Två BV-missionshus i Rudskoga

Värmland är ett vidsträckt landskap. I vårt projekt så har vi därför försökt att utnyttja de nätverk vi har på platser i Värmland som vi inte känner så väl till.

En av dessa platser är Rudskoga socken längst ned i Värmlands sydöstra hörn, i närheten av den stora sjön Skagern. Vi kände självklart till att det fanns en missionsförsamling här, med missionshus i Persbol och i Väglösa. Den senare platsen är inte som namnet antyder omöjlig att besöka utan ligger inte så långt från dagens bygdecentrum i Skottlanda. Missionsförsamlingen gick samman med grannförsamlingen i Nysund 1998 och heter numera Brokyrkans församling. Missionshuset i Persbol är i bruk. Det finns också ett pingstkapell med namnet Betania som ligger i Södra Ugglebol. Det har vi berört i ett tidigare inlägg.

Trots mångfalden med att skriva nästan 100 olika socknars alldeles lokala kyrkohistoria så finns det gemensamma drag. Den nyevangeliska väckelsen i de värmländska sockarna brukar ta sin början på 1850-talet eller början av 1860-talet när de första nyevangeliska predikanterna framträder i bygden. I väster dyker det ofta upp norska predikanter. De senare brukar tillskrivas ett allvarligare lagiskt budskap.

Sedan kommer nästa skifte på 1870-talet, då Waldenströms tankar om försoningsläran och tanken på enskilda nattvardsgångar präglar Värmland, där i de flesta fall majoriteten väljer den waldenströmska linjen och en minoritet väljer en kyrkotrogen linje. EFS i Värmland får en nytändning genom den väckelse som präglades av organisationen De Ungas Förbund och deras utsända predikanter från omkring 1906 och några år framöver.

Så kommer nästa splittring, nu bland de EFS-anslutna. Omkring 1909-1910 så kom en minoritet inom bl.a. Betlehemskyrkan i Stockholm att opponera sig mot den som man ansåg alltför liberala och bibelkritiska syn som fanns inom vissa delar av EFS. Så bildades missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, som kom att få fäste på några platser förutom dess kärnområde i norra Skåne. I Värmland handlar det om Säffle med omnejd, Sunne, Östmark, Fryksände och då Rudskoga.

Splittringen gick rakt igenom många lokala missionsföreningar runtom i landet. I många fall bildades alltså vid denna tid nya lokala missionsföreningar, som antingen tog över de gamla missionshusen eller byggde nya hus. Det förekom också att två missionsföreningar delade på samma hus.

I östra Värmland kom inte EFS och BV att få så särskilt många efterföljare, förutom i Kristinehamn där EFS hade och ännu har en livaktig verksamhet i Betlehemskyrkan. Och så då nere i Rudskoga, där det byggdes två missionshus. På de flesta andra håll höll sig väckelsefolket till missionsförsamlingarna, som på många håll blev mycket starka.

Det är svårt att skriva historia utan källor och än så länge vet vi inte så mycket om hur de båda BV-missionshusen i Rudskoga kom till. Inte ens Jonny Bjuremo från Östmark som numera verkar som missionssekreterare i Evangelisk Luthersk Mission (ELM-BV) som organisationen heter sedan 2005, kände till de båda missionshusen i Rudskoga. Kanske finns det kunskap bland våra läsare?

Med hjälp av Berith Sande, chef för Föreningsarkivet i Karlstad och bofast i Rudskoga så fick vi kontakt med Lillvor Ivarsson, hembygdsforskare i Rudskoga. Berith och Lillvor har på olika sätt givit oss kunskap om missionshusen. Lillvor är aktiv inom fotogruppen inom Rudskoga Hembygdsförening.

Missionshuset i Västra Bjurvik har funnits till för bara några år sedan. En person köpte det av missionsföreningen och lät bygga om det till bilverkstad, genom att såga upp ett stort hål på ena väggen. Efter en kort tid var bilverkstaden historia och en granne köpte det istället för att slippa nya projekt alldeles intill den egna tomten. Eftersom missionshuset var i mycket dåligt skick så revs det.

