Missionshussafari i Nordvärmland – del 2

Första delen av denna berättelse finns att läsa här.

Efter att ha besökt Värmlands nordligaste missionshus i Båtstad, Norra Finnskoga passerade vi på nytt missionshusen Kärrbackstrand och Brattmon på väg mot Hole i Dalby och nya upptäckter. En ovärderlig guide för oss i denna del av Värmland är Torleif Styffe som genom artiklar och böcker skildrat församlingarnas verksamhet, hus och medlemmar. Särskilt har han lyft fram minnen från Frälsningsarmén som hade Klippan i Hole byggt 1904, 1977 övergick det till Lions. Inte långt från Klippan finns också Dalby missionsförsamlings hus Hvilan byggt 1893 som såldes 1960. Tyvärr uppmärksammade vi inte det när vi var på plats, men huset fotodokumenterades på 1950-talet i en inventering initierad av Gösta von Schoultz, fotograf var Gilbert Svensson.

I Ransby använde Dalby missionsförsamling under en tid Frömanssalen på gården Kvea för möten, 1938 byggdes sedan Ransby missionshus, idag sålt. På västra sidan Klarälven hade Saron-församlingen i Karlstad en utpost i Branäs. Den tillhörde Örebromissionen – en del av baptismen i Sverige. Huset är idag borta, här har skidanläggningen expanderat över området. Vi återger här en bild från Saronförsamlingens 50-årsskrift.

Jag har tidigare färdats genom Klarälvdalen, de flesta gånger vintertid, och funderat en del över de hus man sett efter vägen och tänkt tanken att de sett ut som missionshus. Nu föll bitarna på plats en efter en. I Likenäs låg ett av dem, byggt 1890, och här visade det sig av ett av byggnadens kännetecken, korset från tornet, numera stod lutat mot väggen.

I Backa i Dalby har det funnits två missionshus, det första byggt 1887 och nedbrunnet 1899. Ett nytt byggdes upp 1901 och stod kvar till 1970-talet då också det eldhärjades, nu är det borta. Mitt emot missionshuset i Ambjörby i Norra Ny åt vi vår middag efter att vi betraktat det stora huset byggt 1918. Idag ägs det privat och lär vara husvagnsförvaring.

Efter middagen lämnade vi Klarälvdalen och for till Vitsand för att övernatta på Vägsjöfors Herrgård, som tillsammans med lägergården Ladtjärnstorp sedan 1968 varit en viktig mötesplats för tonåringar, scout, konfirmander och församlingar. Här är bild ifrån 50-årsjubileet på Herrgården och en flygbild från scoutlägret Rota 1988 på Ladtjärnstorp.

I Vitsand gjorde vi sedan en rundtur och besökte missionshusen Kjellingerud (1884), Gunnsjögården (1922), Åsteby (1953) samt baptistkapellet Betel (1917). På väg tillbaka till Klarälvdalen sökte vi också efter missionshuset i Brattfors (1919-1983) utan att lyckas. Senare fick jag dock hjälp av Linnea Prammefors från Björbysätern som ordnade bilder av ”bönhus” till oss.

Bron vid Osebol används inte längre, men där ligger ett missionshus byggt 1896 som genomgått en stor exteriör förändring, även om en del drag fortfarande går att känna igen om man jämför den gamla och nya bilden. Det tredje missionshuset i Norra Ny missionsförsamling, Åstrand med det vackra tornet, byggdes 1906 och var i verksamhet till omkring år 2000. Därmed avslutade vi sökandet i Torsby kommun för denna gång och fortsatte till Ekshärad i Hagfors kommun.

För att kunna orientera oss här tog jag kontakt med Kjell Sundström som gav oss vägbeskrivningar, guidning och svalkande saft – vår safari ägde ju rum under den heta sommaren 2018. Första anhalt blev Loffstrand, sedan följt av det imponerande i Hara byggt 1910, som dock är det andra på plats – det första byggdes 1883. I Hara såg vi också Frälsningsarméns lokal.

