Asphyttans missionshus

 

Asphyttans missionshus fotograferades 1958 av Gilbert Svenson. Missionsföreningen i Asphyttan och Bjurbäcken bildades 1875. Muraren och sedermera kolportören och predikanten Johan Utter byggde tillsammans med församlingens medlemmar och en del av bygdens folk ett missionshus här. Det invigdes hösten 1875.

Medlemsantalet i församlingen minskade alltmera och då endast ett fåtal medlemmar fanns kvar begärde dessa att få ansluta sig till Lungsunds missionsförsamling. Detta ägde formellt rum den 12 mars 1967. Missionsförsamlingen och Filipstads församling hade därefter försökt att bedriva verksamhet i Asphyttan, ”men båda har misslyckats att församla ortens folk till gudstjänster eller andra aktiviteter”, som det står i Lungsunds 125-årsskrift.

Missionshuset i Asphyttan såldes den 2 maj 1991 till ”en bygdens son”.

I den museala inventeringen skriver Gilbert Svenson:

Asphyttans missionshus, uppfört 1875, är byggt av sågspånstegel, utvändigt putsat i gulbeige färg, och med vita hörn och fönsteromfattningar samt fönstrens trävirke målade i rödbrun färg. Tak av korrugerad plåt, tidigare av spån. Då läktaren 1923 ändrades till vaktmästarebostad upptogs frontespisen mot vägen. Den öppna förstukvisten med två ingångsdörrar har genombrutna dekorationer med kors. Förstuga med biljettlucka. 

Stora salen med talarstol i väster har välvt vitt tak av pärlspånt, ljusgröna väggar av pärlspånt med dekorativ taklist på små konsoler. Bröstpanel målad i ekfärg liksom dörrar och bänkar. Åtta spetsiga fönster med åtta rutor i varje. Podium med ny talarstol. Fondmålning i olja på duk: ”Jesus och kvinnan vid brunnen”, sign. G I Lind 1917. Uppvärmning: järnkamin, Ankarsrum patent nr 4. I husets östra del fanns tidigare en läktare. Under läktaren t.v. om kaminen dörr till lilla salen, som är inklädd med panelbräder och pärlspånt liksom den stora. Salen har liten vitmålad talarstol och framför detta ett litet runt offerbord.

Forshyttans missionshus – känt från Expressen

Forshyttans missionshus i Brattfors socken fotograferades av Gilbert Svenson 1958. Så här skrev han då:

Forshyttans missionshus, från omkr. 1905, är byggt av resvirke med liggande panel, rödfärgat med vita fönsteromfattningar, förstuga och hörnskydd. Yttertak av tjärpapp. Huset är T-formigt med stora salen i öster-väster, vaktmästarebostad i tvåvåningsdelens nedre plan samt en trappa upp till lilla salen, som tillika tjänstgör som läktare.

Stora salen har tredelat vitt tak av pärlspånt, väggar av liggande pärlspånt, upptill gråvita och nedtill rödbruna, markerande bröstpanel. Längs taklist och över panel finns schablonmålningar med stiliserade kors-, blom- och bladformer i rött. Enkelt podium med talarstol och bakom det genombrutna räcket är spänt rött kläde. Framför talarstolen ett litet grönmålat offerbord med vit duk. Fondmålning visande en kvinna, som räddar sig undan syndafloden upp på ett kors, enkelt arbete i svart, vitt och grått i vitmålad ram med inskription upptill: ”En tillflykt är han urtidens Gud”. Uppvärmning från ålderdomlig järnkamin. På ömse sidor om denna dubbeldörrar till lilla salen ett stycke upp på väggen och försedda med dubbelt skyddsräcke. Då dessa är uppslagna tjänstgör lilla salen som läktare. Enkelt brädgolv och brunmålade bänkar. Lilla salen har platt tak med vitmålad pärlspånt, väggarna är pappspända och målade i väggfält i grönt och gulbeige med bruna lister. Mörkgrön bröstpanel med panellist i mörkare grön färg. I denna sal enkla bänkar och brädgolv. Dekoration: liten tavla (reproduktion) av Jesus på korset.

