Taborkapellet i Mo, Nysund

Nysunds metodistförsamling började sin verksamhet i Åtorp år 1867. Sockenboken Nysunds socken – minnesskrift, utgiven första gången 1938, berättar vidare: Initiativtagare voro handlanden Carl Öhrn och hans maka. Efter besök på metodisternas möten på den s.k. smedsalen i Örebro, kallade Öhrn metodistpredikanten N. J. Nilsson att predika i Åtorp. Möteslokalen var då makarna Öhrns hem. Efter Nilsson anställdes J. Th. Kjellstrand som predikant. Denne hade mycken framgång och rönte kanske just därför mycken motgång. Det berättas att han fick böta 100 kr för att han mot de makthavandes förbud predikade i församlingen, vilken summa och mera hopsamlades inom metodistförsamlingarna i landet.

Midsommardagen 1871 invigdes Taborkapellet i Mo, det första metodistkapellet i Värmland. Idag står det kvar i stort sett i samma skick som det hade under byggnadstiden. Metodistförsamlingen i Åtorp gick tillsammans med den i Svartå i januari 2013 ihop med missionsförsamlingen i Nysund-Rudskoga och bildade Brokyrkans församling.

Mer frikyrkor i Filipstad

Efter att de två senaste inläggen om Filipstad fått ett fantastiskt gensvar, så är det väl lika bra att presentera de övriga frikyrkorna i staden

Först då pingstförsamlingarna – de har faktiskt varit två. Det här klippet är från NWT 19 maj 1960

Filipstad09

Vad nu då – Filadelfia… och SMYRNA? Så här berättar bokverket ”Pingströrelsen” från 2007 om saken:

Filipstad

Pingstförsamlingen, 1928-

Tidigare: Sion, Filadelfia. Ordnad av 12 personer den 2 december 1928. 1945: 131 medlemmar. 1985: 59 medlemmar. 2005: 35 medlemmar

Smyrnaförsamlingen, 1953-1958

En grupp på uppskattningsvis 25-30 medlemmar lämnade tillsammans med sin föreståndare Filadelfiaförsamlingen och ordnade Smyrnaförsamlingen i början av 1953. Församlingen upplöstes 1958 och medlemmarna välkomnades till Filadelfiaförsamlingen

Det var alltså fem år av splittring innan återföreningen ägde rum. Filadelfia vid Allégatan i Filipstad var alltså ett ombyggt ordenshus. Har någon bättre foton från Filadelfia är vi mycket intresserade, liksom även information om vad som hände med huset.

På senare år har pingstförsamlingen i Filipstad gått samman med EFK-församlingen i grannkommunen Hällefors, som ligger i Örebro län och landskapet Västmanland, men i frikyrkohistorien har täta band med Värmland. Församlingen heter Korskyrkan Hällefors-Filipstad, och samverkar i Filipstad med Vasakyrkan, och har alltså inte någon egen kyrkolokal i staden.

Så går vi till Frälsningsarmén, som när Gilbert Svenson fotograferade 1958 fanns Frälsningsarmén på adressen Hertig Karlsgatan 29 A.

Filipstad10

Den byggnad, i vilken Frälsningsarméns lokal är inrymd, inköptes redan 1893, men den ombyggdes 1919, varvid officersbostad och soldatrum tillkom. Huset är uppfört av plank med tak av tegel och plåt. Det har tidigare varit klätt med panel, men denna har borttagits i samband med innevarande års stora renovering, som berör både exteriör och interiör. Källarvåningen har inretts och ytterväggarna klätts med ett slags eternitmaterial. Stora salen har välvt tak och och en egendomlig öppen takkonstruktion av trä. I fonden över plattformen är Armé-emblemet målat. (Byggnadsställningar omöjliggjorde fotograferingar av det inre).

Den här byggnaden finns inte kvar, när den försvann återstår att utforska. Liksom hur det verkligen såg ut inne!

Så går vi, fast inte så långt 1958, till Viktoriagatan 1 och S:t Paulskyrkan eller Metodistkyrkan.

Beklagar att bilderna blev så mörka i skanningen på Nordiska museet, men nog är detta en märklig kyrka!

Metodistkyrkan, uppförd 1906, är byggd av timmer med gråmålad panel, ljusgröna fönsteromfattningar och tak av rödmålad plåt. På gaveln ovan läktaren i söder finns en takryttare, som ursprungligen burit en vindflöjel med initialerna IHS, nu fastsatt som dekoration på läktarbröstningen. I tillbyggnaden mot Victoriagatan finns på nedre botten ett par kontorslokaler, en restaurant (mjölkbar) samt på andra våningen ytterligare en kontorslokal och pastorns bostad. Kyrkan hade ursprungligen spetsigt tak med öppna takstolar klätt med pärlspånt. Ett nytt innertak inlades 1941, varvid läktarens stora spetsbågsfönster skars av upptill. Väggarna är gröna med mörkgröna lister, brunmålad ekimiterande bröstpanel, golvet slipat och konsthartsbehandlat. Predikstol på podium med snidad bröstning och relief i vitt. Litet altare framför predikstolen med Thorvaldsens ”Kristus” samt snidad altarring i vitt med stoppning av grön sammet. Fondmålning: ett tomt kors med törnekrona och svepning av L G Berglund (metodistpastor). Lilla salen samtidigt kök, vit pärlspånt i taket och på väggarna, som upptill är gröna med bröstpanel i eklasyr. Två tavlor, reproduktioner, den ena föreställer Wesley, den andra en bröstbild av Thorvaldsens Kristus-skulptur.

Metodistkyrkan byggde nytt med Vasakyrkan och då följde missionsförbundarna med och bildade redan 1970 en ekumenisk församling, en av de första liknande i Sverige.

