Frälsningsarmén i Charlottenberg som blev Maranatas Tempel

En byggnad i Charlottenberg har en ovanlig historia. Den började sin historia som kårlokal för Frälsningsarmén. Kåren öppnades 1912 av kapten Anna Vestin och löjtnanterna Hanna Hofvenstein och Beda Fransson. Det var det vanliga att Värmlands frälsningsarmékårer grundades av kvinnor. Troligen var detta det vanliga i Frälsningsarmén i stort. Strängmusikkår grundades 1913. Verksamheten pågick till 1970.

IMG_0911
F.d. armélokalen 2018. Foto: Henrik Olsson

Kårlokalen inrymde 150 personer och hade soldatrum. Den byggdes eller köptes in strax efter kårens grundande. I mars 1970 såldes kårlokalen till Maranata och Charlottenbergskårens verksamhet uppgick i Arvikakåren. Enligt Arvika Nyheter skulle man dock fortsätta ha FA-möten i Eda, i hyrda lokaler. Maranata kallade sin lokal för ”Templet” enligt predikoturerna i Arvika Nyheter.

AN 700309 FA Charlottenberg Maranata

Vad var då Maranata? Ja, det var en rörelse som utgick från den etablerade Pingströrelsen. I det stora tvåbandsverket Pingströrelsen från 2007 finns rubriken ”Maranata – ett splittringshot som kom av sig” (del 1 sid. 245-246) och detta är en högst relevant beskrivning. Samtidigt har Maranata kallats för en sektrörelse.

Det kan vara värt en utvikning att skriva något om rörelsen och dess värmländska anknytning.

För en rörelse som när den var som störst (omkring 1968) hade ca 1500 församlingsmedlemmar och ca 5000-6000 ”sympatisörer” enligt Curt Dahlgrens avhandling (se nedan) så fick Maranata under några sextiotalsår ofantligt mycket mer uppmärksamhet i massmedierna än t.ex. en betydligt större organisation som Svenska Missionsförbundet är typiskt för medielogiken. Tältmöten med medryckande musik med ”moderna” elförstärkta instrument, extas och förkunnelse om bl.a. helbrägdagörelse, barnaga, profetiska budskap och en ofta aggressiv hållning mot den traditionella frikyrkorörelsen drar mer uppmärksamhet än ”vanliga” gudstjänster, med ”vanliga” psalmer och ”vanlig” barn- och ungdomsverksamhet med söndagsskola och scouting.

I början av 1960-talet växte det fram en rörelse i Pingströrelsens periferi som var starkt kritisk mot Pingströrelsens utveckling från en renodlad väckelserörelse med socialt engagemang till en bredare samhällsinriktad rörelse. Samtidigt hade det som kallades för 50-talets förnyelseväckelse inom Pingströrelsen lett till en atmosfär av legalism, som begränsade glädjen och friheten enligt vad Ivar Lundgren skriver i Pingströrelsehistoriken.

Pingströrelsen var ju inte något renodlat formellt samfund, men under Lewi Pethrus (1884-1974) var det ändå en hårt sammanhållen rörelse, som hölls samman av några gemensamma institutioner.

Arne Imsen (1930-1999) var en ung evangelist inom Pingströrelsen. Han var född i Oslo och fadern Georg Imsen (1904-1972) hade 1945 utsetts till pastor och föreståndare för Betaniaförsamlingen i Årjäng, ett uppdrag han hade till 1949. Därifrån flyttade han till Kil. Där var han föreståndare för den nygrundade Filadelfiaförsamlingen. Modern Signe var född i Arvika men hade växt upp hos morföräldrarna i Västra Boda i Sillerud. Makarna återvände till Norge i slutet av 1950-talet, men Georg Imsen förekom ibland i svenska Maranata-sammanhang. Det gjorde att Arne Imsen faktiskt kan kallas för värmlänning. Hur mycket kontakter han hade med Värmland senare i livet är oklart.

Arne Imsen hade 1954 gått in i församlingen Kristen Gemenskap, en församling som grundats genom Ragnar Ljungquists utbrytning ur Östermalms Fria Församling. Kristen Gemenskap var en samlingspunkt för de som var kritiska mot Pingströrelsens utveckling. Imsen blev biträdande föreståndare för Kristen Gemenskap 1957 och flyttade 1959 till Örebro där han blev ledare för en utbrytargrupp ur Elimförsamlingen i Örebro som kom att bli den första Maranataförsamlingen.

