Filadelfia i Skråckarberget

20200306_140233
Omslagsbilden på tidskriften Värmlandsvittnet 1962:2. Tidningen var ett organ för pingstförsamlingarna i Värmand och utgavs 1947 till 1963.

Södra Finnskoga socken är en av Värmlands mest genuina finnbygder. Det är glest mellan människorna men rikligt med granskog. Den skogsfinska kulturen och språket var länge dominerande – kyrkbygget 1831-1835 och folkskolans införande var två element i försvenskningen av bygden. Många influenser har också kommit från Norge, där missionsförsamlingen i Falltorp var en verklig gränsförsamling som samlade folk från båda sidor av gränsen.

Vid frikyrkoinventeringen på 1950-talet var Finnskoga-Dalby kommun, bestående av socknarna Dalby, Södra och Norra Finnskoga, den svagaste frikyrkokommunen i hela Värmland. Under denna period fanns det faktiskt inte så få människor här. 1950 bodde 1477 personer i Södra Finnskoga – nästan exakt lika många (1465) i Norra Finnskoga. Idag finns 252 personer i Södra Finnskoga och 260 i Norra Finnskoga.

1916 skedde vuxendop vid Dalboängen i Sysslebäck, det äldsta kända i norra Värmland. Elimförsamlingen i Torsby byggde i början av 1940-talet ett pingstkapell i Skråckarberget i Södra Finnskoga. Enligt Torleif Styffe: ”Under kraftverksutbyggnaden i norra Värmland fanns ett 30-tal medlemmar och en egen församling bildades. Enligt en uppgift bildad i slutet av 40-talet som bönegrupp. Många medlemmar bodde i Sysslebäck på 1950-talet och hade möten i en barack norr om folkparken”. Församlingen blev fullt självständig i januari 1955.

En ”trossyster” från Brattmon i Dalby hade utvandrat till USA. När hon avled 1930 lämnade hon 1000 kronor till Filadelfiaförsamlingen i Karlstad som grundplåt för byggandet av ett pingstkapell i Sysslebäck. En barack inköptes från Uddeholms AB för 3360 kronor. 1955 flyttades baracken till Sysslebäck. I tidskriften Värmlandsvittnet, rapporterade Isidor Sundström att baracken rymmer en samlingslokal för ca 60 personer, är ”ljust och trevligt målad, med en nyinstallerad värmekamin som värmekälla samt en evangelistbostad som bebos av syster Karin Nyström samt hennes kamrat Annie Håkman, Aspö, Blekinge som i december månad [1955] inträdde i arbetet på Klarälvdalsfältet”. Vid slutet av 1955 fanns 23 medlemmar.

I Föreningsarkivet för Värmland finns fyra kassaböcker och en protokollsbok för Finnskoga-Dalby Filadelfiaförsamling. Här ges också några fragment av pingsthistorien, även om protokollsboken bara omfattar åren 1962 till 1970. Vad som imponerar är att den lilla församlingen faktiskt klarade att inte bara ha två kapell utan också en anställd pastor. Nils Gunnar Wahlström var pastor fram till 1962. Han avled 1966 i Hova, endast 33 år gammal. Sven Andréas från Hedesunda välkomnades som ny pastor i augusti 1963. Han var kvar i tjänsten till slutet av 1965 då han flyttade till Elimförsamlingen i Torsby.

Evald Johansson, Nyhammar kallades till föreståndare 1 oktober 1966. Han hade tidigare arbetat i Filadelfia i Dala-Järna. Han kom att verka här under några år.

I februari 1967 togs beslut om att sälja lokalen i Sysslebäck. De såldes till Filadelfiaförsamlingen i Sunne för 3500 kronor. När kraftverksbyggena var avslutade så flyttade många och församlingen anslöt sig till Filadelfia i Ekshärad vid början av 1971. Ingen var intresserad av att församlingen skulle existera som självständig församling längre då ”ekonomisk bärighet att kalla vittnen i församlingens tjänst saknades och underhålla verksamheten”.

Senare anslöt man sig till Elimförsamlingen i Torsby. Den sista volymen i det lilla församlingsarkivet är en kassabok för åren 1985 till 1991.

Verksamheten upphörde helt vid början av 1990-talet och kapellet såldes till privatpersoner. Det ligger än idag i relativt välbevarat skick mitt i den lilla skogsbyn.

