En pingstförsamlings inre liv i mitten av 1900-talet

20190908_143932.jpgDet finns mycket litteratur om frikyrkligheten. Många av dem är festskrifter vid församlingsjubileer – en tryckt skrift var i stort sett obligatorisk vid missionsförsamlingarnas 50, 60, 70, 80, 90 eller 100-årsjubileer under större delen av 1900-talet. Baptistförsamlingarna var i regel inte sämre, och de relativt få metodistförsamlingarna skrev också sin egen historia.

Pingstförsamlingar har inte varit så duktiga på att skriva sin egen historia, åtminstone inte i sådan form att de är allmänt tillgängliga genom biblioteken. Det finns förstås exempel på motsatsen, som pingstförsamlingarna i Karlstad (50 år) och Kristinehamn (70 år).

Däremot finns det för en som är intresserad av Pingströrelsen mycket intressant forskning. Först och främst skall nämnas det stora verket om Pingströrelsen i två delar som utgavs 2008. Den ger mycket information ända ned på gräsrotsnivå.

Det finns också en livaktig verksamhet av akademiska och andra forskare. Det rör giganter inom rörelsen, som Lewi Pethrus men också andra tidsskeden och personer av stor betydelse för rörelsen.

Och så finns då den bok, som jag upptäckte i somras på Saxonsamlingen på Örebro stadsbibliotek, där lokal litteratur som berör Örebro län samlas. För vårt forskningsprojekt berör ju inte bara den del av landskapet Värmland som ligger inom Värmlands län. Utan också Karlskoga och Degerfors kommuner, som tillhör Örebro län.

Nu finns det en del av Degerfors kommun, som är lite speciell. Det gäller Nysunds socken, som delas av Letälven. Eftersom Letälven delar landskapen Värmland och Närke, så innebär att ungefär 1/3 av socknens ytareal tillhör landskapet Värmland och resten Närke. Kyrkan och byn Åtorp ligger dock på Värmlandssidan.

Docent Göran Johansson växte upp i Nysund på 1940- och 1950-talen. Då var han en ung och mycket aktiv medlem i Betaniaförsamlingen i Melltorp, som ligger på Närkesidan av socknen. Med tiden kom Göran Johansson att ägna sig åt forskning inom ämnet socialantropologi. Trots att han kom att glida bort från Pingströrelsen i unga år så har han ägnat en hel del av sin forskning åt Pingströrelsen. Hans avhandling vid Stockholms universitet, utkommen 1992 heter More blessed to give : a Pentecostal mission to Bolivia in anthropological perspective.

I förordet skriver Johansson: “Jag är uppvuxen i Betania och fostrad till pingstvän. Pingstvän och frälst var min första identitet och naturlighet. Efter hand började min tro glipa och min identitet som pingstvän började tyna. Det känns alltjämt som att jag förlorade något – en identitet. Någon ny lika bestämd och självklar har jag inte lyckats vinna. Kanske därför återvänder jag ideligen till kretsen för barndomens hängivenhet”.

Till sin ungdoms Betaniaförsamling återkom Göran Johansson år 2005 i boken Särlaregnets tid: Fragment och bilder från Betania – pingstförsamling i och ur tiden. Boken utgavs i Sköndalsinstitutets skriftserie som nr 25. Den är lite svår att hitta på nätet, finns inte i fulltext och inte heller i antikvariatsboklådorna. Men den kan tillhandahållas genom Institutionen för socialvetenskap vid Ersta-Sköndal-Bräcke Högskola, genom handläggare Sari Nurminen, e-post sari.nurminen@esh.se

I boken ges en verklig närbild av en liten pingstförsamling på landsbygden. Här handlar det om en mikrostudie. I Melltorp fanns 34 medlemmar vid församlingsbildandet – eller ”ordnandet” som var den vanliga termen inom Pingströrelsen. Maximiantalet 63 uppnåddes 1939. När skildringen tar slut 1965 var medlemsantalet 33. Sammanlagt fanns 143 personer inskrivna i medlemsmatrikeln. Alla dessa finns omnämnda i boken!

Församlingen upphörde formellt vid utgången av 1998.  Då hade verksamheten länge varit tynande. Den sista dopförrättningen med medlemsintagning ägde rum i augusti 1963.

