På 160-årsjubileum i Molkom

Att fira jubileum har länge varit en viktig del av den frikyrkliga historiekulturen. När förhållandena stabiliserats och församlingarna konsoliderats så blev historien ett viktigt sätt att visa på långa linjer och legitimitet i samhället.

De första missions- och baptistförsamlingarna kan räkna sina anor till slutet av 1850- och början av 1860-talen. Således började en del församlingar kunna fira 50 år runt 1910. Den äldsta missionsföreningen i Värmland var Karlskoga, bildad redan 1857. Om tidigare jämna årtionden firats vet jag inte, men 1907 kom en utförlig och rätt påkostad minnesskrift. Nyed kom inte så långt efter, bildad 1859.

Vid den här tiden, alltså 1900-talets första årtionden, var Svenska Missionsförbundet en kraft att räkna med i Värmland. Inte bara då som en avgränsad sekt som levde vid sidan av samhället, utan som en viktig del av samhället och bygden. Missionsförsamlingarna fanns i princip över hela landskapet och det var vid denna tid också en fortfarande växande rörelse.

Jubileernas jubileum blev Svenska Missionsförbundets högtidliga 50-årsjubileum 1928, där för övrigt värmlänningen J. E. Bodin fick en framträdande roll som den ende överlevande från bildarmötet i Betelkapellet i Stockholm 1878.

Det här bygger förstås på att man i backspegeln såg en obruten väg från det första bildandet av missionsföreningar till den tidens missionsförsamlingar. Frågan om långa linjer i kyrkohistorien brukar komma upp till diskussion ibland. Några kanske minns att en katolsk debattör protesterade när Uppsala firade 850 år som ärkebiskopssäte 2014. Ärkebiskop Stefan var ju en katolsk ärkebiskop år 1164, och banden bakåt bröts vid reformationen, ansåg den katolske debattören.

En sådan syn framstår som orimlig, ett historiskt skifte innebär ju inte en utplåning av den tidigare historien. Men det är förstås också viktigt att historiens återvändsvägar också blir utforskade.

Ibland har man vid jubileer velat betona det tidigare andliga mörkret. I Nyed noteras i 90-årsskriften från 1949, med citat från 1919, att ”Tiden kännetecknades av stort andligt mörker och kan karaktäriseras med profetens ord: Vi gingo alla vilse som får. Var och en gingo sin egen väg. Folket gick flitigt till kyrkan, men dess lärare voro själva främmande för Gud och livet i hans sons tro. Och om en blind leder en blind falla de båda i gropen. Blev någon orolig över sitt livs förhållande till Gud fanns nog sömnmedel att giva honom, så att han ånyo slumrade in. Då gudstjänsten var slut var också gudsfruktan försvunnen. Vid kyrkan träffade man garvaren för att sätta in hudar och skinn, färgaren för att tala om tyger och garn och urmakaren om klockor etc. Strax intill kyrkan såldes rusdrycker, varför ej sällan hände att kyrkobesökare kommo hem överlastade. Över den döde höllos vackra tal. Man uppräknade hans goda gärningar som skulle utgöra en bro för honom till himlen sälla land. Mörket och töcknen skulle dock skiljas av Guds underbara ljus, ty rättfärdighetens sol, Jesus Kristus, hade fått upplysa några, som voro villiga att gå åstad och bland oss kungöra att Jesus Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt, att han kommit för att uppsöka och frälsa det förtappade lammet och att var och en, utan förtjänst eller värdighet kan genom tron på honom få evigt liv och bli Guds barn”.

Citatet blev långt, men det understryker den starkt negativa synen på ”statskyrkan” och ”namnkristendom” som länge fanns i missionsförsamlingarna. Historien före väckelsen blir nästintill kolsvart, det gamla kyrkolivet saknar värde och det var när kolportörerna kom som ”Guds underbara ljus” uppenbarade sig. Samt då med några ”troende präster”.

Idag är, får vi hoppas, synen på historien mycket mer nyanserad. Idag betonas den kristna gemenskapen och ekumeniken. I en tid när den gamla statskyrkligheten börjar att vittra bort och många gamla missionsförsamlingar för en tynande tillvaro så blir det istället viktigare att söka gemenskap och samla krafterna på olika sätt. De gamla skiljelinjerna blir allt mindre väsentliga.

I ett tidigare inlägg har jag också skrivit om att inte så få av prästerna i Karlstads stift har en stark koppling till Svenska Missionsförbundet och idag betonas sällan skiljelinjen mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan (Svenska Missionsförbundets efterföljare) särskilt skarpt.

