Stålsberga missionshus

20190531_185003

Detta inlägg är gjort i samverkan med bloggen Rackstadhistoriskt:

Arvikabygden är rik på missionshus eller bönhus. Idag är det bara Mellbyns missionshus som är i bruk för sitt ursprungliga ändamål, tillsammans med Missionshuset/Missionskyrkan/Equmeniakyrkan i centrala Arvika.

Från början (och då är vi på 1860-talet) möttes väckelsens folk i hemmen, eller där det fanns sådana i skolhusen. När det blev möjligt att predika ordet utan prästerlig medverkan så spreds rörelsen snabbt genom landskapet. Västvärmland besöktes ofta av predikanter från den norska sidan. Värmlands första missionshus byggdes i Marieberg i Ölme socken 1864. Det var ett kombinerat skol- och missionshus. Snart följde fler, t.ex. i Älvsbacka och Kristinehamn.

Arvika missionsförening, tillhörigt Svenska Missionsförbundet byggde missionshus i Mellbyn 1901, Mötterud 1908, Bålgård 1909, Dalen 1910, Bosebyn 1915, Stålsberga 1920 och Kärrsmossen 1923. Ett av dem skall vi återkomma till! Bosebyn ligger ju som alla (?) vet i Gunnarskogs socken men räknades till Arvikas verksamhetsområde. Södra Gunnarskog hade för övrigt Arvika som postadress ända till 1970…

I Ny socken byggdes Ottebols missionshus (även om det tillhör hemmanet Hungalsvik) 1906. Det tillhörde (Västra) Ny missionsförsamling, bildad 1890.

Dessutom hade baptistförsamlingen kapell i Skattebol och Björkenäs (Ny) och Fröbol (Älgå). 1908 byggdes ett baptistkapell i Speked, som faktiskt hyste en självständig baptistförsamling. En baptistkyrka fanns förstås också inne i staden, Salemkapellet, numera lokal för Frimurarna. För att inte glömma Elimkyrkan (Pingstkyrkan), Metodistkyrkan och Frälsningsarmén!

Och då har vi inte alls berört kommunens övriga socknar! Det finns en rikedom på missionshus – och några andra frikyrkohus – överallt utom i lilla Bogen. Men även där fanns faktiskt en missionsförening på 1870-talet.

Missionshuset i Stålsberga skulle alltså ha fyllt 100 år i år – huset står kvar, men fick bara uppleva runt 60 år som missionshus. Det såldes omkring 1980 och är idag bostadshus.

Från början var landet och staden en missionsförening, bildad 1860. Efter några år slogs man samman med Eda och Gunnarskog men 1877 skedde åter en uppdelning. 1916 beslutades att skilja staden och landet åt – de var ju två skilda kommuner. Staden kallades för Arvika missionsförsamling medan landet behöll det gamla namnet Arvika missionsförening. 1957 ändrades detta namn till Arvikabygdens missionsförsamling.

I april 1972 återförenades de båda under namnet Arvika missionsförsamling och följande år anslöt sig också Västra Ny missionsförsamling. Det skulle dröja till 1980- och 1990-talen innan missionshusen ute på Arvika sockens landsbygd började säljas av.

Men husets utseende avslöjar att det har en äldre historia – och i en text på bloggen Rackstadhistoriskt så berättar Kerstin Werner om att det var mangårdsbyggnad på Oppstuga i Stålsberga. Det förekommer att bostadshus byggts om till missionshus, men det är inte så vanligt.

Missionshusen var inte bara predikolokaler. De blev också bygdens mötesplatser – hit kom barnen till söndagsskolan, här samlades lite äldre barn och ungdomar till junior- och ungdomsföreningsmöten. I senare tid blev scout en viktig verksamhetsgren inom SMU.

Och så auktioner och fester! Det kostar pengar att hålla ett hus vid makt. Ofta på höstarna anordnades auktioner, försäljningar och fester med målet att samla in medel, både för behoven på hemmaplan men också för att bidra till det som kallades yttre missionen. Inom Svenska Missionsförbundet var de båda Kongo, Östturkestan (senare Indien) och Kina (senare Japan) de viktigaste missoinsfälten.

AN 741101 Stålsberga auktionHär är ett klipp från Arvika Nyheter 1 november 1974, där det rapporterades från missionsauktionen i Stålsberga.

Så det här inlägget är en inbjudan till alla som har något att berätta! Känner ni till något om Stålsberga missionshus, hör av er till oss!

