Frälsningsarmén i Charlottenberg som blev Maranatas Tempel

En byggnad i Charlottenberg har en ovanlig historia. Den började sin historia som kårlokal för Frälsningsarmén. Kåren öppnades 1912 av kapten Anna Vestin och löjtnanterna Hanna Hofvenstein och Beda Fransson. Det var det vanliga att Värmlands frälsningsarmékårer grundades av kvinnor. Troligen var detta det vanliga i Frälsningsarmén i stort. Strängmusikkår grundades 1913. Verksamheten pågick till 1970.

IMG_0911
F.d. armélokalen 2018. Foto: Henrik Olsson

Kårlokalen inrymde 150 personer och hade soldatrum. Den byggdes eller köptes in strax efter kårens grundande. I mars 1970 såldes kårlokalen till Maranata och Charlottenbergskårens verksamhet uppgick i Arvikakåren. Enligt Arvika Nyheter skulle man dock fortsätta ha FA-möten i Eda, i hyrda lokaler. Maranata kallade sin lokal för ”Templet” enligt predikoturerna i Arvika Nyheter.

AN 700309 FA Charlottenberg Maranata

Vad var då Maranata? Ja, det var en rörelse som utgick från den etablerade Pingströrelsen. I det stora tvåbandsverket Pingströrelsen från 2007 finns rubriken ”Maranata – ett splittringshot som kom av sig” (del 1 sid. 245-246) och detta är en högst relevant beskrivning. Samtidigt har Maranata kallats för en sektrörelse.

Det kan vara värt en utvikning att skriva något om rörelsen och dess värmländska anknytning.

För en rörelse som när den var som störst (omkring 1968) hade ca 1500 församlingsmedlemmar och ca 5000-6000 ”sympatisörer” enligt Curt Dahlgrens avhandling (se nedan) så fick Maranata under några sextiotalsår ofantligt mycket mer uppmärksamhet i massmedierna än t.ex. en betydligt större organisation som Svenska Missionsförbundet är typiskt för medielogiken. Tältmöten med medryckande musik med ”moderna” elförstärkta instrument, extas och förkunnelse om bl.a. helbrägdagörelse, barnaga, profetiska budskap och en ofta aggressiv hållning mot den traditionella frikyrkorörelsen drar mer uppmärksamhet än ”vanliga” gudstjänster, med ”vanliga” psalmer och ”vanlig” barn- och ungdomsverksamhet med söndagsskola och scouting.

I början av 1960-talet växte det fram en rörelse i Pingströrelsens periferi som var starkt kritisk mot Pingströrelsens utveckling från en renodlad väckelserörelse med socialt engagemang till en bredare samhällsinriktad rörelse. Samtidigt hade det som kallades för 50-talets förnyelseväckelse inom Pingströrelsen lett till en atmosfär av legalism, som begränsade glädjen och friheten enligt vad Ivar Lundgren skriver i Pingströrelsehistoriken.

Pingströrelsen var ju inte något renodlat formellt samfund, men under Lewi Pethrus (1884-1974) var det ändå en hårt sammanhållen rörelse, som hölls samman av några gemensamma institutioner.

Arne Imsen (1930-1999) var en ung evangelist inom Pingströrelsen. Han var född i Oslo och fadern Georg Imsen (1904-1972) hade 1945 utsetts till pastor och föreståndare för Betaniaförsamlingen i Årjäng, ett uppdrag han hade till 1949. Därifrån flyttade han till Kil. Där var han föreståndare för den nygrundade Filadelfiaförsamlingen. Modern Signe var född i Arvika men hade växt upp hos morföräldrarna i Västra Boda i Sillerud. Makarna återvände till Norge i slutet av 1950-talet, men Georg Imsen förekom ibland i svenska Maranata-sammanhang. Det gjorde att Arne Imsen faktiskt kan kallas för värmlänning. Hur mycket kontakter han hade med Värmland senare i livet är oklart.