Vi har ännu inte hittat någon bild som visar hela missionshuset, men från Lillvor fick vi en bild med en grupp söndagsskolebarn med lärare framför missionshusets dörr. Bilden är troligen från 1940-talet.

1523 V. Bjurvik Söndagsskola
Söndagsskolan i Västra Bjurvik. Bild från Rudskoga Hembygdsförening

Några av söndagsskolebarnen är säkerligen ännu i livet.

Däremot så hittade Lillvor en fin exteriörbild av Frosteruds missionshus. Här går det med hjälp av bildens påstämplade årtal att lätt tidssätta den. Bilden är alltså från 1970 och missionshuset ger ett något ålderstiget intryck. Det synes också vara ett av de minsta vi sett och verkar inte ha murad grund, eller ljuger bilden? Det är troligt att det revs bara några år efter att bilden togs.

1540 Frosterud Missionshus
Missionshuset i Frosterud. Bild från Rudskoga Hembygdsförening

Som på andra håll i Värmland var nyrekryteringen till Bibeltrogna Vänners verksamhet alltför begränsad för att hålla lågan vid liv när den äldre generationen uttröttades och inte fick några efterföljare. Bilden känns igen från verksamheten i Säffle och Sunne. Det gjorde de båda missionshusen i Frosterud och Västra Bjurvik till idag nästan bortglömd historia. En av de kvarvarande BV-vännerna gick ur tiden drygt 100 år gammal under 2019.

Idag vet vi att Lutherska församlingen, en fristående evangelisk-luthersk församling som huvudsakligen hyr in sig i Stockholm (Adventkyrkan) och Åby i Östergötland (Åbylundskyrkan) också har verksamhet i Rudskoga, där högmässor firas med viss regelbundenhet. Om det finns en koppling till BV-arvet i bygden är dock osäkert.

Betaniakapellet i Visnums-Kil

Idag kan vi presentera ett gästinlägg av Roland Tiger, Mariestad, som forskat om Pingströrelsen i Visnums-Kils socken. Ett varmt tack till Roland!

Exteriör omålat
Pingstkapellet i Kärr, Visnums-Kil. Kapellet är nybyggt och inte hunnit målas utvändigt. Ingång till möteslokalen syns bakom hästekipaget. Vaktmästarbostadens ingång på motsatta långsidan.

Kommer man från Nybble och passerar Ed finner man som första hus på höger hand en sommarbostad i falurött, i dag ägd av ett holländskt par. Mycket lite skvallrar idag om byggnadens ursprung och tidigare funktion som pingstkapell, en period som sträckte sig mellan 1937 och 1973.

Betaniakapellet byggs
1936 inleddes byggandet av Betaniakapellet i Kärr, en utpost till pingstförsamlingen i Kristinehamn. Av godsägaren Victor Andersson, Ed, fick församlingen 1936 friköpa en tomt, belägen mellan gamla och nya landsvägen vid Kärr. Där uppfördes under 1936 en frikyrkolokal med sittplatser för ungefär 150 personer samt en bostadslägenhet på ett rum och kök för en vaktmästare. På övre botten iordningställdes ett rum för gästande evangelister. Lokalen och bostadslägenheterna försågs med elektriskt ljus och uppvärmning. Byggnaden saknade indraget vatten och wc.

Interiörbild från möteslokalen 1939
Interiörbild från möteslokalen 1939

Samlingslokaldelen hade ingång från gamla lands-vägen. Den var möblerad med enkla bänkar med ryggstöd med en mittgång fram till podiet eller estraden. På podiet fanns till höger en predikstol och bakom denna tramporgeln. Ovanför podiet fanns en enkel oval tavla med namnet Jesus. I en nisch i mitten fanns dopgraven. Till höger om den ledde en dörr in till ett mindre rum, där dopkandidaterna förberedde sig för dopet.

Längre fram doldes dopgraven av ett draperi. Sidorummet var tillräckligt stort för att få plats med en säng, en byrå eller ett sängbord. Det fungerade bl a som ett avskilt rum för sjuka medlemmar i vaktmästarfamiljen och som bönerum. Inför en dopakt fick man fylla dopgraven med vatten som man körde fram med häst till entrén och via en ränna ledde ned i dopgraven.

