Stömne – en bygd och dess missionshus

De båda missionshusen i (eller som man oftare sade, på) Stömne i Stavnäs socken står fortfarande kvar på en central plats i det tidigare brukssamhället och bondbyn, kretsande kring det bruk som anlades år 1693 med en stångjärns- och spiksmedja, samt med tiden kvarn och sågverk. Inte så långt härifrån ligger bruksherrgården, idag ägd av norrmannen Jan Theodor Solberg som använder den som bostad men också ibland bjuder in till kulturella evenemang.

Smedjan och sågverket nedlades 1886 för att lämna plats åt en fabrik för pappersmassa, som i sin tur nedlades 1939. År 1899 hade Stömne bruk köpts in av Billeruds AB, som bolagets första stora förvärv. Det kom att bli fler med tiden.

Efter 1939 är Stömne en stillsam ort, och tyvärr har det mesta av tidigare samhällsservice försvunnit. Det gäller även då båda missionshusen. Om det norra missionshuset finns begränsat med information, denna artikel handlar huvudsakligen om missionsförsamlingen och det södra missionshuset.

Stavnäs, Stömne missionsförsamling A21358d, foto Larsen o Ödvall Arvika
Kvinnogrupp i Stömne, vi kan väl anta att det är en syförening. Foto: Gunnar Ödvall. Värmlands museum.

Men en gång var här liv och rörelse. I Stömne missionsförsamlings 50-årsskrift så är perspektivet tydligt. I mitten av 1800-talet var det ”en andligt mörk period”, prästerna hade ”gripits av världslivet” och det fanns i Stavnäs inte någon ”troende” präst. Med troende menas här, en präst som gripits av den nyevangeliska förkunnelsen och som upplevt en personlig omvändelse enligt pietistiskt mönster. Ja, ”före 1860 fanns ej en enda sant troende på Stömne”.

Denna tendens till historieskrivning finns i de flesta missionsförsamlingar vid denna tid, men det är sällan att historien skildras som så entydigt mörk, som här. ”Kyrkobesöken rättfärdigade också mycket i deras liv, men hade dock ej makt att lyfta folket ur dryckenskap och omoraliskt liv”.

Det bör understrykas, att på detta sätt se sig själv som de enda ”sanna kristna” är minst sagt riskabelt. Men det var alltså inte ovanligt att tänka så här, särskilt i tillbakablickar från 1900-talets första hälft.

Men, nya vindar skulle blåsa. En man från Stömne, Niklas Olsson i Västängen, gjorde 1860 besök hos släktingar i Långserud och fick tillfälle att lyssna till kolportören Johannes Andersson, ”Fjellstedts-Johannes”. Han fick där uppleva sin omvändelse och förde vidare budskapet till sin hembygd, där flera kom till tro och man började samlas till sammankomster i hemmen, där det lästes Arndts Sanna kristendom och Luthers postilla.

I Stömne fick väckelsen med tiden en mer frikyrklig prägel. Två unga metodister kom inflyttande, vilket förstärkte denna tendens. En av dem var skomakarmästare Erik Gustaf Svedberg (1856-1933) som kom från Hillringsberg och med tiden skulle bli viktig för församlingen. Sonen Hjalmar blev med tiden pastor och tidningsredaktör.

Än så länge var Stömneborna medlemmar av Stavnäs missionsförening, men denna förening var huvudsakligen verksam på östra sidan av Glafsfjorden. Med tiden skulle de två huvudbygderna på västsidan, Sölje och Stömne, bilda egna missionsförsamlingar.

I det relativt närbelägna Björnö i Gillberga socken byggdes i början av 1880-talet ett stort och rymligt missionshus under överinseende av mågen på gården, Karl Hultkrantz (1844-1912), som också varit lärare vid missionsskolan i Kristinehamn. Hultkrantz kom också att stödja verksamheten i Stömne. 1886 fick bygden besök av den välkända evangelisten Nelly Hall (1848-1916) och den 7 oktober 1888 bildades Stömne friförsamling. Församlingen anslöts till Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet.

Den ovannämnde Svedbergs son Hjalmar skulle bli tiden bli pastor och tidningsredaktör.