Imsen hade naturliga kontakter med Norge och besökte den norske evangelisten Aage Samuelsens Maran Ata-möten i Oslo. Maran Ata i Norge var inspirerad av amerikanska helbrägdagörelseförkunnare och var kända för en modern, högljudd sångstil med elgitarrer och slagverk. Denna frejdiga och okonventionella mötesstil tilltalade Imsen. Den av honom ledda församlingen i Örebro bytte namn till Örebro Fria Församling och fick snart efterföljare i Jönköping och Norrköping. Ett sammanhållande organ fick rörelsen i tidningen Midnattsropet, som fortfarande utges.

Maranatas förkunnelse präglades av glöd och hängivenhet och ledde till många omvändelser. Den handlade i mycket om frälsning, helande, omvändelse och församlingarnas frihet. Under några år på 1960-talet blomstrade rörelsen. Tältmöten anordnades på många platser.

Samtidigt drabbades Maranatarörelsen av konflikter. Två av rörelsens ledargestalter, Donald Bergagård och Erik Gunnar Eriksson bröt definitivt med Arne Imsen 1968. Bergagård och Eriksson kom att återgå till den ”stora” Pingströrelsen medan Imsen ”drev resten av Maranata i en mer exkluderande riktning, till en militant familjegemenskap som agerade i moraliska och politiska frågor med uppseendeväckande demonstrationer”.

Vad hände då mera i Värmland? Curt Dahlgrens avhandling i religionssociologi från 1982: Maranata: En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling (Plus Ultra bokförlag) tar faktiskt inte alls upp Charlottenberg och inte heller i årgång 1970 av Midnattsropet (samtliga nummer av tidningen finns att läsa på nätet) nämns verksamheten i den västvärmländska orten.

En bönegrupp i Blomskog nämns 1960 men verkar inte ha satt vidare spår (sid. 74). Örebro Fria Församling hade samma år möten i Kristinehamn (sid. 90). Efter schismen inom Maranata etablerades 1977 en storfamilj i Karlstad som anordnade möten i Årjäng, Kristinehamn och Karlskoga. Det hade även tidigare anordnats sporadiska tältmöten i Karlstad (sid. 170).

Men några klipp i Arvika Nyheter berättar ännu lite mera. Den 10 oktober 1977 rapporterade Arvika Nyheter från det första Maranatamötet i Arvika, med deltagare från storfamiljerna i Karlstad och Raufoss. Stina Fridolfsson som intervjuas tycks ännu att döma av Maranataförsamlingens hemsida vara en högst aktiv medlem.

AN 771010 Maranata Arvika

2 augusti 1978 fanns en annons om att Maranata anordnade möte i Hungviks missionshus i Högerud. Detta missionshus tillhörde Högeruds missionsförsamling, men dessa hade då flyttat verksamheten till Missionskyrkan Hällebäck och hyrde ut det gamla missionshuset.

AN 780802 Högerud Maranata

En lång utvikning slutar här. Hur länge var verksamheten igång i Charlottenberg? Ja, det är en fråga som återstår att besvara, men det var knappast så mycket längre än 1973. Kan någon ge mer information om detta, troligen enda Maranatahus i Värmland så tar vi tacksamt emot.

Mer frikyrkor i Filipstad

Efter att de två senaste inläggen om Filipstad fått ett fantastiskt gensvar, så är det väl lika bra att presentera de övriga frikyrkorna i staden

Först då pingstförsamlingarna – de har faktiskt varit två. Det här klippet är från NWT 19 maj 1960

Filipstad09

Vad nu då – Filadelfia… och SMYRNA? Så här berättar bokverket ”Pingströrelsen” från 2007 om saken:

Filipstad

Pingstförsamlingen, 1928-

Tidigare: Sion, Filadelfia. Ordnad av 12 personer den 2 december 1928. 1945: 131 medlemmar. 1985: 59 medlemmar. 2005: 35 medlemmar

Smyrnaförsamlingen, 1953-1958

En grupp på uppskattningsvis 25-30 medlemmar lämnade tillsammans med sin föreståndare Filadelfiaförsamlingen och ordnade Smyrnaförsamlingen i början av 1953. Församlingen upplöstes 1958 och medlemmarna välkomnades till Filadelfiaförsamlingen

Det var alltså fem år av splittring innan återföreningen ägde rum. Filadelfia vid Allégatan i Filipstad var alltså ett ombyggt ordenshus. Har någon bättre foton från Filadelfia är vi mycket intresserade, liksom även information om vad som hände med huset.

