Bönhuset i Persberg

Projektet Väckelsens Värmland innebär bland annat, att det blir mycket läsning. Det finns ju många som redan forskat och studerat 1800-talets kyrkohistoria, både ur ett lokalt, regionalt och nationellt perspektiv. I några fall också ett nordiskt perspektiv, eftersom det nordiska nätverket för väckelseforskning, NORDVECK, publicerat ett antal mycket värdefulla och intressanta antologier, så att jag vet att det heter ”missionshus” i Danmark och ”bedehus” i Norge. Och att detta är ungefär samma sak.

Men det innebär också att en del böcker som jag läst för länge sedan måste läsas på nytt. Ny kunskap ger nya infallsvinklar på gamla texter. Det är ju bland annat detta som gör humanistiska vetenskaper så intressanta. Ibland har inte forskningsfronten flyttats fram på 100 år, ibland är gamla böcker hopplöst föråldrade.

En bok som fortfarande kan läsas med stor behållning om man är intresserad av Karlstads stifts historia är Oscar Hedlunds doktorsavhandling i kyrkohistoria från 1949, Kyrkolivet i Karlstads stift under 1800-talets förra hälft. Hedlund var själv dalslänning från Färgelanda och redan prästvigd för Karlstads stift. Avhandlingen framlades i Lund där ämne föreslogs av professor Hjalmar Holmquist, som var värmlänning (prästson från Sunnemo och Ekshärad) och som också blev Oscar Hedlunds svärfar när denne gifte sig med Kerstin Holmquist 1938. Hustrun Kerstin är varmt omtalad i förordet – även om hon aldrig nämns vid namn!

Huvudhandledare blev sedan Holmquists efterträdare Hilding Pleijel. Andra som avtackas i förordet är professor Sven Kjöllerström och docenterna Ragnar Askmark och Folke Dovring.

Ämnesvalet är till sin natur svårt eftersom i stort sett allt av domkapitlets äldre arkiv gick upp i rök vid Karlstads stadsbrand 1865. När Hedlund forskade fanns alltså en stor del av 1800-talets källmaterial som stämmoprotokoll, ämbetsberättelser och visitationshandlingar kvar ute i de lokala kyrkoarkiven vilket förstås gjorde forskningsarbetet besvärligt.

Avhandlingens poäng är alltså att undersöka kyrkolivet såsom det utvecklades under perioden före folkväckelsen. Det gör att bara mindre spår av väckelsetiden kan skönjas i boken. De första schartauanska prästerna uppträder, mestadels utanför stiftet i gränsförsamlingarna i Bohuslän. De lockade dalslänningar till sina predikstolar. Den förste var Hans Peter Wickelgren i Krokstad, som påbörjade sin verksamhet där 1824. Det berörde först och främst grannpastoraten i Dalsland men kom i tidens längd också att påverka Värmland genom att unga män från södra och västra Dalsland som prästvigdes kom att tjänstgöra i Värmland. De mest kända av dessa var Erik Berggren och Nils Gustaf Clarholm.

Det fanns också präster med en tydlig pietistisk-herrnhutisk profil, en sådan är kyrkoherde Erland Lagerlöf (1756-1827) i Arvika som betecknas som pietist. En son av stiftet, som kom att påverka mycket men som dock aldrig skulle ha prästtjänst där var Peter Fjellstedt från Sillerud.

Hedlund disponerar avhandlingen utifrån de tre biskoparna Olof Bjurbäck (1803-1829), Johan Jacob Hedrén (1830-1836) och Carl Adolph Agardh (1836-1859).

Den ende av dessa tre som förefaller ha gillat att vara biskop var Hedrén, som efter några år förflyttades till den bättre avlönade biskopsstolen i Linköping men som också är känd som grundare av både Wermlandsbanken och Östgötabanken. Bjurbäck var en lärd enstöring som försummade sina biskopsuppgifter och Agardh en naturvetenskapsman och ekonom som i mycket var främmande inför sin roll som andlig ledare. Den sistnämnde har väl idag mest blivit känd som Gustaf Frödings morfar, men också för sin olycksaliga konkurs.