Stort åtagande

Kapellet var ett stort åtagande för en liten lokal bönegrupp på ca 20 personer. Med stöd från pingstförsamlingen i Kristinehamn, offer (kollekter), ideellt arbete och dagsverken samt gåvor i form av virke mm kunde man färdigställa kapellet och inviga detsamma 1937.
När på året 1937 invigningen skedde är oklart men utifrån en odaterad tidningsnotis (troligen från Värmlands-Posten) inleddes invigningshögtiden på en lördag med enskilt möte för troende med firande av Herrens nattvard. Påföljande söndag kl. 15.00 skedde själva invigningshögtiden för en fullsatt lokal.  Vid invigningshögtiden medverkade pastorer och sträng-musik från församlingen i Kristinehamn samt gästande evangelister. Kl. 20.00 hölls väckelsemöte inför med-lemmar och många intresserade från trakten. Många tog med intresse del av verksamheten i kapellet men antalet medlemmar begränsade sig till ett tjugotal genom åren.

Träffades i torpstugorna
Pingströrelsen i Visnums-Kil ska ha kommit till socknen via Finnerödja och evangelister verksamma där, bl a två norska evangelister Maria och Anna Jansson.  De samvetsömma på Nynäs som utförde civilt arbete för Kungliga väg- och vattenfallsstyrelsens räkning var också en tidig drivkraft i rörelsen.

Under det första skedet, före tillkomsten av Betania-kapellet, brukade bönegruppen samlas i en ödestuga i Justorp. Ibland fick man låna missionshuset i Berg. En stuga vid Åserud användes också för sammankomster liksom Henning Karlssons hem i Hasselmarken. Emma Johanssons stuga i Tullens användes också som lokal för bönegruppens möten.

Emma Johansson var en ensamstående mor till flera barn, levde i fattigdom och drog sig fram som dagsverkare i gårdarna och tillverkade riskvastar och sålde för sitt och sina barns uppehälle. Hon blev omvänd och anslöt sig till bönegruppen och blev rörelsen tro-gen fram till sin död 1943.

Pionjärerna
Johannes Jonsson, arrendator på prästgården i Visnums-Kil, blev tidigt dragen till pingströrelsen och blev en av pionjärerna. Johannes bror Anders Jonsson i torpet Sunnås, som också låg under prästgården, upplät torpet till bönegruppens sammankomster. Hur förhållandet var mellan arrendatorn och pingstvännen Johannes Jonsson och den högkyrklige komministern Bernhard Julius Kaldén i prästgården är inte dokumenterat men som representant för statskyrkan såg han troligen skeptiskt på den framväxande karismatiska väckelsen som slagit rot i socknen.

Gruppbild
Gruppbild från tidigt stugmöte i bönegruppen. Johannes Jonsson står som fjärde man från h. iförd vegamössa.  Längst ned Sunnås och Johannes Jonsson, arrendator i prästgården

Att några betraktade pingströrelsen som rena irrläror vittnar följande yttrande: ”Vägen till helvetet går via Sunnås. ”Vem som först fällde dessa fördömande ord är inte klarlagt.  Det hände också att ungdomar utförde olika pojkstreck för att störa verksamheten. Man bar t ex bort förstutrappen till torpet och en gång släpptes en katt ner i skorstenen. Johannes Jonsson, hans dotter Anna och hennes dotter Märta flyttade till vaktmästarbostaden i det nybyggda Betania-kapellet sedan prästgårdsarrendet hade löpt ut 1937. Johannes och Anna dog båda 1938 och Märta gifte sig samma år med Johan Johansson som var dräng på Nynäs.

Foto vid gudstjänst
Foto troligen taget i samband med en gudstjänst i kapellet. Bakre raden fr. v: Henning Karlsson, okänd, okänd, Karl och Hulda Eng. Mellanraden fr. v: Emma Johansson, okänd, okänd,
Birger Eng. I främre raden fr. v: Rickard Johansson, okänd, Märta Johansson, Elna Bard, Anny Johansson.