Två perioder där många 100-årsjubileer uppmärksammades var 1960-talet och 1980-talet. Idag är jubileerna inte så ofta förekommande som förr. Så då är det glädjande att en alldeles vanlig församling vill uppmärksamma sin historia. 160 år är ju inte så lite. För några veckor sedan, söndagen den 20 oktober, bjöd Equmeniakyrkan Molkom in till 160-årsjubileum. För det är så den organisation som bildades 1859 som Nyeds missionsförening heter. I högtidsgudstjänsten medverkade Rune W. Dahlén från Kil, teol. dr i kyrkohistoria och under många år lärare vid Teologiska Högskolan i Stockholm (THS). Hans predikan fick en stark kyrkohistorisk prägling kring ”en sky av vittnen”, med många exempel ur kyrkohistorien på kristna förebilder, och då långt ifrån bara Waldenström och ”Mor i Vall”.

Med i gudstjänsten fanns också Nyeds kyrkokör och församlingsföreståndaren Monica Thorängen Hjelm, samt några församlingsmedlemmar som lämnade personliga vittnesbörd.

Efter kyrklunchen så höll Rune föredrag om sin alldeles nyutkomna bok – ja, egentligen är det P. P. Waldenströms bok ”Brukspatron Adamsson” som Rune givit ut i en ny upplaga med en lätt moderniserad språkdräkt för att göra en lättare att läsa för nutida intresserade. Boken är kurslitteratur för den kurs i Equmeniakyrkans historia som Rune håller på THS. Förutom bearbetning och kommentarer har han också skrivit en kortare biografi över bokens författare.

Älvsbacka missionshus – där tiden stått stilla

Dags för ett återbesök i Älvsbacka. Hur det ser ut här i nutid kan ses i ett inlägg från 2016. Men Gilbert Svensons bilder från 1958 ger ytterligare en dimension, även om det handlar om en byggnad som förändrats mycket litet på 58 år. Så här skriver han i de beledsagande anteckningarna till ovanstående bilder:

Stenåsens [Älvsbacka] missionshus, uppfört 1866, är en låg timmerbyggnad öster om landsvägen, med bevarade knutar och rödfärgad brädpanel, vita lister och fönsteromfattningar samt tegeltak och en vackert snidad förstukvist. Stora salen i söder har tillbyggts med ca en tredjedel. Huset, som byggdes av missionsföreningen, användes också som skolhus.

Stora salen, som är helt inklädd med pärlspånt, har vitmålat tredelat tak och gråbruna väggar med en målad rand, som markerar bröstpanelen. Den har sex åttadelade fönster, av vilka två är placerade på den södra gavelväggen på ömse sidor om talarstolen. Den är enkel i gråbeige färg med marmorerade speglar i brunt. Framför talarstolen ett litet brunmålat offerbord med vit duk. Stor fondmålning: ”Kristus” efter Thorvaldsens staty, målad av Örtlund (från Vedsbo). Figuren är klädd i grällt purpurröd mantel mot en bakgrund av häftigt blått och vitt. På talarstolen en liten tavla i svart ram med ordet Jesus. Uppvärmning: järnkamin med Gustaf III:s namnchiffer (enligt uppgift från Nedre Ulleruds kyrka). Lilla salen modernt möblerad med en tavla, en reproduktion efter Guido Renis ”Kristus”. Kök med diskbänk och skåp av vitmålad pärlspånt. Köksspis under kupa i spismuren, som är stor och delvis inbyggd även i stora salen. Över köket ett litet vindsrum med köksspis.

 

Betlehem blev Filadelfia

Gilbert Svenson fotograferade 1958 en traditionsrik byggnad på Herrgårdsgatan 20 i Karlstad. Så här står det i den beledsagande texten:

Betlehemskyrkan vid Herrgårdsgatan 20  byggdes åren 1876-77 och renoverades 1887, då eldstäderna flyttades från talarstolspartiet till i linje med läktarens bröstvärn i söder samt 1896, då den södra gavelfasaden ändrades, dels kyrkan tillbyggdes i norr med predikantbostad i nedre botten och en liten sal en trappa upp bakom talarstolen. Samtidigt flyttades den åt söder, så att stora salen, som på vardera sidan haft sju dubbla fönsterrader därefter fick blott sex. Exteriören före 1896 framgår av foto i M Ronge, Det gamla Carlstad, 1945, s. 31. Byggnaden uppfördes av resvirke, som till en början var ofodrat utom på den södra gavelfasaden som brädfodrades. Taket var av skiffer. Stora salen hade ingångsdörrar från Herrgårdsgatan och talarstol i norr. Den upptog husets båda våningar med läktare på tre sidor burna av tolv träpelare. Då den nya Betlehemskyrkan vid Östra Torggatan år 1928 blivit färdig, såldes den gamla, och nedre botten omändrades till lokaler för Busscentralen, medan övervåningen uthyrdes till Filadelfiaförsamlingen, som hade sin möteslokal där till hösten 1958.