Det första missionshuset i Stömne var byggt redan innan församlingen bildades. Den tidigare omnämnde Niklas Olsson i Västängen upplät plats på sin mark och sommaren 1885 hölls en fest i Västängen där behållningen blev en grundplåt för bygget. Ett skolhus som stått i Karsbol i Värmskog inköptes och flyttades till den nya platsen, för att invigas av Karl Hultkrantz vid pingst 1886.

Gamla missionshuset i Stömne finns väl dokumenterat i några foton som återfinns i Värmlands museums arkiv, bara en kort tid före rivningen. Det visade sig snart, att missionshuset var otillräckligt. En ny missionshustomt skänktes av bolaget. Sommaren 1904 lades grunden och följande år stod det färdigt att invigas. Invigningstalet hölls av predikanten Enoch Olsson från Högerud. Missionshuset var rymligt och på andra våningen inreddes en predikantbostad. Pastor delades med församlingarna i Stavnäs, Högerud, västra Värmskog och Sölje under vissa perioder.

”Norra missionshuset” byggdes för EFS vid 1900-talets början, vi hoppas få återkomma till dess historia.

Stavnäs Stömne södra missionshus A21358c foto Gunnar Ödvall
Stömne södra missionshus runt 1910. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika.

Jubileumsskriften talar om väckelse åren 1889, 1900, 1907, 1919, 1926 och 1932. Högsta medlemsantalet var 1919, då fanns 90 medlemmar. Här talas också om den sedvanliga verksamheten: söndagsskola, juniorer, ungdomar, sångkör och syförening, som dock ”ofta varit klandrad, men sällan erkänd”. Var detta vanligt i missionsförsamlingarna?

Jubileumsskriften är alltså från 1938. Vad hände sedan? Året efter lades massaindustrin ned, kvar av industriell verksamhet blev ett cementgjuteri. Men det är tydligt att bygdens tillbakagång kan koppas till att missionsförsamlingens verksamhet stegvis försämrades.

Vid missionshusinventeringen 1962 uppges missionshuset vara i mycket gott skick, men med tiden kom antalet medlemmar bli allt färre. På 1990-talet var det fråga om två personer. Verksamheten ebbade ut och omkring millennieskiftet såldes södr missionshuset.

IMG_9384
F.d. södra missionshuset i Stömne i juli 2018. Foto: Henrik Olsson

Karlanda metodistförsamling och kapellet i Västra Bön, del 4

En historik av Ulla Karlsson.  För övriga delar se: Del 1, Del 2, Del 3

Söndagsskolfest 1942
Söndagsskolfest 1942 Foto ägare Ulla Karlson

Första gången söndagsskolan omnämnes är 1890, då Fredrik Thorin utses till söndagsskolföreståndare. 1892 är 24 barn inskrivna. 1900 har antalet ökat till 40 barn, och det antalet kvarstår fram till 1906, då en minskning sker till 25 barn.

Trettondagen 1902 har söndagsskolan sin julfest. Tidigare har inga barnfester omtalats. 1903 skriver pastor Malmstedt: ”Det har lyckats mig att skaffa 3 söndagsskolelärarinnor, antalet söndagsskollärare är nu 4.” De kvinnliga medhjälparna torde vara Hilma Persson och Mathilda Nilsson, Kjesebotten, och Kristina Andersson, Bjärn.

Det var tydligen inte problemfritt att anordna sommarfest för 42 barn enligt teologie studerande N. O. Svensson 1905. ”Den 23 juli fest för de små ute i Guds härliga natur. Till festen hade även infunnit sig en del äldre, och vi sökte gemensamt på bästa sätt tillfredsställa och glädja de små. Från ett visst religiöst läger har anmärkningar gjorts med anledning av de oskyldiga lekar som vi gjorde med barnen, men för egen del tillbakavisar jag dessa anmärkningar och gör mig häröver ej de minsta samvetsförebråelser.”

Åren 1907-1915 och 1923-1928 var söndagsskolekommitté utsedd av 3 personer.  På vilket sätt dessa deltog i arbetet framgår inte, men medhjälpare och senare söndagsskolföreståndare utses bland dessa.