Arne Imsen hade 1954 gått in i församlingen Kristen Gemenskap, en församling som grundats genom Ragnar Ljungquists utbrytning ur Östermalms Fria Församling. Kristen Gemenskap var en samlingspunkt för de som var kritiska mot Pingströrelsens utveckling. Imsen blev biträdande föreståndare för Kristen Gemenskap 1957 och flyttade 1959 till Örebro där han blev ledare för en utbrytargrupp ur Elimförsamlingen i Örebro som kom att bli den första Maranataförsamlingen.

Imsen hade naturliga kontakter med Norge och besökte den norske evangelisten Aage Samuelsens Maran Ata-möten i Oslo. Maran Ata i Norge var inspirerad av amerikanska helbrägdagörelseförkunnare och var kända för en modern, högljudd sångstil med elgitarrer och slagverk. Denna frejdiga och okonventionella mötesstil tilltalade Imsen. Den av honom ledda församlingen i Örebro bytte namn till Örebro Fria Församling och fick snart efterföljare i Jönköping och Norrköping. Ett sammanhållande organ fick rörelsen i tidningen Midnattsropet, som fortfarande utges.

Maranatas förkunnelse präglades av glöd och hängivenhet och ledde till många omvändelser. Den handlade i mycket om frälsning, helande, omvändelse och församlingarnas frihet. Under några år på 1960-talet blomstrade rörelsen. Tältmöten anordnades på många platser.

Samtidigt drabbades Maranatarörelsen av konflikter. Två av rörelsens ledargestalter, Donald Bergagård och Erik Gunnar Eriksson bröt definitivt med Arne Imsen 1968. Bergagård och Eriksson kom att återgå till den ”stora” Pingströrelsen medan Imsen ”drev resten av Maranata i en mer exkluderande riktning, till en militant familjegemenskap som agerade i moraliska och politiska frågor med uppseendeväckande demonstrationer”.

Vad hände då mera i Värmland? Curt Dahlgrens avhandling i religionssociologi från 1982: Maranata: En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling (Plus Ultra bokförlag) tar faktiskt inte alls upp Charlottenberg och inte heller i årgång 1970 av Midnattsropet (samtliga nummer av tidningen finns att läsa på nätet) nämns verksamheten i den västvärmländska orten.

En bönegrupp i Blomskog nämns 1960 men verkar inte ha satt vidare spår (sid. 74). Örebro Fria Församling hade samma år möten i Kristinehamn (sid. 90). Efter schismen inom Maranata etablerades 1977 en storfamilj i Karlstad som anordnade möten i Årjäng, Kristinehamn och Karlskoga. Det hade även tidigare anordnats sporadiska tältmöten i Karlstad (sid. 170).

Men några klipp i Arvika Nyheter berättar ännu lite mera. Den 10 oktober 1977 rapporterade Arvika Nyheter från det första Maranatamötet i Arvika, med deltagare från storfamiljerna i Karlstad och Raufoss. Stina Fridolfsson som intervjuas tycks ännu att döma av Maranataförsamlingens hemsida vara en högst aktiv medlem.

AN 771010 Maranata Arvika

2 augusti 1978 fanns en annons om att Maranata anordnade möte i Hungviks missionshus i Högerud. Detta missionshus tillhörde Högeruds missionsförsamling, men dessa hade då flyttat verksamheten till Missionskyrkan Hällebäck och hyrde ut det gamla missionshuset.

AN 780802 Högerud Maranata

En lång utvikning slutar här. Hur länge var verksamheten igång i Charlottenberg? Ja, det är en fråga som återstår att besvara, men det var knappast så mycket längre än 1973. Kan någon ge mer information om detta, troligen enda Maranatahus i Värmland så tar vi tacksamt emot.