På senare år har pingstförsamlingen i Filipstad gått samman med EFK-församlingen i grannkommunen Hällefors, som ligger i Örebro län och landskapet Västmanland, men i frikyrkohistorien har täta band med Värmland. Församlingen heter Korskyrkan Hällefors-Filipstad, och samverkar i Filipstad med Vasakyrkan, och har alltså inte någon egen kyrkolokal i staden.

Så går vi till Frälsningsarmén, som när Gilbert Svenson fotograferade 1958 fanns Frälsningsarmén på adressen Hertig Karlsgatan 29 A.

Filipstad10

Den byggnad, i vilken Frälsningsarméns lokal är inrymd, inköptes redan 1893, men den ombyggdes 1919, varvid officersbostad och soldatrum tillkom. Huset är uppfört av plank med tak av tegel och plåt. Det har tidigare varit klätt med panel, men denna har borttagits i samband med innevarande års stora renovering, som berör både exteriör och interiör. Källarvåningen har inretts och ytterväggarna klätts med ett slags eternitmaterial. Stora salen har välvt tak och och en egendomlig öppen takkonstruktion av trä. I fonden över plattformen är Armé-emblemet målat. (Byggnadsställningar omöjliggjorde fotograferingar av det inre).

Den här byggnaden finns inte kvar, när den försvann återstår att utforska. Liksom hur det verkligen såg ut inne!

Så går vi, fast inte så långt 1958, till Viktoriagatan 1 och S:t Paulskyrkan eller Metodistkyrkan.

Beklagar att bilderna blev så mörka i skanningen på Nordiska museet, men nog är detta en märklig kyrka!

Metodistkyrkan, uppförd 1906, är byggd av timmer med gråmålad panel, ljusgröna fönsteromfattningar och tak av rödmålad plåt. På gaveln ovan läktaren i söder finns en takryttare, som ursprungligen burit en vindflöjel med initialerna IHS, nu fastsatt som dekoration på läktarbröstningen. I tillbyggnaden mot Victoriagatan finns på nedre botten ett par kontorslokaler, en restaurant (mjölkbar) samt på andra våningen ytterligare en kontorslokal och pastorns bostad. Kyrkan hade ursprungligen spetsigt tak med öppna takstolar klätt med pärlspånt. Ett nytt innertak inlades 1941, varvid läktarens stora spetsbågsfönster skars av upptill. Väggarna är gröna med mörkgröna lister, brunmålad ekimiterande bröstpanel, golvet slipat och konsthartsbehandlat. Predikstol på podium med snidad bröstning och relief i vitt. Litet altare framför predikstolen med Thorvaldsens ”Kristus” samt snidad altarring i vitt med stoppning av grön sammet. Fondmålning: ett tomt kors med törnekrona och svepning av L G Berglund (metodistpastor). Lilla salen samtidigt kök, vit pärlspånt i taket och på väggarna, som upptill är gröna med bröstpanel i eklasyr. Två tavlor, reproduktioner, den ena föreställer Wesley, den andra en bröstbild av Thorvaldsens Kristus-skulptur.

Metodistkyrkan byggde nytt med Vasakyrkan och då följde missionsförbundarna med och bildade redan 1970 en ekumenisk församling, en av de första liknande i Sverige.

Missionshussafari i Nordvärmland – del 2

Första delen av denna berättelse finns att läsa här.

Efter att ha besökt Värmlands nordligaste missionshus i Båtstad, Norra Finnskoga passerade vi på nytt missionshusen Kärrbackstrand och Brattmon på väg mot Hole i Dalby och nya upptäckter. En ovärderlig guide för oss i denna del av Värmland är Torleif Styffe som genom artiklar och böcker skildrat församlingarnas verksamhet, hus och medlemmar. Särskilt har han lyft fram minnen från Frälsningsarmén som hade Klippan i Hole byggt 1904, 1977 övergick det till Lions. Inte långt från Klippan finns också Dalby missionsförsamlings hus Hvilan byggt 1893 som såldes 1960. Tyvärr uppmärksammade vi inte det när vi var på plats, men huset fotodokumenterades på 1950-talet i en inventering initierad av Gösta von Schoultz, fotograf var Gilbert Svensson.