Söndagsskolan fortsätter sin verksamhet med 20-25 barn som deltagare. 1919 kan man läsa: ”Söndagsskolan sköts väl av föreståndare och lärare. Intresset är stort såväl bland föräldrar som andra. Barnens Dag firades pingstdagen  Midsommardagen var det barnfest med stor tillslutning av folk. Även julfest har hållits.”

Hösten 1921 slutar Fredrik Thorin som föreståndare för söndagsskolan och under ca  2 år ligger verksamheten nere. Pastor Aug. Rydberg startar på nytt under 1923 och han nedtecknar samma år följande:

”Vid julfesten för barnen var kapellet till trängsel besökt av yngre och äldre och belåtenheten visade sig vara stor hos alla och den ekonomiska behållningen var god.”

När pastor Rydberg hösten 1926 flyttar från Karlanda utses Per. A. Danielsson Västra Bön till söndagsskolans föreståndare. Han kommer att leda verksamheten till 1949. I protokollen nämnda medhjälpare under denna tid är Olov Kristiansson och Maria Tholfsson. Barnantalet varierar : 1930 29 deltagande och 1944 15 barn.

Till söndagsskolans föreståndare från 1950 utsågs Olov Kristiansson. Han fortsatte att leda verksamheten fram till 1963-65, då barnantalet minskade. 1962 var  4 barn inskrivna, tidigare år var antalet i regel 15 barn. Citat ur protokoll april 1955: ”Sommarfest, Luciafest och julfest har anordnats. Det är ovanligt begåvade och  intresserade ungdomar som svarar för verkligt gedigna och trevliga program. Rakel Kristiansson har varit behjälplig vid inövandet av programmen.”

Fortfarande 1958 samlar söndagsskolans julfest åhörare, då det konstateras att kapellet var i det närmaste fullsatt. 1959 skriver tjänstgörande pastor: ”Jag nämner med glädje och tacksamhet det utomordentliga arbete och den värdefulla insats som Olov Kristiansson med Ruth  Gustafsson som medhjälpare utför.”

Söndagsskolfest 1949
Söndagsskolfest 1949. Foto ägare Ulla Karlsson.

Minnen från söndagsskolans fester

Vid samtliga av söndagsskolans fester medverkade barnen med uppläsning, tablåer och sång. Som tillrest ledare från  Metodistkyrkan kom oftast den av oss barn omtyckte Gustav By. Jul- och sommarfesterna var avslutning på terminerna och de blev minnesvärda tillfällen.

Julfesterna var kapellet till trängsel fyllt, och som avslutning och uppskattat inslag kom Tomten och delade ut jultidning och påse med frukt och godis. Sommarfesten med utomhuslekar var ett återkommande inslag. Då serverades något för oss så ovanligt som en hel läskedrycksflaska. Både till jul- och sommarserveringen bjöds vi på Gunda Kristianssons fantastiska glasyrtäckta kringla, som nog de flesta söndagsskolbarn minns.

 

Den bruna klänningen julen 1937

 Det var brukligt att få ny klänning till jul. Ny och ny. Vi ”ärvde” kläder av äldre kusiner och dessa syddes om och ändrades till passande mått. För min del skulle den bli brun.

Jag började ett protesterande och  argumenterande att brun klänning kunde man bara inte ha.

Det hade jag aldrig sett någon som hade. De äldre förklarade att det var bästa kvalité yllemuslin och att den passade perfekt. Vad hjälpte det. Brun klänning!  Men någon annan skulle det tydligen inte bli.

Före jul samlades söndagsskolan för att gå igenom programmet för julfesten. I en tablå fanns en vers om ett brunt ljus och den tilldelades mej. Jag kom hem ganska stolt över att jag skulle få medverka. Under inövandet av versen sa min mor, så där i förbigående, att det passade väldigt bra med en brun klänning med tanke på innehållet. Versen var så här:

Den färg jag har

Den har du kvar

I tomtesäck

Och sirapsknäck

Kanel på gröt

Och pepparnöt

Bättre kan du inte få

Var i världen du må gå

 

Jag tror jag kände mej ganska nöjd med min bruna klänning med aprikos sidenkrage.

