Från Sterserudstorp 1879 till Sörbro 1979

Bro har gått från att vara en herrgårdsdominerad socken med stora lantbruksegendomar, till en bygd med ett litet villa- och industrisamhälle som växt fram kring järnvägsstationen Värmlands Bro, som öppnade med Bergslagsbanan 1879. Naturligtvis finns det en del lantbruk kvar, men antalet arbetstillfällen är ju inte längre så många i denna samhällssektor.

Idag skriver de flesta namnet på tätorten som Värmlandsbro och det är inte alla som är medvetna om att epitetet ”Värmlands” bara kom till för att särskilja platsen från andra socknar med namnet, i Bohuslän, Uppland, Gotland och Västmanland.

När missionsvännerna i Bro skulle bygga sitt missionshus på slutet av 1870-talet så fanns alltså inte dagens Värmlandsbro (och Brotorp, som SCB räknar som en separat tätort). Istället bodde folket mer utspridda i socknen, och Sterserudstorp i socknens östra del var en minst lika central plats som i kyrkans närhet. Tidigare hade Broborna varit delaktiga i Näs missionsförening.

När det gäller missionshuset i Sterserudstorp finns ett tydligt invigningsdatum angivet i flera äldre tidningsartiklar: den 4 september 1879. Nu anger min historiska kalender att detta var en torsdag, så det kanske har blivit fel på vägen. Från detta år räknade också Bro kristna friförsamling eller missionsförening sin tillkomst. Namnet ändrades här, som på andra håll, på 1930-talet till Bro missionsförsamling.

De som stod i ledningen för missionshusbygget var Lars Fredrik Jansson och Johannes Jansson, båda hemmahörande i Sterserudstorp. Förste ordföranden blev banvakten E. J. Eriksson.

Söndagsskola fanns redan när missionshuset byggdes. Förutom vanliga möten så bildades snart en syförening och med tiden också en jungfruförening, som senare blev en integrerad ungdomsförening.

1905 mottogs en fondmålning gjord av Erik Lundahl med motivet Jesus i Getsemane.

Medlemsantalet var 1900 65, 1910 40, 1920 32, 1930 45, 1940 37, 1950 och 1960 30, 1970 och 1980 32 personer.

Folkskolläraren Holm bildade en sångkör som en tid sjöng i olika sammanhang, 1919 bildades en musikförening som länge leddes av David Lindstedt. Senare vidgades denna till att omfatta även grannförsamlingarna på Värmlandsnäs, när man började samarbeta om en gemensam anställd pastor. Enligt Svenska Missionsförbundets matriklar skedde detta 1935.

Från 1968 bedrevs ungdomsarbetet helt och hållet gemensamt genom SMU Värmlandsnäs. 1974 startades scoutarbete.

Pastor Gunnar Malmsten påbörjade på 1960-talet att samla in pengar för att bygga en ny missionskyrka i Värmlandsbro. Då hände inte så mycket, men i mitten av 1970-talet började önskan att bygga nytt växa sig starkare. En tomt invid Sörbro gård skänktes av Säffle kommun. Bygget beviljades bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen och den 30 september 1978 kunde församlingsmedlemmen Isidor Martinsson ta det första spadtaget.

Den nya kyrkan fick namnet Sörbrokyrkan. Helgen den 7-9 september 1979 blev en festlig invigningshelg. På fredagskvällen samlades för sista gången i Sterserudstorp för en ”minnenas kväll”. På lördagskvällen var det samkväm för församlingen och inbjudna gäster och söndagen den 9 september invigdes kyrkan av missionssekreterare Rune Roxström och distriktsföreståndare Bertil Nordenstig. Pastor Mats Hamnebo medverkade också.

Sterserudstorps missionshus står kvar som byggnad, men är inte så lätt att känna igen idag. Idag är missionshuset inklädd med plåt och fungerar som garage och verkstad. Sörbrokyrkan har funnits i mer än 40 år och är sedan 1981 centrum för en gemensam församling, numera kallad Equmeniakyrkan Värmlandsnäs.

Carl-Johan Ivarsson

Interiör från Sterserudstorps missionshus, 1960-talet. Foto: Kjell Martinsson

Unga medverkande i Sterserudstorps missionshus på finalmötet 1979. Med gitarrer Kjell-Arne Lindvall och Carl Johan Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Invigning i Sörbrokyrkan 1979. Foto: Kjell Martinsson

Bröderna Gustaf och Sven Kvaldén sjunger i Sörbrokyrkan 1979. Ackompanjeras på fiol av Carl Johan Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Isidor Martinsson tar första spadtaget till Sörbrokyrkan i september 1978. På bilden även pastor Mats Hamnebo och församlingens ordförande Gustaf Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson.

”För själva landsbygden i Huggenäs kan inte lokalen ligga lämpligare”

Året är 1961, och Nils Gård, lantbrukare i Tolerud och ordförande i Huggenäs missionsförsamling har som alla andra församlingsordföranden (eller pastorer) i Svenska Missionsförbundets församlingar i Värmland fått uppdrag att besvara enkäten i Värmlands Ansgariiförenings inventering av landskapets missionshus.

Nils Gård kan notera, att missionshuset i hemmanet Södra Hög befinner sig i bra skick, att det byggdes redan 1884 men genomgick en större renovering så sent som 1955. Missionshuset, som dock alltid kallats för Huggenäs missionshus, ligger mitt i socknen, ”gamla Huggenäs kommun” som han skriver. Det fanns 28 medlemmar, och Huggenäs tillhörde Norra Näsets missionskrets tillsammans med grannförsamlingarna, där Tilderud än så länge var ”centralkyrka”.

Det centrala läget kom dock inte att kunna rädda missionshuset för framtiden. Sedan 2010 är missionshuset sålt. Värmlandsnäs missionsförsamling koncentrerade sin verksamhet till två platser, Sörbrokyrkan i Värmlandsbro och Millesviks missionshus. Sista gudstjänsten i Huggenäs var den 19 september 2010, numera är missionshuset bostadshus.

Under lång tid var missionshuset det enda gudshuset i Huggenäs socken. Den gamla sockenkyrkan övergavs på 1840-talet när den ansågs ”överflödig” och under mer än 130 år fick Huggenäs dela kyrka med Södra Ny. När kyrkan som blev skolhus åter blev kyrka 1972 fanns det två kyrkobyggnader inom nära avstånd. De senaste åren har även träkyrkans framtid åter varit hotad, men den vårdas nu av en förening.

Huggenäs missionsförening (från 1935 missionsförsamling) bildades den 7 januari 1885 och hann bli 96 år innan det var dags för sammangående med grannförsamlingarna till Värmlandsnäs missionsförsamling 1981. En ledande kraft under många år var Julius Johansson, Ljungmon, Gösta. Julius verkade som predikant inte bara hemma i Huggenäs utan i flera av socknarna kring Säffle och Grums. Antalet medlemmar var 1900 x, 1910 x, 1920 36, 1930 33, 1940 37, 1950 40, 1960 28, 1970 38 och 1980 27 personer.

Verksamheten har förstås liknat många andra församlingar. Förutom gudstjänster – eller ”möten” som var den vanliga termen, där predikan var den centrala punkten – så bedrevs redan på 1860-talet söndagsskola och på 1900-talet bildades det här, som på andra håll, ungdomsförening och juniorförening.

I senare tidevarv så kom scoutingen att bli en viktig SMU-aktivitet. 2001 bildades en gospelkör som övade i missionshuset. Namnet Huggenäs Gospel lever vidare idag även om verksamheten utgår från Sörbrokyrkan.

Luciatåg i Huggenäs missionshus, tidigt 1970-tal. Lucia är Anna-Stina Gård (senare Börjesson). Foto: Kjell Martinsson
Huggenäs missionshus 2007. Foto: Kjell Martinsson

Kjell-Arne Lindvall med vänner från Ecuador i Huggenäs missionshus 23 maj 2010. Foto: Kjell Martinsson
Ulrika och Mats Danielsson, Kurt Gunnarsson och Asta Ohlsson musicerar i Huggenäs missionshus 4 juli 2004. Foto: Kjell Martinsson

Synliga spår av unga scouter i Huggenäs missionshus. Foto: Kjell Martinsson
Scouter i Huggenäs missionshus 2007. Foto: Kjell Martinsson

En liten socken – tre missionshus

Den socken som vi idag känner som Södra Ny hette ända fram till 1885 officiellt enbart Ny. Ville man vara noga så sades det ”Ny i Näs härad”. Värmland har nämligen tre socknar med namnet Ny. För att undvika förväxlingar fick detta år församlingar med lika namn i samma stift eller län särskiljande geografiska adjektiv.