I Ransby använde Dalby missionsförsamling under en tid Frömanssalen på gården Kvea för möten, 1938 byggdes sedan Ransby missionshus, idag sålt. På västra sidan Klarälven hade Saron-församlingen i Karlstad en utpost i Branäs. Den tillhörde Örebromissionen – en del av baptismen i Sverige. Huset är idag borta, här har skidanläggningen expanderat över området. Vi återger här en bild från Saronförsamlingens 50-årsskrift.

Jag har tidigare färdats genom Klarälvdalen, de flesta gånger vintertid, och funderat en del över de hus man sett efter vägen och tänkt tanken att de sett ut som missionshus. Nu föll bitarna på plats en efter en. I Likenäs låg ett av dem, byggt 1890, och här visade det sig av ett av byggnadens kännetecken, korset från tornet, numera stod lutat mot väggen.

I Backa i Dalby har det funnits två missionshus, det första byggt 1887 och nedbrunnet 1899. Ett nytt byggdes upp 1901 och stod kvar till 1970-talet då också det eldhärjades, nu är det borta. Mitt emot missionshuset i Ambjörby i Norra Ny åt vi vår middag efter att vi betraktat det stora huset byggt 1918. Idag ägs det privat och lär vara husvagnsförvaring.

Efter middagen lämnade vi Klarälvdalen och for till Vitsand för att övernatta på Vägsjöfors Herrgård, som tillsammans med lägergården Ladtjärnstorp sedan 1968 varit en viktig mötesplats för tonåringar, scout, konfirmander och församlingar. Här är bild ifrån 50-årsjubileet på Herrgården och en flygbild från scoutlägret Rota 1988 på Ladtjärnstorp.

I Vitsand gjorde vi sedan en rundtur och besökte missionshusen Kjellingerud (1884), Gunnsjögården (1922), Åsteby (1953) samt baptistkapellet Betel (1917). På väg tillbaka till Klarälvdalen sökte vi också efter missionshuset i Brattfors (1919-1983) utan att lyckas. Senare fick jag dock hjälp av Linnea Prammefors från Björbysätern som ordnade bilder av ”bönhus” till oss.

Bron vid Osebol används inte längre, men där ligger ett missionshus byggt 1896 som genomgått en stor exteriör förändring, även om en del drag fortfarande går att känna igen om man jämför den gamla och nya bilden. Det tredje missionshuset i Norra Ny missionsförsamling, Åstrand med det vackra tornet, byggdes 1906 och var i verksamhet till omkring år 2000. Därmed avslutade vi sökandet i Torsby kommun för denna gång och fortsatte till Ekshärad i Hagfors kommun.

För att kunna orientera oss här tog jag kontakt med Kjell Sundström som gav oss vägbeskrivningar, guidning och svalkande saft – vår safari ägde ju rum under den heta sommaren 2018. Första anhalt blev Loffstrand, sedan följt av det imponerande i Hara byggt 1910, som dock är det andra på plats – det första byggdes 1883. I Hara såg vi också Frälsningsarméns lokal.

Styrkta av Sundströms saft besökte vi sedan Klarälvskyrkan (1974) och fotograferade den gamla Filadelfialokalen i Ekshärad. Även Filadelfiaförsamlingen har nu sin verksamhet i Klarälvskyrkan.

Ekshärads missionsförsamling hade också ytterligare fyra missionshus; Råda (1898), Skoga, Solberg (1925) och Sälje (1953) – de två sistnämnda är kvar i församlingens ägo.

När Värmlands Folkblad nyligen gjorde ett reportage om vårt missionshussökande sa jag att en bra dag hittar vi 10-15 hus. Vi var nu uppe 33 hus på tre dagar – därtill under sommarens varmaste dagar vilket gjorde att vi stannade till för ett bad. Därefter avslutade vi vår resa med att besöka Gräs missionshus i Sunnemo där förberedelserna för årets Sunnemokonferens var i full gång.

Ännu återstår mycket att upptäcka i Värmland, inte minst i Torsby och Hagfors kommuner. Vi kommer att återvända under nästa år.

 

Frälsningsarmén i Karlstad

Någon kanske har undrat varför det varit så lite av Karlstad här i denna blogg. Det kommer mera, det kan vi lova.

Den 1 mars 2012 kunde Värmlands Folkblad meddela att Frälsningsarmén efter ca 100 år vill sälja sin lokal på Mariedalsgatan i Haga. ”Kåren i Karlstad kommer fortfarande finnas kvar i minst lika stark styrka som innan”, meddelade major Bertil Divert från Frälsningsarmén. Frälsningsarméns kommunikationschef Bert Åberg berättade att: ”Vår avsikt är att starta upp en mer socialt inriktad verksamhet som tillsammans med gudstjänster och gruppverksamhet kan rymmas i samma lokal. Vi kommer därför att söka efter en mindre och mer flexibel och verksamhetsanpassad lokal.”

