Skillingmarksminnen

I Klevan i Skillingmark ligger ett av Värmlands vackrast belägna missionshus. Från Lars Olsson i Ronneby har vi fått tillgång till en fin berättelse om hans mor Signe Olsson (1905-2002) berättade och Lars skrev ner, en del av Signes berättelse om sitt eget liv för sina efterkommande.

Missionshuset

IMG_2232

Missionshuset under ombyggnad sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Det var en stor händelse i bygden när missionshuset byggdes uppe vid Rönna 1911, då jag var sex år. Det ligger ju där än i dag och ser till det yttre likadant ut som förr, rött med vita knutar, och är rätt stort för att vara ett kapell. Skillingmarks missionsförening hade nyligen bildats och hade många medlemmar, av vilka inte minst familjen Rydberg från Bodanäset var mycket aktiv. Kari i Rönninga hade skänkt  marken. Innan missionshuset uppfördes, hade det förekommit ”stugmöten” hemma hos någon familj. Jag minns ett sådant möte i köket i ”Nolarstôga” och ett annat i Rönninga med en sångare som spelade cittra.

I missionshuset gick jag i söndagsskola. Anna, mamma till min lekkamrat Inez från Klevekull, var lärare, senare var det Andreas Stolpe, far till Marie på Rönna, som hade hand om barnen. ”Söbu-Maja” i Boda höll samtidigt söndagsskola  för barnen i den delen av socknen, för de hade  lång väg till missionshuset i Klevan. Vi läste bibeltexter, lärde oss minnesverser och sjöng Jag älskar söndagsskolan. Det fanns en särskild söndagsskolsångbok som vi använde. Däremot fick vi inga tidningar eller märken som du och Elisabet när ni gick i söndagsskolan i Strömsmark.

IMG_2229
Missionshuset sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Missionsförsamlingen hade ingen egen pastor men anlitade ibland någon predikant, som höll gudstjänst i missionshuset om söndagarna. Någon gång förekom även julotta. En norrman från Vestmarka predikade där en gång, minns jag. I juli anordnades varje år ett stort och mycket välbesökt sommarmöte med två gudstjänster, en på förmiddagen och en på eftermiddagen, med kaffe emellan. Denna tradition behölls in på 70-talet.

Det var mest Ola Ring från Lossbyn i Järnskog som förrättade gudstjänsterna. Han var lekman och ingen utbildad predikant. Han hade en egenhet då han talade, säkert för att försöka tala riktigt korrekt svenska: Han sade inte Gud, bön och dig  utan Gude, böne och dige. En gång, när jag var sex år och lite besvärlig grälade Emma från ”Môrnere”, som då var piga i Klevan på mig:

-Nu får du lôv å hôlle fre, för på sönda kommer Ola Ring te missionshuset å da får du höre hônôm tale om både dige å mige.

(Detta är en lustighet som ytterst få kan förstå i dag. I Skillingmark var mige ett annat ord för ”kissa”. Jag vet inte ens om någon förstår det ordet  nuförtiden.)

Missionshuset användes även för andra ändamål.  Jag minns julfester och auktioner i missionshuset där behållningen gick till missionen i Afrika eller Kina. En son från bygden, Nils Kullgren, var känd som ”Kinamissionären”. Det bildades en Blå Bandförening i bygden, och den höll emellanåt möten för att mana till nykterhet. Lina från ”Môrkere”, Mörkerud, var medlem där. En jul hade Blå Bandföreningen korg-auktion. Lina hade gjort en korg av en gammal skolåda, klätt den med fint papper och fyllt den med smörgåsar, bröd och småkakor. Det hörde till ordningen att den som köpte korgen skulle bjuda den som tillverkat den på kaffe. Axel Säter, en femtioårig ungkarl, köpte Linas korg och kunde inte låta bli att reta henne lite för hennes enkla bidrag, en skokartong. Lina, som var piga i Klevan då, kom hem tidigt den kvällen förebärande att det inte hade varit så roligt där.