I Hasselmarken var Henning Karlsson och Rickard Johansson aktiva och drivande inom bönegruppen. Henning blev ca 1940 äldstebroder i församlingen i Kristinehamn. Henning åtnjöt stort förtroende inom församlingen trots att han inte kunde motstå tobakens frestelse. Det var svårt att lägga av med snusandet. Han gömde snusdosan i vedboden och smög sig dit när begäret blev för stort. Snusandet hemlighöll han även för sin fru.  Församlingsrepresentanterna som utsågs att tala Henning till rätta undrade om inte hustrun känt tobakslukten när de pussade på varandra.

Rickard Johansson, granne med Henning i Hasselmarken, var också aktiv i bönegruppen och senare i kapellets verksamhet. Rickard, som var kassör för verksamheten i Visnums-Kil, var duktig på gitarr och spelade orgel i kapellet till församlingssången ur Segertoner som var pingströrelsens sångbok. Den mest använda versionen av Segertoner sammanställdes av Lewi Pethrus 1930.  Rickard gifte sig på 1940-talet med Anny som var evangelist på utposten Kärr ett antal år. Tillsammans höll paret söndagsskola i Hasselmarken och deltog aktivt i församlingslivet och musiken i kapellet.
En del Visnums-Kilsbor kommer ihåg att man såg Anny komma cyklande söndagsförmiddagarna på väg från Hasselmarken till kapellet. Gitarrfodralet hade hon vilande på knäna med halsen på styrstången.

Gitarrfodralet guppade lustigt upp och ner när hon kom trampande fram den långa milen från Hasselmarken.

Rickard o Anny
Rickard och Anny Johansson med söndagsskolebarn i Hasselmarken.

Populär evangelist
De yngre tyckte om att besöka pingstkyrkans möten. Det var en friare gudstjänstordning och mycket sång och musik fastän en del tyckte det var märkligt och lite skrämmande med allt tungomålstalande. En norsk evangelist Bergelott Nordmoen, som var verksam på utposten Kärr en kort period, var mycket populär och slog an på ungdomen och inte minst de unga männen. Hennes visum löpte ut i september 1941 och hon blev tvungen att återvända till ett okänt öde i hemlandet Norge som var ockuperat av Tyskland. Bergelott dök upp hos Rakel och Åke Johansson i Hasselmarken en gång på 1980-talet i sällskap med sin man och sina två barn och bar syn för sägen att allt gått bra.

Tältmöten
För att nå fler med det kristna budskapet anordnades sommartid tältmöten på några platser i socknen, bl a Medskagen och på Eds ägor. Årligen anordnades också i början av augusti stormöten i kapellet med deltagande av pastorer och strängmusik från Kristinehamn. I anslutning till mötena serverades kaffe utomhus vid tjänligt väder. Kapellet hade inget eget kök utan man fick nyttja vaktmästarbostadens kök.

Tältmöte
Tältmöte i Medskagen

Ett erbjudande från kommunen
1940 blev kapellet via församlingen i Kristinehamn kontaktad av Visnums-Kils landskommun som ville göra ett byte av lokal med församlingen. Man erbjöd församlingen gamla ålderdomshemmet (nuvarande hembygdsgården) plus en mellanskillnad mot att kom-munen fick överta kapellet. Troligen hade kommunen behov av ytterligare lokaler för skolverksamheten. Församlingen avböjde dock erbjudandet.

Många hyresgäster i kapellets vaktmästarbostad har passerat revy genom åren. Första hyresgästen var den tidigare nämnde Johannes Jonsson, dottern Anna och hennes dotter Märta.  Frans och Elin Toll var hyresgäster i kapellet ett antal år liksom Alfhild och Erik Öhlén på 1960-talet.

Slutet
Den sista hyresgästen var Göte och Mary Andersson som senare bytte efternamn till Abresparr. Göte som var född i Väglösa, Rudskoga var kolportör och reste kring i trakten och sålde religiösa skrifter och musik. Göte var också missionär på Island. När de flyttade stod kapellet tomt en tid innan det såldes till Eje och Ingrid Hultström. Därmed sattes punkt för pingstkapellets 36-åriga historia som frikyrkolokal.

