När väckelsen kom till Långserud

Idag kan vi presentera ytterligare ett gästinlägg. Dagens gästbloggare är Johan Gustafsson (1889-1967), bördig från Långserud, pastor i bl. a. Arvika och slutligen missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet 1944-1954. Denna artikel publicerades ursprungligen i jultidningen Julgåvan 1961, utgiven av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens förlag. Här publiceras den efter vänligt tillmötesgående av Johan Gustafssons dotterson Clarence Paulson.

Somliga till evangelister, säger aposteln Paulus, när han talar om utrustningen av mänskliga redskap till den kristna församlingens tjänst. Här ska jag berätta om en Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens evangelist. Inte i form av en levnadsteckning. Jag ska återge ett händelseförlopp, hur en bygd förvandlades genom en andlig väckelse, där denne evangelist var Guds redskap. Erik Flemström var hans namn. Han var född i Långsele, ångermanlänning alltså. Vad som här ska skildras hör till hans verksamhetstid i västra Värmland.

Det var år 1906. Våren hade kommit än en gång. Gråalskogen stod som ett lila moln i hagbackarna. Bakom den reste sig barrskogen dunkelgrön. Stararna blåste redan sina långa vemodiga visseltoner mellan de exalterade kraxande perioderna i spelet. I solnedgången, när aftonen blivit så stilla, att den kunde lyssna, sjöng trasten i grantopparna. Det var en präktig vår, som fångade människornas sinne. Inte syntes det vara läglig tid för ett andligt genombrott.

Påskhelgen stod såsom mitt i våren detta år. Långfredagens allvar gick inte folket i bygden helt förbi. Bönderna var inte bara i kyrkan utan också framme vid altarringen. Sedan skickade de sig hela dagen lite allvarsstämt. Men när den svarta högtidsdräkten hängdes in i garderoben, då hängdes också den fromma hållningen in. De hade väntat mer på påsklördagen än på Långfredagen. I byn där jag hade mitt hem, var den stora blå brännvinskuttingen i deras tankar. Blålle kallades den.

Blålle var ett förbannelsens kärl. Den gjorde kloka och fyndiga bönder dumma och lalliga, grisögda och dräglande. Den kom blod att flyta och samveten att brännmärkas till livslång skam och plåga. Den förtärde skogen för bönderna. Pitpropslassen gick till lastageplatsen tätt, tätt. Där låg krogen alldeles i närheten, där lassen kunde förvandlas i brännvin. Blålle gjorde byn fattigare och höll den nere i okultur. Och nu var det påsk och Blålle var helgens medelpunkt.

Jag minns det, som om det låge bara en liten tid tillbaka. Mansröster sorlar på övre botten i en stor rödmålad stuga. De har redan blivit suddiga och lallande. Efter hand blir de drönande och tumlar envetet påträngande om varandra i en kakafoni utan pauser. Det är byns påskfest. När den är slut, vinglar en hel rad rusiga karlar genom bygatan, skrävliga, rusögda, med slappa ansikten.

En kväll lite längre fram diskuterar några av byns ungdomar ryktena nerifrån kyrkbygden, ryktena om väckelse. Väckelse. Det låter lite underligt. Det påstås, att folk plötsligt blivit ”frälsta”. Ja just plötsligt, det är det som gör saken så misstänkt. Folk som man känner. Både unga och gamla. Det där kan väl inte vara riktigt! Så där kan det väl i alla fall inte få gå till. Hur tro det blir, om den där predikanten kommer hit?

Han kom. Bara någon vecka senare står han i grannbyns skolhuskateder. Det gamla skolhuset är överfullt.

Predikanten har blanksvart, vågigt hår. Ansiktet är välbildat och har frisk färg. Han är ung och kraftfull, full av en nitälskan som är stramt tyglad, utom när det gäller rösten. Han talar behärskat och distinkt med långa utdragna stavelser men med hela styrkan av sin kraftiga röst. Den rösten tränger igenom själ och ande, leder och märg. Den ekar i samvetena och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Till och med den gamla öppna spisen längst bak i skolhuset synes tvingad att lyssna. Som en jättelik, häpen mun gapar dess svarta rökfång.

Predikanten spelar cittra. I detta gamla skolhus finns ingen orgel. Här spelar den gamle fromme läraren varje dag skolans morgonpsalm på sitt psalmodikon. Han stryker tungt med stråken över instrumentets enda sträng. Den skälver och sjunger de tidlösa koralmelodierna med hela sin styrka. Bakom sig har han ”svarta tavlan” med melodin i sifferskrift. Det ska tjäna skolbarnen till ledning.

