Missionshussafari i Nordvärmland – del 2

Första delen av denna berättelse finns att läsa här.

Efter att ha besökt Värmlands nordligaste missionshus i Båtstad, Norra Finnskoga passerade vi på nytt missionshusen Kärrbackstrand och Brattmon på väg mot Hole i Dalby och nya upptäckter. En ovärderlig guide för oss i denna del av Värmland är Torleif Styffe som genom artiklar och böcker skildrat församlingarnas verksamhet, hus och medlemmar. Särskilt har han lyft fram minnen från Frälsningsarmén som hade Klippan i Hole byggt 1904, 1977 övergick det till Lions. Inte långt från Klippan finns också Dalby missionsförsamlings hus Hvilan byggt 1893 som såldes 1960. Tyvärr uppmärksammade vi inte det när vi var på plats, men huset fotodokumenterades på 1950-talet i en inventering initierad av Gösta von Schoultz, fotograf var Gilbert Svensson.

I Ransby använde Dalby missionsförsamling under en tid Frömanssalen på gården Kvea för möten, 1938 byggdes sedan Ransby missionshus, idag sålt. På västra sidan Klarälven hade Saron-församlingen i Karlstad en utpost i Branäs. Den tillhörde Örebromissionen – en del av baptismen i Sverige. Huset är idag borta, här har skidanläggningen expanderat över området. Vi återger här en bild från Saronförsamlingens 50-årsskrift.

Jag har tidigare färdats genom Klarälvdalen, de flesta gånger vintertid, och funderat en del över de hus man sett efter vägen och tänkt tanken att de sett ut som missionshus. Nu föll bitarna på plats en efter en. I Likenäs låg ett av dem, byggt 1890, och här visade det sig av ett av byggnadens kännetecken, korset från tornet, numera stod lutat mot väggen.

I Backa i Dalby har det funnits två missionshus, det första byggt 1887 och nedbrunnet 1899. Ett nytt byggdes upp 1901 och stod kvar till 1970-talet då också det eldhärjades, nu är det borta. Mitt emot missionshuset i Ambjörby i Norra Ny åt vi vår middag efter att vi betraktat det stora huset byggt 1918. Idag ägs det privat och lär vara husvagnsförvaring.

Efter middagen lämnade vi Klarälvdalen och for till Vitsand för att övernatta på Vägsjöfors Herrgård, som tillsammans med lägergården Ladtjärnstorp sedan 1968 varit en viktig mötesplats för tonåringar, scout, konfirmander och församlingar. Här är bild ifrån 50-årsjubileet på Herrgården och en flygbild från scoutlägret Rota 1988 på Ladtjärnstorp.

I Vitsand gjorde vi sedan en rundtur och besökte missionshusen Kjellingerud (1884), Gunnsjögården (1922), Åsteby (1953) samt baptistkapellet Betel (1917). På väg tillbaka till Klarälvdalen sökte vi också efter missionshuset i Brattfors (1919-1983) utan att lyckas. Senare fick jag dock hjälp av Linnea Prammefors från Björbysätern som ordnade bilder av ”bönhus” till oss.

Bron vid Osebol används inte längre, men där ligger ett missionshus byggt 1896 som genomgått en stor exteriör förändring, även om en del drag fortfarande går att känna igen om man jämför den gamla och nya bilden. Det tredje missionshuset i Norra Ny missionsförsamling, Åstrand med det vackra tornet, byggdes 1906 och var i verksamhet till omkring år 2000. Därmed avslutade vi sökandet i Torsby kommun för denna gång och fortsatte till Ekshärad i Hagfors kommun.

För att kunna orientera oss här tog jag kontakt med Kjell Sundström som gav oss vägbeskrivningar, guidning och svalkande saft – vår safari ägde ju rum under den heta sommaren 2018. Första anhalt blev Loffstrand, sedan följt av det imponerande i Hara byggt 1910, som dock är det andra på plats – det första byggdes 1883. I Hara såg vi också Frälsningsarméns lokal.

Styrkta av Sundströms saft besökte vi sedan Klarälvskyrkan (1974) och fotograferade den gamla Filadelfialokalen i Ekshärad. Även Filadelfiaförsamlingen har nu sin verksamhet i Klarälvskyrkan.

Ekshärads missionsförsamling hade också ytterligare fyra missionshus; Råda (1898), Skoga, Solberg (1925) och Sälje (1953) – de två sistnämnda är kvar i församlingens ägo.

