Stråningstorpskyrkan – stadsdels- och samarbetskyrkan som försvann

De trettio åren mellan 1955 och 1985 är en kyrkobyggnadstid utan motstycke i svensk historia, klart jämförbart med Västergötlands, Gotlands och Skånes flitiga kyrkobyggande under medeltiden, eller den stora förnyelsen av landsbygdens kyrkor under 1800-talet.

Kyrkobyggandet hör förstås ihop med städernas stora omvandling med huvudstaden som viktigaste exempel. Svenska kyrkans kyrkobyggnader i städerna fick stå kvar – det var (förhoppningsvis) otänkbart att röra S:ta Clara, S:t Jacob, Adolf Fredrik och Gustav Vasa i Stockholms innerstad, men cityomvandlingen gick hårt åt Blasieholmskyrkan, Betlehemskyrkan, Betelkapellet, Immanuelskyrkan, Betesdakyrkan och Missionskyrkan Valhalla. Ingen av dessa finns alltså kvar – några fick modernistiska ersättare.

Men å andra sidan byggdes talrika kyrkor i förorterna, både av Svenska kyrkan och av frikyrkorna, framför allt av församlingar tillhörande Svenska Missionsförbundet. En av dessa senare, Västerortskyrkan, ritad av Carl Nyrén, räknas faktiskt till en av Sveriges mest värdefulla kyrkor från modernismens epok.

Karlskoga

Så var det också i Karlskoga. Karlskoga kyrka är en klenod, en av Bergslagens rödmålade träkyrkor och den enda byggnad i Karlskoga som är delvis bevarad från den tid då Hertig Karl lät göra trakterna kring sjön Möckeln – Möckelsbodar – till en egen socken med namnet Karlskoga.

Karlskoga blev stad 1940 och befann sig under denna period i en stark utveckling och omvandling. Den hade förstås börjat på 1870-talet. Det moderna Karlskoga skapades under några expansiva årtionden efter andra världskriget, där Bofors blev en världsindustri och hade 10 000 anställda.

Det gjorde också att det behövdes kyrkor. De gamla Salem- och Elimkyrkorna fick skatta åt förgängelsen. De gamla missionshusen i Karlskogas yttre landsbygdsområden levde på begränsad tid.  Nu byggdes nya kyrkor för Pingst-, Missions- och Baptistförsamlingarna. Men även ute i Karlskogas yttre stadsdelar fanns det också ett behov för kyrkliga mötesplatser.

Nu tillkom Karlbergskyrkan (1967) Söderkyrkan (1969) och Österledskyrkan (1981). Den nya baptistkyrkan fick sin plats i stadsdelen Ekeby, och så Stråningstorpskyrkan, som denna artikel skall handla om i fortsättningen.

Stadsdelen Stråningstorp är i ordets verkliga bemärkelse ett miljonprogramsområde. Miljonprogrammet var ett storskaligt program för bostadsbyggande i Sverige mellan 1965 och 1975. Det är ofta lätt att identifiera områden, ofta en bra bit från stadskärnorna på tidigare oexploaterad mark. Den bostadsform som mest förknippas med miljonprogram är flerfamiljshus i minst tre våningar, ibland med höga punkthus.

Planeringen för Stråningstorp

Stråningstorp planerades under 1960-talet och byggdes under början av 1970-talet. Det var vid den här tiden som Karlskoga stad/kommun nådde sin högsta befolkningsmängd med nästan 40 000 invånare. Bofors var den ledande svenska vapenindustrin och Karlskoga var en av Bergslagsområdets industriella metropoler.

I tidens stadsplanering var en centrumanläggning en förutsättning, dit områdets boende kunde gå eller cykla för att handla mat och genomföra annan viktig samhällsservice.

Stråningstorps Centrum innehöll två stora livsmedelsbutiker, ICA Axet och Konsum Marknad. Här fanns också det nya postkontoret Karlskoga 7 och flera mindre butiker. I den kommunala delen fanns en ny stor kommunal låg- och mellanstadieskola, fritidshem, fritidsgård, bibliotek och idrottshall.

Och så fanns kyrkan – som fanns med i planeringen från början. Det var Karlskoga Missionsförsamling som uttryckte sitt intresse för att kunna vara kyrka i moderniteten. När Ekeby planerades några år tidigare, fanns inte kyrkan med i bilden. Så skulle det inte bli igen, och 1969 tillsatte församlingen en Stråningstorpskommitté för att bevaka frågan. Tandläkare Karl-Erik Aronson var ordförande och kom att bli en eldsjäl för arbetet. Metodistförsamlingen var intresserad, men någon samverkan här blev aldrig av.

Kyrkan blev inplanerad i centrumprojektet, en mindre kyrksal i anslutning till fritidsgården.

Byggherre för Stråningstorps Centrum av Stiftelsen Hyresbostäder, kommunens allmännyttiga bostadsföretag, och entreprenör var Skånska Cementgjuteriet. Ritade gjorde SCG Arkitektkontor.

Vid ett möte den 28 maj 1974 ventilerades frågan, och då konstaterades att den nya grundskolan skulle stå klar 1975 och fritidshem och kyrka under hösten 1976. Församlingen hade sålt missionshus i ytterkretsarna och det fanns ca 85 000 kronor att satsa. Hyran beräknades till 20 000 kronor/år.

Vid detta möte beslutades att hyra lokalen. Kontraktet skulle gälla på 10 år.

Planeringen fortsatte men färdigställandet fördröjdes något. Det var alltså inte förrän 1977 som beslut skulle slutligt fattas och då hade Karlskoga församling kommit in som intressent. Med detta blev Stråningstorpskyrkan alltså ett av de absolut första exemplen på en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet. Några år senare kom Kronoparkskyrkan i Karlstad till – mycket mer uppmärksammad.

Äventyr i praktisk ekumenik

I en tidningsartikel från starten säger Karl-Erik Aronson: ”Det är praktisk ekumenik det här och egentligen är det ett äventyr vi ger oss in på”. Ekumeniken var i tiden efter det kristna riksmötet V 77. Till en början ansvarade församlingarna för gudstjänsterna varannan söndag men man skulle arbeta fram en gemensam gudstjänstordning. Det skulle dock dröja till 1984 innan man kunde enas om en sådan, i familjegudstjänstens form.

20200624_112743
Tidningsklipp ur Karlskoga Tidning från invigningen

Stråningstorpskyrkan invigdes söndagen den 21 augusti 1977 – i en förvånansvärt ohögtidlig form. Biskop Sven Ingebrand medverkade inte, ej heller någon representant för Svenska Missionsförbundets distrikt eller riksledning. Det var kyrkoadjunkt Hans Ulfvebrand – med tiden domprost i Stockholm – som ledde, assisterad av pastor Daniel Tångmark och församlingsordförande Arne Wadström från Karlskoga Missionsförsamling.

I en intervju i Svensk Veckotidning berättar kyrkoherden Gunnar Hatt om den första gudstjänsten han höll i Stråningstorp: ”Det var härligt! Jag hade inte alban på mig, kände mig fri och kunde t o m säga att vi sjunger om en sång!”

Det blev så ohögtidligt, att Stråningstorpskyrkan tycks ha blivit bortglömd i Karlstads stiftsboks krönika över viktiga händelser i stiftet 1977-78 – den finns inte upptagen under ”nya kyrkor”, inte heller under ”ekumeniskt”.

Att det kändes ovanligt att vara ”fri” är ett resultat av att Svenska Kyrkan då var starkt präglad av 1942 års handbok, som i princip inte gav några valmöjligheter i gudstjänstordningen. Men det hade vid denna tid börjat en del liturgisk försöksverksamhet. Inom Svenska Missionsförbundet fanns också en stark skepsis mot allt som kunde dofta ”högkyrklighet” och formalitet. I en annan artikel i Svensk Veckotidning noteras att i Stråningstorpskyrkan fanns ingen ”liturgi”. Ordvalet kan tyda på fullständig formlöshet, vilket naturligtvis inte är fallet. Det fanns en gudstjänstagenda för både gudstjänst med och utan nattvard.

1980-talet

Vid femårsjubileet 1982 konstateras att verksamheten är livlig bland barn och ungdomar, med bl.a. nying och scout, även om det första året var ”stundtals kärvt”. Gudstjänsterna nådde mellan 50 och 75 personer varje söndag. Dåvarande pastorn Stellan Wahlfridsson efterlyste en tonårsgrupp och gärna pensionärsgrupper men gladdes åt barn- och vuxenkörerna. Stellan Wahlfridsson blev med tiden kyrkoherde i Karlskoga församling.

I årsrapporten för 1984 noteras att 96 barn deltog i barntimmarna och 58 i söndagsskolan

1987 uppmärksammades Stråningstorpskyrkan i ett reportage i Kyrkans Tidning. ”Här fungerar den lokala ekumeniken” konstateras det, och prästen Lillemor Björling intervjuas tillsammans med flera av de frivilliga. Hon arbetade halvtid som präst här, och missionsförsamlingen hade anställt en församlingsassistent och en diakoniarbetare. Missionspastorn har gudstjänst här ibland. Allt annat sköts frivilligt, t.ex. uppgiften som kantor. Kyrkan styrs av Stråningstorpskommittén, bestående av fyra representanter från vardera församlingen.

Alla verkar väldigt nöjda, kyrkan är billig i drift och gemenskapsandan är god konstaterar Kyrkans Tidnings reporter Gudrun Råssjö. Några församlingsbor som vill ha en liturgisk rikare gudstjänst väljer att ta sig till Karlskoga kyrka inne i stan.

20200624_112810
Bildväven vid altaret i Stråningstorpskyrkan.

I samband med tioårsjubileet blev kyrkan prydd med en bildvävnad av textilkonstnärinnan Eva Bratt.

Kris och nedläggning

Nittiotalskrisen drabbade Karlskoga hårt. Bofors fick mycket negativ publicitet, drabbades av turbulens både vad gäller skandaler förknippade med vapenförsäljning men också det svenska försvarets nedskärningar.

I Stråningstorp revs flera stora hyreshus. En tid fanns här flyktingförläggning men när även denna försvann, så försvann också en hel del kyrkobesökare. Räknat från Stråningstorps planerings- och byggnadstid kom hela kommunen att förlora ungefär ¼ av sina invånare.

När hyresavtalet löpte ut 1997 beslutade Karlskoga församlings kyrkoråd och missionsförsamlingen att inte förlängda det. Det ansågs inte längre motiverat att driva verksamheten vidare och på våren 1997 var Stråningstorpskyrkan – eller som den kallades de sista åren, Stråkyrkan – historia.

I den sista årsredovisningen för verksamheten kan följande läsas i slutorden: ”Ett 20-årigt ekumeniskt arbete har avslutats. De som varit engagerade har konstaterat, att när man bygger ekumenik på personliga relationer, så kommer det att fungera mycket bra. Vi som arbetat i Stråkyrkan har inte haft någon känsla för vilken församling vi tillhört. Allt arbete har utförts, för uppdraget att göra Kristus känd. Vi har gjort det genom en öppen kyrka, där människor har kunnat finna en plats för tillbedjan, andakt, enskilda samtal och närvaro mitt i vardagen. Med stor tacksamhet till vår uppdragsgivare, Herren Jesus Kristus, avslutar vi samarbetet i den här formen. Vi ber att det skall finna andra former i framtiden”.

En inventering och utskiftning gjordes av respektive församlings egendom i kyrkan. Altarbord, knäfall, predikstol och sångbokshylla överlämnades till Sjukhuskyrkan.

Vid ett besök i Stråningstorp, 23 år efteråt, kan vi konstatera att centrumdelen tyvärr förfallit en hel del sedan dess. Brännässlor växer upp kring cykelställ och sittbänkar. De båda matvarubutikerna är sedan länge borta, för att inte tala om postkontoret. På den stora butiksytan bedriver dock Pingstkyrkan en stor secondhand-butik, som drar många besökare.

Stråningstorpsskolan finns kvar, och den gamla kyrkdelen går lätt att känna igen med sina speciella fönster, även om det yttre korset naturligtvis tagits bort. Idag är kyrksalen musikövningsrum.

Det var i princip omöjligt att hitta information om kyrkan och verksamheten där på nätet, men med hjälp av Karlskoga kommun- och föreningsarkiv så har vi kunnat öka kunskapen betydligt, om detta ekumeniska äventyr.

Det finns några fungerande samarbetskyrkor mellan Svenska kyrkan och nuvarande Equmeniakyrkan i Sverige: Kronoparkskyrkan i Karlstad, Lambohovskyrkan i Linköping, Enebykyrkan i Danderyd och Mariakyrkan i Hammarkullen, Göteborg är fyra som jag kunde hitta

Peterskyrkan och missionshuset i Ölme

Det finns många oväntade kopplingar genom historien. Hillary Clinton, Beyoncé och Karlanda förenas av metodismen, som framgick av ett tidigare inlägg. Idag tänkte jag försöka binda samman kristenhetens största kyrka, Peterskyrkan i Rom, med en av de mer blygsamma, missionshuset i Ölme samhälle.

Dessa två Gudshus har alltså namnet gemensamt. Allt börjar med i Nya Testamentet, i Matteus 16. Jesus och hans lärjungar kommer till området kring Caesarea Filippi och frågar där sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?”. Simon Petrus svarar: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Jesus säger då till Petrus: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”.

Även om Jesus och Petrus båda talade arameiska med varandra, så är grundtexten i Matteus 16:18 förstås på grekiska: Κἀγὼ δέ σοι λέγω, ὅτι σὺ εἶ Πέτρος, καὶ ἐπὶ ταύτῃ τῇ πέτρᾳ οἰκοδομήσω μου τὴν ἐκκλησίαν, καὶ πύλαι ᾍδου οὐ κατισχύσουσιν αὐτῆς.

Eller på latin: Tu es Petrus, et super hanc petram aedificabo Ecclesiam meam, et portae inferi non praevalebunt adversus eam.

Dessa ord från Jesus ger enligt traditionen Petrus, fiskaren från Betsaida, företräde som apostlarnas ledare, och eftersom Petrus anges efter det att han försvinner ur Apostlagärningarnas berättelse efter kapitel 12 anses ha kommit till Rom och blivit de kristnas ledare där, så utpekas han som den första biskopen av Rom – i en lång rad där den nuvarande påven, Franciskus, är nummer 266 enligt den officiella ordningen.

Petrus anges ha lidit martyrdöden under kejsar Nero på 60-talet e.Kr, troligen strax efter den stora branden år 64. Petrus begravdes på en plats som då låg en bit utanför stadens centrum, Vatikanen.

Som i många andra fall så blev platsen för de tidiga kristnas, och framför allt martyrernas gravar, vördade platser. Så också Petrus grav där kejsaren Konstantin omkring 320 e.Kr. lät påbörja byggandet av en basilika.

