En kyrka i minst tre skepnader

Ibland byter kyrkor skepnad, plats och utseende, när församlingen flyttar. Det är inte så vanligt inom Svenska kyrkan, men i en del fall har den ”gamla kyrkan” degraderats till ett profant ändamål men sedan tagits i bruk på nytt. Det finns inte så många exempel på svenskkyrkliga kyrkor som är i bruk för ett annat ändamål – jag själv känner till S:t Johannes gamla kyrka i Norrköping som sedan 1912 kallas för Norrköpings Hörsal.

Men inom frikyrkligheten är detta vanligt – i vår tid handlar det ofta om församlingar som slås samman på ekumenisk grund, eller andra typer av omstruktureringar.

I Kristinehamn finns flera sådana exempel. Baptisternas gamla Elimkapell är numera konditoriservering under namnet ”Sockerslottet”. Tidigare fanns ”Baptistsalen” i ett hus som hade det för våra öron märkliga namnet Knarkhyttan. Men Kristinehamnsborna kan räkna med inte mindre än tre varianter på Metodistkyrkan, varav bara den äldsta finns kvar.

Metodistförsamlingen i Kristinehamn bildades den 14 mars 1874. Den första gången som en metodistpredikant framträdde i staden var den 31 augusti 1873. Kristinehamn blev moderförsamling för Karlstad. När Karlstad blev egen församling 1883, fanns ändå i Kristinehamn inte mindre än 204 medlemmar och 48 provmedlemmar.

20191003_105348
Ur boken ”Femtio år. Metodismen i Kristinehamn 1874-1924”

Metodisternas första lokal fanns på Gamla Kyrkogatan 8. ”I stadens frikyrkohistoria har det spelat en viss roll, då icke blott metodister utan även baptister och missionsvänner av dess ägarinna, mor Hansson, mottogos att predika här”, står det i jubileumsboken Femtio år. Metodismen i Kristinehamn 1874-1924.

Redan på våren 1874 var huset på Gamla Kyrkogatan otillräckligt, och församlingen förhörde en sal på övre våningen i Gamla gästgivaregården, på det som senare blev teatertomten. I april 1875 flyttades verksamheten till Bodingården på Tegelslagaregatan 37, och en predikosal inrymmande 200 personer inreddes på nedre botten.

Detta nomadliv tog slut när det första Metodistkapellet i hörnet av Spelmans- och Österlånggatorna kunde tas i bruk och invigas med högtidsgudstjänst Påskdagen 1877.

20191003_105507
Ur boken ”Femtio år. Metodismen i Kristinehamn 1874-1924”

”Sångkören, som då leddes av pastor Cederberg medverkade bl.a. i en för tillfället författad invigningssång och genom att växelvis med pastorn uppläsa Davids 122 psalm. Kapellet, som var uppfört av sågspånstegel, och som isynnnerhet efter ett par ombyggnader erhöll ett visserligen enkelt men inbjudande och hemtrevligt inre, rymde omkring 400 personer”.

Men efter en tid ansågs kapellet ligga mindre lämpligt till. I början av 1900-talet söktes en plats för ny kyrka, och den gamla såldes till tempelriddarna. Kyrkan är alltså den enda av metodisternas kyrkor i Kristinehamn som ännu står kvar.

IMG_2134
Tempelriddarnas hus 2019. Foto: Henrik Olsson

Så här skriver man i 1924 års jubileumsbok:

”Den viktigaste händelsen i församlingens liv under dessa år var bygget av den nya kyrkan. Kapellet, som hade tjänat församlingen i 27 år, visade sig draga rät dryga underhållskostnader, och dessutom ansågs dess läge vara mindre tillfredsställande. Genom försäljningen av tvenne tomter med därpå belägna byggnader från den år 1900 inköpta fastigheten erhölls i det allra närmaste den summa, man betalat därför, varigenom man förskaffade sig en synnerligen billig byggnadstomt. En donation på 5000 kronor från en vän till församlingen gjorde det möjligt att gripa sig an företaget. Byggnaden är uppförd i tegel, dess exteriör hållen i övervägande gotisk stil, och den innefattar kyrka och en mindre sal, innerymmande 500 personer, jämte bostadslägenhet, numera använd som pastorsbostad. Söndagen den 18 september 1904 invigdes kyrkan för sin heliga tjänst. Invigningen förrättades av dåvarande distriktsföreståndaren G. Wagnsson, som predikade över Ef. 3:14-21; han biträddes av pastorerna Wickman, E. Strömberg och Öhrström. Manskören Swithiod, som ursprungligen bildats huvudsakligen av sångare inom församlingen och som länge hade sina övningar förlagda till dess lokal, medverkade även vid invigningshögtidligheterna.”

Även denna pampiga kyrka hade en begränsad livslängd – den föll offer för efterkrigstidens stadsomvandling som drabbade små som stora städer i Sverige och ersattes av ett affärshus. Kyrkan revs 1961 och församlingen blev återigen utan fast hem i fem år. Det finns ganska många inlägg om den i en nostalgisk Kristinehamnsgrupp på Facebook om den – kyrkan spelade en stor roll i Kristinehamnsbornas liv även om man inte besökte gudstjänsterna, men här gick man i söndagsskolan. Man stämde träff vid Metodistkyrkan helt enkelt.

Den tredje och sista Metodistkyrkan i Kristinehamn fick en ny placering, inte längre i stadskärnan. Adressen var Södra Staketgatan 22 och kyrkan fick en ovanlig modernistisk arkitektur, utan sidoväggar utan med branta takstolar som gick ned till marken. Den invigdes Pingstdagen 1967 och fick illustrera den ”moderna metodistkyrkan” i Metodistkyrkans officiella 100-årsbok 1968. Kyrkan fick namnet Helgeandskyrkan men dess historia som kyrka blev bara 31 år.

Nybyggda Helgeandskyrkan
Helgeandskyrkan nybyggd 1967. Bild från Kristinehamns bildarkiv

1998 gick baptist-, metodist- och missionsförsamlingarna samman. Den största och modernaste av de tre kyrkorna, Missionskyrkan blev nu den ekumeniska Broängskyrkan.

Det kan sägas att man i Kristinehamn var före sin tid – det skulle dröja till 2011 innan Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan förenades på nationell nivå!  Utvecklingen på lokal nivå sprang före den på nationell nivå och det var nog helt i sin ordning. Det var inte bara i Kristinehamn som detta skedde.

Helgeandskyrkan såldes och blev förskola. Men 2013 hade lokalerna utdömts som arbetsmiljö och förskolan flyttade till nya lokaler. Tittar man på Google Maps så kan man dock fortfarande hitta den f.d. kyrkan, de bilderna är från september 2010.

Kristinehamnsfotografen Sten Elfman fångade rivningen våren 2014 med sin kamera – en intressant parallell till byggandet 47 år tidigare. Genom vänligt tillmötesgående från Sten kan vi visa dessa bilder här!

Detta bildspel kräver JavaScript.

De sista metodisterna i Karlanda

Detta inlägg anknyter till det föregående om metodismens framgång i Munkfors på 1870- och 1880-talen, men också till tidigare inlägg med Ulla Karlssons historik över metodistförsamlingen i Karlanda, första delen finns att läsa här.

IMG_3400
Metodistkapellet i Västra Bön, Karlanda. Bilden tillhör Maria Ekenstedt

Metodist-Episkopalkyrkan, som den länge kallades, räknade 1868 som sitt startår. Metodismen grundlades i England på 1730-talet av prästen John Wesley. Efter hans död blev resultatet en utpräglad frikyrka, som snart också fick fäste i Amerika. Den svenska metodismen har faktiskt starkare kopplingar till USA än till England.

Några metodistförsamlingar finns inte i Värmland idag. De gamla metodistförsamlingarna har upplösts. Den sista aktiva rena metodistförsamlingen som försvann var Åtorp, som tillsammans med Svartå gick samman med Nysund-Rudskoga missionsförsamling 2013 och bildade Brokyrkans församling. Så hade också tidigare skett i t.ex. Kristinehamn, Filipstad och Säffle.

Idag är metodismen i Sverige en rörelse som mest är ett kyrkohistoriskt minne. 2011 blev den svenska metodistkyrkan en del av den nybildade Equmeniakyrkan tillsammans med Svenska Missionskyrkan (Missionsförbundet) och Svenska Baptistsamfundet. På de flesta håll har de lokala metodistkyrkorna gått samman med de lokala missions- och baptistförsamlingarna. Nästan alla de vackra metodistkyrkorna som finns med på bild i kyrkans 100-årsskrift 1968 är idag sålda  och/eller rivna. Några av de som hyser levande församlingar är S:t Peter i Stockholm, S:t Jakob i Göteborg, Vårdklockans kyrka i Visby och Wesleykyrkan i Malmö (Limhamn). Klenoden Trefaldighetskyrkan i Stockholm är såld.

Varför blev det så här? Ja, i Värmlands del har förstås strukturomvandling och avfolkning spelat stor roll. När jag publicerade bloggartikeln om Munkfors och länkade i Facebookgruppen ”Munkfors” fick jag många positiva kommentarer, bl.a. skrev flera ”där har jag gått i söndagsskola”. Men i sekulariseringens 1950- och 1960-tal, var steget alltför stort från att delta i söndagsskolan eller att vara med i Epworthföreningen (så kallades, efter John Wesleys engelska födelseort, metodisternas ungdomsverksamhet) till att gå in och bli medlem i församlingen – för övrigt var själva medlemskapet resultatet av en process, det var inte bara att anmäla sig.

Det gjorde att medelåldern i de kvarvarande metodistförsamlingarna kom att bli allt högre, många medlemmar var födda före 1920. Det var inget fel på fromheten och hängivenheten för metodismens sak, det kan man se i t.ex. tidningen Svenska Sändebudet så sent som i början av 1990-talet.  Men i slutet av 1900-talet resulterade det i en lång rad nedläggningar och kyrkoförsäljningar.

Med sin liturgiska tradition så har inte heller steget till Svenska kyrkan varit så stort för metodisterna, flera pastorer har mottagits som präster i Svenska kyrkan. Den ekumeniska gemenskapen har säkert gjort det svårt att upprätthålla de gamla skiljelinjerna mellan samfunden.

När Equmeniakyrkan bildades valde några få församlingar, som i Östersund och Laxå, att stå utanför och istället bilda ett distrikt till den finlandssvenska Metodistkyrkan. Det har också bildats några fler ”purmetodistiska” gemenskaper i Sverige. Distriktsföreståndare är pastor Nils-Gustav Sahlin, som bor i Helsingfors men som tidigare varit pastor i Munkfors och Säffle.

I Karlanda hade det redan 1884 bildats en metodistförsamling. Det var ovanligt med metodistförsamlingar på rena landsbygden, ofta fanns en koppling till bruksorter och städer. Men Karlanda var inte unikt i Värmland, det fanns också landsbygdsmetodism i Glava, och i sydöstra Värmland i Nysunds och Visnums socknar.

Karlanda upphörde som egen församling 1970, och blev istället en utpostverksamhet till Arvika metodistförsamling. Under 1970-talet skrev Arvika Nyheter vid några tillfällen om verksamheten i Karlanda. Vid Allhelgonahelgen 1977 fick metodistkapellet finbesök, av biskop Ole E. Borgen (1925-2009), biskop för Metodistkyrkan i Norden 1970-1989. Medverkade gjorde också pastor Kjell Nilsson, komminister Esse Dahlin och Karlanda kyrkokör.

AN 771109 Karlanda metodistDet kan ha varit så att biskop Borgens besök var den sista, eller åtminstone en av de sista gudstjänsterna i kapellet. Det fanns dock framtidsdrömmar, man behövde 5000 kronor för en upprustning av kapellet. Siffran verkar oväntat låg, även med tanke på inflationen.

Bara en dryg månad senare, den 14 december 1977, gör Arvika Nyheters reporter Nils Norlén ett reportage och intervjuar Olov Kristiansson (1898-1980). Han är ”den siste metodisten i Karlanda”, även om det finns två medlemmar till, som är gamla och har flyttat.

Det är en sorglig bild, nu klarar han inte att skaffa ved och det behövs inte längre när kapellet inte används vintertid, eller knappast alls. Något riktigt svar på varför det blivit så illa har inte Olov Kristiansson, men han tänker inte heller gå över till någon annan församling, även om han gärna besöker deras gudstjänster. Fondtavlan från Västra Bön kom att flyttas till missionshuset i Hämnäs, som numera är Karlandas församlingshem.