S:t Johannes kyrksal i Karlstad

Metodistförsamlingen i Karlstad bildades den 24 augusti 1883. Den innehållsrika jubileumsskriften ”Metodistkyrkan i Sverige 100 år 1868-1968” meddelar följande: Pastor Richard Cederberg från Kristinehamn hade redan år 1876 predikat i Karlstad. Hans efterträdare C. A. Lundqvist fortsätter. År 1882 berättas att verksamheten är lovande. Möten hållas i Brunzells hus i Viken, senare i en lokal nedanför Domkyrkan. K. A. Jansson får ibland predika i ett överfullt Betlehem (dvs gamla Betlehemskyrkan vid Herrgårdsgatan). Medlemsantalet är uppe i 100. Då blir Karlstad eget pastorat med egen predikant.

Metodist 01
S:t Johannes kyrksal 1958. Foto: Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

S:t Johannes kyrksal på adressen Hamngatan 20 är idag okänd bland Karlstadsborna. I Facebookgruppen ”Gamla fotografier från Karlstad” hade någon hittat en bild av den och undrade om det stämde, om det verkligen fanns en metodistkyrka i staden. Många vet nog inte att där Duvanhuset idag ligger fanns en gång en kyrka. Den invigdes nyårsdagen 1894. En lokal, som invigts 1883, förhyrd på fem år hade tidigare använts. Denna lokal var belägen mitt i staden ”inpå Brattbergs gård”. År 1945 brinner kyrksalen, och församlingen var husvill fram till 1946 då nödtorftig reparation utförts efter branden. ”Men svårigheten att få bygga ny kyrka är fortfarande stor. Planerna får lämnas åt framtiden” skrivs i 1968 års hundraårsbok.

 

Metodist 02
Interiör av S:t Johannes kyrksal. Foto Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

Beskrivningen i inventeringen lyder som följer:

Metodistkyrkan (S:t Johannes kyrksal) uppfördes av putsad tegel år 1894. Den tillbyggdes med en mindre flygel 1925 och samtidigt tillkom huvudbyggnadens portal. Kyrkan restaurerades 1955. Stora salen har platt, gulvitt tak och väggar i samma färg. Bröstpanelen målad i gråbrungul färg med grå bottnar. Bänkar i samma färg. Fondprydnaden består av ett förgyllt kors mot blå botten inom ramverk i rödbrunt. Vitmålad talarstol med röda snickeridetaljer. Framför denna ett litet altare med Thorvaldsens ”Kristus” av gips mellan två ljusstakar av silver. Altarrund med vitmålade svarvade stolpar och mörkgrön sammetsklädsel. Armatur av järn troligen tillkommen i samband med ombyggnaden 1925. T.v. om talarstolen skjutdörrar till den i tillbyggnaden belägna lilla salen, samt t.v. om dennas särskilda ingångsdörr ett mindre kök.

I museets inventering nämns alltså inte ett ord om en brand som skulle ha varit så allvarlig att den gjorde församlingen husvill 1945-46. Här krävs mer forskning, om detta kan stämma.

Metodist 03
Fondpartiet i S:t Johannes kyrksal. Foto: Gösta von Schoultz, Värmlands museum 1958.

Agneta Aglert delade i gruppen ”Gamla fotografier från Karlstad” med sig av ett klipp från NWT 1972, som berättar om avskedet från S:t Johannes kyrksal den 2 januari detta år, en dag efter det att 78 år förflutit sedan dess invigning. Pastor Josef Berg, distriktsföreståndare för Metodistkyrkan i södra Sverige predikade. Pastor Gunnar Hallgren, Karlstad, medverkade med en historik. Den gamla kyrkan köptes av kommunen och revs under 1972. På platsen fanns i ca 15 år endast en bilparkering, till dess att Duvanhuset byggdes på denna centrala tomt i staden. Annars hade man haft planer på att modernisera den gamla kyrkan och bygga ut med bättre lokaler för barn- och ungdomsverksamheten. Det fanns tydligen enligt NWT-artikeln allvarliga planer på att bygga en ny metodistkyrka på Herrhagen, med förhoppning om att en ny kyrka skulle vara klar 1974. Till dess flyttade man in i en provisorisk lokal på Sundbergsgatan 18.

Nu blev det aldrig så, utan metodistförsamlingen kom att samsas i domkyrkoförsamlingens nya distriktskyrka Herrhagskyrkan under många år. Metodistförsamlingens verksamhet avslutades i början av 2000-talet.

Väckelsens hus i Kila del 1

Metodismen i Kila

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor, jobba metodiskt alltså – det blev deras öknamn som de sedan tog till sig. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar. Genom pastor Leonard Eriksson som började med predikostunder i hemmen 29 april 1882 kom metodismen till Kila. Till att börja med räknades gruppen av metodister som en utpost till Säffle, men från 1914-15 när Salemskapellet byggdes fick den alltmer självständig prägel. Enligt en artikel i Säffle—Tidnigen från 1944 var pastor Svante Svensson särskilt verksam och nitisk för att bygget skulle bli av. Byggkostnaden var 4000 kr och 1934-35 renoverades det in- och utvändigt och kapellet fick altarrundel. Namnet Salem är hebreiska och betyder frid, jämför ”shalom” och ”salaam”. Här fanns söndagsskola och juniorförening för de lite äldre. 1916 bildades en ungdomsförening. I artikeln från 1944 står vidare att läsa: ”Förr i tiden gick det att samla mycket folk i mötena i Salemskapellet, och den tidens ungdom och även äldre medlemmar följde ofta med sina pastorer till Kila, när de skulle predika där. Då gick man med glatt mod den 7 km långa vägen fram och åter. Det är en lagom och hälsosam promenad även för vår tids käcka ungdom.”

Efter en brand i Torp vintern 1948 bodde Elisabet ”Betty” Pettersson ett drygt år i Salemskapellet i Södra Ed, där det fanns ett rum och kök på bottenvåningen i den södra änden av kapellet. En berättelse från den tiden är, att mitt under en gudstjänst började Elisabets väckarklocka ringa. Klockan var högljudd och kapellets väggar inte så välisolerade, så gudstjänsten fick avbrytas tills klockan blev avstängd. Predikantens son hade varit inne hos henne före gudstjänsten och satt på klockan. På bilden ses Betty utanför kapellet.

