Veranda med snickarglädje

Alsters missionsförening grundades den 5 januari 1859 i Sörgården, Hallanda. Det är alltså fråga om en av Värmlands äldsta missionsföreningar, bara knappt två år yngre än den i Karlskoga. I juni 1871 hölls ett mycket stort friluftsmöte i Gräsås med P. P. Waldenström som talare. Under en kort tid fanns efter 1881 en baptistförsamling bestående av medlemmar som uteslutits ur missionsföreningen. Båda grupperna ”upplöstes” dock genom riksdagsmannen Olof Andersson i Hasselbol, och man bildade en ny församling ansluten till Svenska Missionsförbundet.

Namnet ändrades 1932 till Alsters missionsförsamling. Församlingen blev 1946 den första inom SMF att anställa en kvinna som pastor genom Signe Eriksson (senare Högefjord).

I boken Alster från äldre och nyare tid skriver Albin Zernander om läsarna i Alster: ”Man läste sin Bibel med levande intresse, vanligen från pärm till pärm. På mötena var det inte endast predikanten som ’hade ordet’. Sedan denne framsagt sitt anförande, antydde han något om, att vännerna ville leda i bön. Och nu blev det vanligen en halv timme bönerop från än den ene och än den andre av de närvarande, omväxlande med trosfriska, gripande sånger, så att himlarna riktigt genljödo av segerjubel. Vi som i gröna ungdomen deltogo i dessa förunderliga möten, vi fingo så djupa och bestående intryck av allt som där förehades, att vi aldrig kunna glömma det. Allt etsades in för livet. Här var inte enbart fromhet eller något av enfald, som man i vår tid velat påstå. Det var glödande allvar och realiteter av skakande kraft. Att vi som då stodo mitt opp i barn- och ungdomstiden kände det sådär starkt är väl förståeligt, då ju allt i sig själv är som sol och jubel och som saga och sång. Men även de äldre fattades av denna sublima glädje och dessa strida, djupa och heliga känslor. Det var en andlig nydaningstid av så stora mått, att någonting liknande aldrig förekommit varken tidigare i historien eller senare”.

Medlemsutveckling: 1900: 150, 1910: 145, 1920:124, 1930: 91, 1940:61, 1950: 71, 1960: 52, 1970: 46, 1980: 36, 1991:24 och 2000: 17 medlemmar. Församlingens verksamhet är numera avslutad.

I Alster fanns tre missionshus: Ulvsby, Döle och Snarstad. Här skall vi stanna för det sistnämnda!

Missionshuset kallas för Snarstads missionshus men ligger egentligen i hemmanet Snarstadstorp. Det togs i bruk 1906. Innan missionshuset byggdes hyrde man lokal i en bondgård i många år. Missionshuset kunde byggas utan att man satte sig i skuld och vid invigningen medverkade Daniel Hagström och Enoch Olsson.

Snarstads missionshus används numera som samlings- och utställningslokal och Alster-Nyedsbygdens församling brukar hålla gudstjänst här en gång varje sommar. Missionshuset är mycket välbevarat och har en av de vackraste verandorna vi sett på ett värmländskt missionshus!

Inte ett ordenshus utan ett missionshus

Instagramkontot Värmlandsantikvarien, som drivs av Värmlands museums byggnadsantikvarie Terese Myrin, efterlyste ordenshus i Värmland. Orsaken är att hon håller på med att arbeta med ordenshuset i Munkfors, som är ett av de bäst bevarade.

Terese Myrin fick en del svar – några verkar lovande. En plats som nämndes var Backa i Dalby. Annars är ordenshusen minst lika hotade som missionshusen, om inte mer. Även om nykterhetsrörelsen lever så har i stort sett lämnat den traditionella ordensverksamheten och ordenshusen har sålts och rivits.

Klippan, bild från 1980-talet.

Men en fråga ställdes i diskussionen – Var inte Klippan i Deje ett ordenshus? På det kunde jag svara nej, det var ett missionshus tillhörande Nedre Ulleruds missionsförsamling. Men det krävs kanske ett lite längre och utförligare svar här.

Det är faktiskt inte så överraskande att gissa att det handlar om ett ordenshus. Det har en spännande arkitektur till det yttre och är en av Dejes mera kända byggnadsverk.

Klippan före ombyggnaden 1956

Väckelserörelsen i Nedre Ullerud började i Kila! Så berättas i varje fall i den berättelse om Nedre Ulleruds missionsförsamling som delas genom jubileumshistorikerna och även återges i sockenboken En bok om Nedre Ullerud, där pastor Arne Rydberg skriver. Boken utgavs 1975, alltså några år efter det att Ulleruds kommun gått upp i Forshaga kommun.

Smidemästare Nils Lindström från Kvarntorp i Nedre Ullerud besökte Kila 1853 och fick där uppleva en personlig väckelse. De förde glöden med sig hem och väckelsen spreds bland deras vänner och bekanta. 1857 besöktes Kvarntorp av Carl Johan Nyvall. Det ledde 1860 till en gemensam missionsförening för Grava och Nedre Ullerud. 1865 delades denna upp vid ett möte i Grossbol, så missionsvännerna i norra Grava och Ullerud skulle verka för sig. Namnet var Nedre Ulleruds missionsförening fram till 1935, då det ändrades till missionsförsamling.

1875 beslutades att bygga ett bönhus i Torp och 1883 ett i Mölnbacka. Det senare gjordes i samverkan med Övre Ulleruds baptistförsamling.

I början av 1890-talet byggdes också ett missionshus i Östra Deje.

På möte i Klippan omkring 1954

1906 kom ett förslag om att Torps missionshus borde flyttas till det starkt framväxande Deje samhälle. Alla var inte eniga om detta, men församlingens ordförande B. G. Hägg var ute i samhället och gick. När han kom till en hög kulle lyfte han blicken och sade högt: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”.

Missionshuset i Torp kom alltså att flyttas till denna plats i Deje, som fick namnet Klippan. Det invigdes 1914 och var i stort sett oförändrat till 1956, då det samtidigt byggdes om som missionshusen i Mölnbacka och Östra Deje. 1972 såldes missionshuset i Mölnbacka.