Men den allra sista metodisten torde ha varit Anna Lundgren (1901-1989). Om henne skriver ovannämnde Nils-Gustav Sahlin i en artikel i Svenska Sändebudet i samband med hennes bortgång:

Anna var uppvuxen i ”kapellet” och den lilla församlingen där. Hon blev frälst vid 19 års ålder 1920 och var sedan en trogen medlem av församlingen och kyrkan i hela sitt liv. Eftersom hon var den sista i församlingen hade hon väldiga bekymmer för det gamla kapellet, som bara stod och förföll innan det blev sålt. Många samtal blev det med distriktsföreståndare, expeditionsföreståndare m.fl. innan försäljningen blev klar. Anna kände sitt ansvar.

Bekymmer hade hon också hur den lilla pensionen skulle räcka till. Tiondet tillhörde ju Herren, och det skulle församlingen ha, men så fanns det så mycken nöd i världen för övrigt… Ett namn som ganska flitigt förekommer i olika redovisningar var Anna Lundgren, Årjäng. Det saknas nu. Hon var ett bevis på stort offersinne. Anna hade levande tro, som bar henne genom alla prövningar och svårigheter. När människor bekymrade sig för att hon bodde ensam och isolerat vid så hög ålder, och undrade om hon var rädd att någon skulle komma och göra henne illa, brukade hon svara: -Jag är inte ensam, jag har ju Jesus. Han har lovat vara med mig och beskydda mig.

Det var alltid högtid att komma till Anna. Något av det finaste jag varit med om var att fira nattvard tillsammans med henne. Hon ville så gärna få nattvarden av ”sin pastor”, dvs någon från Metodistkyrkan.

Kapellet i Västra Bön blev till slut sålt och användes av Olov Kristianssons son Bror som lager för dennes rörmokeriverksamhet. Då gjordes en tillbyggnad på östra sidan. Sedan såldes det till en norrman som använde huset som fritidsbostad.

Denne norrman gick ur tiden, och vid vårt besök i april 2019 så var kapellet i ett mycket dåligt skick. Maria och Bengt Ekenstedt har sitt fritidshus som närmaste granne berättade att det just nu är okänt vem som kan anses som kapellets ägare eftersom den avlidnes broder var helt ointresserad, men det var samtidigt omöjligt att få kontakt med brodern genom att norska bouppteckningar inte är offentliga handlingar. Maria Ekenstedt är för övrigt barnbarn till Olov Kristiansson.

PS

Hur är det då – finns det metodister idag? Ja, ungefär 80 miljoner medlemmar finns i kyrkor anslutna till World Methodist Council. På Tonga i Stilla Havet är Free Wesleyan Church det största samfundet och har haft tidigare haft status som statsreligion. Och många kända metodister finns det – ni får se hur många ni känner igen… (de flesta bilderna från Wikipedia)

Detta bildspel kräver JavaScript.

De första metodisterna i Munkfors

Nedanstående berättelse finns bevarat i en maskinskriven kopia i Värmlands museums arkiv, Karlstad. Där har den troligen hamnat i samband med Värmlands museums inventering av missionshus och andra frikyrkobyggnader i Värmland vid denna tid.

Eftersom de ger ett intressant inifrånperspektiv på metodismens framväxt i Munkfors så är det väl värt att återge hela berättelsen. Berättelsen är nedskriven på 1930-talet och renskriven 1958.

Det är värt att notera att det kapell som Stålhandske skriver om, låg på platsen för nuvarande Munkfors kyrka. 1917-18 revs gamla kapellet och blev stommen i metodistkyrkan på Kapellvägen 7 som revs 1994. Delar av inredningen finns bevarad på Museet Gamla Bruket i Munkfors.

V609_15_785
Munkfors metodistkyrka, byggd 1918, riven 1994. Foto: Birger Göransson. Från Värmlands museums bildarkiv

Några minnen från metodismens genombrott i Munkfors berättade av klensmeden Petter August Stålhandske *1858 4/1 †1939 13/1

Avskrivet efter Stålhandskes handskrivna manuskript, vilket är skrivet å värmländska /munkfors-dialekt/. Renskrivet och översatt till svenskt skriftspråk av brukstjänsteman Hans Kjellgren, Munkfors, maj 1958.

 

Några 60-års minnen

Påskhelgen 1872 kommo två bröder från Persberg till Ransäter för att besöka sina släktingar där. I deras sällskap var F. U. Liljegren. Han började att först predika i Västanå. Folk kom från alla håll för att höra på honom. Han kom även hit till Munkfors och var han kom samlades mycket folk. Han predikade med ande och kraft och många blevo frälsta och lyckliggjorda. De ropade ”Pris ske Gud” och ”Halleluja”. De gamla kristna gladdes åt hans predikan. Men så kom ryktet att han var metodist.

Då några av de troende gingo från en predikan talade de om att han var metodist. Då skulle skollärare Thegerström säga ”Är han det då är jag det ock. Men annat blev det, då det blev klart att han var metodist. Då började Thegerström på alla sätt motarbeta både honom och metodismen i sin helhet och menade, att det var en villolära de kommo med.

Jag gick då sista året i skolan. Det var vanligt att Thegerström hade bibelundervisning. Så en förmiddag valde han Pauli 2:dra brev till Timoteus, 3:e kapitlet, om villoandarna som skulle komma. Särskild utläggning gjorde han över den 6:te versen och så sade han, att en sådan ha vi här nu. Sedan frågade om vi varit och lyssnat på honom. De som gjort detta tego, men vi som icke hört honom svarade nej. Då bad han oss på det vänligaste allesammans att icke besöka hans möten, för han var rädd att vi skulle bli förvillade. Men jag för min del tänkte, att den personen skall jag vilja både se och höra som Du målar på ett sådant sätt, för det måste vara en besynnerlig människa. Då rasten kom frågade jag de som hört honom, huru han var och de svarade, att det är en som predikar med kraft. Då steg mitt intresse ytterligare och fårgan blev var han skulle predika härnäst. Svaret blev att detta skulle ske till kvällen på Skavanäll (en plats utom bruket). Då var beslut och handling ett. Vi blevo överens om både gossar och flickor att vi skulle gå dit, vilket vi också gjorde.

Framkomna till platsen var stugan till trängsel fylld av folk. Som jag var liten och framför allt ville se den besynnerligt utmålade predikanten gjorde jag som småpojkar i allmänhet: trängde mig fram till honom. Där blev jag stående utan att komma någonstans och blev så intresserade att det ej föll mig in att önska någon annan plats. O, vad de få metodisterna sjöngo med hänförelse och sedan vilken hänförande och trosfrisk bön av predikanten. Mitt unga hjärta blev så intaget av den och av den person, som framförde den, så jag gjorde jämförelse med honom och Stefanus, som han var målad i bibliska historien, då han blev stenad. Ja, jag var så hänförd i mina tankar att jag liksom väntade att stenarna skulle komma över honom.

Efter den trosfriska bönen kom en andekraftig predikan. Jag minns ej texten men att han talade om full fri och närvarande frälsning, det minnes jag. Hans tal, tyckte jag, var till hjärtat gående. Han framställde sin predikan i frågoform. Jag väntade att de gamla skulle svara, men då han framkastat frågorna besvarade han dem på ett ledigt och belysande sätt. Ja, efter det mötet hade varken präster eller skollärare kunnat övertyga mig om att metodismen var en villolära. Jag brukar säga, att då blev jag omvänd till metodistkyrkan fastän jag ej blev omvänd till Gud. Men då jag blev omvänd till honom och fick erfara frälsningens dyrbara gåva, då gick jag in i metodistkyrkan och det skattar jag mig lycklig över.

Vad metodistförsamlingen i Munkfors kan säga om pastor F. U. Liljegren är, att han hade en säker grund. Han blev utsatt för mycket motstånd och blev förbjuden att predika i hemmen. Det var t.ex. utlyst predikan i ett hem på en söndagseftermiddag, men så kom order från dåvarande bruksförvaltare Ljungberg att det ej fick bli någon predikan i hemmen. Predikan lev då på torget och då fick han predika för fyra gånger så mycket folk, som om han fått vara där det först var bestämt.

Folkskollärare Thegerström var och förblev hans hätska motståndare och även till församlingen i fortsättningen. Thegerström kallade hit tvenne statskyrkopräster, en från Sunnemo och en från Norra Råda, och lät uppbygga en talarestol vid torget, där de uttalade sina domar över villoläran, som de sade.

Ransäters kyrkoråd blevo även oroliga för villoläran. Den framdrogs för kyrkorådet och det blev förslag om kyrkorådsförbud. Det var uppe på tvenne stämmor, men den gamla hedervärda pastor Edén sade, att det skall vi ej göra. ”Är det från satan faller det av sig själv, men är det av Gud kan ingen hindra det”. Han lugnade dem, men det var ett par av ledamöterna som icke kände sig tillfredsställda med minde än att de skulle försöka.

Ett möte för F. U. Liljegren var utsatt hos en bonde i Jonsbol en söndagsafton. Ledamöterna gingo till honom och sade han icke fick öppna rum för den där villoläran. Bonden svarade, att det är mitt hus och gård och här får han predika så mycket han vill, och därmed fingo de avlägsna sig.

Att pastor Edén förstod att metodismens verksamhet var ett verk av Gud det fingo vi erfara. Han försökte aldrig att på något sätt trakassera oss utan var vänlig och god när vi kommo i beröring med honom.

År 1880 voro vi ett 20-tal, som enligt dissenterlagen infunno oss personligen för att utträda ur statskyrkan. Pastor Edén visade sig även då vänlig och human. Han sade, att han hade ingen rätt att hålla något förhör med oss men, som vi varit hans medlemmar, vore det ändå roligt att höra våra bevekelsegrunder till detta steg. Pastor Öjerholm började redogöra orsakerna härtill men då sade pastor Edén ”att Öjerholm, som är församlingens pastor, har allt klart för sig, det förstår jag, men det är församlingsmedlemmarna jag önskar höra.” Då redogjorde ett par av de äldsta bröderna orsaken härtill varför vi önskade utträde. Pastor Edén sade då att han respekterade vår handling för att stå med en fot i vardera församlingen tyckte han ej var rätt. Sedan tryckte han våra händer och med ett ”Gud välsigne Eder” tog han avsked av oss. Det är icke på många ställen det gått så lugnt ill.

Oaktat det stora hat och motstånd metodisterna rönte, gingo de dock segrande fram och Guds välsignelse har alltid vilat över församlingen.

Allt ifrån den predikan jag skildrade i början av denna redogörelse har jag haft ett stort intresse för församlingen, men det gick några år innan Gud fick frälsa mig. Jag var som ungdomen i allmänhet: älskade synden och världsliga nöjen mer än Gud, bara skämt och lek och fortsatte på syndens väg. Jag kände andens maning många gånger men tystade densamma. Jag gick så långt att jag hånade dem, som talade vid mig om Gud och nödvändigheten av att söka min själs frälsning, då jag kom i min ensamhet. Sedan jag hånat, kände jag förebråelse i mitt inre och tänkte, att kristen skall jag bli, men jag var för ung. Jag tänkte att kristendomen var tungsint men den tanken försvann, då jag fick erfara frälsningen från synden. Då erfor jag en härlig glädje och en frid sådan jag inte förut kunnat ana.

Sedan F. U. Liljegren lämnade Munkfors uppmärksammade jag ej metodisterna så som förut. Det tycktes som de verkade i tysthet.

Pastor P. G. Bergdal hörde till de mera lugna men var helt hängiven Gud och kyrkan. Han anordnade bibelsamtal och förklarade Bibelns sanningar på ett lysande sätt. Han överbevisade många att metodistkyrkans lära var i överensstämmelse med Bibelns sanningar och en del av de gamla kristna slöto sig till församlingen samt blevo verkliga pelare inom densamma. Ja, de gamla talade mycket berömmande om honom och det arbete han nedlade för församlingens förkovran i det andliga livet.