Betty Pettersson vid Salemskapellet

Kapellet var beläget i Södra Ed, mittemot vägen in till Rönningen. När vägen skulle breddas revs det, sista gudstjänsten hölls på nyårsdagen 1963. Metodisternas verksamhet fortsatte dock i Kila, från 1949 hade man sommarverksamhet i Metodistgården i Kållerud, även kallad Sven-Petters gård eller Fridhem. Man köpte också mark, tio tunnland, och Kållerud blev plats för läger och söndagsskolefester. 1949 leddes sommarfesten av söndagsskolans föreståndare Bertil Wernberger, flera hundra fanns i publiken vid den lyckade festen enligt en tidningsartikel. Huset finns kvar idag, men såldes av metodistförsamlingen 2005. Frälsningsarmén har rötter inom metodismen och tidigare fanns det en kårlokal i Säffle. Även om man inte hade någon lokal i Kila gjorde man besök i de andras gudstjänstlokaler i Kila.

Kållerud

Metodistgården – foto Bosse Kihlgren

Baptismen i Kila

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850. Baptismen har tanken att dop och församlingsmedlemskap är något man ska ställning till själv och döper därför inte spädbarn. Säffle baptistförsamlings juniorförening, Solstrålen, byggde 1945 sommarhemmet Talldungen vid Sjönsjö i Kållerud i Kila. Byggkostnaden uppgick till 700 kr, och mycket frivilligt arbete lades ner för att huset skulle bli till. Ledare i föreningen var bland annat Gustaf Kåberg, Einar Wiklöv, Irene Svensson och Gunhild Hägglund. Huset är numera sommarstuga och benämns ”Strandliden”.

Talldungen nybyggt               Talldungen – Strandliden foto Bosse Kihlgren

En gren som växte fram ur baptismen är pingströrelsen. Filadelfiaförsamlingen i Säffle fick genom testamente en bondgård i Flatebyn när Maria och Torsten Gård omkom i en bilolycka 1986. På gården hålls tältmöten och andra samlingar främst sommartid, ofta med inriktning på arbetet bland missbrukare genom LP-kontakten.

Flatebyn

Flatebyn

Vid Kungskullen i Säffle

I afton har den ene av denna sidas upphovsmän haft föredrag om ”Säffles talrika frikyrkolokaler” på Silvénska villan i Säffle. Den andre önskade: ”Eja, vore jag där”, men fick nöja sig med att stötta på avstånd.

Men då finns det god anledning att presentera Gösta von Schoultz bilder från två frikyrkor i Säffle, som han säkerligen kunde fotografera vid ett och samma tillfälle i oktober 1957 eftersom de låg ett stenkast från varandra vid Kungskullen i Säffle.

Missionshuset – för tydlighets skull fanns texten MISSIONSHUS ovanför dörren – invigdes 1878 (inte 1872 som von Schoultz skrev i sin inventering). Det ”utgöres av en timrad byggnad, utvändigt klädd med pärlspåntpanel samt plåttak. Den inrymmer en stor församlingssal samt kök och kammare jämte vaktmästarbostad ovanför de senare. Salen, som har stora dimensioner, har brädgolv, hög bröstpanel, pappspända väggar, målade i gulvitt, tredelat tak samt gröna bänkar. Podiet är målat i gröngrått och där framför har placerats ett litet altarbord i vitt och guld. Fondmålningen är utförd 1909 [skall vara 1905] av Otto Hesselbom och har till motiv ”Herre, blif när oss. Luc. 24:29″. Vid podiets baksida finns ett särskilt konstruerad bänk för sångkören, som kunde dels sitta på den, dels använda den som trappa i olika plan, när den framförde sångerna”.

Missionshus Säffle 2

Missionshuset hade vid denna tid bara drygt tre år kvar, innan det revs under 1960. Sista mötet ägde rum 22 november 1959. Söndagen efter invigdes den nya Missionskyrkan (numera Centrumkyrkan) vid Bryggerigatan. Så här såg det ut då. Fotograf var Lars-Gunnar Olsson.

Gösta von Schoultz behövde bara gå några få steg för att bese S:T JOHANNES METODISTKYRKA, som det också stod att läsa utanför den kyrkans dörr. Sven-Erik Dahlström har bidragit med en artikel om när metodismen kom till Säffle.

Så här skrev landsantikvarie von Schoultz 1957: Denna kyrka är byggd 1880 efter ritningar av församlingens dåvarande pastor Johannes Wiel och renoverad 1915-16, varvid tornet samt lilla salen och köket tillkommo. Byggnaden är timrad, försedd med vitmålad pärlspåntpanel samt plåttak. Stora salen har brädgolv, brunmålad bröstpanel och dörrar och bänkar i samma färg, gulvita väggar samt vitt tak, altarringen är målad i vitt och guld. Altarmålningen, med Korsets väg till härligheten som motiv, är utförd av Asta Nordli 1914. Under läktaren låg tidigare kök samt koksupplag.

Metodistförsamlingen i Säffle upplöstes 2007, medlemmarna anslöt sig till Centrumkyrkan och kyrkobyggnaden såldes till Hotel Royal där den nu används som konferenslokal.

När metodismen kom till Säffle

Idag kan vi presentera ett gästinlägg på vår sida. Skribent är Sven-Erik Dahlström, mångårig reporter och chefredaktör för Säffle-Tidningen. Varmt tack för ditt bidrag, Sven-Erik! Vi publicerar gärna artiklar som kan passa in under vår rubrik ”Väckelsens Värmland”.

Året var 1877. Till Säffle kom en ung man resande. Han var 25 år och hette Mauritz E Karlsson. Han kom med ångbåt. Det var det bästa sättet att resa till Säffle på vid den tiden. Järnvägen skulle inte invigas förrän två år senare och vägarna var dåliga.

Säffle var en anspråkslös tätort med bara några hundratal invånare. Köping skulle inte Säffle kallas förrän 1882 och Billeruds fabrik blev verklighet först 1883.

Ändå kom Mauritz E Karlsson till Säffle för att stanna kvar, åtminstone tills vidare. Det var ytterst nära att det hade blivit en mycket kort vistelse i Säffle.