Före och efter ombyggnad
Före och efter ombyggnad av kapellet till privatbostad

Källor:
Esse Lövgren: Den religiösa utvecklingen i Visnums-Kil I-III
(Värmlands-Posten 1946-07-08—15)
Oscar Lövgren: Ur väckelserörelsens historia II : Värmländskt fromhetsliv. Stockholm 1940
Odaterad artikel om invigningen av Betaniakapellet 1937
(troligen från Värmlands-Posten)
Följande personer har vänligen bidragit med upplysningar om verksamheten och/eller lånat ut fotografier till artikeln:
Signe Johansson, Lerbäcken; Lars-Erik Ahlzén, Filipstad;  Rakel Johansson, Hasselmarken;  Birgit Johansson, Såen, Medhamn; PeO Johansson; Tord Jakobsson, Kristinehamn;
I Hultström, Kristinehamn

 

Kristinehamns missionshus

Kristinehamns missionshus, fotograferat 1958 av Gilbert Svenson, får åtminstone för denna gång avsluta kavalkaden av missionshus fotograferade av Svenson och hans chef, landsantikvarie Gösta von Schoultz, för Värmlands museums och Nordiska museets räkning 1957-58.

I vissa fall var man ute i senaste laget, när missionshus hade nyligen renoverats och moderniserats, i andra fall hann man precis i tid att dokumentera den ålderdomliga missionshustypen. Det finns några fler som fotograferades av Svenson och von Schoultz som vi just nu inte har i digitalt skick.

Men det kommer mera i denna blogg, vi lovar!kristinehamn missionshus äldsta

Kristinehamns första missionshus stod färdigt 1863 och var ett kombinerat skol- och bönhus. I missionsföreningens årsberättelse för 1879, citerad i jubileumsskriften ”I Kristi tjänst” (1959) kan följande citeras: Tilloppet av åhörare hade fter han ökats vid våra sammankomster, så att det blev omöjligt att vidare kunna bereda nödigt utrymme i vårt gamla missionshus. Detta hus hade nämligen så många gånger blivit utvidgat, att man ej längre kunde försöka att hjälpa sig med vidare tillbyggnader. Efter många överläggningar och mycken bön till Herren beslöto vi då att bygga ett nytt missionshus på samma plats där det gamla stod. Annandag pingst, som var den 2 juni, voro vi således för sista gången församlade i gamla missionshuset, som sedan samma vecka började nedrivas. Under tiden, medan nya huset byggdes, hade vi våra sammankomster i metodisternas kapell, som redan på förhand för detta ändamål välvilligt blivit oss erbjudet. När vi nu började bygga, hade vi lånt penningar till inköp av materialier, men hade intet till avlöningarna, utom för några få dagar i början. för var vecka fingo vi bedja till Gud att få det, som behövdes till veckoavlöningen. Och just så mycket som behövdes, inflöt, och det i rätt tid. De veckor, vi behövde mer, inflöt det mer, så att intet fattades; och de veckor, vi behövde mindre, inflöto ock mindre, så att intet överflöd blev. Så gör Gud under ännu och låter se, att hans gamla anslag äro trofasta och sannfärdiga. Det nya huset, uppfört av bränt tegel, 70 fot i fyrkant med 20 fot breda läktare på tre sidor och med en rymlig talarestol, som även giver plats åt orgeln och sångföreningen, var färdigt till begagnande den 19 oktober, då vi där sammankommo för första gången. Vid detta tillfälle predikade på förmiddagen såväl Svenska Missionsförbundets ordförande, som de på platsen varande föreståndarna för baptist- och metodistförsamlingarna.

Missionshuset byggdes i den traditionella stil med läktare på tre sidor, som har sin svenska förebild i Betlehemskyrkan i Stockholm, och i grunden i Wesley Chapel i London.