Men nu är det predikanten, som står i katedern, och han spelar cittra. Kvillrande ackord ledsagar hans sång. Den klingar mot de gamla skolhusväggarna med lästabeller, kartor och djurplanscher, klingar med en spröd och lekande klang. Från den grova bassträngen till den allra högsta diskantens lilleputtsträng väller tonföljden som en ström av blänkande, levande pärlor. Så är det åtminstone för människorna i dessa skolhusbänkar. Och detta är sången, sången som blev kvar i bygden och i hjärtana:

Skall du komma till det rum,

Jesus dig berett?

Skall du se den härlighet,

Intet öga sett?

Skall du få din segerpalm

Och din harpa där?

Kära själ, besinna dig,

Medan tid än är.

Det tar djupt. Det är konkret och omedelbart. Det har klar adress. Skall du komma till det rum, Jesus dig berett – du som sitter här i skolhusbänken? Du som har levt så många år, sedan du sjöng morgonpsalmen i denna gamla skola. Du som hört så mycket Guds ord i din tid – har du någonsin tänkt på detta: Skall du komma till det rum, Jesus dig berett?

Bibelordet lyser. Ja, än mer, det brinner. Bönderna är med alla sina sinnen i Israels läger, omskärelsens läger vid Gilgal. De måste vidga sitt hjärtas oomskurenhet. Den börjar oroa dem på ett nytt sätt, som den aldrig gjort. Inte ens när de mumlat med i syndabekännelsen i kyrkan. De är med i lägret på Jerikos hedmarker och firar påsk. De är där med stora frågande ögon, där en alldeles ny hunger har börjat lysa fram. Från Gamla Testamentets underliga värld följer de villigt och vördnadsfullt med till Nya Testamentets Golgata. Årtiondens tjäle löses upp i sinnena. Bönderna har blivit som barn igen. De kan gråta utan att vara druckna. De stryker med handens avigsida över ögonen lite skamsna över tårarna.

Men när unga renlevnadsmänniskor sida vid sida med gamla suputar och grobianer börjar säga, att de har blivit frälsta, då blir mer än en rättänkande och hederlig åhörare reserverad och betänksam. Men en annan kväll är den rättänkande och hederlige reservanten ljusare i uppsynen, än han någonsin tidigare i sitt liv har varit. Han sitter i skolhusbänken och hör Guds ord och sitt eget hjärta tala med en samklang, som han aldrig anat ens som en möjlighet. Han hör Guds ord tala och säga: ”Eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som ropar: ’Abba, Fader!’”. Och han hör sitt hjärta svara: Fader! Fader! Det måste vara undret. Aldrig mer kan han misstänka äktheten i en religiös omvändelse, där att denna varit, såsom det kunde tyckas, nästan ögonblickets verk.

Aplarna blommade, maj bredde ut all sin härlighet för människornas blickar, men väckelsen fortsatte. Vägarna var fulla av glada vandrare och fulla av sång i de ljusa och ljumma vårkvällarna. På åkrarna gick dagligen män och kvinnor i alla åldrar, än skrämda en smula av livsyttringarna från den människa, som Skriften kallar den gamla människan, än såsom lyfta från jorden av en glädjeström. En djup och annorlunda glädjeström ur källor, som nyss varit okända för dem, fast de hört om dem i all sin tid.

Rallarluggen och de uppdragna skuldrorna – vittnesbörden om den tidigare idealbildningen bland ungdomen – var inte mer att se. Den råa styrkan var inte längre den mest beundrade. Slagskämpen var inte längre ungdomens idol. Och Blålle, brännvinskuttingen, stod förgäten i en källarvrå. Ingen saknade den. Aldrig mer kom den till Ökne krog. När månen gick över byn, såg den inga av brännvin och falsk idealbildning fördummade bönder dingla mellan bygatans gråa gärdesgårdar. Men inte bara den supiga byn utan hela socknen hade fått ett nytt ansikte för väckelsens skull. Och varenda människa, som inte hade röda ögon, såg, att det nya ansiktet var mycket vackrare än det gamla.