Ny nära Arvika heter fortsatt bara så, men dessa tre värmländska ”nya” socknar har i dagligt tal kallats för ”Nysocken”. Namnet kommer av, att de var ”nya” i förhållande till äldre socknar, för Södra Nys del sannolikt den gamla modersocknen By.

Södra Ny har täta band till Huggenäs alltsedan den senare socknens kyrka lades öde på 1840-talet. Det fanns en tydlig vilja från överheten att rationalisera och lägga samma små socknar vid denna tid. Det märks tydligare i kyrktäta delar av Sverige som Skåne och Västergötland. Men Huggenäs och Södra Ny förblev separata kommuner ända till 1951, och egna församlingar till 1969. Så fick åter Huggenäs sin egen kyrka 1972.

Sockenidentiteten är viktig, inte minst när missionshusen började att byggas och missionsföreningar bildades med en socken som verksamhetsområde. Detta gäller för de flesta delar av Värmland. Men på Värmlandsnäs var den första föreningen gemensam nästan hela häradet. Sedan delades de upp sockenvis – men för lilla Södra Ny blev det två missionsföreningar med tre missionshus!

Två kvinnor som omtalas som pionjärer inom väckelserörelsen i Södra Ny var systrarna Emma och Gustava Hjerner från Falkenborg. När den pietistiska väckelsen nådde bygden på 1860-talet så slöt sig missionsvännerna samman i en förening som omfattade nästan hela Näset. Folkskolläraren och organisten Anders Kihlgren Kihlgren i Södra Ny var ordförande i Näs missionsförening, och söndagsskola inrättades vid denna tid. Mötena hölls dock i hemmen och skolhusen.

Väckelsen slog in på en mer frikyrklig kurs i slutet av 1870-talet. Det kom att resultera i att en missionsförening gemensam för Bro, Huggenäs och Södra Ny bildades den 8 april 1881. Bara något år senare skildes dessa åt sockenvis.

1889 uppfördes ett missionshus i hemmanet Takene. Det synes först ha kallats för Betlehem men kom med tiden efter den närbelägna gården att kallas för Tilderuds missionshus. 1895 byggdes ännu ett missionshus, denna gång i Rördalen.

Till skillnad från flera av grannförsamlingarna hade Södra Ny missionsförening (från 1946 missionsförsamling) många medlemmar. 1920 fanns 101 medlemmar, 1930 68, 1940 80, 1950 86, 1960 56, 1970 48 och 1980 37. Medlemssiffran 1920 innefattar socknens båda församlingar och får ses i perspektiv av att Södra Nys befolkning då var 614 personer.

1917 bildades ungdomsföreningen Klippan, som samlade många ungdomar och var en av orsakerna till att Södra Ny blev ett väckelsefäste. 1961 utbyggdes Tilderuds missionshus med en större ungdomslokal och moderniserades efter förslag av arkitekten Janne Feldt, Karlstad, under ledning av Ville Gunnarsson. Ett stort antal frivilliga arbetstimmar lades ned i arbetet.

Örruds friförsamling bildades 1884. Missionshuset byggdes ungefär samtidigt som Tilderud. Johan Kvaldén berättade att han gick omkring och bad om stockar och material i gårdarna. Nästan alla gav bidrag, både medlemmar och andra.

Örruds friförsamling hade 1930 och 1940 25 medlemmar, 1950 24, 1960 20, 1970 16 och 1980 13 medlemmar. Namnet var från 1950 Örruds missionsförsamling. Mer om Örrud finns att läsa här.

Både Södra Ny och Örruds missionsförsamlingar blev 1981 en del av Värmlandsnäs missionsförsamling.

En tradition i Örrud var sommarfesten. Först anordnades den vid Hästholmen och sedan under lång tid ända fram till 2013 vid Örehamn.

De tre missionshusen är numera alla sålda. Det första som såldes var Örrud, som 1984 såldes till en familj från Skattkärr. Rördalen användes på senare år mest för församlingens ungdomsverksamhet och såldes 1988 till grannarna, familjen Axelsson.

Tilderuds missionshus, som fram till byggandet av Sörbrokyrkan 1979 fungerade som ”centralkyrka” för norra Värmlandsnäs, såldes 2010. Antalet medlemmar i närområdet hade minskat under åren. Den sista gudstjänsten ägde rum den 28 augusti detta år.

Carl-Johan Ivarsson

Tilderuds missionshus den 11 augusti 1991. Foto: Berit Strömberg

Asta Ohlsson och Anna-Lisa Nilsson sjunger i Tilderuds missionshus den 16 maj 2010. Foto: Kjell Martinsson

Örruds missionshus inför försäljningen 1984. Foto: Kjell Martinsson

Auktion i Örrud på 1960-talet. Med klubban Erik Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Unga och gamla i Örruds missionshus, troligen i slutet av 1960-talet. Foto: Kjell Martinsson

Räkfest i Rördalens missionshus. Foto: Kjell Martinsson

Rördalens missionshus i nutid. Foto: Henrik Olsson

Församlingen med två ordföranden under 85 år

Vi fortsätter vår resa genom Säffle kommun. Eftersom socknarna fortfarande har en så stor betydelse för identitet och gemenskap så är det i högsta grad lämpligt att använda dem som ram för berättelsen.

Botilsäters socken har precis som de övriga socknarna på Värmlandsnäs sina rötter i tidig medeltid. Till skillnad från i grannsocknen Ölserud har den medeltida kyrkan stått kvar här, nära landsvägen och med tiden utbyggd med en korsarm mot söder.

Tillsammans med de andra socknarna i det historiska Millesviks pastorat så var missionsvännerna i Botilsäter en del av den missionsförening som bildades 1879. Den förste ordföranden var en Botilsätersbo, Niklas Olsson i Finnestad, och även sekreteraren hörde hemma här, Axel Löfgren i Torserud.

Redan 1884-1885 byggde Botilsätersborna sitt eget missionshus, det andra på Värmlandsnäs och det äldsta som är bevarat. Det byggdes i Torserud i socknens östra del. 1896 beslutades att dela upp församlingen sockenvis, och då bildades Botilsäters friförsamling. Namnet ändrades 1954 till Botilsäters missionsförsamling.

Antalet medlemmar var 1920 36, 1930 29, 1940 12, 1950 22, 1960 18, 1970 12 och 1980 10.

Församlingen kan anses ha varit en av många – men på ett område var den helt unik. Under sin 85 år långa existens hade församlingen endast två ordföranden, båda hemmahörande i Torserud: L. D. Berglind var ordförande 1896-1936 och lantbrukaren och kommunalkamreren Enar Andersson var ordförande 1937-1981.

1981 var det dags för samgående med övriga församlingar på Värmlandsnäs. Sedan länge hade verksamheten bedrivits gemensamt, med gemensam pastor och gemensamt ungdomsarbete. Missionshuset stod kvar men användes ytterst sparsamt, mest för den s.k. Torserudsfesten på hösten.

