Osebols missionskyrka

Norr om Osebolsbron, med ett otroligt vackert läge vid Klarälven, ligger Osebols missionskyrka. Bron är numera avstängd och kyrkan har blivit en privatbostad. Missionsförsamlingen började bygga sin första lokal i Norra Ny här i Osebol 1895. Det byggdes i liggtimmer och togs i bruk 1896. Marken och allt timret hade skänkts av godsägare Nils Nykvist och hans maka Maria. I 100-årsskriften för Norra Ny och Dalby kan man läsa:

”Men utan tvivel låg mycken möda, många bekymmer och stor uppoffring från övriga medlemmars sida innan huset var lämpligt att tagas i bruk”.

Norra Ny missionsförsamling hade sina rötter i väckelsen som kom från Fryksdalen och Dalarna till Klarälvdalen. 1862 bildas Norra Råda friförsamling och en församling för Dalby, Ekshärad och Norra Ny bildas troligen 1863. Verksamheten går vidare med att Norra Ny och Dalby missionsförening bildas i Stöllet 2 januari 1876. Backa skolhus var en av lokalerna man samlades i till att börja med, annars var många möten i olika hem. 1879 hade man börjat med söndagsskola. Vid årsmöte 31 december 1879 anslöt missionsföreningen sig till både Svenska Missionsförbundet (SMF) och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Norra Ny blev egen församling 1902 och ytterligare missionshus byggdes i Åstrand 1906 och i Ambjörby 1918.

Huset i Osebol genomgick 1938-39 en större ombyggnad (rivning och nybyggnad enligt en tidningsartikel) och kom nu att bestå av ”stolpar, bräder och sågspånsfyllning”. Svenska Missionsförbundet i Värmland genomförde 1961 en utredning kring församlingarnas lokaler. Norra Ny rapporterar att läget för Osebol är gynnsamt och att huset är i ganska gott skick, renoverat 1960. Men i området fanns då 11 medlemmar och man hade en oro för framtiden;

Ungdomen söker sig till samhällen och tätorter där det finns arbete och utkomstmöjligheter. Det blir vi gamla som blir kvar och hur det kommer att se ut om några år i vår kära Klarälvdal törs man inte tänka på”.

En av uppgifterna som efterfrågades från församlingarna i utredningen var ”Framtida planer och önskemål”. Norra Ny missionsförsamling svarar genom Albert Eles:

”En kommun som Norra Ny som snart ej har någon ungdom eller har någon tanke på att ungdomen skall få någon utkomstmöjlighet har ej rätt att ha några framtidsplaner eller önskemål. När ungdomen är borta är allt borta. Församlingen har ju en hel del önskemål beträffande sin verksamhet och varande men det räcker inte enbart med önskningar.”

Våren 2019 ger Marit Kapla ut boken ”Osebol” som senare belönas med Augustpriset. Hon har själv tidigare bott i Osebol och intervjuat nästan alla invånare här. På över 800 sidor träder deras röster fram och bland dem finns Mattias Danilowicz, född 1991. Han hade förvånats när hans mamma ville köpa den gamla missionskyrkan. Visserligen var det vackert med älven och bron, men huset var i dåligt skick, fönstren på huset var inte hela och det flög in fåglar. Hans mamma sa:

”vänta lite får du se. Det ska bli drömhuset”.

Efter att hans pappa gått bort får de besök av prästen som säger

..här var det ett missionshus

men jag ser att ni har gjort

så man kan bo här

Inte bara hon sa det

utan flera människor.

 

Att det var bra

att nån gjorde om ett hus

som höll på att rasa ihop

till ett hus som är nån slags visitkort

för området.

Jag kan bara instämma. Den gamla missionskyrkan känns igen främst i takprofilen, men det yttre har förvandlats och huset utgör ett fint blickfång, framför allt från den östra älvstranden.

Henrik Olsson

DSC_8797

Rätt om missionshusen i Norra Treskog

Eftersom det finns de som tror att allt som står på nätet är sant, och att den som händelsevis skulle vilja veta något om missionshusen i norra delen av hemmanet Treskog i Gunnarskog med hjälp av Google får sin enda vägledning i ett tidigare inlägg på denna blogg, så är det på sin plats att förtydliga och rätta några uppgifter i detta inlägg.

Efter vägen mellan Fredros och Mitandersfors, nummer 869 enligt nuvarande numrering, ligger inte mindre än tre missionshus på ett litet område, kring den bebyggelse som kallas för Abborrsjön efter den närbelägna sjön men är en del av det mycket stora hemmanet Treskog. De flesta förknippar nog begreppet Treskog eller ”Treske” på bygdens mål med bebyggelsen kring sjön Treens södra del, där också Södra Treskogs missionshus en gång låg.