Dagens Peterskyrka är dock en ny version – den medeltida Petersbasilikan ansågs vara i så dåligt skick att den revs och en ny byggdes mellan 1506 och 1628.

SanPietroTuEsPetrus-SteO153
Bild från Peterskyrkans kupol med orden ”Tu es Petrus”. Bild från Wikimedia Commons.

Orden: ”Tu es Petrus…” kan idag ses i Peterskyrkans kupol. I den gigantiska kyrkan så är också dessa bokstäver gigantiska. Orden har tonsatts av många, den mest kända versionen av Palestrina brukar sjungas vid påvens mässor.

DSC05160
Turisterna (däribland vi) i kön för att komma in i Peterskyrkan den 30 oktober 2012. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Det finns mycket att säga om Peterskyrkan – någon gång i livet bör man besöka den. Eller gärna flera. Vi missionshusinventerare gjorde det den 30 oktober 2012.

Men hur var det då med Ölme? Ja, Klippan är inget vanligt missionshusnamn. I Värmland känner vi till sex: Klippan i Stora Hög, Eda (EFS), Klippan i Åstebyholm, Fryksände (EFS), Klippan i Hole, Dalby (Frälsningsarmén), Klippan i Lossbyn, Järnskog (SMF), Klippan i Deje, Nedre Ullerud (SMF) och så då Klippan i Ölme. Om det sistnämnda berättas i jubileumsskriften Ölme Missionsförsamling och dess sekelgamla öden (1960). Ölme hade missionshus i olika delar av socknen, både Värmlands äldsta, Marieberg, invigt 1864 men också i Elovstorp (störst), Skogskärr, Baggerud och Via. Det hade länge funnits ett önskemål att ha en samlingslokal även inom Ölme stationssamhälle.

En tomt hade skänkts av Petter Larsson i Loviseberg med hustru. Detta var 1922. När tomtplatsen skulle avsöndras och lantmätaren frågade, vad namn den nya fastigheten skulle bära, var det ingen som tänkt på detta. En klyftig god man replikerade strax: ”Men står det då inte i Bibeln på något sätlle att ’På denna klippa skall jag bygga min församling’. Duger inte det då?” Jo då, det dög och blev antecknat och Klippan heter missionshuset än idag.

Det skulle dock dröja några år innan man kunde bygga huset. Efter att ha påbörjats hösten 1929 så kunde Klippan invigas Nyårsdagen 1931 av distriktsföreståndaren O. W. Genander.

Ölme kristna friförsamling – missionsförsamling – Equmeniakyrka firar i år 160-årsjubileum. Idag är Klippan i centrum för verksamheten, samt sommarhemmet Ölmeklint. Jubileet har blivit uppskjutet två gånger, nu planeras det för genomförande i september. Vi får hoppas på det!

Bröders gemenskap

I Svenska Missionsförbundets matrikel för 1920 – alltså för precis 100 år sedan – så finns det en lång rad av varianter på församlingarnas namn. Inom Värmlands och Dalslands distrikt så fanns det 161 församlingar som var anslutna.

Namnfloran är fascinerande – det senare nästan allenarådande epitetet missionsförsamling fanns det bara nio av: Arvika, Filipstad-Färnebo, Fröskogs östra, Gustafsfors och Bön, Holmedals norra, Håverud, Mellerud, Nykroppa och Skoghall.

De vanligaste är antingen missionsförening (77) eller friförsamling (45). Men det finns en lång rad andra: kristna friförsamling (7), brödraförsamling (6), Guds församling (4), kristna församling (3), Kristi församling (2) samt en vardera av sanna kristna missionsförening, kristna missionsförening, fria missionsförening, lutherska missionsförening och evangelisk-lutherska missionsförening.

De två senare brukar annars allmänt vara förknippade med EFS eller möjligen BV. Här hittar vi alltså Rudskoga lutherska missionsförening och Vike evangelisk-lutherska missionsförening (i Visnums socken). Ibland kan namnfrågan vara förknippad med legala hänsyn, som att lagfart på missionshuset fanns i ett visst namn som inte kunde ändras utan vidare.

Två särfall är ”Hagfors och Stjärnsfors församling” och ”Betlehemskyrkans församling”. Det förra förvånar, medan den andra är ju av den typ som vi känner idag – vanlig inom dagens Equmeniakyrka.

Det är att notera att nästan alla församlingsnamn innehåller sockennamn, även om en socken kan vara uppdelad som i Blomskogs övre, yttre och södra. Denna form av uppdelning är vanligast i Nordmarks härad. Det finns också bynamn som Sölje, Stömne och Björnö.

Det är tydligt att det finns något som vi kan kalla för ”territorialförsamlingsprincip” – även om missionsvännerna skulle protestera mot detta. Idag skulle nog många se Svenska Missionsförbundet (Missionskyrkan) som en utåtriktad och inklusiv rörelse – men läser man gamla minnesskrifter, åtminstone fram till 1940-talet, så är det ofta en viss slutenhet och exklusivitet som markeras, kanske som i senare tiders Pingströrelse. Att kalla sig för ”Guds församling i Frykerud” var en tydlig markering mot Svenska kyrkans Frykeruds församling.

Men bilden är långtifrån entydig. Medan en del missionsförbundare var mån om en ”konsekvent frikyrklighet” och gick ur Svenska kyrkan så fort det blev möjligt 1952, och på andra sätt markerade detta har andra tjänstgjort som kyrkvärdar, suttit i kyrkorådet, sjungit i kyrkokören och inte funnit anledning att göra skillnad.

Vi skall dock stanna för en ovanlig och för nutida människor säkert minst lika exklusiv och främmande benämning som slog rot på några ställen i Värmland och Dalsland. Det fanns sex församlingar i distriktet som kallade sig för ”brödraförsamling”. Två i Dalsland: Baldersnäs-Långed och Tösse, och fyra i Värmland: Nysund, Ransäter, Älvsbacka och Övre Ullerud.

Tre av dessa ligger alltså inom ett närliggande område. Eftersom vi inte förut lyft fram just Övre Ullerud, numera då i Forshaga kommun så kan detta vara ett bra tillfälle att göra detta.

Begrepp som bröder och broderskap har varit vanliga inom kristenheten. Det första och mest kända andliga brödraskapet är de 12 apostlarna, även om några av dem också var köttsliga bröder. Bibeln talar om Jesu bröder Jakob, Josef, Judas och Simon – även om den traditionella kristna synen är att Maria förblev jungfru så är dessas relation till Jesus då av annat slag.

Klostren blev också en plats för brödraskap, och i många sammanhang tituleras manliga ordensmän som ”broder”. Det har också funnits och finns ännu samfund som har ”bröder” med i sitt namn. Ett av de mera kända är de Böhmiska bröderna, som har rötter i den böhmiska reformationen på 1400-talet. På engelska kallas de Moravian Church. I början av 1700-talet fick dessa en koppling till greve Ludwig August von Zinzendorf och hans gods Berthelsdorf där de upprättade en koloni som kallades Herrnhut. Det är efterföljare till denna grupp som vi i Sverige kallar för Herrnhutare och som det idag finns två fristående församlingar i Sverige som är direkta arvtagare till denna rörelse: Evangeliska Brödraförsamlingarna i Stockholm och Göteborg. De är fristående men inte frikyrkliga, eftersom de verkar inom Svenska kyrkans ram och pastorn är prästvigd i Svenska kyrkans ordning.

En mycket omtyckt sång i väckelsens kretsar är ”Med Gud och hans vänskap”. Det är den enda psalmen som finns med dubbelt i Svenska psalmboken, både som nr 59 och som nr 720 i 2003 års tillägg (en längre version med åtta versar). Den är skriven av väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius (1816-1868) och tonsatt av Oscar Ahnfelt (1813-1882). Den första versen lyder: Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord, samt bröders gemenskap och nådenes bord, de osedda dagar vi möter med tröst. Oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, den trofaste Herden, vi känner hans röst.

Om ni vill höra hur det låter, så kan ni lyssna på Lutherska missionskyrkans kör i Göteborg.

Herrnhutismen har starkt påverkat svenskt kyrkoliv och är en av föregångarna till den stora 1800-talsväckelsen. Kanske var det detta som gjorde att väckelsefolket i Övre Ullerud valde benämningen ”brödraförsamling” när de bildade eget 1878. Så här gick det till, enligt berättelse i 50-årsskriften 1928.

Att från början ingen tanke förefanns bland missionsföreningens medlemmar att avsöndra sig från kyrkan och dess nattvardsbord torde vara tämligen säkert. Men runt om i landet började man vid denna tid alltmera samla sig kring de riktlinjer i församlingsfrågan, som företräddes av Svenska Missionsförbundet. Detta bildades som bekant år 1878 och samma år blev ock församlingens födelseår. Den man som i första hand tog initiativet till församlingens bildande, och vars namn under dess första verksamhetsår fast knutet vid församlingen var dåvarande ägaren vid Söderviks gård A. J. Edenholm. Han hade inköpt gården 1877 och nästan från första stund började han samla de troende i sitt hem till gemensam uppbyggelse. Huvudbyggnadens största sal å övre våningen lät han inreda till predikolokal, och här höllos nu möten varje söndag och övriga helgdagar. Predikanter kallades ofta av E. utifrån och själv predikade han vid mötena i hemmet och ute i bygderna.

Sammankomsterna å Södervik betecknas av de gamla, som voro med som mycket härliga och välsignelserika. Många voro ock de som från dessa möten mottogo intryck av livsavgörande betydelse. Man levde ju för övrigt då mitt uppe i en av de mäktigaste väckelsetider, som besökt vårt land.

Söndagen den 21 juli var man som vanligt samlad på Södervik. Redan söndagen förut hade Edenholm framfört tanken, huruvida man ej borde bilda en församling. Några ställde sig tveksamma, men de flesta voro av den åsikten att så borde ske och förklarade sig vilja ingå i den blivande församlingen.

Nu blev ock beslutet satt i verkställighet, och då från denna minnesvärda dag finnes protokoll och dess första paragraf avhandlar församlingens bildande, återges den in extenso.

”Den 21 juli 1878 sammankommo flera personer på Södervik för att samtala om bildandet av en kristen församling, som skulle inom sitt samfund upptaga alla som genom en sann tro på Kristus blivit Guds barn och som vilja lyda så långt de kunna förstå, allt vad Guds ord lärer även med avseende på ’dop och nattvard’. Efter åtskilliga samtal om nödvändigheten för Guds barn att återgå till det Apostoliska, nämligen ’att vara ett hjärta och en själ’ och att icke söndra sig i olika sekter och partier, såsom Baptister, Metodister, Lutheraner osv., emedan sådant strider mot Guds ord och hindrar den kristna verksamhetens framgång. Så förenade sig 10 personer till en kristen församling. Dessa 10 inbjödo flera Guds barn att ingå till dem och anmälde sig genast 33 personer, som alla var för sig avlade bekännelse om sin tro på Jesus Kristus. Emedan inga anmärkningar gjordes över deras bekännelse och leverne, utan man hade anledning tro att de voro Guds barn, blevo de allesammans intagna, varför församlingen på första dagen av sin tillvaro räknade 43 medlemmar”.

Namnet Brödraförsamling synes ha valts som en betoning av den kristna gemenskapen, man var inte en ”sekt” eller ett ”parti”. Det är värt att notera att en baptistförsamling redan fanns i bygden, grundad 1858.

Namnet ”brödraförsamling” kan ju i sig sägas osynliggöra kvinnorna. Idag vore namnet nog otänkbart, även om Evangeliska brödraförsamlingen bibehållit det. För Övre Ulleruds del ändrades benämningen till missionsförsamling 1935. Församlingens historia tog slut 2006, då den upplöstes. Då fanns det bara 9 medlemmar kvar. Två av tre missionshus finns kvar.

Källa:

Minnesskrift med anledning av Övre Ulleruds Brödraförsamlings femtioårsjubileum 1928. Utgiven till jubileumshögtiden den 18-19 augusti 1928. Kristinehamn 1928

 

De sista metodisterna i Karlanda

Detta inlägg anknyter till det föregående om metodismens framgång i Munkfors på 1870- och 1880-talen, men också till tidigare inlägg med Ulla Karlssons historik över metodistförsamlingen i Karlanda, första delen finns att läsa här.

IMG_3400
Metodistkapellet i Västra Bön, Karlanda. Bilden tillhör Maria Ekenstedt

Metodist-Episkopalkyrkan, som den länge kallades, räknade 1868 som sitt startår. Metodismen grundlades i England på 1730-talet av prästen John Wesley. Efter hans död blev resultatet en utpräglad frikyrka, som snart också fick fäste i Amerika. Den svenska metodismen har faktiskt starkare kopplingar till USA än till England.

Några metodistförsamlingar finns inte i Värmland idag. De gamla metodistförsamlingarna har upplösts. Den sista aktiva rena metodistförsamlingen som försvann var Åtorp, som tillsammans med Svartå gick samman med Nysund-Rudskoga missionsförsamling 2013 och bildade Brokyrkans församling. Så hade också tidigare skett i t.ex. Kristinehamn, Filipstad och Säffle.

Idag är metodismen i Sverige en rörelse som mest är ett kyrkohistoriskt minne. 2011 blev den svenska metodistkyrkan en del av den nybildade Equmeniakyrkan tillsammans med Svenska Missionskyrkan (Missionsförbundet) och Svenska Baptistsamfundet. På de flesta håll har de lokala metodistkyrkorna gått samman med de lokala missions- och baptistförsamlingarna. Nästan alla de vackra metodistkyrkorna som finns med på bild i kyrkans 100-årsskrift 1968 är idag sålda  och/eller rivna. Några av de som hyser levande församlingar är S:t Peter i Stockholm, S:t Jakob i Göteborg, Vårdklockans kyrka i Visby och Wesleykyrkan i Malmö (Limhamn). Klenoden Trefaldighetskyrkan i Stockholm är såld.

Varför blev det så här? Ja, i Värmlands del har förstås strukturomvandling och avfolkning spelat stor roll. När jag publicerade bloggartikeln om Munkfors och länkade i Facebookgruppen ”Munkfors” fick jag många positiva kommentarer, bl.a. skrev flera ”där har jag gått i söndagsskola”. Men i sekulariseringens 1950- och 1960-tal, var steget alltför stort från att delta i söndagsskolan eller att vara med i Epworthföreningen (så kallades, efter John Wesleys engelska födelseort, metodisternas ungdomsverksamhet) till att gå in och bli medlem i församlingen – för övrigt var själva medlemskapet resultatet av en process, det var inte bara att anmäla sig.