I ären – för att I skolen: Om Örruds missionshus

IMG_0008
Örruds missionshus 1984. Foto: Kjell Martinsson

I Örrud i Södra Ny socken på Värmlandsnäs i det som idag är Säffle kommun, fanns under drygt 90 år ett missionshus. Det var vare sig det minsta eller största men hade en livaktig verksamhet ända fram till början av 1980-talet. När nio församlingar på Värmlandsnäs år 1981 gick samman till en missionsförsamling så blev flera av missionshusen överflödiga och 1984 hölls det sista mötet i Örrud. Huset såldes och är idag bostadshus, knappast igenkännligt.

Vid 50-årsjubileet 1944 skrevs följande historik ner. Långt senare skannades den och lades ut på Värmlandsnäs missionsförsamlings hemsida. Eftersom historiken är intressant både vad gäller verksamheten i Örrud men också på den självbild och historiesyn som var gällande i missionsförsamlingarna vid den här tiden, kan den ha intresse för fler.

50-årsberättelse för Örruds Missionsförsamling åren 1894-1944

I ären – på det att I skolen

”I åter ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus”. 1 Petr. 2:9

När Abraham hörde Guds kallelse att lämna sitt land och sitt folk var han lydig och drog ut att söka det land Gud hade lovat honom, så ungefär börjar det gammaltestamentliga Gudsfolkets historia.

Guds älsklingstanke har alltid varit att på jorden äga ett heligt folk, ett egendomsfolk, som skulle vara bärare av den Gudomliga uppenbarelsen och förkunnare av Guds väldiga gärningar. Då de stora väckelserna gingo fram över vårt land omkring mitten av förra århundradet, nåddes även Värmlandsnäs av kallelsen från Gud och många lyssnade i tro då Herren kallade.

Så inbröt efter otrons långa mörka istid över våra bygder en härlig andens vår, med ljus och liv och sång.

Åter hade Gud åt sig samlat ett folk som bar hans namn, ett folk till vilket han talade genom ordet och anden och genom vilket hans vilja kunde ske, som skulle, för vårt folk, förkunna hans väldiga gärningar, han som hade kallat dem från mörkret till sitt underbara ljus.

Frågan om ett hem för det nya folket blev snart mycket brännande och i Nya Testamentet fann man lösningen. En Guds skapelsevecka pågick bland vårt folk, kristna församlingar bildades, missionshus byggdes, barnen samlades till söndagsskolor och Guds ord hade stor framgång.

I denna tid av nytt liv och nydaning föddes Örruds Friförsamling. De troende på platsen hade sedan Södra Ny Missionsförsamlings bildande år 1881 utgjort en krets av denna. De geografiska förhållandena och tidens dåliga samfärdsmedel gjorde dock snart att ett fortsatt samgående med Södra Ny av många ansågs minde lämpligt och så bildades Örruds Missionsförsamling den 22 mars 1894. Medlemsantalet var vid bildandet 32 och många undrade säkert i början, ”vad månde bliva av detta barn”.

Under 50-årsperioden ha sammanlagt 69 personer tillhört församlingen. Under samma tid ha 22 utflyttat till annan ort och 25 genom döden hemförlovats. Medlemsantalet är för närvarande 23.

På årsmötet 1894 beslöts att församlingen skulle anslutas till Värmlands Ansgariiförening och även till Svenska Missionsförbundet.

Namnen på några av de som tjänat i församlingens ledning må här nämnas. Åren 1894-1896 var Anders Johansson både ordförande och sekreterare. År 1896 valdes Joh. Olsson till ordförande och kvarstod till 1938 efter vilken tid församlingens nuvarande ordförande Erik Kvaldén innehaft platsen. År 1911 valdes Joel Nilsson till föreståndare och David Andersson till sekreterare. 1914 fick Anders Johansson hembud och till hans efterträdare som kassör valdes David Andersson vilket förtroendeuppdrag han innehade till 1939 och efterträddes av nuvarande kassören David Haglund. År 1923 valdes Karl Olsson till föreståndare och Erik Olsson till sekreterare vilka uppdrag de alltfort inneha.

Som ordets förkunnare har under längre eller kortare tider följande bröder tjänat: L. Engström, L. M. Eriksson, J. Nyrén, G. Ansgarius, Julius Johansson, B. Finnström, L. G. Olsson, J. Kvaldén, D. Lunde m.fl.

Åren 1897-1918 var församlingen mestadels betjänad av A. Johansson, Finnerstad.

Tillsammans med Södra Ny och närgränsande församlingar har Örrud haft följande predikanter: Aug. Johansson från Södra Ny 1919-1925, C. E. Vestlund från Långserud 1926-1928, Knut Eklund från Siljansnäs 1928-1930, Carl Gésar från Rättvik 1931-1937, Gunnar Hedlund från Edebäck 1938-1941, O. Simonsson från Karlanda 1941-1944.