83699522_184890445933845_4758565335785799680_n
Missionshuset i Klevan efter det att verksamheten avslutats men före den stora ombyggnaden. Foto: Tomas Johansson

Ibland kom Frälsningsarmén till missionshuset och visade film i stora salen. Filmerna väckte naturligtvis stor uppmärksamhet i bygden. Jag minns så väl att jag såg film i missionshuset redan någon gång under första världskriget. Då hade jag faktiskt redan varit på bio, i Oslo 1915, när vi hälsade på släkten där och såg en film med Chaplin. Filmerna i missionshuset var inte uppskattade av alla. Väldigt många ansåg att det var syndigt att se dem. Första gången när medlemmar i Frälsningsarmén kom, var det ingen som tog emot dem eller erbjöd dem husrum. De fick övernatta på bänkar i lokalen. Den andra gången blev de välkomnade av Kerstin Björnsson, kallad ”Norsta” från Bergerud, som erbjöd dem mat och logi. Hon var egentligen inte alls särskilt religiöst intresserad men menade:

-När nu de andra inte vill göra det, tar jag hand om gästerna.

Det fanns även en liten bostad på andra våningen i missionshuset. Det krävdes ingen anknytning till missionsförsamlingen för att få bo där. Där bodde ett par hyresgäster  innan Albin Stenbock flyttade in och bodde där i många år, i varje fall in på 50-talet. Det var en tragisk figur. Han hade, vilket var mycket ovanligt i våra trakter i början av 1900-talet, tagit studentexamen och studerade i Uppsala en tid. Där levde han ett glatt liv och slösade bort alla sina pengar och fick sedan återvända till hembygden och leva på dagsverken och skogsarbete. Han var en mycket skicklig botanist som kunde namnet på alla blommor och andra växter.Han hjälpte senare Cajsa som gick i realskolan och hade i uppgift att pressa ett antal växter. Skillingmark var vida känt för sin rika flora, och Albin visste var guckusko och andra orkidéer växte. Inga latinska växtnamn var främmande för honom. När han en gång tillsammans med Sven Olofsson i Bergerud gick förbi en al, på dialekt arder, pekade Albin på trädet och berättade:

-Detta är en ”alnus glutinosa”.

-Vad säger du? svarade Sven. Har du fått arderlus i nosa?

Allteftersom befolkningen minskade i Skillingmark, blev antalet medlemmar i missionsförsamlingen allt färre. Till slut var det bara några få kvar. På Bodanäset lade man ner mycket arbete in i det sista. Skillingmark slogs ihop med Järnskog, och missionshuset såldes. I dag är det sommarbostad.

IMG_2234
Pingstkapellet i Hångstad i Skillingmark så som det såg ut i juni 2019. Foto: Henrik Olsson

Lars´tillägg: Det fanns även en pingstförsamling med eget kapell i ”Västarhangsta”, den del av hemmanet som ligger väster om Hångstadviken. Det hölls gudstjänster där in på 70-talet. Till slut var det bara tre pingstvänner kvar i socknen, av vilka Karl på ”Sân”, som dog 1974, och dottern Judit var två. Kapellet står fortfarande kvar.

”Jordbrukets apostel” vid missionshuset

Beted Rösiö
Per Jönson Rösiö med åhörare vid Beteds missionshus 1908. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika. Ur Köla fotoklubbs samlingar

Ibland dyker det upp intressanta tips och intressanta bilder, bara sådär. Hans Nilsson i Söpple, Järnskog hörde av sig med den här mycket fina bilden. Fotografen Gunnar Ödvall har tagit sig till Beteds missionshus i Järnskog. Året är 1908 och det är ingen vanlig väckelsepredikant som kommit på besök, utan mannen som kallats för ”det svenska jordbrukets apostel”, Per Jönson Rösiö (1861-1935).

Som synes har många kommit för att lyssna. Det synes vara en kylig vår- eller höstdag, för det är kappor och överrockar som gäller för de flesta. En bild sammanfattas två viktiga delar av ”Folkrörelse-Sverige”, i detta fall väckelserörelsen och jordbrukets föreningsrörelse. Vem var då denne Rösiö?

Efter att ha grundat en lantbruksskola på sin hemgård, Rösjögården i Jämshögs socken, Blekinge, tvingades han att avveckla skolan efter fyra år 1892. Men då påbörjade han en storslagen gärning som föreläsare, pedagog och publicist inom jordbruksområdet. ”Hans mål var att höja småjordbrukets status och motverka industrialismens skadliga inverkan på folkets kultur, han sökte mobilisera främst småbrukarna i en kulturell kamp mot den förhatliga industrialismen. Som ett viktigt led i denna kamp talade R om jordbrukets frigörande krafter och särskilt om småjordbrukets roll i samhällsomvandlingen. Han utvecklade en agrar ideologi som byggde på en övertygelse om att jorden var helig och att naturen var den enda riktiga vägvisaren för kulturell utveckling” står det att läsa i Svenskt Biografiskt Lexikon, som har en utförlig artikel av John Toler.