Men Treskog omfattar också Fredros, Abborrsjön och andra boplatser inom ett område som omfattar åtskilliga kvadratkilometer.

20190531_120852

Abborrsjöns missionshus, beläget vid Abborrsjöns lilla bybildning där det för inte så länge sedan också fanns skola och två butiker, är i gott skick även om det rostiga taket och de trasiga stuprännorna oroar för husets framtid. Det tillhörde Gunnarskogs evangelisk lutherska missionsförening, tillhörigt EFS och ibland kallade ”Lutherianane”.

20190531_121431

Det gula huset, lite längre norrut efter vägen, är missionsförsamlingens Norra Treskogs missionshus. Numera är det sommarbostad för en tysk familj som prytt det med fotbollsklubben Borussia Dortmunds klubbmärke.

20190531_124218

Det nordligaste missionshuset är pingstvännernas Betaniakapell vid Skårestorpet, när man passerat förbi vägen till Tinnhöjden.

Alla dessa tre är byggda kring perioden 1910-1930 och var i bruk fram till 1970-talet. Det är skogen som givit arbetstillfällen i denna bygd, och när avfolkningen slog till så var det svårt att bedriva verksamheten här uppe.

Bilar gör nu att vägen till södra och mellersta delen av Gunnarskogs socken och verksamheten både inom lutherska missionsföreningen, missionsförsamlingen och Betaniaförsamlingen kom att koncentreras vid denna tid. Vi får försöka återkomma med exakta avslutningsår.

Lena Höglund var eminent ciceron en underbar majdag i sina barndomstrakter.

Guds ord, uppstekt potatis, sill, välling och ölost

En matsedel berättar – om Hans Jacob Lundborg och kolportörsskolan i Grythyttan

Idag är Teologiska Högskolan Stockholm (THS) och Johannelunds Teologiska Högskola i Uppsala utbildningsinstitutioner som utbildar inom teologin för tjänst inom olika samfund. Idag är båda dessa skolor högt kvalificerade mångåriga utbildningar som kräver fullbordade gymnasiestudier för att kunna antas. Johannelund räknar sin historia från det institut för utbildning av missionärer som 1862 grundades på Surbrunnsgatan i Stockholm och året efter flyttade till Johannelund i Bromma. THS har sina rötter i den 1890 bildade Missionsskolan på Södermalm, flyttad till Lidingö 1908 med rötter i två äldre skolor i Kristinehamn och Vinslöv.

Men både THS och Johannelunds rottrådar kan spåras till en kolportörsskola som grundades året efter missionsinstitutet, av en ung präst i en avlägsen bergslagsort. I Grythyttan i Västmanland, inte långt från gränsen till Värmland, fick unga bondsöner utbildas till kolportörer.

H J Lundberg
Hans Jacob Lundborg. Foto i Värmlands museums arkiv.

Hans Jacob Lundborg föddes 1825 i Gagnef, där fadern var präst. Hans Jacob inskrevs 1849 vid Uppsala universitet. Avgörande för honom blev kontakten med rådmannen Lars Vilhelm Henschen (1805-1885). Sin religiösa väckelse upplevde Lundborg genom en konventikel i Henschens hem på försommaren 1851. För den som vill veta mer om Lundborg finns en sakrik men tyvärr inte helt lättläst biografi skriven av Nils Rodén och utgiven på EFS bokförlag 1961.

Präst i Västerås stift

Lundborg drog tidigt uppmärksamheten till sig vid religionsfrihetsmötet i Stockholm 1853, och var kritisk mot kyrkan men planerade ändå att låta prästviga sig för sitt hemstift. Biskopen i Västerås Christian Fahlcrantz (1790-1866) var betänksam och lät dröja med att prästviga Lundborg till november 1853. Den första tjänsten förlades till Fläckebo. Efter tjänsten där gick flytten vidare till Lindesberg, Söderbärke, Ore och Orsa innan han efter en kort återkomst till Fläckebo och sedan till Husby i Dalarna placerades som pastorsadjunkt i Grythyttan i maj 1862. Från september följande år tjänstgjorde han som vice pastor, d.v.s. han vikarierade som kyrkoherde där.