Före husen fanns rörelserna

När vi räknat över antalet missionshus, kapell, missionskyrkor, pingstkyrkor, sommarhem, ja alla väckelsens hus i Värmland har vi funnit 582 hus. Alla har inte funnits samtidigt, ibland har de ersatt ett tidigare, men å andra sidan har vi inte hittat alla än.

vackelsens-lokaler

Idag är det ofta husen som påminner om väckelserörelsens utbredning i Värmland, såvida de inte försvunnit, men husen var inte början utan de blev resultatet av vad som rörde sig bland folket. Ibland har mer spektakulära fenomen lyfts fram som förelöpare till väckelsen, det har handlat om roparerörelser, sovare, syner och predikaresjuka. Rötterna är dock både djupare och bredare än så. 1700-talet innehöll ett efterspel till den stränga lutherska ortodoxin under 1600-talet. Här lyftes upplysningstankar och ifrågasättande av de rådande lärorna, men också alternativ till kyrkans gudstjänstliv. Pietisterna, de fromma, eftersträvade ett personligt gudsförhållande och ett innerligt andligt liv. Dessa rörelser möttes under åren 1726-1858 av restriktioner i form av konventikelplakatet, som till vissa delar fanns kvar efter 1858.

Det var tillåtet att ha andakter med husfolket på gården, men konventiklar, möten, där folk samlades utan präst var inte tillåtna och de som ordnade sådana kunde bestraffas.

Nyevangelismen

Till grundförutsättningarna för läsarna, som medlemmarna i väckelsen kallades hörde tillgången till biblar. Under 1800-talet var flera bibelssällskap var verksamma för att sprida biblar, inte minst i Karlstads stift. Detta tillsammans med ett ökande intresse för mission kom att karakterisera denna väckelse. En stor missionsinspiratör som verkade i hela Sverige var Peter Fjellstedt från Sillerud. Han prästvigdes och reste först ut som missionär i Indien och Osmanska riket, men avbröt på grund av hälskoskäl. Han kom istället att få stort inflytande på missionsarbete i Sverige, inte minst för kolportörernas verksamhet. Kolportörens ursprungliga uppgift var att sprida kristna böcker och tidskrifter, men kom på flera håll också att hålla möten vilket då var i strid med konventikelplakatet. Från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) fick en del kolportörer intyg för sin verksamhet och bland dessa kan i Värmland nämnas Johannes Andersson (Fjellstedts-Johannes) och C.J. Nyvall som senare blev ledande inom Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet. En kvinnlig pionjär var Nelly Hall från Helgelseförbundet som bland annat var verksam med mötesverksamhet på Hammarö och i Stavnäs.

Denna rörelse, den nyevangeliska, var från början inomkyrklig. Vissa präster motarbetade den som i fallet Anders Lignell i Kila, vars kamp med Johannes Andersson förtjänar en egen beskrivning. Andra präster var positivt inställda till väckelsen och folk vandrade att höra deras predikningar. När sedan en del stor del av väckelsen i Värmland fortsatte utanför Svenska kyrkan ställdes dessa präster inför dilemmat att välja mellan kyrkan och de nya rörelserna. En präst som tog steget och blev frikyrkoman var Andreas Fernholm, för övrigt svärson till Anders Lignell och betydelsefull vän till Ferdinand Fröding, Gustaf Frödings far. Fernholm var verksam både inom Baptistsamfundet och Missionsförbundet bland annat som vid missionskolan i Kristinehamn.

Missionsförbundet

1865 grundas Värmlands Ansgariiförening (VA) av missionsföreningar runt om i Värmland.  Förutom föreningar i Värmland fanns också missionsföreningar i runt om i Dalsland, Vänersborg, Bohuslän och Gullspång som hörde till. VA blev ansluten till EFS och var med om att 1866 skicka missionärer till nuvarande Eritrea. Carl-Olof Rosenius var den tongivande inspiratören inom EFS. P. P. Waldenström blev hans efterträdare som redaktör för den mycket lästa tidskriften Pietisten. 1876 skrev Waldenström i Pietisten om synen på försoningen mellan Gud och människa. Med utgångspunkterna ”Var står det skrivet?” och ”Vad står det skrivet?” presenterar han en försoningslära och en gudsbild som skilde sig från tidigare förkunnelser och som kom att uppröra många inom EFS. Den så kallade ”försoningsstriden” tillsammans med synen på fria församlingar och egna nattvardsfirande i dessa ledde fram till bildandet av Svenska Missionsförbundet (SMF). Många framförde att nattvarden inte skulle vara en social plikt utan firas i de verkligt troendes gemenskap och församlingarna skulle vara fristående från statskyrkan. Missionärer skulle inte behöva bekänna sig till Augsburgska bekännelsen längre, om man till exempel delade den syn på försoningen som Waldenström stod för. Waldenström var ej med vid själva bildandet av SMF, men blev tillsammans med E.J. Ekman dominerande under dess första period. VA anslöt sig 1879 till SMF tillsammans med största delen av missionsföreningarna.Värmland och Dalsland utgjorde 1871 fram till 1997 gemensamt distrikt, då också Örebro län länkades med.