Rösiös vägar förde honom till Beted i Järnskog, där alltså missionshuset blev en lämplig plats. Året innan (1907) hade Rösiö hållit 353 föredrag på ett år, upp till åtta per dag. Hans flit synes närmast helt omänsklig.

För övrigt så framstår här Beteds missionshus som osedvanligt vackert med rik dekoration av ”snickarglädje”. Beteds missionshus byggdes 1874 och har byggts om vid flera tillfällen. Det är faktiskt i bruk ännu idag.

Frälsningsarmén i Charlottenberg som blev Maranatas Tempel

En byggnad i Charlottenberg har en ovanlig historia. Den började sin historia som kårlokal för Frälsningsarmén. Kåren öppnades 1912 av kapten Anna Vestin och löjtnanterna Hanna Hofvenstein och Beda Fransson. Det var det vanliga att Värmlands frälsningsarmékårer grundades av kvinnor. Troligen var detta det vanliga i Frälsningsarmén i stort. Strängmusikkår grundades 1913. Verksamheten pågick till 1970.

IMG_0911
F.d. armélokalen 2018. Foto: Henrik Olsson

Kårlokalen inrymde 150 personer och hade soldatrum. Den byggdes eller köptes in strax efter kårens grundande. I mars 1970 såldes kårlokalen till Maranata och Charlottenbergskårens verksamhet uppgick i Arvikakåren. Enligt Arvika Nyheter skulle man dock fortsätta ha FA-möten i Eda, i hyrda lokaler. Maranata kallade sin lokal för ”Templet” enligt predikoturerna i Arvika Nyheter.

AN 700309 FA Charlottenberg Maranata

Vad var då Maranata? Ja, det var en rörelse som utgick från den etablerade Pingströrelsen. I det stora tvåbandsverket Pingströrelsen från 2007 finns rubriken ”Maranata – ett splittringshot som kom av sig” (del 1 sid. 245-246) och detta är en högst relevant beskrivning. Samtidigt har Maranata kallats för en sektrörelse.

Det kan vara värt en utvikning att skriva något om rörelsen och dess värmländska anknytning.

För en rörelse som när den var som störst (omkring 1968) hade ca 1500 församlingsmedlemmar och ca 5000-6000 ”sympatisörer” enligt Curt Dahlgrens avhandling (se nedan) så fick Maranata under några sextiotalsår ofantligt mycket mer uppmärksamhet i massmedierna än t.ex. en betydligt större organisation som Svenska Missionsförbundet är typiskt för medielogiken. Tältmöten med medryckande musik med ”moderna” elförstärkta instrument, extas och förkunnelse om bl.a. helbrägdagörelse, barnaga, profetiska budskap och en ofta aggressiv hållning mot den traditionella frikyrkorörelsen drar mer uppmärksamhet än ”vanliga” gudstjänster, med ”vanliga” psalmer och ”vanlig” barn- och ungdomsverksamhet med söndagsskola och scouting.

I början av 1960-talet växte det fram en rörelse i Pingströrelsens periferi som var starkt kritisk mot Pingströrelsens utveckling från en renodlad väckelserörelse med socialt engagemang till en bredare samhällsinriktad rörelse. Samtidigt hade det som kallades för 50-talets förnyelseväckelse inom Pingströrelsen lett till en atmosfär av legalism, som begränsade glädjen och friheten enligt vad Ivar Lundgren skriver i Pingströrelsehistoriken.

Pingströrelsen var ju inte något renodlat formellt samfund, men under Lewi Pethrus (1884-1974) var det ändå en hårt sammanhållen rörelse, som hölls samman av några gemensamma institutioner.