Unga Krafter i Klippan 1936

Verksamheten i Nedre Ullerud har förstås liknat verksamheten i alla andra missionsförsamlingar av denna storlek. 1911 bildades en ungdomsförening som 1956 fick namnet SMU. 1968 började scoutverksamhet.

Under åren 1921 till 1940 fanns både blandad kör och musikförening. När blandade körens verksamhet avtog på 1940-talet bildades Klippans Manskör.

Söndagsskolan i Klippan omkring 1940

Den förste anställde predikanten var Abraham Edholm 1916. Från 1950-talet hade man gemensam pastor med Övre Ullerud och från 1971 med Forshaga. Den sista stora renoveringen ägde rum 1977.

Men utvecklingen gick tyvärr åt fel håll. En artikel i Värmlands Folkblad 14 maj 1992 har rubriken: ”Slut på de troende – Missionshus till salu”. Klippan var till salu – pastor Erik Rudby kunde bara konstatera att församlingen hade brist på yngre. Klippan såldes och några år senare upplöstes församlingen helt.

Klippan i april 2019. Foto: Henrik Olsson

Idag är Klippan väl bevarat till det yttre och används som bostadshus. Ovanför ingångsdörren står det fortfarande ”Klippan” på det majestätiskt belägna huset nära järnvägen i Deje.

Bröllop i missionshuset

Den här bilden kan vi datera på dagen när. Det är lördagen den 16 augusti 1924 och platsen är utanför Hovlanda missionshus på Hammarö. Som synes är det bröllop, och brudparet i centrum av bilden är predikanten Oscar Georg Lövgren, född 18 april 1899 i Norra Råda och Naemi Hedvig Maria Jonsson, född 22 oktober 1898 i Stenstorp.

Visst ser det festligt ut! Men i verkligheten har inte vigseln ägt rum här, utan på rådhuset i Karlstad. Vigselförrättare var magistratssekretaren A. Eurén. Det skulle dröja till 1952 innan Svenska Missionsförbundets pastorer skulle få vigselrätt. Därför blev det att ta sig till rådhuset för att ingå äktenskap. Det hade varit möjligt sedan 1908, då det gavs möjlighet för alla att gifta sig borgerligt.

Men före detta skulle det lysas, och eftersom bruden var kyrkobokförd i Stenstorps församling i Skaraborgs län så skedde lysningen där.

Vi vet inte hur det gick till här, men det är möjligt att man hade en vigselceremoni även i missionshuset, även om den då inte var juridiskt giltig. Ungefär som det idag gäller i länder med obligatoriskt civiläktenskap, som Frankrike.

Oscar Lövgren var alldeles nyligen tillträdd som pastor för Hammarö missionsförsamling, han hade genomgått Missionsskolan 1920-1924 och var en mycket medveten kyrkoman, eftersom han enligt anteckningen i Hammarö församlingsbok den ”21/9 1922 lagligen utträtt till Sv. Missionsförbundet”.

Det är lite svårt att förstå vad denna anteckningar innebär, eftersom Svenska Missionsförbundet till skillnad från Metodistkyrkan aldrig var ett av staten erkänt ”dissentersamfund”. Att man rent praktiskt ansåg sig vara ej medlem i Svenska kyrkan räckte inte.

Oscar och Naemi skulle vara kvar på Hammarö till 1931 då familjen, utökad med tre pojkar, alla med notisen ”icke döpt” utflyttade till Visnums-Kil. Ytterligare en son föddes innan Naemi avled den 26 december 1933 i samband med sitt femte barns födelse. Oscar gifte om sig 1935 med Augusta Linnéa (Asta) Johansson från Stora Kil.

Oscar Lövgren arbetade sedan som församlingspastor i Gustavsbergs missionsförsamling från 1939 med kombinerad tjänst vid Svenska Missionsförbundets bokförlag. Från 1947 ägnade han sin tid helt åt bokförlags- och expeditionsarbete åt förbundet, och han var också sekreterare i SMF:s sångbokskommitté.

Oscar Lövgren började att skriva redan under sin tid på Hammarö och hans verkförteckning tar upp åtskilliga rader i 1978 års utgåva Biografiskt Album för Svenska Missionsförbundet. Den första är Den frikyrkliga verksamheten på Hammarön och sedan kom ett stort antal böcker, framför allt inom hymnologi. Biografier över J. A. Hultman, Nils Frykman och Fanny Crosby men framför allt standardverket Psalm- och Sånglexikon (1964).

1971 utnämndes Oscar Lövgren till teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet för sina forskningsinsatser. Han avled 1980 i Sollentuna.

Men dit var det ännu lång tid, den här augustilördagen vid Hovlanda missionshus.

Från Skjutsbol i Stavnäs

Staffan Engström som nyligen tillsammans med sin hustru har utgivit en bok om hemmanet Skjutsbol i Stavnäs socken delar med sig av två intressanta gamla bilder.

Här kommer de utlovade bilderna med anknytning till Skjutsbols Missionshus. Den ena är alltså bröllopet 30 maj 1909 mellan Hilma Jansson, f 1883 från Skjutsbol och Johannes Nilsson, född 1870 i Mangskog. Makarna bosatte sig sedan i Arvika där Johannes var verksam som snidare och fiolbyggare. Bland annat åt Fjaestad där Fjaestads signatur var ett säljande argument. Dock har Johannes i efterhand lyfts fram som en duktig fiolbyggare och vi har fortfarande en fiol från hans hand i vår ägo. En fiol, som enligt muntlig tradering, inköptes som ett stöd till ekonomiskt pressad familj.

Den kortvuxne prästen i synneligen hög hatt, är komminister Gustaf Hillbom från Högerud.

Det andra fotot vet jag tyvärr inte när det togs. På baksidan uppges att det var vid en s.k. Ungdomskurs som hölls i Skjutsbols Missionshus. Den långe mannen längst till höger, från vår sida sett, är i alla fall min farfar Einar Engström, född 1879 i Krokserud, Värmskog. Möjligen deltog han i kursen, möjligen kom han med på bild då han var oavlönad vaktmästare/eldare mm vid missionshuset.