Men låt oss gå ytterligare några år tillbaka i tiden. 1867 bytte Säffle gård – eller Säffle herrgård som man ibland säger – ägare. Gården köptes av patron Wiel, som kom från Fredrikshald i Norge. I dag heter staden som bekant Halden.

Säffle gård omfattade den gången en stor del av marken norrut på västra sidan av älven. En del hade Seffle Kanalbolag fått köpa tidigare, men det skulle dröja flera decennier innan köpingen köpte marken.

Att patron Wiel blev ägare av denna stora markareal skulle få betydelse för åtminstone ett par frikyrkliga församlingar, som så småningom bildades i Säffle.

Med patron Wiel kom också några döttrar till denne och sonen Johannes. Dessa skulle också komma att spela en roll inom Säffles religiösa liv.

Johannes Wiel
Johannes Wiel

Johannes var född 1856. Han var med andra ord 11 år när familjen flyttade till Säffle. Han studerade med tiden till ingenjör och fick efter avlagd examen anställning som ingenjör vid ett järnvägsbygge. Han blev inte kvar i det yrket särskilt länge. Han upplevde frälsning och anslöt sig till metodistkyrkan. Förmodligen spelade hans systrar en roll i detta sammanhang. De hade redan i Norge blivit metodister och när de kom till Säffle började de hålla små möten, ordna söndagsskola med mera.

Johannes valde att överge sitt ingenjörsjobb och söka in vid metodisternas teologiska skola i Stockholm. Det var inget självklart beslut. Han har själv beskrivit hur han förde en inre kamp med sig själv, men till sist fick ge upp för det kall som han kände.

När han kom hem efter att även ha avlagt examen vid den teologiska skolan hyrde han en lokal i Säffle, naturligtvis i syfte att där kunna starta verksamhet. Själv blev han emellertid anmodad att flytta till Avesta för att där ta hand om en metodistförsamling.

Tillsammans med sina systrar började dock Johannes Wiel att planera för att få en predikant placerad i Säffle. Sex decennier senare skulle han berätta om detta i en bok med titeln ”På begge sider av kjölen”. Den utgavs i Norge 1937 när Wiel var 81 år. I boken skildrar Wiel detaljrikt hur det gick till när Säffle fick en metodistförsamling. Bland annat var det ett krav att man kunde garantera en årslön till en predikant för att en sådan skulle kunna placeras i Säffle. De citat som här återges ur boken är från norska originalet översatta till svenska.

– Vi syskon gjorde våra beräkningar och ansåg att vi, genom att be våra vänner och bekanta, skulle kunna samla ihop sexhundra kronor. Efter denna kalkyl skickade vi ett brev till distriktsföreståndaren, i vilket vi framförde tanken, att om en metodistpredikant anställdes i Säffle så skulle vi kunna ge honom sexhundra kronor första året. Dock måste ett erbjudande om predikant komma som en förfrågan om vi kunde lova sexhundra kronor det första året.

Till Säffle kom som svar ett telegram med denna lydelse: ”Kan vännerna i Säffle bidra med sex hundra kronor så kommer strax en predikant.”

När telegrammet kom blev patron Wiel misstänksam och undrade vad telegrammet innehöll. Johannes gav fadern telegrammet och lät honom läsa.

– Jaså, vad tänker du svara på det? undrade han.

– Jag får väl svara nej, svarade Johannes.

Precis när Johannes hade satt sig för att formulera ett telegram som svar som kom hans far in i rummet.

– Du kan inte telegrafera. Gå bort så skall jag göra det.

Patron Wiel skickade detta telegram: ”Mina barn tillåtes icke binda sig för något underhåll till predikant.”

Nästa dags eftermiddag kom oväntat en av Johannes Wiels kamrater från predikantskolan in genom dörren på Säffle gård. Det var Mauritz E Karlsson.

– Varför kommer du hit? undrade en förvånad Johannes.

– Distriktsföreståndaren har skickat mig hit för att börja arbeta för vår kyrka.

Nu var goda råd dyra. Johannes visste ju vad hans far hade svarat. Han berättade för sin far att en av vännerna från Stockholm hade kommit till Säffle. Han hade kommit med ångbåt och bagaget stod kvar ombord.

– Gå ned till stallpojken och hämta häst och vagn, sade fadern.

Innan de skulle äta kvällsmat sade Johannes till sin vän att han hade en idé.

– Min far är mycket musikalisk. Så snart vi har ätit skall du utan anmodan sätta dig vid pianot och spela det bästa du kan. Vinner du min far med din musik så blir du kvar här. Om inte så måste du resa i morgon.

Han gjorde som Johannes hade uppmanat honom och han hade inte spelat länge förrän patron Wiel gick bort till pianot och följde musiken med största intresse.

– Ni spelar alldeles utmärkt. Vad är ni för något?

– Jo, jag är metodistpredikant.

– Var har ni er anställning?

– Här i Säffle.

– Vi gick tigande till sängs, berättar Johannes Wiel i sin bok.

Nästa morgon kom fadern in till Johannes.

– Nu förstår jag, detta är den predikanten som skulle komma om sexhundra kronor kunde anskaffas. När han nu trots allt har kommit så gå ner och be stallpojken komma upp med häst och vagn så får vi åka till Säffle och se på lokalen som du har hyrt som kyrka.

Lokalen bestod av tre rum, varav två hade gjorts till sal med bänkar och predikstol. Det tredje stod tomt.

– Så detta är kyrkan och i det tomma rummet skall prästen bo?

– Ja, det var tanken, svarade Johannes.

Patron Wiel vände sig till predikanten.

– Hör nu, i eftermiddag skall vi möblera detta rum för er. Mjölk, grädde, smör och ost kan ni få från mitt mejeri. Kaffe kokar ni själv och bröd kan ni köpa. Middag kan ni gå hem till oss och äta.

Sedan vände han sig till Johannes.