En plats för många läger inom Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) var tidigare Ungdomsgården Fryken i Västra Ämtervik. 1968 blev Vägsjöfors Herrgård inköpt som distriktsgård och senare tillkom scoutlägergården Ladtjärnstorp där scouter, konfirmander och ungdomar samlas till lägerveckor, framför allt sommartid.

cirkel

EFS

I Fryksdalen fick norska predikanter som Johannes Johansen, Oler Guttormsen och Erik Slätmoen stort inflytande på den del av väckelsen som stannade inom Svenska kyrkan och höll fast vid kyrkans bekännelseskrifter – i motsats till Svenska Missionsförbundets församlingar.

De föreningar som blev kvar inom EFS bildade 1882 Lutherska kretsföreningen, med föreningar i trakterna kring Arvika och Säffle samt i Fryksdalen, Klarälvsdalen och Kristinehamn. För EFS i Värmland har Sandvikengården i Edane fått mycket stor betydelse. Sandviken testamenterades till EFS och har sedan 1931 fungerat som lägergård, inte minst för många konfirmandläger.

BV

Ytterligare splittring blev resultatet av en debatt kring bibelsyn där EFS missionsdirektor Adolf Kolmodin kritiserades för att närma sig den historisk-kritiska bibelforskningen för mycket. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) kom 1911 att samla en del som stod för en mer konservativ syn på Bibeln. I Värmland fick BV representation i Fryksdalen och i Säfflebygden. Idag är namnet Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna vänner och i Värmland finns de idag i Östmark.

Metodistkyrkan

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869 varifrån metodismen spreds vidare till bland annat Degerfors, Karlskoga och Björneborg. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar.

Frälsningsarmén (FA)

William Booth, med rötter inom metodismen i England, grundade 1865 ”Den kristna missionen för Öst-London”, vilken 1878 fick namnet Salvation Army. Till Sverige kom Frälsningsarmén 1882. Utmärkande för Frälsningsarméns etableringar i Värmland är att det är kvinnliga pionjärer som ”öppnar eld” på nya platser när 16 kårer etableras under åren 1887-1915. I Sysslebäck 1899 är det kapten Augusta Jonson och löjtnant Hildur Högberg som håller det första mötet i Hole missionshus. Från början har man där ingen bestämd lokal eller bostad och kårens första namn blir därför ”Värmlands bykrig”.  I Kristinehamn öppnas kåren 1888 av kapten Hilda Larsson och kadetterna Ellen Blomkvist och Ingeborg Nygren. 1896 uppförs kårens lokal i medeltidsstil med runt krenelerat torn och kallas därför för ”Borgen”. Kristinehamn är tillsammans med Arvika de två platser där Frälsningsarmén finns representerad i Värmland idag.

Svenska Baptistsamfundet

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850.

1858 grundas de två första baptistförsamlingarna i Värmland i Övre Ullerud och Östra Fågelvik, sedan följer ett fyrtiotal församlingsbildningar fram till sekelskiftet och ytterligare ett tjugotal under 1900-talet. Baptismens framväxt noteras i landshövdingeberättelsen 1886-90: ”Baptister och baptistiskt sinnade lära å några orter vara rätt talrika och vålla mycket obehag inom de församlingar, der de uppehålla sig”. Församlingar grundas såväl i städerna som på landsorten och bland de första kolportörerna finns H. C. Segerblom, utsänd av Stockholms missionsförening i slutet av 1850-talet. Segerblom fick kyrkorådsförbud av kyrkorådet i Östra Fågelvik 1859 för sin verksamhet och blev stämd inför häradsrätten. Olof Jansson och Jan Gustaf Olsson från Nyed fick böta 50 kronor vardera för att de upplåtit rum för möte med Segerblom. Hans verksamhet sågs som splittrande, ett förakt för allmänna gudstjänsten och hans undervisning av barn undergrävde Lutherska kyrkans lära och tro. E.M. Nilsson var en annan av pionjärerna och han var med vid tillkomsten av det första baptistkapellet, Acksjöns kapell, som byggdes 1874 i Nyed. Bakgrunden var att man ville samlas till julotta och sökte låna skolhuset, men prosten och kyrkvärdarna var emot. Mötet blev av ändå, en del fick stå utanför de öppna fönstren för att ta del av gudstjänsten. Efter mötet träffar Nilsson en av bönderna, Bond-Jonte som sa:

