen. Missionshuset i Tenvik byggdes 1885 och fick fram till 1923 fem efterföljande i bygden.

Gilbert Svenson från Värmlands museum var här 1958 och skriver följande:

Tenviks missionshus är byggt av timmer på stenfot med gulvit ribblockspanel och omålade fönsteromfattningar. Öppen förstukvist, tegeltak av mansardtyp, spetsbågiga fönster. Stora salen har en särskild korliknande del under spåntak. Lilla salen är byggd i vinkel mot denna. I förstukvisten på väggen till lilla salen en biljettlucka. Stora salen i västra delen av huset är helt inklädd med pärlspånt. Ursprungligen har den haft femdelat tak, som emellertid ersatts av det nuvarande av omålade träfiberplattor. Väggarna ljust blågröna med mörkare ton under bröstpanelen. Talarstolen med räcke och podium är inbyggda i det femsidiga koret, som har vitt tak med gråvita väggar. Salen har fem spetsbågsfönster med 15 rutor i varje, varav de 6 nedersta är av mattglas. Gråbruna yllegardiner med mossgröna kappor. Fernissat brädgolv, grålaserade bänkar, ekmålade dörrar. Ursprungligen har salen haft en läktare över lilla salen och köket, som igensatts i samband med inredandet av ett rum där. Vid taksänkningen har salens enda dekoration stympats, en text i rött över koret: ”Se Guds lamm, som borttager världens synder”. Uppvärmning: ny plåtkamin. Till lilla salen leder en tredelad dörr. Denna har gråblått, platt tak, orange väggar, fönster i gråblått, rödbruna gardiner. Ett gammalt bord används som talarstol, fem rödbruna bänkar kring ett slagbord med vaxduk.

Tenvik kom tillsammans med missionshusen i Signebyn, Snarkil, Grällsbyn och Hjällen att avvecklas i samband med att missionsförsamlingen byggde ett nytt missionshus i Sanda 1992.

Sundstabyns missionshus i Blomskog

I Blomskogs övre missionsförsamlings 100-årsberättelse kan följande läsas: ”Strax efter församlingens bildande tog den ställning till missionshusbygget. Det beslutades att missionshus skulle byggas i Sundstabyn. Den 20 mars 1876 kördes det första timret fram. Den 5 maj avstyckades tomten, som skänktes av Emanuel Jonasson. Grunden lades den 20 maj. Huset uppfördes sedan av Olof Olsson och Adolf Persson, båda från Ängåsen. Den ersättning de fick för sitt arbete var 160 kronor. Vi saknar uppgifter från invigningen av missionshuset, men däremot finns upplysningar från de första mötena. Den 11 augusti 1879 hölls det första stormötet där, då Nyvall och Zetterman predikade. Lokalen var då utan dörrar och fönster samt hade jordgolv. År 1880 var lokalen tydligen så gott som färdig, för då hölls julotta där”.

Gilbert Svenson dokumenterade missionshuset 1958, året före en större renovering som helt förändrade dess karaktär. Så här skrev han:

Stora salen i väster har tio sexdelade fönster, därav två på gaveln med talarstolen, tredelat gråmålat tak av gammal lockpanel, samt bröstpanel av vitmålad pärlspånt. Talarstol på podium med två avsatser, sträckande sig över hela salens bredd och med skrank på båda sidor om talarstolen, öppet i mitten, målat i grått och vitt liksom talarstolen. Fonddekor: enkelt brunmålat träkors, gråmålade bänkar.

Uppvärmning från en stor järnkamin mitt i salen, som med långa rör är förbunden med den bakom läktarväggen stående spismuren. Läktare över lilla salen och köket med utbyggd trappa över stora salen. På ömse sidor om trappan dörrar till lilla salen och köket. Dessa är helt inklädda med pärlspånt, lilla salen har gråvitt tak och gråbruna väggar, köket har gråvitt tak och grågröna väggar och skåp, med dörrar i mörkare färg. I samtliga rum enkla brädgolv.