Två kapell fanns. Huvudkapellet i Melltorp började att byggas 1930, när man ännu var en utpost till pingstförsamlingen i Skagersvik på andra sidan av sjön Skagern. 1942 köptes en befintlig fastighet i hemmanet Lämås, som följande år kunde invigas som ett utpostkapell. Det fanns också planer på ett kapell i Finnerödja, som dock aldrig förverkligades. Kapellet i Lämås såldes 1975 medan Melltorp fanns kvar i församlingens ägo till upplösningen. Båda husen står kvar.

I boken skildrar Johansson, med hjälp av egna och andras minnen, samt efterlämnat arkivmaterial, Betaniaförsamlingens verksamhet ända ned på minsta detaljnivån. Verksamheten bestod huvudsakligen av möten. Förmiddagsmöte, eftermiddagsmöte och väckelsemöten på söndagar. Bönemöte på onsdagar och lördagar, tältmöten på sommaren, och som höjdpunkt när dopförrättningar kunde äga rum.

Målsättningen var så självklar. Det handlade om att syndare skulle bli frälsta och att de frälsta skulle bli bevarade till dess att Jesus kom. Styrelsen benämndas för ”äldstebröder” och var just bröder. Trots att kvinnorna här som i stort sett överallt i Pingströrelsen var i majoritet fanns inte kvinnorna i beslutade funktioner. Däremot verkade två kvinnliga evangelister under 50-talet, som de unga tycks ha varit rädda för. ”Evangelistsystrarna” hette Harriet Bergh och Ellen Johansson.

Även en så liten församling som Betania kunde under längre perioder faktiskt hålla sig med egen predikant eller evangelist. Annars kom gästande talare, både från grannförsamlingar och ibland kända förkunnare och sångare inom Pingströrelsen.

Församlingen bedrev också söndagsskola, men till skillnad från ”konkurrenten” missionsförsamlingen inte någon särskild ungdomsverksamhet. Betania var en del av lokalsamhället, men ändå inte. Tydligt avstånd togs från åtskilliga delar av det moderna umgängeslivet, och den utåtriktade verksamheten handlade främst om att locka människor till sig, även om distansen till ”världen” var viktig. Det som vi idag kallar ekumenik var sällan på agendan, men kyrkoherden bjöds in till kapellinvigningen och på 1960-talet kunde man ha gemensam julotta med missionsförsamlingen i Långåsens missionshus.

”Ofta innehöll predikan varning och förmaning i den första delen, och hopp och förtröstan mot slutet. Predikanten visade vägen emot ett liv med Jesus, längre bort från världen och det onda. Kanske varnade han för ljumhetens förbannelse”, skriver Göran Johansson om den typiska predikostilen i Betania.

1956 inträffade en kris, som kom att vara början till slutet för Betania. Vad som verkligen hände tycks vara oklart, både av protokoll och intervjupersonernas minnesbilder. Syndabock blev en gästande evangelist under en tältmötesserie vid namn Joseph Ekwall. Han ansågs av vissa ha en ”överandlig” stil. Någon öppen strid blev det aldrig, men locket lades på och resultatet blev successiv stagnation.

20190802_140222
Betania i Melltorp. Idag ombyggt till bostad. Foto: Carl-Johan Ivarsson 2019

I tidens Pingströrelse hade den s.k. Syndakatalogen en viktig roll. Det var noga att skilja på Guds och världens barn, där kläder och hår blev ett skiljomärke. ”Att dagligen sätta upp sitt hår i en ’pingstknut’ kan bli till en regelbunden rituell överlåtelse, en förnyelse av förhållandet till tro och församling”, skriver Johansson. Hatt var ett självklart krav för kvinnor. Att gå på bio var synd i Betania men inte i missionsförsamlingen. Avfällingar var ett bekymmer, uteslutningar förekom och ett gigantiskt problem var om en medlem skulle börja ”sällskapa” med en utomstående.