Skråckarberget
Filadelfia Skråckarberget 2018. Foto: Henrik Olsson

Osebols missionskyrka

Norr om Osebolsbron, med ett otroligt vackert läge vid Klarälven, ligger Osebols missionskyrka. Bron är numera avstängd och kyrkan har blivit en privatbostad. Missionsförsamlingen började bygga sin första lokal i Norra Ny här i Osebol 1895. Det byggdes i liggtimmer och togs i bruk 1896. Marken och allt timret hade skänkts av godsägare Nils Nykvist och hans maka Maria. I 100-årsskriften för Norra Ny och Dalby kan man läsa:

”Men utan tvivel låg mycken möda, många bekymmer och stor uppoffring från övriga medlemmars sida innan huset var lämpligt att tagas i bruk”.

Norra Ny missionsförsamling hade sina rötter i väckelsen som kom från Fryksdalen och Dalarna till Klarälvdalen. 1862 bildas Norra Råda friförsamling och en församling för Dalby, Ekshärad och Norra Ny bildas troligen 1863. Verksamheten går vidare med att Norra Ny och Dalby missionsförening bildas i Stöllet 2 januari 1876. Backa skolhus var en av lokalerna man samlades i till att börja med, annars var många möten i olika hem. 1879 hade man börjat med söndagsskola. Vid årsmöte 31 december 1879 anslöt missionsföreningen sig till både Svenska Missionsförbundet (SMF) och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Norra Ny blev egen församling 1902 och ytterligare missionshus byggdes i Åstrand 1906 och i Ambjörby 1918.

Huset i Osebol genomgick 1938-39 en större ombyggnad (rivning och nybyggnad enligt en tidningsartikel) och kom nu att bestå av ”stolpar, bräder och sågspånsfyllning”. Svenska Missionsförbundet i Värmland genomförde 1961 en utredning kring församlingarnas lokaler. Norra Ny rapporterar att läget för Osebol är gynnsamt och att huset är i ganska gott skick, renoverat 1960. Men i området fanns då 11 medlemmar och man hade en oro för framtiden;

Ungdomen söker sig till samhällen och tätorter där det finns arbete och utkomstmöjligheter. Det blir vi gamla som blir kvar och hur det kommer att se ut om några år i vår kära Klarälvdal törs man inte tänka på”.

En av uppgifterna som efterfrågades från församlingarna i utredningen var ”Framtida planer och önskemål”. Norra Ny missionsförsamling svarar genom Albert Eles:

”En kommun som Norra Ny som snart ej har någon ungdom eller har någon tanke på att ungdomen skall få någon utkomstmöjlighet har ej rätt att ha några framtidsplaner eller önskemål. När ungdomen är borta är allt borta. Församlingen har ju en hel del önskemål beträffande sin verksamhet och varande men det räcker inte enbart med önskningar.”

Våren 2019 ger Marit Kapla ut boken ”Osebol” som senare belönas med Augustpriset. Hon har själv tidigare bott i Osebol och intervjuat nästan alla invånare här. På över 800 sidor träder deras röster fram och bland dem finns Mattias Danilowicz, född 1991. Han hade förvånats när hans mamma ville köpa den gamla missionskyrkan. Visserligen var det vackert med älven och bron, men huset var i dåligt skick, fönstren på huset var inte hela och det flög in fåglar. Hans mamma sa:

”vänta lite får du se. Det ska bli drömhuset”.

Efter att hans pappa gått bort får de besök av prästen som säger

..här var det ett missionshus

men jag ser att ni har gjort

så man kan bo här

Inte bara hon sa det

utan flera människor.

 

Att det var bra

att nån gjorde om ett hus

som höll på att rasa ihop

till ett hus som är nån slags visitkort

för området.

Jag kan bara instämma. Den gamla missionskyrkan känns igen främst i takprofilen, men det yttre har förvandlats och huset utgör ett fint blickfång, framför allt från den östra älvstranden.

Henrik Olsson

DSC_8797

Lämbackens missionshus i Östmark

Lämbackens missionshus i Östmark är ett av mycket få missionshus i Fryksdals härad som Gilbert Svenson (i detta fall) eller Gösta von Schoultz fotograferade under sina dokumentationsresor 1957-58.