Västra Ny missionsförening – 50 år 1941

Den lilla missionsföreningen i Västra Ny, vilken räknar ett 15-tal medlemmar har firat sitt 50-årsjubileum. Detta skedde Kristi himmelsfärds dag förlidet år i Ottebols missionshus. Det var en strålande vårdag och bland den jubilerande församlingen förmärktes stor glädje och tacksamhet. Pastor K. Franson, E. L. Palmqvist, guldsmed Sven Olsén, Arvika, medverkade, dessutom komminister H. Carlemalm och sångare från Arvika. Undertecknad vilken de senaste åren haft ansvar för ledningen såväl bland de äldre som för söndagsskolan delgav en redogörelse för vad som förekommit under de 50 åren. Verksamheten inom Ny är betydligt äldre än femtio år. Tidigare hade vännerna varit tillslutna till Eda friförsamling. Den 5 januari 1891 beslöts emellertid att bilda Västra Ny missionsförening vid ett möte i banvaktsstugan i Skifta, där några järnvägsmän voro samlade, vilka inflyttat från andra orter, och blivit utposterade som banvaktare efter linjen. De ville även vara väktare på ”Zions murar” och nitälskade för Herrens rikssak. En av dem var banmästare P. G. Johansson, född i Stavnäs. Han kom att betyda mycket för den fria andliga verksamheten på denna plats, och var under många år dess borne ledare, dels som ordförande och som församlingsföreståndare, tills Herren kallade honom till högre tjänst 80 år gammal 1922.

20190616_150353
Ottebols missionshus i juni 2019. Foto: Carl-Johan Ivarsson

I början hölls stugumöten, men så kom den dagen då en tomtplats blev skänkt till ett missionshus, och den 13 juni 1909 kunde invigning ske. Det var en glädjens dag, då den lilla församlingen efter mycken möda och arbete, lyckats få en egen samlingslokal. Sedan dess har en mera regelbunden verksamhet kunnat bedrivas. Söndagsskolan har varit församlingens ”skötebarn”, och allt ifrån dess början har denna verksamhet bedrivits. Missionshuset, vilket är brandförsäkrat för 15 000 kronor, är för längesedan skuldfritt. Dess interiör är trevlig. En vacker, större fondmålning med bibliskt motiv har blivit skänkt av en äldre broder i församlingen, likaså har samme man låtit resa en ståtlig flaggstång med dithörande flagga, vilken för första gången vajade vid 50-årshögtiden. Heder åt sådana medlemmar som även tänka på sitt andliga hems trevnad!

Predikanter som tjänat från första tiden äro: Magnus Olsson och A. Ullström, Glava, J. Johansson, Eda, O. Östlund, Gunnarskog, vilken gjorde predikobesök till sin levnadsafton 1939. Vidare har O. Brander, A. Lindström, O. Simonsson, A. Erén, Sven Ask m.fl. tjänat. Från Ansgariiföreningen har allt som oftast något reseombud kommit, likaså någon missionär från Svenska Missionsförbundet. Guldsmed Sven Olsén, Arvika, har utfört ett troget uppoffrande arbete, som föreståndare, predikant och söndagsskollärare under en tid av femton år.

De senaste åren har således ansvaret vilat på Arvika Missionsförsamling då det gällt predikoverksamhet. Pastorerna Franson och E. L. Palmqvist har varit flitiga att predika och företagit varje år många resor. Vid söndagsskolfesterna har det varit en rent given sak, att Franson skulle vara med.

Den ekonomiska sidan har genom syföreningen på ett utmärkt sätt tillgodosetts. Varje år har en försäljning ägt rum, och allmänheten har då visat sitt stora intresse. Den senaste missionsförsäljningen inbragte drygt 500 kronor. Församlingens inkomster och utgifter under de gångna åren omsluter en summa av cirka 30 000 kronor, därav till yttre missionen närmare 6 000 kronor och till Ansgariiföreningen kronor 1 082:16 (Uppgifter saknas för en del år i början). Församlingens ordförande är för närvarande lantbrukaren Anders Olsson i Kyrkebol och kassör: Erik Eklund, Ottebol.

Som vaktmästare har änkefru Maria Jansson tjänat i 33 år, eller allt sedan missionshusets tillkomst, och alltfort är hon kvar på sin post. Hon är också den enda kvarlevande, vilken var med då församlingen bildades. Välsigne Herren var trogen själ på varje ort. Hans är verket och Han skall löna var och en, i de rättfärdigas uppståndelse.