Det gjorde att medelåldern i de kvarvarande metodistförsamlingarna kom att bli allt högre, många medlemmar var födda före 1920. Det var inget fel på fromheten och hängivenheten för metodismens sak, det kan man se i t.ex. tidningen Svenska Sändebudet så sent som i början av 1990-talet.  Men i slutet av 1900-talet resulterade det i en lång rad nedläggningar och kyrkoförsäljningar.

Med sin liturgiska tradition så har inte heller steget till Svenska kyrkan varit så stort för metodisterna, flera pastorer har mottagits som präster i Svenska kyrkan. Den ekumeniska gemenskapen har säkert gjort det svårt att upprätthålla de gamla skiljelinjerna mellan samfunden.

När Equmeniakyrkan bildades valde några få församlingar, som i Östersund och Laxå, att stå utanför och istället bilda ett distrikt till den finlandssvenska Metodistkyrkan. Det har också bildats några fler ”purmetodistiska” gemenskaper i Sverige. Distriktsföreståndare är pastor Nils-Gustav Sahlin, som bor i Helsingfors men som tidigare varit pastor i Munkfors och Säffle.

I Karlanda hade det redan 1884 bildats en metodistförsamling. Det var ovanligt med metodistförsamlingar på rena landsbygden, ofta fanns en koppling till bruksorter och städer. Men Karlanda var inte unikt i Värmland, det fanns också landsbygdsmetodism i Glava, och i sydöstra Värmland i Nysunds och Visnums socknar.

Karlanda upphörde som egen församling 1970, och blev istället en utpostverksamhet till Arvika metodistförsamling. Under 1970-talet skrev Arvika Nyheter vid några tillfällen om verksamheten i Karlanda. Vid Allhelgonahelgen 1977 fick metodistkapellet finbesök, av biskop Ole E. Borgen (1925-2009), biskop för Metodistkyrkan i Norden 1970-1989. Medverkade gjorde också pastor Kjell Nilsson, komminister Esse Dahlin och Karlanda kyrkokör.

AN 771109 Karlanda metodistDet kan ha varit så att biskop Borgens besök var den sista, eller åtminstone en av de sista gudstjänsterna i kapellet. Det fanns dock framtidsdrömmar, man behövde 5000 kronor för en upprustning av kapellet. Siffran verkar oväntat låg, även med tanke på inflationen.

Bara en dryg månad senare, den 14 december 1977, gör Arvika Nyheters reporter Nils Norlén ett reportage och intervjuar Olov Kristiansson (1898-1980). Han är ”den siste metodisten i Karlanda”, även om det finns två medlemmar till, som är gamla och har flyttat.

Det är en sorglig bild, nu klarar han inte att skaffa ved och det behövs inte längre när kapellet inte används vintertid, eller knappast alls. Något riktigt svar på varför det blivit så illa har inte Olov Kristiansson, men han tänker inte heller gå över till någon annan församling, även om han gärna besöker deras gudstjänster. Fondtavlan från Västra Bön kom att flyttas till missionshuset i Hämnäs, som numera är Karlandas församlingshem.

Men den allra sista metodisten torde ha varit Anna Lundgren (1901-1989). Om henne skriver ovannämnde Nils-Gustav Sahlin i en artikel i Svenska Sändebudet i samband med hennes bortgång:

Anna var uppvuxen i ”kapellet” och den lilla församlingen där. Hon blev frälst vid 19 års ålder 1920 och var sedan en trogen medlem av församlingen och kyrkan i hela sitt liv. Eftersom hon var den sista i församlingen hade hon väldiga bekymmer för det gamla kapellet, som bara stod och förföll innan det blev sålt. Många samtal blev det med distriktsföreståndare, expeditionsföreståndare m.fl. innan försäljningen blev klar. Anna kände sitt ansvar.

Bekymmer hade hon också hur den lilla pensionen skulle räcka till. Tiondet tillhörde ju Herren, och det skulle församlingen ha, men så fanns det så mycken nöd i världen för övrigt… Ett namn som ganska flitigt förekommer i olika redovisningar var Anna Lundgren, Årjäng. Det saknas nu. Hon var ett bevis på stort offersinne. Anna hade levande tro, som bar henne genom alla prövningar och svårigheter. När människor bekymrade sig för att hon bodde ensam och isolerat vid så hög ålder, och undrade om hon var rädd att någon skulle komma och göra henne illa, brukade hon svara: -Jag är inte ensam, jag har ju Jesus. Han har lovat vara med mig och beskydda mig.

Det var alltid högtid att komma till Anna. Något av det finaste jag varit med om var att fira nattvard tillsammans med henne. Hon ville så gärna få nattvarden av ”sin pastor”, dvs någon från Metodistkyrkan.

Kapellet i Västra Bön blev till slut sålt och användes av Olov Kristianssons son Bror som lager för dennes rörmokeriverksamhet. Då gjordes en tillbyggnad på östra sidan. Sedan såldes det till en norrman som använde huset som fritidsbostad.

Denne norrman gick ur tiden, och vid vårt besök i april 2019 så var kapellet i ett mycket dåligt skick. Maria och Bengt Ekenstedt har sitt fritidshus som närmaste granne berättade att det just nu är okänt vem som kan anses som kapellets ägare eftersom den avlidnes broder var helt ointresserad, men det var samtidigt omöjligt att få kontakt med brodern genom att norska bouppteckningar inte är offentliga handlingar. Maria Ekenstedt är för övrigt barnbarn till Olov Kristiansson.

PS

Hur är det då – finns det metodister idag? Ja, ungefär 80 miljoner medlemmar finns i kyrkor anslutna till World Methodist Council. På Tonga i Stilla Havet är Free Wesleyan Church det största samfundet och har haft tidigare haft status som statsreligion. Och många kända metodister finns det – ni får se hur många ni känner igen… (de flesta bilderna från Wikipedia)

Detta bildspel kräver JavaScript.

De första metodisterna i Munkfors

Nedanstående berättelse finns bevarat i en maskinskriven kopia i Värmlands museums arkiv, Karlstad. Där har den troligen hamnat i samband med Värmlands museums inventering av missionshus och andra frikyrkobyggnader i Värmland vid denna tid.

Eftersom de ger ett intressant inifrånperspektiv på metodismens framväxt i Munkfors så är det väl värt att återge hela berättelsen. Berättelsen är nedskriven på 1930-talet och renskriven 1958.

Det är värt att notera att det kapell som Stålhandske skriver om, låg på platsen för nuvarande Munkfors kyrka. 1917-18 revs gamla kapellet och blev stommen i metodistkyrkan på Kapellvägen 7 som revs 1994. Delar av inredningen finns bevarad på Museet Gamla Bruket i Munkfors.

V609_15_785
Munkfors metodistkyrka, byggd 1918, riven 1994. Foto: Birger Göransson. Från Värmlands museums bildarkiv

Några minnen från metodismens genombrott i Munkfors berättade av klensmeden Petter August Stålhandske *1858 4/1 †1939 13/1

Avskrivet efter Stålhandskes handskrivna manuskript, vilket är skrivet å värmländska /munkfors-dialekt/. Renskrivet och översatt till svenskt skriftspråk av brukstjänsteman Hans Kjellgren, Munkfors, maj 1958.

 

Några 60-års minnen

Påskhelgen 1872 kommo två bröder från Persberg till Ransäter för att besöka sina släktingar där. I deras sällskap var F. U. Liljegren. Han började att först predika i Västanå. Folk kom från alla håll för att höra på honom. Han kom även hit till Munkfors och var han kom samlades mycket folk. Han predikade med ande och kraft och många blevo frälsta och lyckliggjorda. De ropade ”Pris ske Gud” och ”Halleluja”. De gamla kristna gladdes åt hans predikan. Men så kom ryktet att han var metodist.

Då några av de troende gingo från en predikan talade de om att han var metodist. Då skulle skollärare Thegerström säga ”Är han det då är jag det ock. Men annat blev det, då det blev klart att han var metodist. Då började Thegerström på alla sätt motarbeta både honom och metodismen i sin helhet och menade, att det var en villolära de kommo med.

Jag gick då sista året i skolan. Det var vanligt att Thegerström hade bibelundervisning. Så en förmiddag valde han Pauli 2:dra brev till Timoteus, 3:e kapitlet, om villoandarna som skulle komma. Särskild utläggning gjorde han över den 6:te versen och så sade han, att en sådan ha vi här nu. Sedan frågade om vi varit och lyssnat på honom. De som gjort detta tego, men vi som icke hört honom svarade nej. Då bad han oss på det vänligaste allesammans att icke besöka hans möten, för han var rädd att vi skulle bli förvillade. Men jag för min del tänkte, att den personen skall jag vilja både se och höra som Du målar på ett sådant sätt, för det måste vara en besynnerlig människa. Då rasten kom frågade jag de som hört honom, huru han var och de svarade, att det är en som predikar med kraft. Då steg mitt intresse ytterligare och fårgan blev var han skulle predika härnäst. Svaret blev att detta skulle ske till kvällen på Skavanäll (en plats utom bruket). Då var beslut och handling ett. Vi blevo överens om både gossar och flickor att vi skulle gå dit, vilket vi också gjorde.

Framkomna till platsen var stugan till trängsel fylld av folk. Som jag var liten och framför allt ville se den besynnerligt utmålade predikanten gjorde jag som småpojkar i allmänhet: trängde mig fram till honom. Där blev jag stående utan att komma någonstans och blev så intresserade att det ej föll mig in att önska någon annan plats. O, vad de få metodisterna sjöngo med hänförelse och sedan vilken hänförande och trosfrisk bön av predikanten. Mitt unga hjärta blev så intaget av den och av den person, som framförde den, så jag gjorde jämförelse med honom och Stefanus, som han var målad i bibliska historien, då han blev stenad. Ja, jag var så hänförd i mina tankar att jag liksom väntade att stenarna skulle komma över honom.

Efter den trosfriska bönen kom en andekraftig predikan. Jag minns ej texten men att han talade om full fri och närvarande frälsning, det minnes jag. Hans tal, tyckte jag, var till hjärtat gående. Han framställde sin predikan i frågoform. Jag väntade att de gamla skulle svara, men då han framkastat frågorna besvarade han dem på ett ledigt och belysande sätt. Ja, efter det mötet hade varken präster eller skollärare kunnat övertyga mig om att metodismen var en villolära. Jag brukar säga, att då blev jag omvänd till metodistkyrkan fastän jag ej blev omvänd till Gud. Men då jag blev omvänd till honom och fick erfara frälsningens dyrbara gåva, då gick jag in i metodistkyrkan och det skattar jag mig lycklig över.

Vad metodistförsamlingen i Munkfors kan säga om pastor F. U. Liljegren är, att han hade en säker grund. Han blev utsatt för mycket motstånd och blev förbjuden att predika i hemmen. Det var t.ex. utlyst predikan i ett hem på en söndagseftermiddag, men så kom order från dåvarande bruksförvaltare Ljungberg att det ej fick bli någon predikan i hemmen. Predikan lev då på torget och då fick han predika för fyra gånger så mycket folk, som om han fått vara där det först var bestämt.

Folkskollärare Thegerström var och förblev hans hätska motståndare och även till församlingen i fortsättningen. Thegerström kallade hit tvenne statskyrkopräster, en från Sunnemo och en från Norra Råda, och lät uppbygga en talarestol vid torget, där de uttalade sina domar över villoläran, som de sade.

Ransäters kyrkoråd blevo även oroliga för villoläran. Den framdrogs för kyrkorådet och det blev förslag om kyrkorådsförbud. Det var uppe på tvenne stämmor, men den gamla hedervärda pastor Edén sade, att det skall vi ej göra. ”Är det från satan faller det av sig själv, men är det av Gud kan ingen hindra det”. Han lugnade dem, men det var ett par av ledamöterna som icke kände sig tillfredsställda med minde än att de skulle försöka.

Ett möte för F. U. Liljegren var utsatt hos en bonde i Jonsbol en söndagsafton. Ledamöterna gingo till honom och sade han icke fick öppna rum för den där villoläran. Bonden svarade, att det är mitt hus och gård och här får han predika så mycket han vill, och därmed fingo de avlägsna sig.

Att pastor Edén förstod att metodismens verksamhet var ett verk av Gud det fingo vi erfara. Han försökte aldrig att på något sätt trakassera oss utan var vänlig och god när vi kommo i beröring med honom.

År 1880 voro vi ett 20-tal, som enligt dissenterlagen infunno oss personligen för att utträda ur statskyrkan. Pastor Edén visade sig även då vänlig och human. Han sade, att han hade ingen rätt att hålla något förhör med oss men, som vi varit hans medlemmar, vore det ändå roligt att höra våra bevekelsegrunder till detta steg. Pastor Öjerholm började redogöra orsakerna härtill men då sade pastor Edén ”att Öjerholm, som är församlingens pastor, har allt klart för sig, det förstår jag, men det är församlingsmedlemmarna jag önskar höra.” Då redogjorde ett par av de äldsta bröderna orsaken härtill varför vi önskade utträde. Pastor Edén sade då att han respekterade vår handling för att stå med en fot i vardera församlingen tyckte han ej var rätt. Sedan tryckte han våra händer och med ett ”Gud välsigne Eder” tog han avsked av oss. Det är icke på många ställen det gått så lugnt ill.

Oaktat det stora hat och motstånd metodisterna rönte, gingo de dock segrande fram och Guds välsignelse har alltid vilat över församlingen.

Allt ifrån den predikan jag skildrade i början av denna redogörelse har jag haft ett stort intresse för församlingen, men det gick några år innan Gud fick frälsa mig. Jag var som ungdomen i allmänhet: älskade synden och världsliga nöjen mer än Gud, bara skämt och lek och fortsatte på syndens väg. Jag kände andens maning många gånger men tystade densamma. Jag gick så långt att jag hånade dem, som talade vid mig om Gud och nödvändigheten av att söka min själs frälsning, då jag kom i min ensamhet. Sedan jag hånat, kände jag förebråelse i mitt inre och tänkte, att kristen skall jag bli, men jag var för ung. Jag tänkte att kristendomen var tungsint men den tanken försvann, då jag fick erfara frälsningen från synden. Då erfor jag en härlig glädje och en frid sådan jag inte förut kunnat ana.

Sedan F. U. Liljegren lämnade Munkfors uppmärksammade jag ej metodisterna så som förut. Det tycktes som de verkade i tysthet.

Pastor P. G. Bergdal hörde till de mera lugna men var helt hängiven Gud och kyrkan. Han anordnade bibelsamtal och förklarade Bibelns sanningar på ett lysande sätt. Han överbevisade många att metodistkyrkans lära var i överensstämmelse med Bibelns sanningar och en del av de gamla kristna slöto sig till församlingen samt blevo verkliga pelare inom densamma. Ja, de gamla talade mycket berömmande om honom och det arbete han nedlade för församlingens förkovran i det andliga livet.