Torseruds missionshus fotograferat 12 december 1993. Foto: Berit Strömberg

Interiör av missionshuset 30 oktober 1993. Foto: Berit Strömberg

Gemenskap i Torseruds missionshus 30 oktober 1993. Foto: Berit Strömberg

Missionshuset står kvar idag, men är i privat ägo. Den 5 oktober 2003 så var det dags att sätta punkt för epoken Torseruds missionshus. Så här skrevs det i ett referat av sista mötet

Det är en rik andlig verksamhet som missionshusdörren stängs om och under avslutnings-gudstjänsten fanns många tillbakablickande tankar. Besökarna fick lyssna till Inga Jansson, en av eldsjälarna i missionshuset, som berättade om hur hon redan som treåring fick följa med sina föräldrar till missionshuset. Efter den dagen blev hon en trogen besökare och fungerade både som ungdomsledare och stöttepelare i de olika verksamheterna genom åren. Hon visade bland annat upp sina fars slitna bibel som hon fortfarande bär med sig genom livet. Det hördes nog lite overkligt för de yngre åhörarna när hon berättade om att när de skulle ta sig mellan de olika platserna så var det till fots eller med cykel. Förr i tiden fanns det mer gott om tid både för att ta sig till olika platser men inte minst, för att lyssna till och ha tid för varandra. Trots att Inga kände ett stort vemod när missionshusdörren stängdes för sista gången vittnade hon om en stor tillförsikt och hoppfullhet när det gäller att gå nya vägar med det kristna budskapet. Vi fick också lyssna till Uno Svenssons minnen från tiden som verksam i missionshuset. Stefan Jansson, som redan som liten grabb fick följa med sin pappa till de olika ungdomssamlingarna, talade om den värme som alltid funnits i Torseruds missionshus. Ett par andra som gav spontana minnesbilder senare ute på missionshusbacken var Lilly Myrman och Sven Svensson. Alla kände vinddraget av nostalgins kära minnesbilder men, liksom budskapet i pastor Kenneth Gagneros predikan, ”Guds kärlek är inte bunden till något hus, utan den finns och får växtkraft varhelst två eller flera människor möts”, såg alla framåt mot nya tider och nya möjligheter för missionens arbete.

Inga Jansson spelar på orgeln i Torseruds missionshus den 15 september 2003. Foto: Kjell Martinsson

Torserud ligger österut i socknen. Det fanns önskemål från missionsvännerna i Botilsäters västra del att få ett eget missionshus. 1922 bildades Järneruds missionsförsamling, och två år senare stod missionshuset klart.

Iwan Schyman konstaterade i början av 1960-talet, att det redan då ”mera sällan” var predikan i Järnerud. Församlingen var heller aldrig särskilt talrik. Vid grundandet 1922 fanns 20 medlemmar, 1930 13, 1940 16, 1950 15, 1960 10, och både 1970 och 1980 var medlemsantalet 9 i Järnerud. Även denna församling blev förstås en del av Värmlandsnäs missionsförsamling 1981.

Järneruds missionshus såldes snart och revs hösten 1990. Rivningen dokumenterades av Berit Strömberg – om någon har bilder från Järneruds missionshus när det var i bruk eller för övrigt bilder från andra av bygdens missionshus så är vi tacksamma att få låna dessa.

Järneruds missionshus under rivning 3 november 1990. Foto: Berit Strömberg

Det övergivna missionshuset

Efter vägen förbi Ölseruds kyrka som går vidare mot Knappa och Gaperhult ligger en övergiven byggnad alldeles intill vägen. Slyskogen har börjat växa upp längs väggarna, och delar av hängrännorna har fallit ned. Väggarna är beklädda med 1950-talets evighetsmaterial, sidiplattorna, och tegeltaket visar tecken på att börja gå sönder. Än så länge håller tak och väggar, men huset har nog inte någon framtid.

Detta är alltså det gamla missionshuset i Ölserud, som tjänade för sitt ändamål i ungefär 90 år efter att det stod klart 1890. Väckelsehistorien på södra Värmlandsnäs är i mycket gemensam för de fyra socknarna i det som genom historien varit Millesviks pastorat.

Millesviks missionsförening bildades 1879 och brukade även namnet ”Guds församling i Millesvik”. Efter drygt 20 års verksamhet beslutades att dela upp den i de fyra socknarna. Det första protokollet i Ölseruds friförsamling skrevs 25 januari 1903 på ett möte i Olserud. N. F. Torfman i Olserud hade varit ordförande men lämnade då uppdraget vidare till Anders Jansson i Byn. Denne kom att vara kvar i uppdraget ända till 1932. Torfman var senare föreståndare.

Alfred Neander i Knappa var en flitigt verksam lekmannapredikant, som också verkade i predikoresor i Ångermanland. Neander tjänade som friförsamlingens föreståndare 1926 till 1949. Från 1942 användes namnet Ölseruds missionsförsamling.

I den lilla socknen var antalet medlemmar i församlingen aldrig särskilt stort: 1910 var de 21, 1920 22, 1930 30, 1940 12, 1950 och 1960 båda 9, 1970 8 och 1980 7 personer.

Från slutet av 1960-talet började verksamheten alltmera samordnas med grannförsamlingarna. Detta fick sin naturliga fortsättning när Värmlandsnäs missionsförsamling bildades 1981. När missionshuset i Millesvik blev samlingspunkt för hela södra Värmlandsnäs avvecklades Ölseruds missionshus vid denna tid.

Men det finns också lite mer av väckelsearv i Ölserud. Godsägare Bertil Thörner på Norra Averstad var medlem av Filadelfiaförsamlingen i Säffle och under en tid fanns en samlingslokal på Norra Averstad som användes av denna församling.


Det övergivna missionshuset i Ölserud. Foto: Henrik Olsson

Luciafest i Ölseruds missionshus i början av 1960-talet. Foto från Ulla Jansson.

Minnet av missionshuset som brann för 127 år sedan lever

I gränstrakterna mellan hemmanen Fläskerud och Ingrirud i Eskilsäter ligger ”missionshusberga”. Det är en bergmark med växande tallar. Även på den häradsekonomiska kartan, kartlagd i slutet av 1880-talet står här en markering ”Bönhus”. Vad handlar detta om?

Ja, detta är platsen för Eskilsäters första missionshus som också var det första på södra delen av Värmlandsnäs. Det tillhörde ”Guds församling i Millesvik” eller Millesviks missionsförening och byggdes 1882. Men redan i maj 1893 brann huset ner – men det är alltså bevarat i folkminnet. Idag är det utmärkt med en stolpe av Skogsvårdsstyrelsen och hembygdsföreningen.

”Bönehus” på Häradsekonomiska kartan

Väckelserörelsens historia i Eskilsäter är i stort sett gemensam med övriga socknar på Näsets södra del, så den behöver vi inte repetera.

Eskilsäter utmärker sig som den sydligaste socknen på Värmlandsnäs för sin stora skärgårdsdel. Många Eskilsätersbor har vid sidan av bondelivet ägnat sig åt sjöfart och fiske. När väckelsen började visa sig i bygden i mitten av 1860-talet fanns här 1263 invånare. Men även här blev folkminskningen dramatisk, 35 år senare fanns 840 Eskilsätersbor. 1950 var de 598 personer, och 2018 slutligen 163.

Ett klipp från 1943, som Kjerstin Tungström uppmärksammat, visar att ett nytt missionshus redan var under byggnad när det gamla brann. Det fick en central belägenhet i hemmanet Gunnerud med affären som närmaste granne och är det som står kvar ännu idag, numera som privat bostad.

”Det var en hel del jordbrukare, som skänkte timmerstockar till väggarna. Byggmästare voro Johan Olsson och Johan Kvaldén i Örrud, Södra Ny. Sedan dessa fått upp stommen, utfördes en stor del av inredningsarbetet av Johannes Svensson i Nolängen, som höll på enträget under sommaren och hösten för att få byggnaden färdig till jul. Man hade tämligen gott om folk på gårdarna den tiden och intresset för frikyrkorörelsen var stort, varför man lite till mans bidrog med dagsverken till bygge.”

Säffle-Tidningen rapporterar vidare: ”Hemmansägaren Karl Olsson i Byn, Eskilsäter, som på förfrågan meddelat, vad som har anförts, var med på invigningen den 16 dec, 1893. Han minns också, att Hilda Svensson i Nolängen var med. Thorell ledde invigningen och för sången svarade hemmansägaren Johan Johansson i Knappa, Ölserud. ”Hela världen fröjdes Herren” sjöng man, fyllda av glädje, när man lyckats få denna kyrka iordning.”

1895 beslutades alltså att dela upp missionsföreningen sockenvis och Eskilsäter bildade ”eget”. Det tycks dock som att detta kom att dröja något år in på 1900-talet, och Eskilsäter finns med som självständig missionsförening i Värmlands Ansgariiförenings årsberättelse 1904. Namnet blev 1945 Eskilsäters missionsförsamling. Så skulle det förbli ända till 1981 då nio församlingar blev Värmlandsnäs missionsförsamling.

Eskilsäters missionsförsamling var en av de mindre. 1920 fanns 46 medlemmar, 1930 31, 1940 24, 1950 21, 1960 24, 1970 16 och 1980 var det 5 medlemmar kvar.