Då jag redan har talat om det goda och starka intryck metodisterna gjorde på mig vid mitt första besök hos dem, då fick detta ej inverka på min frälsning. Emedan satan fångat mig i den tron, att jag var för ung att lämna mig helt åt Gud, hängav jag mig i syndiga nöjden, som då voro vanliga, såsom dryckenskap m.m. men min trånande ande kände sig aldrig tillfredsställd. Guds ande lämnade mig ej. Han talade ofta till mig på många olika sätt både sovande och vaken, och då jag blickar tillbaka på mitt liv, ser jag att Gud varit mån om min frälsning.

Så närmade sig den tid, då avgörandet skulle ske. Det var i slutet av november 1875. Himlen var spegelklar. Det var på morgonen. Jag var på väg till mitt arbete, icke med tanke på Gud utan blott med tanke på huru jag skulle skaffa mig trevligast på julen. Rätt som det var blev jag omringad av ett starkt sken, som jag aldrig förr eller senare skådat. Jag blev så förfärad, att jag nära nog dignade till marken. Jag hörde en röst tala till mitt inre: ”Vi förföljer du mig.” ”Jag är Jesus” hörde jag rösten. En tanke kom över mig. Inte kunde jag jämställas med Paulus, men så kom jag på den tanken att jag följt andens maningar den ena gången efter den andra, och då sade jag ”Herre fräls mig”. Detta gjorde Herren härligt. Visst blev det prövningar mången gång, men Herren hjälpte mig härligt igenom allt. Då man fått meddela andra vad man fått erfara, sedan man fått vittnesbörd om barnaskap med Gud och så gjorde även jag.

Som jag förut blev omvänd till metodistkyrkan, var det avgjort att jag vände mig till metodistförsamlingen, då Gud fick härligt frälsa mig, för att av dem erhålla stöd och uppmuntran, vilket jag också fick. Ja, det var glädjande för mig att under mina prövningar meddela mig med de gamla beprövade, vilka uppmanade mig att söka Gud av hela mitt hjärta med förvissning om att, om jag det gjorde skulle jag få erfara strömmar av välsignelse flyta till min själ. Detta fick jag också erfara.

Församlingens pastor var då F. W. Hahne, vilken uppoffrade sig helt åt Gud. Hans goda evangeliska predikningar och hela hans sätt visade att han var Gud hängiven och jag ansåg, att om han sagt ”Följ mig som jag följer Kristus” så hade jag följt honom. Ja, han hade allas aktning och förtroende och jag alltid upp till honom som min andlige fader.

Då jag erhöll full förvissning i min själ, att jag var ett Guds barn, gick jag på prov in i församlingen. Det var på aftonen första söndagen 1876 vid ett möte hos J. H. Hendriksson i Tallåstorp. Några ungdomar, och jag voro de första ungdomarna på platsen, som ingingo in församlingen, och jag minnes huru de gamla metodisterna jublade och med vilken hänförelse de sjöngo psalmen 387 ”Du kristne vän välkommen var till Jesus och hans trogna här” osv. Ja, nu hörde jag både Gud och kyrkan, vilket jag har glatt mig åt och gör så denna dag.

Då jag fick förvissning i min själ om, att jag verkligen var Guds barn, blev det angeläget för mig att studera Bibeln för att få säker grund att vila på och ordet blev ett ljus på min väg och en lykta på min stig och är det även denna dag. Pris vare Gud!

Då jag icke uraktlät att vittna om Gud och hans frälsande nåd, som jag erfarit, fick jag mycket mån av mina kamrater, mest för att jag slöt mig till metodisterna. De ansågo det vara det vansinnigaste jag kunde ha gjort. Min förman sade, att blir du metodist så skall jag tjärbrå dig och stoppa dig i vattenhon. Ja, han höll länge på med hånet. Men så var det en annan man, som jag talade med på morgonen, då jag mötte Gud, och för honom omtalade jag hela tilldragelsen. Han sade då, att du måste förstå att det är Gud, som talat till dig, lyd nu den rösten och sök på allvar så kall du erfara att du blir lycklig. Jag har själv varit en kristen och då var jag lycklig. Nu är jag en avfälling, vilket är sorgligt. Den personen var min hjälp många gånger. Det tycktes som om han hade sitt vakande öga på mig.

En dag höll min förman på att som vanligt håna mig, men det såg den först omtalade personen och då brast dennes humör lös. Han kom med fart och sade, att nu har jag sett det här länge nog och om inte du ger dig med att vara elak mot pojken, för att han blivit kristen, så kall jag lära dig hut. Pojken har ju så förändrats till det goda så varje person ser det. Han har aldrig varit så lydig och påpasslig mot dig som nu. De andre urskuldade sig med att han ej gjort mig något ont, men fick svaret att visst har du det. Det har både jag och de andra sett och nu anhåller jag att du blir snäll mot pojken och jag ger mig med icke mindre du blir det. Jag kan verkligen säga att han blev snäll mot mig och vi blevo sedan de bästa vänner.

Jag har mången gång tänkt på den personen, som, utan att bekänna sig att vara kristen, kunde lägga sig ut för mig. Nog hade han något av kristussinnet kvar i sitt hjärta. Ja, den personen lever i kärt minne ännu fastän 50 år förflutit.

Mina kamrater sökte även förleda mig till avfall på flera sätt. En gång kommo de överens om att hissa mig för att blivit metodist. Detta för att pröva mitt humör. Jag var nämligen känd för att ha ett hetsigt sådant. De hissade mig riktigt kraftigt och mycket länge. Under tiden bad jag till Gud om råd och hjälp att segra i frestelsen, så att jag på intet sätt skulle ge uttryck åt min vrede och det gick härligt för mig, då de släppte mig. Jag var lugn som om ingenting hade hänt och frågade helt lugnt vad de hade för mening med tilltaget. De svarade ingenting. Det var den sista ansträngningen de gjorde för att få mig på fall. Ifrån den dagen har jag ej annat än gott att säga om dem. Att det blev några speglosor ibland var ju ingenting att räkna med. Vad som gjorde mig segrande i sådana prövningar var, att jag övade flitigt böneumgänge med Gud i arbetet och var jag gick och stod.

Då kvällen kom, och vi gossar fingo samlades hos de gamla bröderna J. Svensson och A. Edberg i deras vilorum, hade vi härliga stunder. De gamla bröderna uppsände brinnande böner med och för oss, och vi unga bådo i barnslig enfald, att Herren skulle hjälpa oss i prövningarna. Ja, de mötena voro för mig av oskattbart värde. Där började jag att bedja högt till Gud, vilket hjälpte mig att bli frimodig i fortsättningen både i bön och vittnesbörd. Men jag hade en stor rädsla för att bli en avfälling, så jag kan gott säga att jag bad både natt och dag om att Gud skulle bevara mig från fall. När jag lade mig på kvällen, bad jag till Gud, att han skulle bevara mig, så att jag ej skulle sova bort vittnesbördet om barnaskapet med sin Gud. På morgonen, då jag vaknade, frågade jag mig om jag äger andens vittnesbörd nu, och det gjorde jag verkligen. Pris ske Gud för allt! Jag har tänkt, att då man är så rädd om sin själ kan man icke säga som David ”Jag har min själ i dina händer”.

Det var en sak till som gav mig kraft och det var Guds ord. Jag läste Bibeln flitigt och den blev kraftkälla för mig, som den varit och ännu idag. Så köpte jag tre böcker, vilka voro mig till stor hjälp till stor hjälp. Den första var ”Den Helige Andes verk”, den andra ”På tröskeln”, den tredje ”Livets stig”. Dessa voro även till god hjälp och ledning för mig och jag vill varmt rekommendera dem till nyomvända.

Ja, det var gott för mig att ordet lärde mig att veta vart jag skulle gå, då frestelserna kommo: fly till nådastolen och få kraft. Ja, den platsen har varit och är en god tillflyktsort för mig ännu. Pris ske Gud Halleluja!

Jag minnes, huru jag ändå längtade efter lördagskvällen och söndagen, då jag på lördagskvällen fick samlas med de gamla beprövade syskonen på klassmöte och alla omtalade sina erfarenheter under den gångna veckan. En del hade sorgliga, en del glada erfarenheter. Det var välsignade stunder, då man inför Gud och sina medsyskon fritt kunde bekänna sina synder och sådant som tyngde själen. Många gånger hände att en och annan var djupt bedrövad och hade blivit sargad i striden, men då blev det ett varmt bönemöte för dem.

På den tiden kunde man även på besök av ogudaktiga på klassmötena och ofta hände det, att man fick bedja till Gud med dem. De blevo också frälsta och lyckliga. Ja, klassmötena voro härliga möten och jag önskar att de kommo tillbaka och bleve lika trosfriska nu som då.

Klassledare voro A. Edberg, S. Hedgren, J. H. Hendriksson och J. Svensson. Dessa bröder voro goda bröder och väl bevandrade i Bibeln. Därför voro de också lämpliga klassledare. Broder A. Edberg var så att säga en solskensmänniska. Han sökte alltid att hålla mötena i en glad och hoppfull stämning. Ja, han ville att vi alltid skulle vara i en jublande stämning.

Broder S. Hedgren var mera lugn och allvarlig. Han var helt förtrogen med Bibelns sanningar och hade rika kristliga erfarenheter, så vi unga fingo lära mycket av honom. Då han ledde mötena, kunde han vid varje bekännelse tillämpa ett bibelställe, som passade in på bekännelsen, och anknöt till detsamma några till hjärtat gående allvarsord. Vi unga ansågo honom som en fader i Kristus.

Broder J. H. Hendriksson var mitt sitt älskliga och kärleksfulla sätt en man som fyllde sin plats. Det var även uppbyggliga möten, då han ledde dem. Han kunde gråta med de som gräto och glädjas med dem som voro glada. Han var väl förtrogen med Bibeln så att även han kunde tillämpa bibelställen avpassade för bekännelsen.

Jan Svensson var även han förtrogen med Bibeln och kunde göra mötena intressanta och upplyftande.

Ja, metodisterna voro i allmänhet väl förtrogna med Bibeln på den tiden. Det måste de vara för att kunna klara sig under den strid som försiggick, då det gällde att bevisa vad som stod skrivet och icke skrivet.

På den tiden hade vi härliga bönemöten ledda av dessa bröder. Rummen, där mötena höllos voro alltid fyllda med folk och mötena voro härliga för alla troende, vilka brunno av nitälskan för själars frälsning. Många själar blevo härligt frälsta på sådana möten. Ja, det var en härlig tid. Det var trosfriska böner och sångor sjöngos med hänförelse. Halleluja! De troende tycktes lita mer på Gud och hans närvaro än förhållandet är nu. Då hade bönemöten särskild dragningskraft och ingen ville försöka dem. Men hur är det nu? Oaktat pastorn leder mötena är det högst få som besöker dem. De ha glömt Pauli uppmaning ”övergiv icke de särskilda sammankomsterna”. Vi böra icke glömma det löfte Jesus givit oss i det han säger, att var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland Eder!

Jag har nu talat om bröder klassledare under den första tiden, men jag kan ej förtiga vår vördade bokförande skaffare Olof Lindberg. Han var en person med både hjärta och huvud kan man säga. Han var trogen i allt. Han var aktsam om församlingens ekonomi och skötte sitt uppdrag med stort beröm. Han var även bärkraften i församlingen på den tiden. Där hade pastorerna sitt hem kan man säga. Även de presiderande äldste och alla pastorer, som besökt oss, skulle bo hos broder Lindberg. Det blev aldrig tal om något annat. Han var alltid lika glad och vänlig samt hade en duktig gumma, som ej var borta i att göra det goda och aldrig var det brist i skafferiet. Ja, dessa båda voro Gud och församlingen trogna och hade ett uppoffrande sinne.

Om det ej var något möte på söndagsaftonen så styrde vi våra steg till dem och då blev det både bibelsamtal och bön innan vi gingo därifrån. Mor Lindberg var väl bevandrad i Bibeln och var en av de första kristna i Ransäter. Ävenså Lindberg själv.

Jag har nu talat om själva huvudpersonerna i församlingen, då jag ingick i densamma. Det fanns ju flera bröder och systrar, som voro Gud och församlingen hängivna och som gjort sig förtjänta av en minnesruna, men det blir alltför mycket för mig att nedskriva och alltför tröttande att berätta.