Men det fanns också ledargestalter bland kyrkoherdarna av betydligt större format. En sådan var kyrkoherde Anders Lignell i Kila (1787-1863) som bland mycket annat arbetade för spridande av biblar inom sitt pastorat.

Hedlund konstaterar: ”Att bibelns allmännare spridning givit näring åt det religiösa inslaget i den stora väckelserörelsens sammanhang är alldeles tydligt. Det är en betecknande notis, när Anders Lignell berättat, att intet pastorat i stiftet från bibelsällskapet i Karlstad inköpt så många exemplar av den heliga skrift som Kila, pastoratet, som kom att framstå som den stora folkväckelsens vagga i Värmland”. (sid. 284).

Men det finns en notis som faktiskt överraskar. På sid. 262 omtalas att det var vanligt att prästerna vid hyttorna kunde hålla hyttebön, eftersom smeder och andra arbetare hade mycket svårt att komma till kyrkan. Det finns t.ex. en tryckt predikan bevarad från brukssmedjan i Mitandersfors 1843, hållen 10 år före invigningen av Bogens kyrka. Den hölls av kyrkoherde Lars Peter Gagner.

I Persberg fanns det en gruvpredikant stationerad. Här fanns det en särskild byggnad som kallades Persbergs bönhus, där gudstjänst hölls varannan söndag.

Ur Hedlunds bok

Vi har ju intensivt ägnat sig oss åt Värmlands missionshus i fem år. En del har varit att kartlägga vilka hus som verkligen funnits. I regel så är det lätt att avgränsa bönhus, missionshus och kapell från andra hus. De svåraste brukar vi anse vara de hyrda lokalerna, särskilt pingstförsamlingarna kunde växla mellan en rad av hyrda lokaler under sin pionjärtid. Men just Persbergs bönhus har fram till nu gått oss förbi!

Men här är det alltså ett hus som fanns mer än 20 år före den första missionsföreningen (Karlskoga 1857), ungefär 25 år före det först byggda missionshuset (Marieberg i Ölme) och till och med långt före det som med god marginal kan anses vara Sveriges äldsta, Riseberga bönhus i Närke. Hur skall detta förklaras?

Persbergs bönhus var alltså ett hus som användes av prästerna vid predikningar. Det var inte en invigd kyrkolokal – 100 år senare skulle man säkerligen ha kallat det för en ”småkyrka” och invigt det på ett vederbörligt sätt. Någon gång kanske en lekman läste upp en tryckt predikan ur en postilla. Skulle lekmannen tala fritt, så hade det blivit en konventikel och sådana möten utan prästerlig ledning var förbjudna i lag genom 1726 års konventikelplakat.

Beskrivningen av Persbergsbolagets arkiv i NAD meddelar bl.a. följande: Efter flera diskussioner beslöts år 1854 att förena alla gruvlagen å Persbergsfältet till ett bolag, Persbergs Allmänna Grufve Bolag, men man kunde inte komma överens om gemensam äganderätt till fyndigheterna. Bolaget kallades förening och skulle handha förvaltning, gruvingenjörens avlöning, fattigvård, barnundervisning, handel, läkarvård samt underhåll av bönhus och begravningsplats.

Måhända finns det uppgifter om exakt vilket hus detta handlar om – forskningen går vidare!

”Endast för tjänstebruk…”

Hur många medlemmar har de frikyrkliga samfunden i Sverige? Det var en aktuell arbetsuppgift för Frikyrkliga Samarbetskommittén 1949. Redan 1925 hade samarbetskommitténs medlemssamfund genomfört ett liknande projekt. Det omfattade då endast Svenska Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, men nu ville man försöka att kartlägga alla ”fria kristna samfund”.