Lundborg kom att särskilt värna om konventikeln, det personliga mötet, ofta i någons hem, där en mindre grupp ”läsare” samlades för att lyssna till en spridare av andlig litteratur, en kolportör. Ordet kolportör betyder just bokspridare, men kolportörens uppgift kom alltmera att sammanfogas med predikantens. I artikeln om Lundborg i Svenskt Biografiskt Lexikon skriver Henrik Gladh:

Framför den traditionella konceptbundna kyrkopredikan ställde Lundborg det fria personliga vittnesbördet. Prästerna skulle vara mindre föreläsare än ”evangelii härolder”, mera själavinnare än undervisare. Konventikeln var för det traditionella kyrkolivets värnare en främmande, lagstridig och splittrande nymodighet. För väckelsen var den en naturlig och nödvändig verksamhetsform. Mot bakgrund av sina erfarenheter klargjorde Lundborg för domkapitlet sin principiella inställning. I ett land där bibelns spridande och läsning var inte endast medgiven utan yrkad och anbefalld hyste han ”icke det ringaste betänkande” inför konventikeln. Inte ens som lekman skulle han ha tvekat att som konventikelledare föreläsa Guds ord, så mycket mindre då som präst, som en gång antagit ”läroämbetet med dess särskilda rättigheter och plikter”. Kolportören och lekmannapredikanten hörde också samman med väckelsen.

En viktig inspirationskälla för Lundborg var Skottland där den skotska frikyrkan hade brutit sig ut ur nationalkyrkan Church of Scotland år 1843. Frikyrkan inspirerade genom sin traktatspridning, sina skolor och söndagsskolor, som Lundborg fick studera vid ett besök i Skottland 1855. Lundborg ville bilda en ny organisation inom kyrkans ram som skulle kunna främja detta evangelisationsarbete.

EFS grundas

Följande år kallade Lundborg flera av sina meningsfränder till ett möte i Stockholm och den 7 maj 1856 bildades där Fosterländska Stiftelsen för Evangelii befrämjande, snart namnändrad till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). Stadgarna, som i huvudsak formulerats av Lundborg, talade att EFS uppgift var att verka för ”Kristi rikes tillväxt ibland kristna bekännare”. Lundborg utsågs till en av två sekreterare, och i november 1856 utkom första numret av tidskriften ”Budbäraren”, som snart blev mycket spridd.

Lundborg lämnade sitt uppdrag redan efter ett år, och återgick till tjänsten i Västerås stift. Men han behöll sitt stora kontaktnät och fick 1858 uppdraget att vara EFS provinsombud, som gav honom möjlighet att delta i styrelsemötena. Det var på Lundborgs förslag som EFS år 1861 beslutade att uppta yttre mission i egen regi.

Grythyttan 23 april 1864
Hans Jacob Lundborg (nr 2 från vänster i första raden) och elever i kolportörsskolan fotograferade den 23 april 1864. Foto S. Frankel, Örebro. Tillhör Värmlands museums arkiv.

Under sin verksamhet hade han funnit att behovet av lekmannapredikanter var stort, och han beslöt nu att upprätta en kolportörsskola. Skolans uppgift var att sprida de ”rätta” traktaterna, samtala om deras innehåll, hålla bibelförklaringar och kunna bevaka linjen mot baptismen. Skolan inledde sin verksamhet år 1862 med fem elever. Det finns stora likheter mellan Lundborgs skola och de grundtvigska folkhögskolorna.

Kolportörsskolan

I denna skola, förlagd dels i prästgården, dels i gamla tingshuset (senare beläget på Skandinaviska bankens gård i Grythyttan) undervisades över hundra män. Lundborg skötte själv både undervisningen och ekonomin, och dessutom bedrev han en omfattande predikoverksamhet ute i socknen. Hans förhoppning var att EFS skulle ta över hans skola, och det skedde också efter hans död. Flera av eleverna från Lundborgs skola var verksamma som förkunnare långt in på 1900-talet. En av dem var den välkände värmlandspredikanten Johan Utter.

Kolportörskolan Grythyttan 1865
Lundborg och hans kolportörselever 1865. Johan Utter tillhörde denna elevgrupp. Foto: E. G. Åkerlund. Tillhör Värmlands museums arkiv.

Under skoltiden var eleverna inkvarterade i olika hem i kyrkbyn. Men de hade gemensamt hushåll. Husmor var Lotta Sundqvist från Loka och i den sundqvistska släktens ägo bevarades några minnen från verksamheten, bland annat foton och en ”Matordning vid missionsskolan i Grythytte prästgård”, som senare av någon anledning kom att hamna i Värmlands museum i Karlstad. Foton och matordningen omtalas i skriftserien Grythyttan i ord och bild. Detta kan vara något förvånande men banden mellan Grythyttan och Värmland har historiskt varit mycket starka.

