Från Sterserudstorp 1879 till Sörbro 1979

Bro har gått från att vara en herrgårdsdominerad socken med stora lantbruksegendomar, till en bygd med ett litet villa- och industrisamhälle som växt fram kring järnvägsstationen Värmlands Bro, som öppnade med Bergslagsbanan 1879. Naturligtvis finns det en del lantbruk kvar, men antalet arbetstillfällen är ju inte längre så många i denna samhällssektor.

Idag skriver de flesta namnet på tätorten som Värmlandsbro och det är inte alla som är medvetna om att epitetet ”Värmlands” bara kom till för att särskilja platsen från andra socknar med namnet, i Bohuslän, Uppland, Gotland och Västmanland.

När missionsvännerna i Bro skulle bygga sitt missionshus på slutet av 1870-talet så fanns alltså inte dagens Värmlandsbro (och Brotorp, som SCB räknar som en separat tätort). Istället bodde folket mer utspridda i socknen, och Sterserudstorp i socknens östra del var en minst lika central plats som i kyrkans närhet. Tidigare hade Broborna varit delaktiga i Näs missionsförening.

När det gäller missionshuset i Sterserudstorp finns ett tydligt invigningsdatum angivet i flera äldre tidningsartiklar: den 4 september 1879. Nu anger min historiska kalender att detta var en torsdag, så det kanske har blivit fel på vägen. Från detta år räknade också Bro kristna friförsamling eller missionsförening sin tillkomst. Namnet ändrades här, som på andra håll, på 1930-talet till Bro missionsförsamling.

De som stod i ledningen för missionshusbygget var Lars Fredrik Jansson och Johannes Jansson, båda hemmahörande i Sterserudstorp. Förste ordföranden blev banvakten E. J. Eriksson.

Söndagsskola fanns redan när missionshuset byggdes. Förutom vanliga möten så bildades snart en syförening och med tiden också en jungfruförening, som senare blev en integrerad ungdomsförening.

1905 mottogs en fondmålning gjord av Erik Lundahl med motivet Jesus i Getsemane.

Medlemsantalet var 1900 65, 1910 40, 1920 32, 1930 45, 1940 37, 1950 och 1960 30, 1970 och 1980 32 personer.

Folkskolläraren Holm bildade en sångkör som en tid sjöng i olika sammanhang, 1919 bildades en musikförening som länge leddes av David Lindstedt. Senare vidgades denna till att omfatta även grannförsamlingarna på Värmlandsnäs, när man började samarbeta om en gemensam anställd pastor. Enligt Svenska Missionsförbundets matriklar skedde detta 1935.

Från 1968 bedrevs ungdomsarbetet helt och hållet gemensamt genom SMU Värmlandsnäs. 1974 startades scoutarbete.

Pastor Gunnar Malmsten påbörjade på 1960-talet att samla in pengar för att bygga en ny missionskyrka i Värmlandsbro. Då hände inte så mycket, men i mitten av 1970-talet började önskan att bygga nytt växa sig starkare. En tomt invid Sörbro gård skänktes av Säffle kommun. Bygget beviljades bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen och den 30 september 1978 kunde församlingsmedlemmen Isidor Martinsson ta det första spadtaget.

Den nya kyrkan fick namnet Sörbrokyrkan. Helgen den 7-9 september 1979 blev en festlig invigningshelg. På fredagskvällen samlades för sista gången i Sterserudstorp för en ”minnenas kväll”. På lördagskvällen var det samkväm för församlingen och inbjudna gäster och söndagen den 9 september invigdes kyrkan av missionssekreterare Rune Roxström och distriktsföreståndare Bertil Nordenstig. Pastor Mats Hamnebo medverkade också.

Sterserudstorps missionshus står kvar som byggnad, men är inte så lätt att känna igen idag. Idag är missionshuset inklädd med plåt och fungerar som garage och verkstad. Sörbrokyrkan har funnits i mer än 40 år och är sedan 1981 centrum för en gemensam församling, numera kallad Equmeniakyrkan Värmlandsnäs.

Carl-Johan Ivarsson

Interiör från Sterserudstorps missionshus, 1960-talet. Foto: Kjell Martinsson

Unga medverkande i Sterserudstorps missionshus på finalmötet 1979. Med gitarrer Kjell-Arne Lindvall och Carl Johan Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Invigning i Sörbrokyrkan 1979. Foto: Kjell Martinsson

Bröderna Gustaf och Sven Kvaldén sjunger i Sörbrokyrkan 1979. Ackompanjeras på fiol av Carl Johan Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Isidor Martinsson tar första spadtaget till Sörbrokyrkan i september 1978. På bilden även pastor Mats Hamnebo och församlingens ordförande Gustaf Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson.

”För själva landsbygden i Huggenäs kan inte lokalen ligga lämpligare”

Året är 1961, och Nils Gård, lantbrukare i Tolerud och ordförande i Huggenäs missionsförsamling har som alla andra församlingsordföranden (eller pastorer) i Svenska Missionsförbundets församlingar i Värmland fått uppdrag att besvara enkäten i Värmlands Ansgariiförenings inventering av landskapets missionshus.

Nils Gård kan notera, att missionshuset i hemmanet Södra Hög befinner sig i bra skick, att det byggdes redan 1884 men genomgick en större renovering så sent som 1955. Missionshuset, som dock alltid kallats för Huggenäs missionshus, ligger mitt i socknen, ”gamla Huggenäs kommun” som han skriver. Det fanns 28 medlemmar, och Huggenäs tillhörde Norra Näsets missionskrets tillsammans med grannförsamlingarna, där Tilderud än så länge var ”centralkyrka”.

Det centrala läget kom dock inte att kunna rädda missionshuset för framtiden. Sedan 2010 är missionshuset sålt. Värmlandsnäs missionsförsamling koncentrerade sin verksamhet till två platser, Sörbrokyrkan i Värmlandsbro och Millesviks missionshus. Sista gudstjänsten i Huggenäs var den 19 september 2010, numera är missionshuset bostadshus.

Under lång tid var missionshuset det enda gudshuset i Huggenäs socken. Den gamla sockenkyrkan övergavs på 1840-talet när den ansågs ”överflödig” och under mer än 130 år fick Huggenäs dela kyrka med Södra Ny. När kyrkan som blev skolhus åter blev kyrka 1972 fanns det två kyrkobyggnader inom nära avstånd. De senaste åren har även träkyrkans framtid åter varit hotad, men den vårdas nu av en förening.

Huggenäs missionsförening (från 1935 missionsförsamling) bildades den 7 januari 1885 och hann bli 96 år innan det var dags för sammangående med grannförsamlingarna till Värmlandsnäs missionsförsamling 1981. En ledande kraft under många år var Julius Johansson, Ljungmon, Gösta. Julius verkade som predikant inte bara hemma i Huggenäs utan i flera av socknarna kring Säffle och Grums. Antalet medlemmar var 1900 x, 1910 x, 1920 36, 1930 33, 1940 37, 1950 40, 1960 28, 1970 38 och 1980 27 personer.

Verksamheten har förstås liknat många andra församlingar. Förutom gudstjänster – eller ”möten” som var den vanliga termen, där predikan var den centrala punkten – så bedrevs redan på 1860-talet söndagsskola och på 1900-talet bildades det här, som på andra håll, ungdomsförening och juniorförening.

I senare tidevarv så kom scoutingen att bli en viktig SMU-aktivitet. 2001 bildades en gospelkör som övade i missionshuset. Namnet Huggenäs Gospel lever vidare idag även om verksamheten utgår från Sörbrokyrkan.