Till skillnad från ”grannarna” var Eskilsäter från 1958 inte delaktiga i den gemensamma pastorn, utan klarade av sina möten med hjälp av tillresta predikanter.

Att underhålla sammanlagt tio missionshus var omöjligt. Istället gjordes en större satsning på Millesviks missionshus 1983 och då blev Eskilsäter närmast överflödigt. Berit Strömberg från Sävedalen dokumenterade huset i sin gamla funktion den 17 maj 1992. Det såldes först till konstnären Ellen Heller som här hade ateljé, och senare har missionshuset byggts om till bostadshus.

Carl-Johan Ivarsson

Lars-Gunnar Olsson vid platsen för Eskilsäters äldsta missionshus, idag utmärkt av Skogsvårdsstyrelsen och hembygdsföreningen. Foto: Henrik Olsson

Eskilsäters missionshus i Gunnerud som det såg ut 17 maj 1992. Idag är huset moderniserat. Foto: Berit Strömberg

Interiör från missionshuset den 17 maj 1992. En i det närmaste idealtypisk missionshusinteriör. Foto: Berit Strömberg

Enda aktiva missionshuset på Näset

Under ett intensivt halvsekel mellan 1875 och 1925 så byggdes det friskt i socknarna runt Säffle. Gamla socknar fick nya samlingspunkter. I varje socken byggdes flera skolhus. Affärer öppnade sina dörrar och folkrörelserna byggde nykterhetsloger.

Vi har tänkt att stanna inför en speciell sorts folkrörelsebyggnader, nämligen missionshusen. Denna artikel är en första av flera. När den pietistiska väckelsen nådde Säfflebygden på 1850-talet skedde det framför allt genom möten i hemmen och ibland i skolhusen.

Artikelserien är en del i ett pågående projekt där vi (Henrik Olsson och undertecknat) försöker att dokumentera alla missionshus, kapell, sommarhem och liknande byggnader tillhörande låg- och frikyrkliga samfund inom landskapet Värmland. Projektet har pågått i flera år, med större intensitet i ca 2 år. Har ni information eller bilder ni vill dela med er av – kontakta oss gärna på e-post ivarsson.carljohan@gmail.com

Det första hus i Värmland som byggdes som missionshus är Mariebergs missionshus i norra delen av Ölme socken, färdigt 1864. Det står fortfarande kvar men har de senaste åren inte varit i bruk, även om det fortfarande tillhör Equmeniakyrkan i Ölme.

Det kan vara värt att kort förklara begrepp som ”pietistisk” och ”väckelse”. Väckelser har förekommit i olika former i den kristna kyrkans historia. Pietismen uppstod i Tyskland på 1700-talet och var en rörelse som betonade behovet av att komma till insikt om sina synder och uppleva frälsning. Ofta står enskilda predikanter, i regel lekmän, i fokus som väckelsens redskap.

I Sverige och Värmland har väckelsen uppträtt i olika former, ibland genom Svenska kyrkans präster, ibland förmedlat av lekmannapredikanter. Det har också funnits väckelse med andra förtecken: baptism, metodism och pingstväckelse. Dessa kommer vi också att beröra i vår resa genom kommunen.

Influenser från olika håll har skapat den religiösa karta som faktiskt fortfarande känns igen idag, med områden som präglats av kyrkoväckelse, områden som har stark frikyrklighet och områden som idag har begränsat med religiös aktivitet.

Värmland var ett landskap där väckelsen huvudsakligen präglades av lekmannapredikanternas verksamhet. Dessa började att verka på 1850-talet. De kallades ofta för ”kolportörer” eftersom de verkade som skriftspridare. Men kolportören skulle också predika. Som en nationell organisation bildades 1856 Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och i Värmland bildades 1865 Värmlands Ansgariiförening (VA).

Millesvik är den minsta socknen i Näs härad. 1865 fanns här 729 invånare. Men detta invånarantal är ett undantag. År 1900 hade antalet Millesviksbor minskat till 476. Bakom den dramatiska minskningen finns förstås emigration, men också flyttning inom Sverige.

Men Millesvik är ändå betydelsefullt. Här bodde pastoratets kyrkoherde. 1851 kom det en ny präst till pastoratet. En lekmannapredikant som tidigt uppträdde på Näset var Carl Johan Nyvall från Karlskoga.

En missionsförening bildades som omfattade hela Näs härad bildades 1861. Några missionshus fanns dock ännu inte, utan predikan hölls i hemmen och skolhusen. Väckelsen fick sin plats inom kyrkans ram.

En förändring inträffade under 1870-talet. Lektorn och prästen Paul Peter Waldenström, verksam först i Umeå och senare i Gävle. Hans uppfattning om försoningen kom att driva en kil genom väckelserörelsen. Läran om försoningen och mångas önskan om att kunna fira nattvard i kretsen av de troende kom att göra att många inom väckelsefolket önskade att bilda fristående församlingar, oberoende av Svenska kyrkan.

Carl Johan Thorell från Geterud i Eskilsäter påbörjade missionsskolan i Kristinehamn 1876 och utexaminerades därifrån i maj 1879. Thorell kom att bli frikyrklighetens man och en ledande företrädare för rörelsen på Värmlandsnäs under de kommande åren.

1878 bildades då Svenska Missionsförbundet (SMF) som en utbrytning ur EFS, och hela Värmlands Ansgariiförening övergick till SMF. Prästen Nils Gustaf Nilsson verkade några år i Millesvik. Nilsson kvarstod som präst i Svenska kyrkan men kom att stå SMF mycket nära.

1879 beslutades att dela upp föreningen för hela häradet i två, och den 28 juni detta år bildades vid ett möte i Torstensrud i Ölserud, Millesviks missionsförening, att verka i pastoratets fyra församlingar. Carl Johan Thorell antogs som föreningens predikant. 1881 antogs namnet ”Guds församling i Millesvik” och istället för stadgar antogs Nya Testamentet som levnadsregler, ett tydligt bevis på att man tydligt tog avstånd från Svenska kyrkan. Thorell fortsatte som predikant till 1890, då han flyttade till Amerika. Han trivdes dock aldrig där utan återkom till hembygden som lantbrukare. 30 mars 1895 beslutades att varje socken skulle utgöra en egen missionsförening med varsin styrelse, men samverkan kom att fortsätta i olika former. Namnet blev 1933 Millesviks missionsförsamling.

Det första missionshuset byggdes 1882 i Eskilsäter. För Millesviks del byggdes missionshuset 1887 i hemmanet Berg. Tanken var att det skulle byggas i skogen ovanför vägen till Dalåsen, men nämndemannen Per Andersson tyckte att det istället skulle byggas på en öppen plats med utsikt över åkrarna. Det är samma hus som är i bruk ännu idag.

Flera av de östgötska familjer som slog sig ned i bygden i början av 1900-talet kom att bli stöttepelare inom Millesviks missionsförsamling. En av dessa östgötar var Paul Johansson i Stegelsrud, född i Kisa, som kom att vara organist i missionshuset i mer än 60 år, och ledare för musikföreningen under lång tid. En annan östgötsk familj var Petterssons i Berg, som kom från Hällestad. Far och son Karl och Lennart Pettersson var båda församlingsordföranden.

1900 fanns 70 medlemmar (i fyra socknar), 1910 20, 1920 40, 1930 35, 1940 32, 1950 29, 1960 23, 1970 16 och 1980 fanns 17 medlemmar.

På 1960-talet bildades en gemensam krets med alla Näsets församlingar utom Eskilsäter, som delade på en pastorstjänst. 1969 bildades en gemensam SMU-förening. Det resulterade i att nio församlingar blev en 1981, Värmlandsnäs missionsförsamling som nyligen bytt namn till Equmeniakyrkan Värmlandsnäs.

En större förändring av missionshuset ägde rum 1983. Stora salen vändes, det gamla podiet i norr ersattes med en låg estrad med altarbord och predikstol åt väster. Altarbordet formades av båtbyggaren Per Ottersten med hjälp av de svarvade stolparna i det gamla podiet. Ett antependium på predikstolen skapades och skänktes av Wailet Josefsson. Ett stort antal frivilliga arbetstimmar lades ned i ombyggnadsprojektet.