Kristinehamn var vid denna tid en centralpunkt för hela Svenska Missionsförbundet, där en av förbundets två predikantutbildningar var förlagd. Församlingen hade 1929 vid 50-årsjubileet fler än 900 medlemmar och ungefär lika många söndagsskolebarn. Det var en stor del av Kristinehamns stads invånare som hade en direkt beröring med missionsförsamlingen.

rivning
Rivning av gamla missionshuset. Foto: Thomas Linderoth, Kristinehamns bildarkiv.

Det gamla missionshuset revs efter att en ny missionskyrka (nuvarande Broängskyrkan) invigdes 1964.

Elofstorps missionshus i Ölme

Ölme01
Elofstorps missionshus 1958. Foto: Gilbert Svenson, Värmlands museum

2019 års första missionshus blir Elofstorp i Ölme. 2010 var dess historia som missionshus slut. Idag används huset efter ombyggnad som samlingslokal och turistboende.

I jubileumsboken Ölme Missionsförsamling och dess sekelgamla öden från 1960 så finns en livfull skildring av missionshusbygget:

Så var då tiden inne för att tänka på ett missionshus även i nedre delen av socknen. I samband med väckelsen 1877-78 aktualiserades denna fråga på ett särskilt sätt. Listor cirkulerade redan 78 och för de influtna pengarna köptes sedermera timmer för 105 kronor.

Efter en missionsbön i Elofstorp på vårvintern 1881 stegade några män ut den plats, där det nya missionshuset borde byggas. På området fanns en kölna samt en smedja. Dessa togs sedan bort 1888. Det var E. H. Andersson i Elofstorp, And. Andersson i Stubberud, August Johansson i Lilla Skanum, soldaterna Hägg och Wall samt gamle Ellman, som nu slog sina kloka funderingar samman. Hindrik och Maria Andersson lovade skänka det område, som skulle komma i fråga.

Samma sommar och höst körde man fram sten till sockeln. Oxar anänvdes som dragare. Och i mars 1882 var man klar för att börja timra. Timmerhuggning hade forcerats och blev nu timmermännens första uppgift att snörslå och bila upp de nio meter långa stockarna. Anders Jansson i Stubberud var bas för arbetslaget. Soldaterna Wall och Hägg, Erik Jansson i Fageråsen samt gamle Ellman utgjorde huvudstyrkan. Stock efter stock fogades samman genom att man högg ut ett mossdrag i var och en. I knutarna saxades timret samman genom s.k. laxning. Så småningom växte husets väggar till ett bastant timmerhus om 18 x 12 meter. Frampå höstsidan spikades takspånen på. Just mera kunde man sedan inte hinna med det året.

Medan man väntade på att missionshuset skulle bli brukbart hölls missionsböner och théfester i Månsta, Benneberg, Lid, Sikterud, Räfsala, Elofstorp, Roten m. fl. platser. Kaser och timmerknubb såldes för 17 kronor. Men hur man samlade och sparade, bar det sig inte bättre, än att man i alla fall måste låna upp 300 kronor för att ha något att börja med nästkommande vår.

Det gällde bl. a. murning. Fönster och dörrar passades in. De handhyvlade takbräderna spikades upp till innertak. Golvet jämnades till någorlunda. Det var nämligen så, att de kvinnliga medlemmarna Maria i Elofstorp, Lovia i Lid, Emma i Stubberud, Lovisa och Sara Hellström i Lämås m.fl. ville nu äntligen fira midsommarfest i missionshuset. Hur det var, fick dom sin vilja fram. Kaser och byggnadsbråte undanskaffades, jordgolvet tilltrampades behjälpligt och provisoriska sittplatser med bräder på bockar och kubbar riggades upp. Likaså en provisorisk talarstol. I hörnen fram samt vid dörrarna prydde björkhagens fina ättlingar till det fest smyckade gudshuset.

Midsommarafton år 1883 hölls sålunda denna fest. Man kanske inte kan kalla det invigningsfest, ty allting var så provisoriskt än. Man var endast angelägen om, att så snart som möjligt dra nytta av nybygget. Att lärare Wollter var bland huvudtalarna är givet. Erik Eriksson, Elofstorp, samt E. John Larsson likaså. En som borde ha varit med om denna stora högtid, var Petter Hellström. Men det fick han inte. Han hämtades till högre tjänst 1881, mätt av dagar. Man sjöng lovsånger även om man inga instrument hade. Thé ställdes i ordning i Elofstorp och servering skedde i det fria. Festen inbringade 28 kronor och 35 öre.