Luciatåg i Huggenäs missionshus, tidigt 1970-tal. Lucia är Anna-Stina Gård (senare Börjesson). Foto: Kjell Martinsson
Huggenäs missionshus 2007. Foto: Kjell Martinsson

Kjell-Arne Lindvall med vänner från Ecuador i Huggenäs missionshus 23 maj 2010. Foto: Kjell Martinsson
Ulrika och Mats Danielsson, Kurt Gunnarsson och Asta Ohlsson musicerar i Huggenäs missionshus 4 juli 2004. Foto: Kjell Martinsson

Synliga spår av unga scouter i Huggenäs missionshus. Foto: Kjell Martinsson
Scouter i Huggenäs missionshus 2007. Foto: Kjell Martinsson

En liten socken – tre missionshus

Den socken som vi idag känner som Södra Ny hette ända fram till 1885 officiellt enbart Ny. Ville man vara noga så sades det ”Ny i Näs härad”. Värmland har nämligen tre socknar med namnet Ny. För att undvika förväxlingar fick detta år församlingar med lika namn i samma stift eller län särskiljande geografiska adjektiv.

Ny nära Arvika heter fortsatt bara så, men dessa tre värmländska ”nya” socknar har i dagligt tal kallats för ”Nysocken”. Namnet kommer av, att de var ”nya” i förhållande till äldre socknar, för Södra Nys del sannolikt den gamla modersocknen By.

Södra Ny har täta band till Huggenäs alltsedan den senare socknens kyrka lades öde på 1840-talet. Det fanns en tydlig vilja från överheten att rationalisera och lägga samma små socknar vid denna tid. Det märks tydligare i kyrktäta delar av Sverige som Skåne och Västergötland. Men Huggenäs och Södra Ny förblev separata kommuner ända till 1951, och egna församlingar till 1969. Så fick åter Huggenäs sin egen kyrka 1972.

Sockenidentiteten är viktig, inte minst när missionshusen började att byggas och missionsföreningar bildades med en socken som verksamhetsområde. Detta gäller för de flesta delar av Värmland. Men på Värmlandsnäs var den första föreningen gemensam nästan hela häradet. Sedan delades de upp sockenvis – men för lilla Södra Ny blev det två missionsföreningar med tre missionshus!

Två kvinnor som omtalas som pionjärer inom väckelserörelsen i Södra Ny var systrarna Emma och Gustava Hjerner från Falkenborg. När den pietistiska väckelsen nådde bygden på 1860-talet så slöt sig missionsvännerna samman i en förening som omfattade nästan hela Näset. Folkskolläraren och organisten Anders Kihlgren Kihlgren i Södra Ny var ordförande i Näs missionsförening, och söndagsskola inrättades vid denna tid. Mötena hölls dock i hemmen och skolhusen.

Väckelsen slog in på en mer frikyrklig kurs i slutet av 1870-talet. Det kom att resultera i att en missionsförening gemensam för Bro, Huggenäs och Södra Ny bildades den 8 april 1881. Bara något år senare skildes dessa åt sockenvis.

1889 uppfördes ett missionshus i hemmanet Takene. Det synes först ha kallats för Betlehem men kom med tiden efter den närbelägna gården att kallas för Tilderuds missionshus. 1895 byggdes ännu ett missionshus, denna gång i Rördalen.

Till skillnad från flera av grannförsamlingarna hade Södra Ny missionsförening (från 1946 missionsförsamling) många medlemmar. 1920 fanns 101 medlemmar, 1930 68, 1940 80, 1950 86, 1960 56, 1970 48 och 1980 37. Medlemssiffran 1920 innefattar socknens båda församlingar och får ses i perspektiv av att Södra Nys befolkning då var 614 personer.

1917 bildades ungdomsföreningen Klippan, som samlade många ungdomar och var en av orsakerna till att Södra Ny blev ett väckelsefäste. 1961 utbyggdes Tilderuds missionshus med en större ungdomslokal och moderniserades efter förslag av arkitekten Janne Feldt, Karlstad, under ledning av Ville Gunnarsson. Ett stort antal frivilliga arbetstimmar lades ned i arbetet.

Örruds friförsamling bildades 1884. Missionshuset byggdes ungefär samtidigt som Tilderud. Johan Kvaldén berättade att han gick omkring och bad om stockar och material i gårdarna. Nästan alla gav bidrag, både medlemmar och andra.

Örruds friförsamling hade 1930 och 1940 25 medlemmar, 1950 24, 1960 20, 1970 16 och 1980 13 medlemmar. Namnet var från 1950 Örruds missionsförsamling. Mer om Örrud finns att läsa här.

Både Södra Ny och Örruds missionsförsamlingar blev 1981 en del av Värmlandsnäs missionsförsamling.

En tradition i Örrud var sommarfesten. Först anordnades den vid Hästholmen och sedan under lång tid ända fram till 2013 vid Örehamn.

De tre missionshusen är numera alla sålda. Det första som såldes var Örrud, som 1984 såldes till en familj från Skattkärr. Rördalen användes på senare år mest för församlingens ungdomsverksamhet och såldes 1988 till grannarna, familjen Axelsson.

Tilderuds missionshus, som fram till byggandet av Sörbrokyrkan 1979 fungerade som ”centralkyrka” för norra Värmlandsnäs, såldes 2010. Antalet medlemmar i närområdet hade minskat under åren. Den sista gudstjänsten ägde rum den 28 augusti detta år.

Carl-Johan Ivarsson

Tilderuds missionshus den 11 augusti 1991. Foto: Berit Strömberg

Asta Ohlsson och Anna-Lisa Nilsson sjunger i Tilderuds missionshus den 16 maj 2010. Foto: Kjell Martinsson

Örruds missionshus inför försäljningen 1984. Foto: Kjell Martinsson

Auktion i Örrud på 1960-talet. Med klubban Erik Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Unga och gamla i Örruds missionshus, troligen i slutet av 1960-talet. Foto: Kjell Martinsson

Räkfest i Rördalens missionshus. Foto: Kjell Martinsson

Rördalens missionshus i nutid. Foto: Henrik Olsson

Församlingen med två ordföranden under 85 år

Vi fortsätter vår resa genom Säffle kommun. Eftersom socknarna fortfarande har en så stor betydelse för identitet och gemenskap så är det i högsta grad lämpligt att använda dem som ram för berättelsen.

Botilsäters socken har precis som de övriga socknarna på Värmlandsnäs sina rötter i tidig medeltid. Till skillnad från i grannsocknen Ölserud har den medeltida kyrkan stått kvar här, nära landsvägen och med tiden utbyggd med en korsarm mot söder.

Tillsammans med de andra socknarna i det historiska Millesviks pastorat så var missionsvännerna i Botilsäter en del av den missionsförening som bildades 1879. Den förste ordföranden var en Botilsätersbo, Niklas Olsson i Finnestad, och även sekreteraren hörde hemma här, Axel Löfgren i Torserud.

Redan 1884-1885 byggde Botilsätersborna sitt eget missionshus, det andra på Värmlandsnäs och det äldsta som är bevarat. Det byggdes i Torserud i socknens östra del. 1896 beslutades att dela upp församlingen sockenvis, och då bildades Botilsäters friförsamling. Namnet ändrades 1954 till Botilsäters missionsförsamling.

Antalet medlemmar var 1920 36, 1930 29, 1940 12, 1950 22, 1960 18, 1970 12 och 1980 10.

Församlingen kan anses ha varit en av många – men på ett område var den helt unik. Under sin 85 år långa existens hade församlingen endast två ordföranden, båda hemmahörande i Torserud: L. D. Berglind var ordförande 1896-1936 och lantbrukaren och kommunalkamreren Enar Andersson var ordförande 1937-1981.

