Lerans kapell

När de flesta människor tänker på ”missionshus” ser de en rödmålad byggnad framför sig, kanske med rund- eller spetsbågade fönster som på något sätt indikerar att här är det en sakral byggnad. Ibland kan det istället vara sidiplattor, 1950-talets ”evighetsmaterial” på väggarna.

I utkanten i Sunne samhälle ligger en vitputsad byggnad som mer liknar sin tids nationalromantiska kyrkor eller kapell. Det finns faktiskt större likheter mellan en vitputsad medeltida sockenkyrka och Lerans kapell, än med det traditionella missionshuset.

Ändå var aldrig Lerans kapell i Svenska kyrkans ägo. Ibland predikade Sunne församlings präster där, men kapellet tillhörde en förening ansluten till det lågkyrkliga missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. I år är det 25 år sedan som det såldes, men redan långt innan dess hade verksamheten gått på sparlåga under en längre tid.

Mannen bakom verket var Vitalis Svensson, komminister i Sunne från 1898 till sin död 1936. Han hade tidigt blivit en del av den pietistiska väckelsen och kom i sin gärning som präst, först i Vårvik och Mo i Dalsland, sedan i Sunne, att verka i dess anda. Han verkade länge i anslutning till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). Vid dess splittring kring 1911 kom han att tillhöra minoritetsgruppen, som bildade ett nytt missionssällskap, som fick namnet Bibeltrogna Vänner (BV).

1923 lät Vitalis Svensson på Leran i Sunne uppföra ett kapell. Över ingångsdörren stod att läsa ”Byggd till ära för Gud som ett heligt rum, endast med funktion att tjäna Gud”. Troligen är det just så, att komministern personligen stod bakom bygget, även om det samlades in pengar. Föreningen som tog hand om kapellet, fick namnet ”Sunne lutherska missionskrets”.

Sunne har ett rikt väckelsearv, tydligt manifesterat i de många hus som väckelsefolket lät bygga under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ursprunget till det som skulle bli BV och Lerans kapell kan dras till den väckelse som 1860 resulterade i bildandet av Sunne missionsförening. På slutet av 1870-talet kom huvudfåran i denna förening att sluta sig till det 1878 bildade Svenska Missionsförbundet. Det var dessa som byggde missionshuset (idag missionskyrkan). Minoriteten ansåg sig värna om det rätta evangelisk-lutherska arvet och bildade en ny förening med namnet Sunne evangelisk-lutherska missionsförening år 1879.

Att såren ännu inte var läkta 1960 visas av att missionsförsamlingen och lutherska missionsföreningen båda då firade sitt 100-årsjubileum, och läser man lutherska missionsföreningens jubileumsskrift så framstår det i stort sett som att huvudfåran ”avföll” till Waldenströms irrlära.

I samma jubileumsskrift citeras ett protokoll för lutherska missionsföreningen 1907: ”Vidare erinrades att pastor Svensson både enskilt och offentligt fällt yttranden om föreningen och dess styrelsemedlemmar som tydligt vittna om han icke kan verka i gott samförstånd med föreningen, varför pastor Svensson bör känna sig friare att oberoende av föreningens bidrag predika och verka på eget ansvar, på sätt som honom bäst synes och därvid taga resekostnad av dem som kalla honom”. 1910 beslutade missionsföreningen att inte taga befattning med Bibeltrogna Vänners predikanter och deras avlöning. Därmed var banden mellan den lutherska missionsföreningen (EFS) och BV brutna.

Trots de anstränga relationerna sökte föreningen verka för att Vitalis Svensson 1919 skulle utses till kyrkoherde i församlingen, något som inte kom att bli verklighet trots stödet från missionsvännerna.

Det skulle dröja till 1935 innan det som kom att kallas lutherska missionshuset (EFS) invigdes, medan Lerans kapell då alltså funnits i mer än tio år. Tyvärr vet vi inte så mycket om livet och verksamheten i Lerans kapell – kan någon som läser detta upplysa oss mer så skulle det vara mycket intressant.