Huset byggdes också ut åt norr och öster, vatten drogs in och serveringslokalen förlängdes och entrén fick sin nuvarande plats. Arbetet fortsätter. Stora salen målades sedan om 2010, en ljusbärare invigdes 2012 och sommaren 2013 byggdes en stor altan som kan användas när det är ”öppet missionshus” i samband med Skördefesten.

Idag är Millesviks missionshus det enda aktiva missionshuset på Värmlandsnäs – Sörbrokyrkan i Värmlandsbro oräknad.

Millesviks missionshus vid Skördefesten 2017. Foto: Henrik Olsson

Interiör från missionshuset 2017. 1983 vändes missionshuset på ”tvären”. Foto: Henrik Olsson

Ungdomar i Millesviks missionshus, troligen 1920-talet. Här syns den gamla estraden. Foto från Karin Johansson i Stegelsrud.

I ären – för att I skolen: Om Örruds missionshus

IMG_0008
Örruds missionshus 1984. Foto: Kjell Martinsson

I Örrud i Södra Ny socken på Värmlandsnäs i det som idag är Säffle kommun, fanns under drygt 90 år ett missionshus. Det var vare sig det minsta eller största men hade en livaktig verksamhet ända fram till början av 1980-talet. När nio församlingar på Värmlandsnäs år 1981 gick samman till en missionsförsamling så blev flera av missionshusen överflödiga och 1984 hölls det sista mötet i Örrud. Huset såldes och är idag bostadshus, knappast igenkännligt.

Vid 50-årsjubileet 1944 skrevs följande historik ner. Långt senare skannades den och lades ut på Värmlandsnäs missionsförsamlings hemsida. Eftersom historiken är intressant både vad gäller verksamheten i Örrud men också på den självbild och historiesyn som var gällande i missionsförsamlingarna vid den här tiden, kan den ha intresse för fler.

50-årsberättelse för Örruds Missionsförsamling åren 1894-1944

I ären – på det att I skolen

”I åter ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus”. 1 Petr. 2:9

När Abraham hörde Guds kallelse att lämna sitt land och sitt folk var han lydig och drog ut att söka det land Gud hade lovat honom, så ungefär börjar det gammaltestamentliga Gudsfolkets historia.

Guds älsklingstanke har alltid varit att på jorden äga ett heligt folk, ett egendomsfolk, som skulle vara bärare av den Gudomliga uppenbarelsen och förkunnare av Guds väldiga gärningar. Då de stora väckelserna gingo fram över vårt land omkring mitten av förra århundradet, nåddes även Värmlandsnäs av kallelsen från Gud och många lyssnade i tro då Herren kallade.

Så inbröt efter otrons långa mörka istid över våra bygder en härlig andens vår, med ljus och liv och sång.

Åter hade Gud åt sig samlat ett folk som bar hans namn, ett folk till vilket han talade genom ordet och anden och genom vilket hans vilja kunde ske, som skulle, för vårt folk, förkunna hans väldiga gärningar, han som hade kallat dem från mörkret till sitt underbara ljus.

Frågan om ett hem för det nya folket blev snart mycket brännande och i Nya Testamentet fann man lösningen. En Guds skapelsevecka pågick bland vårt folk, kristna församlingar bildades, missionshus byggdes, barnen samlades till söndagsskolor och Guds ord hade stor framgång.

I denna tid av nytt liv och nydaning föddes Örruds Friförsamling. De troende på platsen hade sedan Södra Ny Missionsförsamlings bildande år 1881 utgjort en krets av denna. De geografiska förhållandena och tidens dåliga samfärdsmedel gjorde dock snart att ett fortsatt samgående med Södra Ny av många ansågs minde lämpligt och så bildades Örruds Missionsförsamling den 22 mars 1894. Medlemsantalet var vid bildandet 32 och många undrade säkert i början, ”vad månde bliva av detta barn”.

Under 50-årsperioden ha sammanlagt 69 personer tillhört församlingen. Under samma tid ha 22 utflyttat till annan ort och 25 genom döden hemförlovats. Medlemsantalet är för närvarande 23.

På årsmötet 1894 beslöts att församlingen skulle anslutas till Värmlands Ansgariiförening och även till Svenska Missionsförbundet.

Namnen på några av de som tjänat i församlingens ledning må här nämnas. Åren 1894-1896 var Anders Johansson både ordförande och sekreterare. År 1896 valdes Joh. Olsson till ordförande och kvarstod till 1938 efter vilken tid församlingens nuvarande ordförande Erik Kvaldén innehaft platsen. År 1911 valdes Joel Nilsson till föreståndare och David Andersson till sekreterare. 1914 fick Anders Johansson hembud och till hans efterträdare som kassör valdes David Andersson vilket förtroendeuppdrag han innehade till 1939 och efterträddes av nuvarande kassören David Haglund. År 1923 valdes Karl Olsson till föreståndare och Erik Olsson till sekreterare vilka uppdrag de alltfort inneha.

Som ordets förkunnare har under längre eller kortare tider följande bröder tjänat: L. Engström, L. M. Eriksson, J. Nyrén, G. Ansgarius, Julius Johansson, B. Finnström, L. G. Olsson, J. Kvaldén, D. Lunde m.fl.

Åren 1897-1918 var församlingen mestadels betjänad av A. Johansson, Finnerstad.

Tillsammans med Södra Ny och närgränsande församlingar har Örrud haft följande predikanter: Aug. Johansson från Södra Ny 1919-1925, C. E. Vestlund från Långserud 1926-1928, Knut Eklund från Siljansnäs 1928-1930, Carl Gésar från Rättvik 1931-1937, Gunnar Hedlund från Edebäck 1938-1941, O. Simonsson från Karlanda 1941-1944.

Vidare har församlingen haft besök av ombud från Svenska Missionsförbundet, Ansgariiföreningen, V. A. U. m.fl. Härtill kommer församlingen enskilda möten, nattvardsfirande, bibelstudier och samtal samt bönemötena ej att förglömma, vilket allt fått tjäna till att hålla den heliga elden brinnande genom år och stormar.

Söndagsskola har hållits sedan församlingen bildades. Såsom lärare har tjänat J. Kvaldén, A. Johansson, Axel Andersson, Anders Johansson, Joel Nilsson, Erik Olsson, Karl Olsson, Dagmar och Annie Olsson, Annie Haglund, Inga Olsson.

Inom församlingen och i fullt samförstånd med densamma arbetar en ungdomsförening bestående av troende ungdom från både Örrud och Torserud. Ungdomsföreningens nuvarande ordförande är Enar Andersson, Torserud. Även juniorverksamhet bedrives sedan några år och nuvarande ledare E. Kvaldén och Greta Andersson.

Under så gott som hela församlingens verksamhetstid ha syföreningen tjänat och varit en god skaffare till församlingens kassa.

Och för övrigt, tiden blev oss ju för kort om vi skulle tala om dem alla, sångare och musikanter, organister, vaktmästare, festkommitterade och andra som genom trogen och uthållig tjänst gjort att församlingen kunnat fylla sin uppgift som Guds tjänarinna i vår bygd.

Församlingens kassa har under 50-årsperioden omslutet 23 899 kronor. Till Svenska Missionsförbundet har lämnats 3 821 kronor och till Ansgariiföreningen 2 338 kronor.

I ären – för att I skolen; dessa ord inrymmer allt som hör till levande kristendom, nåden och ansvaret. Ett utvalt släkte, säger aposteln, alltid har läsarefolket varit ansett som ett särskilt släkte, avskilt från världen. In i denna släkt födes man enligt Jesu ord, genom vatten och ande och till denna släkt hör man så länge man vandrar den smala vägen.

”Ett konungsligt prästerskap”, med de orden markeras de frälstas höga ställning.

”Ett heligt folk” är ett avskilt folk, ”ut från världens villa tagen Guds församling är”, säger sångaren.

”Ett egendomsfolk”, de orden uppenbara grunden för all frälsningslycka, vara Guds egendom.

Allt detta ären I, säger aposteln och så kommer fortsättningen med sällsamt heligt allvar, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar och ur bävande lärjungars hjärtan går denna suck, vem är härtill skicklig.

Ett är dock säkert att Örruds Missionsförsamling i år som gått, genom att mottaga Guds nåd, kunnat fylla sin uppgift att var förvaltare av denna mångfaldiga nåd, och idag är 50-åringens bön, låt oss även i kommande dagar få förkunna hans härliga gärningar, han som kallat oss från mörkret till sitt underbara ljus.