”Det är förfärligt att de ska stänga skolhuset för sånt där. Om ungdomen ställt till supkalas, så hade ingen sagt något om det. Men hör, ni gubbar, ni kan bygga ett hus på andra sidan vägen här”. Så påbörjas en insamling på orten och ekonomiskt stöd kommer från Stockholm så kapellet blir av.

Arnäsgården i Deje var fram till försäljning bland annat lägergård för scoutverksamheten inom baptisternas ungdomsförbund Svenska Baptisternas Ungdomsförbund.

Equmeniakyrkan

Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan bildade 2011 ett gemensamt samfund, som efter beslut på kyrkokonferensen i Karlstad 2013 fick namnet Equmeniakyrkan. Samfundens ungdomsorganisationer hade redan 2007 gått samman och kallar sig Equmenia och är idag Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation. Equmeniakyrkan har idag 55 församlingar i Värmland och dessa hör till Region Svealand.

Örebromissionen – Helgelseförbundet – Evangeliska Frikyrkan

Bland församlingarna i Baptistsamfundet kom Örebro missionsförening under ledning av John Ongman att inta en allt självständigare roll gentemot samfundsledningen. Vid Örebro missionsskola kunde både kvinnor och män utbildas och man skickade ut egna evangelister, bland annat till församlingar i Värmland. Från det som kom att kallas Örebromissionen sändes också missionärer utomlands och man var mer öppen för den framväxande pingstväckelsen. Detta ledde till att Svenska Baptistsamfundet splittrades och i Värmland följde några församlingar och grupper med till Örebomissionen (ÖM). Ett exempel på detta är Saronförsamlingen i Karlstad som bildades 1938 av medlemmar från Karlstads baptistförsamling. Saronförsamlingen byggde senare Korskyrkan och hade som utpost bland andra Värmlands Dalby Sarongrupp. Saron blev också beteckningen på gemenskaper i Arvika, Karlskoga, Kristinehamn och Lesjöfors. Örebromissionen gick 1997 tillsammans med Helgelsförbundet/Fribaptisterna under namnet Evangeliska Frikyrkan (EFK). Helgelseförbundets hjärta, Torpkonferenserna utanför Kumla, har arrangerats sedan 1887 och i Värmland har de haft verksamhet i Norra Finnskoga, Norra Råda och Sunne.

Pingströrelsen

Arvika nämns som en av de orter där ”pingstelden” tändes i Sverige 1907, närmast då från Kristiania i Norge. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillhörde Svenska Baptistsamfundet, men blev under sin dynamiske föreståndare Lewi Pethrus den ledande församlingen inom Pingströrelsen. Från 1918 börjar det bildas pingstförsamlingar i Värmland och fortsätter så in på 1920- och 30-talen. Moderförsamlingar bedriver verksamhet på utposter som kan bilda egna församlingar som i fallet med Kristinehamn och Filadefia i Storfors. I Värmland går också en del baptistförsamlingar över till att bli pingstförsamlingar, detta händer med Gunnarskog, Skattkärr – Östra Fågelvik och Karlstads andra baptistförsamling men i Slottsbron är det missionsförsamlingen som byter. På andra orter är det enskilda eller grupper av medlemmar i andra församlingar som blir pingstvänner. Det är framför allt i städer och på orter i storlek som Deje, Ekshärad och Koppom som pingstförsamlingar etableras, och i mindre utsträckning på landsbygden. Påfallande många tar med Filadelfia i sina namn, till exempel Filadelfia i Skråckarberget eller Filadelfiaförsamlingen Töcksfors. Drygt 40 pingstförsamlingar kom att grundas i Värmland, cirka hälften finns kvar idag.

Övriga rörelser

Adventismen i Värmland har också haft några församlingar i Värmland vilket beskrivs i annan artikel i denna tidskrift.  Svenska Frälsningsarmén bildades som en utbrytning ur den större, internationella Frälsningsarmén, man önskade mer likna övriga frikyrkor med mindre centralstyrning. I Värmland hade de kortvarig verksamhet i Karlstad och Kristinehamn.