Även i Värmlands museums bilder som finns på sajten Digitalt Museum kan man hitta några fina bilder av gamla Betlehemskyrkan:

Denna kyrkobyggnad har alltså inhyst två olika församlingar. Församlingen som byggde densamma kallades Karlstads evangelisk-lutherska missionsförening, ett epitet som brukar indikera tillhörighet till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, men som i detta fall faktiskt betyder Svenska Missionsförbundet. Men sedan kom Pingströrelsen. I Filadelfiaförsamlingens 50-årsskrift från 1959 kan följande inhämtas:

Då församlingen år 1913 fick flytta från Knut Liljas snickerifabrik på Hagaborg – vilket första tiden utgjorde församlingens söndagshem – till sitt nybyggda Ebeneser på Herrhagen, var detta ett stort framsteg i lokalfrågan. I tjugo framgångsrika år hade församlingen där sitt andliga hem. Allt eftersom skaran växte började även här trångboddheten göra sig gällande, och tanken på att uppföra en större kyrkolokal mognade fram. Samtidigt med dessa byggnadsplaner blev den gamla Betlehemskyrkan ledig. Flertalet var av den meningen, att man borde försälja Ebeneserfastigheten och istället hyra gamla Betlehemskyrkan. Så blev det också, och år 1933 skedde denna omläggning. Att det sedan skulle dröja 25 år, innan församlingen skulle få sin byggnadsfråga lyckligt löst, trodde väl ingen. 1946 lyckades församlingen förvärva en lämplig tomt för en kyrkolokal vid Hamngatan 28. Byggnadsfrågan blev dock ganska segsliten. Inte förrän våren 1957 togs det första spadtaget till den nya Filadelfiakyrkan. Det var många svårigheter och problem man hade att lösa både före och efter igångsättandet, men genom allt har dock Herren hjälp. Idag reser sig detta Herrens tempel som ett stort bevis på Hans trofasthet.

Så flyttade alltså pingstvännerna till Hamngatan. I gamla Betlehemskyrkan huserade också efter 1928 bl.a. Busscentralen, auktionskammaren och Café Gästis. Senare användes kyrksalen på andra våningen som bordtennislokal, kallad NIWA-hallen. Vilket år byggnaden skattade åt förgängelsen vet jag inte, men kanske kan någon kunnig bloggläsare upplysa om detta!

Skåne missionshus i Grava

Google, som under 2018 fyllde 20 år, är ofta ett bra redskap i sökandet efter information kring värmländska missionshus. Ibland kan någon plats eller något hus finnas omnämnt i ett sammanhang där vi inte letat förut. Men ibland leder en googlesökning tillbaka till just denna blogg.

Orten Skåne i Grava är kanske landskapet Värmlands mest svårgooglade. Det är mer än en som fotograferat vägskylten till Skåne i norra delen av Grava socken inte så långt från gränsen till Stora Kil. Det är särskilt förvirrande eftersom risken för förväxling med Skåre är så uppenbar. Men även i Skåne fanns ett missionshus, som Gilbert Svenson fotograferade 1958. Det tillhörde ursprungligen Grava norra missionsförening.

Skåne missionshus från ca 1890 är byggt av timmer på stenfot med avsågade knutar, rödfärgad ribblockspanel, vita knutbräder och fönsteromfattningar samt inbyggd förstukvist. Tak av tegel. Stora salen, ca 8,5 x 7,5 meter, har tredelat vitt pärlspånttak, överklädda gulbeige väggar samt bröstpanel av pärlspånt i väggens färg. Podium med talarstol och genombrutet räcke i grå färg. Framför talarstolen mycket litet offerbord med vit duk. Fonddekoration: bibelspråk i svart inom köttfärgad ram. Gråmålade dörrar samt ekimiterande bänkar i gulbrunt. Obehandlat brädgolv. Uppvärmning: en järnkamin, Husqvarna No 45 A. Kök och liten sal i öster, skilda genom provisorisk vägg av brunmålade skivor, som kan haspas av. Väggbeklädnad av bred liggande pärlspånt i beigegul färg, vitt tak. På väggen litet skåp för psalmböcker och nattvardstyg.

Tabernaklet i Karlstad

Om den här kyrkan, känd under flera olika namn, finns en utmärkt artikel på Wikipedia. Vi kan citera densamma:

Baptistförsamlingen bildades 1 juni 1878. 1906 förvärvade man tomten vid Eneströmsgatan med målet att uppföra en större och mer ändamålsenlig kyrka. Församlingen gav, efter många års insamlande, stadsarkitekten Carl Crispin uppdraget att rita den nya kyrkan. 1925 invigdes den nya kyrkan, som då Tabernaklet, utformad i en venetiansk och orientaliskt inspirerad klassicism. I bottenvåningen fanns affärslokaler som kunde hyras ut. Kyrkan byggdes till på 1960-talet och fick senare ändrat namn till Baptistkyrkan. I och med att Karlstads baptistförsamling och Karlstads missionsförsamling gick samman i Tingvallakyrkan våren 2013 koncentrerades verksamheten till Tingvallakyrkan. Sista gudstjänsten Equmeniakyrkans regi i Baptistkyrkan hölls den 4 maj 2014.