Skjutsbols missionshus flyttades 1959 från sin gamla plats till en ny vid sjön Billingen. Platsen kallas idag Billingsudde.

Med tre brødre fra Øymark fulgte det vekkelse på Finnskogen

Idag kan vi presentera ett gästinlägg på norska av Torbjørn Greipsland. Artikeln är publicerad i Smaalenenes Avis 2020 och är av intresse för Värmlands väckelsehistoria eftersom bröderna Kasa verkade flitigt även på den svenska sidan av gränsen. När det gäller kulturhistorien har inte gränsen varit någon barriär utan utbytet har varit flitigt. Vi tackar Torbjørn för att han låtit oss publicera inlägget här. Så håll till godo!

«De som holdt disse møtene den gang, var tre brødre, Hans Ole, og Brynjulf Kasa, alminnelig kalt «Kasa-guttene.» De var fra et sted i Smaalenene. Det fulgte vekkelse med dem og mange ble grepet.»

Det leste jeg i et hefte kalt «Så kom de til Elim. Historien om bedehusene i Grue, Hof, Åsnes og Våler» skrevet av Reidar Sørlie. Møtene ble holdt på Finnskogen. Videre står det at de tre var bygningsmenn av yrke. Men om kveldene samlet de folket til oppbyggelsesmøter. Da Ole Kasa i 1852 kom til Hof i Solør, bodde han i prestegården hos prost Støren, og der hadde Kasa møter. Han møtte stor velvilje hos geistligheten i Hof.

Hvem var disse Kasa-guttene som de ble kalt? Ifølge boken «Haugianere i Østfold» skrevet av Hans Mustorp, var foreldrene Johannes I. Gunnengkasa og hustru Kristine Brynildsdatter. De fikk åtte barn, fem gutter og tre jenter.

Noe dypere åndelig liv hadde familien ikke. Men så ble eldste dattera Sidsel «vakt» som det heter hos Mustorp. Det vil si hun skjønte hun måtte ta et valg og bli en kristen. Det ble hun,  og ble gift med Ole Andersen Bergh, som ble prest i USA.

Men i 1845 skjedde det at seks av barna ble åndelig vekket opp. Det skjedde i en begravelse der deres svoger Ole Andersen Berg holdt en gripende tale.

Store syndesmerter

Den ene av sønnene,  Brynild (Brynjulf), født 1824, forteller dette: «Min vekkelse var overmåte hårde. Folk i bygda fryktet for at jeg skulle miste forstanden. Det gikk like ens med mine søsken, om enn ikke syndesmertene var like store. Og det kan sies til Guds nådes pris at alle seks er blitt oppholdt og bevart fra fall til i dag . Vi var ikke oppvokst i et kristelig hjem, men da vi ble vakte, begynte også våre foreldre å frykte for seg selv og få omsorg for sin sjel. Jeg har det håp om at Gud fikk frelst dem av nåde».

Det var Ole Johannes, født 1821, og yngstemann Hans, født 1827, som sammen med Brynild utgjorde trekløveret Kasa-guttene. Straks etter omvendelsen begynte de å vitne om sin nye tro. De reiste fra først av i Østfold, så videre til Vestfold og Telemark og over alt var møtene godt besøkt.  Gud virket kraftig gjennom forkynnelsen, skriver Mustorp.

Denne turen ble opptakten til deres senere virke som arbeidere i Guds rike. Brynild måtte imidlertid holde seg i ro ett års tid på grunn av et dårlig kne. Men i mange år virket brødrene som evangelister både i Norge og Sverige. Men den mellomste av de tre, Ole utvandret i 1868 til USA og ble prest der.

Konkurrent

Hans Kasa kom etter opphold utenbygds tilbake til Øymark i 1858 og kjøpte gården Anonby og jobbet som gårdbruker foruten at han dro på årlige turer for å forkynne evangeliet.

Mustorp  forteller i boken at en gang kom det en fritenker (benevnelse på ikke-kristen.TG) til Øymark og skulle holde et foredrag søndag ettermiddag. Da Hans Anonby kom til kirken denne søndagen, fortalte han presten Aagaard om dette og ba han være til stede. Det hadde han ikke anledning til på grunn av et annet arrangement. Men presten opplyste fra prekestolen at det skulle være «fest» i nabohuset  til der fritenkeren skulle tale.  – Og der skal Hans Anonby preke, sa Aagaard, og ba menigheten samles der.  Men Anonby var ikke klar over at presten skulle si noe slikt, og tok det opp med han. Men presten Aagaard svarte slik «Blir det ikke fest når du forteller folk hvor store ting Gud har gjort for deg?»

Da de møttes neste gudstjeneste, kunne Anonby smilende fortelle dette:  «Jo, det ble fullt hus, ingen kom for å høre fritenkeren, og da han forstod dette, gikk også han inn».

Ifølge Mustorp ga Gud lekmannen Hans Anonby nåde til å tale livfullt og gripende om sine opplevelser.  Og ba de frammøtte foreta et trosvalg.

Vekkelser fulgte med Kasa-brødrene, og flere predikanter hadde sitt utspring i disse vekkelsene. Blant andre Ole Repshus, som var til stede i begravelsen til Hans Anonby og hilste fra hans mange åndelige barn i Solør.

Ren løgn

Når vekkelse pågår og Guds Ånd virker,  kommer også motstand. Hans Anonby fortalte dette fra Solør: «I et selskap hvor også presten var til stede, fortalte en kaptein at han kjente disse vekkelsespredikantene, han hadde hatt dem i eksersisen, og de var de de verste han hadde; de var slåsskjemper og urostiftere. Han hadde en gang skilt dem fra deres motstandere med sin egen kårde».

Da Kasa-guttene fikk høre det, skrev de til presten i Aremark (og Øymark), Heyerdahl, og ba om attester.  Det fikk de og med det gjendrev de ryktene. Attestene viste at de aldri hadde eksersert (vært i det militære). Historien var ren løgn.

På et annet møte på Finnskogen kom en gammel mann bort til Anonby og sa: «Jeg skjønner du vet alt. Du har sagt hvordan jeg er og har også sagt det jeg har tenkt. Du kan vel være så snill å si meg hvem det er som har tatt buksevadmelet mitt?»