Idag är Grythyttan mest känt för mat och måltider, genom gästgiveriet, Måltidens Hus och Campus Grythyttan, restaurang- och hotellhögskolan tillhörande Örebro universitet. Den bevarade matsedeln ger en mycket levande bild av elevernas vardagsliv, så allt detta ger god anledning att presentera den i sin helhet.

DSCN1521

Matsedeln så som den är bevarad i Värmlands museums arkiv. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Matsedeln

Söndag

Frukost: Caffe, Skorpor och Flottinolja eller Gröt med smör uti

Middag: Kött med Potatis eller Rötter samt Kål

Qväll: Kalfsylta eller Kalfost och Mjölk

Måndag

Frukost: Caffe, Smör, Bröd och Ost

Middag: Uppstekt Potatis och Sill samt Wälling

Qväll: Ölost och Pannkaka

Tisdag

Frukost: Inlagd Sill samt Wälling

Middag: Stufvad Potatis, Fläsk och Kål eller Soppa

Qväll: Gröt och Mjölk samt smör och bröd

Onsdag

Frukost: Warm Mjölk eller Kall Gröt

Middag: Stufvade Ärter och Sill samt Ölsoppa

Qväll: Ölost och Korfkaka

Torsdag

Frukost: Kaffe, smör och bröd samt ost

Middag: Kabiljo och Potatis eller Paltbröd med Sås samt Ärter

Qväll: Inlagd Sill samt Gröt och Mjölk

Fredag

Frukost: Stekt Sill och Wälling

Middag: Fläsk Pannkaka samt Saftsoppa af Lingon, Sirup och Risgryn

Qväll: Ölost och Kalfsylta eller Kalfost

Lördag

Frukost: Caffe, smör och bröd

Middag: Stufvade Ärter och Sill samt Hafregryns Soppa

Qväll: Gryn Gröt och Mjölk

Frågan är hur mättande vi skulle uppleva denna matordning, som säkerligen är tidstypisk för den tidens kost i vanliga hem. Kött endast på söndagar, men också fläsk och fläskpannkaka. Sill var en viktig föda, tre gånger varje vecka var det sill till middag, lätt varierat. Potatisen hade fått en stark ställning men kunde ersättas med stuvade ärter. Kalvost är samma sak som kalvdans, medan ölost består av varm svagdricka eller öl, blandat med mjölk. ”Cabiljo” är enligt SAOB saltad torskfisk, i regel långa.

H J Lundberg med familj
Sittande Laura Tullia och Hans Jacob Lundborg. De stående kvinnorna är okända. Foto okänd. Tillhör Värmlands museums arkiv.

I Rodéns biografi beskrivs livet i Grythyttans prästgård: ”Lundborg gladde sig över sitt trevliga hem i Grythyttan. Han lät det trägna kammararbetet omväxla med trädgårdsarbete. Det beredde honom mycken tillfredsställelse att i spetsen för ’sina gossar’, kolportörseleverna, få odla och plantera. Boställets jordbruk förbättrades under hans omvårdnad. Lundborg var angelägen om att eleverna ej genom olämplig diet och för mycket stillasittande skulle komma ifrån sina enkla vanor. Varje dag, även i dåligt väder, måste de ägna någon bestämd tid åt kroppsarbete, såsom vedhuggning, snöskottning och grävning. Med såväl lärare som elever umgicks han med största vänlighet, även om han kom med skarpa tillrättavisningar, där så behövdes”.

I skolan var det viktigt för eleverna att inte bara komma till djupare kunskap om Guds ord och bekännelseskrifterna, men också att komma till visshet om sin kallelses äkthet och ”genom inbördes påminnelse och förmaning få egenheter och missriktningar afslipade”.

Ansgariiföreningar

En dag på hösten 1864 infann sig Carl Johan Nyvall från Karlskoga och folkskollärare A. Wermelin från Brunskog hos Lundborg i Grythyttans prästgård för att samråda med honom om missionen. Då kom Lundborg med förslaget om att det i varje län skulle bildas en länsförening för utsändande av missionärer till ”hednaländerna”, men också för att samarbeta om den inre missionen. Vid denna tid uppmärksammades 1000-årsminnet av missionären Ansgars död, och Lundborg menade att dessa föreningar skulle få namnet Ansgariiföreningar. Nyvall och Wermelin förde vidare appellen från Grythyttan, och den 5 mars 1865 bildades den första av dessa föreningar, Wermländska Ansgariiföreningen.