Som jag omtalat mitt inträde på prov, kanske ni undra, om ej kom något längre. Ja, ära vare Gud! Jag kom längre fastän det ej gick så fort som bröderna i kvartalskonferensen önskade. Då presiderande voro här på fjärde kvartalsmötet, blevo vi, som gingo in på prov i januari, rekommenderade till intagning, men det var ej presideranden I. P. Larsson med om. Han sade att ”vi skulle ej bryta disciplinen, bröder, utan de få stå sin provtid ut”. Sedan fortsatte han ”Så bedja vi Gud för dem och Ni omhuldar dem på bästa sätt och äro de verkligt omvända till Gud få vi behålla dem. Nästa gång som jag kommer, skall jag intaga dem i församlingen.” Därmed fick det bli. Vi fortsatte alltså i församlingen och togo livlig del i alla möten och tillväxte i håg och kraft för Gud och Sonaren.

Jag har även minnen från denna tid, huru glada vi voro att få vår kära pastor Hahne tillbaka. Ja, vi julade. Jag gladdes även åt att läsa om förhandlingarna vid konferensen och särskilt var den fingo ha sina möten, nämligen i Carolina Redivivas högtidssal (i Uppsala). Icke visst jag riktigt var det var, men att det var en plats, som spridde ett klarare ljus över metodistkyrkan i Sverige. Till och med tidningarna började gå i en annan ton än förut. Metodisterna blevo ej längre ansedda som oförståndiga andliga svärmare utan som ett folk, som tagit kristendomen på allvar. Ja, så förflöt sommaren och hösten med sina olika skiftningar samt första kvartalskonferensen.

Det var ovanligt att vid sådana ha kärleksfest. Det blev så även nu men av ovanligt slag, nämligen på vatten och bröd. Visst såg och kändes det besynnerligt, men det vill jag säga, att aldrig har jag erfarit andens närvaro så kraftigt på någon fest, som den jag kände på densamma. Det var I. P. Larsson som ledde den. Ja, vi kunde av litet, åstadkomma härliga stunder med Gud.

På den konferensen blevo vi åter rekommenderade och då mötte det inget hinder. Det var den 4-5 november och på söndagen skulle intagningen ske. Som det ofta sker vid viktigare stunder i vårt liv, då det avgörande tillfället kommer, man liksom drag sig tillbaka, så kom det också över mig, at jag skulle vänta till en annan gång. Det gjorde, att då jag blev meddelad att jag var rekommenderad, jag svarade, att det får vara denna gången. Det gjorde gamla bröderna modfällda.

Men A. Edberg var säker på att jag skulle ingå i församlingen. ”Du orkar ej låta bli och det blir en härlig dag, när du och de andra ungdomarna gå in i församlingen”. Då vi, som voro rekommenderade, skulle skiljas åt, frågade de mig, om vi ej skulle gå in. På det svarade jag, att det skall ni ej fråga mig utan eder själva, för jag är ingen ledare för er, och får jag ett fast beslut att ingå i församlingen gör jag det, även om jag blir ensam. Därmed sade vi varandra god natt men O. A. Lindberg gjorde mig sällskap mot mitt hem. Vi hade ett allvarligt samtal om vad vi skulle göra i den omtalade saken och vi voro ense om, att vi ej kunde lämna församlingen, för den var oss kär. Vi ansågo det orätt att dröja, då vi voro välkomna till densamma och de visat ett sådant intresse för oss, så vi gingo ner i en backe, där vi varit många gånger förut, och bado till Gud och bad honom göra oss vissa i vårt sinne angående saken. När vi stodo upp, voro vi förvissade om, att nu var den rätta stunden och då vi skiljdes togo vi varandra i hand med beslut om att i morgon sluta oss till församlingen. Detta gjorde vi och de andra ungdomarna följde vårt exempel.

Det var den 5 november 1876 och vi voro 6 ungdomar, som blevo intagna på samma gång. Det var jubel i församlingen den dagen. I Munkeruds skolhus var det packat med folk, som det alltid var vid I. P. Larssons besök. Den dagen står kvar som ett kärt minne ännu i dag av oss sex som då ingingo i församlingen här. Av oss 6 ha två blivit hemförlovade till de eviga fridsboningarna för flera år sedan, två leva i Amerika och tillhöra metodistkyrkan där, en lämnade oss.

Mitt minne ilar ofta tillbaka till denna glada och lyckliga tid, då vi voro tillsammans i församlingen, som då var ett hjärta och en själ. Och vilken kärlek det rådde mellan pastorn och församlingen. Församlingen bestod då av ej mera än 36 medlemmar, men det kunde sägas om dem, att de voro ett hjärta och en själ. Pastor F. W. Hahnes tid var en lycklig tid. Många blevo frälsta och slöto sig till församlingen.

År 1877 blev det en större väckelse, vilken började på nyårsdagen på kvällen vid I. P. Larssons besök. Att det på den tiden var hunger efter Guds ord var bevisligt. Predikan av Larsson var utsatt till klockan 6 på eftermiddagen, men då det var ett förfärligt yrväder, tog han sig ej fram förrän klockan 8. Redan vid den bestämda tiden var salen till trängsel fylld och alla inväntade pastorernas ankomst.

När de kommo var det med stor svårighet de kunde tränga sig fram till talarstolen, men när väl I. P. Larsson kom upp på densamma, då kändes det, att han var fylld av den helige ande. Han predikade med hänförelse och glöd. Ämnet för hans predikan var ”du gjorde väl i att du kom”. Det var alltid värme i hans tal och Guds ande verkade kraftig på alla närvarande. Hans sed var, att efter predikan fråga, om det var någon som önskade bliva Guds barn så skulle de uppsträcka en hand och han ville då bedja med dem. Så var det även nu och många blevo härligt frälsta och gingo sedan in i församlingen och blevo verkligt goda medlemmar där. Väckelsen fortsatte hela vintern. Ja, det var en härlig tid vid Munkfors.

Men så närmade vi oss årskonferensen och började bli oroliga för att vi skulle mista vår kära och av alla högt värderade pastor. Detta blev ock bekräftat å konferensen i Karlskrona den 13-18 juni, då F. W. Hahne blev förflyttad till Bjuv och Råå. Han lämnade oss i juli och det var stor sorg i församlingen vid hans avflyttning. Hade vi kunnat tvinga honom kvar, hade vi nog gjort det men vi fingo finna oss i den ställning vi blevo.

Efterträdare blev F. J. Svenborg, en mycket begåvad talare, som drog mycket folk till sina predikningar, men att han ej ägde Hahnes Gudsfruktan fingo vi snart erfara. Han hade en mycket dålig moral och året därpå blev han utesluten ur kyrkan. Hans liv slutade illa. Vid hans fall var det många som spådde församlingens undergång, men Herren var med oss så att ingen slitning förekom inom församlingen. Vi fortsatte arbetet och Gud bekände sig till oss.

Vi fingo oss nu tillsänd en ung predikant J. M. Öjerholm, som verkade till stor välsignelse ibland oss. Han var en god talare och ägde god förmåga som sångare. Han bildade den första sångföreningen i församlingen. Denna sångförening fick stort beröm i samhället och församlingen växte under hans verksamhetstid. Så kom Amerikafebern och många lämnades oss för att bosätta sig där. Öjerholm lämnade oss 1880.

Hans efterträdare blev P. Jeppsson, vilken kom direkt från Skolan. Även han verkade till välsignelse. Som talare stod han ej högt, men han var en hjärtegod och sympatisk person. Gjorde hembesök hos alla utan undantag. Var därför älskad av både församlingsmedlemmarna och av utomstående. Även under hans tid utökades församlingen av de som blevo troende. Han var mycket originell till sin läggning. Då han varit i Amerika några år, hade han mycket att berätta därifrån. Talade med riktig hänförelse om den amerikanska andan och om kampmötena där. Försökte även anordna friluftsmöten fastän ej i någon större stil, men då vi hade sådana tycktes han vara i hänryckning. Då tog han av sig rocken och stod i bara skjortärmarna. Man kan säga att han predikade med både armar och ben. Ja, det var den amerikanska andan det! Hur han än uppträdde, var han älskad och avhållen av alla. Blev flyttad härifrån år 1882 till Bjuv och Råå och blev alltså den andre, som lämnade oss och flyttade till den platsen.

Efterträdare blev Johannes Nilsson. Även han lämnade många goda minnen efter sig. Han arbetade oförtrutet med att förkunna frälsningen genom Jesus Kristus till full och fri frälsning från synden och helighet i Herranom.

Under Nilssons tid blev vårt kära kapell uppbyggt, vartill vår kära patron Reinhold Geijer utverkade platsen och även tog livlig del under byggandet av detsamma. Han var församlingens bästa vän och hjälpte oss mycket i fortsättningen.

På hösten 1882 påbörjades med väg- och röjningsarbeten, vilket gick med hänförelse och många av de utomstående togo livlig del i arbetet. Mellan juldagarna 1882 framfördes virket till kapellet och allt gick med jubel. Ingen vägrade och allt gjordes gratis. Pastor Nilsson var både den förste och siste av pastorerna här som bestått sig med häst. Med denna fraktade han fram takspån till kapellet samt åkte på densamma till de många predikoplatserna, som vi hade på den tiden. Under hans tid blev kapellet färdigbyggt och nyårsdagen 1884 skedde invigningen.

Det var en härlig högtidsdag för oss metodister. O, huru vi jublade! Nu hade vi ett hus åt Herran, i vilket vi fingo samlas för att upphöja hans lov. Nu kunde vi av hjärtat utropa ”sparven har funnit sitt bo och svalan sitt näste, ditt altare Herre Sebaot!”

I februari samma år kallade församlingen dess grundläggare F. U. Liljegren, som då var i Gävle. Han kom och med sin vanliga hänförelse predikade han full och fri och närvarande frälsning och en kraftig väckelse utbröt. Många frälsningssökande omringade altarrundeln kväll efter kväll och många uppstodo och prisade Gud för härlig frälsning. Av de många som blevo frälsta gingo 32 st in i församlingen. En del togo av åt annat håll. Ja, den vintern var en härlig tid.

Sedan kom sommaren och årskonferensen. Då fick pastor J. Nilsson efter 2 års träget arbete bryta upp och lämna oss.

Till efterträdare fingo vi pastor C. A. Andersson. Hans goda sympatiska sätt och genomgående goda evangeliska predikningar vann hela folkets kärlek och aktning och det märktes, att han var den rätte mannen för Munkfors. Att det under första året ej blev någon särskild medlemsökning berodde på att det före hans ankomst varit en större väckelse och efter en sådan blir det liksom stagnation, för att de som blivit vunna skola bliva stadgade, vilket de blevo genom pastor Andersson. Han hade förmåga att leda dem rätt. De blevo fasta och rotade i Guds ord och hans andra år visade frukterna av detsamma. På vintern utbröt en härlig väckelse och många av de väckta slöto sig till församlingen. Den vintern var Rockberg hans hjälp. Han var då lokalpredikant i Filipstad.

Han blev avhållen och älskad av alla för sitt älskliga sätt och sitt hjärtevarma tal och predikan. Ja, vi finnas kvar här ännu, som ha honom i kärt minne. Detta var Anderssons andra år. Hans tredje år var även framgångsrikt, så man kan säga, att det var en av de härligaste tider vi haft vid Munkfors. Det var frid och endräkt i hela församlingen. Under hans tid blev kapellet målat och en orgel inköptes, som var betald vid inflyttningen tack vare herr Fredrikssons initiativ med insamling. Ja, Andersson utförde ett gott arbete här under sin tid. Så hade de tre åren gått och han måste enligt kyrkoordningen flytta, men ett är säkert, hade vi kunnat hindra det, hade vi gjort det. Med sorg måste vi lämna honom.

Hans efterträdare blev N. Lundbeck. Han kom direkt från Skolan som helt ung. Han lade ner sin hela energi i arbetet och lyckades bra under den korta tid han arbetade här, ett år. Flera slöto sig till församlingen under hans tid. Han var flitig att besöka de många utplatserna, som vi hade. Det var mera ansträngande här då än vad det varit några år.