Kyrkan såldes 27 juni 2014 till Vår Fru av Rosenkransens katolska församling och anpassades under hösten 2014 för att bli Karlstads nya katolska kyrka. Invigningen av den som katolsk kyrka ägde rum 29 november 2014.

Tabernaklet var den flyttbara helgedomen som den judiska förbundsarken förvarades i under ökenvandringens tid enligt 2 Mos. Som kyrknamn förekommer det inom baptistsamfundet i både Stockholm och Göteborg, det senare är fortfarande i bruk för sin verksamhet, men också i USA. Mest känt är Tabernaklet i Salt Lake City som dock inte är ett gudstjänstrum utan ett auditorium tillhörande Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (Mormonerna).

Så här skriver i Gösta von Schoultz i rapporten till ovanstående bilder:

Tabernaklet är uppfört av putsad sten 1924-25. Byggnadens bottenvåning inrymmer butikslokaler och källare och själva kyrkan är belägen i andra och tredje våningarna. Stora salen ligger i byggnadens mittkropp och omges på båda långsidorna av gallerier i båda våningarna med höga dörrar dels till salen, dels till läktarna i norr och söder. Stora salen är ett kvadratiskt rum, som på alla fyra sidorna omges av läktare, varav den på den i väster ovan talarstolen orgeln är placerad. Talarstol på högt podium över dopgraven. Framför denna ett brunpolerat stort offerbord i 20-talsstil. Salen är målad i övervägande gulbeige färg med lister i blågrått. Kolonner och kolonnetter är målade i en stenimiterande färg av bruna toner på grått och bänkarna i ljusbrunt. Biutrymmen: liten sal med kök och vaktmästarebostad om rum och kök.

S:t Johannes kyrksal i Karlstad

Metodistförsamlingen i Karlstad bildades den 24 augusti 1883. Den innehållsrika jubileumsskriften ”Metodistkyrkan i Sverige 100 år 1868-1968” meddelar följande: Pastor Richard Cederberg från Kristinehamn hade redan år 1876 predikat i Karlstad. Hans efterträdare C. A. Lundqvist fortsätter. År 1882 berättas att verksamheten är lovande. Möten hållas i Brunzells hus i Viken, senare i en lokal nedanför Domkyrkan. K. A. Jansson får ibland predika i ett överfullt Betlehem (dvs gamla Betlehemskyrkan vid Herrgårdsgatan). Medlemsantalet är uppe i 100. Då blir Karlstad eget pastorat med egen predikant.

Metodist 01
S:t Johannes kyrksal 1958. Foto: Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

S:t Johannes kyrksal på adressen Hamngatan 20 är idag okänd bland Karlstadsborna. I Facebookgruppen ”Gamla fotografier från Karlstad” hade någon hittat en bild av den och undrade om det stämde, om det verkligen fanns en metodistkyrka i staden. Många vet nog inte att där Duvanhuset idag ligger fanns en gång en kyrka. Den invigdes nyårsdagen 1894. En lokal, som invigts 1883, förhyrd på fem år hade tidigare använts. Denna lokal var belägen mitt i staden ”inpå Brattbergs gård”. År 1945 brinner kyrksalen, och församlingen var husvill fram till 1946 då nödtorftig reparation utförts efter branden. ”Men svårigheten att få bygga ny kyrka är fortfarande stor. Planerna får lämnas åt framtiden” skrivs i 1968 års hundraårsbok.

 

Metodist 02
Interiör av S:t Johannes kyrksal. Foto Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

Beskrivningen i inventeringen lyder som följer:

Metodistkyrkan (S:t Johannes kyrksal) uppfördes av putsad tegel år 1894. Den tillbyggdes med en mindre flygel 1925 och samtidigt tillkom huvudbyggnadens portal. Kyrkan restaurerades 1955. Stora salen har platt, gulvitt tak och väggar i samma färg. Bröstpanelen målad i gråbrungul färg med grå bottnar. Bänkar i samma färg. Fondprydnaden består av ett förgyllt kors mot blå botten inom ramverk i rödbrunt. Vitmålad talarstol med röda snickeridetaljer. Framför denna ett litet altare med Thorvaldsens ”Kristus” av gips mellan två ljusstakar av silver. Altarrund med vitmålade svarvade stolpar och mörkgrön sammetsklädsel. Armatur av järn troligen tillkommen i samband med ombyggnaden 1925. T.v. om talarstolen skjutdörrar till den i tillbyggnaden belägna lilla salen, samt t.v. om dennas särskilda ingångsdörr ett mindre kök.

I museets inventering nämns alltså inte ett ord om en brand som skulle ha varit så allvarlig att den gjorde församlingen husvill 1945-46. Här krävs mer forskning, om detta kan stämma.