Katolska kyrkan har idag två församlingar i Värmland, i Karlstad och i Karlskoga. Båda dessa har gamla frikyrkolokaler som kyrka. I Karlstad tog man över Tabernaklet från baptistförsamlingen som gick samman med missionsförsamlingen till Tingvallakyrkan. I Karlskoga är den tidigvarande metodistkyrkan nu hem för S:t Görans församling. Fristående församlingar har också funnits under olika perioder, ett av dem, International Mission Church, har sin verksamhet i Karlstad på Drottninggatan där den katolska församlingen var tidigare. Det första baptistkapellet i Värmland, Acksjöns kapell, är nu flyttat till Mariebergsskogen i Karlstad. Bland de som använder det finns Vännernas samfund också kända som kväkarna.

Relationen till andra folkrörelser

Mycket finns att nämna om relationerna mellan de tre första klassiska folkrörelserna i Sverige och här ska bara nämnas några exempel. Tage Erlander hade genom sin far koppling till väckelserörelsen. Han berättar i sina memoarer att när Hjalmar Branting besökte Värmland 1907 fick man inte tag i någon lokal i Munkfors eller Ransäter där han kunde tala. Den som ordnade så att Branting fick tala i Missionskyrkan i Munkfors var den frisinnade och frikyrklige riksdagsmannen A. H. Göthberg, vilket denne fick kritik för. Erlander menar att Göthberg säkert var rädd att Branting skulle förföra åhörarna, men att han gjorde den modiga handlingen av hänsyn till yttrandefriheten, en slags värmländsk Voltaire om man så vill – i alla fall i den situationen.

De frikyrkliga blev i stor utsträckning nykterister och i en del fall delade man också hus, ordenslokaler kunde övergå till att bli missionshus Vissa missionsföreningar redovisar att de hade ett ”halvt” missionshus, då kunde det vara delat med en blåbandsförening eller en annan församling. Mycket mer finns att säga om dessa andra folkrörelsers lokaler, men det får bli en annan historia.

Sandbols missionsförening firar 60 år 1966

Sandbols missionshus
Sandbols missionshus i Kila. Foto: Henrik Olsson

Sommaren 2016 är Sandbols missionshus i Kila till salu. Bara tre medlemmar finns kvar och det är inte längre möjligt att driva verksamheten. Söndagen den 3 april 1966 firades föreningens 60-årsjubileum och då var det en livlig verksamhet. Så här skildrades jubileet i Säffle-Tidningens reportage:

Högtidligt jubileum hos Sandbols missionsförening

Sandbols missionsförening i Kila kunde på söndagen fira sitt 60-årsjubileum vid en högtidlig sammankomst. Sång och musik förekom i riklig mängd och vidare medverkade pastorerna Ture Lundgren, Säffle och Herman Jonsson, Torsby. EFS’ Säffle-Kila-kör svarade för det sångliga inslaget på ett utmärkt sätt och vidare bjöds det på hornmusik av kilabarn samt basunsolo av musiklärare Eric Ulke från Säffle.

Det var en intressant historik som föredrogs med anledning av 60-årsjubiléet. Föreningen bildades den 17 mars 1906 och bildandet föregicks av en väckelse i bygden ledd av predikanterna A. Lindström från Långserud och E. R. Flemström från Kristinehamn. Den första fungerande styrelsen hade följande sammansättning: Ordf. Johannes Nilsson, Fjäll, vice ordförande O. P. Svensson, Sandbol, kassör Anders Olsson, Mosserud, sekreterare Johannes Skoglund, vice sekreterare Lars Nilsson, Mosserud samt Augusta Andersson, Sandbol. Föreningen gick snabbt framåt och redan efter ett år var medlemsantalet uppe i 88. ”Petterssons stuga i Sandbol fick till en början tjänstgöra som predikolokal men året efter bildandet kunde föreningen inviga sitt missionshus. Det var så tillvida betalet, att det endast fattades 425 kr. Men redan 1909 förtäljde ett glädjande protokoll, att nu är vårt missionshus till fullo betalt.

Verksamheten kännetecknades en lång tid framåt av hänförelse och offervilja samt stor anslutning till predikningar och möten. 1908 var medlemstalet uppe i nittiotre, men så följde tider av söndring. 1917 inskrevs fem nya medlemmar men tilbakagången var märkbar. 1929 hade 21 medlemmar avlidit och 20 flyttat till annan församling medan 29 stycken hade gått ur föreningen.