Som han ej fick stanna längre fingo vi till efterträdare Emanuel Nilsson. Hon kan vi kalla metodismens banbrytare i Värmland. Hans rättframma sätt och eldiga hänförelse samt okonstlade framställning av både lag och evangelium i sina predikningar verkade till stor välsignelse inom församlingen, och under hans tid blevo många omvända till Gud och slöto sig till församlingen. Men det var också en rensningens tid inom församlingen. En del kommo till under väckelsetiderna, en del blevo borttappade, särskilt bland dem, som bodde på utplatserna, en del kunde ej träffas, så de måste uteslutas. Även den stora utvandringen till Amerika gjorde sitt till, att församlingen ej ökade som den tidigare gjort. Jag har orsak att säga, att han var älskad och avhållen inom församlingen och värderad utom densamma. Ja, han utförde en god predikares gärning och vi gamla ha honom i kärt minne. Hans tid bland oss var 3 år.

Hans efterträdare blev J. Johansson. Då fick församlingen så att säga, i det att hans fru predikade och var gärna hörd. Jag säger vi fingo två präster. Vi fingo även doktor, ty hon hade god insikt i läkareyrket och var till stor hjälp för de sjuka, och många prisade henne för hennes förmåga att hjälpa. Många blevo fullkomligt friska av hennes ordinationer. Ja, både pastorn och hans fru lämnade goda minnen efter den korta tid av ett år, som de vistades här. Orsaken, varför han kom att flytta så snart, var dunkel för oss. Det torde ha varit för att hon drev läkareyrket. Läkaren på platsen var hennes fiende, som hotade att anmäla henne för kvacksalveri. Själva sade de, att det var för kallt för hennes hälsa. De ville komma till södra Sverige, vilket de ock gjorde. De kommo nämligen till Bjuv och Råå. Det var alltså den tredje pastorn, som flyttade härifrån till samma plats.

Efterträdare blev L. O. Ring. Hans verksamhet kröntes med framgång. Han var den förste, som fick stanna i fyra år. Det tredje året var det en stor väckelse här, då många sökte frälsning. Många blevo också härligt frälsta och slöto sig till församlingen. Då ägde församlingen det största medlemsantalet det haft, men efter den stora väckelsen blev /här tar berättelsen slut/

Taborkapellet i Mo, Nysund

Nysunds metodistförsamling började sin verksamhet i Åtorp år 1867. Sockenboken Nysunds socken – minnesskrift, utgiven första gången 1938, berättar vidare: Initiativtagare voro handlanden Carl Öhrn och hans maka. Efter besök på metodisternas möten på den s.k. smedsalen i Örebro, kallade Öhrn metodistpredikanten N. J. Nilsson att predika i Åtorp. Möteslokalen var då makarna Öhrns hem. Efter Nilsson anställdes J. Th. Kjellstrand som predikant. Denne hade mycken framgång och rönte kanske just därför mycken motgång. Det berättas att han fick böta 100 kr för att han mot de makthavandes förbud predikade i församlingen, vilken summa och mera hopsamlades inom metodistförsamlingarna i landet.

Midsommardagen 1871 invigdes Taborkapellet i Mo, det första metodistkapellet i Värmland. Idag står det kvar i stort sett i samma skick som det hade under byggnadstiden. Metodistförsamlingen i Åtorp gick tillsammans med den i Svartå i januari 2013 ihop med missionsförsamlingen i Nysund-Rudskoga och bildade Brokyrkans församling.

Mer frikyrkor i Filipstad

Efter att de två senaste inläggen om Filipstad fått ett fantastiskt gensvar, så är det väl lika bra att presentera de övriga frikyrkorna i staden

Först då pingstförsamlingarna – de har faktiskt varit två. Det här klippet är från NWT 19 maj 1960

Filipstad09

Vad nu då – Filadelfia… och SMYRNA? Så här berättar bokverket ”Pingströrelsen” från 2007 om saken:

Filipstad

Pingstförsamlingen, 1928-

Tidigare: Sion, Filadelfia. Ordnad av 12 personer den 2 december 1928. 1945: 131 medlemmar. 1985: 59 medlemmar. 2005: 35 medlemmar

Smyrnaförsamlingen, 1953-1958

En grupp på uppskattningsvis 25-30 medlemmar lämnade tillsammans med sin föreståndare Filadelfiaförsamlingen och ordnade Smyrnaförsamlingen i början av 1953. Församlingen upplöstes 1958 och medlemmarna välkomnades till Filadelfiaförsamlingen

Det var alltså fem år av splittring innan återföreningen ägde rum. Filadelfia vid Allégatan i Filipstad var alltså ett ombyggt ordenshus. Har någon bättre foton från Filadelfia är vi mycket intresserade, liksom även information om vad som hände med huset.

På senare år har pingstförsamlingen i Filipstad gått samman med EFK-församlingen i grannkommunen Hällefors, som ligger i Örebro län och landskapet Västmanland, men i frikyrkohistorien har täta band med Värmland. Församlingen heter Korskyrkan Hällefors-Filipstad, och samverkar i Filipstad med Vasakyrkan, och har alltså inte någon egen kyrkolokal i staden.

Så går vi till Frälsningsarmén, som när Gilbert Svenson fotograferade 1958 fanns Frälsningsarmén på adressen Hertig Karlsgatan 29 A.

Filipstad10

Den byggnad, i vilken Frälsningsarméns lokal är inrymd, inköptes redan 1893, men den ombyggdes 1919, varvid officersbostad och soldatrum tillkom. Huset är uppfört av plank med tak av tegel och plåt. Det har tidigare varit klätt med panel, men denna har borttagits i samband med innevarande års stora renovering, som berör både exteriör och interiör. Källarvåningen har inretts och ytterväggarna klätts med ett slags eternitmaterial. Stora salen har välvt tak och och en egendomlig öppen takkonstruktion av trä. I fonden över plattformen är Armé-emblemet målat. (Byggnadsställningar omöjliggjorde fotograferingar av det inre).

Den här byggnaden finns inte kvar, när den försvann återstår att utforska. Liksom hur det verkligen såg ut inne!

Så går vi, fast inte så långt 1958, till Viktoriagatan 1 och S:t Paulskyrkan eller Metodistkyrkan.

Beklagar att bilderna blev så mörka i skanningen på Nordiska museet, men nog är detta en märklig kyrka!

Metodistkyrkan, uppförd 1906, är byggd av timmer med gråmålad panel, ljusgröna fönsteromfattningar och tak av rödmålad plåt. På gaveln ovan läktaren i söder finns en takryttare, som ursprungligen burit en vindflöjel med initialerna IHS, nu fastsatt som dekoration på läktarbröstningen. I tillbyggnaden mot Victoriagatan finns på nedre botten ett par kontorslokaler, en restaurant (mjölkbar) samt på andra våningen ytterligare en kontorslokal och pastorns bostad. Kyrkan hade ursprungligen spetsigt tak med öppna takstolar klätt med pärlspånt. Ett nytt innertak inlades 1941, varvid läktarens stora spetsbågsfönster skars av upptill. Väggarna är gröna med mörkgröna lister, brunmålad ekimiterande bröstpanel, golvet slipat och konsthartsbehandlat. Predikstol på podium med snidad bröstning och relief i vitt. Litet altare framför predikstolen med Thorvaldsens ”Kristus” samt snidad altarring i vitt med stoppning av grön sammet. Fondmålning: ett tomt kors med törnekrona och svepning av L G Berglund (metodistpastor). Lilla salen samtidigt kök, vit pärlspånt i taket och på väggarna, som upptill är gröna med bröstpanel i eklasyr. Två tavlor, reproduktioner, den ena föreställer Wesley, den andra en bröstbild av Thorvaldsens Kristus-skulptur.

Metodistkyrkan byggde nytt med Vasakyrkan och då följde missionsförbundarna med och bildade redan 1970 en ekumenisk församling, en av de första liknande i Sverige.

S:t Johannes kyrksal i Karlstad

Metodistförsamlingen i Karlstad bildades den 24 augusti 1883. Den innehållsrika jubileumsskriften ”Metodistkyrkan i Sverige 100 år 1868-1968” meddelar följande: Pastor Richard Cederberg från Kristinehamn hade redan år 1876 predikat i Karlstad. Hans efterträdare C. A. Lundqvist fortsätter. År 1882 berättas att verksamheten är lovande. Möten hållas i Brunzells hus i Viken, senare i en lokal nedanför Domkyrkan. K. A. Jansson får ibland predika i ett överfullt Betlehem (dvs gamla Betlehemskyrkan vid Herrgårdsgatan). Medlemsantalet är uppe i 100. Då blir Karlstad eget pastorat med egen predikant.

Metodist 01
S:t Johannes kyrksal 1958. Foto: Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

S:t Johannes kyrksal på adressen Hamngatan 20 är idag okänd bland Karlstadsborna. I Facebookgruppen ”Gamla fotografier från Karlstad” hade någon hittat en bild av den och undrade om det stämde, om det verkligen fanns en metodistkyrka i staden. Många vet nog inte att där Duvanhuset idag ligger fanns en gång en kyrka. Den invigdes nyårsdagen 1894. En lokal, som invigts 1883, förhyrd på fem år hade tidigare använts. Denna lokal var belägen mitt i staden ”inpå Brattbergs gård”. År 1945 brinner kyrksalen, och församlingen var husvill fram till 1946 då nödtorftig reparation utförts efter branden. ”Men svårigheten att få bygga ny kyrka är fortfarande stor. Planerna får lämnas åt framtiden” skrivs i 1968 års hundraårsbok.

 

Metodist 02
Interiör av S:t Johannes kyrksal. Foto Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

Beskrivningen i inventeringen lyder som följer:

Metodistkyrkan (S:t Johannes kyrksal) uppfördes av putsad tegel år 1894. Den tillbyggdes med en mindre flygel 1925 och samtidigt tillkom huvudbyggnadens portal. Kyrkan restaurerades 1955. Stora salen har platt, gulvitt tak och väggar i samma färg. Bröstpanelen målad i gråbrungul färg med grå bottnar. Bänkar i samma färg. Fondprydnaden består av ett förgyllt kors mot blå botten inom ramverk i rödbrunt. Vitmålad talarstol med röda snickeridetaljer. Framför denna ett litet altare med Thorvaldsens ”Kristus” av gips mellan två ljusstakar av silver. Altarrund med vitmålade svarvade stolpar och mörkgrön sammetsklädsel. Armatur av järn troligen tillkommen i samband med ombyggnaden 1925. T.v. om talarstolen skjutdörrar till den i tillbyggnaden belägna lilla salen, samt t.v. om dennas särskilda ingångsdörr ett mindre kök.

I museets inventering nämns alltså inte ett ord om en brand som skulle ha varit så allvarlig att den gjorde församlingen husvill 1945-46. Här krävs mer forskning, om detta kan stämma.

Metodist 03
Fondpartiet i S:t Johannes kyrksal. Foto: Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

Agneta Aglert delade i gruppen ”Gamla fotografier från Karlstad” med sig av ett klipp från NWT 1972, som berättar om avskedet från S:t Johannes kyrksal den 2 januari detta år, en dag efter det att 78 år förflutit sedan dess invigning. Pastor Josef Berg, distriktsföreståndare för Metodistkyrkan i södra Sverige predikade. Pastor Gunnar Hallgren, Karlstad, medverkade med en historik. Den gamla kyrkan köptes av kommunen och revs under 1972. På platsen fanns i ca 15 år endast en bilparkering, till dess att Duvanhuset byggdes på denna centrala tomt i staden. Annars hade man haft planer på att modernisera den gamla kyrkan och bygga ut med bättre lokaler för barn- och ungdomsverksamheten. Det fanns tydligen enligt NWT-artikeln allvarliga planer på att bygga en ny metodistkyrka på Herrhagen, med förhoppning om att en ny kyrka skulle vara klar 1974. Till dess flyttade man in i en provisorisk lokal på Sundbergsgatan 18.

Nu blev det aldrig så, utan metodistförsamlingen kom att samsas i domkyrkoförsamlingens nya distriktskyrka Herrhagskyrkan under många år. Metodistförsamlingens verksamhet avslutades i början av 2000-talet.