Göran Johansson skriver i sin avslutande, mer teoretiska del, att Betania i Melltorp var ett exempel på ett hängivenhetssystem, något som spelade en trygghetens roll i ett allt mer föränderligt samhälle. Trots ett uppsving efter andra världskriget när jordgubbsodling blev den näringsgren som dramatiskt ökade inkomsterna i bygden, så kom det allt mer mekaniserade och rationaliserade jordbruket att långsiktigt underminera Betanias förutsättningar. Men det gjorde också att församlingens ”barnbarn” kom att glida ut ur rörelsen och inte heller söka någon ny församlingsgemenskap när de flyttade bort.

315 sidor kan inte sammanfattas på några få rader på ett rättvisande sätt. Men Göran Johansson har gjort en storslagen insats genom sin studie av Betania i Melltorp, som kan ge lärdomar inte bara ur ett lokalhistoriskt perspektiv men som en väldokumenterad referens för hur pingstförsamlingar på landsbygden levde och i många fall, stagnerade.

Taborkapellet i Mo, Nysund

Nysunds metodistförsamling började sin verksamhet i Åtorp år 1867. Sockenboken Nysunds socken – minnesskrift, utgiven första gången 1938, berättar vidare: Initiativtagare voro handlanden Carl Öhrn och hans maka. Efter besök på metodisternas möten på den s.k. smedsalen i Örebro, kallade Öhrn metodistpredikanten N. J. Nilsson att predika i Åtorp. Möteslokalen var då makarna Öhrns hem. Efter Nilsson anställdes J. Th. Kjellstrand som predikant. Denne hade mycken framgång och rönte kanske just därför mycken motgång. Det berättas att han fick böta 100 kr för att han mot de makthavandes förbud predikade i församlingen, vilken summa och mera hopsamlades inom metodistförsamlingarna i landet.

Midsommardagen 1871 invigdes Taborkapellet i Mo, det första metodistkapellet i Värmland. Idag står det kvar i stort sett i samma skick som det hade under byggnadstiden. Metodistförsamlingen i Åtorp gick tillsammans med den i Svartå i januari 2013 ihop med missionsförsamlingen i Nysund-Rudskoga och bildade Brokyrkans församling.

Vägen till Vallakyrkan

DEGERFORS MISSIONSFÖRSAMLING
På 1860-talet började en ny tid för Degerfors. Brukets industriella utveckling tog ett steg framåt En ny hytta invigdes 1862. Nordvästra Stambanan byggdes och rallarna och bruksarbetarna tålde inte varandra. Krogliv, utsvävningar och vilda slagsmål följde i rallarnas spår.

Moralisk och social förvildning, kännetecknade tillståndet i Degerfors på 1860 och 1870-talet. En omskapande kraft  behövdes, men var skulle man finna den? Det kyrkliga livet låg nästan nere p.g.a. att Degerforsarna hade långt till kyrkan som då låg i Karlskoga. Det var endast vid begravningar och dopförrättningar samt den sedvanliga nattvardsgången någon gång om året, som man kom i beröring med kyrkan och prästen.

På hösten 1867 slöt några av ”läsarna” sig samman och bildade Degerfors Missionsförening. Varje husfar som anslöt sig till föreningen fick lova att betala 5 kronor per år till verksamheten. Kvinnorna bildade syförening och gav därmed missionsförsamlingen sitt stöd. Nu fick Degerfors mera regelbundet besök av predikanter. Söndagsskolan kom igång och Missionsförsamlingen hade framgång i sitt arbete.

Missionshuset Degerfors
Degerfors första missionshus. Foto från Degerfors hembygdsförening

Folkväckelsen drog över landet och blev av stor betydelse även för Degerfors. Särskilt vintern 1876-77 var väckelsen genomgripande. En ynglinga- och juniorförening bildades 1877.

BETLEHEMSKYRKAN
23504203-WTAfb1881 ombildades Degerfors Missionsförening och fick namnet Degerfors Missionsförsamling. År 1905 anställdes den förste pastorn och församlingsföreståndaren. Under åren har 15 personer innehaft denna tjänst. Medlemsantalet steg från att först vara 9 personer till som mest 234. Möteslokalerna var då Banvaktsstugan på Berget, snickarkasernen i Kvarnhagen, skolsalen på Bruket och medlemmarnas hem. Det första egna missionshuset invigdes den 19 okt. 1884. beläget i Jannelund, där missionskyrkan låg fram till 1979. Missionshuset var 50 fot långt och 35 fot brett. År 1905 invigdes den pampiga Betlehemskyrkan som senare ombyggdes och fick namnet Missionskyrkan.
År 1972 meddelade kommunen att tomten där Missionskyrkan låg skulle användas till annan bebyggelse. Den nya tomten blev, efter många diskussioner, Kanadaskogen, där kyrkan nu ligger.