Då jag redan har talat om det goda och starka intryck metodisterna gjorde på mig vid mitt första besök hos dem, då fick detta ej inverka på min frälsning. Emedan satan fångat mig i den tron, att jag var för ung att lämna mig helt åt Gud, hängav jag mig i syndiga nöjden, som då voro vanliga, såsom dryckenskap m.m. men min trånande ande kände sig aldrig tillfredsställd. Guds ande lämnade mig ej. Han talade ofta till mig på många olika sätt både sovande och vaken, och då jag blickar tillbaka på mitt liv, ser jag att Gud varit mån om min frälsning.

Så närmade sig den tid, då avgörandet skulle ske. Det var i slutet av november 1875. Himlen var spegelklar. Det var på morgonen. Jag var på väg till mitt arbete, icke med tanke på Gud utan blott med tanke på huru jag skulle skaffa mig trevligast på julen. Rätt som det var blev jag omringad av ett starkt sken, som jag aldrig förr eller senare skådat. Jag blev så förfärad, att jag nära nog dignade till marken. Jag hörde en röst tala till mitt inre: ”Vi förföljer du mig.” ”Jag är Jesus” hörde jag rösten. En tanke kom över mig. Inte kunde jag jämställas med Paulus, men så kom jag på den tanken att jag följt andens maningar den ena gången efter den andra, och då sade jag ”Herre fräls mig”. Detta gjorde Herren härligt. Visst blev det prövningar mången gång, men Herren hjälpte mig härligt igenom allt. Då man fått meddela andra vad man fått erfara, sedan man fått vittnesbörd om barnaskap med Gud och så gjorde även jag.

Som jag förut blev omvänd till metodistkyrkan, var det avgjort att jag vände mig till metodistförsamlingen, då Gud fick härligt frälsa mig, för att av dem erhålla stöd och uppmuntran, vilket jag också fick. Ja, det var glädjande för mig att under mina prövningar meddela mig med de gamla beprövade, vilka uppmanade mig att söka Gud av hela mitt hjärta med förvissning om att, om jag det gjorde skulle jag få erfara strömmar av välsignelse flyta till min själ. Detta fick jag också erfara.

Församlingens pastor var då F. W. Hahne, vilken uppoffrade sig helt åt Gud. Hans goda evangeliska predikningar och hela hans sätt visade att han var Gud hängiven och jag ansåg, att om han sagt ”Följ mig som jag följer Kristus” så hade jag följt honom. Ja, han hade allas aktning och förtroende och jag alltid upp till honom som min andlige fader.

Då jag erhöll full förvissning i min själ, att jag var ett Guds barn, gick jag på prov in i församlingen. Det var på aftonen första söndagen 1876 vid ett möte hos J. H. Hendriksson i Tallåstorp. Några ungdomar, och jag voro de första ungdomarna på platsen, som ingingo in församlingen, och jag minnes huru de gamla metodisterna jublade och med vilken hänförelse de sjöngo psalmen 387 ”Du kristne vän välkommen var till Jesus och hans trogna här” osv. Ja, nu hörde jag både Gud och kyrkan, vilket jag har glatt mig åt och gör så denna dag.

Då jag fick förvissning i min själ om, att jag verkligen var Guds barn, blev det angeläget för mig att studera Bibeln för att få säker grund att vila på och ordet blev ett ljus på min väg och en lykta på min stig och är det även denna dag. Pris vare Gud!

Då jag icke uraktlät att vittna om Gud och hans frälsande nåd, som jag erfarit, fick jag mycket mån av mina kamrater, mest för att jag slöt mig till metodisterna. De ansågo det vara det vansinnigaste jag kunde ha gjort. Min förman sade, att blir du metodist så skall jag tjärbrå dig och stoppa dig i vattenhon. Ja, han höll länge på med hånet. Men så var det en annan man, som jag talade med på morgonen, då jag mötte Gud, och för honom omtalade jag hela tilldragelsen. Han sade då, att du måste förstå att det är Gud, som talat till dig, lyd nu den rösten och sök på allvar så kall du erfara att du blir lycklig. Jag har själv varit en kristen och då var jag lycklig. Nu är jag en avfälling, vilket är sorgligt. Den personen var min hjälp många gånger. Det tycktes som om han hade sitt vakande öga på mig.

En dag höll min förman på att som vanligt håna mig, men det såg den först omtalade personen och då brast dennes humör lös. Han kom med fart och sade, att nu har jag sett det här länge nog och om inte du ger dig med att vara elak mot pojken, för att han blivit kristen, så kall jag lära dig hut. Pojken har ju så förändrats till det goda så varje person ser det. Han har aldrig varit så lydig och påpasslig mot dig som nu. De andre urskuldade sig med att han ej gjort mig något ont, men fick svaret att visst har du det. Det har både jag och de andra sett och nu anhåller jag att du blir snäll mot pojken och jag ger mig med icke mindre du blir det. Jag kan verkligen säga att han blev snäll mot mig och vi blevo sedan de bästa vänner.

Jag har mången gång tänkt på den personen, som, utan att bekänna sig att vara kristen, kunde lägga sig ut för mig. Nog hade han något av kristussinnet kvar i sitt hjärta. Ja, den personen lever i kärt minne ännu fastän 50 år förflutit.

Mina kamrater sökte även förleda mig till avfall på flera sätt. En gång kommo de överens om att hissa mig för att blivit metodist. Detta för att pröva mitt humör. Jag var nämligen känd för att ha ett hetsigt sådant. De hissade mig riktigt kraftigt och mycket länge. Under tiden bad jag till Gud om råd och hjälp att segra i frestelsen, så att jag på intet sätt skulle ge uttryck åt min vrede och det gick härligt för mig, då de släppte mig. Jag var lugn som om ingenting hade hänt och frågade helt lugnt vad de hade för mening med tilltaget. De svarade ingenting. Det var den sista ansträngningen de gjorde för att få mig på fall. Ifrån den dagen har jag ej annat än gott att säga om dem. Att det blev några speglosor ibland var ju ingenting att räkna med. Vad som gjorde mig segrande i sådana prövningar var, att jag övade flitigt böneumgänge med Gud i arbetet och var jag gick och stod.

Då kvällen kom, och vi gossar fingo samlades hos de gamla bröderna J. Svensson och A. Edberg i deras vilorum, hade vi härliga stunder. De gamla bröderna uppsände brinnande böner med och för oss, och vi unga bådo i barnslig enfald, att Herren skulle hjälpa oss i prövningarna. Ja, de mötena voro för mig av oskattbart värde. Där började jag att bedja högt till Gud, vilket hjälpte mig att bli frimodig i fortsättningen både i bön och vittnesbörd. Men jag hade en stor rädsla för att bli en avfälling, så jag kan gott säga att jag bad både natt och dag om att Gud skulle bevara mig från fall. När jag lade mig på kvällen, bad jag till Gud, att han skulle bevara mig, så att jag ej skulle sova bort vittnesbördet om barnaskapet med sin Gud. På morgonen, då jag vaknade, frågade jag mig om jag äger andens vittnesbörd nu, och det gjorde jag verkligen. Pris ske Gud för allt! Jag har tänkt, att då man är så rädd om sin själ kan man icke säga som David ”Jag har min själ i dina händer”.

Det var en sak till som gav mig kraft och det var Guds ord. Jag läste Bibeln flitigt och den blev kraftkälla för mig, som den varit och ännu idag. Så köpte jag tre böcker, vilka voro mig till stor hjälp till stor hjälp. Den första var ”Den Helige Andes verk”, den andra ”På tröskeln”, den tredje ”Livets stig”. Dessa voro även till god hjälp och ledning för mig och jag vill varmt rekommendera dem till nyomvända.

Ja, det var gott för mig att ordet lärde mig att veta vart jag skulle gå, då frestelserna kommo: fly till nådastolen och få kraft. Ja, den platsen har varit och är en god tillflyktsort för mig ännu. Pris ske Gud Halleluja!

Jag minnes, huru jag ändå längtade efter lördagskvällen och söndagen, då jag på lördagskvällen fick samlas med de gamla beprövade syskonen på klassmöte och alla omtalade sina erfarenheter under den gångna veckan. En del hade sorgliga, en del glada erfarenheter. Det var välsignade stunder, då man inför Gud och sina medsyskon fritt kunde bekänna sina synder och sådant som tyngde själen. Många gånger hände att en och annan var djupt bedrövad och hade blivit sargad i striden, men då blev det ett varmt bönemöte för dem.

På den tiden kunde man även på besök av ogudaktiga på klassmötena och ofta hände det, att man fick bedja till Gud med dem. De blevo också frälsta och lyckliga. Ja, klassmötena voro härliga möten och jag önskar att de kommo tillbaka och bleve lika trosfriska nu som då.

Klassledare voro A. Edberg, S. Hedgren, J. H. Hendriksson och J. Svensson. Dessa bröder voro goda bröder och väl bevandrade i Bibeln. Därför voro de också lämpliga klassledare. Broder A. Edberg var så att säga en solskensmänniska. Han sökte alltid att hålla mötena i en glad och hoppfull stämning. Ja, han ville att vi alltid skulle vara i en jublande stämning.

Broder S. Hedgren var mera lugn och allvarlig. Han var helt förtrogen med Bibelns sanningar och hade rika kristliga erfarenheter, så vi unga fingo lära mycket av honom. Då han ledde mötena, kunde han vid varje bekännelse tillämpa ett bibelställe, som passade in på bekännelsen, och anknöt till detsamma några till hjärtat gående allvarsord. Vi unga ansågo honom som en fader i Kristus.

Broder J. H. Hendriksson var mitt sitt älskliga och kärleksfulla sätt en man som fyllde sin plats. Det var även uppbyggliga möten, då han ledde dem. Han kunde gråta med de som gräto och glädjas med dem som voro glada. Han var väl förtrogen med Bibeln så att även han kunde tillämpa bibelställen avpassade för bekännelsen.

Jan Svensson var även han förtrogen med Bibeln och kunde göra mötena intressanta och upplyftande.

Ja, metodisterna voro i allmänhet väl förtrogna med Bibeln på den tiden. Det måste de vara för att kunna klara sig under den strid som försiggick, då det gällde att bevisa vad som stod skrivet och icke skrivet.

På den tiden hade vi härliga bönemöten ledda av dessa bröder. Rummen, där mötena höllos voro alltid fyllda med folk och mötena voro härliga för alla troende, vilka brunno av nitälskan för själars frälsning. Många själar blevo härligt frälsta på sådana möten. Ja, det var en härlig tid. Det var trosfriska böner och sångor sjöngos med hänförelse. Halleluja! De troende tycktes lita mer på Gud och hans närvaro än förhållandet är nu. Då hade bönemöten särskild dragningskraft och ingen ville försöka dem. Men hur är det nu? Oaktat pastorn leder mötena är det högst få som besöker dem. De ha glömt Pauli uppmaning ”övergiv icke de särskilda sammankomsterna”. Vi böra icke glömma det löfte Jesus givit oss i det han säger, att var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland Eder!

Jag har nu talat om bröder klassledare under den första tiden, men jag kan ej förtiga vår vördade bokförande skaffare Olof Lindberg. Han var en person med både hjärta och huvud kan man säga. Han var trogen i allt. Han var aktsam om församlingens ekonomi och skötte sitt uppdrag med stort beröm. Han var även bärkraften i församlingen på den tiden. Där hade pastorerna sitt hem kan man säga. Även de presiderande äldste och alla pastorer, som besökt oss, skulle bo hos broder Lindberg. Det blev aldrig tal om något annat. Han var alltid lika glad och vänlig samt hade en duktig gumma, som ej var borta i att göra det goda och aldrig var det brist i skafferiet. Ja, dessa båda voro Gud och församlingen trogna och hade ett uppoffrande sinne.

Om det ej var något möte på söndagsaftonen så styrde vi våra steg till dem och då blev det både bibelsamtal och bön innan vi gingo därifrån. Mor Lindberg var väl bevandrad i Bibeln och var en av de första kristna i Ransäter. Ävenså Lindberg själv.

Jag har nu talat om själva huvudpersonerna i församlingen, då jag ingick i densamma. Det fanns ju flera bröder och systrar, som voro Gud och församlingen hängivna och som gjort sig förtjänta av en minnesruna, men det blir alltför mycket för mig att nedskriva och alltför tröttande att berätta.

Som jag omtalat mitt inträde på prov, kanske ni undra, om ej kom något längre. Ja, ära vare Gud! Jag kom längre fastän det ej gick så fort som bröderna i kvartalskonferensen önskade. Då presiderande voro här på fjärde kvartalsmötet, blevo vi, som gingo in på prov i januari, rekommenderade till intagning, men det var ej presideranden I. P. Larsson med om. Han sade att ”vi skulle ej bryta disciplinen, bröder, utan de få stå sin provtid ut”. Sedan fortsatte han ”Så bedja vi Gud för dem och Ni omhuldar dem på bästa sätt och äro de verkligt omvända till Gud få vi behålla dem. Nästa gång som jag kommer, skall jag intaga dem i församlingen.” Därmed fick det bli. Vi fortsatte alltså i församlingen och togo livlig del i alla möten och tillväxte i håg och kraft för Gud och Sonaren.

Jag har även minnen från denna tid, huru glada vi voro att få vår kära pastor Hahne tillbaka. Ja, vi julade. Jag gladdes även åt att läsa om förhandlingarna vid konferensen och särskilt var den fingo ha sina möten, nämligen i Carolina Redivivas högtidssal (i Uppsala). Icke visst jag riktigt var det var, men att det var en plats, som spridde ett klarare ljus över metodistkyrkan i Sverige. Till och med tidningarna började gå i en annan ton än förut. Metodisterna blevo ej längre ansedda som oförståndiga andliga svärmare utan som ett folk, som tagit kristendomen på allvar. Ja, så förflöt sommaren och hösten med sina olika skiftningar samt första kvartalskonferensen.

Det var ovanligt att vid sådana ha kärleksfest. Det blev så även nu men av ovanligt slag, nämligen på vatten och bröd. Visst såg och kändes det besynnerligt, men det vill jag säga, att aldrig har jag erfarit andens närvaro så kraftigt på någon fest, som den jag kände på densamma. Det var I. P. Larsson som ledde den. Ja, vi kunde av litet, åstadkomma härliga stunder med Gud.

På den konferensen blevo vi åter rekommenderade och då mötte det inget hinder. Det var den 4-5 november och på söndagen skulle intagningen ske. Som det ofta sker vid viktigare stunder i vårt liv, då det avgörande tillfället kommer, man liksom drag sig tillbaka, så kom det också över mig, at jag skulle vänta till en annan gång. Det gjorde, att då jag blev meddelad att jag var rekommenderad, jag svarade, att det får vara denna gången. Det gjorde gamla bröderna modfällda.