1981 var det dags för samgående med övriga församlingar på Värmlandsnäs. Sedan länge hade verksamheten bedrivits gemensamt, med gemensam pastor och gemensamt ungdomsarbete. Missionshuset stod kvar men användes ytterst sparsamt, mest för den s.k. Torserudsfesten på hösten.

Torseruds missionshus fotograferat 12 december 1993. Foto: Berit Strömberg

Interiör av missionshuset 30 oktober 1993. Foto: Berit Strömberg

Gemenskap i Torseruds missionshus 30 oktober 1993. Foto: Berit Strömberg

Missionshuset står kvar idag, men är i privat ägo. Den 5 oktober 2003 så var det dags att sätta punkt för epoken Torseruds missionshus. Så här skrevs det i ett referat av sista mötet

Det är en rik andlig verksamhet som missionshusdörren stängs om och under avslutnings-gudstjänsten fanns många tillbakablickande tankar. Besökarna fick lyssna till Inga Jansson, en av eldsjälarna i missionshuset, som berättade om hur hon redan som treåring fick följa med sina föräldrar till missionshuset. Efter den dagen blev hon en trogen besökare och fungerade både som ungdomsledare och stöttepelare i de olika verksamheterna genom åren. Hon visade bland annat upp sina fars slitna bibel som hon fortfarande bär med sig genom livet. Det hördes nog lite overkligt för de yngre åhörarna när hon berättade om att när de skulle ta sig mellan de olika platserna så var det till fots eller med cykel. Förr i tiden fanns det mer gott om tid både för att ta sig till olika platser men inte minst, för att lyssna till och ha tid för varandra. Trots att Inga kände ett stort vemod när missionshusdörren stängdes för sista gången vittnade hon om en stor tillförsikt och hoppfullhet när det gäller att gå nya vägar med det kristna budskapet. Vi fick också lyssna till Uno Svenssons minnen från tiden som verksam i missionshuset. Stefan Jansson, som redan som liten grabb fick följa med sin pappa till de olika ungdomssamlingarna, talade om den värme som alltid funnits i Torseruds missionshus. Ett par andra som gav spontana minnesbilder senare ute på missionshusbacken var Lilly Myrman och Sven Svensson. Alla kände vinddraget av nostalgins kära minnesbilder men, liksom budskapet i pastor Kenneth Gagneros predikan, ”Guds kärlek är inte bunden till något hus, utan den finns och får växtkraft varhelst två eller flera människor möts”, såg alla framåt mot nya tider och nya möjligheter för missionens arbete.

Inga Jansson spelar på orgeln i Torseruds missionshus den 15 september 2003. Foto: Kjell Martinsson

Torserud ligger österut i socknen. Det fanns önskemål från missionsvännerna i Botilsäters västra del att få ett eget missionshus. 1922 bildades Järneruds missionsförsamling, och två år senare stod missionshuset klart.

Iwan Schyman konstaterade i början av 1960-talet, att det redan då ”mera sällan” var predikan i Järnerud. Församlingen var heller aldrig särskilt talrik. Vid grundandet 1922 fanns 20 medlemmar, 1930 13, 1940 16, 1950 15, 1960 10, och både 1970 och 1980 var medlemsantalet 9 i Järnerud. Även denna församling blev förstås en del av Värmlandsnäs missionsförsamling 1981.

Järneruds missionshus såldes snart och revs hösten 1990. Rivningen dokumenterades av Berit Strömberg – om någon har bilder från Järneruds missionshus när det var i bruk eller för övrigt bilder från andra av bygdens missionshus så är vi tacksamma att få låna dessa.

Järneruds missionshus under rivning 3 november 1990. Foto: Berit Strömberg

Det övergivna missionshuset

Efter vägen förbi Ölseruds kyrka som går vidare mot Knappa och Gaperhult ligger en övergiven byggnad alldeles intill vägen. Slyskogen har börjat växa upp längs väggarna, och delar av hängrännorna har fallit ned. Väggarna är beklädda med 1950-talets evighetsmaterial, sidiplattorna, och tegeltaket visar tecken på att börja gå sönder. Än så länge håller tak och väggar, men huset har nog inte någon framtid.

Detta är alltså det gamla missionshuset i Ölserud, som tjänade för sitt ändamål i ungefär 90 år efter att det stod klart 1890. Väckelsehistorien på södra Värmlandsnäs är i mycket gemensam för de fyra socknarna i det som genom historien varit Millesviks pastorat.

Millesviks missionsförening bildades 1879 och brukade även namnet ”Guds församling i Millesvik”. Efter drygt 20 års verksamhet beslutades att dela upp den i de fyra socknarna. Det första protokollet i Ölseruds friförsamling skrevs 25 januari 1903 på ett möte i Olserud. N. F. Torfman i Olserud hade varit ordförande men lämnade då uppdraget vidare till Anders Jansson i Byn. Denne kom att vara kvar i uppdraget ända till 1932. Torfman var senare föreståndare.

Alfred Neander i Knappa var en flitigt verksam lekmannapredikant, som också verkade i predikoresor i Ångermanland. Neander tjänade som friförsamlingens föreståndare 1926 till 1949. Från 1942 användes namnet Ölseruds missionsförsamling.

I den lilla socknen var antalet medlemmar i församlingen aldrig särskilt stort: 1910 var de 21, 1920 22, 1930 30, 1940 12, 1950 och 1960 båda 9, 1970 8 och 1980 7 personer.

Från slutet av 1960-talet började verksamheten alltmera samordnas med grannförsamlingarna. Detta fick sin naturliga fortsättning när Värmlandsnäs missionsförsamling bildades 1981. När missionshuset i Millesvik blev samlingspunkt för hela södra Värmlandsnäs avvecklades Ölseruds missionshus vid denna tid.

Men det finns också lite mer av väckelsearv i Ölserud. Godsägare Bertil Thörner på Norra Averstad var medlem av Filadelfiaförsamlingen i Säffle och under en tid fanns en samlingslokal på Norra Averstad som användes av denna församling.


Det övergivna missionshuset i Ölserud. Foto: Henrik Olsson

Luciafest i Ölseruds missionshus i början av 1960-talet. Foto från Ulla Jansson.

Minnet av missionshuset som brann för 127 år sedan lever

I gränstrakterna mellan hemmanen Fläskerud och Ingrirud i Eskilsäter ligger ”missionshusberga”. Det är en bergmark med växande tallar. Även på den häradsekonomiska kartan, kartlagd i slutet av 1880-talet står här en markering ”Bönhus”. Vad handlar detta om?

Ja, detta är platsen för Eskilsäters första missionshus som också var det första på södra delen av Värmlandsnäs. Det tillhörde ”Guds församling i Millesvik” eller Millesviks missionsförening och byggdes 1882. Men redan i maj 1893 brann huset ner – men det är alltså bevarat i folkminnet. Idag är det utmärkt med en stolpe av Skogsvårdsstyrelsen och hembygdsföreningen.

”Bönehus” på Häradsekonomiska kartan

Väckelserörelsens historia i Eskilsäter är i stort sett gemensam med övriga socknar på Näsets södra del, så den behöver vi inte repetera.

Eskilsäter utmärker sig som den sydligaste socknen på Värmlandsnäs för sin stora skärgårdsdel. Många Eskilsätersbor har vid sidan av bondelivet ägnat sig åt sjöfart och fiske. När väckelsen började visa sig i bygden i mitten av 1860-talet fanns här 1263 invånare. Men även här blev folkminskningen dramatisk, 35 år senare fanns 840 Eskilsätersbor. 1950 var de 598 personer, och 2018 slutligen 163.