När Värmlands Folkblad nyligen gjorde ett reportage om vårt missionshussökande sa jag att en bra dag hittar vi 10-15 hus. Vi var nu uppe 33 hus på tre dagar – därtill under sommarens varmaste dagar vilket gjorde att vi stannade till för ett bad. Därefter avslutade vi vår resa med att besöka Gräs missionshus i Sunnemo där förberedelserna för årets Sunnemokonferens var i full gång.

Ännu återstår mycket att upptäcka i Värmland, inte minst i Torsby och Hagfors kommuner. Vi kommer att återvända under nästa år.

 

Råda missionshus i Ekshärad

Ett av Värmlands mer särpräglade missionshus är beläget i hemmanet Råda i Ekshärads socken – ej att förväxla med Norra Råda socken som ligger nära intill. Missionshuset i Råda uppfördes i vad som kallats ”amerikansk” stil och står ännu kvar 2018, dock sålt och i privat ägo sedan flera år.

20181101_133054

En predikant i Ekshärad var Per Löfvén (1853-1926), idag kanske mer bekant som morfars far till statsminister Stefan Löfvén.

Den flitige Gilbert Svenson var här 1958 och då hade missionshuset nyligen genomgått en inre renovering. Här följer hans rapport.

Råda missionshus, uppfört 1898, har restaurerats i det inre 1957-58. Även det yttre har förändrats sedan en del dekorativa snickerier plockats bort. Det är byggt av timmer med rödfärgad liggande panel och vita lister och fönsteromfattningar. Yttertak av tjärpapp och plåt. Mittpartiet upptas av den stora salen med talarstol i öster. På ömse sidor om denna finns tvenne mindre, varav den norra vid senaste restaureringen förenats med den stora genom skjutdörrar. Den södra är delad i kök i östra delen och serveringsrum i den västra. Stora salen har platt tak, klätt med vita träfiberplattor, blågrå väggar och bröstpanel i gråbeige med ny talarstol i samma färg. Äldre osignerad fondmålning på duk, visande ett kors på kulle i perspektiviskt målad arkitekturutsikt. Bänkar i gråbeige och slipat och fernissat golv. Uppvärmning: ny järnkamin.

Ha du åkt’ vils’?

Att leta efter värmländska missionshus innebär att man ibland kan komma till värmländska orter som man knappt hört talas om och än mindre besökt. En sådan är Uvanå i Gustav Adolfs socken, nuvarande Hagfors kommun. Här är vi verkligen i Värmlands yttersta utpost mot Dalarna, mitt i Tiomilaskogen. Till landskapsgränsen är mindre än 1 km, och ytterligare några km bort ligger Tyngsjö kyrka i Malungs socken.

Byn Uvanå har idag några få bofasta hushåll. På 1800-talet fanns här hammarsmedja, såg och kvarn, ett litet brukssamhälle med andra ord. Så här berättar Sällskapet Gustavaforskning på sin hemsida: ”Uvanå bruk anlades av Uddeholmsbolaget på grundval av ett under 1831 erhållet privilegium för två stångjärnshamrar med en årlig smidesrätt på 1350 skeppund, varav 200 skeppund avsåg spiksmide. År 1839 utökades smidesrätten till 1800 skeppund, men ganska snart började bruket naggas i kanten. Spiksmidet flyttades till Uddeholm 1844 och stångjärnssmidet ersattes av smältstyckstillverkning. De långa och kostsamma transporterna till och från det avsides liggande bruket ledde till att dess öde beseglades 1874”.

Under 1900-talet har det främst varit skogen som givit arbete i Uvanå. Efter andra världskriget kom många finnar hit – till de trakter som svedjefinnarna röjde 300 år tidigare. När det manuella skogsarbetet mer eller mindre försvann så försvann också folket, många flyttade till industrier som Saab i Trollhättan eller till mer närbelägna industriorter.

Med detta försvann också all samhällsservice. Nu får man åka 34 km till Hagfors för i princip allting som inte naturen kan ge. Detta gäller även för att få andlig spis, även om det någon gång är det gudstjänst i Gustav Adolfs kyrka (”Gustava”), som ”bara” ligger 27 km bort.

Men i Uvanå byggde missionsvännerna ett missionshus år 1925. Där blev en krets av Hagfors-Stjärnsfors missionsförsamling. Jag visste att detta missionshus såldes 1967 men inget mera!