Metodist 03
Fondpartiet i S:t Johannes kyrksal. Foto: Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

Agneta Aglert delade i gruppen ”Gamla fotografier från Karlstad” med sig av ett klipp från NWT 1972, som berättar om avskedet från S:t Johannes kyrksal den 2 januari detta år, en dag efter det att 78 år förflutit sedan dess invigning. Pastor Josef Berg, distriktsföreståndare för Metodistkyrkan i södra Sverige predikade. Pastor Gunnar Hallgren, Karlstad, medverkade med en historik. Den gamla kyrkan köptes av kommunen och revs under 1972. På platsen fanns i ca 15 år endast en bilparkering, till dess att Duvanhuset byggdes på denna centrala tomt i staden. Annars hade man haft planer på att modernisera den gamla kyrkan och bygga ut med bättre lokaler för barn- och ungdomsverksamheten. Det fanns tydligen enligt NWT-artikeln allvarliga planer på att bygga en ny metodistkyrka på Herrhagen, med förhoppning om att en ny kyrka skulle vara klar 1974. Till dess flyttade man in i en provisorisk lokal på Sundbergsgatan 18.

Nu blev det aldrig så, utan metodistförsamlingen kom att samsas i domkyrkoförsamlingens nya distriktskyrka Herrhagskyrkan under många år. Metodistförsamlingens verksamhet avslutades i början av 2000-talet.

Två missionshus i Östra Fågelvik

Östra Fågelviks socken i Väse härad tillhör idag Karlstads kommun och har fått lite av förstadsprägel till länets huvudstad, framför allt genom tätorten Skattkärr. Vid senaste årsskiftet bodde det 3596 personer i Östra Fågelvik, varav ca 2000 i Skattkärr. Det är alltså en expansiv bygd, som idag vida överträffar befolkningssiffrorna vid väckelsetiden på 1800-talet. 1880 fanns i socknen 2085 invånare. En sådan utveckling är ovanlig i Värmland.

I Skattkärr byggdes 1973 en Janne Feldt-kyrka och där kom missionsförsamlingens verksamhet att koncentreras, de gamla missionshusen avvecklades.

Gilbert Svenson från Värmlands museum var här 1958 och fotodokumenterade två missionshus:

Skattkärrs missionshus byggdes omkring 1885 av plank och träkubb. Väggarna är klädda med rödfärgad ribblockspanel och yttertaket med tegel. På 1920-talet tillkom den femsidiga korliknande utbyggnaden för talarstolen, som försågs med smårutiga fönster i motsats till övriga. Stora salen har tredelat tak, klädd med gråvit pärlspånt liksom väggarna och ekmålade dörrar. Talarstolsutbyggnaden har vitt tak med grönvita väggar. Talarstol av svarvade brunmålade stolpar och bakom dessa är spänt ett tunt rött bomullstyg. Fondprydnad över talarstolen utgöres av en tavla i smal, vit ram med reproduktion av målning, föreställande Jesus. Framför talarstolen ett litet offerbord med vit duk. Brunmålade bänkar. Uppvärmning vid norra väggen av en modern oljekamin och på ömse sidor i en övre våning fönster till ett vindsrum över köket och lilla salen, som också kan användas som läktare. Liten sal och kök, båda klädda med pärlspånt, gråmålad i salen och gråvit i köket.

Rörsviks missionshus består av en tillbyggnad, gjord 1914, till ett soldattorp, vars norra del har bevarats och inrymmer köket. Den äldre delen är uppförd av timmer, tillbygget av plank, allt klätt med rödfärgad ribblockspanel och under brutet tak av tegel. Stora salen har femdelat innertak, klädd med gråvit pärlspånt och väggar av samma material. Talarstol och räcke vitmålade och framför detta ett brunmålat offerbord. Enkla gråmålade bänkar. Den stora takhöjden planerades med tanke på en senare obehövlig läktare över ingångsdörren i väster. Köket i norr, klätt med grågul pärlspånt, har inmurad köksspis av järn.

Frälsningsarmén i Karlstad

Någon kanske har undrat varför det varit så lite av Karlstad här i denna blogg. Det kommer mera, det kan vi lova.

Den 1 mars 2012 kunde Värmlands Folkblad meddela att Frälsningsarmén efter ca 100 år vill sälja sin lokal på Mariedalsgatan i Haga. ”Kåren i Karlstad kommer fortfarande finnas kvar i minst lika stark styrka som innan”, meddelade major Bertil Divert från Frälsningsarmén. Frälsningsarméns kommunikationschef Bert Åberg berättade att: ”Vår avsikt är att starta upp en mer socialt inriktad verksamhet som tillsammans med gudstjänster och gruppverksamhet kan rymmas i samma lokal. Vi kommer därför att söka efter en mindre och mer flexibel och verksamhetsanpassad lokal.”

Lokalen på Mariedalsgatan såldes och är nu ombyggt till bostäder.