Efter Vitalis Svenssons död är det troligt att de som oftast predikade var Bibeltrogna Vänners resande predikanter. Bibeltrogna Vänner var kyrkotrogen men ändå i stort en lekmannarörelse.  Stig Löwenspets som var komminister i Sunne 1982-1990, senare kyrkoherde i Fryksände, kan berätta att verksamheten under hans tid var mycket sporadisk. Passionsandakterna i stilla veckan brukade dock traditionsenligt hållas i kapellet. Julbön hölls också i kapellet under många år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter vänligt tillmötesgående från Yvonne Winberg kan vi visa upp de bilder som hon tog i kapellet vid ett studiebesök 1994. Hon minns särskilt den fem kilo tunga nyckeln. Altartavla i Lerans kapell målades av en av Fryksdalens mest kända konstnärer, Paul Piltz. Som Margareta Fredriksson berättade var hennes egen pappa och några av hans syskon Hedin från Köpmangården, samt barnen i familjen Lindberg modeller för altartavlans änglar.

Arkitekten och kulturpersonligheten Alf Folmer (f. 1921), med stark anknytning till Östra Ämtervik, skriver i en artikel i Fryksdalsbygden med rubriken ”Guds hus till salu” 20 april 2010 följande om Lerans kapell: ”Det lilla kapellet var laddat med trons atmosfär. Väggar och tak utstrålade andlighet. Det enda av musik i kapellet var när Sigvard Larsson från Stöpafors stod uppe på läktaren och spelade fiol och församlingen sjöng. Sånget och ljudet från fiolen fick Gudshuset att vibrera av andlighet. Jag passade på att spela in musiken på band som ett kärt minne”.

Med tiden fanns det i Sunne, precis som i övriga Värmland bara några få aktiva inom Bibeltrogna Vänners missionsföreningar. 1995 såldes kapellet till dekorationsmålaren Kerstin Thorén som skulle använda det som ateljé och utställningslokal. Men det förblev inte så länge i hennes ägo utan det såldes två år senare till konservatorn Urban Ullenius som byggde om kapellet till bostadshus. Det har sedan haft flera ägare.

I en artikel i Expressens Leva & Bo från 2010 berättas om kapellet. Idag har blivit betydligt mer skyddat för insyn där grönskan växt upp kring kapellet.

IMG_0308
Lerans kapell 2018. Foto: Henrik Olsson

Adjö Betel i Sunne

Torsdagen den 2 januari 2020 besökte vi Sunne. Vår resa till metropolen i Fryksdalen handlade framför allt om att undersöka vad som döljs i tidningen Fryksdalsbygdens läggarkiv. Till skillnad från de flesta övriga värmländska lokaltidningar är Fryksdalsbygden inte komplett mikrofilmad, utan för att ta reda på vad som står att läsa i äldre tidningar så är det de otympliga läggen som man får studera. Några timmar där gav ett gott resultat, med en del nya uppgifter till vårt projekt.

Men vi kände till att Betelkapellet i Sunne stod inför sin omedelbara rivning och började vårt besök i köpingen med att promenera till Betel. Och mycket riktigt, där hade arbetena påbörjats med att demontera fönster, dörrar och andra värdefulla snickeridetaljer.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fick möjlighet att då för första och sista gången komma in i Betel. Efter att ha stått tomt i 14 år efter Betelförsamlingens nedläggning 2005 så har huset fått sina törnar. Här har en kortare tid varit diskotek och på tomten har det funnits en handelsträdgård.

Hösten 2019 fick Betel plötsligt uppmärksamhet. Efter att under ett drygt decennium fört en slumrande tillvaro så fästes uppmärksamheten på Sunne kommuns omedelbara planer på att riva Betelkapellet. Kommunen hade köpt fastigheten året innan och i planerna fanns att bygga bostäder på granntomten och göra Betel till park och parkeringsplatser.