DSC_9518

Så nu då, Expressen. Det är nog ytterst sällan som värmländska missionshus omskrivits där, men så var det den 1 mars 1961. Expressen hade läst Värmlands Folkblad, där ett reportage om ”Värmlands minsta och Sveriges näst minsta missionsförening” publicerades den 16 februari samma år. Reportern kunde då skriva om att ”styrelsen i missionsföreningen i Forshyttan är alltid enig”. ”Nej, några möten har vi inte säger Janne Jansson. Men det händer att Agnes och jag träffas ibland och resonerar om saker och ting”. I artikeln i VF nämns att missionshuset byggdes 1913 och att missionsförsamlingen aldrig varit särskilt rik på medlemmar, det fanns som mest 15-20 berättar Janne och Agnes.

Forshyttans missionshus fick sin kortvariga berömmelse genom en skriftväxling mellan Janne Jansson och distriktsföreståndare Herbert Axelson. I brev i oktober 1960 skriver Jansson: ”Angående predikobesök ber vi att ej bli ihågkomna”. Ett församlingsmöte hölls, där beslut fattades om upplösning och överlämnande av tillgångarna till Värmlands Ansgariiförening, men de båda medlemmarna ångrade beslutet och önskade att kvarstå som en egen missionsförsamling.

Epilogen blev, att ingenting hände, förrän den 22 december 1966. Då var Janne Jansson avliden men beslut fattades av de två överlevande medlemmarna att upplösa församlingen, överlåta missionshuset till Värmlands Ansgariiförening och ansluta sig till Sunnemo missionsförsamling.

Forshyttans missionshus står kvar och är numera bostad för Anna Tascha Larsson, konstnär med silversmide som specialitet.

Mer frikyrkor i Filipstad

Efter att de två senaste inläggen om Filipstad fått ett fantastiskt gensvar, så är det väl lika bra att presentera de övriga frikyrkorna i staden

Först då pingstförsamlingarna – de har faktiskt varit två. Det här klippet är från NWT 19 maj 1960

Filipstad09

Vad nu då – Filadelfia… och SMYRNA? Så här berättar bokverket ”Pingströrelsen” från 2007 om saken:

Filipstad

Pingstförsamlingen, 1928-

Tidigare: Sion, Filadelfia. Ordnad av 12 personer den 2 december 1928. 1945: 131 medlemmar. 1985: 59 medlemmar. 2005: 35 medlemmar

Smyrnaförsamlingen, 1953-1958

En grupp på uppskattningsvis 25-30 medlemmar lämnade tillsammans med sin föreståndare Filadelfiaförsamlingen och ordnade Smyrnaförsamlingen i början av 1953. Församlingen upplöstes 1958 och medlemmarna välkomnades till Filadelfiaförsamlingen

Det var alltså fem år av splittring innan återföreningen ägde rum. Filadelfia vid Allégatan i Filipstad var alltså ett ombyggt ordenshus. Har någon bättre foton från Filadelfia är vi mycket intresserade, liksom även information om vad som hände med huset.

På senare år har pingstförsamlingen i Filipstad gått samman med EFK-församlingen i grannkommunen Hällefors, som ligger i Örebro län och landskapet Västmanland, men i frikyrkohistorien har täta band med Värmland. Församlingen heter Korskyrkan Hällefors-Filipstad, och samverkar i Filipstad med Vasakyrkan, och har alltså inte någon egen kyrkolokal i staden.

Så går vi till Frälsningsarmén, som när Gilbert Svenson fotograferade 1958 fanns Frälsningsarmén på adressen Hertig Karlsgatan 29 A.