Örrud i mars 1944

Kommitterade

Epilog 1984

1984 hölls det sista mötet i Örruds missionshus. Kjell Martinsson dokumenterade med sin kamera och har senare digitaliserat bilderna. Vi tackar för att få visa denna mycket intressanta bildsvit.

Ett minne från Gillberga kyrka 1878

gillberga
En tidig bild av Gillberga kyrka, kanske från omkring 1900. Foto från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild.

I Värmlands Evangelisk Lutherska Kretsförenings Månadsblad, februari 1918, publicerades följande berättelse, som utspelar sig vid Gillberga kyrka 40 år tidigare. Huvudpersonerna är Peter Fjellstedt (1802-1881) och Olof Berggren (1845-1917), då vice pastor i Gillberga och senare kyrkoherde i Norra Råda. Det är hämtade ur ett brev, författad av en Daniel Elovsson. I texten nämns att han hört Fjellstedt predika i Holmedals kyrka. Det är högst troligt, att det handlar om folkskolläraren Daniel Elofsson, född 27/11 1857 i Vrängebol, Karlanda och således vid tillfället 21 år gammal och lärarvikarie i By år 1878. Daniel Elofsson blev senare verksam som folkskollärare i Axberg norr om Örebro och avled där 15/9 1920.

Skildringen ger mycket intressanta kulturhistoriska inblickar av hur det kunde gå till när ryktet gick att en ”kändispräst” som Peter Fjellstedt skulle predika under väckelsens tidevarv. Jag vet inte heller hur ofta dagens präster predikar över Sakarja 3.

Som du varit vänlig nog att skicka mig 3 nummer av Värmländska kretsföreningens Månadsblad, skall jag till gengäld ur minnet återge, hvad jag minnes från en söndag vid Gillberga kyrka i juli månad 1878, då jag vistades såsom vikarie i By församling. Ryktet visste på lördagen den 14 juli förmedla, att den celebre doktor P. Fjellstedt skulle predika i högmässan i Gillberga kyrka på söndagen den 15 juli, äfvensom vid Gillberga brunn skulle tala på lördag afton. Doktor Fjellstedts frejdade namn såsom missionär, språkman och predikant utgjorde nog så stark dragning på den religiöst intresserade allmänheten i Åmål samt på Värmlandsnäs.

Till följd däraf anordnade Åmåls missionsförening en lustresa till Gillberga kyrka. Tvenne ångbåtar, lagom för kanalfart genom Säffle kanal gingo till Gillberga och lade till vid Säffle kanalbrygga kl. 7 f. m. Bland andra, som stego ombord, var äfven undertecknad. Sedan båtarna satts igång, uppstämde några unga flickor en sång, bland andra ”hälsokällan flödde ifrån nåden fram, när vår Jesus blödde uppå korsets stam” etc. jämte andra sånger. Sången upptog tiden från Säffle till Harfjorden, en sjö av omkring två mils längd ehuru av ringa bredd. Utkomna på Harfjorden fortsattes med uppbyggelseföredrag, som framsades af en ung distingerad predikant, säkerligen engagerad för ändamålet. Här förstod man att gifva de lustresande nyttig, andlig uppbyggelse. Efter psalmsång och bön, uppläste predikanten en text samt talade medryckande och uppbyggligt öfver densamma under hela färden öfver Harfjorden, som varade nära nog en timma. Alla ombordvarande voro idel öra. Framkomna till ångbåtsbryggan, blef det en fotvandring på nära en halftimme till Gillberga kyrka, dit de lustresande anlände vid halfelfvatiden.

Doktor Fjellstedt höll som bäst på med sin högmässopredikan med texten i Lukas 15 om den förlorade sonen. Templet var fullpackadt; såväl bänkarna som gångar och koret voro upptagna. Det blef icke möjligt för de ankomna omkring 600 ångbåtsresandena annat än vid ett eller annat fönster uppfånga några fragment af den helt säkert uppbyggliga predikan, som framsades med hänförande röstresurser, ehuru åldern, han var då omkring 76 år, gjorde sitt till, att han, doktor Fjellstedt, var mattare i sitt framställningssätt, än då undertecknad hörde honom i Holmedal i början af 1870-talet. Likväl kunde man uppfatta, huru den lärde doktorn målade syndens hemska afgrundsdjup, kostnadena af att lefva i synden, satans djupheter och list, då han vill fånga frälsningssökande själar. Han förskapar sig till en ljusets ängel, framsades det. Äfvenså framställdes nådens alltillräcklighet, som vida öfverstiger all synd samt att rättfärdigheten måste vara en genom tron tillräknad rättfärdighet. Det vore icke nog med den i oss af Guds ande verkade rättfärdighet, trons frukter. Framför allt målades Guds faderskärlek mot de förlorade barnen på det af Fjellstedt egna varmhjärtade sättet. Efter högmässopredikans slut, utdelade doktor Fjellstedt nattvarden. Bland nattvardsgästerna märktes pastor O. Berggren. Vid gudstjänstens i kyrkan slut tillkännagafs, att pastor Berggren skulle med anledning af de många lustresandes ankomst, vilka resande icke kommit i tillfälle att åhöra högmässopredikan, hålla bibelförklaring från stocklaget kl. 4 e. m. Detta tillkännagifvande väckte allmän belåtenhet. På slaget 4 samlades en väldig folkmassa, säkerligen ett eller annat tusental framför stocklaget. Här såg det ut lika mycket folk som på ett marknadstorg. Pastor Berggren ankom, prästklädd, tog plats på kyrkogårdens stocklag och upptog vers af psalm 46. Därefter uppsände han en brinnande bön, hvarefter texten Sakarja 3:dje kapitel om öfversteprästen Johosua, ”som kom från Babel, hade orena kläder på och stod och stod inför Herren och Satan stod på hans högra sida för att stå emot.”Berggren Olof 18450307-2

Nu följde en predikan, som så att säga kunde gå åhörarna genom märg och ben och följdes med spändaste intresse af den ofantliga åhörareskaran. Berggren lyckades den gången verkligen öfverträffa sig själf, och det vill icke säga litet, ty Berggren misslyckades aldrig, så vidt jag vet, i sina predikningar. Satans djupheter och konstgrepp, för att afhålla frälsningssökande själar från att mottaga Guds nåd målades mycket träffande äfvensom storheten af Guds oförskyllda nåd, väldig nog att öfverskyla de förfärligaste synder. Denna senare faktor framställdes på mycket träffande, trösterikt sätt. Med ett ord, det var en fulltonig förkunnelse af synd och nåd, framsagd i andens kraft och med det öfvertygande värmets glöd. Åtskilliga anknytningspunkter till högmässans predikan gjordes äfven. ”Kära go vänner, vänden Eder till Gud”, så lydde talarens varmhjärtade slutmaningsord till skaran, som med andlös spänning lyssnat till denna väldiga predikan, som varat jämnt en timme. Efter bön sjöngs 8:de versen af psalmen 46: ”Ty vare pris i evighet och nåd förutan ände” etc. I förbigående sagdt, synes denna vers varit Berggrens älsklingssång, ty den hörde jag honom sjunga vid många tillfällen, då han slutade sina predikningar. På nedresan till Åmål och Säffle tog undertecknad plats i den andra ångbåten, och där uppehölls målron öfver Harfjorden med en predikan öfver ett kapitel ur Pauli bref till romarne, af en predikant Vassberg, Åmål. Vid ångbåtsbryggan i Säffle skiljdes de lustresande åt, synnerligen belåtna med sin dag. Det var för undertecknad lätt att under påföljande vecka sköta skolundervisningen af den Fjellstedt-Berggrenska söndagen vid Gillberga kyrka den 15 juli 1878.

Daniel Elovsson

Predikanten Carl Engström och väckelsen i Kila och Gillberga

I Värmlands Ansgariiförenings årsskrift för 1878 kan man under rapporten från Gillberga missionsförening läsa följande:

Under hembärande af lof och tacksägelse till den store Guden för de oräkneliga nådewälgerningar, som han äfwen under detta år låtit komma wår förening till del, wilja wi meddela en kort redogörelse för det förflutna årets werksamhet, hwilken såsom vanligt warit ringa. Herren vare lof att det likwäl icke är ute med oss!