Missionshuset blev utvändigt brädfodrat 1893 och utvändigt målat 1895. 1906 byttes tegelgolvet ut mot trägolv. 1955 verkställdes en grundlig renovering. På bilden ovan har misssionshuset rödmålad träbeklädnad men det ersattes strax efteråt av eternitplattor.

Bergs missionshus i Visnums-Kil

Visnums-Kils socken är en av de mindre i Värmland. Här dokumenterade Gilbert Svenson från Värmlands museum år 1958 missionshuset i Berg. Det uppfördes ursprungligen i Medhamn omkring 1884 men flyttades snart (redan 1885?) till Berg och restaurerades 1921. Så här beskrevs det i inventeringen: ”Det är uppfört av timmer på stenfot med avsågade knutar och har rödfärgad ribblockspanel, tillkommen i början på 1900-talet, vita knutar och fönsteromfattningar samt gulmålad ytterdörr. Tak av tegel. Köket utgöres av en särskild smalare tillbyggnad bakom stora salen. Salen har tredelat vitt pappspänt tak, buret av två pelare, blåmålade väggar av pärlspånt från 1889, nytt fernissat golv. Lågt podium med enkel vitmålad talarstol och framför denna litet offerbord. Salen har sju sexdelade fönster och brunmålade bänkar. Uppvärmning från en Husqvarna-järnkamin. T.v. om talarstolen en dörr till köket”.

Visnums-Kil har länge hört samman med grannsocknen Visnum – det gäller både kyrkligt och frikyrkligt. Idag heter församlingen Equmeniakyrkan Visnum som tydligt anger på sin hemsida att det är socknarna Visnum och Visnums-Kil som är verksamhetsområdet – med undantag av brukssamhället Björneborg som alltid varit sin egen missionsförsamling.

Visnums-Kils mest kände son är väl Ingemar Eliasson (f. 1939), tidigare riksdagsledamot, statsråd, landshövding i Värmlands län, riksmarskalk och numera ordenskansler. Han torde också ha varit med på en och annan predikan i detta missionshus.

I bokverket Sveriges Bebyggelse 1962 uppger komminister Elow Mjörning, att det i Visnums-Kil skall finnas ytterligare ett missionshus tillhörigt Missionsförbundet samt en predikolokal för Pingströrelsen.

Betania i Rudskoga

Bokverket Pingströrelsen (utgivet i samband med rörelsens 100-årsjubileum i Sverige 2007) ger följande information om Betaniaförsamlingen i Rudskoga:

Ordnad den 31 oktober 1932 av 47 personer. Moderförsamling var Betania Skagersvik. Förste föreståndare var Karl Andersson.

1945: 38 medlemmar. 1985: 19 medlemmar. 2005: 4 medlemmar

Som synes en utveckling som inte ser så lovande ut. Men församlingens hemsida vittnar om en aktiv församling. Så här svarar pastor Uno Gustafsson via e-post om vad som ”hände sen”:

Uppgifterna 2005 var helt rätt och antalet 4 medlemmar fortsatte fram till 2009, då började en förändring.
Vår ”hemsida” kom till då och det ger kanske en annorlunda bild av verksamheten, samtidigt kom det till nya medlemmar.
Vi är idag 10 medlemmar i Betaniaförsamlingen, verksamheten har en internationell prägel.
Missionsarbetet har vuxit stort med ett arbete i Burundi och våra möten i Betaniakapellet gästas ofta av utlandsfödda predikanter. 
Det händer flera gånger varje år att nästan alla sittplatser i Betania är upptagna och i varje Gudstjänst kommer människor som inte tillhör församlingen.
Utöver mötesverksamheten har Betaniaförsamlingen, de senaste 5 åren, lagt nytt tak på kapellet och installerat nytt vatten och byggt helt nytt avloppssystem.
Renovering av själva kapellet (byggnaden) är också planerad.
Det finns inte så många pingstkapell bevarade på detta sätt, så det är glädjande att verksamheten i Rudskoga fick en nystart.