I elfte timmen, bara en kort tid innan rivningen skulle verkställas, så bildades en aktionsgrupp, ”Rädda Betel”, som inom kort blev en förening. Så här skrev föreningen i sin programförklaring:

Men trots att den gamla kyrkan överlevt 111 år, två världskrig och en sekularisering utan motstycke så står den nu inför sin största strid. Kommunen har beviljat rivningslov. Detta trots att Värmlands Museum tydligt avrått med motivet att den har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Vi har inga möjligheter att bevara den, säger kommunen.

Men är det verkligen så? I sjunde timmen har Sunneborna vaknat och en räddningsaktion för den gamla kyrkan har startats. Mängder av röster har höjts som ville se kyrkan renoveras och fyllas av nytt liv. Tankar på att bilda en ideell förening med syfte att ta över ägande och förvaltning av kyrkan har fötts. En namninsamling har startats. Det sjuder av idéer.

Kanske finns det fortfarande hopp för Betel?

Det skapades en Facebooksida, det skrevs på nätet, SVT gjorde inslag om Betel, och länstidningarna skrev. Liksom förstås Fryksdalsbygden! Men kommunalrådet Gunilla Ingemyr var obeveklig. ”Allt tyder på att översvämningar kommer att vara ett faktum allt oftare i framtiden, alltså är det här ett riskområde”, konstaterade hon. Fanns det något som kunde få henne och kommunen att tänka om: ”Nej, för alla beslut är redan fattade. Det är ju inte så att vi inte har tänkt igenom det här och vi har kommit fram till att det här är den vägen vi måste gå, säger hon”, rapporterade Värmlands Folkblad.

Ett sista halmstrå var en ansökan till Länsstyrelsen om byggnadsminnesförklaring. Men någon sådan blev det inte, och i slutet av december kunde rivningsarbetet påbörjas.

Men hur började Betels historia? Ja, till skillnad från många andra församlingar publicerade aldrig Betelförsamlingen någon tryckt historik, som kan ge deras bild av historien. Det bör finnas arkivhandlingar, men vad som hänt dessa efter församlingens upplösning har vi ännu inte fått reda på. Men andra skrifter och några tidningsartiklar vid jubileer ger församlingens historia i fragment. Betels historia börjar i Sunne missionsförening (missionsförsamling), och i deras 100-årshistorik, Under Guds nåd, utgiven 1960, kan följande läsas på sidan 47:

Orsakad av skilda åsikter i församlings- och organisationsfrågor skedde år 1908 en utbrytning av ett 50-tal medlemmar ur Sundsviks krets, vilka bildade en ny församling i anslutning till Helgelseförbundet. Någon lärostrid såsom på slutet av 1870-talet var det denna gång icke fråga. Ledare för den nya församlingen, som så småningom uppförde eget missionshus (Betel), var C. M. Olsson på Torvnäs, före utbrytningen ordförande i Sundsviks krets av missionsföreningen. Till den nybildade församlingen övergick bl.a. också missionsföreningens söndagsskolföreståndare Nancy Olsson.

Att notera, är alltså att det inte fanns några lärostrider som låg i bakgrunden, utan att det handlade om organisationsfrågor. Sunne kristna friförsamling blev den nya församlingens namn. Senare blev namnet Betelförsamlingen. När kopplingen till Helgelseförbundet skedde är ännu inte känt. Helgelseförbundet var ett missionssällskap som bildades 1887 och som sedan länge hade sitt andliga och senare även administrativa centrum vid herrgården Torp i Kräcklinge socken i Närke. Efter en väckelse anordnades vid midsommar 1887 Torpkonferensen, som är en av Sveriges mest besökta kristna konferenser. Utmärkande för Helgelseförbundet har varit en baptistisk grundinställning där troendedopet varit regeln, men också en stor ekumenisk öppenhet. Helgelseförbundet har haft en omfattande både yttre och inre mission, med resande evangelister verksamma i Sverige och missionärer i flera länder i världen. Helgelseförbundets karaktär av missionssällskap snarare än kyrkosamfund visas bl.a. av att talarna på Torpkonferensen kom från olika delar av kristenheten, att evangelisterna samarbetat med lokala församlingarna och att det gick att vara personlig medlem och understödjare av Helgelseförbundets mission.