Arne Imsen (1930-1999) var en ung evangelist inom Pingströrelsen. Han var född i Oslo och fadern Georg Imsen (1904-1972) hade 1945 utsetts till pastor och föreståndare för Betaniaförsamlingen i Årjäng, ett uppdrag han hade till 1949. Därifrån flyttade han till Kil. Där var han föreståndare för den nygrundade Filadelfiaförsamlingen. Modern Signe var född i Arvika men hade växt upp hos morföräldrarna i Västra Boda i Sillerud. Makarna återvände till Norge i slutet av 1950-talet, men Georg Imsen förekom ibland i svenska Maranata-sammanhang. Det gjorde att Arne Imsen faktiskt kan kallas för värmlänning. Hur mycket kontakter han hade med Värmland senare i livet är oklart.

Arne Imsen hade 1954 gått in i församlingen Kristen Gemenskap, en församling som grundats genom Ragnar Ljungquists utbrytning ur Östermalms Fria Församling. Kristen Gemenskap var en samlingspunkt för de som var kritiska mot Pingströrelsens utveckling. Imsen blev biträdande föreståndare för Kristen Gemenskap 1957 och flyttade 1959 till Örebro där han blev ledare för en utbrytargrupp ur Elimförsamlingen i Örebro som kom att bli den första Maranataförsamlingen.

Imsen hade naturliga kontakter med Norge och besökte den norske evangelisten Aage Samuelsens Maran Ata-möten i Oslo. Maran Ata i Norge var inspirerad av amerikanska helbrägdagörelseförkunnare och var kända för en modern, högljudd sångstil med elgitarrer och slagverk. Denna frejdiga och okonventionella mötesstil tilltalade Imsen. Den av honom ledda församlingen i Örebro bytte namn till Örebro Fria Församling och fick snart efterföljare i Jönköping och Norrköping. Ett sammanhållande organ fick rörelsen i tidningen Midnattsropet, som fortfarande utges.

Maranatas förkunnelse präglades av glöd och hängivenhet och ledde till många omvändelser. Den handlade i mycket om frälsning, helande, omvändelse och församlingarnas frihet. Under några år på 1960-talet blomstrade rörelsen. Tältmöten anordnades på många platser.

Samtidigt drabbades Maranatarörelsen av konflikter. Två av rörelsens ledargestalter, Donald Bergagård och Erik Gunnar Eriksson bröt definitivt med Arne Imsen 1968. Bergagård och Eriksson kom att återgå till den ”stora” Pingströrelsen medan Imsen ”drev resten av Maranata i en mer exkluderande riktning, till en militant familjegemenskap som agerade i moraliska och politiska frågor med uppseendeväckande demonstrationer”.

Vad hände då mera i Värmland? Curt Dahlgrens avhandling i religionssociologi från 1982: Maranata: En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling (Plus Ultra bokförlag) tar faktiskt inte alls upp Charlottenberg och inte heller i årgång 1970 av Midnattsropet (samtliga nummer av tidningen finns att läsa på nätet) nämns verksamheten i den västvärmländska orten.

En bönegrupp i Blomskog nämns 1960 men verkar inte ha satt vidare spår (sid. 74). Örebro Fria Församling hade samma år möten i Kristinehamn (sid. 90). Efter schismen inom Maranata etablerades 1977 en storfamilj i Karlstad som anordnade möten i Årjäng, Kristinehamn och Karlskoga. Det hade även tidigare anordnats sporadiska tältmöten i Karlstad (sid. 170).

Men några klipp i Arvika Nyheter berättar ännu lite mera. Den 10 oktober 1977 rapporterade Arvika Nyheter från det första Maranatamötet i Arvika, med deltagare från storfamiljerna i Karlstad och Raufoss. Stina Fridolfsson som intervjuas tycks ännu att döma av Maranataförsamlingens hemsida vara en högst aktiv medlem.

AN 771010 Maranata Arvika

2 augusti 1978 fanns en annons om att Maranata anordnade möte i Hungviks missionshus i Högerud. Detta missionshus tillhörde Högeruds missionsförsamling, men dessa hade då flyttat verksamheten till Missionskyrkan Hällebäck och hyrde ut det gamla missionshuset.

AN 780802 Högerud Maranata

En lång utvikning slutar här. Hur länge var verksamheten igång i Charlottenberg? Ja, det är en fråga som återstår att besvara, men det var knappast så mycket längre än 1973. Kan någon ge mer information om detta, troligen enda Maranatahus i Värmland så tar vi tacksamt emot.