Styrkta av Sundströms saft besökte vi sedan Klarälvskyrkan (1974) och fotograferade den gamla Filadelfialokalen i Ekshärad. Även Filadelfiaförsamlingen har nu sin verksamhet i Klarälvskyrkan.

Ekshärads missionsförsamling hade också ytterligare fyra missionshus; Råda (1898), Skoga, Solberg (1925) och Sälje (1953) – de två sistnämnda är kvar i församlingens ägo.

När Värmlands Folkblad nyligen gjorde ett reportage om vårt missionshussökande sa jag att en bra dag hittar vi 10-15 hus. Vi var nu uppe 33 hus på tre dagar – därtill under sommarens varmaste dagar vilket gjorde att vi stannade till för ett bad. Därefter avslutade vi vår resa med att besöka Gräs missionshus i Sunnemo där förberedelserna för årets Sunnemokonferens var i full gång.

Ännu återstår mycket att upptäcka i Värmland, inte minst i Torsby och Hagfors kommuner. Vi kommer att återvända under nästa år.

 

Några av missionshusen i Glava – så som de såg ut 1957

Henrik har i ett tidigare inlägg skrivit om kapellen och missionshusen i Glava socken. Men detta kan kompletteras med hur några av byggnaderna såg ut 1957, när landsantikvarie Gösta von Schoultz besökte dem för Värmlands museums missionshusinventering. Orden är hämtade direkt ur inventeringen.

Elimkapellet, uppfört omkring 1920, utgöres av en timrad byggnad med rödmålad ribblockspanel, skiffertak, vita fönsterfoder och hörnlister över de avsågade knutarna. Skorstenen har utformats som ett litet torn eller takryttare. Det inre upptages av en stor sal och ett mindre kök. Golvet är ett omålat brädgolv, väggarna rappade i vitgul färg, femdelat vitmålat pärlspånttak. Podiet, som har enkla snickerier i tidens stil, är gråmålat, dörrar och fönsterfoder gulgrå och bänkarna brunlaserade.

Sigfridstorps missionshus, byggt 1911 och renoverat 1943, utgöres av en timrad byggnad med rödmålad, icke ursprunglig ribblockspanel med vita fönsterfoder och hörnlister över de avsågade knutarna, skiffertak med enkel förstukvist och en senare tillbyggd köksfarstu på baksidan. Husets inre upptages av en större församlingssal med kammare och kök. Salen har fernissat brädgolv, brunmålad hög pärlspåntpanel, därovan vitmålad, spänd papp och tredelat pärlspånttak i vitt. Podium med orgel och ett fristående offerbord. I köket kokspis, diskbänk m.m.

Glava06

Vissle missionshus är av den vanliga typen med församlingssal, kök och kammare samt har dessutom fått tillbyggt ett trapptorn upp till vaktmästarbostaden i vindsvåningen. Det inre är delvis moderniserat. Vitmålad ribblockspanel med bruna fönsterfoder, skiffertak.

Varför Gösta von Schoultz inte fick möjlighet att fotografera det inre av Vissle missionshus kan väl ingen berätta idag. De båda baptistkapellen Elim och Betania brukades för övrigt av två olika baptistförsamlingar, den ena ansluten till Svenska Baptistsamfundet, den andra till Örebro Missionsförening.