Helgelseförbundet existerade som självständig organisation till 1994. Från 1997 gjordes gemensam sak med Örebromissionen och Fribaptistsamfundet i det som numera sedan 2002 heter Evangeliska Frikyrkan. Torpkonferensen är fortfarande idag en mycket viktig mötesplats.

Betel vykort
Äldre vykort som visar på Betelkapellets ursprungliga utseende.

Betelkapellet invigdes 1909. Fabrikör Carl M. Olson var en inflytelserik person i Sunne och det nya kapellet blev påkostat med arkitektonisk finess. Byggmästare var Sunnebon Carl Lundell, kanske var det han som ritade också? Ett gammalt vykort visar på att Betel från början såg annorlunda ut. Det var målat i mörka färger, troligast terra, umbra och engelskt rött. Ingångssidan såg också annorlunda ut, med ingångar på sidorna. Senare flyttades ingångsdörren till norra gaveln. En annan förändring gällde uppvärmningen. Från början fanns vedeldade kaminer, men när man bytte till vattenburen centralvärme så byggdes ett pannrum till på södra sidan. Det gjorde också att fondväggen i kyrksalen förändrades.

Betel 40 år
Interiör vid 40-årsjubileet 1948.

Betelkapellet byggdes på en idyllisk plats vid Lerälven, ”trivsamt inbäddad i den omgivande grönskans hägn”, med huvudfasad mot samhällets centrum. Tyvärr har Lerälven vid flera tillfällen svämmat över sina bräddar, senast 1997. En bild i Sunne hembygdsförenings bildarkiv på nätet visar på ett sådant tillfälle.

Betel översvämning
Översvämning vid Betel, kanske 1950-talet. Foto från Sunne hembygdsförenings arkiv.

Namnet ”Betelkapellet” är mest förknippat med baptismen, efter den baptistiska helgedomen på Norrmalm i Stockholm som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Jag väljer detta namn, även om ibland ”Betelkyrkan” använts.

Vid 40-årsjubileet i september 1948 rapporterade Nya Wermlands-Tidningen om Betel. Det noterades då att ”Helgelseförbundets utpost i Fryksdalen utvecklat en inneboende livskraft som imponerar”. Tre missionärer och åtta evangelister hade fostrats i församlingen. Hilma Andersson var verksam i Sydafrika, Helfrid Höök i Kina och Lars Jansson (senare Fastén) som 1948 var redo för utresa till Japan. Lars Fastén, född i Västra Ämtervik och uppvuxen i Sunne, kom att bli en känd förkunnare som under sina hemmaperioder var flitigt verksam som resepredikant på olika platser i Värmland.

Betelförsamlingen drabbades 1927 av en större kris. Församlingens ”patriark” Carl M. Olson hade då avlidit två år tidigare och en större utbrytning ägde rum. Utbrytningen var ett resultat av Pingstväckelsens framgång och den nya församlingen kom att kallas för Filadelfiaförsamlingen. ”Detta var ett svårt slag för arbetet, men såret har nu läkts och medlemsantalet har åter gått upp till den ursprungliga siffran”, noteras det i NWT:s artikel 1948.

Den första predikant som tjänade församlingen var Gerhard Månsson, senare Afrikamissionär. Efter honom nämns en lång rad av predikanter: Teodor Svensson, Alfred Svensson, Konrad Abrahamsson, Otto Salomonsson, Karl Andersson, Josef Olsson, Gustaf Karlsson, Herbert Rönnerfors och Harry Claesson. Den långvarigaste predikanten inför 40-årsjubileet var Josef Ehrnberg, som slutade våren 1948 efter fem års tjänst. Vid 40-årsjubileet välkomnades en ny pastor, Johan Westberg.

50-årsjubileet firades 30–31 augusti 1958 och Betel gästades då av Helgelseförbundets missionsföreståndare Stig Abrahamsson. En av de som varit med vid grundandet fanns ännu i livet, Carl Johan Henriksson, men han var förhindrad av ohälsa att närvara och avled bara någon vecka efter 50-årsjubileet. Dåvarande pastor var Elof Oscarsson och hälsningar framfördes av de övriga kristna församlingarna i Sunne, vilket noggrant redovisades i Fryksdalsbygdens referat.