I denna vida definition ingick förutom de tre nämnda också Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Örebromissionen, Svenska Alliansmissionen och Pingströrelsen men också Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. EFS är inte och har inte varit ett frikyrkosamfund men hade vid denna tid en rätt oklar ställning, relationen till Svenska kyrkan kunde skilja sig åt från plats till plats och EFS-föreningarna följde olika linjer.

Det bör tilläggas att de tre ursprungliga medlemmarna av Frikyrkliga Samarbetskommittén hade en lång tradition av att föra matriklar och noga hålla reda på sina medlemmar. Det finns noga förd statistik från första början. Inom andra samfund fanns andra traditioner. Pingströrelsen var inte någon samfundsorganisation utan där fungerade istället mer eller mindre formella nätverk som sammanhållande. Det fanns också på många håll en stark skepsis mot ekumenik, även frikyrkoekumenik, och det gjorde att medlemssiffrorna från pingstförsamlingarna kan vara osäkra. T.ex. så vägrade de båda pingstförsamlingarna i Malmö att ge någon statistik och de saknas helt i sammanställningen.

Andra samfund medförde andra statistikproblem. Inom Svenska Alliansmissionen fanns ett betydande antal församlingar i Småland, som var dubbelanslutna till SAM och SMF. Inom EFS fanns det både missions- och ungdomsföreningar, som en gång i tiden skilt sig åt men som vid 1950-talet i princip hade en likartad verksamhet.

Dessutom saknas Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner helt, liksom de närstående Östra Smålands Missionsförening. För Värmlands del så är det ju bara det förstnämnda som har betydelse. Även Adventistsamfundet saknas.

Undersökningen genomfördes åren 1950-1953 och folkmängdssiffrorna kommer från 1 januari 1952, årtalet för den första storkommunreformen. Eftersom man var medveten om siffrornas osäkerhet så försågs undersökningen när den gavs ut i tryck 1957 med noteringen: ”Endast för tjänstebruk och för användning inom de till Frikyrkliga Samarbetskommittén anslutna samfunden”. Ett visst hemlighetsmakeri rådde alltså. Men efter drygt 60 år så kan väl detta ha mist sin giltighet och det kan vara av intresse att presentera utredningens siffror.

Det som ger utredningen ett betydande värde är att ambitionen varit att kartlägga frikyrklighetens utbredning ner på kommunnivå. Då talar vi alltså om de kommuner som existerade från tidigt 1950-tal till tidigt 1970-tal.

Vilken kommun var då Sveriges frikyrkligaste? Ja, det var då Klevshult i Jönköpings län med 35,74% frikyrkomedlemmar. Den mest frikyrkliga köpingen var Bodafors med 29,04% frikyrkomedlemmar, följt av Sunne köping med 22,20%.

Den mest frikyrkliga staden 1952 var Örnsköldsvik med 25,07%, följt av Bollnäs med 20,62% frikyrkliga. Den minst frikyrkliga staden var Nacka med 0,21%, men det är som utredningen skriver tydligt att en del Nackabor tillhörde frikyrkoförsamlingar i den närbelägna huvudstaden.

Det fanns för övrigt ett stort antal landskommuner utan frikyrkliga, särskilt i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.

Hur är det med frikyrkligheten i Klevshult idag förresten? Ja, socknarna Fryele, Hagshult, Åker och Tofteryd ingår idag i Vaggeryds kommun och även där visar en snabb googling att förändringens vindar har blåst, gamla missionshus har sålts och församlingarna har omstrukturerats. Men fortfarande kan väl denna del av Sverige få räknas till ”Bibelbältet”.