1958 var Gösta von Schoultz på besök och fotograferade. Så här blev hans bilder:

Frälsningsarméns lokal byggdes 1911. Huset är uppfört av putsad tegel med tak av plåt. Stora salen är inrymd i den del, som vetter med smal trappgavel mot gatan där de stora fönstren en trappa upp återfinnes över läktaren i norr. Fastigheten i övrigt upptages av diverse biutrymmen, däribland ett par bostadsvåningar, av vilka den ena disponeras av de båda vakthavande officerarna.

Stora salen renoverades 1958, varvid nuvarande ljusa färgsättning kom till och samtidigt kortades sidoläktarna. De hade tidigare fortsatt längs murarna till hörnen och över plattformen. Salen har tredelat tak, inklätt med träfiberplattor 1949. I samband med den sista renoveringen utökades plattformens storlek så att den nu har plats för både horn- och strängmusikkårerna. På plattformen står moderna stapelbara stolar. Prydnad över plattformen: Frälsningsarméns emblem i guld, blått och rött. Talarstol med förhänge av rött kläde och på ömse sidor om denna och dekorativt fastsatta på plattformsräcket, arméfanor. Framför plattformen en ny botbänk klädd med skinn. I salen liksom på läktarna enkla bänkar för ca 500 personer. Från plattformen under fönstren nedgång till det under plattformen befintliga soldatrummet, som har ett modernt pentry. I denna källarvåning finns också omklädningsrum för musikkårerna med skåp för uniformer och instrument.

I augusti 2018 så kunde Frälsningsarméns hemsida meddela om ”Omstart för Frälsningsarmén i Karlstad”. Makarna Lotta och Per Lundell antog utmaningen att starta upp verksamheten i Karlstad, där en ny kårlokal finns på Rudsvägen 26 på Norrstrand.

Missionshusen i Väse – en lång historia

Väse socken, ungefär mitt emellan Karlstad och Kristinehamn, förknippas av många med den rika jordbruksbygden i socknens södra del i närheten av Vänern, som trafikanterna på dagens E18 och järnvägens resenärer på Värmlandsbanan passerar, där också den rymliga sockenkyrkan från 1760-62, Väse ”stationssamhälle” samt Värmlandsrasta finns.

Men Väse sträcker sig långt norrut, mer än två mil från Vänerns stränder i söder till det som kallas för Allmänningen, en skogsbygd där gårdarna i slättbygden hade utmarker med virkesförråd, men som också hade en talrik befolkning. Den rika jordbruksbygden är ändå en betydande del av socknens 259 km2.

Det som idag kallas för Equmeniakyrkan Väse är en av Värmlands äldsta frikyrkoförsamlingar. Socknen berördes av roparerörelsen på 1840-talet, och den schartauanske prästen Nils Gustaf Clarholm verkade här några år på 1850-talet. Ungefär vid samma tid brukade lekmannapredikanter besöka bygden och den 10 december 1859 hölls ett möte i Skogsberg i Väse, och tiden ansågs vara mogen för att bilda en missionsförening, Väse missionsförening. Det var då fråga om en förening som ville ”strängt” stå på evangelisk-luthersk grund. Vid mitten av 1870-talet blev det enligt 70-årsberättelsen nödvändigt att organisera en ”kristlig församling”, där förandet av matrikel blev en viktig skiljelinje.

En nattvardsförening bildades 1876, och tio år senare hade ”så gott som varje medlem inom missionsföreningen skilt sig från den för Gud främmande världens nattvardsfirande och i stället anammade man frälsarens välsignade sakrament inom den trängre kretsen”.

Utvecklingen i Väse liknar förstås den i de flesta andra värmländska socknar. I Väse blev församlingen talrik och en viktig del av socknens liv. En stor del av socknens invånare hade en nära anknytning till församlingen, antingen som medlemmar eller söndagsskoleelever, eller hade anhöriga som var medlemmar. År 1887 fanns inte mindre än 594 medlemmar. Vid 70-årsjubileet 1929 var medlemsantalet 432. 2015 skedde ett namnskifte till Equmeniakyrkan, efter det nya modersamfundet.

Med tiden kom det att byggas sex missionshus i Väse socken. Idag är tre av dem kvar i församlingens ägo. Två av dem används sparsamt och den mesta verksamheten finns i Betania i stationssamhället, som sedermera oftast kallats för Missionskyrkan. Idag förekommer också ett omfattande samarbete med Ölme.

Om missionshistorien i Väse finns bl.a. att läsa den jubileumsskrift som utgavs 1929, i samband med församlingens 70-årsjubileum, men också i den 2017 utgivna boken ”Väsebor 1950-2015” som berättar om denna tid i socknens historia. Pastor Karl Erik Nyvelius lämnade utförliga uppgifter till Ansgariiföreningens missionshusinventering 1961. Här är de sex missionshusen, i den ordning som de byggdes.