Lokalen på Mariedalsgatan såldes och är nu ombyggt till bostäder.

1958 var Gösta von Schoultz på besök och fotograferade. Så här blev hans bilder:

Frälsningsarméns lokal byggdes 1911. Huset är uppfört av putsad tegel med tak av plåt. Stora salen är inrymd i den del, som vetter med smal trappgavel mot gatan där de stora fönstren en trappa upp återfinnes över läktaren i norr. Fastigheten i övrigt upptages av diverse biutrymmen, däribland ett par bostadsvåningar, av vilka den ena disponeras av de båda vakthavande officerarna.

Stora salen renoverades 1958, varvid nuvarande ljusa färgsättning kom till och samtidigt kortades sidoläktarna. De hade tidigare fortsatt längs murarna till hörnen och över plattformen. Salen har tredelat tak, inklätt med träfiberplattor 1949. I samband med den sista renoveringen utökades plattformens storlek så att den nu har plats för både horn- och strängmusikkårerna. På plattformen står moderna stapelbara stolar. Prydnad över plattformen: Frälsningsarméns emblem i guld, blått och rött. Talarstol med förhänge av rött kläde och på ömse sidor om denna och dekorativt fastsatta på plattformsräcket, arméfanor. Framför plattformen en ny botbänk klädd med skinn. I salen liksom på läktarna enkla bänkar för ca 500 personer. Från plattformen under fönstren nedgång till det under plattformen befintliga soldatrummet, som har ett modernt pentry. I denna källarvåning finns också omklädningsrum för musikkårerna med skåp för uniformer och instrument.

I augusti 2018 så kunde Frälsningsarméns hemsida meddela om ”Omstart för Frälsningsarmén i Karlstad”. Makarna Lotta och Per Lundell antog utmaningen att starta upp verksamheten i Karlstad, där en ny kårlokal finns på Rudsvägen 26 på Norrstrand.

Före husen fanns rörelserna

När vi räknat över antalet missionshus, kapell, missionskyrkor, pingstkyrkor, sommarhem, ja alla väckelsens hus i Värmland har vi funnit 582 hus. Alla har inte funnits samtidigt, ibland har de ersatt ett tidigare, men å andra sidan har vi inte hittat alla än.

vackelsens-lokaler

Idag är det ofta husen som påminner om väckelserörelsens utbredning i Värmland, såvida de inte försvunnit, men husen var inte början utan de blev resultatet av vad som rörde sig bland folket. Ibland har mer spektakulära fenomen lyfts fram som förelöpare till väckelsen, det har handlat om roparerörelser, sovare, syner och predikaresjuka. Rötterna är dock både djupare och bredare än så. 1700-talet innehöll ett efterspel till den stränga lutherska ortodoxin under 1600-talet. Här lyftes upplysningstankar och ifrågasättande av de rådande lärorna, men också alternativ till kyrkans gudstjänstliv. Pietisterna, de fromma, eftersträvade ett personligt gudsförhållande och ett innerligt andligt liv. Dessa rörelser möttes under åren 1726-1858 av restriktioner i form av konventikelplakatet, som till vissa delar fanns kvar efter 1858.

Det var tillåtet att ha andakter med husfolket på gården, men konventiklar, möten, där folk samlades utan präst var inte tillåtna och de som ordnade sådana kunde bestraffas.

Nyevangelismen

Till grundförutsättningarna för läsarna, som medlemmarna i väckelsen kallades hörde tillgången till biblar. Under 1800-talet var flera bibelssällskap var verksamma för att sprida biblar, inte minst i Karlstads stift. Detta tillsammans med ett ökande intresse för mission kom att karakterisera denna väckelse. En stor missionsinspiratör som verkade i hela Sverige var Peter Fjellstedt från Sillerud. Han prästvigdes och reste först ut som missionär i Indien och Osmanska riket, men avbröt på grund av hälskoskäl. Han kom istället att få stort inflytande på missionsarbete i Sverige, inte minst för kolportörernas verksamhet. Kolportörens ursprungliga uppgift var att sprida kristna böcker och tidskrifter, men kom på flera håll också att hålla möten vilket då var i strid med konventikelplakatet. Från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) fick en del kolportörer intyg för sin verksamhet och bland dessa kan i Värmland nämnas Johannes Andersson (Fjellstedts-Johannes) och C.J. Nyvall som senare blev ledande inom Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet. En kvinnlig pionjär var Nelly Hall från Helgelseförbundet som bland annat var verksam med mötesverksamhet på Hammarö och i Stavnäs.