Det är troligt, att siffran för Sunne köping är alltför hög, eftersom dit räknats alla medlemmar i missionsförsamlingen. Sunnes kommunala historia är något komplicerad. Det som vi idag känner som tätorten Sunne blev ett municipalsamhälle 1904 och den 1 januari 1920 utbröts detta ur den borgerliga kommunen och blev Sunne köping. 1952 sammanslogs landskommunen med Östra och Västra Ämterviks kommuner och denna kommun blev kallad för ”Stora Sunne”. Samtidigt fanns köpingen kvar och först 1963 blev Stora Sunne landskommun en del av Sunne köping.

IMG_0195
Missionskyrkan i Sunne. Foto: Henrik Olsson

Men i kyrkligt hänseende skedde aldrig någon uppdelning och inte heller inom frikyrkoförsamlingarna.

För Värmlands läns del så fanns det 1952 52 kommuner, varav 6 städer, 7 köpingar och 39 landskommuner. Eftersom vi intresserar oss för landskapet Värmland och några andra grannsocknar, som av historiska skäl har starka band till Värmland så har nedanstående tabell 58 kommuner.

Med reservation då för att siffrorna för Sunne köping och Stora Sunne är missvisande så ger ändå tabellen intressant information, med stark frikyrklighet även med nationella mått på många håll, särskilt i Nordmarken och delar av Jösse härad, och den svagaste frikyrkligheten i norra delen av Fryksdalen, övre Klarälvdalen och där Gustav Adolf ligger helt i bottenskiktet.

20180805_111302
Uvanå missionshus, beläget i Värmlands minst frikyrkliga socken Gustav Adolf. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Siffrorna nedan är först procent frikyrkomedlemmar 1952, därefter antal verksamma pastorer och slutligen antalet lokaler/missionshus/kyrkor.

 

Sunne köping 22,20 6 19
Töcksmark 19,86 1 12
Holmedal 13,46 7 21
Östra Fågelvik 12,65 1 5
Degerfors 12,23 7 10
Frykerud 12,10 2 5
Väse 11,28 2 14
Järnskog 11,05 2 9
Gunnarskog 9,96 3 13
Glava 9,81 2 11
Forshaga 9,79 4 5
Svartå 9,60 5 21
Årjäng 9,24 1 3
Stavnäs 8,95 3 14
Grava 8,78 2 8
Säffle 8,70 8 14
Kristinehamn 8,09 9 19
Arvika 7,98 7 16
Brunskog 7,86 2 16
Munkfors 7,70 3 9
Visnum 7,46 3 13
Värmlandsnäs 7,18 4 10
Lysvik 6,98 2 4
Köla 6,60 2 7
Stora Kil 6,14 3 9
Karlstad 5,96 10 9
Ed 5,85 3 5
Hagfors 5,74 4 8
Amnehärad 5,48 3 6
Nyed 5,26 3 12
Storfors 5,14 2 3
Rämmen 5,09 3 4
Fryksände 5,03 4 15
Gräsmark 4,98 2 10
Ekshärad 4,87 2 7
Svanskog 4,86 2 5
Sillerud 4,80 1 7
Ullerud 4,61 4 10
Karlskoga 4,51 8 17
Filipstad 4,17 4 3
Grums 4,17 2 3
Eda 3,87 3 10
Hällefors 3,44 2 4
Kroppa 3,38 2 3
Ullvättern 3,38 2 6
Gillberga 3,29 2 7
Norra Råda 3,27 2 7
Grythyttan 3,21 1 4
Hammarö 2,79 2 6
Norra Ny 2,76 1 3
Stora Sunne 2,51 4 10
Vitsand 2,43 2 4
Nor 2,09 3 7
Älgå 2,08 6
Värmlandsberg 2,00 2 9
Östmark 1,77 1 3
Finnskoga-Dalby 1,49 1 12
Gustav Adolf 0,35 1

Källa: De fria kristna samfunden i Sverige. En utredning. Frikyrkliga samarbetskommittén, tr. Falköping 1958.