Mariebergs missionshus i Ölme – äldst i Värmland

I minnesskriften Ölme missionsförsamling och dess sekelgamla öden (1960) kan man läsa följande:

Under bön och åkallan trädde föreningen i författning om att försöka med en småskola på Bomheden eller Allmänningen. Johan Hellström hade förskaffat sej kunskaper, så att han kunde leda en skolklass. Därför blev han den självskrivne förste läraren i missionens skola. Till att börja med ambulerade skolan mellan sådana hem, som lämpligen kunde ta emot lärare och barn någon tid. Kontakt togs också med skol- och kyrkorådet, som likväl inte kunde finna några lämpliga vägar annat än att ge föreningen sin välsignelse i detta påbegynta verk.

På hösten 61 och vintern 62 var det klang av släggor och borrstål bort i bergen åt Björndalen till. Man sprängde och kilade sten till ett nybygge, ett kombinerat skol- och bönehus. På Holma allmänning skulle det byggas. Det hade ägarna Anders Fredrik Magnusson och hans hustru Katarina samt Salomon Salomonsson och hans hustru Anna lovat. Frampå sommaren voro förarbetena gjorda och själva murningen kunde börja. Soldaterna Stubbe, Mörk, Malm och Kärr ställde sig till förfogande. Så gjorde också Petter på Björnbostället, Anders på Skalåsen och Nils i Nytorp. Och Johan Utter, som på den tiden arbetade på den temperamentsfulle Petter Andersson i Dammängen ställde också sin yrkesskicklighet till förfogande. På fjorton dagar mellan den 29 juli och 11 augusti uppfördes väggarna till det nya huset. Sannerligen, när arbetet pågick som bäst hade det slående likhet med uppbyggandet av Jerusalems murar.

Ska man vara nogräknad, så blev det inte mycket mera än yttertaket på nybygget det året. Men när vårsolen tinade undan snö och is i backarna, tog arbetet vid på nytt. En och annan bön höll man nog där, även om det inte var så färdigt precis. Men någon skola kunde det inte bli tal om. På sommaren 1863 anställde man två murare. En av dem var säkerligen Johan Utter. Dom behövde 16 tunnor kalk, 3 tunnor lim, 640 murtegel och en hel del andra saker. Snickare kom det också. Till deras förfogande ställdes 12 ”tylter” bräder, plank, spikregler, glas, gångjärn, lås och dörreglar samt 4000 fyrtumsspik. Senare kom målarna med krav på linolja och terpentin, ”kopparrök” och ”silverglit”, fast krita och gulockra fick också duga. Allt nog, när året led mot sitt slut, hade man en trivsam skol- och samlingssal samt ett par små rum på norra gaveln, där läraren kunde få bo. Längre fram iordningsställdes även ett kökskyff på vinden. Men denna togs bort vid storrenoveringen 1909.

Den 4 januari 1864 blev slutligen klang- och jubeldag. Skol- och bönehuset ”Marieberg” skulle invigas. Dagen till ära insamlades 15 riksdaler och 50 öre. Nu var det bara att bjuda lärare och barn in till det nya skolhuset.

Så långt jubileumsskriften. Huset dokumenterades 1958 av Gilbert Svenson, Värmlands museum. På 1960-talet skedde en större renovering, då en tillbyggnad gjordes mot skogen, och verandan försvann.

Här är några bilder av missionshusets utseende 1958, jämfört med idag.

Idag är missionshusets framtid osäker. På Equmeniakyrkan Ölmes hemsida kan följande läsas:

På grund av vattenskador både i tak och golv är huset under reparation sedan några år tillbaka.

Vad missionshuset kan komma att användas till i framtiden är inte bestämt. Tanken är att huset ska fixas till så att det inte förstörs men om församlingen har råd att ha kvar huset får de närmast åren utvisa. Det är alltid svåra beslut om byggnader där många generationer lagt ner praktiska arbetstimmar, upplevt nära stunder med Gud och gemenskap i bygden.