Vad jag inte visste var, att min mor och hennes faster, som var söndagsskollärare, kommit överens om min roll som brunt ljus för att jag skulle acceptera den bruna klänningen.

När jag gjorde den upptäckten var klänningen för länge sedan urvuxen.             Ulla K.

1943 meddelar Martin Mortensen att verksamheten pågår, men att det är svårt att samla pojkarna. 1944 konstateras att juniorföreningen inte har varit samlad under året, utom deltagande i Luciafesten. Juniorerna under 1930- och de första åren av 1940-talet kom från Västra Bön, Norra Fors och Pickstad.

Personligt inlägg

”Pojkarna” sysselsatte sig huvudsakligen med lövsågningsarbeten. De förfärdigade alstren såldes på vårauktionen. Utflykter med samkväm till bland annat Håltebyn samt till Rönningen och Pickstad i Holmedal anordnades enligt Göran.

Jag var själv med i föreningen, men kan inte erinra mig  vad ”flickorna” gjorde. Kan inte minnas att jag för egen del utförde någon produktiv aktivitet. Medlemsnålen har jag i alla fall kvar.               Ulla K.

Nål
Foto: Esaias Dahlin

Ungdomsföreningen

 I protokoll från juni 1909 står följande:

”Den alliansungdomsförening som bildades den 21 januari 1908 har upplösts, och vi  skola under detta  mitt besök bilda en Epworthförening, så blir ungdomsverksamheten ordnad efter vår kyrkoordning.” Föreningen bildades med 6 medlemmar och antalet steg successivt. Medlemmarna deltager i mötena varje söndagskväll, anordnar litterära möten och mindre möten inom föreningen.

Från oktober 1909 till september 1911 var pastor K. Adolfsson ordförande. Sedan följer protokollförda månadsmöten med början 4 oktober 1911 till 5 april 1913. Under dessa år var sammanlagt 32 ungdomar inskrivna i föreningen som kallades ”Vårblomman”. De flesta medlemmarna var bosatta i Västra Bön, Hämnäs, Hög och Kjesebotten. Ordförande pastor Johansson. Vice ordf: och senare även sekreterare Per Danielsson, Västra Bön.

Mötena inleddes med bibelläsning och  en kort betraktelse över det lästa ordet av tjänstgörande pastor. Därefter följde servering, och månadsavgiften upptogs (10 öre/mån.)

Avgiften gick bl.a. till pastorns lön. Medlemmarna underhöll sedan med läsning av poem och berättelser samt sång. Föreningen anordnade även offentliga samlingar  och fester, så t. ex. fest 3 jan. 1912 kl 7 e.m. 1912, fest Annandag  Pingst, stor fest 1 maj 1913. Av behållningen från offentliga samlingar inköptes bland annat 2 dussin kaffekoppar, och till namngiven person gick 10 kr. (5 kr. kontant och 5 kr. för att köpa mat)

Medlemmarna deltager även i söndagens aftongudstjänster och dessa samlar ofta en stor ungdomsskara. I slutet av 1913 skriver pastor Johansson: ”Medlemssamlingarna ej så välbesökta, orsak att de måste söka sig arbete, då det ej finnes något här. 3 har rest till Norge, 3 till Arvika, 1 till Karlstad.”

Juniorföreningen

1910-1911 bildade pastor K. A. Adolfsson en juniorförening, inskrivna i denna var 12 barn-tonåringar. De kommande åren ingen rapport om verksamheten. 1935 bildas åter en juniorförening. Ledare då Martin Mortensen och Gunda Kristiansson. 1942 omtalas att det varit avbrott i arbetet på grund av att kapellet använts som militärförläggning 14 mars – 1 maj. Vid denna tid var 7 juniorer inskrivna.

Hur länge föreningen fungerade finns ingen uppgift om, men 1923 då Epworthföreningen åter startar skriver pastor Rydberg: ”Ungdomsverksamhet  har funnits men fått läggas i träda.”