En pingstförsamlings inre liv i mitten av 1900-talet

20190908_143932.jpgDet finns mycket litteratur om frikyrkligheten. Många av dem är festskrifter vid församlingsjubileer – en tryckt skrift var i stort sett obligatorisk vid missionsförsamlingarnas 50, 60, 70, 80, 90 eller 100-årsjubileer under större delen av 1900-talet. Baptistförsamlingarna var i regel inte sämre, och de relativt få metodistförsamlingarna skrev också sin egen historia.

Pingstförsamlingar har inte varit så duktiga på att skriva sin egen historia, åtminstone inte i sådan form att de är allmänt tillgängliga genom biblioteken. Det finns förstås exempel på motsatsen, som pingstförsamlingarna i Karlstad (50 år) och Kristinehamn (70 år).

Däremot finns det för en som är intresserad av Pingströrelsen mycket intressant forskning. Först och främst skall nämnas det stora verket om Pingströrelsen i två delar som utgavs 2008. Den ger mycket information ända ned på gräsrotsnivå.

Det finns också en livaktig verksamhet av akademiska och andra forskare. Det rör giganter inom rörelsen, som Lewi Pethrus men också andra tidsskeden och personer av stor betydelse för rörelsen.

Och så finns då den bok, som jag upptäckte i somras på Saxonsamlingen på Örebro stadsbibliotek, där lokal litteratur som berör Örebro län samlas. För vårt forskningsprojekt berör ju inte bara den del av landskapet Värmland som ligger inom Värmlands län. Utan också Karlskoga och Degerfors kommuner, som tillhör Örebro län.

Nu finns det en del av Degerfors kommun, som är lite speciell. Det gäller Nysunds socken, som delas av Letälven. Eftersom Letälven delar landskapen Värmland och Närke, så innebär att ungefär 1/3 av socknens ytareal tillhör landskapet Värmland och resten Närke. Kyrkan och byn Åtorp ligger dock på Värmlandssidan.

Docent Göran Johansson växte upp i Nysund på 1940- och 1950-talen. Då var han en ung och mycket aktiv medlem i Betaniaförsamlingen i Melltorp, som ligger på Närkesidan av socknen. Med tiden kom Göran Johansson att ägna sig åt forskning inom ämnet socialantropologi. Trots att han kom att glida bort från Pingströrelsen i unga år så har han ägnat en hel del av sin forskning åt Pingströrelsen. Hans avhandling vid Stockholms universitet, utkommen 1992 heter More blessed to give : a Pentecostal mission to Bolivia in anthropological perspective.

I förordet skriver Johansson: “Jag är uppvuxen i Betania och fostrad till pingstvän. Pingstvän och frälst var min första identitet och naturlighet. Efter hand började min tro glipa och min identitet som pingstvän började tyna. Det känns alltjämt som att jag förlorade något – en identitet. Någon ny lika bestämd och självklar har jag inte lyckats vinna. Kanske därför återvänder jag ideligen till kretsen för barndomens hängivenhet”.

Till sin ungdoms Betaniaförsamling återkom Göran Johansson år 2005 i boken Särlaregnets tid: Fragment och bilder från Betania – pingstförsamling i och ur tiden. Boken utgavs i Sköndalsinstitutets skriftserie som nr 25. Den är lite svår att hitta på nätet, finns inte i fulltext och inte heller i antikvariatsboklådorna. Men den kan tillhandahållas genom Institutionen för socialvetenskap vid Ersta-Sköndal-Bräcke Högskola, genom handläggare Sari Nurminen, e-post sari.nurminen@esh.se

I boken ges en verklig närbild av en liten pingstförsamling på landsbygden. Här handlar det om en mikrostudie. I Melltorp fanns 34 medlemmar vid församlingsbildandet – eller ”ordnandet” som var den vanliga termen inom Pingströrelsen. Maximiantalet 63 uppnåddes 1939. När skildringen tar slut 1965 var medlemsantalet 33. Sammanlagt fanns 143 personer inskrivna i medlemsmatrikeln. Alla dessa finns omnämnda i boken!