Men A. Edberg var säker på att jag skulle ingå i församlingen. ”Du orkar ej låta bli och det blir en härlig dag, när du och de andra ungdomarna gå in i församlingen”. Då vi, som voro rekommenderade, skulle skiljas åt, frågade de mig, om vi ej skulle gå in. På det svarade jag, att det skall ni ej fråga mig utan eder själva, för jag är ingen ledare för er, och får jag ett fast beslut att ingå i församlingen gör jag det, även om jag blir ensam. Därmed sade vi varandra god natt men O. A. Lindberg gjorde mig sällskap mot mitt hem. Vi hade ett allvarligt samtal om vad vi skulle göra i den omtalade saken och vi voro ense om, att vi ej kunde lämna församlingen, för den var oss kär. Vi ansågo det orätt att dröja, då vi voro välkomna till densamma och de visat ett sådant intresse för oss, så vi gingo ner i en backe, där vi varit många gånger förut, och bado till Gud och bad honom göra oss vissa i vårt sinne angående saken. När vi stodo upp, voro vi förvissade om, att nu var den rätta stunden och då vi skiljdes togo vi varandra i hand med beslut om att i morgon sluta oss till församlingen. Detta gjorde vi och de andra ungdomarna följde vårt exempel.

Det var den 5 november 1876 och vi voro 6 ungdomar, som blevo intagna på samma gång. Det var jubel i församlingen den dagen. I Munkeruds skolhus var det packat med folk, som det alltid var vid I. P. Larssons besök. Den dagen står kvar som ett kärt minne ännu i dag av oss sex som då ingingo i församlingen här. Av oss 6 ha två blivit hemförlovade till de eviga fridsboningarna för flera år sedan, två leva i Amerika och tillhöra metodistkyrkan där, en lämnade oss.

Mitt minne ilar ofta tillbaka till denna glada och lyckliga tid, då vi voro tillsammans i församlingen, som då var ett hjärta och en själ. Och vilken kärlek det rådde mellan pastorn och församlingen. Församlingen bestod då av ej mera än 36 medlemmar, men det kunde sägas om dem, att de voro ett hjärta och en själ. Pastor F. W. Hahnes tid var en lycklig tid. Många blevo frälsta och slöto sig till församlingen.

År 1877 blev det en större väckelse, vilken började på nyårsdagen på kvällen vid I. P. Larssons besök. Att det på den tiden var hunger efter Guds ord var bevisligt. Predikan av Larsson var utsatt till klockan 6 på eftermiddagen, men då det var ett förfärligt yrväder, tog han sig ej fram förrän klockan 8. Redan vid den bestämda tiden var salen till trängsel fylld och alla inväntade pastorernas ankomst.

När de kommo var det med stor svårighet de kunde tränga sig fram till talarstolen, men när väl I. P. Larsson kom upp på densamma, då kändes det, att han var fylld av den helige ande. Han predikade med hänförelse och glöd. Ämnet för hans predikan var ”du gjorde väl i att du kom”. Det var alltid värme i hans tal och Guds ande verkade kraftig på alla närvarande. Hans sed var, att efter predikan fråga, om det var någon som önskade bliva Guds barn så skulle de uppsträcka en hand och han ville då bedja med dem. Så var det även nu och många blevo härligt frälsta och gingo sedan in i församlingen och blevo verkligt goda medlemmar där. Väckelsen fortsatte hela vintern. Ja, det var en härlig tid vid Munkfors.

Men så närmade vi oss årskonferensen och började bli oroliga för att vi skulle mista vår kära och av alla högt värderade pastor. Detta blev ock bekräftat å konferensen i Karlskrona den 13-18 juni, då F. W. Hahne blev förflyttad till Bjuv och Råå. Han lämnade oss i juli och det var stor sorg i församlingen vid hans avflyttning. Hade vi kunnat tvinga honom kvar, hade vi nog gjort det men vi fingo finna oss i den ställning vi blevo.

Efterträdare blev F. J. Svenborg, en mycket begåvad talare, som drog mycket folk till sina predikningar, men att han ej ägde Hahnes Gudsfruktan fingo vi snart erfara. Han hade en mycket dålig moral och året därpå blev han utesluten ur kyrkan. Hans liv slutade illa. Vid hans fall var det många som spådde församlingens undergång, men Herren var med oss så att ingen slitning förekom inom församlingen. Vi fortsatte arbetet och Gud bekände sig till oss.

Vi fingo oss nu tillsänd en ung predikant J. M. Öjerholm, som verkade till stor välsignelse ibland oss. Han var en god talare och ägde god förmåga som sångare. Han bildade den första sångföreningen i församlingen. Denna sångförening fick stort beröm i samhället och församlingen växte under hans verksamhetstid. Så kom Amerikafebern och många lämnades oss för att bosätta sig där. Öjerholm lämnade oss 1880.

Hans efterträdare blev P. Jeppsson, vilken kom direkt från Skolan. Även han verkade till välsignelse. Som talare stod han ej högt, men han var en hjärtegod och sympatisk person. Gjorde hembesök hos alla utan undantag. Var därför älskad av både församlingsmedlemmarna och av utomstående. Även under hans tid utökades församlingen av de som blevo troende. Han var mycket originell till sin läggning. Då han varit i Amerika några år, hade han mycket att berätta därifrån. Talade med riktig hänförelse om den amerikanska andan och om kampmötena där. Försökte även anordna friluftsmöten fastän ej i någon större stil, men då vi hade sådana tycktes han vara i hänryckning. Då tog han av sig rocken och stod i bara skjortärmarna. Man kan säga att han predikade med både armar och ben. Ja, det var den amerikanska andan det! Hur han än uppträdde, var han älskad och avhållen av alla. Blev flyttad härifrån år 1882 till Bjuv och Råå och blev alltså den andre, som lämnade oss och flyttade till den platsen.

Efterträdare blev Johannes Nilsson. Även han lämnade många goda minnen efter sig. Han arbetade oförtrutet med att förkunna frälsningen genom Jesus Kristus till full och fri frälsning från synden och helighet i Herranom.

Under Nilssons tid blev vårt kära kapell uppbyggt, vartill vår kära patron Reinhold Geijer utverkade platsen och även tog livlig del under byggandet av detsamma. Han var församlingens bästa vän och hjälpte oss mycket i fortsättningen.

På hösten 1882 påbörjades med väg- och röjningsarbeten, vilket gick med hänförelse och många av de utomstående togo livlig del i arbetet. Mellan juldagarna 1882 framfördes virket till kapellet och allt gick med jubel. Ingen vägrade och allt gjordes gratis. Pastor Nilsson var både den förste och siste av pastorerna här som bestått sig med häst. Med denna fraktade han fram takspån till kapellet samt åkte på densamma till de många predikoplatserna, som vi hade på den tiden. Under hans tid blev kapellet färdigbyggt och nyårsdagen 1884 skedde invigningen.

Det var en härlig högtidsdag för oss metodister. O, huru vi jublade! Nu hade vi ett hus åt Herran, i vilket vi fingo samlas för att upphöja hans lov. Nu kunde vi av hjärtat utropa ”sparven har funnit sitt bo och svalan sitt näste, ditt altare Herre Sebaot!”

I februari samma år kallade församlingen dess grundläggare F. U. Liljegren, som då var i Gävle. Han kom och med sin vanliga hänförelse predikade han full och fri och närvarande frälsning och en kraftig väckelse utbröt. Många frälsningssökande omringade altarrundeln kväll efter kväll och många uppstodo och prisade Gud för härlig frälsning. Av de många som blevo frälsta gingo 32 st in i församlingen. En del togo av åt annat håll. Ja, den vintern var en härlig tid.

Sedan kom sommaren och årskonferensen. Då fick pastor J. Nilsson efter 2 års träget arbete bryta upp och lämna oss.

Till efterträdare fingo vi pastor C. A. Andersson. Hans goda sympatiska sätt och genomgående goda evangeliska predikningar vann hela folkets kärlek och aktning och det märktes, att han var den rätte mannen för Munkfors. Att det under första året ej blev någon särskild medlemsökning berodde på att det före hans ankomst varit en större väckelse och efter en sådan blir det liksom stagnation, för att de som blivit vunna skola bliva stadgade, vilket de blevo genom pastor Andersson. Han hade förmåga att leda dem rätt. De blevo fasta och rotade i Guds ord och hans andra år visade frukterna av detsamma. På vintern utbröt en härlig väckelse och många av de väckta slöto sig till församlingen. Den vintern var Rockberg hans hjälp. Han var då lokalpredikant i Filipstad.

Han blev avhållen och älskad av alla för sitt älskliga sätt och sitt hjärtevarma tal och predikan. Ja, vi finnas kvar här ännu, som ha honom i kärt minne. Detta var Anderssons andra år. Hans tredje år var även framgångsrikt, så man kan säga, att det var en av de härligaste tider vi haft vid Munkfors. Det var frid och endräkt i hela församlingen. Under hans tid blev kapellet målat och en orgel inköptes, som var betald vid inflyttningen tack vare herr Fredrikssons initiativ med insamling. Ja, Andersson utförde ett gott arbete här under sin tid. Så hade de tre åren gått och han måste enligt kyrkoordningen flytta, men ett är säkert, hade vi kunnat hindra det, hade vi gjort det. Med sorg måste vi lämna honom.

Hans efterträdare blev N. Lundbeck. Han kom direkt från Skolan som helt ung. Han lade ner sin hela energi i arbetet och lyckades bra under den korta tid han arbetade här, ett år. Flera slöto sig till församlingen under hans tid. Han var flitig att besöka de många utplatserna, som vi hade. Det var mera ansträngande här då än vad det varit några år.

Som han ej fick stanna längre fingo vi till efterträdare Emanuel Nilsson. Hon kan vi kalla metodismens banbrytare i Värmland. Hans rättframma sätt och eldiga hänförelse samt okonstlade framställning av både lag och evangelium i sina predikningar verkade till stor välsignelse inom församlingen, och under hans tid blevo många omvända till Gud och slöto sig till församlingen. Men det var också en rensningens tid inom församlingen. En del kommo till under väckelsetiderna, en del blevo borttappade, särskilt bland dem, som bodde på utplatserna, en del kunde ej träffas, så de måste uteslutas. Även den stora utvandringen till Amerika gjorde sitt till, att församlingen ej ökade som den tidigare gjort. Jag har orsak att säga, att han var älskad och avhållen inom församlingen och värderad utom densamma. Ja, han utförde en god predikares gärning och vi gamla ha honom i kärt minne. Hans tid bland oss var 3 år.

Hans efterträdare blev J. Johansson. Då fick församlingen så att säga, i det att hans fru predikade och var gärna hörd. Jag säger vi fingo två präster. Vi fingo även doktor, ty hon hade god insikt i läkareyrket och var till stor hjälp för de sjuka, och många prisade henne för hennes förmåga att hjälpa. Många blevo fullkomligt friska av hennes ordinationer. Ja, både pastorn och hans fru lämnade goda minnen efter den korta tid av ett år, som de vistades här. Orsaken, varför han kom att flytta så snart, var dunkel för oss. Det torde ha varit för att hon drev läkareyrket. Läkaren på platsen var hennes fiende, som hotade att anmäla henne för kvacksalveri. Själva sade de, att det var för kallt för hennes hälsa. De ville komma till södra Sverige, vilket de ock gjorde. De kommo nämligen till Bjuv och Råå. Det var alltså den tredje pastorn, som flyttade härifrån till samma plats.

Efterträdare blev L. O. Ring. Hans verksamhet kröntes med framgång. Han var den förste, som fick stanna i fyra år. Det tredje året var det en stor väckelse här, då många sökte frälsning. Många blevo också härligt frälsta och slöto sig till församlingen. Då ägde församlingen det största medlemsantalet det haft, men efter den stora väckelsen blev /här tar berättelsen slut/

Mission och Pingst i Holmedal

Holmedal01
Uppsals missionshus i Holmedal. Foto: Gilbert Svenson, Värmlands museum 1958

Jag kan inte avsluta denna enkla minnesteckning utan att nämna att även vår församling fått vidkännas söndringar de senaste åren, en följd av den Pingstbetonade förkunnelsen som förekommit och haft till följd att 12 medlemmar lämnat församlingen och gått till Pingstvännerna, men nu ser det dock ut som det stillnar av något och som vi hoppas att Gud må besöka oss med frälsning och föra oss på de vägar som hans välsignelse kan vila över oss, så är vår önskan och bön till Gud att när han till sist samlar in sin skörd en stor skara även från Holmedal må befinnas värdiga att stå inför tronen och sjunga Guds och Lammets lov i all evighet. Ske allt så.

Året är 1934 och Abel Nilsson i Breviken (1868-1945) har fått i uppdrag att skriva en 50-årsberättelse för den jubilerande Holmedals västra missionsförening. Abel hade varit församlingens ordförande sedan 1914 och var med om missionsföreningens bildande när han var 15 år gammal.

Men man kan förstås ana en stor sorg i veteranens ord över den splittring som präglat församlingen under dessa år. Matrikeln talar sitt tydliga språk även om Holmedal också är en utflyttningsbygd och en del av medlemsminskningen beror på utflyttning. Från 147 medlemmar 1920 så minskar medlemsantalet till 107 år 1930.

Pingstväckelsen slog rot i Holmedal på 1920-talet genom att holmedalingar som arbetat på andra orter gripits av budskapet och i några fall återkom till hembygden som evangelister. Två av dessa var Magnhild Olsson och Emma Gustavsson som deltagit i Smyrnaförsamlingens bibelskola. I maj 1929 samlades ”systrar och bröder” i baptistkapellet i Sollom och bildade en ”biblisk församling” för östra Holmedal, kallad Betaniaförsamlingen. Betania var ju en plats i det Heliga Landet där Jesu vänner Maria, Marta och Lasarus bodde. Tillsammans med Filadelfia så blev Betania ett av de mest populära namnen för nya pingstförsamlingar vid denna tid.

IMG_9859
Betania i Leverbyn i Holmedal är idag ett av de mest sorgliga exemplen på ett gammalt kapell som vanvårdats. Foto: Henrik Olsson 2018

1931 bildades också en pingstförsamling för västra Holmedal. Den fick namnet Filadelfia och ett kapell byggdes i Holmerud.