Hans Jacob Lundborg hade 1863 ingått äktenskap med kyrkoherdedottern Laura Tullia Lignell (1822-1887) från Kila i Värmland, dotter till kontraktsprosten Anders Lignell och hans första hustru Laura Gustava Tegnér. Anders Lignell var känd som en av Karlstads stifts mest betydande präster och framträdde till en början som en motståndare till väckelsen, men tycks mot slutet av sitt liv ha haft en mer försonande inställning. Tullia visade en stor begåvning och tog anställning som guvernant på flera olika herrgårdar, innan hon startade en egen skola i Örebro. Lundborg och Tullia hade lärt känna varandra i väckelsekretsar redan tidigt på 1850-talet, och i deras gemensamma kretsar fanns namn som patronen Hedengren på Riseberga och Carl Olof Rosenius. Tullias yngre syster Anna Maria skriver i en minnesteckning över systern, att ”vid Tullias bröllop, då prosten Forsell i Stora Mellösa vigde, kommo, objudne såväl Rudin som den gode Doctor Fjellstedt. Tänk så vänligt och uppmuntrande!”

I samma minnesteckning skriver Anna Maria att Tullia sysselsattes i Grythyttan med ”öfversättnings och författarearbete till alla möjliga tidningar och tidskrifter, samt till rådslag med sin man om alla möjliga förslag och planer! Han hvälfde jämt i sitt hufvud planer till allt som kunde verka för människors omvändelse, och de sympathiserade häruti äfven, ehuru hon ej var så uppfinningsrik som han”.

Lundborg insjuknade i maj 1867 i blodspottning eller blodstörtning en söndag då han kom från kyrkan. Det visade sig vara lungsot och någon bot stod inte att få. Han avled två veckor före sin 42-årsdag den 26 november 1867. Lundborg kom att efterträdas som vice pastor av en ung präst vid namn Andreas Fernholm (1840-1892). Fernholm kom också att knytas till familjen, då han ingick äktenskap med Tullias halvsyster Gerda Andreetta (1849-1914).

DSCN1859
Lundborgs gravsten på Grythyttans kyrkogård. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Skolan flyttades

Kolportörsskolan flyttades efter Lundborgs död från Grythyttan till Johannesberg i Brännkyrka nära Stockholm och 1876 vidare till Johannelund.

Med vår tids terminologi skulle vi kunna kalla Hans Jacob Lundborg för en väckelsens entreprenör. Fyra år efter Lundborgs död, 1871, startade i Kristinehamn en missionsskola av Värmlands Ansgariiförening, från början tänkt som en förberedelseskola för inträde vid Johannelund. Ovannämnde Andreas Fernholm blev föreståndare. Denna skola blev med tiden en självständig inrättning som knöts till det 1878 bildade Svenska Missionsförbundet, som kom att föra arvet från väckelsepionjärerna vidare i en klart frikyrklig riktning. Det var skolan i Kristinehamn som 1890 flyttade till Södermalm i Stockholm och 1908 till Lidingö, där den med tiden utvecklades till Teologiska Högskolan Stockholm (THS). Men det är, som man brukar säga, en annan historia.

Källor:

Lindqvist, Arthur: ”Folkrörelserna i Grythyttan”, i Grythyttan i ord och bild. Skriftserie utgiven av Grythyttans kommun och hembygdsförening. Häfte 12, vintern 1961-62.

Rodén, Nils: Hans Jacob Lundborg. En pil på Herrens båge. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bokförlag 1961.

http://www.sprakochfolkminnen.se/matkult.html. Institutet för Språk och folkminnens webbplats om äldre matkultur i Sverige.

Hans Jacob Lundborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9780, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Gladh), hämtad 2019-01-13.

Värmlands museums arkiv i Karlstad

Bromanderska samlingen, Värmlandsarkiv i Karlstad.

En förkortad version av denna artikel är publicerad i EFS Missionstidning Budbäraren nr 2019:4.

Norane missionshus i Sillerud

Norane missionshus i Sillerud kan fortfarande besökas, väl omhändertaget av byalaget i Norane och här inbjuds till flera gudstjänster varje år i Silleruds församlings regi. Det byggdes av Norane kristliga byggnadsförening och var öppet för många predikanter men stod närmast Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS).