Vidare har församlingen haft besök av ombud från Svenska Missionsförbundet, Ansgariiföreningen, V. A. U. m.fl. Härtill kommer församlingen enskilda möten, nattvardsfirande, bibelstudier och samtal samt bönemötena ej att förglömma, vilket allt fått tjäna till att hålla den heliga elden brinnande genom år och stormar.

Söndagsskola har hållits sedan församlingen bildades. Såsom lärare har tjänat J. Kvaldén, A. Johansson, Axel Andersson, Anders Johansson, Joel Nilsson, Erik Olsson, Karl Olsson, Dagmar och Annie Olsson, Annie Haglund, Inga Olsson.

Inom församlingen och i fullt samförstånd med densamma arbetar en ungdomsförening bestående av troende ungdom från både Örrud och Torserud. Ungdomsföreningens nuvarande ordförande är Enar Andersson, Torserud. Även juniorverksamhet bedrives sedan några år och nuvarande ledare E. Kvaldén och Greta Andersson.

Under så gott som hela församlingens verksamhetstid ha syföreningen tjänat och varit en god skaffare till församlingens kassa.

Och för övrigt, tiden blev oss ju för kort om vi skulle tala om dem alla, sångare och musikanter, organister, vaktmästare, festkommitterade och andra som genom trogen och uthållig tjänst gjort att församlingen kunnat fylla sin uppgift som Guds tjänarinna i vår bygd.

Församlingens kassa har under 50-årsperioden omslutet 23 899 kronor. Till Svenska Missionsförbundet har lämnats 3 821 kronor och till Ansgariiföreningen 2 338 kronor.

I ären – för att I skolen; dessa ord inrymmer allt som hör till levande kristendom, nåden och ansvaret. Ett utvalt släkte, säger aposteln, alltid har läsarefolket varit ansett som ett särskilt släkte, avskilt från världen. In i denna släkt födes man enligt Jesu ord, genom vatten och ande och till denna släkt hör man så länge man vandrar den smala vägen.

”Ett konungsligt prästerskap”, med de orden markeras de frälstas höga ställning.

”Ett heligt folk” är ett avskilt folk, ”ut från världens villa tagen Guds församling är”, säger sångaren.

”Ett egendomsfolk”, de orden uppenbara grunden för all frälsningslycka, vara Guds egendom.

Allt detta ären I, säger aposteln och så kommer fortsättningen med sällsamt heligt allvar, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar och ur bävande lärjungars hjärtan går denna suck, vem är härtill skicklig.

Ett är dock säkert att Örruds Missionsförsamling i år som gått, genom att mottaga Guds nåd, kunnat fylla sin uppgift att var förvaltare av denna mångfaldiga nåd, och idag är 50-åringens bön, låt oss även i kommande dagar få förkunna hans härliga gärningar, han som kallat oss från mörkret till sitt underbara ljus.

Örrud i mars 1944

Kommitterade

Epilog 1984

1984 hölls det sista mötet i Örruds missionshus. Kjell Martinsson dokumenterade med sin kamera och har senare digitaliserat bilderna. Vi tackar för att få visa denna mycket intressanta bildsvit.

Två BV-missionshus i Rudskoga

Värmland är ett vidsträckt landskap. I vårt projekt så har vi därför försökt att utnyttja de nätverk vi har på platser i Värmland som vi inte känner så väl till.

En av dessa platser är Rudskoga socken längst ned i Värmlands sydöstra hörn, i närheten av den stora sjön Skagern. Vi kände självklart till att det fanns en missionsförsamling här, med missionshus i Persbol och i Väglösa. Den senare platsen är inte som namnet antyder omöjlig att besöka utan ligger inte så långt från dagens bygdecentrum i Skottlanda. Missionsförsamlingen gick samman med grannförsamlingen i Nysund 1998 och heter numera Brokyrkans församling. Missionshuset i Persbol är i bruk. Det finns också ett pingstkapell med namnet Betania som ligger i Södra Ugglebol. Det har vi berört i ett tidigare inlägg.

Trots mångfalden med att skriva nästan 100 olika socknars alldeles lokala kyrkohistoria så finns det gemensamma drag. Den nyevangeliska väckelsen i de värmländska sockarna brukar ta sin början på 1850-talet eller början av 1860-talet när de första nyevangeliska predikanterna framträder i bygden. I väster dyker det ofta upp norska predikanter. De senare brukar tillskrivas ett allvarligare lagiskt budskap.

Sedan kommer nästa skifte på 1870-talet, då Waldenströms tankar om försoningsläran och tanken på enskilda nattvardsgångar präglar Värmland, där i de flesta fall majoriteten väljer den waldenströmska linjen och en minoritet väljer en kyrkotrogen linje. EFS i Värmland får en nytändning genom den väckelse som präglades av organisationen De Ungas Förbund och deras utsända predikanter från omkring 1906 och några år framöver.