Att vara ”samfundsfri” var ytterst viktigt för den svenska Pingströrelsen vid denna tid. Det fanns ju inga samfund eller kyrkor i Bibeln, lärde Lewi Pethrus, utan enbart församlingar och ledningen var enbart Herrens. Denna syn var den vanliga inom Pingströrelsen ända in i vår egen tid, och ibland kan bli tydlig i tidningen Dagens insändarspalt. Istället blev Pingströrelsen ett nätverk av fria församlingar – även om det fanns ett mycket starkare informellt ledarskap genom Lewi Pethrus än vad t.ex. någonsin Waldenström eller Axel Andersson gjorde inom Svenska Missionsförbundet.

Abel Nilsson verkade inom Holmedals västra missionsförening. Även inom Holmedals östra missionsförening påverkades man av tidens rörelser.

När Holmedals östra firade sitt 100-årsjubileum 1986 presenterades en innehållsrik och välutforskad jubileumsskrift, visserligen i enkelt kopierat utförande, men förtjänstfullt producerad av förre distriktsföreståndaren Bertil Nordenstig. Han refererar ett ”allvarligt samtalsmöte” den 3 september 1933. Bakgrunden är den strid som varit inom Svenska Missionsförbundet, som refereras i Rune W. Dahléns doktorsavhandling i kyrkohistoria: Med Bibeln som bekännelse och bekymmer. Bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917-1942 med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfundsledningen, framlagd vid Lunds universitet 1999.

Axel Andersson (1879-1959) hade 1930 utsetts till missionsföreståndare och han var i mångas ögon en misstänkt person med en alltför liberal bibelsyn.

Ordföranden Anders Gustafsson hoppas i sitt hälsningstal [vid det ovannämnda mötet] att samlingen inte ”skall bli ett splittringsmöte”. Hårda ord fälls, men också kloka och försiktiga. Joh. Trell uttalade sin glädje över att mötet börjat i så god anda. Vi bör inte överge Missionsförbundet därför att det fått en tjänare som vi tycker är mindre lämplig. Sådant har hänt förr, men det har ordnat sig, tyckte Trell. Stefan Thuresson, som då var föreståndare, erinrade om hur det var då församlingen sökte anslutning till Missionsförbundet. ”Missionsförbundet var då den enda organisation som vilade på sådan grund att anslutning kunde komma ifråga. Den hade inga misstankar mot sig. Man borde genom handlingssätt visa sin inställning. Man borde dra in anslaget till SMF:s inre mission tills vidare. Åtskilliga beskyllningar för modernism hade framkommit i en del tidningar mot några av Missionsförbundets pastorer”. Men Elov Andersson menade, att det visat sig att många beskyllningar ”varit lögner”. ”Bäst att ej sätta tro till sådana beskyllningar som ej lämna något bevis för sin sanningsenlighet”. Och Joh. Kylander ”undrade om det är rätt att enbart låta kritikens gissel gå över Missionsförbundets ledning. Hur vore det att bedja lite mer för våra ledare?”. Emellertid beslutades om att en resolution skulle sändas till Missionsförbundet om att församlingen ville ”omringa och försvara vår gamla Bibel som varande Guds ord”.

Så långt Nordenstigs referat. Det fanns vid denna tid en strömning inom Svenska Missionsförbundet som kallades de ”pingstbetonade”. Redan 1929 hade Betesdaförsamlingen i Slottsbron lämnat Svenska Missionsförbundet men denna församling hade redan från början starka kopplingar till pingstväckelsen. Under perioden 1930 till 1936 lämnade 15 församlingar Svenska Missionsförbundet, men det är också viktigt att komma ihåg att under samma period välkomnades inte mindre än 89 nya församlingar vid generalkonferenserna. Det var dock på många håll som man upplevde ett medlemstapp åt pingsthållet.

Riksevangelisten Alex Olovson (1887-1954) betecknades som en av de ”pingstbetonades” ledare inom Svenska Missionsförbundet. Han var flitigt anlitad som seriemötestalare i Nordmarken. Han kom senare att lämna SMF och gå till Pingströrelsen. En annan ledande person var Frank Mangs (1897-1994) som dock aldrig lämnade Svenska Missionsförbundet, utan istället under en längre tid hade sin verksamhet i Oslo. Mangs kom att rota sig i Nordmarken efter andra världskriget, skaffade sig ett hus i Töcksmark vid Foxens strand och vilar nu på Töcksmarks kyrkogård.

Vad hände då sedan? Ja, i Holmedals socken så blev Betania och Filadelfia en församling 1983. Istället för att bevara de gamla kapellen beslutades att tillbygga den 1964 byggda pastorsbostaden nära Holmedals kyrka med en kyrkolokal, som stod klar 1993 och fick namnet Holmegården. Kapellen såldes.

De gamla skiljelinjerna började att blekna bort, både vad gäller att hålla på sitt, ”renlärigheten” och den starka pingstidentiteten. Naturligtvis förändrades också missionsförsamlingarna. I Nordmarken blev det också tydligt att även Svenska kyrkans församlingar och frikyrkoförsamlingarna kunde samverka på ett helt annat sätt. Ett exempel var den karismatiska konferensen som anordnades i Karlanda kyrka 1979. Det blev lättare att se vad som förenade alla kristna än vad som skilde dem åt, och samhällsomvandlingen med avfolkning och bättre kommunikationer gjorde också att det var både dyrt och opraktiskt att hålla sig med så många olika lokaler.

IMG_0984
Filadelfia i Holmerud står kvar, men har förvandlats till bilverkstad. Några minnen av byggnadens historia finns dock kvar. Foto: Henrik Olsson 2018

Men historien tar inte slut där. För de fem missionsförsamlingar som sedan 1956 samarbetat inom Holmedals södra missionskrets: Holmedals östra, Holmedals västra, Blomskogs övre, Blomskogs yttre och Trankil blev alltmera integrerade. Trankil och Blomskogs yttre uppgick i Blomskogs övre (Sundstabyn) och 2013 var det dags för ännu ett samgående, då de tre missionsförsamlingarna och pingstförsamlingen blev Equmeniakyrkan Holmedal-Blomskog. Idag används tre hus: Holmegården och missionshusen i Tången och Sundstabyn. Uppsal, Nordmarkens äldsta missionshus, såldes 2018.

Det är naturligtvis så, att de som var med om splittringsåren inte längre är i livet, men istället är nu deras barnbarn och barnbarns barn (i vissa fall) åter förenade i en församlingsgemenskap.

Ett minne från Gillberga kyrka 1878

gillberga
En tidig bild av Gillberga kyrka, kanske från omkring 1900. Foto från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild.

I Värmlands Evangelisk Lutherska Kretsförenings Månadsblad, februari 1918, publicerades följande berättelse, som utspelar sig vid Gillberga kyrka 40 år tidigare. Huvudpersonerna är Peter Fjellstedt (1802-1881) och Olof Berggren (1845-1917), då vice pastor i Gillberga och senare kyrkoherde i Norra Råda. Det är hämtade ur ett brev, författad av en Daniel Elovsson. I texten nämns att han hört Fjellstedt predika i Holmedals kyrka. Det är högst troligt, att det handlar om folkskolläraren Daniel Elofsson, född 27/11 1857 i Vrängebol, Karlanda och således vid tillfället 21 år gammal och lärarvikarie i By år 1878. Daniel Elofsson blev senare verksam som folkskollärare i Axberg norr om Örebro och avled där 15/9 1920.

Skildringen ger mycket intressanta kulturhistoriska inblickar av hur det kunde gå till när ryktet gick att en ”kändispräst” som Peter Fjellstedt skulle predika under väckelsens tidevarv. Jag vet inte heller hur ofta dagens präster predikar över Sakarja 3.

Som du varit vänlig nog att skicka mig 3 nummer av Värmländska kretsföreningens Månadsblad, skall jag till gengäld ur minnet återge, hvad jag minnes från en söndag vid Gillberga kyrka i juli månad 1878, då jag vistades såsom vikarie i By församling. Ryktet visste på lördagen den 14 juli förmedla, att den celebre doktor P. Fjellstedt skulle predika i högmässan i Gillberga kyrka på söndagen den 15 juli, äfvensom vid Gillberga brunn skulle tala på lördag afton. Doktor Fjellstedts frejdade namn såsom missionär, språkman och predikant utgjorde nog så stark dragning på den religiöst intresserade allmänheten i Åmål samt på Värmlandsnäs.

Till följd däraf anordnade Åmåls missionsförening en lustresa till Gillberga kyrka. Tvenne ångbåtar, lagom för kanalfart genom Säffle kanal gingo till Gillberga och lade till vid Säffle kanalbrygga kl. 7 f. m. Bland andra, som stego ombord, var äfven undertecknad. Sedan båtarna satts igång, uppstämde några unga flickor en sång, bland andra ”hälsokällan flödde ifrån nåden fram, när vår Jesus blödde uppå korsets stam” etc. jämte andra sånger. Sången upptog tiden från Säffle till Harfjorden, en sjö av omkring två mils längd ehuru av ringa bredd. Utkomna på Harfjorden fortsattes med uppbyggelseföredrag, som framsades af en ung distingerad predikant, säkerligen engagerad för ändamålet. Här förstod man att gifva de lustresande nyttig, andlig uppbyggelse. Efter psalmsång och bön, uppläste predikanten en text samt talade medryckande och uppbyggligt öfver densamma under hela färden öfver Harfjorden, som varade nära nog en timma. Alla ombordvarande voro idel öra. Framkomna till ångbåtsbryggan, blef det en fotvandring på nära en halftimme till Gillberga kyrka, dit de lustresande anlände vid halfelfvatiden.

Doktor Fjellstedt höll som bäst på med sin högmässopredikan med texten i Lukas 15 om den förlorade sonen. Templet var fullpackadt; såväl bänkarna som gångar och koret voro upptagna. Det blef icke möjligt för de ankomna omkring 600 ångbåtsresandena annat än vid ett eller annat fönster uppfånga några fragment af den helt säkert uppbyggliga predikan, som framsades med hänförande röstresurser, ehuru åldern, han var då omkring 76 år, gjorde sitt till, att han, doktor Fjellstedt, var mattare i sitt framställningssätt, än då undertecknad hörde honom i Holmedal i början af 1870-talet. Likväl kunde man uppfatta, huru den lärde doktorn målade syndens hemska afgrundsdjup, kostnadena af att lefva i synden, satans djupheter och list, då han vill fånga frälsningssökande själar. Han förskapar sig till en ljusets ängel, framsades det. Äfvenså framställdes nådens alltillräcklighet, som vida öfverstiger all synd samt att rättfärdigheten måste vara en genom tron tillräknad rättfärdighet. Det vore icke nog med den i oss af Guds ande verkade rättfärdighet, trons frukter. Framför allt målades Guds faderskärlek mot de förlorade barnen på det af Fjellstedt egna varmhjärtade sättet. Efter högmässopredikans slut, utdelade doktor Fjellstedt nattvarden. Bland nattvardsgästerna märktes pastor O. Berggren. Vid gudstjänstens i kyrkan slut tillkännagafs, att pastor Berggren skulle med anledning af de många lustresandes ankomst, vilka resande icke kommit i tillfälle att åhöra högmässopredikan, hålla bibelförklaring från stocklaget kl. 4 e. m. Detta tillkännagifvande väckte allmän belåtenhet. På slaget 4 samlades en väldig folkmassa, säkerligen ett eller annat tusental framför stocklaget. Här såg det ut lika mycket folk som på ett marknadstorg. Pastor Berggren ankom, prästklädd, tog plats på kyrkogårdens stocklag och upptog vers af psalm 46. Därefter uppsände han en brinnande bön, hvarefter texten Sakarja 3:dje kapitel om öfversteprästen Johosua, ”som kom från Babel, hade orena kläder på och stod och stod inför Herren och Satan stod på hans högra sida för att stå emot.”Berggren Olof 18450307-2

Nu följde en predikan, som så att säga kunde gå åhörarna genom märg och ben och följdes med spändaste intresse af den ofantliga åhörareskaran. Berggren lyckades den gången verkligen öfverträffa sig själf, och det vill icke säga litet, ty Berggren misslyckades aldrig, så vidt jag vet, i sina predikningar. Satans djupheter och konstgrepp, för att afhålla frälsningssökande själar från att mottaga Guds nåd målades mycket träffande äfvensom storheten af Guds oförskyllda nåd, väldig nog att öfverskyla de förfärligaste synder. Denna senare faktor framställdes på mycket träffande, trösterikt sätt. Med ett ord, det var en fulltonig förkunnelse af synd och nåd, framsagd i andens kraft och med det öfvertygande värmets glöd. Åtskilliga anknytningspunkter till högmässans predikan gjordes äfven. ”Kära go vänner, vänden Eder till Gud”, så lydde talarens varmhjärtade slutmaningsord till skaran, som med andlös spänning lyssnat till denna väldiga predikan, som varat jämnt en timme. Efter bön sjöngs 8:de versen af psalmen 46: ”Ty vare pris i evighet och nåd förutan ände” etc. I förbigående sagdt, synes denna vers varit Berggrens älsklingssång, ty den hörde jag honom sjunga vid många tillfällen, då han slutade sina predikningar. På nedresan till Åmål och Säffle tog undertecknad plats i den andra ångbåten, och där uppehölls målron öfver Harfjorden med en predikan öfver ett kapitel ur Pauli bref till romarne, af en predikant Vassberg, Åmål. Vid ångbåtsbryggan i Säffle skiljdes de lustresande åt, synnerligen belåtna med sin dag. Det var för undertecknad lätt att under påföljande vecka sköta skolundervisningen af den Fjellstedt-Berggrenska söndagen vid Gillberga kyrka den 15 juli 1878.

Daniel Elovsson

”Endast för tjänstebruk…”

Hur många medlemmar har de frikyrkliga samfunden i Sverige? Det var en aktuell arbetsuppgift för Frikyrkliga Samarbetskommittén 1949. Redan 1925 hade samarbetskommitténs medlemssamfund genomfört ett liknande projekt. Det omfattade då endast Svenska Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, men nu ville man försöka att kartlägga alla ”fria kristna samfund”.

I denna vida definition ingick förutom de tre nämnda också Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Örebromissionen, Svenska Alliansmissionen och Pingströrelsen men också Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. EFS är inte och har inte varit ett frikyrkosamfund men hade vid denna tid en rätt oklar ställning, relationen till Svenska kyrkan kunde skilja sig åt från plats till plats och EFS-föreningarna följde olika linjer.

Det bör tilläggas att de tre ursprungliga medlemmarna av Frikyrkliga Samarbetskommittén hade en lång tradition av att föra matriklar och noga hålla reda på sina medlemmar. Det finns noga förd statistik från första början. Inom andra samfund fanns andra traditioner. Pingströrelsen var inte någon samfundsorganisation utan där fungerade istället mer eller mindre formella nätverk som sammanhållande. Det fanns också på många håll en stark skepsis mot ekumenik, även frikyrkoekumenik, och det gjorde att medlemssiffrorna från pingstförsamlingarna kan vara osäkra. T.ex. så vägrade de båda pingstförsamlingarna i Malmö att ge någon statistik och de saknas helt i sammanställningen.