Gilbert Svensons bilder från 1958 har blivit lite mörka i skanningen, men missionshuset är ännu i mycket gott skick. Beskrivningen i inventeringen är väl i stort sett fortfarande giltig:

Norane missionshus är byggt av timmer med rödfärgad ribblockspanel, vit förstukvist och vita fönsteromfattningar. Taket är av korrugerad plåt utom på förstukvisten, som har spåntak och nygjuten cementtrappa. Stora salen i öster har tredelat, gråvitt tak av pärlspånt, vita pappspända väggar och bröstpanel i gulbrun eklasyr. Brunmålade bänkar, talarstol i brunt och vitt på podium klädd med pärlspånt. Golvet är täckt med korkmatta och röda gångmattor. Salen har sex delade fönster samt ett över talarstolen, vita gardiner. Framför talarstolen litet offerbord med duk. Fondmålning i olja på duk i ny, grågrön ram, visande ett svart kors med blomranka i upprört hav, samt texten: ”Tack att Du älskar mig, Jesus Guds son”. Uppvärmning: ny järnkamin. Från salen uppgång till läktaren i väster, belägen över köket och lilla salen. Köket har tak av gråvit pärlspånt, väggarna är tapetserade i gult med småblommigt mönster, golv med korkmatta samt köksspis. Lilla salen har samma tak som köket, tapetserade väggar och korkmatta på golvet. Ovalt bord och bänkar av lämmar på bockar.

Bilderna är från gudstjänsten i Norane missionshus den 26 juni 2016 med prästen Gösta Törnqvist, kantor Anna Danielsson (med dragspel) och Eric och Barbro Högeryd från Kila medverkade med sång och musik.

Hargene missionshus

1546101804522-084499aa-ee4f-4884-a436-ab426d65c051_
Hargene missionshus. Foto: Viktor Jansson

En tidig färgbild på Hargene missionshus från Viktor Janssons album som tagits omhand av Säfflebygdens hembygdsförening. Några interiörbilder av missionshuset har vi inte sett men kanske kan det finnas i någon byrålåda någonstans.

Det finns dock en del skrivet om Hargene missionshus i Iwan Schymans bok Värmlandsnäs från forntid till nutid II, sid. 390-391.

Missionshuset invigdes 1894 och byggdes av ”Nolbytraktens missionsvänner” och överlämnades efter invigningen till Säffle-Näs evangelisk-lutherska missionsförening som räknade sina anor till 1861. Delegationen från missionsvännerna bestod av Anders G. Jansson, Öcken, Anders Nilsson, Hargene, Anders Persson, Öcken, Lars Fredrik Hansson, Hargene och Anders Rundberg i Nolby.

Verksamheten i Säffletrakten hade nästan helt övertagits av den till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) anknutna ungdomsorganisationen De Ungas Förbund men 1911 skedde en splittring inom EFS. På riksplanet beslutade en minoritet att lämna EFS på grund av skilda meningar kring bibelsyn. De bildade organisationen Bibeltrogna Vänner. Genom att de som följde BV-linjen i Säffle återupplivade den gamla Säffle-Näs evangelisk lutherska missionsförening så blev denna förening ägare till missionshuset i Hargene och det stängdes 1913 för EFS’ predikanter.

1546249116427-9bbfd4de-0ebe-4531-9e52-9aa22efde63b

Missionshuset tillbyggdes på 1920-talet med ett kök. en 14 oktober 1951 fick missionshuset en fondtavla av Alf Johansson, Säffle, målad av Annie Svensson och föreställande stjärnan över Betlehem och ängen med herdar och vise män.

Verksamheten i Hargene avtog och på slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet fick missionshuset skatta åt förgängelsen. Tavlan av Annie Svensson ovan flyttades till missionshuset Betlehem i Säffle där jag fotograferade den 1994.

En mikrohistoria om ett missionshus

20181203_150639

Målet för projektet ”Väckelsens Värmland” är tvåfaldigt. Dels vill vi försöka dokumentera alla drygt 600 missionshus och andra låg- och frikyrkliga byggnader som finns och har har funnits i Värmland, dels vill vi presentera resultatet i bokform.

Det senare målet dröjer ännu en god stund, men just idag, måndagen den 3 december, kan vi presentera en ”mikrostudie”, historien om missionsföreningen i Sandbol, Kila socken och missionshuset där. Boken, för det är en riktig bok med ISBN-nummer, är resultatet av att vi fick möjlighet att ta hand om arkivmaterialet som EFS i Sandbol lämnat efter sig.

Boken är på 42 sidor, med omslag i färg och illustrationer i svartvitt (varav vissa inte blivit så bra i trycket).

Skriften kostar 60 kronor + porto och kan beställas från Carl-Johan Ivarsson, Finnögatan 4 B, 614 33 Söderköping, tel. 070-2253245, eller e-post ivarsson.carljohan@gmail.com

Skriften kan avhämtas efter överenskommelse i Söderköping och i Kila (efter jul).