Mange brev

Anonby fikk mange brev fra sine venner og åndelige barn.  Ei ung jente forteller hvor «djevelsk» bestefaren var mot henne etter at hun var blitt en kristen.

Mustorp skriver at Anonby stod fast hele livet på den gamle trosbekjennelsen og formante sine venner til å holde fast på barnelærdommen.  Men han møtte også motstand i sin egen hjembygd etter at predikanter med et annet syn på kristen tro og liv, hadde fått tilslutning.

Hans Anonby døde 7. april 1902 i fred og i troens fulle visshet.

Til Hobøl

Broren Brynild (Brynjulf) bodde i Øymark til han på 1850-tallet kjøpte gården Elverød i Hobøl og virket der og andre steder som predikant.

Brynild Kasa var streng mot både seg selv om andre. Han var skarp mot noe av det som ble forkynt og trodde det førte til et slurvet kristenliv. Men på sine eldre dager endret han seg adskillig da han så sine egne barn ble vunnet for Kristus gjennom den vekkelse som utgikk fra Otto Treider i Oslo. I en jul hvor Kasa var bortreist, invitere barna med mors tillatelse Treider til å holde møte i deres eget hjem. Huset ble fylt til trengsel. Før møtet var slutt, kom faren hjem.  Barna var redde for hva som da kunne skje, men deres far satte seg på en benk ved døra og sa ikke noe. – Han bare så på oss, der vi lå på kne og deltok i bønnemøtet, fortalte ei av døtrene. Han gledet seg over det som hadde skjedd med døtrene og la aldri hindringer i veien når de ville besøke Treiders møter.

  • Brynild Kasa fikk  ved en salig død gå inn til sin Herres glede I 1905, avslutter H. Mustorp artikkelen om Kasa-guttene.

Finnskogen har i manges øyne både mystikk og mystikk over seg. Mye rett er det i det, men livet var som for andre nybyggere i mange land, et slit i fattigdom. Men det er verd å notere at enda så fattige de fleste finnskoginger var,  bygde de bedehus og forsamlingshus, de siste tilhørende frikirkelige menigheter. Østlie nevner nærmere 30 alt i alt i bygdene som Finnskogen omfatter. I dag er de fleste av bedehusene uten fast møtevirksomhet. Svært stor fraflytting har medvirket til det.  Men minnene om vekkelsene i disse bygdene lever videre.

Foto

I dette huset på husmannsplassen Gunneng-Kasa ved Otteid vokste de tre predikantbrødrene opp sammen med fem søsken og foreldre. Foto: Torbjørn Greipsland
Hans Kasa kjøpte gården Anonby i Øymark og tok det som etternavn.  Han var den yngste av brødrene. Foto fra boken «Haugianere i Østfold».
Brynjulf (Brynild)  Kasa var den  mellomste av predikantbrødrene. Han kjøpte gård i Hobøl, men fortsatte som predikant. Foto fra boken «Haugianere i Østfold».
Røykstua på Finnetunet i Grue Finnskog. Høyre del er den gamle røykstua i finsk stil med utslepp for røyken i en luke i taket. Venstre del er en nyere stue  i svensk stil med grue. Mange av dem som Kasa-brødrene forkynte for, var innvandrede finner.
En rekke bedehus og forsamlingshus ble bygd etter vekkelsene i finnskogbygdene. På bildet  bedehuset på Svullrya, som ikke lenger er i bruk. Svært stor fraflytting fra Grue Finnskog har medvirket til det. Foto: Torbjørn Greipsland

Slutet för Filipstads gamla missionshus

Filipstads gamla missionshus bränns ner av brandkåren. Foto från Bergslagens Räddningstjänst

I Facebook-gruppen ”Filipstad i foto” så hittade jag den här bilden, som postats av Joakim Lambertsson tillsammans med ett klippt text från en lokaltidning, troligen Filipstads Tidning. Bildkällan är brandkåren själva.

Texten lyder:

Gamla missionshuset och ett större uthus i kvarteret Vakteln i Filipstad brann på fredagskvällen ned till grunden. Huset var tidigare delvis rivet och den centrala tomten skall inom kort bebyggas av ett större bilföretag i staden. Den ovanliga saneringsmetoden åsågs av en mycket stor publik och utgjorde i och för sig konkurrens till Lions ”trivselkväll” i Folkparken. Det anskrämliga gamla timmerhuset brann som fnöske och blev ett mycket fint övningsobjekt för brandkåren. Huset uppfördes redan på 1800-talet och tjänade i många år som samlingslokal för Missionsförsamlingen. Tomten och fastigheten inköptes emellertid av staden som i sin tur skänkte byggnaderna till brandkårens kamratförening.

Jag har inte exakt kunnat fastställa vilket årtal det handlar om men missionsförsamlingen lämnade huset 1963 så det måste ha varit relativt kort tid efter det. Som synes, så kör bilarna på vänster sida.

Husets tidigare utseende går att se här.

Lågornas rov i Ransäter

Den 26 april 2004 försvann ett värmländskt missionshus. Ransäters missionshus hade tjänat ut och brändes ned under kontrollerade former av brandkåren. Det är några värmländska missionshus som brunnit. I vissa fall har bränderna varit anlagda, i äldre tider var det inte ovanligt att ett alltför kraftfullt eldande ledde till eldsvådor, eller så har det varit andra orsaker.

Ransäters missionshus brinner den 26 april 2004. Foto: Ellen Sjökvist

Det gamla missionshuset i Ransäter invigdes den 20 oktober 1911. En ledande i missionsverksamheten här var folkskolläraren Erik Gustaf Erlander, mest känd som Tage Erlanders pappa.

Under beredskapstiden i början av 1940-talet lät man bygga ett luftbevaktningstorn på missionshusets ena gavel.