Filipstad10

Den byggnad, i vilken Frälsningsarméns lokal är inrymd, inköptes redan 1893, men den ombyggdes 1919, varvid officersbostad och soldatrum tillkom. Huset är uppfört av plank med tak av tegel och plåt. Det har tidigare varit klätt med panel, men denna har borttagits i samband med innevarande års stora renovering, som berör både exteriör och interiör. Källarvåningen har inretts och ytterväggarna klätts med ett slags eternitmaterial. Stora salen har välvt tak och och en egendomlig öppen takkonstruktion av trä. I fonden över plattformen är Armé-emblemet målat. (Byggnadsställningar omöjliggjorde fotograferingar av det inre).

Den här byggnaden finns inte kvar, när den försvann återstår att utforska. Liksom hur det verkligen såg ut inne!

Så går vi, fast inte så långt 1958, till Viktoriagatan 1 och S:t Paulskyrkan eller Metodistkyrkan.

Beklagar att bilderna blev så mörka i skanningen på Nordiska museet, men nog är detta en märklig kyrka!

Metodistkyrkan, uppförd 1906, är byggd av timmer med gråmålad panel, ljusgröna fönsteromfattningar och tak av rödmålad plåt. På gaveln ovan läktaren i söder finns en takryttare, som ursprungligen burit en vindflöjel med initialerna IHS, nu fastsatt som dekoration på läktarbröstningen. I tillbyggnaden mot Victoriagatan finns på nedre botten ett par kontorslokaler, en restaurant (mjölkbar) samt på andra våningen ytterligare en kontorslokal och pastorns bostad. Kyrkan hade ursprungligen spetsigt tak med öppna takstolar klätt med pärlspånt. Ett nytt innertak inlades 1941, varvid läktarens stora spetsbågsfönster skars av upptill. Väggarna är gröna med mörkgröna lister, brunmålad ekimiterande bröstpanel, golvet slipat och konsthartsbehandlat. Predikstol på podium med snidad bröstning och relief i vitt. Litet altare framför predikstolen med Thorvaldsens ”Kristus” samt snidad altarring i vitt med stoppning av grön sammet. Fondmålning: ett tomt kors med törnekrona och svepning av L G Berglund (metodistpastor). Lilla salen samtidigt kök, vit pärlspånt i taket och på väggarna, som upptill är gröna med bröstpanel i eklasyr. Två tavlor, reproduktioner, den ena föreställer Wesley, den andra en bröstbild av Thorvaldsens Kristus-skulptur.

Metodistkyrkan byggde nytt med Vasakyrkan och då följde missionsförbundarna med och bildade redan 1970 en ekumenisk församling, en av de första liknande i Sverige.

Gamla baptistkyrkan i Filipstad

Baptistkyrkan i Filipstad låg vid Asphyttegatan 15. Bilderna ovan har blivit lite mörka vid skanningen men ger ändå ett gott intryck av byggnadens utseende 1958. Så här står det i inventeringen:

Baptistkyrkan, byggd 1893, är uppförd av timmer med gråmålad pärlspånt och rödmålat tak av plåt. I samband med renoveringen 1953, då stora salen fick sin nuvarande gestalning, insattes också nya ytterdörrar. Salen har femdelat vitt tak, klätt med träfiberplattor, putsade, brunrosa väggar, nytt podium med talarstol och dopgrav, läktare samt vita fönsteromfattningar. Fonddekoration: en rundbåge med inskriptionen: ”En herre, en tro, ett dop, en Gud” kring en grund absid samt upptill en naturalistisk målning på putsen, blå himmel och vita moln, samt därunder en målning, olja på duk i förgylld ram, ”Jesus i Getsemane” samt texten ”Ske icke min vilja utan Din”, utförd år 1929 av Vilhelm Larsson (arkitekt, bosatt i Karlstad). Kyrkan har podium i öster och läktare mot gatan. På ömse sidor om podiet dörrar till lilla salen och köket, samt på andra våningen åt gårdssidan en lägenhet för vaktmästare.