 

IMG_0498
Sundstabyns missionshus 2018. Foto: Henrik Olsson.

Missionshuset i Sundstabyn står kvar ännu 2018 och är idag en fullt utrustad kyrkolokal tillhörande Equmeniakyrkan Blomskog-Holmedal. Dess nuvarande skick är ett resultat av en större renovering 1992-1993.

Det riktiga Håns missionshus

T 128 Hån

Föregående bloggpost om Töcksmark visade faran av att lita på att allt i källmaterialet stämmer. Det var nämligen inte Håns missionshus som Värmlands museum fotograferade, utan blåbandshuset. Sonja och Olof Jansson, Töcksfors, uppmärksammade detta.

Ovan finns en utmärkt bild av Håns missionshus, från Årjängs bildarkiv signerad Gunnar Ödvall. Fler bilder från Håns missionshus finns också att se på denna fotoblogg.

Två missionshus i Töcksmark, och ett tredje hus som inte är ett missionshus

Under Värmlands museums inventering 1957-58 besöktes tre missionshus i Töcksmarks socken, så står det åtminstone i inventeringsmaterialet.

Håns missionshus var vid besöket föremål för restaurering. Det har lyfts upp på ny grund av cementblock. Huset är uppfört av timmer med rödfärgad ribblockspanel, vita knutar och fönsteromfattningar. Tak av korrugerad plåt. På den östra gaveln har byggts till ett parti inrymmande dels ett litet kök, dels en öppen verandaliknande förstukvist. Salen har tredelat, gråvitt tak av pärlspånt, gula väggar av samma material utan bröstpanel. All inredning var på grund av renoveringen bortforslad.

Problemet är, att detta hus inte är Håns missionshus utan blåbandshuset i Hån….

Stenbyns missionshus, uppfört 1915, byggdes som småskola med lärarbostad och sal. Skolsalen uppläts också till kretsens missionsförsamling, och sedan skolan upphört disponerar missionsförsamlingen den helt. Huset är byggt av timmer, har rödfärgad ribblockspanel och vita knutar och fönsteromfattningar. Skolsalen och väntrummet i östra delen av byggnaden är nu sal respektive kök, medan lärarbostaden är vaktmästarebostad. Platt tak, klätt med gråmålad pärlspånt. Bänkar i gråbrun färg, ny talarstol av fernissat trä med svart kors. Fondprydnad är en tavla i grå ram med bibelspråk ur Ps. 84:6. Köket är inklätt med pärlspånt, har vitt tak och grågula väggar samt fernissat golv liksom salen.

Töresbyns missionshus är uppfört av timmer med en äldre del med bevarade knutar och en senare tillbyggnad åt väster. Huset är klätt med rödmålad ribblockspanel, har en grönmålad dörr under förstukvist på gaveln i norr och fernissad träfärgad dörr på tillbyggnaden. Stenfot och tak av tegel. Stora salen är belägen i gamla delen av huset med talarstol i söder och läktare i norr. Den är helt nyrenoverad och målad i vitt och grått. I tillbyggnaden inryms en mindre sal, även den moderniserad. Köket är ursprungligt med grå pärlspånt och gråbrun sådan på väggar samt vanligt brädgolv. Köksspis av järn.

Ännu ett Betelkapell

 

Betelkapellet i Stockholm. Bildkälla: Stockholmskällan.

Ett namn på en frikyrkobyggnad innebär nästan alltid en ledtråd till vilket samfund som byggnaden ifråga hör till. Henrik har skrivit om detta i ett tidigare inlägg. Betelkapellet tillhörde Första baptistförsamlingen på Malmskillnadsgatan 48 B på Norrmalm i Stockholm invigdes 1865 och kom att ge namn åt inte bara samfundets predikantskola Betelseminariet, men också åt ett stort antal baptistkyrkor och kapell runtom i Sverige. Betel, ”Guds hus”, indikerar nästan alltid baptistisk tillhörighet.