Denna rörelse, den nyevangeliska, var från början inomkyrklig. Vissa präster motarbetade den som i fallet Anders Lignell i Kila, vars kamp med Johannes Andersson förtjänar en egen beskrivning. Andra präster var positivt inställda till väckelsen och folk vandrade att höra deras predikningar. När sedan en del stor del av väckelsen i Värmland fortsatte utanför Svenska kyrkan ställdes dessa präster inför dilemmat att välja mellan kyrkan och de nya rörelserna. En präst som tog steget och blev frikyrkoman var Andreas Fernholm, för övrigt svärson till Anders Lignell och betydelsefull vän till Ferdinand Fröding, Gustaf Frödings far. Fernholm var verksam både inom Baptistsamfundet och Missionsförbundet bland annat som vid missionskolan i Kristinehamn.

Missionsförbundet

1865 grundas Värmlands Ansgariiförening (VA) av missionsföreningar runt om i Värmland.  Förutom föreningar i Värmland fanns också missionsföreningar i runt om i Dalsland, Vänersborg, Bohuslän och Gullspång som hörde till. VA blev ansluten till EFS och var med om att 1866 skicka missionärer till nuvarande Eritrea. Carl-Olof Rosenius var den tongivande inspiratören inom EFS. P. P. Waldenström blev hans efterträdare som redaktör för den mycket lästa tidskriften Pietisten. 1876 skrev Waldenström i Pietisten om synen på försoningen mellan Gud och människa. Med utgångspunkterna ”Var står det skrivet?” och ”Vad står det skrivet?” presenterar han en försoningslära och en gudsbild som skilde sig från tidigare förkunnelser och som kom att uppröra många inom EFS. Den så kallade ”försoningsstriden” tillsammans med synen på fria församlingar och egna nattvardsfirande i dessa ledde fram till bildandet av Svenska Missionsförbundet (SMF). Många framförde att nattvarden inte skulle vara en social plikt utan firas i de verkligt troendes gemenskap och församlingarna skulle vara fristående från statskyrkan. Missionärer skulle inte behöva bekänna sig till Augsburgska bekännelsen längre, om man till exempel delade den syn på försoningen som Waldenström stod för. Waldenström var ej med vid själva bildandet av SMF, men blev tillsammans med E.J. Ekman dominerande under dess första period. VA anslöt sig 1879 till SMF tillsammans med största delen av missionsföreningarna.Värmland och Dalsland utgjorde 1871 fram till 1997 gemensamt distrikt, då också Örebro län länkades med.

En plats för många läger inom Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) var tidigare Ungdomsgården Fryken i Västra Ämtervik. 1968 blev Vägsjöfors Herrgård inköpt som distriktsgård och senare tillkom scoutlägergården Ladtjärnstorp där scouter, konfirmander och ungdomar samlas till lägerveckor, framför allt sommartid.

cirkel

EFS

I Fryksdalen fick norska predikanter som Johannes Johansen, Oler Guttormsen och Erik Slätmoen stort inflytande på den del av väckelsen som stannade inom Svenska kyrkan och höll fast vid kyrkans bekännelseskrifter – i motsats till Svenska Missionsförbundets församlingar.

De föreningar som blev kvar inom EFS bildade 1882 Lutherska kretsföreningen, med föreningar i trakterna kring Arvika och Säffle samt i Fryksdalen, Klarälvsdalen och Kristinehamn. För EFS i Värmland har Sandvikengården i Edane fått mycket stor betydelse. Sandviken testamenterades till EFS och har sedan 1931 fungerat som lägergård, inte minst för många konfirmandläger.

BV

Ytterligare splittring blev resultatet av en debatt kring bibelsyn där EFS missionsdirektor Adolf Kolmodin kritiserades för att närma sig den historisk-kritiska bibelforskningen för mycket. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) kom 1911 att samla en del som stod för en mer konservativ syn på Bibeln. I Värmland fick BV representation i Fryksdalen och i Säfflebygden. Idag är namnet Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna vänner och i Värmland finns de idag i Östmark.