Väckelsen i Östmark kom från Norge och präglades av den haugianska riktningen. Den mest kände predikanten som var verksam i Östmark var Johannes Johansen och två andra framträdande predikanter var Ole Guttormsen och Erik Slätmoen. Även församlingens präst, komminister Jonas Frykman upplevde en personlig väckelse och resultatet blev bildandet av Östmarks missionsförening 1863. Även hans efterträdare, Östmarks förste kyrkoherde från 1878, Olof Andreasson, blev en ledande ”väckelsepräst”.

Även missionsvännerna i Östmark drabbades av den splittring som fanns inom väckelsen vid denna tid. 1889 bildades Östmarks friförsamling, som kom att bygga missionshus i både Lämbacken, Torpberg och Röjdåsen. Till skillnad från vad John Eriksson uppger i sin bok om Östmarks historia, så är missionshuset i Lämbacken ännu i bruk men används mest för ekumeniska gudstjänster.

20180725_135756
Lämbackens missionshus i juli 2018. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Missionshuset i Lämbacken är som synes i gott skick och har ett centralt läge, alldeles invid vägen mellan Östmarks kyrka och norska gränsen.

 

Missionshussafari i Nordvärmland – del 2

Första delen av denna berättelse finns att läsa här.

Efter att ha besökt Värmlands nordligaste missionshus i Båtstad, Norra Finnskoga passerade vi på nytt missionshusen Kärrbackstrand och Brattmon på väg mot Hole i Dalby och nya upptäckter. En ovärderlig guide för oss i denna del av Värmland är Torleif Styffe som genom artiklar och böcker skildrat församlingarnas verksamhet, hus och medlemmar. Särskilt har han lyft fram minnen från Frälsningsarmén som hade Klippan i Hole byggt 1904, 1977 övergick det till Lions. Inte långt från Klippan finns också Dalby missionsförsamlings hus Hvilan byggt 1893 som såldes 1960. Tyvärr uppmärksammade vi inte det när vi var på plats, men huset fotodokumenterades på 1950-talet i en inventering initierad av Gösta von Schoultz, fotograf var Gilbert Svensson.

I Ransby använde Dalby missionsförsamling under en tid Frömanssalen på gården Kvea för möten, 1938 byggdes sedan Ransby missionshus, idag sålt. På västra sidan Klarälven hade Saron-församlingen i Karlstad en utpost i Branäs. Den tillhörde Örebromissionen – en del av baptismen i Sverige. Huset är idag borta, här har skidanläggningen expanderat över området. Vi återger här en bild från Saronförsamlingens 50-årsskrift.

Jag har tidigare färdats genom Klarälvdalen, de flesta gånger vintertid, och funderat en del över de hus man sett efter vägen och tänkt tanken att de sett ut som missionshus. Nu föll bitarna på plats en efter en. I Likenäs låg ett av dem, byggt 1890, och här visade det sig av ett av byggnadens kännetecken, korset från tornet, numera stod lutat mot väggen.

I Backa i Dalby har det funnits två missionshus, det första byggt 1887 och nedbrunnet 1899. Ett nytt byggdes upp 1901 och stod kvar till 1970-talet då också det eldhärjades, nu är det borta. Mitt emot missionshuset i Ambjörby i Norra Ny åt vi vår middag efter att vi betraktat det stora huset byggt 1918. Idag ägs det privat och lär vara husvagnsförvaring.

Efter middagen lämnade vi Klarälvdalen och for till Vitsand för att övernatta på Vägsjöfors Herrgård, som tillsammans med lägergården Ladtjärnstorp sedan 1968 varit en viktig mötesplats för tonåringar, scout, konfirmander och församlingar. Här är bild ifrån 50-årsjubileet på Herrgården och en flygbild från scoutlägret Rota 1988 på Ladtjärnstorp.

I Vitsand gjorde vi sedan en rundtur och besökte missionshusen Kjellingerud (1884), Gunnsjögården (1922), Åsteby (1953) samt baptistkapellet Betel (1917). På väg tillbaka till Klarälvdalen sökte vi också efter missionshuset i Brattfors (1919-1983) utan att lyckas. Senare fick jag dock hjälp av Linnea Prammefors från Björbysätern som ordnade bilder av ”bönhus” till oss.

Bron vid Osebol används inte längre, men där ligger ett missionshus byggt 1896 som genomgått en stor exteriör förändring, även om en del drag fortfarande går att känna igen om man jämför den gamla och nya bilden. Det tredje missionshuset i Norra Ny missionsförsamling, Åstrand med det vackra tornet, byggdes 1906 och var i verksamhet till omkring år 2000. Därmed avslutade vi sökandet i Torsby kommun för denna gång och fortsatte till Ekshärad i Hagfors kommun.