Betania vid Ståste, Häljeboda

Betaniaförsamlingen i Häljeboda, Eda socken, bildades, eller som man i regel sade inom Pingstväckelsen, ordnades den 9 maj 1920 av tolv personer. J. K. Pihlgren blev församlingens förste föreståndare. Församlingen upplöstes 1924 och anslöt sig till Betaniaförsamlingen i Gunnarskog då den församlingen bildades. Gårdarna Ståste (på kartan Ståstödet) och Säterfallet ligger längst i väster i hemmanet Häljeboda, efter vägen som går från Borgsjön längs Bobäcken upp till Lilla och Stora Bogtjärnet. Bobäcken är också sockengräns till Gunnarskog och numera kommungräns mellan Eda och Arvika kommuner.

Kapellet vid Ståste tillkom vid samma tid. Varför det byggdes på en så avsides plats med närhet bara till några få gårdar i närheten är inte känt, men troligen handlade det om mark som donerades.

Betania blev ändå en samlingsplats för bygdens folk, både från Häljeboda i Gunnarskog och Bortan i Gunnarskog. Man kunde gå långa sträckor för att mötas här. Den norska pingströrelsens pionjärgestalt T. B. Barratt (1862-1940) var här och predikade, kanske var det vid invigningen eller vid något senare tillfälle. Det ordnades också stormöten, närmast konferenser med flera talare. Det berättas om att det skulle ha funnits ont om mat, men man bad för den köttbit som fanns och det skars sedan fler och fler skivor av denna välsignade köttbit utan att den tog slut.

I Söderholms pingsthistoria noteras om församlingens existens, men också att ”bristen på evangelii förkunnare hava lagt hinder för verksamheten”.

Pingströrelsen var i mycket en kvinnorörelse. Det var även så här, de flesta aktiva medlemmar var kvinnor. Ivan Andersson, Bortan, vars mormors mor bodde i Betania och vars morföräldrar också var aktiva, berättar att gubbarna kunde följa med till Betania men stannade utanför och pratade, och ibland hade de till och med ”lite stârt” med sig.

Det finns andra särdrag i Betania vid Ståste, framför allt var det så att här användes inte den svenska pingströrelsens sångbok Segertoner utan den norska sångboken Maran ata, som utgavs av T. B. Barratt 1911 och som innehöll mer än 100 sånger skrivna av honom. Barratt förde pingstväckelsen till Kristiania i december 1906 och en tradition i bygden finns om att han skulle ha predikat här bara en kort tid efteråt. I så fall skulle kapellet vid Ståste ha en nyckelroll i svensk pingsthistoria. Vi får återkomma om detta visar sig stämma.

Mats Gustafsson, Tidaholm, i hembygden kallad ”Mats vid Lyred”, var mellan 1966 och 1972 föreståndare i Betaniaförsamlingen i Gunnarskog, dit medlemmarna i Häljeboda anslöt sig. Våren 1967 höll han möte vid Ståste, hemma hos Linnea vid Ståste som var medlem i Betania. Den i bygden mycket kände originelle lekmannapredikanten Daniel Persson, DP, medverkade. Redan då var kapellets glansperiod förbi. Något möte i kapellet hade inte hållits på länge, redan då. Linnea ville dock inte att kapellet skulle rivas utan det fick stå kvar och så gör det ännu efter mer än 50 år. Idag verkar ingen riktigt veta vem som äger själva kapellet men marken tillhör det stora skogsbolaget Bergvik Skog. Ivan Andersson berättar att en i hans familj på eget initiativ för ett antal år sedan förbättrade kapellets tak, så att det skulle kunna bevaras.

När vi besöker kapellet i sällskap med Anders Gustafsson, Charlottenberg (bror till ovannämnde Mats) och makarna Inga-Maj och Lars Johansson vid Lyckängen i Häljeboda, är det en regnig dag i början av november. Någon målarfärg har inte ödslats på kapellet på länge, så numera ger det ett väldigt grått intryck. Kapellet är byggt i vinkel med två våningar, och ett trapphus med trappa upp till andra våningens lägenhet.

I bottenvåningen finns kök, en stor och en liten sal. I stora salen har kaminen och bänkarna tagits bort, men dopgraven står öppen. I några av fönstren hänger rester av gardiner. En säregen stämning – liknande de platser som fotografen och ekonomhistorikern Jan Jörnmark fångat i sina böcker. Tyvärr har det gått hål på taket så risken är uppenbar att  huset inte kommer att kunna stå kvar så länge till.