A. T-l (Anders Thorell).

Historiken om Västra Ny missionsförening skrevs 1941 av Anders Thorell (1878-1959), föreståndare för Västra Ny missionsförening 1938-1945. Det har återfunnits i handskriven form i Värmlands Ansgariiförenings arkiv på Föreningsarkivet, Karlstad. Eftersom det inte finns en rad tryckt om församlingens historia i något sammanhang (som vi hittat), så kan det vara av värde att det får sin plats här. Missionsföreningen (från 1952 missionsförsamlingen) blev en del av Arvika missionsförsamling 1973. Missionshuset i Ottebol (som egentligen tillhör hemmanet Hungalsvik) användes ännu några år. Här är ett klipp från Arvika Nyheter 1974 med missionsförsäljning.

AN 741028 Ottebol auktion

Bilder från Granmons missionshus

Om missionshusen i Glava socken finns det läsning både här och här

Lena Molin hittade till vår blogg och kan bidra med två foton från Granmons missionshus. Båda fotona fick hon låna från grannen Ester Creutzer på 1980-talet.

IMG_4007

Den ena är när huset är nybyggt 1899 och det lär vara skräddarfamiljen som skänkte marken som står uppradade framför huset.

IMG_4009

Det andra föreställer kyrkkaffe i gröngräset 1920. Det är Ester Creutzer som serverar.

Granmons missionshus köptes av Lenas mamma som sommarbostad i februari 1969, så det har nu varit i familjens ägo i mer än 50 år.

Rätt om missionshusen i Norra Treskog

Eftersom det finns de som tror att allt som står på nätet är sant, och att den som händelsevis skulle vilja veta något om missionshusen i norra delen av hemmanet Treskog i Gunnarskog med hjälp av Google får sin enda vägledning i ett tidigare inlägg på denna blogg, så är det på sin plats att förtydliga och rätta några uppgifter i detta inlägg.

Efter vägen mellan Fredros och Mitandersfors, nummer 869 enligt nuvarande numrering, ligger inte mindre än tre missionshus på ett litet område, kring den bebyggelse som kallas för Abborrsjön efter den närbelägna sjön men är en del av det mycket stora hemmanet Treskog. De flesta förknippar nog begreppet Treskog eller ”Treske” på bygdens mål med bebyggelsen kring sjön Treens södra del, där också Södra Treskogs missionshus en gång låg.

Men Treskog omfattar också Fredros, Abborrsjön och andra boplatser inom ett område som omfattar åtskilliga kvadratkilometer.

20190531_120852

Abborrsjöns missionshus, beläget vid Abborrsjöns lilla bybildning där det för inte så länge sedan också fanns skola och två butiker, är i gott skick även om det rostiga taket och de trasiga stuprännorna oroar för husets framtid. Det tillhörde Gunnarskogs evangelisk lutherska missionsförening, tillhörigt EFS och ibland kallade ”Lutherianane”.

20190531_121431

Det gula huset, lite längre norrut efter vägen, är missionsförsamlingens Norra Treskogs missionshus. Numera är det sommarbostad för en tysk familj som prytt det med fotbollsklubben Borussia Dortmunds klubbmärke.

20190531_124218

Det nordligaste missionshuset är pingstvännernas Betaniakapell vid Skårestorpet, när man passerat förbi vägen till Tinnhöjden.

Alla dessa tre är byggda kring perioden 1910-1930 och var i bruk fram till 1970-talet. Det är skogen som givit arbetstillfällen i denna bygd, och när avfolkningen slog till så var det svårt att bedriva verksamheten här uppe.

Bilar gör nu att vägen till södra och mellersta delen av Gunnarskogs socken och verksamheten både inom lutherska missionsföreningen, missionsförsamlingen och Betaniaförsamlingen kom att koncentreras vid denna tid. Vi får försöka återkomma med exakta avslutningsår.

Lena Höglund var eminent ciceron en underbar majdag i sina barndomstrakter.

Näbbols missionshus – ”av den vanliga typen”

stavnäs04

När Gösta von Schoultz besökte Näbbols missionshus i Stavnäs 1957 kände han kanske att han sett för många väldigt likartade.

Byggnaden, som var låst vid besöket, är av den vanliga typen och innehåller en större församlingssal, ett rum samt en mindre sal med skjutdörrar emellan.

Kort och koncist! Näbbols missionshus är faktiskt ett av de äldsta i västra Värmland, byggt 1873.