Före husen fanns rörelserna

När vi räknat över antalet missionshus, kapell, missionskyrkor, pingstkyrkor, sommarhem, ja alla väckelsens hus i Värmland har vi funnit 582 hus. Alla har inte funnits samtidigt, ibland har de ersatt ett tidigare, men å andra sidan har vi inte hittat alla än.

vackelsens-lokaler

Idag är det ofta husen som påminner om väckelserörelsens utbredning i Värmland, såvida de inte försvunnit, men husen var inte början utan de blev resultatet av vad som rörde sig bland folket. Ibland har mer spektakulära fenomen lyfts fram som förelöpare till väckelsen, det har handlat om roparerörelser, sovare, syner och predikaresjuka. Rötterna är dock både djupare och bredare än så. 1700-talet innehöll ett efterspel till den stränga lutherska ortodoxin under 1600-talet. Här lyftes upplysningstankar och ifrågasättande av de rådande lärorna, men också alternativ till kyrkans gudstjänstliv. Pietisterna, de fromma, eftersträvade ett personligt gudsförhållande och ett innerligt andligt liv. Dessa rörelser möttes under åren 1726-1858 av restriktioner i form av konventikelplakatet, som till vissa delar fanns kvar efter 1858.

Det var tillåtet att ha andakter med husfolket på gården, men konventiklar, möten, där folk samlades utan präst var inte tillåtna och de som ordnade sådana kunde bestraffas.

Nyevangelismen

Till grundförutsättningarna för läsarna, som medlemmarna i väckelsen kallades hörde tillgången till biblar. Under 1800-talet var flera bibelssällskap var verksamma för att sprida biblar, inte minst i Karlstads stift. Detta tillsammans med ett ökande intresse för mission kom att karakterisera denna väckelse. En stor missionsinspiratör som verkade i hela Sverige var Peter Fjellstedt från Sillerud. Han prästvigdes och reste först ut som missionär i Indien och Osmanska riket, men avbröt på grund av hälskoskäl. Han kom istället att få stort inflytande på missionsarbete i Sverige, inte minst för kolportörernas verksamhet. Kolportörens ursprungliga uppgift var att sprida kristna böcker och tidskrifter, men kom på flera håll också att hålla möten vilket då var i strid med konventikelplakatet. Från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) fick en del kolportörer intyg för sin verksamhet och bland dessa kan i Värmland nämnas Johannes Andersson (Fjellstedts-Johannes) och C.J. Nyvall som senare blev ledande inom Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundet. En kvinnlig pionjär var Nelly Hall från Helgelseförbundet som bland annat var verksam med mötesverksamhet på Hammarö och i Stavnäs.

Denna rörelse, den nyevangeliska, var från början inomkyrklig. Vissa präster motarbetade den som i fallet Anders Lignell i Kila, vars kamp med Johannes Andersson förtjänar en egen beskrivning. Andra präster var positivt inställda till väckelsen och folk vandrade att höra deras predikningar. När sedan en del stor del av väckelsen i Värmland fortsatte utanför Svenska kyrkan ställdes dessa präster inför dilemmat att välja mellan kyrkan och de nya rörelserna. En präst som tog steget och blev frikyrkoman var Andreas Fernholm, för övrigt svärson till Anders Lignell och betydelsefull vän till Ferdinand Fröding, Gustaf Frödings far. Fernholm var verksam både inom Baptistsamfundet och Missionsförbundet bland annat som vid missionskolan i Kristinehamn.

Missionsförbundet

1865 grundas Värmlands Ansgariiförening (VA) av missionsföreningar runt om i Värmland.  Förutom föreningar i Värmland fanns också missionsföreningar i runt om i Dalsland, Vänersborg, Bohuslän och Gullspång som hörde till. VA blev ansluten till EFS och var med om att 1866 skicka missionärer till nuvarande Eritrea. Carl-Olof Rosenius var den tongivande inspiratören inom EFS. P. P. Waldenström blev hans efterträdare som redaktör för den mycket lästa tidskriften Pietisten. 1876 skrev Waldenström i Pietisten om synen på försoningen mellan Gud och människa. Med utgångspunkterna ”Var står det skrivet?” och ”Vad står det skrivet?” presenterar han en försoningslära och en gudsbild som skilde sig från tidigare förkunnelser och som kom att uppröra många inom EFS. Den så kallade ”försoningsstriden” tillsammans med synen på fria församlingar och egna nattvardsfirande i dessa ledde fram till bildandet av Svenska Missionsförbundet (SMF). Många framförde att nattvarden inte skulle vara en social plikt utan firas i de verkligt troendes gemenskap och församlingarna skulle vara fristående från statskyrkan. Missionärer skulle inte behöva bekänna sig till Augsburgska bekännelsen längre, om man till exempel delade den syn på försoningen som Waldenström stod för. Waldenström var ej med vid själva bildandet av SMF, men blev tillsammans med E.J. Ekman dominerande under dess första period. VA anslöt sig 1879 till SMF tillsammans med största delen av missionsföreningarna.Värmland och Dalsland utgjorde 1871 fram till 1997 gemensamt distrikt, då också Örebro län länkades med.