Ett klipp från 1943, som Kjerstin Tungström uppmärksammat, visar att ett nytt missionshus redan var under byggnad när det gamla brann. Det fick en central belägenhet i hemmanet Gunnerud med affären som närmaste granne och är det som står kvar ännu idag, numera som privat bostad.

”Det var en hel del jordbrukare, som skänkte timmerstockar till väggarna. Byggmästare voro Johan Olsson och Johan Kvaldén i Örrud, Södra Ny. Sedan dessa fått upp stommen, utfördes en stor del av inredningsarbetet av Johannes Svensson i Nolängen, som höll på enträget under sommaren och hösten för att få byggnaden färdig till jul. Man hade tämligen gott om folk på gårdarna den tiden och intresset för frikyrkorörelsen var stort, varför man lite till mans bidrog med dagsverken till bygge.”

Säffle-Tidningen rapporterar vidare: ”Hemmansägaren Karl Olsson i Byn, Eskilsäter, som på förfrågan meddelat, vad som har anförts, var med på invigningen den 16 dec, 1893. Han minns också, att Hilda Svensson i Nolängen var med. Thorell ledde invigningen och för sången svarade hemmansägaren Johan Johansson i Knappa, Ölserud. ”Hela världen fröjdes Herren” sjöng man, fyllda av glädje, när man lyckats få denna kyrka iordning.”

1895 beslutades alltså att dela upp missionsföreningen sockenvis och Eskilsäter bildade ”eget”. Det tycks dock som att detta kom att dröja något år in på 1900-talet, och Eskilsäter finns med som självständig missionsförening i Värmlands Ansgariiförenings årsberättelse 1904. Namnet blev 1945 Eskilsäters missionsförsamling. Så skulle det förbli ända till 1981 då nio församlingar blev Värmlandsnäs missionsförsamling.

Eskilsäters missionsförsamling var en av de mindre. 1920 fanns 46 medlemmar, 1930 31, 1940 24, 1950 21, 1960 24, 1970 16 och 1980 var det 5 medlemmar kvar.

Till skillnad från ”grannarna” var Eskilsäter från 1958 inte delaktiga i den gemensamma pastorn, utan klarade av sina möten med hjälp av tillresta predikanter.

Att underhålla sammanlagt tio missionshus var omöjligt. Istället gjordes en större satsning på Millesviks missionshus 1983 och då blev Eskilsäter närmast överflödigt. Berit Strömberg från Sävedalen dokumenterade huset i sin gamla funktion den 17 maj 1992. Det såldes först till konstnären Ellen Heller som här hade ateljé, och senare har missionshuset byggts om till bostadshus.

Carl-Johan Ivarsson

Lars-Gunnar Olsson vid platsen för Eskilsäters äldsta missionshus, idag utmärkt av Skogsvårdsstyrelsen och hembygdsföreningen. Foto: Henrik Olsson

Eskilsäters missionshus i Gunnerud som det såg ut 17 maj 1992. Idag är huset moderniserat. Foto: Berit Strömberg

Interiör från missionshuset den 17 maj 1992. En i det närmaste idealtypisk missionshusinteriör. Foto: Berit Strömberg

Enda aktiva missionshuset på Näset

Under ett intensivt halvsekel mellan 1875 och 1925 så byggdes det friskt i socknarna runt Säffle. Gamla socknar fick nya samlingspunkter. I varje socken byggdes flera skolhus. Affärer öppnade sina dörrar och folkrörelserna byggde nykterhetsloger.

Vi har tänkt att stanna inför en speciell sorts folkrörelsebyggnader, nämligen missionshusen. Denna artikel är en första av flera. När den pietistiska väckelsen nådde Säfflebygden på 1850-talet skedde det framför allt genom möten i hemmen och ibland i skolhusen.

Artikelserien är en del i ett pågående projekt där vi (Henrik Olsson och undertecknat) försöker att dokumentera alla missionshus, kapell, sommarhem och liknande byggnader tillhörande låg- och frikyrkliga samfund inom landskapet Värmland. Projektet har pågått i flera år, med större intensitet i ca 2 år. Har ni information eller bilder ni vill dela med er av – kontakta oss gärna på e-post ivarsson.carljohan@gmail.com

Det första hus i Värmland som byggdes som missionshus är Mariebergs missionshus i norra delen av Ölme socken, färdigt 1864. Det står fortfarande kvar men har de senaste åren inte varit i bruk, även om det fortfarande tillhör Equmeniakyrkan i Ölme.

Det kan vara värt att kort förklara begrepp som ”pietistisk” och ”väckelse”. Väckelser har förekommit i olika former i den kristna kyrkans historia. Pietismen uppstod i Tyskland på 1700-talet och var en rörelse som betonade behovet av att komma till insikt om sina synder och uppleva frälsning. Ofta står enskilda predikanter, i regel lekmän, i fokus som väckelsens redskap.

I Sverige och Värmland har väckelsen uppträtt i olika former, ibland genom Svenska kyrkans präster, ibland förmedlat av lekmannapredikanter. Det har också funnits väckelse med andra förtecken: baptism, metodism och pingstväckelse. Dessa kommer vi också att beröra i vår resa genom kommunen.

Influenser från olika håll har skapat den religiösa karta som faktiskt fortfarande känns igen idag, med områden som präglats av kyrkoväckelse, områden som har stark frikyrklighet och områden som idag har begränsat med religiös aktivitet.

Värmland var ett landskap där väckelsen huvudsakligen präglades av lekmannapredikanternas verksamhet. Dessa började att verka på 1850-talet. De kallades ofta för ”kolportörer” eftersom de verkade som skriftspridare. Men kolportören skulle också predika. Som en nationell organisation bildades 1856 Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och i Värmland bildades 1865 Värmlands Ansgariiförening (VA).

Millesvik är den minsta socknen i Näs härad. 1865 fanns här 729 invånare. Men detta invånarantal är ett undantag. År 1900 hade antalet Millesviksbor minskat till 476. Bakom den dramatiska minskningen finns förstås emigration, men också flyttning inom Sverige.

Men Millesvik är ändå betydelsefullt. Här bodde pastoratets kyrkoherde. 1851 kom det en ny präst till pastoratet. En lekmannapredikant som tidigt uppträdde på Näset var Carl Johan Nyvall från Karlskoga.

En missionsförening bildades som omfattade hela Näs härad bildades 1861. Några missionshus fanns dock ännu inte, utan predikan hölls i hemmen och skolhusen. Väckelsen fick sin plats inom kyrkans ram.

En förändring inträffade under 1870-talet. Lektorn och prästen Paul Peter Waldenström, verksam först i Umeå och senare i Gävle. Hans uppfattning om försoningen kom att driva en kil genom väckelserörelsen. Läran om försoningen och mångas önskan om att kunna fira nattvard i kretsen av de troende kom att göra att många inom väckelsefolket önskade att bilda fristående församlingar, oberoende av Svenska kyrkan.

Carl Johan Thorell från Geterud i Eskilsäter påbörjade missionsskolan i Kristinehamn 1876 och utexaminerades därifrån i maj 1879. Thorell kom att bli frikyrklighetens man och en ledande företrädare för rörelsen på Värmlandsnäs under de kommande åren.

1878 bildades då Svenska Missionsförbundet (SMF) som en utbrytning ur EFS, och hela Värmlands Ansgariiförening övergick till SMF. Prästen Nils Gustaf Nilsson verkade några år i Millesvik. Nilsson kvarstod som präst i Svenska kyrkan men kom att stå SMF mycket nära.