Församlingen upphörde formellt vid utgången av 1998.  Då hade verksamheten länge varit tynande. Den sista dopförrättningen med medlemsintagning ägde rum i augusti 1963.

Två kapell fanns. Huvudkapellet i Melltorp började att byggas 1930, när man ännu var en utpost till pingstförsamlingen i Skagersvik på andra sidan av sjön Skagern. 1942 köptes en befintlig fastighet i hemmanet Lämås, som följande år kunde invigas som ett utpostkapell. Det fanns också planer på ett kapell i Finnerödja, som dock aldrig förverkligades. Kapellet i Lämås såldes 1975 medan Melltorp fanns kvar i församlingens ägo till upplösningen. Båda husen står kvar.

I boken skildrar Johansson, med hjälp av egna och andras minnen, samt efterlämnat arkivmaterial, Betaniaförsamlingens verksamhet ända ned på minsta detaljnivån. Verksamheten bestod huvudsakligen av möten. Förmiddagsmöte, eftermiddagsmöte och väckelsemöten på söndagar. Bönemöte på onsdagar och lördagar, tältmöten på sommaren, och som höjdpunkt när dopförrättningar kunde äga rum.

Målsättningen var så självklar. Det handlade om att syndare skulle bli frälsta och att de frälsta skulle bli bevarade till dess att Jesus kom. Styrelsen benämndas för ”äldstebröder” och var just bröder. Trots att kvinnorna här som i stort sett överallt i Pingströrelsen var i majoritet fanns inte kvinnorna i beslutade funktioner. Däremot verkade två kvinnliga evangelister under 50-talet, som de unga tycks ha varit rädda för. ”Evangelistsystrarna” hette Harriet Bergh och Ellen Johansson.

Även en så liten församling som Betania kunde under längre perioder faktiskt hålla sig med egen predikant eller evangelist. Annars kom gästande talare, både från grannförsamlingar och ibland kända förkunnare och sångare inom Pingströrelsen.

Församlingen bedrev också söndagsskola, men till skillnad från ”konkurrenten” missionsförsamlingen inte någon särskild ungdomsverksamhet. Betania var en del av lokalsamhället, men ändå inte. Tydligt avstånd togs från åtskilliga delar av det moderna umgängeslivet, och den utåtriktade verksamheten handlade främst om att locka människor till sig, även om distansen till ”världen” var viktig. Det som vi idag kallar ekumenik var sällan på agendan, men kyrkoherden bjöds in till kapellinvigningen och på 1960-talet kunde man ha gemensam julotta med missionsförsamlingen i Långåsens missionshus.

”Ofta innehöll predikan varning och förmaning i den första delen, och hopp och förtröstan mot slutet. Predikanten visade vägen emot ett liv med Jesus, längre bort från världen och det onda. Kanske varnade han för ljumhetens förbannelse”, skriver Göran Johansson om den typiska predikostilen i Betania.

1956 inträffade en kris, som kom att vara början till slutet för Betania. Vad som verkligen hände tycks vara oklart, både av protokoll och intervjupersonernas minnesbilder. Syndabock blev en gästande evangelist under en tältmötesserie vid namn Joseph Ekwall. Han ansågs av vissa ha en ”överandlig” stil. Någon öppen strid blev det aldrig, men locket lades på och resultatet blev successiv stagnation.

20190802_140222
Betania i Melltorp. Idag ombyggt till bostad. Foto: Carl-Johan Ivarsson 2019

I tidens Pingströrelse hade den s.k. Syndakatalogen en viktig roll. Det var noga att skilja på Guds och världens barn, där kläder och hår blev ett skiljomärke. ”Att dagligen sätta upp sitt hår i en ’pingstknut’ kan bli till en regelbunden rituell överlåtelse, en förnyelse av förhållandet till tro och församling”, skriver Johansson. Hatt var ett självklart krav för kvinnor. Att gå på bio var synd i Betania men inte i missionsförsamlingen. Avfällingar var ett bekymmer, uteslutningar förekom och ett gigantiskt problem var om en medlem skulle börja ”sällskapa” med en utomstående.