Så kommer nästa splittring, nu bland de EFS-anslutna. Omkring 1909-1910 så kom en minoritet inom bl.a. Betlehemskyrkan i Stockholm att opponera sig mot den som man ansåg alltför liberala och bibelkritiska syn som fanns inom vissa delar av EFS. Så bildades missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, som kom att få fäste på några platser förutom dess kärnområde i norra Skåne. I Värmland handlar det om Säffle med omnejd, Sunne, Östmark, Fryksände och då Rudskoga.

Splittringen gick rakt igenom många lokala missionsföreningar runtom i landet. I många fall bildades alltså vid denna tid nya lokala missionsföreningar, som antingen tog över de gamla missionshusen eller byggde nya hus. Det förekom också att två missionsföreningar delade på samma hus.

I östra Värmland kom inte EFS och BV att få så särskilt många efterföljare, förutom i Kristinehamn där EFS hade och ännu har en livaktig verksamhet i Betlehemskyrkan. Och så då nere i Rudskoga, där det byggdes två missionshus. På de flesta andra håll höll sig väckelsefolket till missionsförsamlingarna, som på många håll blev mycket starka.

Det är svårt att skriva historia utan källor och än så länge vet vi inte så mycket om hur de båda BV-missionshusen i Rudskoga kom till. Inte ens Jonny Bjuremo från Östmark som numera verkar som missionssekreterare i Evangelisk Luthersk Mission (ELM-BV) som organisationen heter sedan 2005, kände till de båda missionshusen i Rudskoga. Kanske finns det kunskap bland våra läsare?

Med hjälp av Berith Sande, chef för Föreningsarkivet i Karlstad och bofast i Rudskoga så fick vi kontakt med Lillvor Ivarsson, hembygdsforskare i Rudskoga. Berith och Lillvor har på olika sätt givit oss kunskap om missionshusen. Lillvor är aktiv inom fotogruppen inom Rudskoga Hembygdsförening.

Missionshuset i Västra Bjurvik har funnits till för bara några år sedan. En person köpte det av missionsföreningen och lät bygga om det till bilverkstad, genom att såga upp ett stort hål på ena väggen. Efter en kort tid var bilverkstaden historia och en granne köpte det istället för att slippa nya projekt alldeles intill den egna tomten. Eftersom missionshuset var i mycket dåligt skick så revs det.

Vi har ännu inte hittat någon bild som visar hela missionshuset, men från Lillvor fick vi en bild med en grupp söndagsskolebarn med lärare framför missionshusets dörr. Bilden är troligen från 1940-talet.

1523 V. Bjurvik Söndagsskola
Söndagsskolan i Västra Bjurvik. Bild från Rudskoga Hembygdsförening

Några av söndagsskolebarnen är säkerligen ännu i livet.

Däremot så hittade Lillvor en fin exteriörbild av Frosteruds missionshus. Här går det med hjälp av bildens påstämplade årtal att lätt tidssätta den. Bilden är alltså från 1970 och missionshuset ger ett något ålderstiget intryck. Det synes också vara ett av de minsta vi sett och verkar inte ha murad grund, eller ljuger bilden? Det är troligt att det revs bara några år efter att bilden togs.

1540 Frosterud Missionshus
Missionshuset i Frosterud. Bild från Rudskoga Hembygdsförening

Som på andra håll i Värmland var nyrekryteringen till Bibeltrogna Vänners verksamhet alltför begränsad för att hålla lågan vid liv när den äldre generationen uttröttades och inte fick några efterföljare. Bilden känns igen från verksamheten i Säffle och Sunne. Det gjorde de båda missionshusen i Frosterud och Västra Bjurvik till idag nästan bortglömd historia. En av de kvarvarande BV-vännerna gick ur tiden drygt 100 år gammal under 2019.

Idag vet vi att Lutherska församlingen, en fristående evangelisk-luthersk församling som huvudsakligen hyr in sig i Stockholm (Adventkyrkan) och Åby i Östergötland (Åbylundskyrkan) också har verksamhet i Rudskoga, där högmässor firas med viss regelbundenhet. Om det finns en koppling till BV-arvet i bygden är dock osäkert.

Skillingmarksminnen

I Klevan i Skillingmark ligger ett av Värmlands vackrast belägna missionshus. Från Lars Olsson i Ronneby har vi fått tillgång till en fin berättelse om hans mor Signe Olsson (1905-2002) berättade och Lars skrev ner, en del av Signes berättelse om sitt eget liv för sina efterkommande.