1879 beslutades att dela upp föreningen för hela häradet i två, och den 28 juni detta år bildades vid ett möte i Torstensrud i Ölserud, Millesviks missionsförening, att verka i pastoratets fyra församlingar. Carl Johan Thorell antogs som föreningens predikant. 1881 antogs namnet ”Guds församling i Millesvik” och istället för stadgar antogs Nya Testamentet som levnadsregler, ett tydligt bevis på att man tydligt tog avstånd från Svenska kyrkan. Thorell fortsatte som predikant till 1890, då han flyttade till Amerika. Han trivdes dock aldrig där utan återkom till hembygden som lantbrukare. 30 mars 1895 beslutades att varje socken skulle utgöra en egen missionsförening med varsin styrelse, men samverkan kom att fortsätta i olika former. Namnet blev 1933 Millesviks missionsförsamling.

Det första missionshuset byggdes 1882 i Eskilsäter. För Millesviks del byggdes missionshuset 1887 i hemmanet Berg. Tanken var att det skulle byggas i skogen ovanför vägen till Dalåsen, men nämndemannen Per Andersson tyckte att det istället skulle byggas på en öppen plats med utsikt över åkrarna. Det är samma hus som är i bruk ännu idag.

Flera av de östgötska familjer som slog sig ned i bygden i början av 1900-talet kom att bli stöttepelare inom Millesviks missionsförsamling. En av dessa östgötar var Paul Johansson i Stegelsrud, född i Kisa, som kom att vara organist i missionshuset i mer än 60 år, och ledare för musikföreningen under lång tid. En annan östgötsk familj var Petterssons i Berg, som kom från Hällestad. Far och son Karl och Lennart Pettersson var båda församlingsordföranden.

1900 fanns 70 medlemmar (i fyra socknar), 1910 20, 1920 40, 1930 35, 1940 32, 1950 29, 1960 23, 1970 16 och 1980 fanns 17 medlemmar.

På 1960-talet bildades en gemensam krets med alla Näsets församlingar utom Eskilsäter, som delade på en pastorstjänst. 1969 bildades en gemensam SMU-förening. Det resulterade i att nio församlingar blev en 1981, Värmlandsnäs missionsförsamling som nyligen bytt namn till Equmeniakyrkan Värmlandsnäs.

En större förändring av missionshuset ägde rum 1983. Stora salen vändes, det gamla podiet i norr ersattes med en låg estrad med altarbord och predikstol åt väster. Altarbordet formades av båtbyggaren Per Ottersten med hjälp av de svarvade stolparna i det gamla podiet. Ett antependium på predikstolen skapades och skänktes av Wailet Josefsson. Ett stort antal frivilliga arbetstimmar lades ned i ombyggnadsprojektet.

Huset byggdes också ut åt norr och öster, vatten drogs in och serveringslokalen förlängdes och entrén fick sin nuvarande plats. Arbetet fortsätter. Stora salen målades sedan om 2010, en ljusbärare invigdes 2012 och sommaren 2013 byggdes en stor altan som kan användas när det är ”öppet missionshus” i samband med Skördefesten.

Idag är Millesviks missionshus det enda aktiva missionshuset på Värmlandsnäs – Sörbrokyrkan i Värmlandsbro oräknad.

Millesviks missionshus vid Skördefesten 2017. Foto: Henrik Olsson

Interiör från missionshuset 2017. 1983 vändes missionshuset på ”tvären”. Foto: Henrik Olsson

Ungdomar i Millesviks missionshus, troligen 1920-talet. Här syns den gamla estraden. Foto från Karin Johansson i Stegelsrud.

Stråningstorpskyrkan – stadsdels- och samarbetskyrkan som försvann

De trettio åren mellan 1955 och 1985 är en kyrkobyggnadstid utan motstycke i svensk historia, klart jämförbart med Västergötlands, Gotlands och Skånes flitiga kyrkobyggande under medeltiden, eller den stora förnyelsen av landsbygdens kyrkor under 1800-talet.

Kyrkobyggandet hör förstås ihop med städernas stora omvandling med huvudstaden som viktigaste exempel. Svenska kyrkans kyrkobyggnader i städerna fick stå kvar – det var (förhoppningsvis) otänkbart att röra S:ta Clara, S:t Jacob, Adolf Fredrik och Gustav Vasa i Stockholms innerstad, men cityomvandlingen gick hårt åt Blasieholmskyrkan, Betlehemskyrkan, Betelkapellet, Immanuelskyrkan, Betesdakyrkan och Missionskyrkan Valhalla. Ingen av dessa finns alltså kvar – några fick modernistiska ersättare.

Men å andra sidan byggdes talrika kyrkor i förorterna, både av Svenska kyrkan och av frikyrkorna, framför allt av församlingar tillhörande Svenska Missionsförbundet. En av dessa senare, Västerortskyrkan, ritad av Carl Nyrén, räknas faktiskt till en av Sveriges mest värdefulla kyrkor från modernismens epok.

Karlskoga

Så var det också i Karlskoga. Karlskoga kyrka är en klenod, en av Bergslagens rödmålade träkyrkor och den enda byggnad i Karlskoga som är delvis bevarad från den tid då Hertig Karl lät göra trakterna kring sjön Möckeln – Möckelsbodar – till en egen socken med namnet Karlskoga.

Karlskoga blev stad 1940 och befann sig under denna period i en stark utveckling och omvandling. Den hade förstås börjat på 1870-talet. Det moderna Karlskoga skapades under några expansiva årtionden efter andra världskriget, där Bofors blev en världsindustri och hade 10 000 anställda.

Det gjorde också att det behövdes kyrkor. De gamla Salem- och Elimkyrkorna fick skatta åt förgängelsen. De gamla missionshusen i Karlskogas yttre landsbygdsområden levde på begränsad tid.  Nu byggdes nya kyrkor för Pingst-, Missions- och Baptistförsamlingarna. Men även ute i Karlskogas yttre stadsdelar fanns det också ett behov för kyrkliga mötesplatser.

Nu tillkom Karlbergskyrkan (1967) Söderkyrkan (1969) och Österledskyrkan (1981). Den nya baptistkyrkan fick sin plats i stadsdelen Ekeby, och så Stråningstorpskyrkan, som denna artikel skall handla om i fortsättningen.

Stadsdelen Stråningstorp är i ordets verkliga bemärkelse ett miljonprogramsområde. Miljonprogrammet var ett storskaligt program för bostadsbyggande i Sverige mellan 1965 och 1975. Det är ofta lätt att identifiera områden, ofta en bra bit från stadskärnorna på tidigare oexploaterad mark. Den bostadsform som mest förknippas med miljonprogram är flerfamiljshus i minst tre våningar, ibland med höga punkthus.

Planeringen för Stråningstorp

Stråningstorp planerades under 1960-talet och byggdes under början av 1970-talet. Det var vid den här tiden som Karlskoga stad/kommun nådde sin högsta befolkningsmängd med nästan 40 000 invånare. Bofors var den ledande svenska vapenindustrin och Karlskoga var en av Bergslagsområdets industriella metropoler.

I tidens stadsplanering var en centrumanläggning en förutsättning, dit områdets boende kunde gå eller cykla för att handla mat och genomföra annan viktig samhällsservice.

Stråningstorps Centrum innehöll två stora livsmedelsbutiker, ICA Axet och Konsum Marknad. Här fanns också det nya postkontoret Karlskoga 7 och flera mindre butiker. I den kommunala delen fanns en ny stor kommunal låg- och mellanstadieskola, fritidshem, fritidsgård, bibliotek och idrottshall.