Baptistförsamlingen avslutade sin verksamhet 1988 i samband med församlingens 100-årsjubileum, kyrkan såldes och medlemmarna gick in i Vasakyrkans församling. Baptistkyrkan står kvar och Google Maps fångade den här bilden av kyrkan i juni 2018:

Baptistkyrkan Filipstad

Gamla missionskyrkan i Filipstad

Gilbert Svenson fotograferade 1958 den gamla Missionskyrkan i Filipstad. En pampig byggnad! Så här skrev han i inventeringen:

Missionskyrkan från 1867 är uppförd av timmer med vitmålad ribblockspanel, bruna fönster samt tak av tjärpapp. En särskild utbyggnad mot gårdssidan med förstuga har skulpterade brunmålade dubbeldörrar med kors i relief av 20-talsstil.

Stora salen renoverades och omgestaltades 1929 och fick då sin nuvarande färghållning i brunt och vitt. Den har femdelat tak, läktare på tre sidor, utbyggt högt podium med talarstol och framför detta ett som altare utformat offerbord med antependium, bärande initialerna IHS. Mellan de stjärnförsedda fönstren av kulört slag med blyinfattningar hänger i absiden en primitiv målning på duk i mörk träram, föreställande en kvinna som räddar sig från syndafloden upp på ett kors, sign. Johnsson 1903. Salen har podium i öster och lilla salen, som är nyrenoverad, ligger bakom västra korväggen. Där finns även kök, målat i gråvitt och klätt med pärlspånt.

Den gamla missionskyrkan, belägen på Hertig Karlsgatan 35 föll offer för kommunens trafikplaner i slutet av 1960-talet. Missionsvännerna flyttade över till metodisternas nybyggda kyrka, och 1970 bildades en av de första frikyrkoekumeniska församlingarna i hela Sverige: Vasakyrkan.

Elimkapellet i Nykroppa

Även i Nykroppa fanns ett Elimkapell, en vanlig beteckning bland värmländska baptistkapell. Det fotograferades en försommardag av Värmlands museum 1958.

I inventeringen skriver Gilbert Svenson: Elimkapellet, uppfört 1903, är uppfört av timmar på putsad stenfot med liggande rödfärgad panel, vita lister och fönsteromfattning, tegeltak. Stora salen är helt nyrenoverad med tredelat tak i vitt av fiberplattor, beigegula väggar och fernissat golv. Podium i två avsatser med en dopgrav under den övre. Talarstolsräcke i vitt och rödbrunt, eklaserade bänkar. Fonddekoration med enkelt, brunt träkors. Från podiet leder två dörrar till lilla salen, som också är kök, med vitt tak och beigebruna väggar.

Motjärnshyttans missionshus

Så går turen till Motjärnshyttan. Byn ligger i Nordmarks socken i Filipstads kommun men har Hagfors som postadress. Den torde i nutid vara mest känd som hemvist för trubaduren Gunde Johansson (1922-1995), men här finns också ett missionshus, som lockade amanuensen Gilbert Svenson att fotografera det 1958. Då beskrevs det sålunda:

Motjärnshyttans missionshus är uppfört av timmer på slaggstensgrund med rödfärgad ribblockspanel, vita lister på de avsågade knutarna och vita fönsterbågar. Tak av korrugerad eternit. Öppen förstukvist med grönmålad dörr. Salen har tredelat tak av vitmålad pärlspånt. Obehandlat brädgolv, bänkar målade i gulbrun eklasyr, enkel talarstol på lågt podium med svarvat räcke och framför detta litet offerbord. Ingen fonddekoration. I utbyggnaden åt norr förstuga och kök.

Idag är missionshuset sålt och tycks vara i bruk som verkstad för finsnickeri.

I Bergslagens Jerusalem

Bruksorten Lesjöfors i Rämmens socken är idag inte längre vad den har varit. Det gäller inte bara inom industrin, utan även inom frikyrkligheten. I en artikel i NWT från 2007 beskrivs orten som ”Bergslagens Jerusalem”. Beteckningen är inte gripen ur luften. I orten, berättar Larseric Vänerlöf i artikeln. Det fanns fyra frikyrkor: Elim, Betlehem, Sion och Saron. Idag är enbart den sistnämnda i bruk för sitt ändamål.