Det öde kapellet på skogen berättar om en annan tid, för ca 100 år sedan, när det var mer av liv och rörelse i bygden och pingstvinden svepte fram västerifrån.

Jarnske

Järnskogs socken, eller ”Jarnske” som bygdens folk skulle säga, i Nordmarks härad är en livaktig bygd där byn Koppom utvecklats till en liten centralort. Numera hör dock Järnskog till Eda kommun. Frikyrkligheten i bygden har varit stark, och vid Värmlands museums inventeringar i Värmland 1957 så besökte landsantikvarie Gösta von Schoultz två frikyrkobyggnader, missionshuset i Beted och Elimkapellet i Koppom.

Vi börjar med det sistnämnda. Baptistförsamlingen i Järnskog bildades den 24 september 1887. För 61 år sedan skrev Gösta von Schoultz om Elimkapellet:

Detta kapell uppfördes 1901-02 och invigdes den 3 mars 1903. För ritningarna har ingenjör C J Nyberg, Koppom, svarat och byggmästare var Nils Nilsson. Huset är uppfört av plank med pärlspåntpanel både ut- och invändigt. Taket var ursprungligen av spån, nu korrugerad plåt. Det yttre är målat i mörkt gult med brunröda fönsteromfattningar. Huset upptages nu av en större samlingssal samt en mindre sådan jämte köksutrymmen. Interiören var helt omålad fram till 1937 och hade ursprungligen väggfasta fotogenlampor, ingen takarmatur, samt för uppvärmningen en vedkamin på vardera sidan om podiet i fonden. Det inre är nu moderniserat med fiberplattor, lysrör o d.

I början av 1960-talet fanns endast 11 medlemmar kvar. När församlingen nedlades återstår att utforska.

Järnskog har varit en av de starkaste fästena i västra Värmland för Svenska Missionsförbundet. Missionsförsamlingen bildades 1872. I början av 1960-talet fanns mer än 300 medlemmar. Missionshuset i Beted byggdes 1877 och är ännu i bruk. Vid Gösta von Schoultz besök fann han inte så mycket av intresse att notera – men vi kan i varje fall glädjas åt den fina Folkvagnen som står parkerad!

Två bröder från Eda blev pionjärer för adventismen i Sverige

När de tretton brittiska kolonierna i Nordamerika blev de Förenta Staterna under 1700-talets sista decennier skulle detta även leda till en stor påverkan av den Europas religiösa liv. I den nya statsbildningens konstitution skrevs nämligen åtskillnaden mellan kyrka och stat in som en viktig princip.

Religionsfriheten i den Nya Världen skapade inte bara en fristad för religiösa oliktänkande från den Gamla Världen utan gav också möjlighet för fria förkunnare att lägga fram sina åsikter. Många nya rörelser uppstod i denna miljö, som kallas för ”The Second Great Awakening”, en del av dem kortlivade, en del mer öppna, medan andra proklamerade att endast hos dem fanns det sanna ordet.

En av tidens förkunnare var baptisten William Miller (1782-1849). Hans budskap handlade om att profetiorna i Daniels bok pekade mot Jesu andra återkomst år 1844. Anhängarna kallades först av andra för ”millerianer” men av sig själva ”adventister”. Efter det att år 1844 förflutit utan att något syntes ha hänt, blev besvikelsen förstås mycket stor. En del av Millers lärjungar kom dock till slutsatsen att år 1844 syftade på domen, och att man efter 1844 levde i den sista tiden. Något nytt datum för Kristi återkomst sattes inte.

Från detta studium kom också betoningen av att tillbedja Gud som skapare, helighållandet av den sjunde dagen – sabbaten, och att förvalta det mänskliga livet såväl som naturens resurser.

Sjundedagsadventisterna firar alltså lördagen som sabbat, vilo- och gudstjänstdag. För utomstående är det förstås denna sed som utmärker dem gentemot andra kristna riktningar, liksom betonandet av ett hälsosamt liv med avståndstagande från tobak, alkohol och även andra njutningsmedel som kaffe. Många adventister är vegetarianer och samfundet har också drivit och driver flera hälsohem. Rörande lära och liv för övrigt så ligger adventismen nära de flesta andra kristna kyrkor.