Så här beskrivs historien om dess byggande: Två dagar före nyårsafton 1872 beslöt man bygga föreningens första missionshus. Det placerades i Näbbol. Johan Hansson, Nygård, Johan Jansson, Östra Rud och predikanten Enoch Olsson, Hungvik utsågs att ordna med bygget. Tidigare hade bröderna och systrarna samlats i hemmen för andakt, en i och med att verksamheten var stor behövde man en gemensam lokal. Från Taseboda köpte man ett hus, som flyttades till den tomt som ägdes av Anders Persson och hans hustru Märta Charlotta Olsdotter. Huset kostade 752 riksdaler och tomten 50 riksdaler.

Det var för övrigt sista gången man kunde betala i riksdaler eftersom den nya myntenheten krona infördes 1873!

Missionshuset överläts 1977 till Näbbols och Östra Ruds byalag och är bevarat i gott skick. Stavnäs-Högeruds församling brukar anordna sommargudstjänst en gång i juli varje år.

Klässbols missionshus i Stavnäs

Klässbols missionshus i Stavnäs socken stod klart år 1900. Det är sedan länge sålt till privat ägare, men finns kvar på sin ursprungliga plats. I oktober 1957 var Gösta von Schoultz här och fotograferade. Så här skrev han då:

Byggnaden är av den vanliga typen, timrad med rödmålad ribblockspanel, skiffertak, vitmålade fönsterfoder och hörnlister. Ytterdörren består, som oftast i dessa trakter, av två delar, en enkel skyddsdörr framför den egentliga dörren. Byggnaden inrymmer församlingssal samt kök och kammare. Salen har omålat brädgolv, pärlspåntade väggar och tak, det senare välvt. Väggarna äro målade i gråvitt, taklisten i gult och blått, podiet i vitt och guld, dörrar i ekimiterande brun färg samt bänkarna ljusblåa.

Stömne – en bygd och dess missionshus

De båda missionshusen i (eller som man oftare sade, på) Stömne i Stavnäs socken står fortfarande kvar på en central plats i det tidigare brukssamhället och bondbyn, kretsande kring det bruk som anlades år 1693 med en stångjärns- och spiksmedja, samt med tiden kvarn och sågverk. Inte så långt härifrån ligger bruksherrgården, idag ägd av norrmannen Jan Theodor Solberg som använder den som bostad men också ibland bjuder in till kulturella evenemang.

Smedjan och sågverket nedlades 1886 för att lämna plats åt en fabrik för pappersmassa, som i sin tur nedlades 1939. År 1899 hade Stömne bruk köpts in av Billeruds AB, som bolagets första stora förvärv. Det kom att bli fler med tiden.

Efter 1939 är Stömne en stillsam ort, och tyvärr har det mesta av tidigare samhällsservice försvunnit. Det gäller även då båda missionshusen. Om det norra missionshuset finns begränsat med information, denna artikel handlar huvudsakligen om missionsförsamlingen och det södra missionshuset.

Stavnäs, Stömne missionsförsamling A21358d, foto Larsen o Ödvall Arvika
Kvinnogrupp i Stömne, vi kan väl anta att det är en syförening. Foto: Gunnar Ödvall. Värmlands museum.

Men en gång var här liv och rörelse. I Stömne missionsförsamlings 50-årsskrift så är perspektivet tydligt. I mitten av 1800-talet var det ”en andligt mörk period”, prästerna hade ”gripits av världslivet” och det fanns i Stavnäs inte någon ”troende” präst. Med troende menas här, en präst som gripits av den nyevangeliska förkunnelsen och som upplevt en personlig omvändelse enligt pietistiskt mönster. Ja, ”före 1860 fanns ej en enda sant troende på Stömne”.

Denna tendens till historieskrivning finns i de flesta missionsförsamlingar vid denna tid, men det är sällan att historien skildras som så entydigt mörk, som här. ”Kyrkobesöken rättfärdigade också mycket i deras liv, men hade dock ej makt att lyfta folket ur dryckenskap och omoraliskt liv”.

Det bör understrykas, att på detta sätt se sig själv som de enda ”sanna kristna” är minst sagt riskabelt. Men det var alltså inte ovanligt att tänka så här, särskilt i tillbakablickar från 1900-talets första hälft.