Väckelsens hus i Kila del 1

Metodismen i Kila

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor, jobba metodiskt alltså – det blev deras öknamn som de sedan tog till sig. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar. Genom pastor Leonard Eriksson som började med predikostunder i hemmen 29 april 1882 kom metodismen till Kila. Till att börja med räknades gruppen av metodister som en utpost till Säffle, men från 1914-15 när Salemskapellet byggdes fick den alltmer självständig prägel. Enligt en artikel i Säffle—Tidnigen från 1944 var pastor Svante Svensson särskilt verksam och nitisk för att bygget skulle bli av. Byggkostnaden var 4000 kr och 1934-35 renoverades det in- och utvändigt och kapellet fick altarrundel. Namnet Salem är hebreiska och betyder frid, jämför ”shalom” och ”salaam”. Här fanns söndagsskola och juniorförening för de lite äldre. 1916 bildades en ungdomsförening. I artikeln från 1944 står vidare att läsa: ”Förr i tiden gick det att samla mycket folk i mötena i Salemskapellet, och den tidens ungdom och även äldre medlemmar följde ofta med sina pastorer till Kila, när de skulle predika där. Då gick man med glatt mod den 7 km långa vägen fram och åter. Det är en lagom och hälsosam promenad även för vår tids käcka ungdom.”

Efter en brand i Torp vintern 1948 bodde Elisabet ”Betty” Pettersson ett drygt år i Salemskapellet i Södra Ed, där det fanns ett rum och kök på bottenvåningen i den södra änden av kapellet. En berättelse från den tiden är, att mitt under en gudstjänst började Elisabets väckarklocka ringa. Klockan var högljudd och kapellets väggar inte så välisolerade, så gudstjänsten fick avbrytas tills klockan blev avstängd. Predikantens son hade varit inne hos henne före gudstjänsten och satt på klockan. På bilden ses Betty utanför kapellet.

Betty Pettersson vid Salemskapellet

Kapellet var beläget i Södra Ed, mittemot vägen in till Rönningen. När vägen skulle breddas revs det, sista gudstjänsten hölls på nyårsdagen 1963. Metodisternas verksamhet fortsatte dock i Kila, från 1949 hade man sommarverksamhet i Metodistgården i Kållerud, även kallad Sven-Petters gård eller Fridhem. Man köpte också mark, tio tunnland, och Kållerud blev plats för läger och söndagsskolefester. 1949 leddes sommarfesten av söndagsskolans föreståndare Bertil Wernberger, flera hundra fanns i publiken vid den lyckade festen enligt en tidningsartikel. Huset finns kvar idag, men såldes av metodistförsamlingen 2005. Frälsningsarmén har rötter inom metodismen och tidigare fanns det en kårlokal i Säffle. Även om man inte hade någon lokal i Kila gjorde man besök i de andras gudstjänstlokaler i Kila.

Kållerud

Metodistgården – foto Bosse Kihlgren

Baptismen i Kila

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850. Baptismen har tanken att dop och församlingsmedlemskap är något man ska ställning till själv och döper därför inte spädbarn. Säffle baptistförsamlings juniorförening, Solstrålen, byggde 1945 sommarhemmet Talldungen vid Sjönsjö i Kållerud i Kila. Byggkostnaden uppgick till 700 kr, och mycket frivilligt arbete lades ner för att huset skulle bli till. Ledare i föreningen var bland annat Gustaf Kåberg, Einar Wiklöv, Irene Svensson och Gunhild Hägglund. Huset är numera sommarstuga och benämns ”Strandliden”.

Talldungen nybyggt               Talldungen – Strandliden foto Bosse Kihlgren

En gren som växte fram ur baptismen är pingströrelsen. Filadelfiaförsamlingen i Säffle fick genom testamente en bondgård i Flatebyn när Maria och Torsten Gård omkom i en bilolycka 1986. På gården hålls tältmöten och andra samlingar främst sommartid, ofta med inriktning på arbetet bland missbrukare genom LP-kontakten.

Flatebyn

Flatebyn

Vid Kungskullen i Säffle

I afton har den ene av denna sidas upphovsmän haft föredrag om ”Säffles talrika frikyrkolokaler” på Silvénska villan i Säffle. Den andre önskade: ”Eja, vore jag där”, men fick nöja sig med att stötta på avstånd.

Men då finns det god anledning att presentera Gösta von Schoultz bilder från två frikyrkor i Säffle, som han säkerligen kunde fotografera vid ett och samma tillfälle i oktober 1957 eftersom de låg ett stenkast från varandra vid Kungskullen i Säffle.

Missionshuset – för tydlighets skull fanns texten MISSIONSHUS ovanför dörren – invigdes 1878 (inte 1872 som von Schoultz skrev i sin inventering). Det ”utgöres av en timrad byggnad, utvändigt klädd med pärlspåntpanel samt plåttak. Den inrymmer en stor församlingssal samt kök och kammare jämte vaktmästarbostad ovanför de senare. Salen, som har stora dimensioner, har brädgolv, hög bröstpanel, pappspända väggar, målade i gulvitt, tredelat tak samt gröna bänkar. Podiet är målat i gröngrått och där framför har placerats ett litet altarbord i vitt och guld. Fondmålningen är utförd 1909 [skall vara 1905] av Otto Hesselbom och har till motiv ”Herre, blif när oss. Luc. 24:29″. Vid podiets baksida finns ett särskilt konstruerad bänk för sångkören, som kunde dels sitta på den, dels använda den som trappa i olika plan, när den framförde sångerna”.

Missionshus Säffle 2

Missionshuset hade vid denna tid bara drygt tre år kvar, innan det revs under 1960. Sista mötet ägde rum 22 november 1959. Söndagen efter invigdes den nya Missionskyrkan (numera Centrumkyrkan) vid Bryggerigatan. Så här såg det ut då. Fotograf var Lars-Gunnar Olsson.

Gösta von Schoultz behövde bara gå några få steg för att bese S:T JOHANNES METODISTKYRKA, som det också stod att läsa utanför den kyrkans dörr. Sven-Erik Dahlström har bidragit med en artikel om när metodismen kom till Säffle.

Så här skrev landsantikvarie von Schoultz 1957: Denna kyrka är byggd 1880 efter ritningar av församlingens dåvarande pastor Johannes Wiel och renoverad 1915-16, varvid tornet samt lilla salen och köket tillkommo. Byggnaden är timrad, försedd med vitmålad pärlspåntpanel samt plåttak. Stora salen har brädgolv, brunmålad bröstpanel och dörrar och bänkar i samma färg, gulvita väggar samt vitt tak, altarringen är målad i vitt och guld. Altarmålningen, med Korsets väg till härligheten som motiv, är utförd av Asta Nordli 1914. Under läktaren låg tidigare kök samt koksupplag.

Metodistförsamlingen i Säffle upplöstes 2007, medlemmarna anslöt sig till Centrumkyrkan och kyrkobyggnaden såldes till Hotel Royal där den nu används som konferenslokal.

När metodismen kom till Säffle

Idag kan vi presentera ett gästinlägg på vår sida. Skribent är Sven-Erik Dahlström, mångårig reporter och chefredaktör för Säffle-Tidningen. Varmt tack för ditt bidrag, Sven-Erik! Vi publicerar gärna artiklar som kan passa in under vår rubrik ”Väckelsens Värmland”.

Året var 1877. Till Säffle kom en ung man resande. Han var 25 år och hette Mauritz E Karlsson. Han kom med ångbåt. Det var det bästa sättet att resa till Säffle på vid den tiden. Järnvägen skulle inte invigas förrän två år senare och vägarna var dåliga.

Säffle var en anspråkslös tätort med bara några hundratal invånare. Köping skulle inte Säffle kallas förrän 1882 och Billeruds fabrik blev verklighet först 1883.

Ändå kom Mauritz E Karlsson till Säffle för att stanna kvar, åtminstone tills vidare. Det var ytterst nära att det hade blivit en mycket kort vistelse i Säffle.

Men låt oss gå ytterligare några år tillbaka i tiden. 1867 bytte Säffle gård – eller Säffle herrgård som man ibland säger – ägare. Gården köptes av patron Wiel, som kom från Fredrikshald i Norge. I dag heter staden som bekant Halden.

Säffle gård omfattade den gången en stor del av marken norrut på västra sidan av älven. En del hade Seffle Kanalbolag fått köpa tidigare, men det skulle dröja flera decennier innan köpingen köpte marken.

Att patron Wiel blev ägare av denna stora markareal skulle få betydelse för åtminstone ett par frikyrkliga församlingar, som så småningom bildades i Säffle.

Med patron Wiel kom också några döttrar till denne och sonen Johannes. Dessa skulle också komma att spela en roll inom Säffles religiösa liv.

Johannes Wiel
Johannes Wiel

Johannes var född 1856. Han var med andra ord 11 år när familjen flyttade till Säffle. Han studerade med tiden till ingenjör och fick efter avlagd examen anställning som ingenjör vid ett järnvägsbygge. Han blev inte kvar i det yrket särskilt länge. Han upplevde frälsning och anslöt sig till metodistkyrkan. Förmodligen spelade hans systrar en roll i detta sammanhang. De hade redan i Norge blivit metodister och när de kom till Säffle började de hålla små möten, ordna söndagsskola med mera.

Johannes valde att överge sitt ingenjörsjobb och söka in vid metodisternas teologiska skola i Stockholm. Det var inget självklart beslut. Han har själv beskrivit hur han förde en inre kamp med sig själv, men till sist fick ge upp för det kall som han kände.

När han kom hem efter att även ha avlagt examen vid den teologiska skolan hyrde han en lokal i Säffle, naturligtvis i syfte att där kunna starta verksamhet. Själv blev han emellertid anmodad att flytta till Avesta för att där ta hand om en metodistförsamling.

Tillsammans med sina systrar började dock Johannes Wiel att planera för att få en predikant placerad i Säffle. Sex decennier senare skulle han berätta om detta i en bok med titeln ”På begge sider av kjölen”. Den utgavs i Norge 1937 när Wiel var 81 år. I boken skildrar Wiel detaljrikt hur det gick till när Säffle fick en metodistförsamling. Bland annat var det ett krav att man kunde garantera en årslön till en predikant för att en sådan skulle kunna placeras i Säffle. De citat som här återges ur boken är från norska originalet översatta till svenska.

– Vi syskon gjorde våra beräkningar och ansåg att vi, genom att be våra vänner och bekanta, skulle kunna samla ihop sexhundra kronor. Efter denna kalkyl skickade vi ett brev till distriktsföreståndaren, i vilket vi framförde tanken, att om en metodistpredikant anställdes i Säffle så skulle vi kunna ge honom sexhundra kronor första året. Dock måste ett erbjudande om predikant komma som en förfrågan om vi kunde lova sexhundra kronor det första året.

Till Säffle kom som svar ett telegram med denna lydelse: ”Kan vännerna i Säffle bidra med sex hundra kronor så kommer strax en predikant.”

När telegrammet kom blev patron Wiel misstänksam och undrade vad telegrammet innehöll. Johannes gav fadern telegrammet och lät honom läsa.

– Jaså, vad tänker du svara på det? undrade han.

– Jag får väl svara nej, svarade Johannes.

Precis när Johannes hade satt sig för att formulera ett telegram som svar som kom hans far in i rummet.

– Du kan inte telegrafera. Gå bort så skall jag göra det.

Patron Wiel skickade detta telegram: ”Mina barn tillåtes icke binda sig för något underhåll till predikant.”

Nästa dags eftermiddag kom oväntat en av Johannes Wiels kamrater från predikantskolan in genom dörren på Säffle gård. Det var Mauritz E Karlsson.

– Varför kommer du hit? undrade en förvånad Johannes.

– Distriktsföreståndaren har skickat mig hit för att börja arbeta för vår kyrka.

Nu var goda råd dyra. Johannes visste ju vad hans far hade svarat. Han berättade för sin far att en av vännerna från Stockholm hade kommit till Säffle. Han hade kommit med ångbåt och bagaget stod kvar ombord.

– Gå ned till stallpojken och hämta häst och vagn, sade fadern.

Innan de skulle äta kvällsmat sade Johannes till sin vän att han hade en idé.

– Min far är mycket musikalisk. Så snart vi har ätit skall du utan anmodan sätta dig vid pianot och spela det bästa du kan. Vinner du min far med din musik så blir du kvar här. Om inte så måste du resa i morgon.

Han gjorde som Johannes hade uppmanat honom och han hade inte spelat länge förrän patron Wiel gick bort till pianot och följde musiken med största intresse.

– Ni spelar alldeles utmärkt. Vad är ni för något?

– Jo, jag är metodistpredikant.

– Var har ni er anställning?

– Här i Säffle.

– Vi gick tigande till sängs, berättar Johannes Wiel i sin bok.

Nästa morgon kom fadern in till Johannes.