För att kunna orientera oss här tog jag kontakt med Kjell Sundström som gav oss vägbeskrivningar, guidning och svalkande saft – vår safari ägde ju rum under den heta sommaren 2018. Första anhalt blev Loffstrand, sedan följt av det imponerande i Hara byggt 1910, som dock är det andra på plats – det första byggdes 1883. I Hara såg vi också Frälsningsarméns lokal.

Styrkta av Sundströms saft besökte vi sedan Klarälvskyrkan (1974) och fotograferade den gamla Filadelfialokalen i Ekshärad. Även Filadelfiaförsamlingen har nu sin verksamhet i Klarälvskyrkan.

Ekshärads missionsförsamling hade också ytterligare fyra missionshus; Råda (1898), Skoga, Solberg (1925) och Sälje (1953) – de två sistnämnda är kvar i församlingens ägo.

När Värmlands Folkblad nyligen gjorde ett reportage om vårt missionshussökande sa jag att en bra dag hittar vi 10-15 hus. Vi var nu uppe 33 hus på tre dagar – därtill under sommarens varmaste dagar vilket gjorde att vi stannade till för ett bad. Därefter avslutade vi vår resa med att besöka Gräs missionshus i Sunnemo där förberedelserna för årets Sunnemokonferens var i full gång.

Ännu återstår mycket att upptäcka i Värmland, inte minst i Torsby och Hagfors kommuner. Vi kommer att återvända under nästa år.

 

Källingeruds missionshus i Vitsand

Källingeruds missionshus i Vitsand står kvar 2018, men det var ett tag sedan det var i bruk. Gilbert Svenson var här 1958 och fotograferade och avlämnade följande rapport:

Källingeruds missionshus, uppfört 1880-81, är byggt av timmer med rödfärgad brädpanel och vita hörnlister och fönsteromfattningar. Taket, som från början var täckt av spån, ändrades till tegel år 1916. Stora salen, som renoverades 1936, har tredelat vitt brädtak, väggar av pärlspånt utan bröstpanel i gulbeige färg. Nytt fernissat golv av spåntade bräder (1936), 17 bänkar i gulbrun eklasyr, köpta från Nyskoga kyrka. Uppvärmning genom en varmluftskamin. Vid restaureringen 1936 flyttades predikstolen från östra gaveln till mitt på södra långväggen, varvid ett fönster sattes igen. Talarstol på podium och med räcke, som kortades något för att passa mellan de båda trästolparna. Salen har nu sju åttadelade fönster, därav två på gaveln i väster. Fondmålning från omkr. 1900, oljemålning på duk i ram, ”Jesus i Getsemane”, (Jesus i blå klädnad och röd mantel, ängeln med kalken har grön mantel och rosa slöja) efter amerikansk förlaga (?) av konstnären Per Tellander (född i socknen). Köket är ombyggt 1954, lilla salen 1949.

Altartavlan av Per Tellander är numera placerad i norra flygeln på Vägsjöfors herrgård.

Missionshussafari i Nordvärmland – del 1

 

Under de senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt en ny hobby – missionshussafari. Hur utövas då denna hobby? Förberedelserna får ofta börja med studier i minnesskrifter, bygdeböcker och arkiv. Ibland får man hjälp av en sökning på nätet eller genom att kontakta någon med lokalkännedom. Utrustad med karta, kamera och lämplig matsäck börjar sedan sökandet i fält. En del hus är lätta att upptäcka, andra får man fråga sig fram till. Färderna leder ofta till sevärda bygder som man missat tidigare när man färdats fram på de större vägstråken.  Den längsta turen i somras tog tre dagar och fick sin början i Gunnarskog med dokumenterande av missionshusen i Tvärud (byggt 1892) och Norra Treskog (1913) samt pingstvännernas bönesal Betania i Kolstan.

Av dessa är Tvärud i bruk och pingstvännerna har gått med i missionsförsamlingen – numera kallad Equmeniakyrkan Gunnarskog. Övriga lokaler i Gunnarskog får vi återkomma till i andra sammanhang, vår resa gick vidare till Bogen som är en av få socknar i Värmland som helt saknar missionshus. Bogens kyrka är dock värd ett besök.