Andra samfund medförde andra statistikproblem. Inom Svenska Alliansmissionen fanns ett betydande antal församlingar i Småland, som var dubbelanslutna till SAM och SMF. Inom EFS fanns det både missions- och ungdomsföreningar, som en gång i tiden skilt sig åt men som vid 1950-talet i princip hade en likartad verksamhet.

Dessutom saknas Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner helt, liksom de närstående Östra Smålands Missionsförening. För Värmlands del så är det ju bara det förstnämnda som har betydelse. Även Adventistsamfundet saknas.

Undersökningen genomfördes åren 1950-1953 och folkmängdssiffrorna kommer från 1 januari 1952, årtalet för den första storkommunreformen. Eftersom man var medveten om siffrornas osäkerhet så försågs undersökningen när den gavs ut i tryck 1957 med noteringen: ”Endast för tjänstebruk och för användning inom de till Frikyrkliga Samarbetskommittén anslutna samfunden”. Ett visst hemlighetsmakeri rådde alltså. Men efter drygt 60 år så kan väl detta ha mist sin giltighet och det kan vara av intresse att presentera utredningens siffror.

Det som ger utredningen ett betydande värde är att ambitionen varit att kartlägga frikyrklighetens utbredning ner på kommunnivå. Då talar vi alltså om de kommuner som existerade från tidigt 1950-tal till tidigt 1970-tal.

Vilken kommun var då Sveriges frikyrkligaste? Ja, det var då Klevshult i Jönköpings län med 35,74% frikyrkomedlemmar. Den mest frikyrkliga köpingen var Bodafors med 29,04% frikyrkomedlemmar, följt av Sunne köping med 22,20%.

Den mest frikyrkliga staden 1952 var Örnsköldsvik med 25,07%, följt av Bollnäs med 20,62% frikyrkliga. Den minst frikyrkliga staden var Nacka med 0,21%, men det är som utredningen skriver tydligt att en del Nackabor tillhörde frikyrkoförsamlingar i den närbelägna huvudstaden.

Det fanns för övrigt ett stort antal landskommuner utan frikyrkliga, särskilt i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.

Hur är det med frikyrkligheten i Klevshult idag förresten? Ja, socknarna Fryele, Hagshult, Åker och Tofteryd ingår idag i Vaggeryds kommun och även där visar en snabb googling att förändringens vindar har blåst, gamla missionshus har sålts och församlingarna har omstrukturerats. Men fortfarande kan väl denna del av Sverige få räknas till ”Bibelbältet”.

Det är troligt, att siffran för Sunne köping är alltför hög, eftersom dit räknats alla medlemmar i missionsförsamlingen. Sunnes kommunala historia är något komplicerad. Det som vi idag känner som tätorten Sunne blev ett municipalsamhälle 1904 och den 1 januari 1920 utbröts detta ur den borgerliga kommunen och blev Sunne köping. 1952 sammanslogs landskommunen med Östra och Västra Ämterviks kommuner och denna kommun blev kallad för ”Stora Sunne”. Samtidigt fanns köpingen kvar och först 1963 blev Stora Sunne landskommun en del av Sunne köping.

IMG_0195
Missionskyrkan i Sunne. Foto: Henrik Olsson

Men i kyrkligt hänseende skedde aldrig någon uppdelning och inte heller inom frikyrkoförsamlingarna.

För Värmlands läns del så fanns det 1952 52 kommuner, varav 6 städer, 7 köpingar och 39 landskommuner. Eftersom vi intresserar oss för landskapet Värmland och några andra grannsocknar, som av historiska skäl har starka band till Värmland så har nedanstående tabell 58 kommuner.

Med reservation då för att siffrorna för Sunne köping och Stora Sunne är missvisande så ger ändå tabellen intressant information, med stark frikyrklighet även med nationella mått på många håll, särskilt i Nordmarken och delar av Jösse härad, och den svagaste frikyrkligheten i norra delen av Fryksdalen, övre Klarälvdalen och där Gustav Adolf ligger helt i bottenskiktet.

20180805_111302
Uvanå missionshus, beläget i Värmlands minst frikyrkliga socken Gustav Adolf. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Siffrorna nedan är först procent frikyrkomedlemmar 1952, därefter antal verksamma pastorer och slutligen antalet lokaler/missionshus/kyrkor.

 

Sunne köping 22,20 6 19
Töcksmark 19,86 1 12
Holmedal 13,46 7 21
Östra Fågelvik 12,65 1 5
Degerfors 12,23 7 10
Frykerud 12,10 2 5
Väse 11,28 2 14
Järnskog 11,05 2 9
Gunnarskog 9,96 3 13
Glava 9,81 2 11
Forshaga 9,79 4 5
Svartå 9,60 5 21
Årjäng 9,24 1 3
Stavnäs 8,95 3 14
Grava 8,78 2 8
Säffle 8,70 8 14
Kristinehamn 8,09 9 19
Arvika 7,98 7 16
Brunskog 7,86 2 16
Munkfors 7,70 3 9
Visnum 7,46 3 13
Värmlandsnäs 7,18 4 10
Lysvik 6,98 2 4
Köla 6,60 2 7
Stora Kil 6,14 3 9
Karlstad 5,96 10 9
Ed 5,85 3 5
Hagfors 5,74 4 8
Amnehärad 5,48 3 6
Nyed 5,26 3 12
Storfors 5,14 2 3
Rämmen 5,09 3 4
Fryksände 5,03 4 15
Gräsmark 4,98 2 10
Ekshärad 4,87 2 7
Svanskog 4,86 2 5
Sillerud 4,80 1 7
Ullerud 4,61 4 10
Karlskoga 4,51 8 17
Filipstad 4,17 4 3
Grums 4,17 2 3
Eda 3,87 3 10
Hällefors 3,44 2 4
Kroppa 3,38 2 3
Ullvättern 3,38 2 6
Gillberga 3,29 2 7
Norra Råda 3,27 2 7
Grythyttan 3,21 1 4
Hammarö 2,79 2 6
Norra Ny 2,76 1 3
Stora Sunne 2,51 4 10
Vitsand 2,43 2 4
Nor 2,09 3 7
Älgå 2,08 6
Värmlandsberg 2,00 2 9
Östmark 1,77 1 3
Finnskoga-Dalby 1,49 1 12
Gustav Adolf 0,35 1

Källa: De fria kristna samfunden i Sverige. En utredning. Frikyrkliga samarbetskommittén, tr. Falköping 1958.

Predikanten Carl Engström och väckelsen i Kila och Gillberga

I Värmlands Ansgariiförenings årsskrift för 1878 kan man under rapporten från Gillberga missionsförening läsa följande:

Under hembärande af lof och tacksägelse till den store Guden för de oräkneliga nådewälgerningar, som han äfwen under detta år låtit komma wår förening till del, wilja wi meddela en kort redogörelse för det förflutna årets werksamhet, hwilken såsom vanligt warit ringa. Herren vare lof att det likwäl icke är ute med oss!

Guds dyra ord har blifwit predikadt ibland oss af församlingarnas lärare, föreningens kolportörer samt Fost. Stiftelsens och Ansgariiföreningens resepredikanter, som hafwa besökt wår trakt. Herren ware högeligen lofwad för allt!

Fromheten och det stereotypa språkbruket hör till konventionerna kring hur man skall skriva i en sådan här årsrapport. Så här ser de flesta rapporterna ut från de värmländska missionsföreningarna, som trycks i Ansgariiföreningens årsskrift fram till 1879. Bakom formuleringarna finns också missionsföreningens största framgångsår men också början till den kris som skulle resultera i föreningens splittring. I centrum för denna stod en smålänning som bara verkade några få år i bygden men ändå satte spår för framtiden.

Gillberga missionsförening hade bildats 1861 eller 1862 och verksamheten omfattade de tre socknarna Gillberga, Kila och Långserud. Det var en av de många föreningar som hade bildats i Värmland från 1857 och framåt – den första var missionsföreningen i Karlskoga.

Väckelsen fick ett fäste i bygden genom kolportören och lekmannapredikanten Johannes Andersson, kallad Fjellstedts-Johannes, från Långserud som redan 1853 började leda konventiklar i Kila och Långserud. Det var alltså redan innan Fosterländska Stiftelsen för Evangelii Befrämjande, snart namnändrad till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) bildades 1856 i Stockholm.

En nyevangelisk väckelse

Väckelsen brukar kallas för nyevangelisk, genom sitt betonande av nödvändigheten av att omvända sig från sitt gamla syndiga liv, ta emot Jesus som en personlig frälsare och att leva ett helgat kristet liv. Den gamla sortens kyrkoliv med husandakt och regelbundna kyrkobesök ansågs otillräcklig. Väckelsen kom också att betona distansen mellan Guds folk, alltså de ”väckta”, och världen, det vill säga de ”sovande”. Ordet var centralt, både predikan och den egna bibelläsningen, men också god andlig läsning. ”Läsare” blev tidigt ett namn på rörelsens anhängare.

Verksamheten fick understöd av några präster som delade den i regel lekmannaledda väckelsens tankar. Några av dem var också påverkade av den schartauanska, kyrkliga väckelsen i Bohuslän och delar av Dalsland och kom genom sina placeringar runtom i Karlstads stift att forma väckelsens landskap. Bland dem kan nämnas Erik Berggren och Nils Gustaf Clarholm som båda hade placeringar i Gillberga pastorat på 1850-talet, och senare Olof Berggren, även han verksam i Gillberga. Kyrkoherdarna Gustaf Janzon och Anders Gustaf Viotti i Gillberga var också positiva till den nyevangeliska väckelsen.

Andra präster var uttalat negativa, bland dem kontraktsprosten Anders Lignell i Kila som med stor kraft sökte motarbeta den ovannämnde Johannes Andersson vid hans första predikoverksamhet i Kila 1853. För Lignell var Fjellstedts-Johannes bara en olärd dräng som trädde in på prästernas område när han predikade och gav andlig vägledning till folket.

Det finns uppgifter som tyder på att Lignell senare i livet fick en mer positiv inställning till väckelsen, och tre av hans döttrar kom att gifta sig med väckelseanknutna präster.

Missionsföreningar, som den i Gillberga, bildades med det syftet att samordna arbetet ute i socknarna, kalla kolportörer, ordna söndagsskolor och det som kallades för arbetsföreningar, senare i regel kallade syföreningar. Ordet kolportör betyder ju skriftspridare. Läsarna läste Bibeln men också andra andliga författare. Det var ofta skrifter av lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius som spreds, men också av Martin Luther och andra. Kolportören kom med tiden att bli alltmera av predikant, men titeln kolportör levde länge vidare som synonym till predikant.

Missionsföreningarna samarbetade på landskapsnivå genom så kallade ansgariiföreningar, där den värmländska, grundad 1865 var den allra äldsta. Det skulle dock dröja innan en motsvarande demokratiskt uppbyggd riksorganisation fanns. EFS var ännu en aristokratiskt präglad stiftelse i huvudstaden med lokala ombud i provinsen.

Men missionsföreningarnas uppgift var också att samla in pengar till den yttre missionen. 1866 påbörjade EFS mission på Afrikas horn. Tidigare hade svenskar arbetat för utländska missioner. En av de första EFS-missionärerna var värmlänningen Carl Johan Carlsson från Visnum.

Kolportörerna

Men åter till kolportörerna. Ett drygt årtionde senare så kom en kolportör att under en kort period spela en viktig roll i bygden. I flera sammanhang omtalas han bara med efternamn. Men trots att protokollen från Gillberga missionsförening tycks vara förlorade, så går det ändå att hitta lite information om honom, ”predikant Engström”.

Vid den här tiden hade väckelsen fått en ökad framgång i Värmland. Carl Olof Rosenius avled 1868, och hans mycket lästa tidning ”Pietisten” övertogs av en yngre präst vid namn Paul Peter Waldenström, läroverkslektor först i Umeå, sedan i Gävle. Genom tidningen kom Waldenströms teologiska tankar att spridas ut i landet.

Waldenström Paul Peter
Någon bild på predikant Carl Engström har inte återfunnits, men detta fotografi av Paul Peter Waldenström (1838-1917), en av väckelsens andliga ledare finns i ett album i Kilabygden.

Försoningen, tanken på att Jesu död på korset innebär försoning mellan Gud och människa är central i kristen teologi. Guds vrede över människans synd innebar att Jesus tog sitt straff i människornas ställe, och Gud blir därvid försonad. Detta brukar kallas objektiv eller juridisk försoningslära. Waldenström förespråkade från 1872 istället en subjektiv försoningslära. Denna formulerades av teologer redan på medeltiden och innebär att Gud inte är vred utan att det som hindrar människan att närma sig Gud är istället människans egen ovilja att ändra sig.

Denna teologiska strid kom att få det paradoxala namnet ”försoningsstriden” och den kom att få effekter ute i de lokala missionsföreningarna. Waldenström kallades till talare vid Ansgariiföreningens stormöten i Värmland och en klar majoritet av missionsföreningarnas medlemmar i Värmland kom att bejaka hans syn.

En annan central fråga i tiden var frågan om enskilda nattvardsgångar. Många av de väckta kände sig besvärade att ta emot nattvarden i kyrkan tillsammans med ”uppenbara syndare”. En lösning var att ha enskilda nattvardsgångar under ledning av sympatiserande präster. Snart började man dela nattvarden under ledning av predikant eller lekman. Det blev också vanligt att inte låta prästen döpa barnen, utan att lekmän döpte. Resultatet blev att nattvardsborden i kyrkan snabbt avfolkades.

Skomakaregesällen Carl Anders Engström flyttar in från S:ta Klara församling i Stockholm till Lilltorp i Sunne den 15 november 1859. Han uppges då vara född den 17 oktober 1832 i Eksjö stadsförsamling. Han är en oäkta son till pigan Lovisa Svanström. Modern är piga på olika platser i Eksjö innan hon den 18 april 1842 avled på Jönköpings länshäkte. Varför hon blev intagen där är oklart, eftersom fångrullor för länshäktet saknas för dessa år. Tillsammans med en yngre bror vid namn Johan Oscar, även han utan känd fader, född 1839, står Carl Anders skriven i Eksjö ända till 1859, men det är troligt att båda bröderna vistades på andra orter och endast var formellt kyrkoskrivna i Eksjö. Carl bytte namnet Svanström mot Engström. Johan Oscar Svanström behöll sitt namn och hamnade i gränstrakterna mellan Uppland och Västmanland. När Johan Oscar avled 1884 var han gift och skriven i Björksta socken, men dödboken meddelar att han avlidit på Nya Varvets straffängelse i Göteborg.