Metodistkyrkan

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869 varifrån metodismen spreds vidare till bland annat Degerfors, Karlskoga och Björneborg. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar.

Frälsningsarmén (FA)

William Booth, med rötter inom metodismen i England, grundade 1865 ”Den kristna missionen för Öst-London”, vilken 1878 fick namnet Salvation Army. Till Sverige kom Frälsningsarmén 1882. Utmärkande för Frälsningsarméns etableringar i Värmland är att det är kvinnliga pionjärer som ”öppnar eld” på nya platser när 16 kårer etableras under åren 1887-1915. I Sysslebäck 1899 är det kapten Augusta Jonson och löjtnant Hildur Högberg som håller det första mötet i Hole missionshus. Från början har man där ingen bestämd lokal eller bostad och kårens första namn blir därför ”Värmlands bykrig”.  I Kristinehamn öppnas kåren 1888 av kapten Hilda Larsson och kadetterna Ellen Blomkvist och Ingeborg Nygren. 1896 uppförs kårens lokal i medeltidsstil med runt krenelerat torn och kallas därför för ”Borgen”. Kristinehamn är tillsammans med Arvika de två platser där Frälsningsarmén finns representerad i Värmland idag.

Svenska Baptistsamfundet

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850.

1858 grundas de två första baptistförsamlingarna i Värmland i Övre Ullerud och Östra Fågelvik, sedan följer ett fyrtiotal församlingsbildningar fram till sekelskiftet och ytterligare ett tjugotal under 1900-talet. Baptismens framväxt noteras i landshövdingeberättelsen 1886-90: ”Baptister och baptistiskt sinnade lära å några orter vara rätt talrika och vålla mycket obehag inom de församlingar, der de uppehålla sig”. Församlingar grundas såväl i städerna som på landsorten och bland de första kolportörerna finns H. C. Segerblom, utsänd av Stockholms missionsförening i slutet av 1850-talet. Segerblom fick kyrkorådsförbud av kyrkorådet i Östra Fågelvik 1859 för sin verksamhet och blev stämd inför häradsrätten. Olof Jansson och Jan Gustaf Olsson från Nyed fick böta 50 kronor vardera för att de upplåtit rum för möte med Segerblom. Hans verksamhet sågs som splittrande, ett förakt för allmänna gudstjänsten och hans undervisning av barn undergrävde Lutherska kyrkans lära och tro. E.M. Nilsson var en annan av pionjärerna och han var med vid tillkomsten av det första baptistkapellet, Acksjöns kapell, som byggdes 1874 i Nyed. Bakgrunden var att man ville samlas till julotta och sökte låna skolhuset, men prosten och kyrkvärdarna var emot. Mötet blev av ändå, en del fick stå utanför de öppna fönstren för att ta del av gudstjänsten. Efter mötet träffar Nilsson en av bönderna, Bond-Jonte som sa:

”Det är förfärligt att de ska stänga skolhuset för sånt där. Om ungdomen ställt till supkalas, så hade ingen sagt något om det. Men hör, ni gubbar, ni kan bygga ett hus på andra sidan vägen här”. Så påbörjas en insamling på orten och ekonomiskt stöd kommer från Stockholm så kapellet blir av.

Arnäsgården i Deje var fram till försäljning bland annat lägergård för scoutverksamheten inom baptisternas ungdomsförbund Svenska Baptisternas Ungdomsförbund.

Equmeniakyrkan

Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan bildade 2011 ett gemensamt samfund, som efter beslut på kyrkokonferensen i Karlstad 2013 fick namnet Equmeniakyrkan. Samfundens ungdomsorganisationer hade redan 2007 gått samman och kallar sig Equmenia och är idag Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation. Equmeniakyrkan har idag 55 församlingar i Värmland och dessa hör till Region Svealand.