En plats för många läger inom Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) var tidigare Ungdomsgården Fryken i Västra Ämtervik. 1968 blev Vägsjöfors Herrgård inköpt som distriktsgård och senare tillkom scoutlägergården Ladtjärnstorp där scouter, konfirmander och ungdomar samlas till lägerveckor, framför allt sommartid.

cirkel

EFS

I Fryksdalen fick norska predikanter som Johannes Johansen, Oler Guttormsen och Erik Slätmoen stort inflytande på den del av väckelsen som stannade inom Svenska kyrkan och höll fast vid kyrkans bekännelseskrifter – i motsats till Svenska Missionsförbundets församlingar.

De föreningar som blev kvar inom EFS bildade 1882 Lutherska kretsföreningen, med föreningar i trakterna kring Arvika och Säffle samt i Fryksdalen, Klarälvsdalen och Kristinehamn. För EFS i Värmland har Sandvikengården i Edane fått mycket stor betydelse. Sandviken testamenterades till EFS och har sedan 1931 fungerat som lägergård, inte minst för många konfirmandläger.

BV

Ytterligare splittring blev resultatet av en debatt kring bibelsyn där EFS missionsdirektor Adolf Kolmodin kritiserades för att närma sig den historisk-kritiska bibelforskningen för mycket. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) kom 1911 att samla en del som stod för en mer konservativ syn på Bibeln. I Värmland fick BV representation i Fryksdalen och i Säfflebygden. Idag är namnet Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna vänner och i Värmland finns de idag i Östmark.

Metodistkyrkan

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869 varifrån metodismen spreds vidare till bland annat Degerfors, Karlskoga och Björneborg. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar.

Frälsningsarmén (FA)

William Booth, med rötter inom metodismen i England, grundade 1865 ”Den kristna missionen för Öst-London”, vilken 1878 fick namnet Salvation Army. Till Sverige kom Frälsningsarmén 1882. Utmärkande för Frälsningsarméns etableringar i Värmland är att det är kvinnliga pionjärer som ”öppnar eld” på nya platser när 16 kårer etableras under åren 1887-1915. I Sysslebäck 1899 är det kapten Augusta Jonson och löjtnant Hildur Högberg som håller det första mötet i Hole missionshus. Från början har man där ingen bestämd lokal eller bostad och kårens första namn blir därför ”Värmlands bykrig”.  I Kristinehamn öppnas kåren 1888 av kapten Hilda Larsson och kadetterna Ellen Blomkvist och Ingeborg Nygren. 1896 uppförs kårens lokal i medeltidsstil med runt krenelerat torn och kallas därför för ”Borgen”. Kristinehamn är tillsammans med Arvika de två platser där Frälsningsarmén finns representerad i Värmland idag.

Svenska Baptistsamfundet

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850.