Sjundedagsadventistsamfundet räknar sitt grundande från år 1863. Samfundet är internationellt, och har numera 18,1 miljoner döpta medlemmar. Här är Sveriges ca 2000 adventister i 40 församlingar bara en liten del i en stor helhet. Samfundet deltar i det ekumeniska arbetet både lokalt, nationellt och globalt. Här kallas genomgående samfundets medlemmar för adventister, men det finns även andra adventistiska riktningar.

Att det uppstod adventistiska församlingar i Sverige är ett resultat av påverkan från återvändande nordbor. Danskamerikanen John Gottlieb Mattesson predikade ordet i Kristiania. Norska väckelsepredikanter hade ju redan tidigare verkat i Värmland. Predikanten Anders Erik Töckzelius från Töcksmark hade tidigare verkat i Värmlands Ansgariiförening och tog kontakt med Mattesson för råd och undervisning.

Olof Johnson
Olof Johnson. Bild från boken Svenska Sjundedags Adventisternas historia (1928)

 

En av dem som blev adventister genom Mattessons verksamhet var Olof Johnson (1843-1919) från Vittensten i Eda. Olof Johnson hade gått i Mattessons kolportörsskola, och blev pionjärarbetare på det svenska fältet. Tillsammans med Mattesson var han med och bildade nya församlingar, först i Stockholm 1884 och året efter i Örebro. Han verkade också på en rad andra platser. I två omgångar, mellan 1889-1893 och 1901-1907 var han samfundets ledare i Sverige, som ordförande i den svenska konferensen. Mellan dessa perioder verkade han som pionjär för adventismen i Finland. Från 1907 upptog han pionjärverksamhet i Norrland. Han var dock skriven som hemmansägare hemma i Vittensten från 1899, då han anges som inflyttad från Njurunda med familjen. Så mycket om hans verksamhet som adventismens pionjär avslöjas inte i församlingsboken, där står notisen ”adventist” och vid hans bortgång på det av adventisterna drivna Skodsborgs badsanatorium i Danmark står han i Edas död- och begravningsbok under titeln ”predikant”.

Emil Åhrén
Emil Åhrén. Bild från boken Svenska Sjundedags Adventisternas historia (1928)

 

En yngre bror till Olof Johnson var Emil Åhrén (1865-1936). Han var nyligen omvänd när han 1882 var med och bildade adventistförsamlingen i hembygden Åmotfors. Emil utvandrade till USA och hamnade i Battle Creek, Michigan där adventismens högkvarter fanns. Han blev senare verksam som predikant inom adventismens svenska verksamhet i USA fram till 1891. Efter detta var han med undantag för åren 1893-1894 verksam i Sverige, från år 1900 som redaktör för samfundets tidskrift Tidens Tecken, och från 1918 även för tidskriften Missionären.

Emil Åhrén var öppen för kontakter med andra kristna och predikade vid flera tillfällen i missionshus, baptist- och metodistkyrkor. En minnesteckning uppger att han ”betonade vikten av kristlig ödmjukhet i förhållandet till andra kristna”. Han utgav flera böcker, bland dem Den stora världskatastrofen eller Det treåriga världskriget och nationernas slutliga undergång i kampen om världsherraväldet samt den eviga världsfreden i biblisk och historisk belysning (1917), och De stora världsproblemen i den gudomliga uppenbarelsens och historiens ljus (1920).

En tredje broder till dessa var Anders Stone (1852-?), som kom att vara verksam som adventistisk predikant i USA, först i Chicago, senare i Minneapolis-St. Paul och slutligen i Tacoma, Washington.

Emil Åhréns son Uno Åhrén (1897-1977) kom att utbilda sig till arkitekt och är känd som en av funktionalismens portalgestalter i Sverige, framför allt inom stadsbyggnadsfrågor. Uno Åhrén var stadsplanechef i Göteborg 1932-43, chef för Riksbyggen 1943-45 och professor i stadsbyggnad vid KTH i Stockholm 1947-63.