1965 kom Ingemar Fransén med familj till Sunne. Han var född i Grebo i Östergötland. 1944 avskildes han som Helgelseförbundets evangelist och senare genomgick han pastorsutbildningen. Han hade tidigare tjänstgjort i Nysätra och Djursdala och nu blev han Betelförsamlingens pastor. Han kom att bli Betels föreståndare och eldsjäl ända till sin bortgång 2005, då han fyllt 83 år. Hans livsgärning i Sunne blev förutom pastorns också lantbrevbärarens, församlingen kunde inte försörja en sedvanlig pastorslön.

Olson Carl 18530228-
Betelförsamlingens ”patriark”, Carl M. Olson. Dessutom Marianne Hööks morfar. Foto från Svenskt Porträttarkiv

Vi har tidigare nämnt fabrikören Carl M. Olson på Torvnäs med hustru Nancy. Det var han som 1908 ledde medlemmarna i Sundsviks krets ut ur missionsföreningen, han kom att bli den nya församlingens föreståndare och som fram till sin död 1925 kvarstod i uppgiften. Carl M. Olson framstår som Betelförsamlingens patriark.

Carl M. Olson spelar en viktig roll i en 2008 utkommen bok av journalisten Annette Kullenberg. Boken heter Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet och är en biografi över en av 1960-talets mesta ”kändisar” i Sverige, journalisten Marianne Höök (1918–1970). Marianne Höök var ”känd för sina dräpande krönikor och sin eleganta framtoning. Hon skrev för tidningar som Veckojournalen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet, och utmärkte sig genom sin kvickhet, ironi och säkra stil”, som det står i bokens baksidestext.

Marianne Höök var personlig vän med bl.a. Tage Erlander och Olof Palme, och genom sitt äktenskap med diplomaten Dick Hichens Bergström blev hon ambassadörshustru i först Teheran och sedan Oslo. Men även för sin familj och sina vänner, dit Annette Kullenberg kunde räkna sig trots att hon var jämnårig med Mariannes Hööks dotter, så kunde hon framstå som en ytterst gåtfull och sluten människa, som inte någon verkligen kände. Alla imponerades så av den fina fasaden, att ingen kunde se att Marianne Höök i grunden var en mycket trasig själ. Ångesten och oron till slut blev så stark att hon våren 1970, efter flera försök, tog sitt liv genom en överdos av tabletter kom som en chock för många.

Annette Kullenberg följer i Marianne Hööks spår ända till Sunne. För det var köpingen som var ursprunget för Marianne Höök, trots att hon föddes i Västerås. Men om detta ville hon aldrig tala, utom för sina barn.

Bokens tragiska utgångspunkt inträffar när Marianne inte ens är ett halvår gammal. På ett uppehåll på vägen till besök hos föräldrarna Sunne tog hennes 28-åriga mamma Ragnhild Calonius, född Gyllner, livet av sig på Kils järnvägshotell i april 1919. Ragnhild var dotter till just fabrikören Carl M. Olson och hans hustru Nancy. Ett självmord i en kristen familj var inte något man talade om för 100 år sedan, och länge fick Marianne höra att hennes mamma dött i spanska sjukan.

Det är tydligt i Kullenbergs bok att denna händelse kom att prägla Marianne Hööks hela liv. Pappan fanns kvar, men förefaller ha varit en mycket sluten människa och Mariannes förhållande till honom framstår som mycket distanserat. Istället blev det morföräldrarna som fick ta hand om lilla Marianne de första åren av hennes liv, och när hon börjat skolan i Västerås så tillbringades länge alla lov i Sunne.

Vad som fick modern Ragnhild att ta detta drastiska steg kan vi aldrig veta. Annette Kullenberg antyder att man sopat igen spåren efter henne, vilket nog inte är unikt för en familj i en liknande situation. Marianne Höök undvek att tala om Sunne och var själv där sista gången 1958. Men i ett radiokåseri bara några månader före sin egen död lämnade hon vissa ledtrådar.