Betelkapellet i Stockholm fick skatta åt förgängelsen genom cityomvandlingen i Stockholm och sista gudstjänsten hölls den 27 maj 1962. En än idag verksam Betelkyrka är den i Örebro.

Även i den värmländska periferin fanns baptistiska kapell med namnet Betel. En av dessa var Betelkapellet i Töresbyn, Blomskog. Så här skriver Gilbert Svenson från Värmlands museum efter sitt besök 1958:

Betelkapellet i Töresbyn, uppfört år 1900, är byggt av timmer med avsågade knutar. Det har rödfärgad ribblockspanel, vita fönsteromfattningar med omålad förstukvist. Stenfot och tegeltak. Stora salen i söder har vitt, platt tak med ventiler i form av stiliserade blommor med åtta kronblad. Väggar av vitmålad pärlspånt. Enkel, vit, snidad talarstol.  Sexton omålade bänkar och enkelt brädgolv. I norra delen av huset liten kammare och kök, båda nyrenoverade.

Tyvärr saknas interiörbilder i bildmaterialet. Församlingen kallades Blomskogs-Lennartsfors baptistförsamling och bildades av 31 medlemmar som tidigare tillhört församlingen i Karlanda. Verksamheten försköts mer till Betania i Lennartsfors och Betel i Töresbyn överlämnades till Blomskogs södra missionsförsamling.

 

Häljelunds missionshus i Blomskog

Häljelunds missionshus i Blomskog fotograferades av Gilbert Svenson, Värmlands museum, 1958.

Missionshuset byggdes 1898. Blomskogs yttre missionsförening hade bildats redan i april 1878 och firade sitt 100-årsjubileum med jubileumsskrift och allt 1978. Tydligen så anmäldes inte föreningen till Värmlands Ansgariiförening förrän 1884. Det första missionshuset uppfördes i Näresbyn 1891. Jubileumsskriften berättar: ”Eftersom flera av församlingens medlemmar bodde i Vammerviken och Häljelund samt även i Ekenäs, beslöt man år 1891 att bilda en missionsförening även i socknens södra del. Denna skulle ha till uppgift att i denna del av socknen bedriva missionsverksamhet och samla de troende till inbördes uppbyggelse. År 1898 byggde man denna församlings missionshus i Häljelund. Den 25 mars 1944 upplöstes föreningen och medlemmarna uppgift i Blomskogs yttre missionsförsamling.

Numera är Blomskog en del i en gemensam församling med Holmedal. Missionshuset i Häljelund är sålt.

Så här beskriver Gilbert Svenson missionshuset i sin inventering: Missionshuset har rödfärgad ribblockspanel, vit förstukvist med korsornament och vita fönsteromfattningar. Stora salen ligger åt söder och ett särskilt tillbyggt kök i norr under pulpettak. Samtliga yttertak av tegel. Salen har välvt gråvitt pärlspånttak och ljust klarblå väggar utan bröstpanel. Enkel, vit talarstol av pärlspånt på lågt podium, gråmålade bänkar. Brädgolv, sexdelade fönster. Fondprydnad: en reproduktion i svart och förgylld ram: ”Jesus lærer fra skibe efter M H Hofmanns maleri”, bilaga i färg till Ill. Familieblad No 5, Centraltryckeriet Stockholm. Uppvärmning genom en i ett hörn inmurad järnkamin och mellan denna och talarstolen dörr till kammare och kök, båda klädda med masonitskivor men med tak av gråvit pärlspånt.

Tilläggas kan måhända, att originalet till oljetrycket som hängde ovanför podiet i Häljelund, heter Christus predigt am See Genezareth och var målad av den tyske konstnären Heinrich Ferdinand Hofmann (1824-1911). Originalet tillhörde Nationalgalerie i Berlin men var utlånat till Landeskirchenamt i Kassel, där det tyvärr förstördes under Andra Världskriget.