Så här beskriver Lesjöfors museum just Elim, den äldsta: Elimkapellet, som var Lesjöfors Baptistförsamlings samlingslokal, var den första frikyrka som uppfördes i Lesjöfors. Året var 1888 när lilla salen togs i bruk, kyrkan som helhet blev klar några år senare. Verksamheten i Elimkapellet hade i övrigt en stor social betydelse i samhället då det vid denna tid var den enda samlingslokal i samhället. Här bedrevs ett mycket rikt musikliv och många är de som fått sin musikaliska skolning inom kyrkans hägn. Kapellet blev en naturlig samlingspunkt för ungdomar då församlingen bedrev en utåtriktad ungdomsförening. Under en tid på 30-talet var Arbetslöshetskommissionen inrymd i lilla salen. Konsum’s skyltmaterial från 50-talet och framåt hade hittat sin slutliga förvaring på kapellets vind. Den 8 april 1962 firade församlingen 80 år och ett av jubileumsmötena blev inspelat på band och som återges i rummet [på museet, min anm.]. Församlingen upplöstes 1979 och de 8 kvarvarande medlemmarna gick över till Saronförsamlingen i Lesjöfors. Elimkapellet är idag i privat ägo.

Föreningsarkivets arkivpresentation ger ännu mer kött på benen: 1878 organiserade sig de troende i Brödraförsamlingen. Dess stadgar fastslog att ”Föreningen erkänner icke några andra skrifter som rättesnöre för tro och vandel än Gamla och Nya Testmentet”. 1880 ombildas Brödraförsamlingen och antar namnet Rämens Kristna Församling.
1882, på långfredagen den 7 april, bildas ”…på nytestamentlig grund och enligt apostoliskt mönster” Rämens Baptistförsamling.
1888 byggdes kapellet i Lesjöfors och 1894 i Rämmen.
1899 ändrades namnet på församlingen till Lesjöfors Baptistförsamling på grund av att mesta verksamheten och största medlemsantalet fanns vid Lesjöfors bruk.
Dotterförsamlingar bildades. Redan 1899 beviljades samtliga medlemmar boende i Vansbro utflyttningsbetyg och bildade Vansbro Baptistförsamling, hörande till Södra Dalarnas distriktsförening.
1918 beviljades 23 medlemmar flyttningsbetyg och bildade Liljendals Baptistförsamling.
1920 fattade gruppen i Rämmen samma beslut och samtliga 34 medlemmar bildade Rämmens Baptistförsamling.

Baptistförsamlingen i Lesjöfors fick alltså inte mindre än fyra dotterförsamlingar, ja, vi kan även räkna Saronförsamlingen som bildades 1939, främst av ungdomar från Elim. Saronförsamlingen anslöts till det nyligen frigjorda Örebro Missionsförening/ÖM.

Fotografierna, återigen av Gilbert Svenson 1958, meddelar också att fondmålningen ”med motiv från Palestina” är signerad av R Hallonqvist 1915.

Snickarglädje i Rämmen

Den flitige amanuensen Gilbert Svenson på Värmlands museum besökte 1958 baptistkapellet i Rämmen, socknen i Värmlands nordöstliga hörn. Så här skrev han i sin rapport:

Baptistkapellet i Rämmen, uppfört 1894, är byggt av timmer, utvändigt fodrat med vitmålad ribblockspanel och röda fönsterbågar och dörrar, taket av plåt. Båda förstukvistarna, särskilt den på västra gaveln, är rikt snidade. Stora salen i väster är helt inklädd med pärlspånt, har tredelat tak. Podium med dopgrav och talarstol i öster, med talarstolssnickerierna målade i blått, guld och grått och över denna en båge med inskriptionen: ”Bered dig att möta Herren Din Gud”. På fondväggen vidare en liten tavla i förgylld ram med Jesusmotiv. Svartbruna bänkar och enkelt brädgolv. Bakom talarstolsväggen sedvanlig anordning med liten sal och kök. Kapellet var vid besöket låst.