Missionshuset

IMG_2232

Missionshuset under ombyggnad sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Det var en stor händelse i bygden när missionshuset byggdes uppe vid Rönna 1911, då jag var sex år. Det ligger ju där än i dag och ser till det yttre likadant ut som förr, rött med vita knutar, och är rätt stort för att vara ett kapell. Skillingmarks missionsförening hade nyligen bildats och hade många medlemmar, av vilka inte minst familjen Rydberg från Bodanäset var mycket aktiv. Kari i Rönninga hade skänkt  marken. Innan missionshuset uppfördes, hade det förekommit ”stugmöten” hemma hos någon familj. Jag minns ett sådant möte i köket i ”Nolarstôga” och ett annat i Rönninga med en sångare som spelade cittra.

I missionshuset gick jag i söndagsskola. Anna, mamma till min lekkamrat Inez från Klevekull, var lärare, senare var det Andreas Stolpe, far till Marie på Rönna, som hade hand om barnen. ”Söbu-Maja” i Boda höll samtidigt söndagsskola  för barnen i den delen av socknen, för de hade  lång väg till missionshuset i Klevan. Vi läste bibeltexter, lärde oss minnesverser och sjöng Jag älskar söndagsskolan. Det fanns en särskild söndagsskolsångbok som vi använde. Däremot fick vi inga tidningar eller märken som du och Elisabet när ni gick i söndagsskolan i Strömsmark.

IMG_2229
Missionshuset sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Missionsförsamlingen hade ingen egen pastor men anlitade ibland någon predikant, som höll gudstjänst i missionshuset om söndagarna. Någon gång förekom även julotta. En norrman från Vestmarka predikade där en gång, minns jag. I juli anordnades varje år ett stort och mycket välbesökt sommarmöte med två gudstjänster, en på förmiddagen och en på eftermiddagen, med kaffe emellan. Denna tradition behölls in på 70-talet.

Det var mest Ola Ring från Lossbyn i Järnskog som förrättade gudstjänsterna. Han var lekman och ingen utbildad predikant. Han hade en egenhet då han talade, säkert för att försöka tala riktigt korrekt svenska: Han sade inte Gud, bön och dig  utan Gude, böne och dige. En gång, när jag var sex år och lite besvärlig grälade Emma från ”Môrnere”, som då var piga i Klevan på mig:

-Nu får du lôv å hôlle fre, för på sönda kommer Ola Ring te missionshuset å da får du höre hônôm tale om både dige å mige.

(Detta är en lustighet som ytterst få kan förstå i dag. I Skillingmark var mige ett annat ord för ”kissa”. Jag vet inte ens om någon förstår det ordet  nuförtiden.)

Missionshuset användes även för andra ändamål.  Jag minns julfester och auktioner i missionshuset där behållningen gick till missionen i Afrika eller Kina. En son från bygden, Nils Kullgren, var känd som ”Kinamissionären”. Det bildades en Blå Bandförening i bygden, och den höll emellanåt möten för att mana till nykterhet. Lina från ”Môrkere”, Mörkerud, var medlem där. En jul hade Blå Bandföreningen korg-auktion. Lina hade gjort en korg av en gammal skolåda, klätt den med fint papper och fyllt den med smörgåsar, bröd och småkakor. Det hörde till ordningen att den som köpte korgen skulle bjuda den som tillverkat den på kaffe. Axel Säter, en femtioårig ungkarl, köpte Linas korg och kunde inte låta bli att reta henne lite för hennes enkla bidrag, en skokartong. Lina, som var piga i Klevan då, kom hem tidigt den kvällen förebärande att det inte hade varit så roligt där.

83699522_184890445933845_4758565335785799680_n
Missionshuset i Klevan efter det att verksamheten avslutats men före den stora ombyggnaden. Foto: Tomas Johansson

Ibland kom Frälsningsarmén till missionshuset och visade film i stora salen. Filmerna väckte naturligtvis stor uppmärksamhet i bygden. Jag minns så väl att jag såg film i missionshuset redan någon gång under första världskriget. Då hade jag faktiskt redan varit på bio, i Oslo 1915, när vi hälsade på släkten där och såg en film med Chaplin. Filmerna i missionshuset var inte uppskattade av alla. Väldigt många ansåg att det var syndigt att se dem. Första gången när medlemmar i Frälsningsarmén kom, var det ingen som tog emot dem eller erbjöd dem husrum. De fick övernatta på bänkar i lokalen. Den andra gången blev de välkomnade av Kerstin Björnsson, kallad ”Norsta” från Bergerud, som erbjöd dem mat och logi. Hon var egentligen inte alls särskilt religiöst intresserad men menade:

-När nu de andra inte vill göra det, tar jag hand om gästerna.