Och så fanns kyrkan – som fanns med i planeringen från början. Det var Karlskoga Missionsförsamling som uttryckte sitt intresse för att kunna vara kyrka i moderniteten. När Ekeby planerades några år tidigare, fanns inte kyrkan med i bilden. Så skulle det inte bli igen, och 1969 tillsatte församlingen en Stråningstorpskommitté för att bevaka frågan. Tandläkare Karl-Erik Aronson var ordförande och kom att bli en eldsjäl för arbetet. Metodistförsamlingen var intresserad, men någon samverkan här blev aldrig av.

Kyrkan blev inplanerad i centrumprojektet, en mindre kyrksal i anslutning till fritidsgården.

Byggherre för Stråningstorps Centrum av Stiftelsen Hyresbostäder, kommunens allmännyttiga bostadsföretag, och entreprenör var Skånska Cementgjuteriet. Ritade gjorde SCG Arkitektkontor.

Vid ett möte den 28 maj 1974 ventilerades frågan, och då konstaterades att den nya grundskolan skulle stå klar 1975 och fritidshem och kyrka under hösten 1976. Församlingen hade sålt missionshus i ytterkretsarna och det fanns ca 85 000 kronor att satsa. Hyran beräknades till 20 000 kronor/år.

Vid detta möte beslutades att hyra lokalen. Kontraktet skulle gälla på 10 år.

Planeringen fortsatte men färdigställandet fördröjdes något. Det var alltså inte förrän 1977 som beslut skulle slutligt fattas och då hade Karlskoga församling kommit in som intressent. Med detta blev Stråningstorpskyrkan alltså ett av de absolut första exemplen på en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet. Några år senare kom Kronoparkskyrkan i Karlstad till – mycket mer uppmärksammad.

Äventyr i praktisk ekumenik

I en tidningsartikel från starten säger Karl-Erik Aronson: ”Det är praktisk ekumenik det här och egentligen är det ett äventyr vi ger oss in på”. Ekumeniken var i tiden efter det kristna riksmötet V 77. Till en början ansvarade församlingarna för gudstjänsterna varannan söndag men man skulle arbeta fram en gemensam gudstjänstordning. Det skulle dock dröja till 1984 innan man kunde enas om en sådan, i familjegudstjänstens form.

20200624_112743
Tidningsklipp ur Karlskoga Tidning från invigningen

Stråningstorpskyrkan invigdes söndagen den 21 augusti 1977 – i en förvånansvärt ohögtidlig form. Biskop Sven Ingebrand medverkade inte, ej heller någon representant för Svenska Missionsförbundets distrikt eller riksledning. Det var kyrkoadjunkt Hans Ulfvebrand – med tiden domprost i Stockholm – som ledde, assisterad av pastor Daniel Tångmark och församlingsordförande Arne Wadström från Karlskoga Missionsförsamling.

I en intervju i Svensk Veckotidning berättar kyrkoherden Gunnar Hatt om den första gudstjänsten han höll i Stråningstorp: ”Det var härligt! Jag hade inte alban på mig, kände mig fri och kunde t o m säga att vi sjunger om en sång!”

Det blev så ohögtidligt, att Stråningstorpskyrkan tycks ha blivit bortglömd i Karlstads stiftsboks krönika över viktiga händelser i stiftet 1977-78 – den finns inte upptagen under ”nya kyrkor”, inte heller under ”ekumeniskt”.

Att det kändes ovanligt att vara ”fri” är ett resultat av att Svenska Kyrkan då var starkt präglad av 1942 års handbok, som i princip inte gav några valmöjligheter i gudstjänstordningen. Men det hade vid denna tid börjat en del liturgisk försöksverksamhet. Inom Svenska Missionsförbundet fanns också en stark skepsis mot allt som kunde dofta ”högkyrklighet” och formalitet. I en annan artikel i Svensk Veckotidning noteras att i Stråningstorpskyrkan fanns ingen ”liturgi”. Ordvalet kan tyda på fullständig formlöshet, vilket naturligtvis inte är fallet. Det fanns en gudstjänstagenda för både gudstjänst med och utan nattvard.

1980-talet

Vid femårsjubileet 1982 konstateras att verksamheten är livlig bland barn och ungdomar, med bl.a. nying och scout, även om det första året var ”stundtals kärvt”. Gudstjänsterna nådde mellan 50 och 75 personer varje söndag. Dåvarande pastorn Stellan Wahlfridsson efterlyste en tonårsgrupp och gärna pensionärsgrupper men gladdes åt barn- och vuxenkörerna. Stellan Wahlfridsson blev med tiden kyrkoherde i Karlskoga församling.

I årsrapporten för 1984 noteras att 96 barn deltog i barntimmarna och 58 i söndagsskolan

1987 uppmärksammades Stråningstorpskyrkan i ett reportage i Kyrkans Tidning. ”Här fungerar den lokala ekumeniken” konstateras det, och prästen Lillemor Björling intervjuas tillsammans med flera av de frivilliga. Hon arbetade halvtid som präst här, och missionsförsamlingen hade anställt en församlingsassistent och en diakoniarbetare. Missionspastorn har gudstjänst här ibland. Allt annat sköts frivilligt, t.ex. uppgiften som kantor. Kyrkan styrs av Stråningstorpskommittén, bestående av fyra representanter från vardera församlingen.

Alla verkar väldigt nöjda, kyrkan är billig i drift och gemenskapsandan är god konstaterar Kyrkans Tidnings reporter Gudrun Råssjö. Några församlingsbor som vill ha en liturgisk rikare gudstjänst väljer att ta sig till Karlskoga kyrka inne i stan.

20200624_112810
Bildväven vid altaret i Stråningstorpskyrkan.

I samband med tioårsjubileet blev kyrkan prydd med en bildvävnad av textilkonstnärinnan Eva Bratt.

Kris och nedläggning

Nittiotalskrisen drabbade Karlskoga hårt. Bofors fick mycket negativ publicitet, drabbades av turbulens både vad gäller skandaler förknippade med vapenförsäljning men också det svenska försvarets nedskärningar.

I Stråningstorp revs flera stora hyreshus. En tid fanns här flyktingförläggning men när även denna försvann, så försvann också en hel del kyrkobesökare. Räknat från Stråningstorps planerings- och byggnadstid kom hela kommunen att förlora ungefär ¼ av sina invånare.

När hyresavtalet löpte ut 1997 beslutade Karlskoga församlings kyrkoråd och missionsförsamlingen att inte förlängda det. Det ansågs inte längre motiverat att driva verksamheten vidare och på våren 1997 var Stråningstorpskyrkan – eller som den kallades de sista åren, Stråkyrkan – historia.

I den sista årsredovisningen för verksamheten kan följande läsas i slutorden: ”Ett 20-årigt ekumeniskt arbete har avslutats. De som varit engagerade har konstaterat, att när man bygger ekumenik på personliga relationer, så kommer det att fungera mycket bra. Vi som arbetat i Stråkyrkan har inte haft någon känsla för vilken församling vi tillhört. Allt arbete har utförts, för uppdraget att göra Kristus känd. Vi har gjort det genom en öppen kyrka, där människor har kunnat finna en plats för tillbedjan, andakt, enskilda samtal och närvaro mitt i vardagen. Med stor tacksamhet till vår uppdragsgivare, Herren Jesus Kristus, avslutar vi samarbetet i den här formen. Vi ber att det skall finna andra former i framtiden”.

En inventering och utskiftning gjordes av respektive församlings egendom i kyrkan. Altarbord, knäfall, predikstol och sångbokshylla överlämnades till Sjukhuskyrkan.

Vid ett besök i Stråningstorp, 23 år efteråt, kan vi konstatera att centrumdelen tyvärr förfallit en hel del sedan dess. Brännässlor växer upp kring cykelställ och sittbänkar. De båda matvarubutikerna är sedan länge borta, för att inte tala om postkontoret. På den stora butiksytan bedriver dock Pingstkyrkan en stor secondhand-butik, som drar många besökare.