Göran Johansson skriver i sin avslutande, mer teoretiska del, att Betania i Melltorp var ett exempel på ett hängivenhetssystem, något som spelade en trygghetens roll i ett allt mer föränderligt samhälle. Trots ett uppsving efter andra världskriget när jordgubbsodling blev den näringsgren som dramatiskt ökade inkomsterna i bygden, så kom det allt mer mekaniserade och rationaliserade jordbruket att långsiktigt underminera Betanias förutsättningar. Men det gjorde också att församlingens ”barnbarn” kom att glida ut ur rörelsen och inte heller söka någon ny församlingsgemenskap när de flyttade bort.

315 sidor kan inte sammanfattas på några få rader på ett rättvisande sätt. Men Göran Johansson har gjort en storslagen insats genom sin studie av Betania i Melltorp, som kan ge lärdomar inte bara ur ett lokalhistoriskt perspektiv men som en väldokumenterad referens för hur pingstförsamlingar på landsbygden levde och i många fall, stagnerade.

”Utanför Stadsporten” – en småskrift från Säffle

20181110_110210I vår digitala tid ser säkerligen många önskan om att äga böcker och tryckta skrifter som en kuriositet. Allt finns ju på nätet? Eller åtminstone så finns det böcker på bibliotek, så varför försöka skapa sig ett eget? Alla som ägnat saken lite eftertanke vet dock, att allt är inte digitaliserat, och allt värdefullt tryck finns inte ens på bibliotek.

För den som då verkligen vill äga böcker så finns det idag större möjligheter än någonsin att hitta dem. På nolltid kan den hugade finna de flesta boktitlar genom svenska bokförsäljningssidor som Bokbörsen eller Antikvariat.net. Söker man efter ”Säffle” bland 3,3 miljoner böcker till salu på Bokbörsen så får man 305 svar, även om en del av dessa gäller ”Den vedervärdige mannen från Säffle”. Men ibland dyker oväntade saker upp. En säljare i Järfälla annonserade ut en småskrift med namnet ”Utanför Stadsporten. Utgifven af Seffle Ev. Luth. Missionsförening”, tryckt 1911.

Även om priset var högt för en småskrift på 24 sidor så var lockelsen för stor och skriften finns nu i min ägo. Den verkar vara ytterligt sällsynt, eftersom den inte finns med i de svenska forskningsbibliotekens gemensamma katalog Libris, och inte heller i de värmländska bibliotekens gemensamma katalog. Men det kan förstås vara så, att det i något bibliotek finns en samling okatalogiserade småtryck där skriften skulle kunna finnas.

Missionshuset Betlehem

Småskriften trycktes vid Seffle Tryckeriaktiebolags Tryckeri till förmån för det 1911 invigda missionshuset Betlehem i Säffle. Priset var 25 öre. Missionshuset invigdes Trettondedag Jul detta år, och medverkade gjorde kyrkoherden Olof Berggren i Norra Råda, kapellpredikanten Carl Axel Hasselrot, Borgvik, redaktör Axel B. Svensson, Stockholm och komminister Oskar Norstedt, By.

Vid den här tiden skedde en splittring in om den kyrktrogna, nyevangeliska väckelsen, där striden stod om den s.k. historisk-kritiska bibelsynen. En minoritet inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) menade sig stå på Bibelns grund och ställde sig mycket negativ till en del av de moderna influenser som man menade fått fotfäste inom EFS. Splittringen präglade hela EFS under dessa år och senare under 1911 bildades under Axel B. Svenssons ledning Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV). Axel B. Svensson kom att vara en ledande figur inom BV ända till sin död 1967. Han återkom till Säffle många gånger, bland annat vid 50-årsjubileet 1951.