Annette Kullenberg har intervjuat många som kände Marianne Höök, både vänner, kollegor men också hennes barn och barnbarn. Hon har också gjort ett studiebesök i Sunne och besökt graven på Sunne kyrkogård, där nu Marianne Höök vilar tillsammans med båda sina föräldrar. Men hon har också besökt Betel. Boken utkom 2008, men det är tydligt att besöket ägde rum flera år tidigare. Hon träffar Ingemar Fransén och en annan församlingsmedlem, Valborg. Dessutom är Arne Persson från Sunne församling med. Så här skriver hon i boken (sid. 297ff):

Det är en märklig känsla att gå in i denna stora vita byggnad som är välhållen, även om den behöver målas om. Det var här Marianne satt på första bänk med sin morfar och upptäckte att hon var ”den utvalda”. Valborg är den enda som träffat Carl M. Olson. Han var hyresvärd i det hus där Valborg bodde med sina föräldrar och sin lillebror. Redan i söndagsskolan började Valborg i Betel och sen dess har hon varit församlingen trogen. Hon hade sin lillebror med sig och han fick sitta i hennes knä.

Det har varit 90-årsjubileum (som alltså ägde rum 1998) och Ingemar Fransén är glad över att Betel fått gott stöd från kyrkoherden.

Ingemar går efter en stor flaska läsk och vi har ett riktigt kalas medan vi diskuterar vad det ska bli av detta intressanta, välbyggda hus. Arne från kyrkan talar om en ekumenisk lösning där kyrkan och missionen bidrar med pengar. Det är helt uppenbart att byggnaden behöver målas om. Mycket har de få åldriga medlemmarna gjort själva. Ingemar berättar om taket som förut var ett papptak där det rann in vatten från alla håll. ”Men jag tog itu med det och la nytt tak. Det gjorde jag själv med två stegar till hjälp”.

Marianne Höök har själv beskrivit barndomsminnen från Betel:

”Jag kunde knäppa händerna och anta en söndagsskoleberättelses fromma barnutseende alltmedan jag invärtes äcklades och föraktade dessa vuxna som flåsade och suckade, bad och föll på knä. Kort sagt bar sig åt. Söndagarna var påfrestande”. Alla dessa söndagar satt för evigt kvar i hennes minne, konstaterar Annette Kullenberg. Samtidigt som hon tydligt tog avstånd från tro och kyrka, levde ett liv långt från barndomens Betel, så hade hon gått ur Svenska kyrkan och ville ha en borgerlig begravning, så var hon ändå präglad av barndomens religiositet och var i viss mån troende, konstaterar Kullenberg.

En dotterdotter till Marianne Höök, och således barnbarns barnbarn till Carl M. Olson är för övrigt arkitekten Fanny Sachs Wallenberg, gift med Marcus Wallenberg, näringslivsprofil och ordförande i SEB.

I Kullenbergs bok talar Ingemar Fransén om det förestående 100-årsjubileet 2008. Men något sådant blev det aldrig. Ingemar Fransén avled hastigt den 14 juli 2005, 83 år gammal. I minnesorden i tidningen Dagen noteras, att ”han har hjälpt människor i nöd och haft personlig omsorg om Betelförsamlingen, inte minst det gamla Betel där hans arbetsbörda varit enorm”.

Betel Sunne 2003
Betel 2003. Foto: Birgitta Björn, Sunne.

En kort tid därefter så avslutades Betelförsamlingens verksamhet, utan större ceremonier vad det verkar. Betel såldes. Tyvärr var det väl så då som tiden fanns för att rädda Betel. 14 år senare var det för sent.

 

Ett varmt tack till Birgitta Björn som lånade ut den fina bilden av Betel innan förfallet satte in. Om det är någon av er läsare som har mer information om Betel eller något annat som ni tror kan intressera oss så är ni välkomna att höra av er!