Bertil Forsberg skriver i skriften som heter Rudstorp och Södra Stensdalen: ”Mina föräldrar var medlemmar i Missionsförsamlingen och som liten fick man följa med på möten och varje år en julbasar. Då såldes sydda dukar, kuddar, vantar och strumpor m.m. Kaffe såldes och missionshuset var fyllt av folk. Pappa brukade tända den stora kaminen som var längst bak i stora salen. Minns också tant Anna som bodde på övre våningen; mamma brukade skicka mina systrar och mig med bröd, kakor, karameller och korv till henne. Hon var tacksam där hon satt i sin gungstol och alltid nöjd. Jag minns också Hjalmarssons båda familjer som lagt ner så mycket arbete i missionshuset. Sista mötena och julförsäljningarna hölls i slutet av 1980-talet”.

Missionshuset såldes 1997 till Inga Åsemark. Sedan köptes det av Anders Hedström.

Hösten 2003 var hembygdsforskaren Torbjörn Sjökvist här och dokumenterade huset. Vi tackar honom för att vi fick använda hans fina bilder, liksom bilden av det brinnande missionshuset som tagits av hans mamma Ellen Sjökvist.

Idag finns en minnesmarkering på platsen, uppsatt av hembygdsföreningen.

Platsen för missionshuset idag. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Missionshusen i Karlskoga – bilder och minnesbilder

I slutet av juni i år besökte vi Karlskoga kommun- och föreningsarkiv. Vi fick utmärkt hjälp av kommunarkivarie Annelie Henriksson med att få fram det material som vi önskade. I en av arkivkartongerna för Karlskoga missionsförsamling skulle det finnas fotografier – och det var originalfoton till de minnesskrifter som missionsförsamlingen gav ut 1907 (50 år) och 1932 (75 år). De senare fotografierna återgavs också i 100-årsskriften 1957.

Jag beslutade mig för att dela med mig av bilderna i Facebook-gruppen ”Du vet att du är från Karlskoga om…” Det gav en del intressanta inspel från gruppens medlemmar.

Eftersom en FB-grupp är svår att hitta i, så kommer här bilderna och ett urval kommentarer att återges här. Gamla kommentarer och bilder kan ligga väl dolda i gamla trådar. Gruppen har 8302 medlemmar. Här är alltså inte alla kommentarer, men ett urval.

Salem/Salemkyrkan

Salemkyrkan 1907

Svante Södersten köpte 1875 mark på Bregårdens ägor, på missionsföreningens uppdrag. På hösten 1876 stod det nya missionshuset, som fick namnet Salem klart. Själva huset kostade 5500 kronor att bygga. Salem flyttades och byggdes om till korskyrka, och återinvigdes vid missionsföreningens 40-årsjubileum 28 november 1897. Från denna tid användes benämningen Salemkyrkan. 1887 anskaffades en ny piporgel genom brukspatron Ernst A. Kjellbergs försorg. Kjellbergs hustru Matilda var organist de första åren. 1903 fick Salemkyrkan en ny piporgel, tillverkad av A. P. Loocranz, Alingsås. Mellan 1900 och 1903 var Axel Södersten organist, han flyttade senare till Stockholm och blev organist i Immanuelskyrkan och musiklärare vid Missionsskolan på Lidingö.

Salem revs i samband med bygget av nya Missionskyrkan 1957.

Salemkyrkan 1932

Barbro Hulthén skriver: ”Här har jag varit som barn Jag kommer ihåg en julotta då min farfar sjöng Måste ha varit i slutet av 50-talet”.

Ann-Margret Thorslund skriver: ”Där var det skola en tid för jag gick där i tredje klass läsåret 53/54. Men jag kommer inte ihåg hur den såg ut.”

Fridhem, Granåsen, senare flyttat till Kedjeåsen

Kedjeåsens missionshus 1932

Detta missionshus uppfördes 1877, men flyttades 1894 till Kedjeåsen. Det är beläget en bit från vägskäl och andra centrala platser och ansågs 1961 vara i dåligt skick och inte värt att reparera. Det såldes på 1970-talet och är numera bostadshus.

Bilden från Kedjeåsen vållade många kommentarer av igenkännande karaktär. Viola Ollaiver delade med sig av en bild av söndagsskolan i Kedjeåsen 1956 som fick många att känna igen sig.

Hennes bror Torild Hilmersson kan berätta att ”Hösten 1956 bodde vi i vaktmästarbostaden medan vårt hus renoverades”

Knutsbo missionshus, senare Östervik

Österviks missionshus 1932

Uppfört 1878. Det revs 1907 och flyttades delvis till Östervik och återuppbyggdes där. Det fanns kvar i församlingens ägo till 1990 då det överlämnades till Österviks Byalag. Numera kallas huset för Österviks Bystuga och används flitigt som en samlingspunkt för människorna på östra sidan av sjön Möckeln, som kallas för ”Kosia”.

Åke Arvidsson berättar följande: ”Om jag nu tänker på rätt missionshus att det ligger på ko-sia nånstans så har predikat där en julotta. Det var massor med snö kommer jag ihåg. Jag fick börja med att skotta en gång fram till missionshuset.”

Hjördis Thoresson: ”Där bodde min farfar. tror det var nån gång på 40-talet. och själv gick jag på söndagsskola där och undervisades av en gullig dam, Tant Maja.”

Det är påfallande hur många söndagsskolminnen som det finns.

Björtorps missionshus, senare Kilsta

Björtorps missionshus 1907

Uppfördes 1878. Missionshuset skänktes av hemmansägare Anders Olsson och hans hustru Sara Josefsdotter i Björtorp. Missionshuset rymde omkring 75 personer. När centrum i denna del av Karlskogabygden försköts till Linnebäck, så beslutade sig församlingen att bygga ett nytt och större missionshus där. Björtorps missionshus låg dessutom alldeles intill stora landsvägen. Det flyttades 1927 till Kilsta, och återinvigdes där 11 december detta år. Vid missionshusutredningen 1961 ansågs det ligga alltför nära staden, när bebyggelsen brett ut sig åt detta håll. Missionshuset såldes på 1970-talet och är numera rivet, ersatt av villabebyggelse

Kilsta missionshus 1932

På min fråga om detta missionshus var rivet kan Håkan Ericsson svara: ”Du har rätt. Användes som skola årskurs 3 och 4 Stenbäckens skola till 70-talet. Gick där själv 47-48.”