1858 grundas de två första baptistförsamlingarna i Värmland i Övre Ullerud och Östra Fågelvik, sedan följer ett fyrtiotal församlingsbildningar fram till sekelskiftet och ytterligare ett tjugotal under 1900-talet. Baptismens framväxt noteras i landshövdingeberättelsen 1886-90: ”Baptister och baptistiskt sinnade lära å några orter vara rätt talrika och vålla mycket obehag inom de församlingar, der de uppehålla sig”. Församlingar grundas såväl i städerna som på landsorten och bland de första kolportörerna finns H. C. Segerblom, utsänd av Stockholms missionsförening i slutet av 1850-talet. Segerblom fick kyrkorådsförbud av kyrkorådet i Östra Fågelvik 1859 för sin verksamhet och blev stämd inför häradsrätten. Olof Jansson och Jan Gustaf Olsson från Nyed fick böta 50 kronor vardera för att de upplåtit rum för möte med Segerblom. Hans verksamhet sågs som splittrande, ett förakt för allmänna gudstjänsten och hans undervisning av barn undergrävde Lutherska kyrkans lära och tro. E.M. Nilsson var en annan av pionjärerna och han var med vid tillkomsten av det första baptistkapellet, Acksjöns kapell, som byggdes 1874 i Nyed. Bakgrunden var att man ville samlas till julotta och sökte låna skolhuset, men prosten och kyrkvärdarna var emot. Mötet blev av ändå, en del fick stå utanför de öppna fönstren för att ta del av gudstjänsten. Efter mötet träffar Nilsson en av bönderna, Bond-Jonte som sa:

”Det är förfärligt att de ska stänga skolhuset för sånt där. Om ungdomen ställt till supkalas, så hade ingen sagt något om det. Men hör, ni gubbar, ni kan bygga ett hus på andra sidan vägen här”. Så påbörjas en insamling på orten och ekonomiskt stöd kommer från Stockholm så kapellet blir av.

Arnäsgården i Deje var fram till försäljning bland annat lägergård för scoutverksamheten inom baptisternas ungdomsförbund Svenska Baptisternas Ungdomsförbund.

Equmeniakyrkan

Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan bildade 2011 ett gemensamt samfund, som efter beslut på kyrkokonferensen i Karlstad 2013 fick namnet Equmeniakyrkan. Samfundens ungdomsorganisationer hade redan 2007 gått samman och kallar sig Equmenia och är idag Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation. Equmeniakyrkan har idag 55 församlingar i Värmland och dessa hör till Region Svealand.

Örebromissionen – Helgelseförbundet – Evangeliska Frikyrkan

Bland församlingarna i Baptistsamfundet kom Örebro missionsförening under ledning av John Ongman att inta en allt självständigare roll gentemot samfundsledningen. Vid Örebro missionsskola kunde både kvinnor och män utbildas och man skickade ut egna evangelister, bland annat till församlingar i Värmland. Från det som kom att kallas Örebromissionen sändes också missionärer utomlands och man var mer öppen för den framväxande pingstväckelsen. Detta ledde till att Svenska Baptistsamfundet splittrades och i Värmland följde några församlingar och grupper med till Örebomissionen (ÖM). Ett exempel på detta är Saronförsamlingen i Karlstad som bildades 1938 av medlemmar från Karlstads baptistförsamling. Saronförsamlingen byggde senare Korskyrkan och hade som utpost bland andra Värmlands Dalby Sarongrupp. Saron blev också beteckningen på gemenskaper i Arvika, Karlskoga, Kristinehamn och Lesjöfors. Örebromissionen gick 1997 tillsammans med Helgelsförbundet/Fribaptisterna under namnet Evangeliska Frikyrkan (EFK). Helgelseförbundets hjärta, Torpkonferenserna utanför Kumla, har arrangerats sedan 1887 och i Värmland har de haft verksamhet i Norra Finnskoga, Norra Råda och Sunne.