I början av 1930-talet kom en ny väckelse till stånd, som medförde att medlemssiffran på nytt steg till trettiosex. Idag är man endast tjugo trogna medlemmar.

En förhoppning är, att man återigen skall få en hög medlemssiffra inom Sandbols missionsförening.

Föreningens ordförande Verner Andersson tillträde sin post 1929 och sitter fortfarande kvar på den platsen. Dagen till ära medverkade musikfanjunkare Eric Ulke, Säffle, som bl. a. spelade solo: ”Jag är en gäst och främling” på basun till pianoackompanjemang av pastor Ture Lundgren, Säffle. De små hornmusikanterna från Kila och Gillberga fick de bästa lovord för sitt kunnande av musikfanjunkaren (Geö).

Hallanda missionshus i Svanskog

Vi besökte missionshuset i oktober 1999. Missionshuset tillhör Ödebyns evangelisk lutherska missionsförening. Några verkliga medlemmar fanns 1999 inte i föreningen, endast två stödjande.Det har ett ensamt läge vid vägen Hallanda-Ödebyn.

Eternittak. I missionshuset kamin no 70 från Ankarsrums bruk. På fondväggen fanns ett träkors med guldlinjer. Väggarna täckta med plattor från Svaneholm. Ej vatten, endast slask.

Stor estrad, med upphöjning för predikstol. Elelement. 7 breda bänkar i mitten, 18 smalare på sidorna. Orgel från A. G. Rålin, Åmål. Invigning hölls 16 januari 1916. Auktion dagen efter. På nedre plan fanns kaffekök och lilla salen. Liten bostad på övervåningen. Vedspis.

Jesusplansch på tyska: Herr, hilf mir! Gammal altartavla på vinden: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.

”Flemström hade lockigt hår och förvred huvudet på tösera!” noterade vi vid besöket.

Ruds missionshus i Kila

Rud Missionshuset
Ruds missionshus, Kila, våren 1994. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Reportage från Kila Bygdeblad 1993:3

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen grundades under 1800-talets folkväckelse, närmare bestämt 1856. Initiativtagaren Hans Jacob Lundborg hade för övrigt Kila-anknytning. Hans hustru var dotter till prosten Anders Lignell i Kila. 1906 bildades EFS-föreningen i Rud. Från början var föreningen ansluten till EFS ungdomsorganisation De Ungas Förbund (DUF). Selma Nygren, Sätterskog, skrevs in som en av de första medlemmarna den 28 mars 1906. Inga protokoll före 1930 finns bevarade.

Lisa Jansson, Västra Takene (född 1901) minns att hon tillsammans med sina föräldrar Gustaf och Matilda Andersson i Kråkbråten var på EFS-möte på Övre Höjen i Sätterskog innan Ruds missionshus byggdes. Predikade gjorde pastor Erik Flemström. Sällskap på promenaden till Sätterskog hade man av Johannes Skoglund, Torp, Johan Ahlstrand Prästgården och ”rättern i Klockargårn”. På den tiden hölls mötena också på Höjda i Sätterskog men mest i gamla skolan i Rud.

Missionshuset i Rud byggdes 1916. Grunden lades av Alfred Källstedt, Ranglebyn och byggmästare var Karl Johansson, Rönningen. Missionshuset har renoverats 1942, 1966 och nu 1993. Denna gång blev missionshuset handikappvänligt, vatten drogs in och toalett byggdes. Arbetena utfördes av BE-bygg i Säffle efter ritningar av Yngve Ottosson från samma stad. Missionshuset återinvigdes lördagen den 5 juni.

För att fullfölja den korta historiska överblicken kan vi nämna att ordförande i Ruds EFS-förening har varit följande: Arvid Sjöman från 1906, August Johansson från 1912, Emil Johansson från okänt år. 1930 blev folkskolläraren Ragnar Larsson, Rud, ordförande. Han efterträddes 1964 av nuvarande ordföranden Georg Takman, Storrönningen.

Dagens verksamhet består förutom gudstjänster bl a av studiecirklar och söndagsskola. Söndagsskolan leds av Birgitta Martinsson. Varje sommar sedan 1965 anordnas Fjellstedtsmötet på den stora stenen i gränsen mellan Kila och Tveta, där Peter Fjellstedt som vallpojke predikade för djuren. Fjellstedt blev sedermera präst och missionär.

Förneningen har 17 medlemmar, varav några bosatta på annan ort.