VALLAKYRKAN
Vår vackra och ändamålsenliga kyrka, Vallakyrkan, byggdes 1979.  Åke Ring har beskrivit bakgrunden till kyrkans tillkomst med de olika samtal som försiggick det för församlingen stora och svåra beslutet, att vara tvungna bygga en ny kyrka:

”I början på 1970-talet  fick Degerfors Missionsförsamling uppgifter om att genomfarten i Degerfors skulle ändras. Det beskedet oroade många församlingsmedlemmar. I församlingsstyrelsen skedde samtidigt en del förändringar. Åke Ring, som varit sekreterare i flera år – fick överta ordförandeuppdraget efter Ingemar Ansgar, som med sin familj flyttade till Tibro.  Samtidigt stod alltså församlingen inför en stor och oviss uppgift när den nya genomfarten innebar att ett antal fastigheter skulle rivas. Missionskyrkan kunde inte få vara kvar och det innebar med andra ord att en ny kyrka måste byggas. Det gjorde många församlingsmedlemmar bestörta. Man ville vara kvar i den kyrka man lärt sig älska och vårdat väl.

23504226-T1JrW
Kommunens arkitekt Nils E. Larsson,  pastor Sven Holm, Erik Johansson och Åke Ring – undersökte var man kunde tänka sig en lämplig plats för en ny kyrka.  Bl.a. var området vid Agens skola intressant – eftersom skolan skulle rivas. Placeringen av den nya kyrkan var inte löst i en handvändning.

När Erik Johansson och Åke Ring samtalade med kommunalrådet Ragnar Jansson om  en lämplig tomt för en ny missionskyrka föreslog han att vi skulle slå samman frikyrkoförsamlingarna och bara ha en frikyrkobyggnad i Degerfors. Vi framhöll att om församlingarna arbetar sida vid sida men i egna kyrkolokaler når de ett större antal ortsbor än om de bildar en enda församling. Till sist köpte han det och efter en tid kunde vi föreslå församlingen den plats där Vallakyrkan ligger idag.

23504244-uKqlB
Det förslaget vann gehör både hos kommunledningen och inom Missionsförsamlingen. Flera studieresor till platser i norr och söder företog vi – och snart stod det klart för oss i Degerfors att arkitekten Janne Feldt i Karlstad ritat ett antal kyrkor i Sverige med en utformning, som skulle passa in på den kyrka vi ville föreslå församlingen att bygga. Ett förslag, som  Janne Feldt haft med i en tävling för kyrkobyggnader kallade han för ”Det nya Jerusalem.”
Tankarna i det förslaget fick sedan ligga till grund för våra egna intentioner. Vi var överens om att allt skulle samlas under ett tak och vara lätt tillgängligt och att kyrksalen  skulle kunna utökas genom att vikväggar skilde de olika lokalerna åt. Församlingens  kyrka skulle bli en öppen kyrka för alla i vårt samhälle.  Vi tänkte även på att organisationer utan egna lokaler skulle se den nya kyrkan som en tillgång. Så löd församlingens beslut – och så har det ju blivit.


23504272-pJHY2
Vid sidan om planeringen för en ny församlingskyrka började ett insamlingsarbete. Sparbanken lovade att vara generös när det gällde att församlingsmedlemmar kunde ta lån i banken och sedan skänka  pengarna till en kyrkofond.  Många församlingsmedlemmar tog lån och överlät sedan  pengarna till kyrkobyggnadsfonden.
En dag kom en ung SMU-are  till Åke Ring  och sa att han i flera år sparat till körkort och en ny bil. Körkortet var avklarat men han avstod från att köpa den efterlängtade bilen. Han skänkte i stället de sparade pengarna till församlingens fond för den nya kyrkan. Åke blev djupt rörd när han hörde detta!