Pingströrelsen

Arvika nämns som en av de orter där ”pingstelden” tändes i Sverige 1907, närmast då från Kristiania i Norge. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillhörde Svenska Baptistsamfundet, men blev under sin dynamiske föreståndare Lewi Pethrus den ledande församlingen inom Pingströrelsen. Från 1918 börjar det bildas pingstförsamlingar i Värmland och fortsätter så in på 1920- och 30-talen. Moderförsamlingar bedriver verksamhet på utposter som kan bilda egna församlingar som i fallet med Kristinehamn och Filadefia i Storfors. I Värmland går också en del baptistförsamlingar över till att bli pingstförsamlingar, detta händer med Gunnarskog, Skattkärr – Östra Fågelvik och Karlstads andra baptistförsamling men i Slottsbron är det missionsförsamlingen som byter. På andra orter är det enskilda eller grupper av medlemmar i andra församlingar som blir pingstvänner. Det är framför allt i städer och på orter i storlek som Deje, Ekshärad och Koppom som pingstförsamlingar etableras, och i mindre utsträckning på landsbygden. Påfallande många tar med Filadelfia i sina namn, till exempel Filadelfia i Skråckarberget eller Filadelfiaförsamlingen Töcksfors. Drygt 40 pingstförsamlingar kom att grundas i Värmland, cirka hälften finns kvar idag.

Övriga rörelser

Adventismen i Värmland har också haft några församlingar i Värmland vilket beskrivs i annan artikel i denna tidskrift.  Svenska Frälsningsarmén bildades som en utbrytning ur den större, internationella Frälsningsarmén, man önskade mer likna övriga frikyrkor med mindre centralstyrning. I Värmland hade de kortvarig verksamhet i Karlstad och Kristinehamn.

Katolska kyrkan har idag två församlingar i Värmland, i Karlstad och i Karlskoga. Båda dessa har gamla frikyrkolokaler som kyrka. I Karlstad tog man över Tabernaklet från baptistförsamlingen som gick samman med missionsförsamlingen till Tingvallakyrkan. I Karlskoga är den tidigvarande metodistkyrkan nu hem för S:t Görans församling. Fristående församlingar har också funnits under olika perioder, ett av dem, International Mission Church, har sin verksamhet i Karlstad på Drottninggatan där den katolska församlingen var tidigare. Det första baptistkapellet i Värmland, Acksjöns kapell, är nu flyttat till Mariebergsskogen i Karlstad. Bland de som använder det finns Vännernas samfund också kända som kväkarna.

Relationen till andra folkrörelser

Mycket finns att nämna om relationerna mellan de tre första klassiska folkrörelserna i Sverige och här ska bara nämnas några exempel. Tage Erlander hade genom sin far koppling till väckelserörelsen. Han berättar i sina memoarer att när Hjalmar Branting besökte Värmland 1907 fick man inte tag i någon lokal i Munkfors eller Ransäter där han kunde tala. Den som ordnade så att Branting fick tala i Missionskyrkan i Munkfors var den frisinnade och frikyrklige riksdagsmannen A. H. Göthberg, vilket denne fick kritik för. Erlander menar att Göthberg säkert var rädd att Branting skulle förföra åhörarna, men att han gjorde den modiga handlingen av hänsyn till yttrandefriheten, en slags värmländsk Voltaire om man så vill – i alla fall i den situationen.

De frikyrkliga blev i stor utsträckning nykterister och i en del fall delade man också hus, ordenslokaler kunde övergå till att bli missionshus Vissa missionsföreningar redovisar att de hade ett ”halvt” missionshus, då kunde det vara delat med en blåbandsförening eller en annan församling. Mycket mer finns att säga om dessa andra folkrörelsers lokaler, men det får bli en annan historia.