– Din vän ser luggsliten ut. Be skräddaren sy en fin svart kostym till honom. Be samtidigt skomakare Olsson att sy ett par nya kängor åt honom.

När de kommit tillbaka till gården vände han sig till döttrarna.

– Undersök om prästen har några underkläder. Annars får ny sy några till honom.

Sextio år senare skrev Johannes Wiel, att allt detta blev resultatet av ett musikstycke och att det var början till Säffle metodistförsamling.

Om Mauritz E Karlsson vet vi egentligen inte så mycket. Han blev inte kvar i Säffle någon längre tid. Han blev förflyttad till annan församling samtidigt som Johannes Wiel blev anställd som predikant i Säffle. Mauritz E Karlsson flyttade många gånger åren som följde. Han skall ha tjänstgjort i Grebbestad, Strömstad, Sandviken, Lund, Landskrona, Linköping och Västervik innan han 1884 emigrerade till Amerika. Där avlade han en Master of Arts-examen. Dessvärren gick han bort relativt ung. Han var bara 43 år när han avled i USA.

I Säffle tog sig Johannes Wiel an arbetet med att bygga upp en metodistförsamling. Det ledde också till att han bestämde sig för att utträda ur svenska kyrkan. Det var inget tvång. Man kunde vara metodist och ändå stå kvar som medlem i svenska kyrkan, men Johannes Wiel ville – som han själv uttrycker det – organisera en församling som stod på egna ben.

I sin bok berättar han mycket ingående hur detta gick till. Man skall ha i minnet att det hann gå sextio år mellan händelsen och nedtecknandet av denna. Man bör med andra ord vara försiktigt med att betrakta de återgivna citaten som ordagranna, men samtidigt måste det ha varit ett mycket viktigt ögonblick för Johannes Wiel – en sådan händelse som djupare än de flesta andra etsar sig fast i minnet.

Enligt Wiel skulle han till statskyrkans präst översända en förteckning över alla som önskade utträde. På dagen två månader senare skulle samtliga – i detta fall blev det tjugo personer – infinna sig hos kyrkoherden för att personligen förklara att de önskade utträda ur statskyrkan och i stället ansluta sig till metodistkyrkan.

Johannes Wiel skriver:

– Då detta var något särskilt intressant hade kyrkoherden sänt bud till herrskapsfolk runt omkring att de kunde få vara närvarande och lyssna på det som skulle äga rum när tjugo personer skulle utträda ur den svenska kyrkan. Alla dessa inbjudna var placerade i ett sidorum intill prästens kontor, till vilket dörren stod på glänt, så att de, utan att ses, kunde följa förhandlingarnas gång. Vid ankomsten med min lilla hjord blev jag vänligt bemött av den gamle prästen.

Kyrkoherden var med all sannolikhet Mattias Leonard Wikland, som var kyrkoherde i By 1855-1881. Uttrycket ”den gamle prästen” har också sin förklaring. Wikland var vid det aktuella tillfället 78 år.

Johannes Wiel fick slå sig ned mitt emot kyrkoherden. De övriga tjugo satt på stolar runt i rummet. Wikland framhöll att det är mycket sorgligt när man vill utträda ur den evangelisk-lutherska kyrkan, men att det ändå kan gå an när man ansluter sig till metodistkyrkan eftersom det var det samfund som kunde anses stå svenska kyrkan närmast. Efter att ha belyst vad som skiljde mellan svenska kyrkan och metodismen övergick kyrkoherde Wikland till namnuppropet. En efter en fick de uttrycka sin önskan. Därefter vände sig kyrkoherden till Wiel, som han för övrigt tidigare hade konfirmerat.

– Jag kan förbjuda Johannes att predika.

– Det kan ju farbror gärna försöka, men jag kommer nog att predika i alla fall.

– Ja, sade den gamle, det lönar sig väl inte och då låter jag det vara.

– Ja farbror, det är nog det bästa.

De skiljdes som vänner och den lilla metodistförsamlingen var lagligen organiserad.

I en jubileumsskrift från 1947 skriver pastor Erik Östman att församlingen i Säffle fick legaliseringshandlingen daterad 20 juni 1879. Östman kom för övrigt att gå motsatt väg jämfört med Wiel och hans vänner. Östman blev med tiden präst i svenska kyrkan.

Församlingen i Säffle fick snart förgreningar till bland annat Bengtsfors, Tösse, Fröskog, Hillringsberg, Kila och Karlanda. I Hillringsberg bodde fröknarna Holst, som var kusiner till Johannes Wiel och som också var medlemmar i församlingen i Säffle. De ville att Johannes skulle predika i Hillringsberg. Han gick till skolläraren och bad att få hålla ett möte i skolan. Skolläraren var helt avvisande. Emellertid skulle han själv hålla ett möte just den kvällen. Johannes gick dit med sina kusiner.

När skolläraren hade avslutat sitt möte vände han sig på nytt till församlingen och varnade dem för fröknarna Holst.

– Ni bör akta er för dem. Det är farliga människor.

När allt var över reste sig Johannes Wiel och tillkännagav att han nästa kväll skulle predika utanför skolhuset på landsvägen.

– Då kom skolläraren bort till mig och frågade i en insmickrande ton: ”Vad var det bror sa?” Jag upprepade vad jag hade sagt. Skolläraren gick alldeles intill mig och sa högt samtidigt som han lade sin arm om mig: ”Jag älskar dig oändligt mycket!” Därefter viskade han i mitt öra: ”Men res i morgon härifrån och predika inte här.”

Det löste sig ändå för Johannes Wiel. Brukets disponent erbjöd honom en trerumslägenhet där han predikade och det blev början till metodistförsamlingen i Hillringsberg.

På väg hem från Hillringsberg hade han lovat att predika vid Stömne bruk.

– När jag kom dit kom mannen som jag skulle hålla mötet hos och bad mig att inte predika. Detta eftersom brukspatronen hade låtit uppläsa från kyrkan, att om någon som bodde på brukets egendom tillät en metodistpredikant att tala i sitt hus skulle vederbörande böta 200 kronor.

Det var en enorm summa på den tiden.