 

Epilog 2016: Lantbrukaren, mångsysslaren och bygdepoeten Georg Takman (1920-2002) var under många år en stöttepelare i Ruds EFS-förening. Jag skrev artikeln men han var den väsentliga källan till alla sakuppgifter. Efter hans bortgång förde verksamheten en tynande tillvaro. Söndagsskolan hade då redan upphört sedan flera år. Det blev mycket långt mellan samlingarna. Missionshuset såldes under 2015 till gården Gata som det en gång avstyckats ifrån.

Georg var en flitigt verksam som diktare. Hans diktbok Färdkost är spridd i många tusen exemplar i hemmen i Säfflebygden. Han diktade också flitigt vid olika anledningar. Naturligtvis var återinvigningen av missionshuset ett sådant tillfälle.

 

Ruds EFS invigning 5 juni 1993

av Georg Takman

Det länge vi drömt om kom snabbt till beslut

och Yngve från Säffle till oss åkte ut

och erfaret bygget planera.

Sen bygglov och anbud fixades snart

och strax efter påsk blev det rivande start

med grundgrävning, gjutning med mera.

 

Vatten och avlopp ej vålla besvär

det ordnades finfint av rörmokarn Per

och Olle som marken beredde.

Och bygget för övrigt gick fort enligt plan

av duktiga snickarna Peter och Jan

som berömvärt arbetet ledde.

 

Med Sven-Erik från Snåret fick vi kontakt

van att han ledning och lampor med prakt

och allt som behovet påkalla.

Så blev det i utrymmen värme och ljus

och handikappvänligt blev Herrens hus

och mera bekvämt för oss alla.

 

Nog kändes en aning av bävan ibland

att föra beslutade saker iland

på ansvaret många dock dela.

När sommaren står i sitt vackraste flor

då fylls våra hjärtan av tacksamhet stor

att Herren välsignat det hela.

 

 

Minnen från Betania i Stora Backa

Backa Stora Betania
Betania i Stora Backa våren 1994. Foto: Carl-Johan Ivarsson

I början av 1900-talet kallades en elev, Erik Flemström, att predika i Säfflebygden. Hans förkunnelse ledde till en evangelisk-luthersk väckelse. Ungdomar som kommit till tro bildade lokalavdelningar av De ungas förbund (DUF). DUF blev namnet på EFS riksorganisation för ungdomsarbetet.

År 1904 bildade ett 25 tal ungdomar Östergården-Gambols DUF. Det fanns nämligen skolhus på dessa platser och där fick man hålla predikosamlingar och söndagsskola. År 1918 stod Betania i Stora Backa klart för inflyttning. En insamlingslista visar på stort intresse bland bygdens folk för ett missionshusbygge. Beloppen varierar från 50 öre till 300 kronor. Det skänktes också timmerstockar som blev plank och brädor för bygget.

Dagens Betania skiljer sig något från 1918 års modell. Köksingången har flyttats från södra långsidan till östra gaveln. Utrymmet ovanför kök och lilla sal har blivit inrett för mindre samlingar, t ex bibelstudier, barnverksamhet och stickcafé. En handikappanpassad entré är uppförd på västra gaveln.

I min barndom bodde vaktmästare som städade och såg till att uppvärmningen fungerade. En av dem var Marie från Påtrönningen (vid Rörkärr). Hon såg bara på ett öga, det andra hade ett föl skadat. Marie höll ordning på oss vid juniormötena. Den sista vaktmästaren som klöv ved och eldade var den allmänt uppskattade Erland Johansson.

Mina första intryck av förkunnare var Johannes Skoglund och Helmer Rudqvist, båda med rötter i Kila. När det var dags för två unga män (Axel Eriksson och undertecknad) att resa till Johannelund inbjöd dessa veteraner till en välsignelseakt. Stärkta av denna stund och med Luthercitatet ”väl bedet är mer än hälften studerat” startades resan till huvudstad och missionsinstitut. Skoglund brukade börja sina fria böner med uttrycket ”allgode Gud”. Rudqvist var inte bara en god förkunnare, han hade också en konstnärlig gåva. Fondmålningen och korset med segertecknet var ett verk av honom. Den nuvarande altartavlan av prästen Gotthard Harwing har motiv från Jesu bergspredikan.

Från dessa sammanhang har fem studerat vid EFS teologiska seminarium och två medlemmar varit missionärer i Afrika.

Folke Bäckström