Väckelsens hus i Glava

Väckelsens hus i Glava

Glava missionsförening räknar sitt ursprung till 1865 då Stavnäs mission bildades, året efter delades den upp i östra och västra delen. Glava och Älgå bildar eget från 1870, från 1880 är Älgå egen förening.

img_7401-beskuren

Idag har Glava missionsförsamling gått upp i Arvika missionsförsamling och har ingen möteslokal  i Glava.  Missionshuset i Öfra Rud byggdes
1873 och innan det byggdes var det konkurrens om var det skulle stå. Flera ville erbjuda mark för bygget, bland annat i Knoll. Platsen blev Öfra Rud, utsedd genom lottning – ”Gud avgjorde”. Detta missionshus blev ett slags huvudmissionshus för ”bygden” i  Glava.

img_7324
Öfra Rud

En skorsten placerades på taket något till vänster som synes på bild. Ett förslag var då att sätta dit en skorsten till höger, visserligen utan funktion, men för symmetrins skull. Någon lär då ha yttrat, det räcker med skrymtarna på insidan, det behöver inte synas på utsidan också. Vid missionshuset hade man även en särskild plats för utomhusmöten. Idag är det en privatbostad

Enligt uppgift gav ”Lutherska missionsföreningen” (EFS) bidrag till missionshusbygget i Öfra Rud och fick rätt att använda huset.

För folket kring Glava Glasbruk var vägen lång till bygden. Här samlades man till en början i hem och vid ett mötestillfälle knackade disponenten på och förhörde sig om vad som pågick och vem som gett tillåtelse till mötet. När man hänvisade till kvinnan som bodde där, markerade disponenten och sa att huset tillhörde honom och att han motsatte sig att man höll möten där. Lösningen blev ett hus som låg på mark ägt av en bonde, detta hus användes 1884-1900. Då hörde disponenten av sig att han hört att man var trångbodda. Han erbjöd dem att välja vilken tomt som helst för att bygga ett nytt missionshus, bolaget skulle stå med virke och glas. De arbetare som blev medlemmar i föreningen höll sig nyktra och jobbade bra, det hade gett disponenten skäl att ändra åsikt om dem och föreningen.  Disponenten och hans fru skänkte 1909 en orgel.

Idag ägs missionshuset i Glava Glasbruk av Föreningen Sävsundsholmen. En nyomläggning av taket av glavaskiffer har möjliggjorts genom olika bidrag

img_7361
Missionshuset i Glava Glasbruk

Missionshuset i Vissle byggdes 1892 och var det sista som var i bruk i missionsförsamlingen, även efter att Glava missionsförsamling gått upp i Arvika missionsförsamling. Idag ägs det av Gerd Karlsson och hennes man, Gerd är dotter till Elvira o Hilding Andersson och växte upp granne med missionshuset. Hilding Andersson var under en period ordförande i missionsförsamlingen.

img_7318
Vissle

Större delen av Glavas befolkning har varit koncentrerad till bygden vid Glafsfjorden. Glasbruket placerades vid sjön Stora Gla där virkestillgången kunde möta bolagets behov. Missionshuset i Granmon byggdes 1899 söder om Stora Gla, i en trakt där skogsbruket var den dominerande näringen och där åkerbruket var begränsat.

img_7357
Granmon är idag fritidsbostad.
img_7332
Hagalund

Nästa missionshus att byggas var Hagalund i 1907 Semnebyn som också ligger i jordbruksbygden, idag privatägt.

img_7339
Sigfridstorp

1911 byggdes missionshuset i Sigfridstorp öster om Övre Gla, även det privatägt.

I Töresbol användes en liten stuga av församlingen, 1919 anges som startår (inte med på någon bild).

Väster om Stora Gla byggdes 1925 det sista missionshuset i Hedene, ”Hea”.  Idag växer buskar och träd nära och bäddar in det övergivna huset i skogen, men tack vare ett renoverat tak står det kvar.