Stråningstorpsskolan finns kvar, och den gamla kyrkdelen går lätt att känna igen med sina speciella fönster, även om det yttre korset naturligtvis tagits bort. Idag är kyrksalen musikövningsrum.

Det var i princip omöjligt att hitta information om kyrkan och verksamheten där på nätet, men med hjälp av Karlskoga kommun- och föreningsarkiv så har vi kunnat öka kunskapen betydligt, om detta ekumeniska äventyr.

Det finns några fungerande samarbetskyrkor mellan Svenska kyrkan och nuvarande Equmeniakyrkan i Sverige: Kronoparkskyrkan i Karlstad, Lambohovskyrkan i Linköping, Enebykyrkan i Danderyd och Mariakyrkan i Hammarkullen, Göteborg är fyra som jag kunde hitta

Peterskyrkan och missionshuset i Ölme

Det finns många oväntade kopplingar genom historien. Hillary Clinton, Beyoncé och Karlanda förenas av metodismen, som framgick av ett tidigare inlägg. Idag tänkte jag försöka binda samman kristenhetens största kyrka, Peterskyrkan i Rom, med en av de mer blygsamma, missionshuset i Ölme samhälle.

Dessa två Gudshus har alltså namnet gemensamt. Allt börjar med i Nya Testamentet, i Matteus 16. Jesus och hans lärjungar kommer till området kring Caesarea Filippi och frågar där sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?”. Simon Petrus svarar: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Jesus säger då till Petrus: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”.

Även om Jesus och Petrus båda talade arameiska med varandra, så är grundtexten i Matteus 16:18 förstås på grekiska: Κἀγὼ δέ σοι λέγω, ὅτι σὺ εἶ Πέτρος, καὶ ἐπὶ ταύτῃ τῇ πέτρᾳ οἰκοδομήσω μου τὴν ἐκκλησίαν, καὶ πύλαι ᾍδου οὐ κατισχύσουσιν αὐτῆς.

Eller på latin: Tu es Petrus, et super hanc petram aedificabo Ecclesiam meam, et portae inferi non praevalebunt adversus eam.

Dessa ord från Jesus ger enligt traditionen Petrus, fiskaren från Betsaida, företräde som apostlarnas ledare, och eftersom Petrus anges efter det att han försvinner ur Apostlagärningarnas berättelse efter kapitel 12 anses ha kommit till Rom och blivit de kristnas ledare där, så utpekas han som den första biskopen av Rom – i en lång rad där den nuvarande påven, Franciskus, är nummer 266 enligt den officiella ordningen.

Petrus anges ha lidit martyrdöden under kejsar Nero på 60-talet e.Kr, troligen strax efter den stora branden år 64. Petrus begravdes på en plats som då låg en bit utanför stadens centrum, Vatikanen.

Som i många andra fall så blev platsen för de tidiga kristnas, och framför allt martyrernas gravar, vördade platser. Så också Petrus grav där kejsaren Konstantin omkring 320 e.Kr. lät påbörja byggandet av en basilika.

Dagens Peterskyrka är dock en ny version – den medeltida Petersbasilikan ansågs vara i så dåligt skick att den revs och en ny byggdes mellan 1506 och 1628.

SanPietroTuEsPetrus-SteO153
Bild från Peterskyrkans kupol med orden ”Tu es Petrus”. Bild från Wikimedia Commons.

Orden: ”Tu es Petrus…” kan idag ses i Peterskyrkans kupol. I den gigantiska kyrkan så är också dessa bokstäver gigantiska. Orden har tonsatts av många, den mest kända versionen av Palestrina brukar sjungas vid påvens mässor.

DSC05160
Turisterna (däribland vi) i kön för att komma in i Peterskyrkan den 30 oktober 2012. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Det finns mycket att säga om Peterskyrkan – någon gång i livet bör man besöka den. Eller gärna flera. Vi missionshusinventerare gjorde det den 30 oktober 2012.

Men hur var det då med Ölme? Ja, Klippan är inget vanligt missionshusnamn. I Värmland känner vi till sex: Klippan i Stora Hög, Eda (EFS), Klippan i Åstebyholm, Fryksände (EFS), Klippan i Hole, Dalby (Frälsningsarmén), Klippan i Lossbyn, Järnskog (SMF), Klippan i Deje, Nedre Ullerud (SMF) och så då Klippan i Ölme. Om det sistnämnda berättas i jubileumsskriften Ölme Missionsförsamling och dess sekelgamla öden (1960). Ölme hade missionshus i olika delar av socknen, både Värmlands äldsta, Marieberg, invigt 1864 men också i Elovstorp (störst), Skogskärr, Baggerud och Via. Det hade länge funnits ett önskemål att ha en samlingslokal även inom Ölme stationssamhälle.

En tomt hade skänkts av Petter Larsson i Loviseberg med hustru. Detta var 1922. När tomtplatsen skulle avsöndras och lantmätaren frågade, vad namn den nya fastigheten skulle bära, var det ingen som tänkt på detta. En klyftig god man replikerade strax: ”Men står det då inte i Bibeln på något sätlle att ’På denna klippa skall jag bygga min församling’. Duger inte det då?” Jo då, det dög och blev antecknat och Klippan heter missionshuset än idag.

Det skulle dock dröja några år innan man kunde bygga huset. Efter att ha påbörjats hösten 1929 så kunde Klippan invigas Nyårsdagen 1931 av distriktsföreståndaren O. W. Genander.

Ölme kristna friförsamling – missionsförsamling – Equmeniakyrka firar i år 160-årsjubileum. Idag är Klippan i centrum för verksamheten, samt sommarhemmet Ölmeklint. Jubileet har blivit uppskjutet två gånger, nu planeras det för genomförande i september. Vi får hoppas på det!

Bröders gemenskap

I Svenska Missionsförbundets matrikel för 1920 – alltså för precis 100 år sedan – så finns det en lång rad av varianter på församlingarnas namn. Inom Värmlands och Dalslands distrikt så fanns det 161 församlingar som var anslutna.

Namnfloran är fascinerande – det senare nästan allenarådande epitetet missionsförsamling fanns det bara nio av: Arvika, Filipstad-Färnebo, Fröskogs östra, Gustafsfors och Bön, Holmedals norra, Håverud, Mellerud, Nykroppa och Skoghall.

De vanligaste är antingen missionsförening (77) eller friförsamling (45). Men det finns en lång rad andra: kristna friförsamling (7), brödraförsamling (6), Guds församling (4), kristna församling (3), Kristi församling (2) samt en vardera av sanna kristna missionsförening, kristna missionsförening, fria missionsförening, lutherska missionsförening och evangelisk-lutherska missionsförening.

De två senare brukar annars allmänt vara förknippade med EFS eller möjligen BV. Här hittar vi alltså Rudskoga lutherska missionsförening och Vike evangelisk-lutherska missionsförening (i Visnums socken). Ibland kan namnfrågan vara förknippad med legala hänsyn, som att lagfart på missionshuset fanns i ett visst namn som inte kunde ändras utan vidare.

Två särfall är ”Hagfors och Stjärnsfors församling” och ”Betlehemskyrkans församling”. Det förra förvånar, medan den andra är ju av den typ som vi känner idag – vanlig inom dagens Equmeniakyrka.

Det är att notera att nästan alla församlingsnamn innehåller sockennamn, även om en socken kan vara uppdelad som i Blomskogs övre, yttre och södra. Denna form av uppdelning är vanligast i Nordmarks härad. Det finns också bynamn som Sölje, Stömne och Björnö.