Det fanns även en liten bostad på andra våningen i missionshuset. Det krävdes ingen anknytning till missionsförsamlingen för att få bo där. Där bodde ett par hyresgäster  innan Albin Stenbock flyttade in och bodde där i många år, i varje fall in på 50-talet. Det var en tragisk figur. Han hade, vilket var mycket ovanligt i våra trakter i början av 1900-talet, tagit studentexamen och studerade i Uppsala en tid. Där levde han ett glatt liv och slösade bort alla sina pengar och fick sedan återvända till hembygden och leva på dagsverken och skogsarbete. Han var en mycket skicklig botanist som kunde namnet på alla blommor och andra växter.Han hjälpte senare Cajsa som gick i realskolan och hade i uppgift att pressa ett antal växter. Skillingmark var vida känt för sin rika flora, och Albin visste var guckusko och andra orkidéer växte. Inga latinska växtnamn var främmande för honom. När han en gång tillsammans med Sven Olofsson i Bergerud gick förbi en al, på dialekt arder, pekade Albin på trädet och berättade:

-Detta är en ”alnus glutinosa”.

-Vad säger du? svarade Sven. Har du fått arderlus i nosa?

Allteftersom befolkningen minskade i Skillingmark, blev antalet medlemmar i missionsförsamlingen allt färre. Till slut var det bara några få kvar. På Bodanäset lade man ner mycket arbete in i det sista. Skillingmark slogs ihop med Järnskog, och missionshuset såldes. I dag är det sommarbostad.

IMG_2234
Pingstkapellet i Hångstad i Skillingmark så som det såg ut i juni 2019. Foto: Henrik Olsson

Lars´tillägg: Det fanns även en pingstförsamling med eget kapell i ”Västarhangsta”, den del av hemmanet som ligger väster om Hångstadviken. Det hölls gudstjänster där in på 70-talet. Till slut var det bara tre pingstvänner kvar i socknen, av vilka Karl på ”Sân”, som dog 1974, och dottern Judit var två. Kapellet står fortfarande kvar.

”Jordbrukets apostel” vid missionshuset

Beted Rösiö
Per Jönson Rösiö med åhörare vid Beteds missionshus 1908. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika. Ur Köla fotoklubbs samlingar

Ibland dyker det upp intressanta tips och intressanta bilder, bara sådär. Hans Nilsson i Söpple, Järnskog hörde av sig med den här mycket fina bilden. Fotografen Gunnar Ödvall har tagit sig till Beteds missionshus i Järnskog. Året är 1908 och det är ingen vanlig väckelsepredikant som kommit på besök, utan mannen som kallats för ”det svenska jordbrukets apostel”, Per Jönson Rösiö (1861-1935).

Som synes har många kommit för att lyssna. Det synes vara en kylig vår- eller höstdag, för det är kappor och överrockar som gäller för de flesta. En bild sammanfattas två viktiga delar av ”Folkrörelse-Sverige”, i detta fall väckelserörelsen och jordbrukets föreningsrörelse. Vem var då denne Rösiö?

Efter att ha grundat en lantbruksskola på sin hemgård, Rösjögården i Jämshögs socken, Blekinge, tvingades han att avveckla skolan efter fyra år 1892. Men då påbörjade han en storslagen gärning som föreläsare, pedagog och publicist inom jordbruksområdet. ”Hans mål var att höja småjordbrukets status och motverka industrialismens skadliga inverkan på folkets kultur, han sökte mobilisera främst småbrukarna i en kulturell kamp mot den förhatliga industrialismen. Som ett viktigt led i denna kamp talade R om jordbrukets frigörande krafter och särskilt om småjordbrukets roll i samhällsomvandlingen. Han utvecklade en agrar ideologi som byggde på en övertygelse om att jorden var helig och att naturen var den enda riktiga vägvisaren för kulturell utveckling” står det att läsa i Svenskt Biografiskt Lexikon, som har en utförlig artikel av John Toler.

Rösiös vägar förde honom till Beted i Järnskog, där alltså missionshuset blev en lämplig plats. Året innan (1907) hade Rösiö hållit 353 föredrag på ett år, upp till åtta per dag. Hans flit synes närmast helt omänsklig.

För övrigt så framstår här Beteds missionshus som osedvanligt vackert med rik dekoration av ”snickarglädje”. Beteds missionshus byggdes 1874 och har byggts om vid flera tillfällen. Det är faktiskt i bruk ännu idag.