Ruds missionshus

IMG_0396
Ruds f.d. missionshus 2018. Foto: Henrik Olsson

 

Detta missionshus har redan tidigare fått en egen bloggpost här, och vi rekommenderar den för läsning. Det första missionshuset i Rud, som ligger nära Väse kyrka, togs i bruk redan 1866 i ett ombyggt boningshus. Det ersattes med ett nybyggt missionshus 1892, som var i församlingens ägo till 1972. Det var då bevarat i stort sett i originalskick. Huset står kvar 2018 och är sedan länge ombyggt till bostadshus, och har bytt ägare flera gånger.

Allmänningens eller Ölmhults missionshus

20180915_165050
Ölmhults missionshus 2018. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Namnet Ölmhult kan förvirra, men byn med detta namn ligger i Väse och inte i Ölme socken. Älven Ölman har givit namn åt både Ölme, Ölmhult och Ölmskog. Missionshuset i Allmänningen byggdes 1877 efter det att missionsföreningen hade blivit utestängda från skolan. Det byggdes av tegel och rappades. Under julen 1888 förstördes stora salen delvis genom en eldsvåda, och 1911 gjordes en större renovering.

Nästa större renovering genomfördes 1954-57 då de gamla läktarna på tre sidor togs bort, ingången flyttades från husets norra sida och en ny ingång byggdes på västsidan. Istället gjordes en utbyggnad på norra sidan för talarstol och sångarestrad, så att kyrksalen vändes om. Som så ofta vid den här tiden täcktes väggar och tak med träfiberplattor.

Missionshuset i Ölmhult används idag huvudsakligen under sommaren för ”sommarkvällar”. Det hade tidigare läktare på båda sidor. Valborgsmässofirandet är också en viktig programpunkt här.

Glumshammars missionshus

Detta stora och ovanligt rymliga missionshus uppfördes 1882, också detta av tegel och rappat. En omfattande ombyggnad gjordes 1959 inför församlingens 100-årsfirande, med nytt golv i stora salen, och kök och serveringsrum flyttades till övervåning. En ny estrad byggdes. De karaktäristiska läktarna på tre sidor bibehölls. Idag används det rymliga missionshuset mest som depå för klädinsamling till Östeuropa, med några möten äger rum varje år. Bland annat konfirmation där missionskyrkan blir för liten.

20180915_151942
Glumshammars missionshus 2018. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Glumshammar var länge församlingens största krets och på grund av detta och sin ansenliga storlek så ansågs det som församlingens ”centralhelgedom”.

Arnöns missionshus

På Arnön, numera landfast men historiskt sett en ö i Vänern uppfördes missionshuset 1884 i hemmanet Faxstad. I 70-årshistoriken 1929 noteras att missionshuset har en ”glad och ljus helgdagsstämning”. Vid Värmlands museums inventering 1957 noteras, att ”stora salen har välvt (egentligen niodelat) tak, gråvitt liksom väggarna. Under taklisten schablonornament, stiliserade blommor i mörkblått. Talarstolen stod ursprungligen på norra kortväggen vid sidan av kaminen, men flyttades 1921 till nuvarande plats, varvid en ursprunglig anordning med en tavla med texten ‘Ära vare Gud i höjden’ slopades. Köket, som tillika tjänstgör som liten samlingssal, var till på 1920-talet småskolelokal för tre klasser. Det är helt inklätt med gråvit pärlspånt och har skåp i samma material, eklaserade dörrar och köksspis av järn”. Arnöns missionshus såldes 1978 och blev sommarstuga. Idag är det renoverat och i mycket gott skick. Dörren på gaveln har tillkommit sedan missionshustiden.IMG_0403

Missionshuset Betania alias Missionskyrkan alias Equmeniakyrkan

Det var länge så, att de flesta missionsvännerna bodde kring Glumshammar. Det var först 1913 som missionshuset Betania i stationssamhället invigdes. Missionshuset renoverades 1957 efter ritningar av den flitigt verksamme arkitekten Janne Feldt. 1975 tillbyggdes ”ungdomsgården” med scoutlyor och samlingsrum. En omfattande om- och tillbyggnad gjordes 2009-2010 för att anpassa för nutida behov, med cafésal och handikappanpassade toaletter.

Hedetångens missionshus

IMG_0411
Hedetångens f.d. missionshus 2018. Foto: Henrik Olsson

Hedetångens missionshus var det senast byggda, och invigdes 1931. Det fick en mer sakral stil än vad traditionella missionshusbyggnader från 1800-talet hade. Här hölls lördagen före Fars dag Hedetångsmötet, och ett välbesökt Luciafirande. Scout- och tonårsverksamhet genomfördes också här. Missionshuset såldes 2009. Behållningen användes för ombyggnaden av missionskyrkan i Väse samhälle.

Vid 1961 års inventering fanns även två kretsar utan missionshus, nämligen Lövhöjden och Bäckelid. På den senare platsen, belägen längst norrut i socknen, fanns en fond för missionshusbygge men denna fond togs aldrig i bruk för ändamålet.