Wiel begav sig till brukspatronen, men insåg snart att förbudet att predika i någons hus inte var förhandlingsbart.

Den mannens hus, där det var tänkt att mötet skulle hållas, låg vid landsvägen. Den kvällen kunde man se Johannes Wiel stå på en stol med en lykta på allmänna landsvägen. Inne i huset satt hela församlingen – med öppna fönster.

Och inte bröt man mot bruksdisponentens förbud heller. Wiel var ju aldrig inne i huset.

I Säffle höll man tidigt sina möten i en lokal i en villa vid Säffle-allén – nuvarande Olof Trätäljagatan. Huset ägdes av patron Wiel. I augusti 1880 stod emellertid ett nytt kapell färdigt. Johannes Wiel hade själv gjort ritningarna och varit eldsjälen bakom bygget. Från början var det ett kapell utan torn. Det påbyggdes först 1915-1916.

Kapellet utan torn
Metodistkyrkan utan torn 1915. Foto: Ludvig Åberg.

Det finns ett fotografi, taget av fotograf Ludvig Åberg, som visar kapellet innan det fick sitt torn. Fotot är lätt att datera. Bilden är tagen från vattentornet som byggdes 1914 och togs i drift i början av 1915. Kapellet började byggas om 1915 och stod färdigt – med torn – 1916. Däremellan tog Åberg sin bild.

Att S:t Johanneskyrkan – den hette så när den fortfarande användes som kyrka – ligger där den ligger har ett direkt samband med Säffle gårds markinnehav. Patron Wiel hade ett finger med och var den som upplät mark för kapellbygget.

Historien om metodistförsamlingens tillkomst i Säffle visar hur en enda familj flyttning till Säffle kom att få stor betydelse för väckelsen inte bara i Säffle utan indirekt också i delar av Dalsland och västra Värmland.

Det som har förändrats på senare år är förstås att kyrkan har fått en ny roll. Församlingen krympte och det blev i längden omöjligt att finansiera underhåll och lön till pastor. De kvarvarande medlemmarna anslöt sig till Equmeniakyrkan med Centrumkyrkan som lokal i Säffle. S:t Johanneskyrkan köptes 2008 av Tomas Pettersson för att bli en del av det angränsande hotellet med inriktning på konferenser och liknande.

Kapellet 2017 a
S:t Johanneskyrkan eller som den idag kallas Kapellet 2017. Foto: Sven-Erik Dahlström.

Men hade inte Mauritz E Karlsson för snart ett och ett halvt sekel sedan spelat piano på Säffle herrgård så hade det kanske aldrig blivit någon metodistkyrka överhuvudtaget.

Sven-Erik Dahlström

 

Före husen fanns rörelserna

När vi räknat över antalet missionshus, kapell, missionskyrkor, pingstkyrkor, sommarhem, ja alla väckelsens hus i Värmland har vi funnit 582 hus. Alla har inte funnits samtidigt, ibland har de ersatt ett tidigare, men å andra sidan har vi inte hittat alla än.

vackelsens-lokaler

Idag är det ofta husen som påminner om väckelserörelsens utbredning i Värmland, såvida de inte försvunnit, men husen var inte början utan de blev resultatet av vad som rörde sig bland folket. Ibland har mer spektakulära fenomen lyfts fram som förelöpare till väckelsen, det har handlat om roparerörelser, sovare, syner och predikaresjuka. Rötterna är dock både djupare och bredare än så. 1700-talet innehöll ett efterspel till den stränga lutherska ortodoxin under 1600-talet. Här lyftes upplysningstankar och ifrågasättande av de rådande lärorna, men också alternativ till kyrkans gudstjänstliv. Pietisterna, de fromma, eftersträvade ett personligt gudsförhållande och ett innerligt andligt liv. Dessa rörelser möttes under åren 1726-1858 av restriktioner i form av konventikelplakatet, som till vissa delar fanns kvar efter 1858.

Det var tillåtet att ha andakter med husfolket på gården, men konventiklar, möten, där folk samlades utan präst var inte tillåtna och de som ordnade sådana kunde bestraffas.

Nyevangelismen

Till grundförutsättningarna för läsarna, som medlemmarna i väckelsen kallades hörde tillgången till biblar. Under 1800-talet var flera bibelssällskap var verksamma för att sprida biblar, inte minst i Karlstads stift. Detta tillsammans med ett ökande intresse för mission kom att karakterisera denna väckelse. En stor missionsinspiratör som verkade i hela Sverige var Peter Fjellstedt från Sillerud. Han prästvigdes och reste först ut som missionär i Indien och Osmanska riket, men avbröt på grund av hälskoskäl. Han kom istället att få stort inflytande på missionsarbete i Sverige, inte minst för kolportörernas verksamhet. Kolportörens ursprungliga uppgift var att sprida kristna böcker och tidskrifter, men kom på flera håll också att hålla möten vilket då var i strid med konventikelplakatet. Från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) fick en del kolportörer intyg för sin verksamhet och bland dessa kan i Värmland nämnas Johannes Andersson (Fjellstedts-Johannes) och C.J. Nyvall som senare blev ledande inom Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet. En kvinnlig pionjär var Nelly Hall från Helgelseförbundet som bland annat var verksam med mötesverksamhet på Hammarö och i Stavnäs.

Denna rörelse, den nyevangeliska, var från början inomkyrklig. Vissa präster motarbetade den som i fallet Anders Lignell i Kila, vars kamp med Johannes Andersson förtjänar en egen beskrivning. Andra präster var positivt inställda till väckelsen och folk vandrade att höra deras predikningar. När sedan en del stor del av väckelsen i Värmland fortsatte utanför Svenska kyrkan ställdes dessa präster inför dilemmat att välja mellan kyrkan och de nya rörelserna. En präst som tog steget och blev frikyrkoman var Andreas Fernholm, för övrigt svärson till Anders Lignell och betydelsefull vän till Ferdinand Fröding, Gustaf Frödings far. Fernholm var verksam både inom Baptistsamfundet och Missionsförbundet bland annat som vid missionskolan i Kristinehamn.