Men, nya vindar skulle blåsa. En man från Stömne, Niklas Olsson i Västängen, gjorde 1860 besök hos släktingar i Långserud och fick tillfälle att lyssna till kolportören Johannes Andersson, ”Fjellstedts-Johannes”. Han fick där uppleva sin omvändelse och förde vidare budskapet till sin hembygd, där flera kom till tro och man började samlas till sammankomster i hemmen, där det lästes Arndts Sanna kristendom och Luthers postilla.

I Stömne fick väckelsen med tiden en mer frikyrklig prägel. Två unga metodister kom inflyttande, vilket förstärkte denna tendens. En av dem var skomakarmästare Erik Gustaf Svedberg (1856-1933) som kom från Hillringsberg och med tiden skulle bli viktig för församlingen. Sonen Hjalmar blev med tiden pastor och tidningsredaktör.

Än så länge var Stömneborna medlemmar av Stavnäs missionsförening, men denna förening var huvudsakligen verksam på östra sidan av Glafsfjorden. Med tiden skulle de två huvudbygderna på västsidan, Sölje och Stömne, bilda egna missionsförsamlingar.

I det relativt närbelägna Björnö i Gillberga socken byggdes i början av 1880-talet ett stort och rymligt missionshus under överinseende av mågen på gården, Karl Hultkrantz (1844-1912), som också varit lärare vid missionsskolan i Kristinehamn. Hultkrantz kom också att stödja verksamheten i Stömne. 1886 fick bygden besök av den välkända evangelisten Nelly Hall (1848-1916) och den 7 oktober 1888 bildades Stömne friförsamling. Församlingen anslöts till Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet.

Den ovannämnde Svedbergs son Hjalmar skulle bli tiden bli pastor och tidningsredaktör.

Det första missionshuset i Stömne var byggt redan innan församlingen bildades. Den tidigare omnämnde Niklas Olsson i Västängen upplät plats på sin mark och sommaren 1885 hölls en fest i Västängen där behållningen blev en grundplåt för bygget. Ett skolhus som stått i Karsbol i Värmskog inköptes och flyttades till den nya platsen, för att invigas av Karl Hultkrantz vid pingst 1886.

Gamla missionshuset i Stömne finns väl dokumenterat i några foton som återfinns i Värmlands museums arkiv, bara en kort tid före rivningen. Det visade sig snart, att missionshuset var otillräckligt. En ny missionshustomt skänktes av bolaget. Sommaren 1904 lades grunden och följande år stod det färdigt att invigas. Invigningstalet hölls av predikanten Enoch Olsson från Högerud. Missionshuset var rymligt och på andra våningen inreddes en predikantbostad. Pastor delades med församlingarna i Stavnäs, Högerud, västra Värmskog och Sölje under vissa perioder.

”Norra missionshuset” byggdes för EFS vid 1900-talets början, vi hoppas få återkomma till dess historia.

Stavnäs Stömne södra missionshus A21358c foto Gunnar Ödvall
Stömne södra missionshus runt 1910. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika.

Jubileumsskriften talar om väckelse åren 1889, 1900, 1907, 1919, 1926 och 1932. Högsta medlemsantalet var 1919, då fanns 90 medlemmar. Här talas också om den sedvanliga verksamheten: söndagsskola, juniorer, ungdomar, sångkör och syförening, som dock ”ofta varit klandrad, men sällan erkänd”. Var detta vanligt i missionsförsamlingarna?

Jubileumsskriften är alltså från 1938. Vad hände sedan? Året efter lades massaindustrin ned, kvar av industriell verksamhet blev ett cementgjuteri. Men det är tydligt att bygdens tillbakagång kan koppas till att missionsförsamlingens verksamhet stegvis försämrades.

Vid missionshusinventeringen 1962 uppges missionshuset vara i mycket gott skick, men med tiden kom antalet medlemmar bli allt färre. På 1990-talet var det fråga om två personer. Verksamheten ebbade ut och omkring millennieskiftet såldes södr missionshuset.

IMG_9384
F.d. södra missionshuset i Stömne i juli 2018. Foto: Henrik Olsson