 

 

Bogens Missionsförening – en kort och nästan bortglömd historia

Bogens kapellförsamling, bestående av de tre hemmanen 1/3 mantal Bogen och 1/3 mantal Axland från Gunnarskogs församling, samt 1/3 mantal Kyrkeskogen från Eda församling bildades 1850 och är en av de sist instiftade värmländska församlingarna, och var minst så länge den existerade som självständig församling med eget kyrkoråd fram till 2010.

Idag räknas Bogen som ett distrikt i folkbokföringssammanhang och är minst i Sverige. Folkminskningen fortgår. År 2000 fanns 60 invånare, men vid utgången av år 2017 bodde här endast 25 personer, vilket gör Bogen till Sveriges minsta socken.

Bogens kyrka byggdes 1849-51 på initiativ av brukspatronen John Mitander och är mycket sevärd. Vägen från Gunnarskog är lång och kantad av granskog men resenären blir rikligt belönad. Den rödmålade kyrkan är invändigt prydd av glasmålningar av Tor Hörlin och två ikonmålningar av tidigare prästfrun i Bogen Kjellaug Nordsjö. De sistnämnda skänktes 1996 av Bogens kyrkliga syförening.

20180725_10520320180725_10501420180725_10365320180725_103737

När vi besökte Bogens kyrka i somras, så tänkte vi att Bogen var en av få värmländska socknar utan missionshus. Detta stämmer fortfarande, men vad vi inte visste då var att här fanns faktiskt under några år på 1870-talet en egen missionsförening.

Det finns idag nästan inga kända spår av denna missionsförening, förutom några årsberättelser som bevarats genom Värmlands Ansgariiförenings tryckta årsberättelser. Låt höra vad man hade att berätta! Det blir samtidigt en övning i det språkbruk, som präglar missionsvännerna vid denna tid.

1873:

Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för din godhets skull. Ps. 44:27

För några år tillbaka stiftades, genom Guds nåd, af oss, några få missionsvänner, en liten förening, som hade till sitt ändamål att sprida Guds ord ibland oss hvilkens förenings verksamhet fortgått i samma ändamål. Men som vi äro få och svage, bedja vi, först till Gud och sedan till Ansgariiföreningen om hjelp genom förböner och om sändande af resepredikanter. Hjelp oss, är vår bön, då vi för första gången inlemna vår berättelse. Hjelp oss, ty ibland oss råder en förfärlig säkerhet! Inga väckelser spörjas; nästan alla sofva och sällan någon, som ibland oss förkunnar Guds ord. Gräsmarks och Arvika Missionsföreningars predikanter hafva besökt oss någon gång; ty vi äro så fattiga att vi ej hafva kunnat få egen predikant. Ibland oss råder frid och enighet, och så godt vi kunna uppbygga vi oss i bön, ordets betraktande och kristeliga samtal om vår Frälsare.

Så vare detta vår korta årsberättelse i denna böneform: ”Statt upp, hjelp oss”, vänner i Kristo, och o Gud, ”förlåt oss för din godhets skull”.

Inkomster

Fordran från föregående år 75:41, Influtet på Missionsböner under året 10:43, Summa kronor 85:84

Utgifter

Inköpt till Arbetsföreningen 12:26, Insändt till Ansgariiföreningen 10:-, Till Gräsmarks predikanter 13:-, Kontant i kassan 50:58, Summa kronor 85:84.

1875:

Vi fröjde oss, att Du oss hjelper, och i vår Guds namn resa vi baneret upp. Gud fullborde alla sina böner. Ps. 20:6

I tron på detta, och dylika Guds löften, hafva vi nu några fattiga syndare inom vår församling förenat sig till bön till Herren, vår Gud, om Hans rikes utbredande ibland oss; och vi våga ej betvifla Hans löftens fullbordan. Han skall förvisso göra hvad vi bedja, ty han har sagt: Ropa till mig, skall jag svara, och kungöra dig stora och mäktiga ting. Jer. 33:3.

Visst är mycken ogudaktighet rådande ibland oss, så äro de, som fråga efter Herren; men lofvadt vare Herrens namn, midt i detta mörker finnes dock någon, som ej kan lefva Jesus förutan. Vi hafva ock under detta år erfarit, att Herren åtminstone börjat blåsa med sin Andas flägt, så att det synas blifva lif bland de döda.

Derföre: I vår Guds namn resa vi baneret upp, och vilja fortsätta vår verksamhet äfven under detta år, som nu tillstundar, vetande, att vi de böner hafva, som vi bedit, och att vårt arbete icke är fåfängt.

Inkomster

Från år 1874 60:78, Influtit under året 37:43, Summa kronor 98:23

Utgifter

Till Ansgariiföreningen 15:-, Till predikanter m.m. 34:53, Behållning i kassan 48:73, Summa kronor 98:23.