Missionsförbundet

1865 grundas Värmlands Ansgariiförening (VA) av missionsföreningar runt om i Värmland.  Förutom föreningar i Värmland fanns också missionsföreningar i runt om i Dalsland, Vänersborg, Bohuslän och Gullspång som hörde till. VA blev ansluten till EFS och var med om att 1866 skicka missionärer till nuvarande Eritrea. Carl-Olof Rosenius var den tongivande inspiratören inom EFS. P. P. Waldenström blev hans efterträdare som redaktör för den mycket lästa tidskriften Pietisten. 1876 skrev Waldenström i Pietisten om synen på försoningen mellan Gud och människa. Med utgångspunkterna ”Var står det skrivet?” och ”Vad står det skrivet?” presenterar han en försoningslära och en gudsbild som skilde sig från tidigare förkunnelser och som kom att uppröra många inom EFS. Den så kallade ”försoningsstriden” tillsammans med synen på fria församlingar och egna nattvardsfirande i dessa ledde fram till bildandet av Svenska Missionsförbundet (SMF). Många framförde att nattvarden inte skulle vara en social plikt utan firas i de verkligt troendes gemenskap och församlingarna skulle vara fristående från statskyrkan. Missionärer skulle inte behöva bekänna sig till Augsburgska bekännelsen längre, om man till exempel delade den syn på försoningen som Waldenström stod för. Waldenström var ej med vid själva bildandet av SMF, men blev tillsammans med E.J. Ekman dominerande under dess första period. VA anslöt sig 1879 till SMF tillsammans med största delen av missionsföreningarna.Värmland och Dalsland utgjorde 1871 fram till 1997 gemensamt distrikt, då också Örebro län länkades med.

En plats för många läger inom Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) var tidigare Ungdomsgården Fryken i Västra Ämtervik. 1968 blev Vägsjöfors Herrgård inköpt som distriktsgård och senare tillkom scoutlägergården Ladtjärnstorp där scouter, konfirmander och ungdomar samlas till lägerveckor, framför allt sommartid.

cirkel

EFS

I Fryksdalen fick norska predikanter som Johannes Johansen, Oler Guttormsen och Erik Slätmoen stort inflytande på den del av väckelsen som stannade inom Svenska kyrkan och höll fast vid kyrkans bekännelseskrifter – i motsats till Svenska Missionsförbundets församlingar.

De föreningar som blev kvar inom EFS bildade 1882 Lutherska kretsföreningen, med föreningar i trakterna kring Arvika och Säffle samt i Fryksdalen, Klarälvsdalen och Kristinehamn. För EFS i Värmland har Sandvikengården i Edane fått mycket stor betydelse. Sandviken testamenterades till EFS och har sedan 1931 fungerat som lägergård, inte minst för många konfirmandläger.

BV

Ytterligare splittring blev resultatet av en debatt kring bibelsyn där EFS missionsdirektor Adolf Kolmodin kritiserades för att närma sig den historisk-kritiska bibelforskningen för mycket. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) kom 1911 att samla en del som stod för en mer konservativ syn på Bibeln. I Värmland fick BV representation i Fryksdalen och i Säfflebygden. Idag är namnet Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna vänner och i Värmland finns de idag i Östmark.

Metodistkyrkan

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869 varifrån metodismen spreds vidare till bland annat Degerfors, Karlskoga och Björneborg. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar.

Frälsningsarmén (FA)

William Booth, med rötter inom metodismen i England, grundade 1865 ”Den kristna missionen för Öst-London”, vilken 1878 fick namnet Salvation Army. Till Sverige kom Frälsningsarmén 1882. Utmärkande för Frälsningsarméns etableringar i Värmland är att det är kvinnliga pionjärer som ”öppnar eld” på nya platser när 16 kårer etableras under åren 1887-1915. I Sysslebäck 1899 är det kapten Augusta Jonson och löjtnant Hildur Högberg som håller det första mötet i Hole missionshus. Från början har man där ingen bestämd lokal eller bostad och kårens första namn blir därför ”Värmlands bykrig”.  I Kristinehamn öppnas kåren 1888 av kapten Hilda Larsson och kadetterna Ellen Blomkvist och Ingeborg Nygren. 1896 uppförs kårens lokal i medeltidsstil med runt krenelerat torn och kallas därför för ”Borgen”. Kristinehamn är tillsammans med Arvika de två platser där Frälsningsarmén finns representerad i Värmland idag.

Svenska Baptistsamfundet

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850.

1858 grundas de två första baptistförsamlingarna i Värmland i Övre Ullerud och Östra Fågelvik, sedan följer ett fyrtiotal församlingsbildningar fram till sekelskiftet och ytterligare ett tjugotal under 1900-talet. Baptismens framväxt noteras i landshövdingeberättelsen 1886-90: ”Baptister och baptistiskt sinnade lära å några orter vara rätt talrika och vålla mycket obehag inom de församlingar, der de uppehålla sig”. Församlingar grundas såväl i städerna som på landsorten och bland de första kolportörerna finns H. C. Segerblom, utsänd av Stockholms missionsförening i slutet av 1850-talet. Segerblom fick kyrkorådsförbud av kyrkorådet i Östra Fågelvik 1859 för sin verksamhet och blev stämd inför häradsrätten. Olof Jansson och Jan Gustaf Olsson från Nyed fick böta 50 kronor vardera för att de upplåtit rum för möte med Segerblom. Hans verksamhet sågs som splittrande, ett förakt för allmänna gudstjänsten och hans undervisning av barn undergrävde Lutherska kyrkans lära och tro. E.M. Nilsson var en annan av pionjärerna och han var med vid tillkomsten av det första baptistkapellet, Acksjöns kapell, som byggdes 1874 i Nyed. Bakgrunden var att man ville samlas till julotta och sökte låna skolhuset, men prosten och kyrkvärdarna var emot. Mötet blev av ändå, en del fick stå utanför de öppna fönstren för att ta del av gudstjänsten. Efter mötet träffar Nilsson en av bönderna, Bond-Jonte som sa:

”Det är förfärligt att de ska stänga skolhuset för sånt där. Om ungdomen ställt till supkalas, så hade ingen sagt något om det. Men hör, ni gubbar, ni kan bygga ett hus på andra sidan vägen här”. Så påbörjas en insamling på orten och ekonomiskt stöd kommer från Stockholm så kapellet blir av.