Föreningens ordförande pastor Aug. Rydberg. 1923 är medlemsantalet 16 och de är huvudsakligen bosatta i V:a Bön, Hämnäs och Hög. Månadsavgiften har höjts till 15 öre.

Föreningen anordnade under de kommande åren offentliga sammankomster. Exempel: Fest på Mors Dag, Årsfest i november, sång- och musikafton 13 dec., aftonunderhållning, paketauktion. Programmet var oftast tal av pastorn, medverkan av sång- och musikföreningen, duettsånger, solosång samt uppläsning av poem och berättelser. Instrument som nämnes är gitarr och cittra. Vid sång- och musikafton 13 dec. uppför man en för aftonen särskild sluttablå. (Kanske någon föregångare till Luciatåg? Skrivarens anm.)

Vid en del samlingar upptogs inträde á 25 öre, ingick kaffe i biljetten var priset 50 öre. Behållningen gick bl.a. till kapellreparationskassan, inköp av porslin, och vid ett tillfälle användes den till beklädnad av en gosse och resten gavs åt en nyinflyttad familj i små omständigheter. Föreningen medverkade också med sång och musik och för övrigt efter behov deltog i församlingens möten och fester.

Ett par andra exempel ur protokollen: Vid månadsmöte 4 april 1925 beslöts att medlemmar som därtill icke äro förhindrade, skulle uppvakta den gamla församlingsmedlemmen Anna-Maria Olsson i Bjärn, den 4 maj på hennes 76-årsdag. Den 8 maj 1925 skriver pastor Rydberg: ”På ungdomens årsfest (nov. –24) nödgades vi avbryta och upplösa mötet på grund av tvenne berusade ynglingars uppträdande. Dessa överlämnades i lagens händer. Tilltaget kostade dem 90 kr. i böter vardera.” (Pastorns lön var 60 kr i månaden från församlingen)

1926 flyttar pastor Rydberg och Martin Mortensen fungerar som ledare. Efter 1928 omnämns inte föreningen i rapporteringen.

Syföreningen

(Även kallad Kvinnornas arbetsförening)

Deras verksamhet är inte speciellt väl dokumenterad, och möjligen var den inte alltid lika aktiv. Men i början av 1900-talet finns uppgivet Cecilia Nilsson, Västra Bön, är ordförande i föreningen. 1912 har Maria Tholfsson övertagit att vara ledare. I protokoll skrivet av predikant Johansson 1913 står följande: ”Syföreningsauktion hölls 20 sept. och inbragte 50 kr. Väl gjort av systrarna.” 1921 står Frida Tholfsson som ansvarig, åren 1923-1926 Maria Rydberg (pastorns maka)  Från 1927 och fram till 1944 Maria Tholfsson, då hon undanber sig omval, därefter övertar Anna Mortensen ordförandeskapet.

Symötena /arbetsmötena hölls troligen både i kapellet och i hemmen. 1921 finns redovisat 40 kr. som samlats in vid symöten i 7 namngivna hem.

 

Systraföreningen

(Senare kallad Metodistkyrkans Kvinnosällskap)

1919 beslöts att bilda en Systraförening. När den startade var deltagarna 16, och de samlades 1 gång i månaden. Inriktningen är inte direkt beskriven på annat sätt än ”Vid dessa möten bibelläsning, bön och sång.” Senare kommer föreningen att vara inriktad på Yttre mission och man använder bl.a. studiematerial. Vid mötena göres även insamling, som i huvudsak skickas till Yttre missionen, på 1940-talet någon gång till Norges och Finlands barn, samt till ett barnhem. Man samlas till 8 möten/år och 1952 är medlemsantalet 9.

Damer
I mitten en till namnet okänd kvinnlig evangelist. Till vänster Maria Tholfsson, till höger Signe Johansson. Foto okänd. Tillhör Ulla Karlsson.

Ledarna under åren var:

1919-1920     Katarina Edlund                 pastorns maka

1921-1928      framgår ej

1929-1944     Maria Tholfsson

1945-1958     Signe Johansson                 ej medlem av metodistförsamlingen

Efter 1958 finns ingen uppgift om att föreningen samlats till möten.