 HÄR LIGGER NU VALLAKYRKAN
Det formella beslutet att bygga Vallakyrkan tog församlingen den 12/6 1978. Kyrkan var kostnadsberäknad till 5.235.500 kr. Arkitekt var Janne Feldt, Karlstad och byggnadsfirman Herbert Einarsson AB utsågs till byggare och totalentreprenör. Söndagen den 1/10 1978, efter gudstjänsten i Missionskyrkan, låste vaktmästare Henry Svensson kyrkan och gudstjänstbesökarna promenerade till Kanadaskogen för första spadtaget till den nya kyrkan.

23504514-sWfBk
Helgen 31/8 – 2/9 1979 invigdes Vallakyrkan och byggnadskommittén överlämnade kyrkan till Församlingen med en större symbolisk nyckel med orden: ÖPPENHET, alla skall känna, GEMENSKAP, alla som besöker kyrkan skall mötas av en varm gemenskap, TRO, vår förhoppning är att genom församlingens verksamhet och budskap skall man finna en tro.

Några tankar om väven i Vallakyrkan och dess tillkomst
23504552-38rpj

Valet av motiv, en vindlande väg genom ett berglandskap, tyckte jag kunde passa i Vallakyrkan med bergslagsnatur omkring. Vägen symboliserar vår livsvandring mot ett fjärran mål. Bergen är de hinder och svårigheter som möter oss under livet Till ledstjärna vid vandringen valde jag ett hjulkors. Jag upptäckte att detta redan fanns på kyrkans tak och valet kändes därför riktigt. Jag har försökt komponera in vävnaden i kyrkorummet. Horisontlinjen sammanfaller med fönstrens underkant. Färgerna är valda att passa i omgivningen. Det gröna i järnpelarna återkommer t. ex. i de veckade bergen.
Birgitta Algesten, Textilkonstnär

Ett stort arbete för damerna
Det hela började med att kören gjorde en sångarresa till Värmskog. Vid besök i Tallåskyrkan, Edane fanns där en vävnad komponerad av Birgitta Algesten. Många tyckte om den och trodde det skulle passa i Vallakyrkan, eller något i samma stil. Birgitta Algesten kontaktades och kom till Degerfors för att se på kyrkan och på plats göra sig en uppfattning om vad som skulle kunna passa. Efter någon vecka kom en skiss som så småningom antogs.

Frikyrkliga studieförbundet kom in i bilden och ordnade med en färg och vävkurs. Vi lyckades tigga ihop bl. a. 60 lakan. Inger Öhrn kom från Örebro och lärde oss de mystiska batikfärgerna. Detta skedde i Anna-Lill Badners källare. Ann-Lill hade nämligen en tvättmaskin som kom bra till pass. Inte helt utan möda förvandlades de 60 lakanen till ett underbart material att väva vår planerade kyrkväv av. Långa kvällar gick fort och snart kunde vi börja riva och klippa lakanen. Det gjorde vi här i vårt (Hallströms) hobbyrum, och oj vad det dammade. Sedan varpades det och den 26 april 1982 var vi sex damer som drog på denna stora vävrumpa, och Maj-Britt Hallström och jag solvade till sena kvällen. Det blåste och ven runt gamla skolan i Strömtorp där detta konstverk blev till.

Ingrid Johansson och jag började kl. 9 med skedning upp, fram och nedknytning och till middagen kunde vi  konstatera att vi åstadkommit 20 cm. Vi var mycket stolta över bedriften och dagen hade gått jättefint. Vi var också lite trötta. Nästa dag skulle vi försöka oss på konsten att få fast mönstret under varpen, det går nog inte utan huvudbry. Det gick inte så bra. Det visade sig att vi var tvungna lyfta upp det till varpen för varje inslag. Men det löste sig så småningom. Vi fick godkänt av Evy Björk och Kerstin Leandersson, de är som bekant skickliga väverskor.

Ute regnade det och blåste för fullt, lite kyligt men vi sparade på värmen. Marianne, Ingerid Johansson och jag kämpar vidare. och nu har vi fått 135 cm. Greta Stenbom kom med efterlängtat kaffe och flera damer kom och beundrade vårt arbete.

 

Texten är, med välvilligt tillstånd, lånad från Vallakyrkans hemsida.