Säffle-Näs Evangelisk Lutherska Missionsförening kom att välja BV:s linje och därmed kan man säga att Betlehem blev BV:s kyrka i Säffle. Den vägen valde också en del av missionsvännerna på landsbygden kring Säffle, så med tiden kom det också att byggas missionshus för BV-folket (eller omvandlas andra hus) i Hargene, Knöstad, Väsby, Kärrholmen, Björsebyn och Källås. De som var trogna EFS-linjen byggde en ny kyrka vid Verkstadsgatan, Lutherska Missionskyrkan eller idag EFS-kyrkan. Även på landsbygden inom den nuvarande kommunen fanns ett betydande antal EFS-missionshus.

Vad innehåller då skriften? Ja, strängt taget handlar det om två tryckta predikningar. Den första är skriven av den ovan nämnde Carl Axel Hasselrot medan den andra är kollektivt undertecknad av ”Seffle Missionsförenings styrelse”.

Typisk förkunnelse

Vi kan nog anta att predikningarna är rätt typiska för den typ av förkunnelse som kom att höras från Betlehems predikstol. Hasselrot citerar från Uppenbarelseboken 1:17-18 som då löd ”Frukta icke; jag är den förste och den siste och den lefvande, och jag var död, och se jag är lefvande i evigheters evighet, amen; och jag har nycklarna till döden och dödsriket”. Idag börjar dessa versar med orden ”Var inte rädd”, ofta citerat av nutida predikanter. Det är dock mycket sällan som att de senare fortsätter som Hasselrot gör: ”Så kan ej Frälsaren tilltala alla människor. Tvärtom vill han tillropa hela den i säkerhet sofvande hopen ett ljungande ’Frukta dig!’. Orättfärdiga och egenrättfärdiga bestraffas af honom skoningslöst”.

Det var centralt för nyevangelismens predikanter att peka på människans synd men också på försoningen genom Jesu död på korset.

Den andra predikan av de anonyma upphovsmännen i missionsföreningens styrelse ger rubrik åt hela skriften syftar på Hebreerbrevet 13:12 som i nutida översättning lyder: ”Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket”. Äldre översättning skriver istället ”helga folket”.

Korsfästelsen

Så skrivs det: ”Kristus bar själf utanför stadsporten det kors på hvilket han blef en förbannelse för oss, för världen, men där Han ock naglade världens skuldebref. Det var världens försoningsdag. Hvar där det? Ja, icke är det såsom den förnuftiga människan efter eget förstånd anser att det borde vara”. Men det är såsom Gud gjort det, och detta få vi tro”. Rubriken syftar alltså på korsfästelsen på Golgata.

Det finns även i denna predikan en del saker som knappast nutidens predikanter skulle yttra, som: ”Vi lefva i en tid, då människor och präster och predikanter, danade efter nya skolan, icke bara själfva äro främmande för evangelium, utan varna folk för evangelium. Hällre rekommendera de, de lärdas resultat, huru galna dessa äro”.

1541844173137-deb9623c-0bfb-4f9e-8908-804c8955169d_I småskriften finns också fotografier av både exteriör och interiör av missionshuset Betlehem. Det inre ser rätt kalt ut, med stora fönster, många bänkar och ännu saknas den högklassiga fondtavlan av Säfflekonstnären Antonius Svensson, som vid Betlehems rivning flyttades till EFS-kyrkan.

Betlehem revs alltså hösten 1994 och fick lämna plats för Kaptensgården. Då fanns det bara ett fåtal medlemmar kvar i missionsföreningen. BV antog 2005 namnet Evangelisk Luthersk Mission (ELM) även om namnet BV ännu finns kvar som ett binamn. Idag finns ELM starkast representerat i norra Skåne men det finns också verksamhet längs norrlandskusten och på några andra platser, som Vikbolandet i Östergötland.