Från Bogen tog vi vägen norrut mot Lekvattnet. Väl där fick vi söka efter missionshuset en stund, men eftersom vi hade foton att gå efter kom vi rätt. Utanför missionshuset från 1910-talet träffade vi Yvonne Johansson som just då var där för att förbereda för uthyrning. Inte bara fick vi se huset från insidan och sjunga en psalm, vi blev också hembjudna till Yvonnes hus i Fäbacken.

Yvonne berättade om församlingens arbete och jag fick en inbjudan komma tillbaka för att medverka vid tillfälle. Styrkta av smörgås, en underbar utsikt och vägbeskrivning for vi vidare till nästa missionshus, Torpberg i Östmarks socken. Torpberg var en helt ny bekantskap för oss, men vägbeskrivningen var perfekt och vi nådde fram. Här ordnas ibland sommargudstjänster av Östmarks församling. Förutom Torpberg hade Östmarks missionsförsamling också missionshus i Lämbacken och Röjdåsen. Östmarks Evangelisk-Lutherska missionsförening tillhörig Bibeltrogna Vänner tog 1912 över Sörmarks skola för att använda det till missionshus, numera är det privatbostad.

Via Nyskoga kyrka tog vi oss sedan fram till Södra Finnskoga missionsförsamlings missionshus i Falltorp byggt 1914 nära norska gränsen. Pingstförsamlingen Elim i Torsby byggde på 1940-talet ett kapell i Skråckarberget, Södra Finnskoga. Torleif Styffe nämner om att vid kraftverksutbyggnad i norra Värmland fanns ett 30-tal pingstvänner som bildade en egen församling. Vi återfann huset vid vårt besök där.

Efter vår tur genom västliga bygder i Nordvärmland fortsatte vi nu resan norrut i Klarälvdalen där vi såg Brattmon i Dalby byggt 1928 och Kärrbackstrand i Norra Finnskoga. I Brattmon huserar nu kooperativet Bracoop.

Utan framgång letade vi efter missionshuset i Båtstad som sedermera varit café under namnet Slink-in. Istället besökte vi ett annat slags ”tempel” – köpcentrat i Långflon innan vi reste in i Norge för övernattning i Trysil. Där fick vi med oss ett foto på Misjonshuset i Trysil.

Trysil

Det går alldeles utmärkt att kombinera missionshussafari med andra resmål och på denna resa blev det Idre, Särna och vasaloppsstartplatsen i Berga by. Längs vägen såg vi också brandbekämpande helikoptrar och tyska brandbilar. På vägen åter in i Värmland for vi förbi Sälenfjällen och fjällkyrkorna där samt bygget av flygplats i Rörbäcksnäs. När vi sedan for söderut längs Klarälven fick vi äntligen syn på Värmlands nordligaste missionshus, Båtstad i Norra Finnskoga. Det ligger strax söder om Höljes, strax innan vägen går över Klarälven. På plats i huset fanns Lizzy Larsson som en gång startat cafét och som fortfarande äger huset. Det hade tidigare varit byggt som skola i Höljes 1850. Sista fotot visar handlaren Knut-Erik Henriksson med fru och två av sina döttrar. Han var farmorsfar till Lizzys dotter Britta och lät märka upp stockarna, riva huset och uppföra det på den nuvarande platsen – en tidigare vältplan för flottningsvirke. Arvingarna till Henriksson skänkte huset till Norra Finnskoga missionsförsamling 1953 – sedan såldes det till Lizzy i början av 1960-talet och här drev hon café under tio somrar. Lizzy öppnade dörrarna för oss så vi fick ta oss en titt inomhus också, det är guld värt med dessa generösa människor vi har fått möta. Fortsättning följer i nästa del.

 

 

Fortsättning följer här.

Missionshuset Hvilan, Hole, Dalby socken

Dalby missionsförsamling bildades redan 1863. En historisk artikel om väckelserörelsen i Dalby finns att läsa här. Där nämns också årtalet 1858, vilket i så fall skulle göra församlingen till en av de äldsta i Värmland. 1891 fanns 278 medlemmar, då församlingen också omfattade Norra Ny socken. Med tiden byggdes missionshus. Som mest fanns sju missionshus i Dalby och Norra Finnskoga. Hvilans missionshus i Hole invigdes 1893 och såldes 1960. Redan när Gilbert Svenson var där och fotograferade 1958 så rådde tydlig uppbrottsstämning.