– Nu förstår jag, detta är den predikanten som skulle komma om sexhundra kronor kunde anskaffas. När han nu trots allt har kommit så gå ner och be stallpojken komma upp med häst och vagn så får vi åka till Säffle och se på lokalen som du har hyrt som kyrka.

Lokalen bestod av tre rum, varav två hade gjorts till sal med bänkar och predikstol. Det tredje stod tomt.

– Så detta är kyrkan och i det tomma rummet skall prästen bo?

– Ja, det var tanken, svarade Johannes.

Patron Wiel vände sig till predikanten.

– Hör nu, i eftermiddag skall vi möblera detta rum för er. Mjölk, grädde, smör och ost kan ni få från mitt mejeri. Kaffe kokar ni själv och bröd kan ni köpa. Middag kan ni gå hem till oss och äta.

Sedan vände han sig till Johannes.

– Din vän ser luggsliten ut. Be skräddaren sy en fin svart kostym till honom. Be samtidigt skomakare Olsson att sy ett par nya kängor åt honom.

När de kommit tillbaka till gården vände han sig till döttrarna.

– Undersök om prästen har några underkläder. Annars får ny sy några till honom.

Sextio år senare skrev Johannes Wiel, att allt detta blev resultatet av ett musikstycke och att det var början till Säffle metodistförsamling.

Om Mauritz E Karlsson vet vi egentligen inte så mycket. Han blev inte kvar i Säffle någon längre tid. Han blev förflyttad till annan församling samtidigt som Johannes Wiel blev anställd som predikant i Säffle. Mauritz E Karlsson flyttade många gånger åren som följde. Han skall ha tjänstgjort i Grebbestad, Strömstad, Sandviken, Lund, Landskrona, Linköping och Västervik innan han 1884 emigrerade till Amerika. Där avlade han en Master of Arts-examen. Dessvärren gick han bort relativt ung. Han var bara 43 år när han avled i USA.

I Säffle tog sig Johannes Wiel an arbetet med att bygga upp en metodistförsamling. Det ledde också till att han bestämde sig för att utträda ur svenska kyrkan. Det var inget tvång. Man kunde vara metodist och ändå stå kvar som medlem i svenska kyrkan, men Johannes Wiel ville – som han själv uttrycker det – organisera en församling som stod på egna ben.

I sin bok berättar han mycket ingående hur detta gick till. Man skall ha i minnet att det hann gå sextio år mellan händelsen och nedtecknandet av denna. Man bör med andra ord vara försiktigt med att betrakta de återgivna citaten som ordagranna, men samtidigt måste det ha varit ett mycket viktigt ögonblick för Johannes Wiel – en sådan händelse som djupare än de flesta andra etsar sig fast i minnet.

Enligt Wiel skulle han till statskyrkans präst översända en förteckning över alla som önskade utträde. På dagen två månader senare skulle samtliga – i detta fall blev det tjugo personer – infinna sig hos kyrkoherden för att personligen förklara att de önskade utträda ur statskyrkan och i stället ansluta sig till metodistkyrkan.

Johannes Wiel skriver:

– Då detta var något särskilt intressant hade kyrkoherden sänt bud till herrskapsfolk runt omkring att de kunde få vara närvarande och lyssna på det som skulle äga rum när tjugo personer skulle utträda ur den svenska kyrkan. Alla dessa inbjudna var placerade i ett sidorum intill prästens kontor, till vilket dörren stod på glänt, så att de, utan att ses, kunde följa förhandlingarnas gång. Vid ankomsten med min lilla hjord blev jag vänligt bemött av den gamle prästen.

Kyrkoherden var med all sannolikhet Mattias Leonard Wikland, som var kyrkoherde i By 1855-1881. Uttrycket ”den gamle prästen” har också sin förklaring. Wikland var vid det aktuella tillfället 78 år.

Johannes Wiel fick slå sig ned mitt emot kyrkoherden. De övriga tjugo satt på stolar runt i rummet. Wikland framhöll att det är mycket sorgligt när man vill utträda ur den evangelisk-lutherska kyrkan, men att det ändå kan gå an när man ansluter sig till metodistkyrkan eftersom det var det samfund som kunde anses stå svenska kyrkan närmast. Efter att ha belyst vad som skiljde mellan svenska kyrkan och metodismen övergick kyrkoherde Wikland till namnuppropet. En efter en fick de uttrycka sin önskan. Därefter vände sig kyrkoherden till Wiel, som han för övrigt tidigare hade konfirmerat.

– Jag kan förbjuda Johannes att predika.

– Det kan ju farbror gärna försöka, men jag kommer nog att predika i alla fall.

– Ja, sade den gamle, det lönar sig väl inte och då låter jag det vara.

– Ja farbror, det är nog det bästa.

De skiljdes som vänner och den lilla metodistförsamlingen var lagligen organiserad.

I en jubileumsskrift från 1947 skriver pastor Erik Östman att församlingen i Säffle fick legaliseringshandlingen daterad 20 juni 1879. Östman kom för övrigt att gå motsatt väg jämfört med Wiel och hans vänner. Östman blev med tiden präst i svenska kyrkan.

Församlingen i Säffle fick snart förgreningar till bland annat Bengtsfors, Tösse, Fröskog, Hillringsberg, Kila och Karlanda. I Hillringsberg bodde fröknarna Holst, som var kusiner till Johannes Wiel och som också var medlemmar i församlingen i Säffle. De ville att Johannes skulle predika i Hillringsberg. Han gick till skolläraren och bad att få hålla ett möte i skolan. Skolläraren var helt avvisande. Emellertid skulle han själv hålla ett möte just den kvällen. Johannes gick dit med sina kusiner.

När skolläraren hade avslutat sitt möte vände han sig på nytt till församlingen och varnade dem för fröknarna Holst.

– Ni bör akta er för dem. Det är farliga människor.

När allt var över reste sig Johannes Wiel och tillkännagav att han nästa kväll skulle predika utanför skolhuset på landsvägen.

– Då kom skolläraren bort till mig och frågade i en insmickrande ton: ”Vad var det bror sa?” Jag upprepade vad jag hade sagt. Skolläraren gick alldeles intill mig och sa högt samtidigt som han lade sin arm om mig: ”Jag älskar dig oändligt mycket!” Därefter viskade han i mitt öra: ”Men res i morgon härifrån och predika inte här.”

Det löste sig ändå för Johannes Wiel. Brukets disponent erbjöd honom en trerumslägenhet där han predikade och det blev början till metodistförsamlingen i Hillringsberg.

På väg hem från Hillringsberg hade han lovat att predika vid Stömne bruk.

– När jag kom dit kom mannen som jag skulle hålla mötet hos och bad mig att inte predika. Detta eftersom brukspatronen hade låtit uppläsa från kyrkan, att om någon som bodde på brukets egendom tillät en metodistpredikant att tala i sitt hus skulle vederbörande böta 200 kronor.

Det var en enorm summa på den tiden.

Wiel begav sig till brukspatronen, men insåg snart att förbudet att predika i någons hus inte var förhandlingsbart.

Den mannens hus, där det var tänkt att mötet skulle hållas, låg vid landsvägen. Den kvällen kunde man se Johannes Wiel stå på en stol med en lykta på allmänna landsvägen. Inne i huset satt hela församlingen – med öppna fönster.

Och inte bröt man mot bruksdisponentens förbud heller. Wiel var ju aldrig inne i huset.

I Säffle höll man tidigt sina möten i en lokal i en villa vid Säffle-allén – nuvarande Olof Trätäljagatan. Huset ägdes av patron Wiel. I augusti 1880 stod emellertid ett nytt kapell färdigt. Johannes Wiel hade själv gjort ritningarna och varit eldsjälen bakom bygget. Från början var det ett kapell utan torn. Det påbyggdes först 1915-1916.

Kapellet utan torn
Metodistkyrkan utan torn 1915. Foto: Ludvig Åberg.

Det finns ett fotografi, taget av fotograf Ludvig Åberg, som visar kapellet innan det fick sitt torn. Fotot är lätt att datera. Bilden är tagen från vattentornet som byggdes 1914 och togs i drift i början av 1915. Kapellet började byggas om 1915 och stod färdigt – med torn – 1916. Däremellan tog Åberg sin bild.

Att S:t Johanneskyrkan – den hette så när den fortfarande användes som kyrka – ligger där den ligger har ett direkt samband med Säffle gårds markinnehav. Patron Wiel hade ett finger med och var den som upplät mark för kapellbygget.

Historien om metodistförsamlingens tillkomst i Säffle visar hur en enda familj flyttning till Säffle kom att få stor betydelse för väckelsen inte bara i Säffle utan indirekt också i delar av Dalsland och västra Värmland.

Det som har förändrats på senare år är förstås att kyrkan har fått en ny roll. Församlingen krympte och det blev i längden omöjligt att finansiera underhåll och lön till pastor. De kvarvarande medlemmarna anslöt sig till Equmeniakyrkan med Centrumkyrkan som lokal i Säffle. S:t Johanneskyrkan köptes 2008 av Tomas Pettersson för att bli en del av det angränsande hotellet med inriktning på konferenser och liknande.

Kapellet 2017 a
S:t Johanneskyrkan eller som den idag kallas Kapellet 2017. Foto: Sven-Erik Dahlström.

Men hade inte Mauritz E Karlsson för snart ett och ett halvt sekel sedan spelat piano på Säffle herrgård så hade det kanske aldrig blivit någon metodistkyrka överhuvudtaget.

Sven-Erik Dahlström

 

Före husen fanns rörelserna

När vi räknat över antalet missionshus, kapell, missionskyrkor, pingstkyrkor, sommarhem, ja alla väckelsens hus i Värmland har vi funnit 582 hus. Alla har inte funnits samtidigt, ibland har de ersatt ett tidigare, men å andra sidan har vi inte hittat alla än.

vackelsens-lokaler

Idag är det ofta husen som påminner om väckelserörelsens utbredning i Värmland, såvida de inte försvunnit, men husen var inte början utan de blev resultatet av vad som rörde sig bland folket. Ibland har mer spektakulära fenomen lyfts fram som förelöpare till väckelsen, det har handlat om roparerörelser, sovare, syner och predikaresjuka. Rötterna är dock både djupare och bredare än så. 1700-talet innehöll ett efterspel till den stränga lutherska ortodoxin under 1600-talet. Här lyftes upplysningstankar och ifrågasättande av de rådande lärorna, men också alternativ till kyrkans gudstjänstliv. Pietisterna, de fromma, eftersträvade ett personligt gudsförhållande och ett innerligt andligt liv. Dessa rörelser möttes under åren 1726-1858 av restriktioner i form av konventikelplakatet, som till vissa delar fanns kvar efter 1858.

Det var tillåtet att ha andakter med husfolket på gården, men konventiklar, möten, där folk samlades utan präst var inte tillåtna och de som ordnade sådana kunde bestraffas.

Nyevangelismen

Till grundförutsättningarna för läsarna, som medlemmarna i väckelsen kallades hörde tillgången till biblar. Under 1800-talet var flera bibelssällskap var verksamma för att sprida biblar, inte minst i Karlstads stift. Detta tillsammans med ett ökande intresse för mission kom att karakterisera denna väckelse. En stor missionsinspiratör som verkade i hela Sverige var Peter Fjellstedt från Sillerud. Han prästvigdes och reste först ut som missionär i Indien och Osmanska riket, men avbröt på grund av hälskoskäl. Han kom istället att få stort inflytande på missionsarbete i Sverige, inte minst för kolportörernas verksamhet. Kolportörens ursprungliga uppgift var att sprida kristna böcker och tidskrifter, men kom på flera håll också att hålla möten vilket då var i strid med konventikelplakatet. Från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) fick en del kolportörer intyg för sin verksamhet och bland dessa kan i Värmland nämnas Johannes Andersson (Fjellstedts-Johannes) och C.J. Nyvall som senare blev ledande inom Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet. En kvinnlig pionjär var Nelly Hall från Helgelseförbundet som bland annat var verksam med mötesverksamhet på Hammarö och i Stavnäs.