Guds dyra ord har blifwit predikadt ibland oss af församlingarnas lärare, föreningens kolportörer samt Fost. Stiftelsens och Ansgariiföreningens resepredikanter, som hafwa besökt wår trakt. Herren ware högeligen lofwad för allt!

Fromheten och det stereotypa språkbruket hör till konventionerna kring hur man skall skriva i en sådan här årsrapport. Så här ser de flesta rapporterna ut från de värmländska missionsföreningarna, som trycks i Ansgariiföreningens årsskrift fram till 1879. Bakom formuleringarna finns också missionsföreningens största framgångsår men också början till den kris som skulle resultera i föreningens splittring. I centrum för denna stod en smålänning som bara verkade några få år i bygden men ändå satte spår för framtiden.

Gillberga missionsförening hade bildats 1861 eller 1862 och verksamheten omfattade de tre socknarna Gillberga, Kila och Långserud. Det var en av de många föreningar som hade bildats i Värmland från 1857 och framåt – den första var missionsföreningen i Karlskoga.

Väckelsen fick ett fäste i bygden genom kolportören och lekmannapredikanten Johannes Andersson, kallad Fjellstedts-Johannes, från Långserud som redan 1853 började leda konventiklar i Kila och Långserud. Det var alltså redan innan Fosterländska Stiftelsen för Evangelii Befrämjande, snart namnändrad till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) bildades 1856 i Stockholm.

En nyevangelisk väckelse

Väckelsen brukar kallas för nyevangelisk, genom sitt betonande av nödvändigheten av att omvända sig från sitt gamla syndiga liv, ta emot Jesus som en personlig frälsare och att leva ett helgat kristet liv. Den gamla sortens kyrkoliv med husandakt och regelbundna kyrkobesök ansågs otillräcklig. Väckelsen kom också att betona distansen mellan Guds folk, alltså de ”väckta”, och världen, det vill säga de ”sovande”. Ordet var centralt, både predikan och den egna bibelläsningen, men också god andlig läsning. ”Läsare” blev tidigt ett namn på rörelsens anhängare.

Verksamheten fick understöd av några präster som delade den i regel lekmannaledda väckelsens tankar. Några av dem var också påverkade av den schartauanska, kyrkliga väckelsen i Bohuslän och delar av Dalsland och kom genom sina placeringar runtom i Karlstads stift att forma väckelsens landskap. Bland dem kan nämnas Erik Berggren och Nils Gustaf Clarholm som båda hade placeringar i Gillberga pastorat på 1850-talet, och senare Olof Berggren, även han verksam i Gillberga. Kyrkoherdarna Gustaf Janzon och Anders Gustaf Viotti i Gillberga var också positiva till den nyevangeliska väckelsen.

Andra präster var uttalat negativa, bland dem kontraktsprosten Anders Lignell i Kila som med stor kraft sökte motarbeta den ovannämnde Johannes Andersson vid hans första predikoverksamhet i Kila 1853. För Lignell var Fjellstedts-Johannes bara en olärd dräng som trädde in på prästernas område när han predikade och gav andlig vägledning till folket.

Det finns uppgifter som tyder på att Lignell senare i livet fick en mer positiv inställning till väckelsen, och tre av hans döttrar kom att gifta sig med väckelseanknutna präster.

Missionsföreningar, som den i Gillberga, bildades med det syftet att samordna arbetet ute i socknarna, kalla kolportörer, ordna söndagsskolor och det som kallades för arbetsföreningar, senare i regel kallade syföreningar. Ordet kolportör betyder ju skriftspridare. Läsarna läste Bibeln men också andra andliga författare. Det var ofta skrifter av lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius som spreds, men också av Martin Luther och andra. Kolportören kom med tiden att bli alltmera av predikant, men titeln kolportör levde länge vidare som synonym till predikant.

Missionsföreningarna samarbetade på landskapsnivå genom så kallade ansgariiföreningar, där den värmländska, grundad 1865 var den allra äldsta. Det skulle dock dröja innan en motsvarande demokratiskt uppbyggd riksorganisation fanns. EFS var ännu en aristokratiskt präglad stiftelse i huvudstaden med lokala ombud i provinsen.

Men missionsföreningarnas uppgift var också att samla in pengar till den yttre missionen. 1866 påbörjade EFS mission på Afrikas horn. Tidigare hade svenskar arbetat för utländska missioner. En av de första EFS-missionärerna var värmlänningen Carl Johan Carlsson från Visnum.

Kolportörerna

Men åter till kolportörerna. Ett drygt årtionde senare så kom en kolportör att under en kort period spela en viktig roll i bygden. I flera sammanhang omtalas han bara med efternamn. Men trots att protokollen från Gillberga missionsförening tycks vara förlorade, så går det ändå att hitta lite information om honom, ”predikant Engström”.

Vid den här tiden hade väckelsen fått en ökad framgång i Värmland. Carl Olof Rosenius avled 1868, och hans mycket lästa tidning ”Pietisten” övertogs av en yngre präst vid namn Paul Peter Waldenström, läroverkslektor först i Umeå, sedan i Gävle. Genom tidningen kom Waldenströms teologiska tankar att spridas ut i landet.

Waldenström Paul Peter
Någon bild på predikant Carl Engström har inte återfunnits, men detta fotografi av Paul Peter Waldenström (1838-1917), en av väckelsens andliga ledare finns i ett album i Kilabygden.

Försoningen, tanken på att Jesu död på korset innebär försoning mellan Gud och människa är central i kristen teologi. Guds vrede över människans synd innebar att Jesus tog sitt straff i människornas ställe, och Gud blir därvid försonad. Detta brukar kallas objektiv eller juridisk försoningslära. Waldenström förespråkade från 1872 istället en subjektiv försoningslära. Denna formulerades av teologer redan på medeltiden och innebär att Gud inte är vred utan att det som hindrar människan att närma sig Gud är istället människans egen ovilja att ändra sig.

Denna teologiska strid kom att få det paradoxala namnet ”försoningsstriden” och den kom att få effekter ute i de lokala missionsföreningarna. Waldenström kallades till talare vid Ansgariiföreningens stormöten i Värmland och en klar majoritet av missionsföreningarnas medlemmar i Värmland kom att bejaka hans syn.

En annan central fråga i tiden var frågan om enskilda nattvardsgångar. Många av de väckta kände sig besvärade att ta emot nattvarden i kyrkan tillsammans med ”uppenbara syndare”. En lösning var att ha enskilda nattvardsgångar under ledning av sympatiserande präster. Snart började man dela nattvarden under ledning av predikant eller lekman. Det blev också vanligt att inte låta prästen döpa barnen, utan att lekmän döpte. Resultatet blev att nattvardsborden i kyrkan snabbt avfolkades.

Skomakaregesällen Carl Anders Engström flyttar in från S:ta Klara församling i Stockholm till Lilltorp i Sunne den 15 november 1859. Han uppges då vara född den 17 oktober 1832 i Eksjö stadsförsamling. Han är en oäkta son till pigan Lovisa Svanström. Modern är piga på olika platser i Eksjö innan hon den 18 april 1842 avled på Jönköpings länshäkte. Varför hon blev intagen där är oklart, eftersom fångrullor för länshäktet saknas för dessa år. Tillsammans med en yngre bror vid namn Johan Oscar, även han utan känd fader, född 1839, står Carl Anders skriven i Eksjö ända till 1859, men det är troligt att båda bröderna vistades på andra orter och endast var formellt kyrkoskrivna i Eksjö. Carl bytte namnet Svanström mot Engström. Johan Oscar Svanström behöll sitt namn och hamnade i gränstrakterna mellan Uppland och Västmanland. När Johan Oscar avled 1884 var han gift och skriven i Björksta socken, men dödboken meddelar att han avlidit på Nya Varvets straffängelse i Göteborg.

Lovisa Svanström var dotter till kronolänsmannen Gustaf Adolf Svanström i Eskilsbo, Kållerstads socken i Småland och hans hustru Britta Nilsdotter. Till Eksjö kommer familjen 1809, där Gustaf Adolf får tjänsten som stadstjänare, men familjen tycks ha haft det mycket fattigt.