Glava metodisförsamlingen startade 1887, men hade i tio år innan dess varit utpost för Säffle. Systrarna Gerda, Otilia och Gurli Holtz förde den med sig till Fors och deras kusin, pastor Johannes Wiel kom på predikobesök. Ett första kapell byggdes 1887 (i Kapellskogen, nära gamla skolan i Vissle), 1909 flyttades det till nuvarande plats. Idag är det privatbostad, den gamla toppen på tornet med spiran är placerad vid sidan av huset.

img_7322
Metodistkapellet

Angående baptismen i Glava läser vi i ”Sjuttioårsminnet. Historik över Baptistmissionen i Värmland åren 1858-1928”:

”Den första baptist, som predikat i Glava, torde ha varit grosshandlare A. G. Karlsson från Sundsvall. K. var född i Glava, och vid besök i sin hemort något av åren 1887 eller 1888 predikade han ordet. Tjugu år senare besöktes platsen av predikanter från Arvika. Väckelsen, som vid den tiden gick fram i Arvika med omnejd, kom även till Glava. Där hade den bl. a. till följd, att en del troende behjärtade sanningen om dop och församlingsgemenskap. Redan funnos några döpta, tillhörande Arvika församling. Den 31 jan. 1909 bildades Glava församling av tolv män. Sju av dem hade döpts året förut men ej tillhört någon församling. Till föreståndare för den nybildade församlingen valdes br. K. Joh. Johannesson. Han har också tjänat alltsedan med undantag av tvenne kortare perioder. Under den första av dessa var Fr. Hagström föreståndare och under den andra Karl Nilsson. Våren 1909 verkade br. Georg Axelsson som predikant i Glava, och som församlingen anslutit sig till Värmlands distriktsförening, började även föreningens sekr. past. Gustaf Nilsson, besöka församlingen med predikan. I huvudsak har verksamheten under åren utförts av evangelister, de flesta från Ö.M. (Örebro Missionsförening). Senaste vintern och våren ha kinamissionär Em. Karlsson med fru arbetat i Glava. Verksamheten har välsignats med framgång och församlingen har ökats, så att den vid nyåret 1928 räknade 78 medlemmar. Sammanlagt 105 ha blivit döpta under tiden. Största antalet döpta var 1911, då en kraftig väckelse åter besökt platsen. Insamlade medel belöpa sig till Kr. 32.451:-. I början höllos möten i hemmen. 1910 uppläts avgiftsfritt en lokal för verksamheten. År 1915 hade församlingen glädjen inviga sitt första kapell. På grund av
img_7410-beskurenskänkta materialier och mycket frivilligt arbete blev kostnaden för huset ej så stor. Hösten 1921 kunde församlingen taga sitt andra kapell i bruk. Tomten till detta hade skänkts av en baptistfamilj. År 1918 bildades en ungdomsförening. Den räknar för närvarande omkring 40 medlemmar. Sedan 1910 har församlingen bedrivit söndagsskolverksamhet. Numera finnas tre skolor, varav en i vardera av kapellen och en å utposten Gillberga,  där församlingen har evangelister anställda. ”

img_7409-beskuren

Bilder från Elly Svahns fotoalbum, hennes pappa var med och byggde kapellet.

img_7411-beskuren

1915 invigdes alltså det första kapellet Betania som låg utmed vägen till Glasbruket. Kapellet hade dopgrav och det krävdes hundra hinkar vatten från bäcken för att fylla den.

1921 invigdes Elimkapellet i Semnebyn. Under 1930-talet splittrades Svenska Baptistsamfundet när församlingar över hela Sverige istället närmade sig Örebro Missionförening och med tiden blev samfundet Örebromissionen – idag en del Evangeliska Frikyrkan. Andra församlingar blev kvar i Baptistsamfundet. I Glava blev situationen den att man fick två församlingar; Glava första baptistförsamling  och Glava baptistförsamling. Båda kapellen kom även fortsättningsvis att användas av båda församlingarna vilket inte gick friktionsfritt. Båda församlingarna tappade fart och avvecklades så småningom.

img_7334
Elim

Elimkapellet i Semnebyn är idag privatägt.

Betania stod tomt och blev med tiden utsatt för vandalisering. Det var byggt av tegel och hade skiffertak och när detta inte renoverades återstod till slut bara rivning. Stengrunden finns kvar och på platsen finns en minnesplakett.