Denna rörelse, den nyevangeliska, var från början inomkyrklig. Vissa präster motarbetade den som i fallet Anders Lignell i Kila, vars kamp med Johannes Andersson förtjänar en egen beskrivning. Andra präster var positivt inställda till väckelsen och folk vandrade att höra deras predikningar. När sedan en del stor del av väckelsen i Värmland fortsatte utanför Svenska kyrkan ställdes dessa präster inför dilemmat att välja mellan kyrkan och de nya rörelserna. En präst som tog steget och blev frikyrkoman var Andreas Fernholm, för övrigt svärson till Anders Lignell och betydelsefull vän till Ferdinand Fröding, Gustaf Frödings far. Fernholm var verksam både inom Baptistsamfundet och Missionsförbundet bland annat som vid missionskolan i Kristinehamn.

Missionsförbundet

1865 grundas Värmlands Ansgariiförening (VA) av missionsföreningar runt om i Värmland.  Förutom föreningar i Värmland fanns också missionsföreningar i runt om i Dalsland, Vänersborg, Bohuslän och Gullspång som hörde till. VA blev ansluten till EFS och var med om att 1866 skicka missionärer till nuvarande Eritrea. Carl-Olof Rosenius var den tongivande inspiratören inom EFS. P. P. Waldenström blev hans efterträdare som redaktör för den mycket lästa tidskriften Pietisten. 1876 skrev Waldenström i Pietisten om synen på försoningen mellan Gud och människa. Med utgångspunkterna ”Var står det skrivet?” och ”Vad står det skrivet?” presenterar han en försoningslära och en gudsbild som skilde sig från tidigare förkunnelser och som kom att uppröra många inom EFS. Den så kallade ”försoningsstriden” tillsammans med synen på fria församlingar och egna nattvardsfirande i dessa ledde fram till bildandet av Svenska Missionsförbundet (SMF). Många framförde att nattvarden inte skulle vara en social plikt utan firas i de verkligt troendes gemenskap och församlingarna skulle vara fristående från statskyrkan. Missionärer skulle inte behöva bekänna sig till Augsburgska bekännelsen längre, om man till exempel delade den syn på försoningen som Waldenström stod för. Waldenström var ej med vid själva bildandet av SMF, men blev tillsammans med E.J. Ekman dominerande under dess första period. VA anslöt sig 1879 till SMF tillsammans med största delen av missionsföreningarna.Värmland och Dalsland utgjorde 1871 fram till 1997 gemensamt distrikt, då också Örebro län länkades med.

En plats för många läger inom Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) var tidigare Ungdomsgården Fryken i Västra Ämtervik. 1968 blev Vägsjöfors Herrgård inköpt som distriktsgård och senare tillkom scoutlägergården Ladtjärnstorp där scouter, konfirmander och ungdomar samlas till lägerveckor, framför allt sommartid.

cirkel

EFS

I Fryksdalen fick norska predikanter som Johannes Johansen, Oler Guttormsen och Erik Slätmoen stort inflytande på den del av väckelsen som stannade inom Svenska kyrkan och höll fast vid kyrkans bekännelseskrifter – i motsats till Svenska Missionsförbundets församlingar.

De föreningar som blev kvar inom EFS bildade 1882 Lutherska kretsföreningen, med föreningar i trakterna kring Arvika och Säffle samt i Fryksdalen, Klarälvsdalen och Kristinehamn. För EFS i Värmland har Sandvikengården i Edane fått mycket stor betydelse. Sandviken testamenterades till EFS och har sedan 1931 fungerat som lägergård, inte minst för många konfirmandläger.

BV

Ytterligare splittring blev resultatet av en debatt kring bibelsyn där EFS missionsdirektor Adolf Kolmodin kritiserades för att närma sig den historisk-kritiska bibelforskningen för mycket. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) kom 1911 att samla en del som stod för en mer konservativ syn på Bibeln. I Värmland fick BV representation i Fryksdalen och i Säfflebygden. Idag är namnet Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna vänner och i Värmland finns de idag i Östmark.

Metodistkyrkan

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869 varifrån metodismen spreds vidare till bland annat Degerfors, Karlskoga och Björneborg. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar.

Frälsningsarmén (FA)

William Booth, med rötter inom metodismen i England, grundade 1865 ”Den kristna missionen för Öst-London”, vilken 1878 fick namnet Salvation Army. Till Sverige kom Frälsningsarmén 1882. Utmärkande för Frälsningsarméns etableringar i Värmland är att det är kvinnliga pionjärer som ”öppnar eld” på nya platser när 16 kårer etableras under åren 1887-1915. I Sysslebäck 1899 är det kapten Augusta Jonson och löjtnant Hildur Högberg som håller det första mötet i Hole missionshus. Från början har man där ingen bestämd lokal eller bostad och kårens första namn blir därför ”Värmlands bykrig”.  I Kristinehamn öppnas kåren 1888 av kapten Hilda Larsson och kadetterna Ellen Blomkvist och Ingeborg Nygren. 1896 uppförs kårens lokal i medeltidsstil med runt krenelerat torn och kallas därför för ”Borgen”. Kristinehamn är tillsammans med Arvika de två platser där Frälsningsarmén finns representerad i Värmland idag.

Svenska Baptistsamfundet

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850.

1858 grundas de två första baptistförsamlingarna i Värmland i Övre Ullerud och Östra Fågelvik, sedan följer ett fyrtiotal församlingsbildningar fram till sekelskiftet och ytterligare ett tjugotal under 1900-talet. Baptismens framväxt noteras i landshövdingeberättelsen 1886-90: ”Baptister och baptistiskt sinnade lära å några orter vara rätt talrika och vålla mycket obehag inom de församlingar, der de uppehålla sig”. Församlingar grundas såväl i städerna som på landsorten och bland de första kolportörerna finns H. C. Segerblom, utsänd av Stockholms missionsförening i slutet av 1850-talet. Segerblom fick kyrkorådsförbud av kyrkorådet i Östra Fågelvik 1859 för sin verksamhet och blev stämd inför häradsrätten. Olof Jansson och Jan Gustaf Olsson från Nyed fick böta 50 kronor vardera för att de upplåtit rum för möte med Segerblom. Hans verksamhet sågs som splittrande, ett förakt för allmänna gudstjänsten och hans undervisning av barn undergrävde Lutherska kyrkans lära och tro. E.M. Nilsson var en annan av pionjärerna och han var med vid tillkomsten av det första baptistkapellet, Acksjöns kapell, som byggdes 1874 i Nyed. Bakgrunden var att man ville samlas till julotta och sökte låna skolhuset, men prosten och kyrkvärdarna var emot. Mötet blev av ändå, en del fick stå utanför de öppna fönstren för att ta del av gudstjänsten. Efter mötet träffar Nilsson en av bönderna, Bond-Jonte som sa:

”Det är förfärligt att de ska stänga skolhuset för sånt där. Om ungdomen ställt till supkalas, så hade ingen sagt något om det. Men hör, ni gubbar, ni kan bygga ett hus på andra sidan vägen här”. Så påbörjas en insamling på orten och ekonomiskt stöd kommer från Stockholm så kapellet blir av.

Arnäsgården i Deje var fram till försäljning bland annat lägergård för scoutverksamheten inom baptisternas ungdomsförbund Svenska Baptisternas Ungdomsförbund.

Equmeniakyrkan

Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan bildade 2011 ett gemensamt samfund, som efter beslut på kyrkokonferensen i Karlstad 2013 fick namnet Equmeniakyrkan. Samfundens ungdomsorganisationer hade redan 2007 gått samman och kallar sig Equmenia och är idag Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation. Equmeniakyrkan har idag 55 församlingar i Värmland och dessa hör till Region Svealand.

Örebromissionen – Helgelseförbundet – Evangeliska Frikyrkan

Bland församlingarna i Baptistsamfundet kom Örebro missionsförening under ledning av John Ongman att inta en allt självständigare roll gentemot samfundsledningen. Vid Örebro missionsskola kunde både kvinnor och män utbildas och man skickade ut egna evangelister, bland annat till församlingar i Värmland. Från det som kom att kallas Örebromissionen sändes också missionärer utomlands och man var mer öppen för den framväxande pingstväckelsen. Detta ledde till att Svenska Baptistsamfundet splittrades och i Värmland följde några församlingar och grupper med till Örebomissionen (ÖM). Ett exempel på detta är Saronförsamlingen i Karlstad som bildades 1938 av medlemmar från Karlstads baptistförsamling. Saronförsamlingen byggde senare Korskyrkan och hade som utpost bland andra Värmlands Dalby Sarongrupp. Saron blev också beteckningen på gemenskaper i Arvika, Karlskoga, Kristinehamn och Lesjöfors. Örebromissionen gick 1997 tillsammans med Helgelsförbundet/Fribaptisterna under namnet Evangeliska Frikyrkan (EFK). Helgelseförbundets hjärta, Torpkonferenserna utanför Kumla, har arrangerats sedan 1887 och i Värmland har de haft verksamhet i Norra Finnskoga, Norra Råda och Sunne.

Pingströrelsen

Arvika nämns som en av de orter där ”pingstelden” tändes i Sverige 1907, närmast då från Kristiania i Norge. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillhörde Svenska Baptistsamfundet, men blev under sin dynamiske föreståndare Lewi Pethrus den ledande församlingen inom Pingströrelsen. Från 1918 börjar det bildas pingstförsamlingar i Värmland och fortsätter så in på 1920- och 30-talen. Moderförsamlingar bedriver verksamhet på utposter som kan bilda egna församlingar som i fallet med Kristinehamn och Filadefia i Storfors. I Värmland går också en del baptistförsamlingar över till att bli pingstförsamlingar, detta händer med Gunnarskog, Skattkärr – Östra Fågelvik och Karlstads andra baptistförsamling men i Slottsbron är det missionsförsamlingen som byter. På andra orter är det enskilda eller grupper av medlemmar i andra församlingar som blir pingstvänner. Det är framför allt i städer och på orter i storlek som Deje, Ekshärad och Koppom som pingstförsamlingar etableras, och i mindre utsträckning på landsbygden. Påfallande många tar med Filadelfia i sina namn, till exempel Filadelfia i Skråckarberget eller Filadelfiaförsamlingen Töcksfors. Drygt 40 pingstförsamlingar kom att grundas i Värmland, cirka hälften finns kvar idag.

Övriga rörelser

Adventismen i Värmland har också haft några församlingar i Värmland vilket beskrivs i annan artikel i denna tidskrift.  Svenska Frälsningsarmén bildades som en utbrytning ur den större, internationella Frälsningsarmén, man önskade mer likna övriga frikyrkor med mindre centralstyrning. I Värmland hade de kortvarig verksamhet i Karlstad och Kristinehamn.

Katolska kyrkan har idag två församlingar i Värmland, i Karlstad och i Karlskoga. Båda dessa har gamla frikyrkolokaler som kyrka. I Karlstad tog man över Tabernaklet från baptistförsamlingen som gick samman med missionsförsamlingen till Tingvallakyrkan. I Karlskoga är den tidigvarande metodistkyrkan nu hem för S:t Görans församling. Fristående församlingar har också funnits under olika perioder, ett av dem, International Mission Church, har sin verksamhet i Karlstad på Drottninggatan där den katolska församlingen var tidigare. Det första baptistkapellet i Värmland, Acksjöns kapell, är nu flyttat till Mariebergsskogen i Karlstad. Bland de som använder det finns Vännernas samfund också kända som kväkarna.

Relationen till andra folkrörelser

Mycket finns att nämna om relationerna mellan de tre första klassiska folkrörelserna i Sverige och här ska bara nämnas några exempel. Tage Erlander hade genom sin far koppling till väckelserörelsen. Han berättar i sina memoarer att när Hjalmar Branting besökte Värmland 1907 fick man inte tag i någon lokal i Munkfors eller Ransäter där han kunde tala. Den som ordnade så att Branting fick tala i Missionskyrkan i Munkfors var den frisinnade och frikyrklige riksdagsmannen A. H. Göthberg, vilket denne fick kritik för. Erlander menar att Göthberg säkert var rädd att Branting skulle förföra åhörarna, men att han gjorde den modiga handlingen av hänsyn till yttrandefriheten, en slags värmländsk Voltaire om man så vill – i alla fall i den situationen.

De frikyrkliga blev i stor utsträckning nykterister och i en del fall delade man också hus, ordenslokaler kunde övergå till att bli missionshus Vissa missionsföreningar redovisar att de hade ett ”halvt” missionshus, då kunde det vara delat med en blåbandsförening eller en annan församling. Mycket mer finns att säga om dessa andra folkrörelsers lokaler, men det får bli en annan historia.