Det är tydligt att det finns något som vi kan kalla för ”territorialförsamlingsprincip” – även om missionsvännerna skulle protestera mot detta. Idag skulle nog många se Svenska Missionsförbundet (Missionskyrkan) som en utåtriktad och inklusiv rörelse – men läser man gamla minnesskrifter, åtminstone fram till 1940-talet, så är det ofta en viss slutenhet och exklusivitet som markeras, kanske som i senare tiders Pingströrelse. Att kalla sig för ”Guds församling i Frykerud” var en tydlig markering mot Svenska kyrkans Frykeruds församling.

Men bilden är långtifrån entydig. Medan en del missionsförbundare var mån om en ”konsekvent frikyrklighet” och gick ur Svenska kyrkan så fort det blev möjligt 1952, och på andra sätt markerade detta har andra tjänstgjort som kyrkvärdar, suttit i kyrkorådet, sjungit i kyrkokören och inte funnit anledning att göra skillnad.

Vi skall dock stanna för en ovanlig och för nutida människor säkert minst lika exklusiv och främmande benämning som slog rot på några ställen i Värmland och Dalsland. Det fanns sex församlingar i distriktet som kallade sig för ”brödraförsamling”. Två i Dalsland: Baldersnäs-Långed och Tösse, och fyra i Värmland: Nysund, Ransäter, Älvsbacka och Övre Ullerud.

Tre av dessa ligger alltså inom ett närliggande område. Eftersom vi inte förut lyft fram just Övre Ullerud, numera då i Forshaga kommun så kan detta vara ett bra tillfälle att göra detta.

Begrepp som bröder och broderskap har varit vanliga inom kristenheten. Det första och mest kända andliga brödraskapet är de 12 apostlarna, även om några av dem också var köttsliga bröder. Bibeln talar om Jesu bröder Jakob, Josef, Judas och Simon – även om den traditionella kristna synen är att Maria förblev jungfru så är dessas relation till Jesus då av annat slag.

Klostren blev också en plats för brödraskap, och i många sammanhang tituleras manliga ordensmän som ”broder”. Det har också funnits och finns ännu samfund som har ”bröder” med i sitt namn. Ett av de mera kända är de Böhmiska bröderna, som har rötter i den böhmiska reformationen på 1400-talet. På engelska kallas de Moravian Church. I början av 1700-talet fick dessa en koppling till greve Ludwig August von Zinzendorf och hans gods Berthelsdorf där de upprättade en koloni som kallades Herrnhut. Det är efterföljare till denna grupp som vi i Sverige kallar för Herrnhutare och som det idag finns två fristående församlingar i Sverige som är direkta arvtagare till denna rörelse: Evangeliska Brödraförsamlingarna i Stockholm och Göteborg. De är fristående men inte frikyrkliga, eftersom de verkar inom Svenska kyrkans ram och pastorn är prästvigd i Svenska kyrkans ordning.

En mycket omtyckt sång i väckelsens kretsar är ”Med Gud och hans vänskap”. Det är den enda psalmen som finns med dubbelt i Svenska psalmboken, både som nr 59 och som nr 720 i 2003 års tillägg (en längre version med åtta versar). Den är skriven av väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius (1816-1868) och tonsatt av Oscar Ahnfelt (1813-1882). Den första versen lyder: Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord, samt bröders gemenskap och nådenes bord, de osedda dagar vi möter med tröst. Oss följer ju Herden, oss följer ju Herden, den trofaste Herden, vi känner hans röst.

Om ni vill höra hur det låter, så kan ni lyssna på Lutherska missionskyrkans kör i Göteborg.

Herrnhutismen har starkt påverkat svenskt kyrkoliv och är en av föregångarna till den stora 1800-talsväckelsen. Kanske var det detta som gjorde att väckelsefolket i Övre Ullerud valde benämningen ”brödraförsamling” när de bildade eget 1878. Så här gick det till, enligt berättelse i 50-årsskriften 1928.

Att från början ingen tanke förefanns bland missionsföreningens medlemmar att avsöndra sig från kyrkan och dess nattvardsbord torde vara tämligen säkert. Men runt om i landet började man vid denna tid alltmera samla sig kring de riktlinjer i församlingsfrågan, som företräddes av Svenska Missionsförbundet. Detta bildades som bekant år 1878 och samma år blev ock församlingens födelseår. Den man som i första hand tog initiativet till församlingens bildande, och vars namn under dess första verksamhetsår fast knutet vid församlingen var dåvarande ägaren vid Söderviks gård A. J. Edenholm. Han hade inköpt gården 1877 och nästan från första stund började han samla de troende i sitt hem till gemensam uppbyggelse. Huvudbyggnadens största sal å övre våningen lät han inreda till predikolokal, och här höllos nu möten varje söndag och övriga helgdagar. Predikanter kallades ofta av E. utifrån och själv predikade han vid mötena i hemmet och ute i bygderna.

Sammankomsterna å Södervik betecknas av de gamla, som voro med som mycket härliga och välsignelserika. Många voro ock de som från dessa möten mottogo intryck av livsavgörande betydelse. Man levde ju för övrigt då mitt uppe i en av de mäktigaste väckelsetider, som besökt vårt land.

Söndagen den 21 juli var man som vanligt samlad på Södervik. Redan söndagen förut hade Edenholm framfört tanken, huruvida man ej borde bilda en församling. Några ställde sig tveksamma, men de flesta voro av den åsikten att så borde ske och förklarade sig vilja ingå i den blivande församlingen.

Nu blev ock beslutet satt i verkställighet, och då från denna minnesvärda dag finnes protokoll och dess första paragraf avhandlar församlingens bildande, återges den in extenso.

”Den 21 juli 1878 sammankommo flera personer på Södervik för att samtala om bildandet av en kristen församling, som skulle inom sitt samfund upptaga alla som genom en sann tro på Kristus blivit Guds barn och som vilja lyda så långt de kunna förstå, allt vad Guds ord lärer även med avseende på ’dop och nattvard’. Efter åtskilliga samtal om nödvändigheten för Guds barn att återgå till det Apostoliska, nämligen ’att vara ett hjärta och en själ’ och att icke söndra sig i olika sekter och partier, såsom Baptister, Metodister, Lutheraner osv., emedan sådant strider mot Guds ord och hindrar den kristna verksamhetens framgång. Så förenade sig 10 personer till en kristen församling. Dessa 10 inbjödo flera Guds barn att ingå till dem och anmälde sig genast 33 personer, som alla var för sig avlade bekännelse om sin tro på Jesus Kristus. Emedan inga anmärkningar gjordes över deras bekännelse och leverne, utan man hade anledning tro att de voro Guds barn, blevo de allesammans intagna, varför församlingen på första dagen av sin tillvaro räknade 43 medlemmar”.

Namnet Brödraförsamling synes ha valts som en betoning av den kristna gemenskapen, man var inte en ”sekt” eller ett ”parti”. Det är värt att notera att en baptistförsamling redan fanns i bygden, grundad 1858.

Namnet ”brödraförsamling” kan ju i sig sägas osynliggöra kvinnorna. Idag vore namnet nog otänkbart, även om Evangeliska brödraförsamlingen bibehållit det. För Övre Ulleruds del ändrades benämningen till missionsförsamling 1935. Församlingens historia tog slut 2006, då den upplöstes. Då fanns det bara 9 medlemmar kvar. Två av tre missionshus finns kvar.

Källa:

Minnesskrift med anledning av Övre Ulleruds Brödraförsamlings femtioårsjubileum 1928. Utgiven till jubileumshögtiden den 18-19 augusti 1928. Kristinehamn 1928