Örebromissionen – Helgelseförbundet – Evangeliska Frikyrkan

Bland församlingarna i Baptistsamfundet kom Örebro missionsförening under ledning av John Ongman att inta en allt självständigare roll gentemot samfundsledningen. Vid Örebro missionsskola kunde både kvinnor och män utbildas och man skickade ut egna evangelister, bland annat till församlingar i Värmland. Från det som kom att kallas Örebromissionen sändes också missionärer utomlands och man var mer öppen för den framväxande pingstväckelsen. Detta ledde till att Svenska Baptistsamfundet splittrades och i Värmland följde några församlingar och grupper med till Örebomissionen (ÖM). Ett exempel på detta är Saronförsamlingen i Karlstad som bildades 1938 av medlemmar från Karlstads baptistförsamling. Saronförsamlingen byggde senare Korskyrkan och hade som utpost bland andra Värmlands Dalby Sarongrupp. Saron blev också beteckningen på gemenskaper i Arvika, Karlskoga, Kristinehamn och Lesjöfors. Örebromissionen gick 1997 tillsammans med Helgelsförbundet/Fribaptisterna under namnet Evangeliska Frikyrkan (EFK). Helgelseförbundets hjärta, Torpkonferenserna utanför Kumla, har arrangerats sedan 1887 och i Värmland har de haft verksamhet i Norra Finnskoga, Norra Råda och Sunne.

Pingströrelsen

Arvika nämns som en av de orter där ”pingstelden” tändes i Sverige 1907, närmast då från Kristiania i Norge. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillhörde Svenska Baptistsamfundet, men blev under sin dynamiske föreståndare Lewi Pethrus den ledande församlingen inom Pingströrelsen. Från 1918 börjar det bildas pingstförsamlingar i Värmland och fortsätter så in på 1920- och 30-talen. Moderförsamlingar bedriver verksamhet på utposter som kan bilda egna församlingar som i fallet med Kristinehamn och Filadefia i Storfors. I Värmland går också en del baptistförsamlingar över till att bli pingstförsamlingar, detta händer med Gunnarskog, Skattkärr – Östra Fågelvik och Karlstads andra baptistförsamling men i Slottsbron är det missionsförsamlingen som byter. På andra orter är det enskilda eller grupper av medlemmar i andra församlingar som blir pingstvänner. Det är framför allt i städer och på orter i storlek som Deje, Ekshärad och Koppom som pingstförsamlingar etableras, och i mindre utsträckning på landsbygden. Påfallande många tar med Filadelfia i sina namn, till exempel Filadelfia i Skråckarberget eller Filadelfiaförsamlingen Töcksfors. Drygt 40 pingstförsamlingar kom att grundas i Värmland, cirka hälften finns kvar idag.

Övriga rörelser

Adventismen i Värmland har också haft några församlingar i Värmland vilket beskrivs i annan artikel i denna tidskrift.  Svenska Frälsningsarmén bildades som en utbrytning ur den större, internationella Frälsningsarmén, man önskade mer likna övriga frikyrkor med mindre centralstyrning. I Värmland hade de kortvarig verksamhet i Karlstad och Kristinehamn.

Katolska kyrkan har idag två församlingar i Värmland, i Karlstad och i Karlskoga. Båda dessa har gamla frikyrkolokaler som kyrka. I Karlstad tog man över Tabernaklet från baptistförsamlingen som gick samman med missionsförsamlingen till Tingvallakyrkan. I Karlskoga är den tidigvarande metodistkyrkan nu hem för S:t Görans församling. Fristående församlingar har också funnits under olika perioder, ett av dem, International Mission Church, har sin verksamhet i Karlstad på Drottninggatan där den katolska församlingen var tidigare. Det första baptistkapellet i Värmland, Acksjöns kapell, är nu flyttat till Mariebergsskogen i Karlstad. Bland de som använder det finns Vännernas samfund också kända som kväkarna.

Relationen till andra folkrörelser

Mycket finns att nämna om relationerna mellan de tre första klassiska folkrörelserna i Sverige och här ska bara nämnas några exempel. Tage Erlander hade genom sin far koppling till väckelserörelsen. Han berättar i sina memoarer att när Hjalmar Branting besökte Värmland 1907 fick man inte tag i någon lokal i Munkfors eller Ransäter där han kunde tala. Den som ordnade så att Branting fick tala i Missionskyrkan i Munkfors var den frisinnade och frikyrklige riksdagsmannen A. H. Göthberg, vilket denne fick kritik för. Erlander menar att Göthberg säkert var rädd att Branting skulle förföra åhörarna, men att han gjorde den modiga handlingen av hänsyn till yttrandefriheten, en slags värmländsk Voltaire om man så vill – i alla fall i den situationen.

De frikyrkliga blev i stor utsträckning nykterister och i en del fall delade man också hus, ordenslokaler kunde övergå till att bli missionshus Vissa missionsföreningar redovisar att de hade ett ”halvt” missionshus, då kunde det vara delat med en blåbandsförening eller en annan församling. Mycket mer finns att säga om dessa andra folkrörelsers lokaler, men det får bli en annan historia.