Lovisa Svanström var dotter till kronolänsmannen Gustaf Adolf Svanström i Eskilsbo, Kållerstads socken i Småland och hans hustru Britta Nilsdotter. Till Eksjö kommer familjen 1809, där Gustaf Adolf får tjänsten som stadstjänare, men familjen tycks ha haft det mycket fattigt.

Till Sunne

Carl Engström flyttar 1861 vidare till Hökhult i Sunne socken och gifter sig där med Inga Kristina Lidström, född där 1834. Flera barn föds: Johan Axel 1862, Johanna Katrina 1865, Maria Lovisa 1868 och Gustaf Alfred 1870. Bara nio dagar efter yngsta sonens födelse avlider Inga Kristina den 19 maj 1870. Som dödsorsak anges ”barnsbörd”.

Barnen tycks vistas i fosterhem i Brunskog och Mangskog, och Maria Lovisa är på ”barnhemmet”, troligen Ansgariiföreningens barnhem i Brårud i Sunne. Tre år senare så gifter Carl om sig med Britta Olsdotter från Glasnäs i Älgå. Hon är inte mindre än 15 år yngre än sin make, född 1847. Tillsammans med barnen flyttar Carl till Övre Mosterud, Stavnäs i september 1873.

20191019_102306
En bild från Källåstorp i Gillberga där Carl Engström bodde under fem händelserika år. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Brittas och Carls första gemensamma barn, dottern Anna Charlotta föds i januari 1874, men dör redan i slutet av februari samma år. Nästa dotter, Hilda Charlotta föds 1875 i Stavnäs. I Stavnäs blir Carl nu titulerad kolportör. I Stavnäs missionsförsamlings jubileumsskrift 1966 noteras att han var predikant där mellan 1867 och 1871. När dottern bara är några månader gammal, i november 1875 går flyttlasset vidare till Källåstorp i Gillberga. Två barn föds i Källåstorp: Emil 1877 och Anna Ester 1879. På vilken av gårdarna i Källåstorp som familjen bodde är svårt att utläsa av kyrkoarkivens husförhörslängder eller domstolsarkivens lagfartsböcker. Namnet Engström är i dag okänt av de äldsta och mest minnesgoda Källåsborna.

I Gillberga kom Carl Engström att stå i centrum under väckelsens samtidiga framgång och splittring. Vårvintern 1877 utbröt en kraftig väckelse i bygden. En av de som var med var J. G. Johansson i Västra Takene (1849-1928) som i en handskriven redogörelse noterar att det ”var många som från denna tiden räknade sin omvändelse, men många af dem har redan fått gå in i sabbatsvilan”. Johannes Nilsson (1844-1931) i Lillerud, senare bosatt i Fjäll skriver i sina minnesanteckningar: ”Men snart kom en predikant Engström och förkunnade sitt nya ljus i försoningsläran, som var i fullkomlig strid med Bibelns lära om försoningen. Jag skilde mig från hans anhängare och förblev trogen min övertygelse i enlighet med Andens undervisning i denna viktiga fråga”.

Men det fanns också många som delade Carl Engströms syn. För de som bildade Kila friförsamling var Engström en viktig gestalt i den lokala väckelsehistorien. I friförsamlingens 50-årshistorik, skriven av pastor Johan Lindström 1932, så noteras att [Gillberga missionsförenings] ”predikant Engström blev till mycken välsignelse. Året 1877 var han det synliga redskapet i den stora väckelse som då gick över bygden. Engström slutade strax därefter sin verksamhet i nämnda förening”. Enligt J. G. Johansson var det ”till följd af olika uppfattning af gudsord uppsade han sin plats som predikant i nämnda förening”.

Rikedom på missionshus

Inom Gillberga missionsförenings verksamhetsområde var det till skillnad från på andra håll en majoritet som stod för den objektiva försoningsläran och som inte heller ville bryta med Svenska kyrkan. Det kan vara så att prästen Olof Berggrens roll blev avgörande. Till skillnad från på många håll så blev det istället här minoriteten som bildade egna fristående församlingar. Kila friförsamling bildades 1882, och senare bildas friförsamlingar i Sillingsfors och Elofsbyn i Långserud. I södra delen av Gillberga är dock den EFS-anknutna verksamheten levande, och får ny fart när en ny väckelse når bygden 1905-1906 då föreningar anslutna till EFS’ ungdomsorganisation De Ungas Förbund (DUF) bildas. Det förklarar den rikedom på missionshus som fanns i Kila, Gillberga och Långserud. Ännu är några av dem i bruk för sitt ursprungliga ändamål.

De ovan nämnda årsberättelserna innehåller inte alltid uppgift om missionsföreningarnas funktionärer men 1877 anges vice pastor Olof Berggren som ordförande samt ombud för EFS och Ansgariiföreningen, Johannes Pettersson i Ramserud, Gillberga som vice ordförande, Anders Andersson i Ström kassaförvaltare, A. Leufstedt i Slänga som sekreterare och densamme också kolportör tillsammans med Engström, som lustigt nog bara anges med efternamn.

Men åter till Carl Engström och hans familj. Redan i april 1880 är familjen Engström på väg till Signebyn i Sillerud. Kanske är det splittringen i Gillberga missionsförening som resulterar i flyttningen. I Sillerud står Carl noterad som ägare, alltså har man inköpt en gård där. Tiden i Signebyn tycks ha varit kantad av sorger. Inte mindre än fyra av barnen dör i åldrarna 2-16 år. Sonen David föds dock 1882. Att Britta noteras som ”sjuklig, svagsint” synes inte så förvånande. Gården i Signebyn såldes 1886 och föräldrarna och tre barn flyttar till Hol. Dottern Maria Lovisa drar till Göteborg men året efter, 1887, drar flyttkarusellen vidare till Kristinehamn, ett av väckelserörelsens starkaste fästen. Huruvida Carl Engström är aktiv inom rörelsen är inte känt, men Carl står åter igen som ”ägare” på en plats som kallas Sinai. Britta dör 1890 och Carl är alltså änkeman för andra gången.

Carl Engström, nu åter kallad ”Predikant” flyttar 1892 till Botkyrka i Stockholms län. Där skrivs han in som hyresgäst på en plats som heter Gröndal nr 6 eller Karlberg. Samtidigt blir pigan Anna Henriksdotter från Väse den tredje fru Engström. Kanske var åldersskillnaden mellan makarna en orsak till uppbrottet från Värmland, eftersom Anna föddes 1868, och var således 36 år yngre än sin make och flera år yngre än dennes äldsta barn, som dock inte längre var i livet.

Flyttningskarusellen gick vidare, 1892 till Hagaberg i Överjärna socken och 1893 till Sundsberg i Hölö. Sundsberg var en lägenhet på ofri grund, med besittningsrätt till 1934. Nu blir Carl Engström återigen småbarnsfar. Anna föds 1892, Simon 1895, Ruth Signe Viktoria 1899, Gustaf Torsten 1901 och slutligen Axel Jonatan 1904, då Carl fyllt 72 år.

Ett mycket omväxlande liv

Under sitt mycket omväxlande liv så blev Carl Engström far till (minst) 15 barn, varav 6 dog i späd ålder. Berättelsen om Carl Engström tar slut den 22 mars 1909 då han avlider vid Sundsberg i Hölö församling, titulerad lägenhetsägare och som dödsorsak anges ”sockersjuka och njurlidande”. Hustrun lever till 1925.

Bouppteckningen vid Hölebo häradsrätt visade på tillgångar på 3199:97 kronor, med skulder på 465:76 så fanns 2734:21 kvar att dela på. Värdefullaste inventarier var kreaturen, med en oxe värderad till 225 kronor och tre kor till 290 kronor. Ett tröskverk med tillbehör betingade ett värde av 132 kronor. Förutom detta finns inga anmärkningsvärda saker i bouppteckningen. Några böcker upptas inte, till exempel.

Om Carl Engström hade kvar några band till Gillbergabygden när han dog vet vi inte. Tvära kast och uppbrott blev kännetecknande för hans liv. Hans bakgrund var synnerligen enkel, utan känd far och med en mor som dör i häktet. Hans bror lyckas inte bryta sig loss ur fattigdomen, medan Carl faktiskt kunde äga de flesta av de hus där han bodde. Men genom den centrala roll han fick under de avgörande åren kring 1877-78 så har han blivit omnämnd i senare minnesskrifter. Även om det är 187 år sedan han föddes, så finns ännu några barnbarn till honom i livet. Hans yngste sons dotter Rosmarie Jonsson i Danderyd har tillsammans med sin son Stefan Jonsson intresserat sig för sin farfar och morfars far och har bidragit med information till denna artikel. Tyvärr försvann ett foto av Carl Engström i samband med ett inbrott i en sommarstuga för en del år sedan.

På 160-årsjubileum i Molkom

Att fira jubileum har länge varit en viktig del av den frikyrkliga historiekulturen. När förhållandena stabiliserats och församlingarna konsoliderats så blev historien ett viktigt sätt att visa på långa linjer och legitimitet i samhället.

De första missions- och baptistförsamlingarna kan räkna sina anor till slutet av 1850- och början av 1860-talen. Således började en del församlingar kunna fira 50 år runt 1910. Den äldsta missionsföreningen i Värmland var Karlskoga, bildad redan 1857. Om tidigare jämna årtionden firats vet jag inte, men 1907 kom en utförlig och rätt påkostad minnesskrift. Nyed kom inte så långt efter, bildad 1859.

Vid den här tiden, alltså 1900-talets första årtionden, var Svenska Missionsförbundet en kraft att räkna med i Värmland. Inte bara då som en avgränsad sekt som levde vid sidan av samhället, utan som en viktig del av samhället och bygden. Missionsförsamlingarna fanns i princip över hela landskapet och det var vid denna tid också en fortfarande växande rörelse.

Jubileernas jubileum blev Svenska Missionsförbundets högtidliga 50-årsjubileum 1928, där för övrigt värmlänningen J. E. Bodin fick en framträdande roll som den ende överlevande från bildarmötet i Betelkapellet i Stockholm 1878.

Det här bygger förstås på att man i backspegeln såg en obruten väg från det första bildandet av missionsföreningar till den tidens missionsförsamlingar. Frågan om långa linjer i kyrkohistorien brukar komma upp till diskussion ibland. Några kanske minns att en katolsk debattör protesterade när Uppsala firade 850 år som ärkebiskopssäte 2014. Ärkebiskop Stefan var ju en katolsk ärkebiskop år 1164, och banden bakåt bröts vid reformationen, ansåg den katolske debattören.

En sådan syn framstår som orimlig, ett historiskt skifte innebär ju inte en utplåning av den tidigare historien. Men det är förstås också viktigt att historiens återvändsvägar också blir utforskade.

Ibland har man vid jubileer velat betona det tidigare andliga mörkret. I Nyed noteras i 90-årsskriften från 1949, med citat från 1919, att ”Tiden kännetecknades av stort andligt mörker och kan karaktäriseras med profetens ord: Vi gingo alla vilse som får. Var och en gingo sin egen väg. Folket gick flitigt till kyrkan, men dess lärare voro själva främmande för Gud och livet i hans sons tro. Och om en blind leder en blind falla de båda i gropen. Blev någon orolig över sitt livs förhållande till Gud fanns nog sömnmedel att giva honom, så att han ånyo slumrade in. Då gudstjänsten var slut var också gudsfruktan försvunnen. Vid kyrkan träffade man garvaren för att sätta in hudar och skinn, färgaren för att tala om tyger och garn och urmakaren om klockor etc. Strax intill kyrkan såldes rusdrycker, varför ej sällan hände att kyrkobesökare kommo hem överlastade. Över den döde höllos vackra tal. Man uppräknade hans goda gärningar som skulle utgöra en bro för honom till himlen sälla land. Mörket och töcknen skulle dock skiljas av Guds underbara ljus, ty rättfärdighetens sol, Jesus Kristus, hade fått upplysa några, som voro villiga att gå åstad och bland oss kungöra att Jesus Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt, att han kommit för att uppsöka och frälsa det förtappade lammet och att var och en, utan förtjänst eller värdighet kan genom tron på honom få evigt liv och bli Guds barn”.

Citatet blev långt, men det understryker den starkt negativa synen på ”statskyrkan” och ”namnkristendom” som länge fanns i missionsförsamlingarna. Historien före väckelsen blir nästintill kolsvart, det gamla kyrkolivet saknar värde och det var när kolportörerna kom som ”Guds underbara ljus” uppenbarade sig. Samt då med några ”troende präster”.

Idag är, får vi hoppas, synen på historien mycket mer nyanserad. Idag betonas den kristna gemenskapen och ekumeniken. I en tid när den gamla statskyrkligheten börjar att vittra bort och många gamla missionsförsamlingar för en tynande tillvaro så blir det istället viktigare att söka gemenskap och samla krafterna på olika sätt. De gamla skiljelinjerna blir allt mindre väsentliga.

I ett tidigare inlägg har jag också skrivit om att inte så få av prästerna i Karlstads stift har en stark koppling till Svenska Missionsförbundet och idag betonas sällan skiljelinjen mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan (Svenska Missionsförbundets efterföljare) särskilt skarpt.

Två perioder där många 100-årsjubileer uppmärksammades var 1960-talet och 1980-talet. Idag är jubileerna inte så ofta förekommande som förr. Så då är det glädjande att en alldeles vanlig församling vill uppmärksamma sin historia. 160 år är ju inte så lite. För några veckor sedan, söndagen den 20 oktober, bjöd Equmeniakyrkan Molkom in till 160-årsjubileum. För det är så den organisation som bildades 1859 som Nyeds missionsförening heter. I högtidsgudstjänsten medverkade Rune W. Dahlén från Kil, teol. dr i kyrkohistoria och under många år lärare vid Teologiska Högskolan i Stockholm (THS). Hans predikan fick en stark kyrkohistorisk prägling kring ”en sky av vittnen”, med många exempel ur kyrkohistorien på kristna förebilder, och då långt ifrån bara Waldenström och ”Mor i Vall”.

Med i gudstjänsten fanns också Nyeds kyrkokör och församlingsföreståndaren Monica Thorängen Hjelm, samt några församlingsmedlemmar som lämnade personliga vittnesbörd.

Efter kyrklunchen så höll Rune föredrag om sin alldeles nyutkomna bok – ja, egentligen är det P. P. Waldenströms bok ”Brukspatron Adamsson” som Rune givit ut i en ny upplaga med en lätt moderniserad språkdräkt för att göra en lättare att läsa för nutida intresserade. Boken är kurslitteratur för den kurs i Equmeniakyrkans historia som Rune håller på THS. Förutom bearbetning och kommentarer har han också skrivit en kortare biografi över bokens författare.