Frälsningsarmén i Charlottenberg som blev Maranatas Tempel

En byggnad i Charlottenberg har en ovanlig historia. Den började sin historia som kårlokal för Frälsningsarmén. Kåren öppnades 1912 av kapten Anna Vestin och löjtnanterna Hanna Hofvenstein och Beda Fransson. Det var det vanliga att Värmlands frälsningsarmékårer grundades av kvinnor. Troligen var detta det vanliga i Frälsningsarmén i stort. Strängmusikkår grundades 1913. Verksamheten pågick till 1970.

IMG_0911
F.d. armélokalen 2018. Foto: Henrik Olsson

Kårlokalen inrymde 150 personer och hade soldatrum. Den byggdes eller köptes in strax efter kårens grundande. I mars 1970 såldes kårlokalen till Maranata och Charlottenbergskårens verksamhet uppgick i Arvikakåren. Enligt Arvika Nyheter skulle man dock fortsätta ha FA-möten i Eda, i hyrda lokaler. Maranata kallade sin lokal för ”Templet” enligt predikoturerna i Arvika Nyheter.

AN 700309 FA Charlottenberg Maranata

Vad var då Maranata? Ja, det var en rörelse som utgick från den etablerade Pingströrelsen. I det stora tvåbandsverket Pingströrelsen från 2007 finns rubriken ”Maranata – ett splittringshot som kom av sig” (del 1 sid. 245-246) och detta är en högst relevant beskrivning. Samtidigt har Maranata kallats för en sektrörelse.

Det kan vara värt en utvikning att skriva något om rörelsen och dess värmländska anknytning.

För en rörelse som när den var som störst (omkring 1968) hade ca 1500 församlingsmedlemmar och ca 5000-6000 ”sympatisörer” enligt Curt Dahlgrens avhandling (se nedan) så fick Maranata under några sextiotalsår ofantligt mycket mer uppmärksamhet i massmedierna än t.ex. en betydligt större organisation som Svenska Missionsförbundet är typiskt för medielogiken. Tältmöten med medryckande musik med ”moderna” elförstärkta instrument, extas och förkunnelse om bl.a. helbrägdagörelse, barnaga, profetiska budskap och en ofta aggressiv hållning mot den traditionella frikyrkorörelsen drar mer uppmärksamhet än ”vanliga” gudstjänster, med ”vanliga” psalmer och ”vanlig” barn- och ungdomsverksamhet med söndagsskola och scouting.

I början av 1960-talet växte det fram en rörelse i Pingströrelsens periferi som var starkt kritisk mot Pingströrelsens utveckling från en renodlad väckelserörelse med socialt engagemang till en bredare samhällsinriktad rörelse. Samtidigt hade det som kallades för 50-talets förnyelseväckelse inom Pingströrelsen lett till en atmosfär av legalism, som begränsade glädjen och friheten enligt vad Ivar Lundgren skriver i Pingströrelsehistoriken.

Pingströrelsen var ju inte något renodlat formellt samfund, men under Lewi Pethrus (1884-1974) var det ändå en hårt sammanhållen rörelse, som hölls samman av några gemensamma institutioner.

Arne Imsen (1930-1999) var en ung evangelist inom Pingströrelsen. Han var född i Oslo och fadern Georg Imsen (1904-1972) hade 1945 utsetts till pastor och föreståndare för Betaniaförsamlingen i Årjäng, ett uppdrag han hade till 1949. Därifrån flyttade han till Kil. Där var han föreståndare för den nygrundade Filadelfiaförsamlingen. Modern Signe var född i Arvika men hade växt upp hos morföräldrarna i Västra Boda i Sillerud. Makarna återvände till Norge i slutet av 1950-talet, men Georg Imsen förekom ibland i svenska Maranata-sammanhang. Det gjorde att Arne Imsen faktiskt kan kallas för värmlänning. Hur mycket kontakter han hade med Värmland senare i livet är oklart.

Arne Imsen hade 1954 gått in i församlingen Kristen Gemenskap, en församling som grundats genom Ragnar Ljungquists utbrytning ur Östermalms Fria Församling. Kristen Gemenskap var en samlingspunkt för de som var kritiska mot Pingströrelsens utveckling. Imsen blev biträdande föreståndare för Kristen Gemenskap 1957 och flyttade 1959 till Örebro där han blev ledare för en utbrytargrupp ur Elimförsamlingen i Örebro som kom att bli den första Maranataförsamlingen.

Imsen hade naturliga kontakter med Norge och besökte den norske evangelisten Aage Samuelsens Maran Ata-möten i Oslo. Maran Ata i Norge var inspirerad av amerikanska helbrägdagörelseförkunnare och var kända för en modern, högljudd sångstil med elgitarrer och slagverk. Denna frejdiga och okonventionella mötesstil tilltalade Imsen. Den av honom ledda församlingen i Örebro bytte namn till Örebro Fria Församling och fick snart efterföljare i Jönköping och Norrköping. Ett sammanhållande organ fick rörelsen i tidningen Midnattsropet, som fortfarande utges.

Maranatas förkunnelse präglades av glöd och hängivenhet och ledde till många omvändelser. Den handlade i mycket om frälsning, helande, omvändelse och församlingarnas frihet. Under några år på 1960-talet blomstrade rörelsen. Tältmöten anordnades på många platser.

Samtidigt drabbades Maranatarörelsen av konflikter. Två av rörelsens ledargestalter, Donald Bergagård och Erik Gunnar Eriksson bröt definitivt med Arne Imsen 1968. Bergagård och Eriksson kom att återgå till den ”stora” Pingströrelsen medan Imsen ”drev resten av Maranata i en mer exkluderande riktning, till en militant familjegemenskap som agerade i moraliska och politiska frågor med uppseendeväckande demonstrationer”.

Vad hände då mera i Värmland? Curt Dahlgrens avhandling i religionssociologi från 1982: Maranata: En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling (Plus Ultra bokförlag) tar faktiskt inte alls upp Charlottenberg och inte heller i årgång 1970 av Midnattsropet (samtliga nummer av tidningen finns att läsa på nätet) nämns verksamheten i den västvärmländska orten.

En bönegrupp i Blomskog nämns 1960 men verkar inte ha satt vidare spår (sid. 74). Örebro Fria Församling hade samma år möten i Kristinehamn (sid. 90). Efter schismen inom Maranata etablerades 1977 en storfamilj i Karlstad som anordnade möten i Årjäng, Kristinehamn och Karlskoga. Det hade även tidigare anordnats sporadiska tältmöten i Karlstad (sid. 170).

Men några klipp i Arvika Nyheter berättar ännu lite mera. Den 10 oktober 1977 rapporterade Arvika Nyheter från det första Maranatamötet i Arvika, med deltagare från storfamiljerna i Karlstad och Raufoss. Stina Fridolfsson som intervjuas tycks ännu att döma av Maranataförsamlingens hemsida vara en högst aktiv medlem.

AN 771010 Maranata Arvika

2 augusti 1978 fanns en annons om att Maranata anordnade möte i Hungviks missionshus i Högerud. Detta missionshus tillhörde Högeruds missionsförsamling, men dessa hade då flyttat verksamheten till Missionskyrkan Hällebäck och hyrde ut det gamla missionshuset.

AN 780802 Högerud Maranata

En lång utvikning slutar här. Hur länge var verksamheten igång i Charlottenberg? Ja, det är en fråga som återstår att besvara, men det var knappast så mycket längre än 1973. Kan någon ge mer information om detta, troligen enda Maranatahus i Värmland så tar vi tacksamt emot.