1878:

Herren är Konung och härligen beprydd; Herren är beprydd och hafver begynt ett rike, så vidt som verlden är, och tillredt det, att det blifva skall. Ifrån den tiden står din stol fast; du är evig. Ps. 93:1, 2.

Att ofvanstående Herrens ord äro sanna, kan hvar och en se, som är född af Gud. Väl den, som ser det och är med i Guds rike. Den står fast. Äfven i Bogen har Herren upprättat sitt rike, och under det år, som nu gått till ända, hafva vi fått bevittna, att hans stol och regering står fast ibland oss. Herren har genom sin stora nåd uppehållit oss, så att vi fått fröjdas omkring hans ord, och om vi icke alltid, kunnat fröjdas, hafva vi likväl blifvit bevarade i vår Herres gemenskap. Flere predikanter hafva under året besökt oss. Arbetsföreningen har fortgått i sin verksamhet och tillväxt så, att vi delat den i tre kretsar. Herren vare lof för allt!

Inkomster

Behållning i kassan från år 1877 43:33, auktionsmedel 138:43, kollekter 7:64. Summa 189:40

Utgifter

Till predikanters aflöning 71 kronor, arbetsföreningen 27:84, Ansgariiföreningen 15 kr, Hednamissionen 10 kr, behållning i kassan 65:56. Summa 189:40.

1879:

Men oss, Herre, varder du frid skaffande, ty allt det vi uträtta, det hafver du gifvit oss. Ef. 26:12.

Då profeten talat om de ogudaktige, att de icke ville lära rättfärdighet, om än nåd tillbjöds dem, och att de gjorde ondt på jorden, der rätt ske skulle, så tröstar han sig dock dermed, att Herren skulle skaffa sitt folk frid. Vi kunna äfven instämma i dessa ord, ty nåd har äfven här tillbjudits, men nog äro de mycket få, som lära att göra rättfärdighet. Herren har dock välsignat dessa få med frid inbördes under det flydda året, samt delat åt oss både nåd och nöd, så mycket som behöfts. Inga särskilda väckelser hafva förmärkts och icke heller några affall från tron. Vår lilla verksamhet har fortgått stilla och obemärkt under året, bedrifven af de fattiga vännerna, som finnas på orten, genom arbetsföreningars hållande samt kollekters uptagande. Då vi se tillbaka på altsammans, vilja vi instämma i orden: Allt det vi uträtta, det hafver du gifvit oss.

Föreningen har under året besökts af predikanterne O. Östlund samt J. Johansson och O. Andersson.

Inkomster

Behållning från 1878 67:56, Arbetsföreningarne 64:73, Kollekter 12:58. Summa 144:87

Utgifter

Förlorad fordran 13:12, Till Hednamissionen 12:58, till predikanter 50 kr, Ansgariiföreningen 10 kr, behållning i kassan 59:17. Summa 144:87

I 1878 års årsredovisning uppges följande tillhöra styrelsen i Bogens missionsförening: Anders Magnusson, Axland, ordförande och ombud för Ansgariiföreningen, Petter Olsson, Axland, kassaförvaltare, Erik Hagström, Magnus Olsson och Petter Mattsson.

I 1880 års tryckta årsredovisning finns inte längre några årsberättelser från missionsföreningarna, men som ordförande för 1881 uppges Anders Magnusson, Axland.

Detta är det sista spåret av Bogens Missionsförening i Värmlands Ansgariiförenings material. Än så länge är det oklart om föreningens verksamhet dog ut, eller om den fortlevde i andra former. Det förstnämnda synes troligt. Hur föreningen ställde sig i den brännande frågan om fri församlingsbildning som var aktuell vid denna tid, om medlemmarna sökte sig till Gunnarskog som kom att få en aktiv missionsförening/fri församling som för övrigt lever ännu idag eller vad som hände vet vi inget.

Det fanns det som kallas för arbetsföreningar – som vi skulle kalla syföreningar, och det fanns predikoverksamhet. ”Hednamissionen” var troligen Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens mission. Två av de nämnda predikanterna är bland de mest kända i västra Värmland: Olof Östlund (Gunnarskog) och Johannes Johansson (Sunne).

20180725_104522Kanske kan fortsatt forskning ge fler spår av verksamheten i Bogen. Att det fanns fromma människor här behöver inte understrykas. Två av de som vilar på Bogens kyrkogård är systrarna Hedvig (1919-1997) och Elvira (1915-1990) Andersson från Axland. De var trogna medlemmar av Betaniaförsamlingen i Gunnarskog.