Till Sunne

Carl Engström flyttar 1861 vidare till Hökhult i Sunne socken och gifter sig där med Inga Kristina Lidström, född där 1834. Flera barn föds: Johan Axel 1862, Johanna Katrina 1865, Maria Lovisa 1868 och Gustaf Alfred 1870. Bara nio dagar efter yngsta sonens födelse avlider Inga Kristina den 19 maj 1870. Som dödsorsak anges ”barnsbörd”.

Barnen tycks vistas i fosterhem i Brunskog och Mangskog, och Maria Lovisa är på ”barnhemmet”, troligen Ansgariiföreningens barnhem i Brårud i Sunne. Tre år senare så gifter Carl om sig med Britta Olsdotter från Glasnäs i Älgå. Hon är inte mindre än 15 år yngre än sin make, född 1847. Tillsammans med barnen flyttar Carl till Övre Mosterud, Stavnäs i september 1873.

20191019_102306
En bild från Källåstorp i Gillberga där Carl Engström bodde under fem händelserika år. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Brittas och Carls första gemensamma barn, dottern Anna Charlotta föds i januari 1874, men dör redan i slutet av februari samma år. Nästa dotter, Hilda Charlotta föds 1875 i Stavnäs. I Stavnäs blir Carl nu titulerad kolportör. I Stavnäs missionsförsamlings jubileumsskrift 1966 noteras att han var predikant där mellan 1867 och 1871. När dottern bara är några månader gammal, i november 1875 går flyttlasset vidare till Källåstorp i Gillberga. Två barn föds i Källåstorp: Emil 1877 och Anna Ester 1879. På vilken av gårdarna i Källåstorp som familjen bodde är svårt att utläsa av kyrkoarkivens husförhörslängder eller domstolsarkivens lagfartsböcker. Namnet Engström är i dag okänt av de äldsta och mest minnesgoda Källåsborna.

I Gillberga kom Carl Engström att stå i centrum under väckelsens samtidiga framgång och splittring. Vårvintern 1877 utbröt en kraftig väckelse i bygden. En av de som var med var J. G. Johansson i Västra Takene (1849-1928) som i en handskriven redogörelse noterar att det ”var många som från denna tiden räknade sin omvändelse, men många af dem har redan fått gå in i sabbatsvilan”. Johannes Nilsson (1844-1931) i Lillerud, senare bosatt i Fjäll skriver i sina minnesanteckningar: ”Men snart kom en predikant Engström och förkunnade sitt nya ljus i försoningsläran, som var i fullkomlig strid med Bibelns lära om försoningen. Jag skilde mig från hans anhängare och förblev trogen min övertygelse i enlighet med Andens undervisning i denna viktiga fråga”.

Men det fanns också många som delade Carl Engströms syn. För de som bildade Kila friförsamling var Engström en viktig gestalt i den lokala väckelsehistorien. I friförsamlingens 50-årshistorik, skriven av pastor Johan Lindström 1932, så noteras att [Gillberga missionsförenings] ”predikant Engström blev till mycken välsignelse. Året 1877 var han det synliga redskapet i den stora väckelse som då gick över bygden. Engström slutade strax därefter sin verksamhet i nämnda förening”. Enligt J. G. Johansson var det ”till följd af olika uppfattning af gudsord uppsade han sin plats som predikant i nämnda förening”.

Rikedom på missionshus

Inom Gillberga missionsförenings verksamhetsområde var det till skillnad från på andra håll en majoritet som stod för den objektiva försoningsläran och som inte heller ville bryta med Svenska kyrkan. Det kan vara så att prästen Olof Berggrens roll blev avgörande. Till skillnad från på många håll så blev det istället här minoriteten som bildade egna fristående församlingar. Kila friförsamling bildades 1882, och senare bildas friförsamlingar i Sillingsfors och Elofsbyn i Långserud. I södra delen av Gillberga är dock den EFS-anknutna verksamheten levande, och får ny fart när en ny väckelse når bygden 1905-1906 då föreningar anslutna till EFS’ ungdomsorganisation De Ungas Förbund (DUF) bildas. Det förklarar den rikedom på missionshus som fanns i Kila, Gillberga och Långserud. Ännu är några av dem i bruk för sitt ursprungliga ändamål.

De ovan nämnda årsberättelserna innehåller inte alltid uppgift om missionsföreningarnas funktionärer men 1877 anges vice pastor Olof Berggren som ordförande samt ombud för EFS och Ansgariiföreningen, Johannes Pettersson i Ramserud, Gillberga som vice ordförande, Anders Andersson i Ström kassaförvaltare, A. Leufstedt i Slänga som sekreterare och densamme också kolportör tillsammans med Engström, som lustigt nog bara anges med efternamn.

Men åter till Carl Engström och hans familj. Redan i april 1880 är familjen Engström på väg till Signebyn i Sillerud. Kanske är det splittringen i Gillberga missionsförening som resulterar i flyttningen. I Sillerud står Carl noterad som ägare, alltså har man inköpt en gård där. Tiden i Signebyn tycks ha varit kantad av sorger. Inte mindre än fyra av barnen dör i åldrarna 2-16 år. Sonen David föds dock 1882. Att Britta noteras som ”sjuklig, svagsint” synes inte så förvånande. Gården i Signebyn såldes 1886 och föräldrarna och tre barn flyttar till Hol. Dottern Maria Lovisa drar till Göteborg men året efter, 1887, drar flyttkarusellen vidare till Kristinehamn, ett av väckelserörelsens starkaste fästen. Huruvida Carl Engström är aktiv inom rörelsen är inte känt, men Carl står åter igen som ”ägare” på en plats som kallas Sinai. Britta dör 1890 och Carl är alltså änkeman för andra gången.

Carl Engström, nu åter kallad ”Predikant” flyttar 1892 till Botkyrka i Stockholms län. Där skrivs han in som hyresgäst på en plats som heter Gröndal nr 6 eller Karlberg. Samtidigt blir pigan Anna Henriksdotter från Väse den tredje fru Engström. Kanske var åldersskillnaden mellan makarna en orsak till uppbrottet från Värmland, eftersom Anna föddes 1868, och var således 36 år yngre än sin make och flera år yngre än dennes äldsta barn, som dock inte längre var i livet.

Flyttningskarusellen gick vidare, 1892 till Hagaberg i Överjärna socken och 1893 till Sundsberg i Hölö. Sundsberg var en lägenhet på ofri grund, med besittningsrätt till 1934. Nu blir Carl Engström återigen småbarnsfar. Anna föds 1892, Simon 1895, Ruth Signe Viktoria 1899, Gustaf Torsten 1901 och slutligen Axel Jonatan 1904, då Carl fyllt 72 år.

Ett mycket omväxlande liv

Under sitt mycket omväxlande liv så blev Carl Engström far till (minst) 15 barn, varav 6 dog i späd ålder. Berättelsen om Carl Engström tar slut den 22 mars 1909 då han avlider vid Sundsberg i Hölö församling, titulerad lägenhetsägare och som dödsorsak anges ”sockersjuka och njurlidande”. Hustrun lever till 1925.

Bouppteckningen vid Hölebo häradsrätt visade på tillgångar på 3199:97 kronor, med skulder på 465:76 så fanns 2734:21 kvar att dela på. Värdefullaste inventarier var kreaturen, med en oxe värderad till 225 kronor och tre kor till 290 kronor. Ett tröskverk med tillbehör betingade ett värde av 132 kronor. Förutom detta finns inga anmärkningsvärda saker i bouppteckningen. Några böcker upptas inte, till exempel.

Om Carl Engström hade kvar några band till Gillbergabygden när han dog vet vi inte. Tvära kast och uppbrott blev kännetecknande för hans liv. Hans bakgrund var synnerligen enkel, utan känd far och med en mor som dör i häktet. Hans bror lyckas inte bryta sig loss ur fattigdomen, medan Carl faktiskt kunde äga de flesta av de hus där han bodde. Men genom den centrala roll han fick under de avgörande åren kring 1877-78 så har han blivit omnämnd i senare minnesskrifter. Även om det är 187 år sedan han föddes, så finns ännu några barnbarn till honom i livet. Hans yngste sons dotter Rosmarie Jonsson i Danderyd har tillsammans med sin son Stefan Jonsson intresserat sig för sin farfar och morfars far och har bidragit med information till denna artikel. Tyvärr försvann ett foto av Carl Engström i samband med ett inbrott i en sommarstuga för en del år sedan.