Hur var det då med Värmlands adventistförsamlingar? Av tackbrev i den svenskamerikanska adventistiska tidskriften Svensk Advent Härold fanns redan 1875-78 adventistiska sympatisörer i Filipstadstrakten och Hagfors. Den första adventistförsamlingen i Sverige bildades den 28 augusti 1880 i Grythyttehed. Av de 47 medlemmarna hade 26 tidigare tillhört baptistförsamlingen. Halvtannat år senare bildades församlingen i Åmotfors av nio medlemmar, bland andra Olof Johnson och Emil Åhrén den 25 februari 1882.  Församlingen blev aldrig särskilt stor, 1906 fanns åtta medlemmar, och 1930 16 medlemmar. Samma år tillkom församlingen i Långbanshyttan där Olof Johnson och J. G. Mattesson deltog. Från början fanns elva medlemmar här, men församlingen växte och var 1906 44 medlemmar. Sedan sjönk medlemstalet och var 1930 18. På båda dessa platser fanns baptister med bland adventistförsamlingarnas bildare.

Baptisterna var oroliga för de nya idéernas spridning. Vid sitt årsmöte i Karlstad i juni 1880 antogs en resolution som förklarade att adventismen ”är skadlig och åstadkommer gruvliga svårigheter och split i församlingarna”, så bör enskild medlem eller församling som omfattar sjundedagsadventismens läror uteslutas ur samfundet. Fem församlingar i distriktet ansågs hotade av adventismen.

År 1889 bildades en församling i Östervallskog av tio medlemmar, som följande år upptogs i samfundet. Denna församling var aldrig särskilt talrik och hade 1906 åtta medlemmar. Hur länge den existerade är oklart, men i bygden är det känt att det fanns adventister in i vår egen tid.

1892 bildades en församling i Liljedal i Eds socken, där det 1906 fanns sju medlemmar och 1922 16 medlemmar. Denna församling uppgick senare i den 1912 bildade församlingen i Karlstad, där den outtröttlige Olof Johnson var verksam. Denna församling har till skillnad från de övriga levt vidare, och medlemstalet uppges till 35 medlemmar 1935 och 14 medlemmar 1960. Idag finns 29 döpta medlemmar i Karlstad. I Arvika har också funnits en adventistförsamling vid mitten av 1900-talet. Det var en fortsättning på församlingen i Åmotfors. Från 2013 finns åter en adventistgrupp i Arvika med nio medlemmar.

1893 i juni, höll Adventistsamfundet sitt årsmöte i Karlstad. Man hade då fint besök från Adventistsamfundets ledning i USA: Steven Haskell (missionär och evangelist) och Uriah Smith (redaktör för Adventistsamfundets huvudorgan och förlag: Adventist Review and Sabbath Herald).

Några egna möteslokaler eller kapell har de värmländska adventisterna aldrig haft, utan man har samlats i hemmen eller i hyrda lokaler som ordenshus och missionshus. Adventistförsamlingen i Karlstad möts i IOGT-lokalen i Ruds Centrum.

Det var adventismen som introducerade tältmötet som arbetsmetod. En verksamhetsform som sedan använts flitigt i svensk frikyrklighet. De första kända tältmötena ägde rum i New England sommaren 1842. Ellen G. White (1827-1915), en kvinna som inom Sjundedagsadventistsamfundet närmast har status som profet, besökte Norden 1885-87 och predikade för tusentals människor i ett mötestält vid Karlberg utanför Stockholm 1887.

Samfundet fick i Sverige nytillskott genom evangelisation, framför allt genom svenskamerikanska förkunnare, men åderläts också genom att många adventister fann det svårt att få lediga lördagar i Sverige, och istället valde att emigrera till USA. En av de mera kända svenska adventisterna är dirigenten Herbert Blomstedt, som föddes i USA där fadern var pastor i samfundet. Herbert växte upp i Sverige och Finland. Han är aktiv medlem av sin adventistförsamling hemma i Luzern, Schweiz, och är känd för att inte repetera på lördagar. Däremot dirigerar han konserter på lördagar, eftersom ”repetition är arbete, men konsert är gudstjänst”.

Källor

www.adventist.se

Lindén, Ingemar: Biblicism – Apokalyptik – Utopi. Adventismens historiska utveckling i USA samt dess svenska utveckling till o. 1939. Akad. avh. (1971).

Wiklander, Gösta: I vår Herres tjänst (2001)

E-post från Rainer Refsbäck, redaktör, Adventistsamfundet