Västra Ny missionsförening – 50 år 1941

Den lilla missionsföreningen i Västra Ny, vilken räknar ett 15-tal medlemmar har firat sitt 50-årsjubileum. Detta skedde Kristi himmelsfärds dag förlidet år i Ottebols missionshus. Det var en strålande vårdag och bland den jubilerande församlingen förmärktes stor glädje och tacksamhet. Pastor K. Franson, E. L. Palmqvist, guldsmed Sven Olsén, Arvika, medverkade, dessutom komminister H. Carlemalm och sångare från Arvika. Undertecknad vilken de senaste åren haft ansvar för ledningen såväl bland de äldre som för söndagsskolan delgav en redogörelse för vad som förekommit under de 50 åren. Verksamheten inom Ny är betydligt äldre än femtio år. Tidigare hade vännerna varit tillslutna till Eda friförsamling. Den 5 januari 1891 beslöts emellertid att bilda Västra Ny missionsförening vid ett möte i banvaktsstugan i Skifta, där några järnvägsmän voro samlade, vilka inflyttat från andra orter, och blivit utposterade som banvaktare efter linjen. De ville även vara väktare på ”Zions murar” och nitälskade för Herrens rikssak. En av dem var banmästare P. G. Johansson, född i Stavnäs. Han kom att betyda mycket för den fria andliga verksamheten på denna plats, och var under många år dess borne ledare, dels som ordförande och som församlingsföreståndare, tills Herren kallade honom till högre tjänst 80 år gammal 1922.

20190616_150353
Ottebols missionshus i juni 2019. Foto: Carl-Johan Ivarsson

I början hölls stugumöten, men så kom den dagen då en tomtplats blev skänkt till ett missionshus, och den 13 juni 1909 kunde invigning ske. Det var en glädjens dag, då den lilla församlingen efter mycken möda och arbete, lyckats få en egen samlingslokal. Sedan dess har en mera regelbunden verksamhet kunnat bedrivas. Söndagsskolan har varit församlingens ”skötebarn”, och allt ifrån dess början har denna verksamhet bedrivits. Missionshuset, vilket är brandförsäkrat för 15 000 kronor, är för längesedan skuldfritt. Dess interiör är trevlig. En vacker, större fondmålning med bibliskt motiv har blivit skänkt av en äldre broder i församlingen, likaså har samme man låtit resa en ståtlig flaggstång med dithörande flagga, vilken för första gången vajade vid 50-årshögtiden. Heder åt sådana medlemmar som även tänka på sitt andliga hems trevnad!

Predikanter som tjänat från första tiden äro: Magnus Olsson och A. Ullström, Glava, J. Johansson, Eda, O. Östlund, Gunnarskog, vilken gjorde predikobesök till sin levnadsafton 1939. Vidare har O. Brander, A. Lindström, O. Simonsson, A. Erén, Sven Ask m.fl. tjänat. Från Ansgariiföreningen har allt som oftast något reseombud kommit, likaså någon missionär från Svenska Missionsförbundet. Guldsmed Sven Olsén, Arvika, har utfört ett troget uppoffrande arbete, som föreståndare, predikant och söndagsskollärare under en tid av femton år.

De senaste åren har således ansvaret vilat på Arvika Missionsförsamling då det gällt predikoverksamhet. Pastorerna Franson och E. L. Palmqvist har varit flitiga att predika och företagit varje år många resor. Vid söndagsskolfesterna har det varit en rent given sak, att Franson skulle vara med.

Den ekonomiska sidan har genom syföreningen på ett utmärkt sätt tillgodosetts. Varje år har en försäljning ägt rum, och allmänheten har då visat sitt stora intresse. Den senaste missionsförsäljningen inbragte drygt 500 kronor. Församlingens inkomster och utgifter under de gångna åren omsluter en summa av cirka 30 000 kronor, därav till yttre missionen närmare 6 000 kronor och till Ansgariiföreningen kronor 1 082:16 (Uppgifter saknas för en del år i början). Församlingens ordförande är för närvarande lantbrukaren Anders Olsson i Kyrkebol och kassör: Erik Eklund, Ottebol.

Som vaktmästare har änkefru Maria Jansson tjänat i 33 år, eller allt sedan missionshusets tillkomst, och alltfort är hon kvar på sin post. Hon är också den enda kvarlevande, vilken var med då församlingen bildades. Välsigne Herren var trogen själ på varje ort. Hans är verket och Han skall löna var och en, i de rättfärdigas uppståndelse.

A. T-l (Anders Thorell).

Historiken om Västra Ny missionsförening skrevs 1941 av Anders Thorell (1878-1959), föreståndare för Västra Ny missionsförening 1938-1945. Det har återfunnits i handskriven form i Värmlands Ansgariiförenings arkiv på Föreningsarkivet, Karlstad. Eftersom det inte finns en rad tryckt om församlingens historia i något sammanhang (som vi hittat), så kan det vara av värde att det får sin plats här. Missionsföreningen (från 1952 missionsförsamlingen) blev en del av Arvika missionsförsamling 1973. Missionshuset i Ottebol (som egentligen tillhör hemmanet Hungalsvik) användes ännu några år. Här är ett klipp från Arvika Nyheter 1974 med missionsförsäljning.