Ann Damberg Ström har ett söndagsskolminne: ”Där gick vi i söndagsskola tant Wiwi och farbror Petrus hette ledarna. Men kommer inte ihåg vilken församling de tillhörde (missionskyrkan?)”

Skogskärrs missionshus

Skogskärrs missionshus 1907

Uppfördes 1880. Det ansågs på 1940-talet vara i dåligt skick och möten kunde bara hållas under sommarhalvåret, eftersom det saknade uppvärmning. Missionshuset revs hösten 1945 och ersattes av ett nytt på samma plats, som idag är sålt till bostadshus.

Skogskärrs missionshus 1932

Tommy Karlqvist skriver: ”Här levde jag mitt första levnadsår 1955/1956 då mina föräldrar var vaktmästare här och bodde i lägenheten på övervåningen”. Detta var alltså i det förnyade missionshusen

Sibbo missionshus

Sibbo missionshus 1932

Uppfördes 1888 i den östra delen av socknen, norr om Immetorp. Det såldes 1965 och användes som bystuga under en del år. Idag är det förfallet och troligen bortom räddning.

Ann-Britt Alm skriver: ”Har gått många år i söndagsskola, mysigt”.

Här dök det upp minnen från bystugans tid. Anitha Moberg skriver: ”Där har jag varit på många olika tillställningar, som farbror August Olsson var med och arrangerade! Ser också namnet Rudolf här. Jag och min kompis Monica Schalin brukade få åka med honom och Ulla-Britt i den fina bilen. Roliga minnen!” Susanne Sundberg har likartade minnen: ”Ja jisses där har man gått luciatåg och dansat ut julen många år minsann. Tänk vad mycket större man tyckte det var när man var liten och nu när man ser det så här.”

Lugnets missionshus

Lugnets missionshus 1907

Även kallat Gälleråsens missionshus, uppfördes 1888. 1961 ansågs missionshuset vara ”i nära nog obrukbart skick” och det var inte aktuellt att reparera. 14 medlemmar fanns i kretsen varav de flesta hade närmare väg till andra missionshus. Missionshuset såldes 1964.

Lugnets missionshus 1932

Per-Inge Lindquist skriver: ”Ja, Där var man tvingad att gå i söndagsskola, min skolkompis Karl Eriks far predikade där (Karl Gren tror jag han hette)”.

Högfors missionshus

Högfors missionshus 1907

Barnhemmet i Vall med samlingssal uppfördes våren 1858. Senare byggdes en större samlingssal, som även användes som skolsal. Denna flyttades 1891 till Högfors och byggdes om till missionshus. Det renoverades 1958. Såldes 1979, men ”Missionshuset” står kvar som namn på den närbelägna busshållplatsen.

Högfors missionshus 1932

Här mindes Yvonne Skårberg och Lisbeth Gustafsson att de gått i söndagsskola.

Immetorps missionshus

Missionshuset byggdes ursprungligen av metodisterna. Tomten skänktes av Karl Sundström i Immetorp och grunden lades i juli 1877. Ritningen uppgjordes av byggmästaren C. P. Olsson från Bjurtjärn. S:t Petruskapellet invigdes den 1 september 1878 av distriktsföreståndaren pastor B. A. Carlsson assisterad av pastorerna K. A. Jansson och P. A. Juhlin.

Immetorps missionshus 1932

Kapellet i Immetorp såldes av metodisterna till Johan Dahlin 1893, som upplät det för missionsföreningens möten. Metodisternas jubileumsskrift kallar detta ”det sorgligaste i Karlskoga-Bofors metodistförsamlings hela historia”. Orsaken var brist på pengar. Efter hans död 1919 erhöll missionsföreningen det som gåva av sterbhuset. Missionsföreningen upplät det en söndag i månaden till metodisternas möten.

Missionshuset är byggt av slaggtegel (sidnersslagg) och putsat. Det såldes och sista mötet hölls 1994.

Charlotta Hagberg kan berätta att hon är missionshusets nuvarande ägare.

Här har många gått i söndagsskolan, vilket de berättar med glädje: ”Där har jag också gått i söndagsskola och även bott där några år när mina föräldrar var vaktmästare” skriver Monica Gustafsson.

Barbro Johansson: ”Därifrån har man en del minnen. Jag var med i Juniorerna.”

Roland Håkansson: ”Mina föräldrar Linea och Nils Håkansson var vaktmästare där i slutet av 40-talet. Vet inte exakt men jag var nog i fyraårsåldern när vi flyttade därifrån i början av 50-talet. Trots min unga ålder när vi bodde där så har jag en del minnen därifrån.”

Linnebäcks missionshus

Missionshuset invigdes 20 november 1921. Centrum i denna del av Karlskogabygden hade förskjutits till Linnebäck, som fått skola, poststation, telefonväxel och handelsbodar. Det stora och rymliga missionshuset (plats för 250 personer) ersatte Björtorps närbelägna, som flyttades till Kilsta. Uppförandet av Linnebäcks missionshus ledde dock till en ekonomisk kris för församlingen, som tvingades att säga upp en predikant och sälja båda predikantbostäderna. Linnebäcks Bygdeförening tog över missionshuset 2001.

Linnebäcks missionshus 1932

Inga-Lill Rosen Henriksson: ”Min lekkamrat Monika bodde där med sina föräldrar Gunnar, Iris och en syster Ingegerd!!”

Ylva Kivistö: ”Vilket fint foto. Ja, där hade vi söndagsskola, Tore för de äldre och Iris (och även jag en tid) för de mindre barnen. Båda våra barn är döpta där och brorsan gifte sig i Missionshuset.”

Sten-Åke Frisk: ”Där har jag gått i söndagsskola, haft skolavslutningar även junior o seniorträffar för oss ungdomar i Linnebäck.”

Ingrid Widén: ”Även gick i söndagsskolan där samt var med mamma på träffar där man sålde hantverk och lotterier med åror där man kunde vinna allt möjligt. Fanns även servering med kaffe med hembakat och även ostkaka.”

Öfalla missionsgård

Denna förhyrdes först av missionsföreningen, men huset köptes senare även om det stod på ofri grund. Vi har tyvärr inget foto på detta hus.