I spåren av en väckelserörelse

Sven Forslund och Fredrik August Boltzius, Grava Norra Missionsförening och Församlingskretsen i Ängebäck

av Elisabeth Björkman

Grava Norra Missionsförening

I spåren av en omfattande väckelserörelse under andra hälften av 1800-talet bildades 1860 Grafva och Nedre Ulleruds Missionsförening

1865 beslöts att föreningarna skulle delas åt och verka i var sina socknar.

I Grafva lades verksamhet i norra och södra delen samman till en gemensam verksamhet. 1877 indelades den i fem kretsar (fjärde perioden 1870-1877) Forshaga, Engebäck, Skåne, Skåre och Wensberg. I styrelsen ingick kassör och predikant Sven Forslund

1889 delades föreningar upp  i Grafva Norra Missionsförening (Forshaga, Engebäck, och Skåne kretsar) och Grafva Södra missionsförening (Skåre och Wensbergs kretsar)

 Församlingskretsen i Ängebäck

Sven Forslund. Foto ur Grafva Norra  Missionsförenings Femtioårsberättelse 1860-1910
Ur Grava norra missionsförenings 50-årsskrift 1860-1910.

Sven Forslund eller S. Forslund som hans namn antecknades.Församlingsföreståndare, predikant, lärare och soldat.

Fyra kretsar (från femte perioden 1889)

Norra Grafvas Missionsförening indelades  i fyra kretsar, Ängebäck och Grafva gård, Rud, Botorp samt Lyckan och Rudsheden.

Styrelsen bestod av församlingsföreståndare i Ängebäckskretsen S. Forslund, ordf. Johan Larsson, sekr.,  kassör Gustav Svensson

Forslund innehade periodvis ett flertal styrelseposter

Söndagskola och bibelskola

  1. Forslund verkade som predikant och lärare i söndagsskolan

1883 bildades en bibelskola med bl.a. S. Forslund som lärare

Predikant

Han brukade resa runt i Sverige och Norge och predika tillsammans med Fredrik August Boltzius (1836-1910) känd predikant och helbrägdagörare (även verksam i Grafva Missionsförening). Då fick sonen Petrus ta fram häst och “trilla” för att skjutsa till stationen i Skåre, varifrån transporten fortsatte med tåg.

Han var en ivrig kaffedrickare när han gjorde besök.

 

Ängebäcks missionshus 1877 fick Gustav vid Snörom uppdraget att finna en plats där ett bönhus kunde byggas.

1877 påbörjades bygget av det första riktiga missionshuset inom verksamhetsområdet. Huset uppfördes i Ängebäck och var efter förhållandena stort, närmare bestämt 60 x 44 fot.

Ängebäcks missionshus. Foto OkändHuset blev klart och invigdes 1879

Efter den definitiva delningen i två församlingar 1923 blev emellertid huset för stort för sitt ändamål. Då byggdes det om genom att helt enkelt kapas av till lämplig storlek. Byggnaden är numera privatbostad.

 

Soldat

1869-1882 Sven Olsson Forslund benämndes Sven Forsberg, soldat, rote no 68, Forsnäs, vice korpral fr.o.m. generalmönsterrulla 1881 (det var vanligt att soldater ärvde företrädarens namn).

1882-1886/88: Sven Forslund, vice korpral, rote no 69, Öjenäs (transporterade från rote no 68, Forsnäs, 1983). Familjen bodde i Botorp.

Familj

Sven Forslund föddes 1846 i Södra Skived i Grava

Han gifte sig med Anna Lovisa Johannesdotter 1869. Anna Lovisa föddes 1844 i Solberg. De fick åtta barn, Johan, Kristin, Albertina, Maria, Petrus, Elin, David och Anna. Petrus gifte sig med Johanna Magnusdotter och de fick tre döttrar (Vera, Elsa och Hildur). Hildur gifte med Oskar Björkman. De fick sonen Evald.

Familjen flyttade 1888 till Brotorp (Sven står som arrendator). 1890 flyttade familjen till Sanna där de köpte en gård (Sven står som hemmansägare)

1919 flyttade Sven och Anna Lovisa till Älvkullen i Karlstad.

Anna Lovisa dog 1932 och Sven 1933

Forslund gravsten, Foto. Marie Ericsson Larsson
Familjen Forslunds familjegrav. Foto: Marie Ericsson Larsson

Källförteckning:

Grafva Norra  Missionsförenings Femtioårsberättelse 1860-1910, Värmlands Boktryckeri, Kristinehamn, 1910

Lars-Eric (red.), Skårekyrkan 150 år: en salig blandning, Votum, Karlstad, 2010

Skårekyrkans hemsida

Grava fs och Karlstads stf: Födelseböcker, husförhörslängder och vigselböcker samt in- och utflyttningsböcker

Genrealmönstringsrullor Värmlands regemente, Kils kompani

Folkräkningen 1890 Grava församling

 Grava i Ord och Bild nr 2

Hildur Björkman (barnbarn), dokument och intervju

Utdrag ur  Dagbladet 9 november 1889, Kristiania. Behandlar deras besök i Kristiania