Med detta som utgångspunkt styrde jag kosan mot Uvanå. Efter mil av skog, förbi väderobservationsorten Gustavsfors, som brukar vara bland de kallaste platserna i Svealand, så dök skylten Uvanå upp.

I byn finns bolagsbyggda, likartade villor. Efter några sekunder var byn passerad. Jag vände om och åkte in bland några hus, men inget som liknar missionshus.

En shortsklädd man närmade sig bilen. ”Vad vill du? Har du åkt’ vils’?” frågade han misstänksamt med omisskännlig dialekt. När jag förklarade att jag var ute och sökte efter missionshus så sade han: ”Men dä ä ju ja’ som äg’ et”.

Jan Fransson, som jag träffat tog cykeln den korta sträckan till missionshuset vid sjön Naren och visade mig vägen. Han ville gärna visa missionshuset, som hans morfar en gång köpte till sommarbostad och som Janne äger tillsammans med sina syskon. Han har också ett eget hus i Uvanå och trivs bra där, i lugnet och i närheten av sjö och skog.

Missionshuset är idag ombyggt men det finns en hel del intressanta detaljer bevarade. Bland annat estraden med pulpeten, som idag är kök. Stora salens väggar har befriats från väggbeklädnad och är trärena. En kamin finns också bevarad från missionshustiden, liksom en vedspis. Utanför huset står en gammal missionshusbänk, en av få bevarade lösa föremål. Missionshuset har fått ”sällskap” av flera byggnader, bland annat två timmerstugor som flyttats stock för stock från ”en môs”, som Janne sade. Ja, så är det med apokope.

Vårt möte, som började lite misstänksamt slutade i dur. Från Uvanå bar vägen mot Tyngsjö kyrka, för övrigt en av de vackrast belägna kyrkorna jag någonsin besökt. Men det är en annan historia…

Gräs missionshus i Sunnemo

 

I sockenboken Sunnemo socken (1953), skriver kontraktsprosten Karl Lagerlöf följande om missionsförsamlingen (sid. 379-380).

Sunnemo Missionsförsamling, ansluten till Missionsförbundet bildades år 1879. Till ordförande valdes skomakaren Nils Olsson i Tutemo, mest känd såsom Nils på Lund, en rättänkande, bild och sympatisk man. Han stod kvar som ordförande ända till sin död den 26 juni 1918. Fröståndare var först småskolläraren Henrik Larsson på Aspåsen. Henrik Larsson var alltså hemmahörande inom missionsförbundet men hade enligt Werner i många stycken en helt luthersk uppfattning. ”Han var en fridens man som avskydde alla slitningar och strider, en sann lärjunge till honom, om vilken profeten säger: ’Hans röst skall ike höras på gatorna’”. Den som haft honom som lärare minns med mycken tacksamhet den gamle hedersmannen. Han spelade psalmodikon till morgonpsalmen, och man hörde honom ibland när någon av hans elever var särskilt trög, manande viska till sig själv: ”Tålamod, tålamod”. Eller kanske var det en bön. Att han var en verkligt from man förstod t. o. m. vi små. När man tänker på de gamla lärarna av hans typ, blir ens hjärta varmt.

Redan i början av 1880-talet beslöt man så snart som möjligt bygga ett eget hus att samlas uti. Tomt inköptes på gränsen mellan Gräs och Tutemo, och det dröjde ej länge förrän huset var färdigt. Församlingen har aldrig haft någon fast anställd predikant utan betjänats av Värmlands Ansgariiförenins resande predikanter eller av någon grannförsamlings predikant. En tid var folkskolläraren N. Östlund, Lakheden, anställd som predikant med tjänstgöring en gång i månaden. Bland dem som besökt församlingen och predikat där, må nämnas C. J. Nyvall och dennes son, professor David Nyvall från Amerika. Under många år besöktes också församlingen av de båda blinda bröderna Bäcklund och Pettersson, som predikade och sjöng. Dessa båda gästade också tidvis den Lutherska Missionsföreningen. Efter Nils Olssons död valdes hans son K. Edvard Nilsson till missionsförsamlingens ordförande och kvarstår ännu på denna post. År 1927 bildades den första juniorföreningen. Ledare för den blev Herbert Sundström. Ungdomsförening hade bildats 1922. En tid hade församlingen söndagsskola i kyrkbyn. Nu förekommer verksamhet endast i Gräs. Församlingen har nu ca 30 medlemmar. I söndagsskolan undervisas ca 15 barn. Juniorer är omkring 10.