Skogskärrs missionshus (nya)

Det nya missionshuset i Skogskärr invigdes 1947. Det kostade omkring 35000 kronor att uppföra och Missionshuset byggdes med stor och liten sal samt kök på bottenvåningen, vaktmästarbostad på övervåningen och pannrum, matkällare och tvättstuga i källaren, samt ett rum som skulle användas som slöjdrum för juniorerna. Såldes i början av 1980-talet, numera bostadshus.

När vi reste utanför Värmland fann jag Gudrun i slutet av vägen.

På våra resor runt om i Värmland har vi nu sommaren 2020 endast 50-tal missionshus och kapell kvar att besöka, och kring flera av dem råder osäkerhet om de fortfarande finns kvar. Vi har hållit oss mestadels till Värmland även om vi även fotograferat misjonshuset i Trysil och konstaterat att Falltorps missionshus i Södra Finnskoga ligger väldigt nära norska gränsen, med en del medlemmar på norska sidan. En utgångspunkt för oss har varit att studera de föreningar som varit med i Värmlands Ansgariiförening (VA) och bland dem finns många i Dalsland. Vi har viss koll på missionshusen i norra Dalsland, och Tabor i Ödebyn, Svanskog, ligger faktiskt i landskapet Dalsland. För missionshus i Västra Götaland har dock Stig Florén och Länsstyrelsen i Västra Götaland gjort ett omfattande dokumentationsarbete vilket gör att vi bara i undantagsfall tar oss an samma objekt, framför allt i Gullspångs kommun. En förening som också hörde till VA var Bergens missionsförsamling i Malungs kommun och det missionshuset besökte jag 2019. Församlingen hade medlemmar både från Norra Ny och Malung, och den uppgick senare i Norra Ny. Lisskogsåsens kapell överläts till Malungs missionsförsamling och såldes 1984, men står kvar än idag.

Lisskogsåsens kapell

Ett annat område som vi tagit oss an är Hällefors kommun där Hällefors och Grythyttans missionsförsamlingar har hört till VA. Dessa ligger inte alls i Värmland, men har ändå tagits med i vår undersökning. Förutom dem ligger också Hjulsjö socken i Hällefors och ingen förening här har varit med i VA, men de har fått följa med på köpet. Tidigare i  juli åkte jag och Carl-Johan Ivarsson dit, med logi inbokad på Malingsbo herrgård från 1700-talet.

Malingsbo herrgård

Innan vi lämnade Värmland hälsade vi på i Brattforshyttan där missionshuset från 1878 på 1970-talet omvandlades blästringsanläggning, men innertaket skvallrade om tidigare funktion.

Tidigare missionshuset i Brattforshyttan
Taket i ”blästringsanläggningen”

Sedan stannade vi till i Saxå bruk för lunch. Där tog vi nya foton på kapellet som varit hem för Saxå baptistförsamling och träffade också ägaren Carl Jan Granqvist som gett oss värdefull information om kapellet.

Saxå kapell
Artikelförfattaren och Carl Jan Granqvist

I Hjulsjö inledde vi sedan med att besöka pingstvännernas kapell Smyrna i Jönshyttan.

Smyrna Jönshyttan

Församlingen bildades 1925 och huset byggdes 1931. Den nuvarande ägaren hade tillträtt 1979 och berättade om hur vintrarna måste ha varit kalla i det dåligt isolerade kapellet. Sedan visade han oss vänligt nog vägen till missionshuset i Jönshyttan. Detta hörde till Hjulsjö fria församling som bildades 1882 som var ansluten till Svenska Missionsförbundet. Huset byggdes 1899 och är idag privatägt.

Jönshyttans missionshus

Till Hjulsjö fria församling hörde även Bredsjö missionshus invigt 1930. Bredsjö bruk lades ned i början av 1960-talet och därmed minskade verksamheten, sedan 1980-talet har det inte varit någon verksamhet i missionshuset och idag är det privatägt.

Bredsjö missionshus

Bredsjö missionshus var inte så lätt att finna, först hamnade vi vid Bredsjö Folkets hus och folkpark från 1915, vilka också är värda att omnämna och visa i några bilder.

Folkets hus i Bredsjö
Folkets hus i Bredsjö
Folkets park i Bredsjö, med staty av Hjalmar Branting
Folkets park i Bredsjö

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) har haft tre föreningar i Hjulsjö och en av dem var Björksjöns D.U.F. (De ungas förbund). Den föreningen bildades 1907 och byggde sitt missionshus 1919. Huset är välbevarat och försett med namnskylt. I början av 1990-talet gav Björksjöns missionsförening julhälsning i EFS distriktstidning. Idag fungerar huset som bystuga för Björksjön.

Björksjöns missionshus

Hjulsjö missions- och ungdomsförening bildades 1870 och byggde 1874 missionshuset Emaus. Det flyttades till sin nuvarande plats i Hjulsjöby 1909 där byggdes ut och tjänstgör nu som församlingsgård i Hjulsjö.

Missionshuset i Hjulsjöby

Hittills hade vi haft bra flyt i vårt sökande efter väckelsens hus i Hjulsjö. För det sista stället hade vi dock inte så mycket att gå på. Rundbohöjdens missionshus byggdes 1904 och hörde till SMF, men överläts 1940 till Rundbohöjdens missionsförening inom EFS, vilken bildats samma år. Rundbohöjden går numera under namnet Rombohöjden på kartan och vi åkte dit. Som namnet antyder är det högre beläget än omgivningarna och till skillnad skogsområden runtomkring utgör Rombohöjden ett öppet odlingslandskap. Vi studerade kartan och försökte upptäcka ett hus som skulle kunna vara ett missionshus. Väl uppe på höjden svängde vi norrut och följde genom bebyggelsen tills den allmänna vägen tog slut. Carl-Johan skulle vända bilen medan jag tog en promenad till ett hus där jag såg att det satt folk utomhus. Det var en man och en kvinna, och när jag närmade mig tyckte jag att kvinnan var lik en tidigare arbetskamrat, och hon inte bara liknade henne, det var hon, det var Gudrun. Fram till pensionen jobbade hon som lärare på Karlbergsgymnasiet i Åmål, men hade rötterna i Hällefors. Hon och hennes sambo har sommarställe i Rombohöjden och hon utgick förstås ifrån att jag visste att hon var där, men det var alltså inte fallet. Till saken hör att jag varit klasskamrat med hennes dotter Cecilia och när jag promenerade fram mot henne satt hon och pratade med henne. Nu fick jag förstås förklara orsaken till varför jag kommit till Rombohöjden, att jag sökte efter ett missionshus. Det var inga problem för Gudrun att hjälpa mig eftersom hon är kassör i bygdeföreningen som har övertagit missionshuset. Numera har man olika slags aktiviteter där i Bystugan, bland annat gudstjänst någon gång om sommaren i samarbete med Svenska kyrkan. Sökandet gav alltså resultat och vid vägens slut mötte jag Gudrun.