AN 741028 Ottebol auktion

Besök i Smärslids missionshus

Idag blir det en tidsresa i dubbel mening här. Ni kanske undrar över när vårt projekt började? För min egen del kom inspirationen ursprungligen från en bok som jag köpte på SMU-gården Snäckan på Gotland i juni 1988. Boken har det vackra namnet Lambgift för läsare och förtecknar alla missionshus tillhörande Svenska Missionsförbundet som finns på Gotland. Jag har den naturligtvis fortfarande kvar i gott behåll och tittar ibland på bilderna från Väte, Fardhem, Mästerby, Hogrän och Vamlingbo och många andra platser med vackra namn.

Redan då minns jag att tanken väcktes på att, ”detta borde ju göras även i Värmland”. Jag hade själv täta kopplingar till missionshusens värld, både till Torstensbyn i Kila, Årbotten i Gunnarskog och så jag hade redan besökt många av de andra. Jag förstod också, att många av missionshusen var hotade. Redan hade vissa sålts.

Men åren gick, och drygt 10 år senare började min släkting och gode vän Henrik Olsson och jag fundera på att vi åtminstone skulle göra någon form av missionshusinventering, till att börja med i Säffle kommun.

Vi skriver den 3 november 1999 när vi gjorde en tur till missionshusen i Tveta och Svanskog, två av kommunens socknar. Med hjälp av Ivar Eriksson i Karud fick vi komma in i missionshuset i Smärslid, där det börjat bli allt längre mellan mötena eftersom Tveta missionsförsamlings verksamhet koncentrerades mer och mer till Klöverstens missionshus.

Precis som i grannsocknarna kom här Johannes Andersson från Långserud, även kallad ”Fjellstedts-Johannes” att vara en pionjär som lekmannapredikant. Metodisterna i Säffle hade också en del verksamhet i Avelsäter. Norra Dalslands missionsförening bildades 1871 och en av deras predikanter, S. P. Gerdin, kom att bli besöka Tveta. Tveta friförsamling (namnet blev missionsförsamling på 1930-talet) bildades i Snåret den 12 december 1880. Åtta personer var närvarande, och ytterligare fyra antecknade sig strax efteråt som medlemmar. Förste ordföranden blev Nils Nilsson, Snåret och till föreståndare valdes J. Olsson Lindstrand, Avelsäter.

De första åren samlades till möten i hemmen, men snart började tanken väckas på att bygga missionshus. Den 18 april 1889 beslutades att bygga ett missionshus i hemmanet Smärslid, det skulle vara ”50 fot långt, 38 fot i bredd, 12 eller 13 fot högt med två mindre rum i ena änden”. I början av 1890 beslutades också att bygga missionshus i Avelsäter, det har jag tidigare skrivit om här.

186 Begravningsfölje i Smärslid
Begravningsfölje i Smärslid. I bakgrunden missionshuset. Foto: Ludvig Åberg, 1920-talet.

Missionshuset i Smärslid byggdes alltså 1890. Det tillbyggdes och renoverades först 1923 och sedan 1954. Det var modernt men ändå inte, för det fanns inte vatten eller toalett inomhus.

Med tiden byggdes också missionshus även i hemmanet Vickersrudstorp. Året var 1927 och missionshuset fick namnet Elim. 1952 köptes det gamla soldattorpet Håvmanskerud i hemmanet Håverud, som byggdes om och till med först lokaler för ungdomsarbetet och senare med en samlingslokal. Huset kom dock att kallas för Klöverstens missionshus efter vägskälet och en äldre stuga som låg på platsen.

Verksamheten bestod förutom gudstjänster i ungdomsförening, juniorförening, söndagsskola och syföreningar, men också en ”sångarskara”, som vid 50-årsjubileet 1930 leddes av Paul Eriksson, Lerbyn. Antalet medlemmar var inte obetydligt. 1920 fanns 88 medlemmar och som högst var medlemstalet vid 60-årsjubileet 1940 då det fanns 104 medlemmar.

Tveta hade också anställd pastor fram till 1952, och pensionären Johan Lindström återkom 1956 och verkade ännu några år. Men från omkring 1960 förlitade man sig på gästpredikanter.

Nu var det alltså 1999, och missionshuset var ännu i gott skick vid vårt besök. Men 2003 kom det att hållas avslutningsmöte, och därefter kom missionshuset att endast användas som förråd. Verksamheten hade då helt flyttats till Klöversten. Idag (2020) är antalet medlemmar inte särskilt stort men verksamheten fortgår med gudstjänster och scouter.

Bilderna från besöket i Smärslid 1999 blev liggande. Det kom att dröja 16 år innan vi verkligen började med att inventera missionshus, denna gång för temanumret av tidskriften Värmländsk Kultur. Så följde denna webbsida. Då hade bilderna blivit lagda i en låda som jag inte öppnade förrän i december 2019! Och nu har ni fått se dem!