Arnäsgården i Deje var fram till försäljning bland annat lägergård för scoutverksamheten inom baptisternas ungdomsförbund Svenska Baptisternas Ungdomsförbund.

Equmeniakyrkan

Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan bildade 2011 ett gemensamt samfund, som efter beslut på kyrkokonferensen i Karlstad 2013 fick namnet Equmeniakyrkan. Samfundens ungdomsorganisationer hade redan 2007 gått samman och kallar sig Equmenia och är idag Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation. Equmeniakyrkan har idag 55 församlingar i Värmland och dessa hör till Region Svealand.

Örebromissionen – Helgelseförbundet – Evangeliska Frikyrkan

Bland församlingarna i Baptistsamfundet kom Örebro missionsförening under ledning av John Ongman att inta en allt självständigare roll gentemot samfundsledningen. Vid Örebro missionsskola kunde både kvinnor och män utbildas och man skickade ut egna evangelister, bland annat till församlingar i Värmland. Från det som kom att kallas Örebromissionen sändes också missionärer utomlands och man var mer öppen för den framväxande pingstväckelsen. Detta ledde till att Svenska Baptistsamfundet splittrades och i Värmland följde några församlingar och grupper med till Örebomissionen (ÖM). Ett exempel på detta är Saronförsamlingen i Karlstad som bildades 1938 av medlemmar från Karlstads baptistförsamling. Saronförsamlingen byggde senare Korskyrkan och hade som utpost bland andra Värmlands Dalby Sarongrupp. Saron blev också beteckningen på gemenskaper i Arvika, Karlskoga, Kristinehamn och Lesjöfors. Örebromissionen gick 1997 tillsammans med Helgelsförbundet/Fribaptisterna under namnet Evangeliska Frikyrkan (EFK). Helgelseförbundets hjärta, Torpkonferenserna utanför Kumla, har arrangerats sedan 1887 och i Värmland har de haft verksamhet i Norra Finnskoga, Norra Råda och Sunne.

Pingströrelsen

Arvika nämns som en av de orter där ”pingstelden” tändes i Sverige 1907, närmast då från Kristiania i Norge. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillhörde Svenska Baptistsamfundet, men blev under sin dynamiske föreståndare Lewi Pethrus den ledande församlingen inom Pingströrelsen. Från 1918 börjar det bildas pingstförsamlingar i Värmland och fortsätter så in på 1920- och 30-talen. Moderförsamlingar bedriver verksamhet på utposter som kan bilda egna församlingar som i fallet med Kristinehamn och Filadefia i Storfors. I Värmland går också en del baptistförsamlingar över till att bli pingstförsamlingar, detta händer med Gunnarskog, Skattkärr – Östra Fågelvik och Karlstads andra baptistförsamling men i Slottsbron är det missionsförsamlingen som byter. På andra orter är det enskilda eller grupper av medlemmar i andra församlingar som blir pingstvänner. Det är framför allt i städer och på orter i storlek som Deje, Ekshärad och Koppom som pingstförsamlingar etableras, och i mindre utsträckning på landsbygden. Påfallande många tar med Filadelfia i sina namn, till exempel Filadelfia i Skråckarberget eller Filadelfiaförsamlingen Töcksfors. Drygt 40 pingstförsamlingar kom att grundas i Värmland, cirka hälften finns kvar idag.

Övriga rörelser

Adventismen i Värmland har också haft några församlingar i Värmland vilket beskrivs i annan artikel i denna tidskrift.  Svenska Frälsningsarmén bildades som en utbrytning ur den större, internationella Frälsningsarmén, man önskade mer likna övriga frikyrkor med mindre centralstyrning. I Värmland hade de kortvarig verksamhet i Karlstad och Kristinehamn.

Katolska kyrkan har idag två församlingar i Värmland, i Karlstad och i Karlskoga. Båda dessa har gamla frikyrkolokaler som kyrka. I Karlstad tog man över Tabernaklet från baptistförsamlingen som gick samman med missionsförsamlingen till Tingvallakyrkan. I Karlskoga är den tidigvarande metodistkyrkan nu hem för S:t Görans församling. Fristående församlingar har också funnits under olika perioder, ett av dem, International Mission Church, har sin verksamhet i Karlstad på Drottninggatan där den katolska församlingen var tidigare. Det första baptistkapellet i Värmland, Acksjöns kapell, är nu flyttat till Mariebergsskogen i Karlstad. Bland de som använder det finns Vännernas samfund också kända som kväkarna.

Relationen till andra folkrörelser

Mycket finns att nämna om relationerna mellan de tre första klassiska folkrörelserna i Sverige och här ska bara nämnas några exempel. Tage Erlander hade genom sin far koppling till väckelserörelsen. Han berättar i sina memoarer att när Hjalmar Branting besökte Värmland 1907 fick man inte tag i någon lokal i Munkfors eller Ransäter där han kunde tala. Den som ordnade så att Branting fick tala i Missionskyrkan i Munkfors var den frisinnade och frikyrklige riksdagsmannen A. H. Göthberg, vilket denne fick kritik för. Erlander menar att Göthberg säkert var rädd att Branting skulle förföra åhörarna, men att han gjorde den modiga handlingen av hänsyn till yttrandefriheten, en slags värmländsk Voltaire om man så vill – i alla fall i den situationen.

De frikyrkliga blev i stor utsträckning nykterister och i en del fall delade man också hus, ordenslokaler kunde övergå till att bli missionshus Vissa missionsföreningar redovisar att de hade ett ”halvt” missionshus, då kunde det vara delat med en blåbandsförening eller en annan församling. Mycket mer finns att säga om dessa andra folkrörelsers lokaler, men det får bli en annan historia.