Missionshuset i Rombohöjden
Interiör i Rombohöjden
Gudrun

Dagen efter ägnade vi bland annat åt besök på Skandinaviens största bokloppis som finns just i Hjulsjö och därefter sökte vi upp Sibbo missionshus, byggt 1888 utanför Karlskoga. Detta hus hade också använts av blåbandsföreningen, men den senaste tiden har det fungerat som bystuga. Skicket är idag sämre och det används inte längre. Efter en berikande resa återvände vi sedan till mer bekanta trakter i sydvästra Värmland.

Sibbo missionshus

Från Sterserudstorp 1879 till Sörbro 1979

Bro har gått från att vara en herrgårdsdominerad socken med stora lantbruksegendomar, till en bygd med ett litet villa- och industrisamhälle som växt fram kring järnvägsstationen Värmlands Bro, som öppnade med Bergslagsbanan 1879. Naturligtvis finns det en del lantbruk kvar, men antalet arbetstillfällen är ju inte längre så många i denna samhällssektor.

Idag skriver de flesta namnet på tätorten som Värmlandsbro och det är inte alla som är medvetna om att epitetet ”Värmlands” bara kom till för att särskilja platsen från andra socknar med namnet, i Bohuslän, Uppland, Gotland och Västmanland.

När missionsvännerna i Bro skulle bygga sitt missionshus på slutet av 1870-talet så fanns alltså inte dagens Värmlandsbro (och Brotorp, som SCB räknar som en separat tätort). Istället bodde folket mer utspridda i socknen, och Sterserudstorp i socknens östra del var en minst lika central plats som i kyrkans närhet. Tidigare hade Broborna varit delaktiga i Näs missionsförening.

När det gäller missionshuset i Sterserudstorp finns ett tydligt invigningsdatum angivet i flera äldre tidningsartiklar: den 4 september 1879. Nu anger min historiska kalender att detta var en torsdag, så det kanske har blivit fel på vägen. Från detta år räknade också Bro kristna friförsamling eller missionsförening sin tillkomst. Namnet ändrades här, som på andra håll, på 1930-talet till Bro missionsförsamling.

De som stod i ledningen för missionshusbygget var Lars Fredrik Jansson och Johannes Jansson, båda hemmahörande i Sterserudstorp. Förste ordföranden blev banvakten E. J. Eriksson.

Söndagsskola fanns redan när missionshuset byggdes. Förutom vanliga möten så bildades snart en syförening och med tiden också en jungfruförening, som senare blev en integrerad ungdomsförening.

1905 mottogs en fondmålning gjord av Erik Lundahl med motivet Jesus i Getsemane.

Medlemsantalet var 1900 65, 1910 40, 1920 32, 1930 45, 1940 37, 1950 och 1960 30, 1970 och 1980 32 personer.

Folkskolläraren Holm bildade en sångkör som en tid sjöng i olika sammanhang, 1919 bildades en musikförening som länge leddes av David Lindstedt. Senare vidgades denna till att omfatta även grannförsamlingarna på Värmlandsnäs, när man började samarbeta om en gemensam anställd pastor. Enligt Svenska Missionsförbundets matriklar skedde detta 1935.

Från 1968 bedrevs ungdomsarbetet helt och hållet gemensamt genom SMU Värmlandsnäs. 1974 startades scoutarbete.

Pastor Gunnar Malmsten påbörjade på 1960-talet att samla in pengar för att bygga en ny missionskyrka i Värmlandsbro. Då hände inte så mycket, men i mitten av 1970-talet började önskan att bygga nytt växa sig starkare. En tomt invid Sörbro gård skänktes av Säffle kommun. Bygget beviljades bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen och den 30 september 1978 kunde församlingsmedlemmen Isidor Martinsson ta det första spadtaget.

Den nya kyrkan fick namnet Sörbrokyrkan. Helgen den 7-9 september 1979 blev en festlig invigningshelg. På fredagskvällen samlades för sista gången i Sterserudstorp för en ”minnenas kväll”. På lördagskvällen var det samkväm för församlingen och inbjudna gäster och söndagen den 9 september invigdes kyrkan av missionssekreterare Rune Roxström och distriktsföreståndare Bertil Nordenstig. Pastor Mats Hamnebo medverkade också.

Sterserudstorps missionshus står kvar som byggnad, men är inte så lätt att känna igen idag. Idag är missionshuset inklädd med plåt och fungerar som garage och verkstad. Sörbrokyrkan har funnits i mer än 40 år och är sedan 1981 centrum för en gemensam församling, numera kallad Equmeniakyrkan Värmlandsnäs.

Carl-Johan Ivarsson

Interiör från Sterserudstorps missionshus, 1960-talet. Foto: Kjell Martinsson

Unga medverkande i Sterserudstorps missionshus på finalmötet 1979. Med gitarrer Kjell-Arne Lindvall och Carl Johan Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Invigning i Sörbrokyrkan 1979. Foto: Kjell Martinsson

Bröderna Gustaf och Sven Kvaldén sjunger i Sörbrokyrkan 1979. Ackompanjeras på fiol av Carl Johan Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Isidor Martinsson tar första spadtaget till Sörbrokyrkan i september 1978. På bilden även pastor Mats Hamnebo och församlingens ordförande Gustaf Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson.