Mission och Pingst i Holmedal

Holmedal01
Uppsals missionshus i Holmedal. Foto: Gilbert Svenson, Värmlands museum 1958

Jag kan inte avsluta denna enkla minnesteckning utan att nämna att även vår församling fått vidkännas söndringar de senaste åren, en följd av den Pingstbetonade förkunnelsen som förekommit och haft till följd att 12 medlemmar lämnat församlingen och gått till Pingstvännerna, men nu ser det dock ut som det stillnar av något och som vi hoppas att Gud må besöka oss med frälsning och föra oss på de vägar som hans välsignelse kan vila över oss, så är vår önskan och bön till Gud att när han till sist samlar in sin skörd en stor skara även från Holmedal må befinnas värdiga att stå inför tronen och sjunga Guds och Lammets lov i all evighet. Ske allt så.

Året är 1934 och Abel Nilsson i Breviken (1868-1945) har fått i uppdrag att skriva en 50-årsberättelse för den jubilerande Holmedals västra missionsförening. Abel hade varit församlingens ordförande sedan 1914 och var med om missionsföreningens bildande när han var 15 år gammal.

Men man kan förstås ana en stor sorg i veteranens ord över den splittring som präglat församlingen under dessa år. Matrikeln talar sitt tydliga språk även om Holmedal också är en utflyttningsbygd och en del av medlemsminskningen beror på utflyttning. Från 147 medlemmar 1920 så minskar medlemsantalet till 107 år 1930.

Pingstväckelsen slog rot i Holmedal på 1920-talet genom att holmedalingar som arbetat på andra orter gripits av budskapet och i några fall återkom till hembygden som evangelister. Två av dessa var Magnhild Olsson och Emma Gustavsson som deltagit i Smyrnaförsamlingens bibelskola. I maj 1929 samlades ”systrar och bröder” i baptistkapellet i Sollom och bildade en ”biblisk församling” för östra Holmedal, kallad Betaniaförsamlingen. Betania var ju en plats i det Heliga Landet där Jesu vänner Maria, Marta och Lasarus bodde. Tillsammans med Filadelfia så blev Betania ett av de mest populära namnen för nya pingstförsamlingar vid denna tid.

IMG_9859
Betania i Leverbyn i Holmedal är idag ett av de mest sorgliga exemplen på ett gammalt kapell som vanvårdats. Foto: Henrik Olsson 2018

1931 bildades också en pingstförsamling för västra Holmedal. Den fick namnet Filadelfia och ett kapell byggdes i Holmerud.

Att vara ”samfundsfri” var ytterst viktigt för den svenska Pingströrelsen vid denna tid. Det fanns ju inga samfund eller kyrkor i Bibeln, lärde Lewi Pethrus, utan enbart församlingar och ledningen var enbart Herrens. Denna syn var den vanliga inom Pingströrelsen ända in i vår egen tid, och ibland kan bli tydlig i tidningen Dagens insändarspalt. Istället blev Pingströrelsen ett nätverk av fria församlingar – även om det fanns ett mycket starkare informellt ledarskap genom Lewi Pethrus än vad t.ex. någonsin Waldenström eller Axel Andersson gjorde inom Svenska Missionsförbundet.

Abel Nilsson verkade inom Holmedals västra missionsförening. Även inom Holmedals östra missionsförening påverkades man av tidens rörelser.

När Holmedals östra firade sitt 100-årsjubileum 1986 presenterades en innehållsrik och välutforskad jubileumsskrift, visserligen i enkelt kopierat utförande, men förtjänstfullt producerad av förre distriktsföreståndaren Bertil Nordenstig. Han refererar ett ”allvarligt samtalsmöte” den 3 september 1933. Bakgrunden är den strid som varit inom Svenska Missionsförbundet, som refereras i Rune W. Dahléns doktorsavhandling i kyrkohistoria: Med Bibeln som bekännelse och bekymmer. Bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917-1942 med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfundsledningen, framlagd vid Lunds universitet 1999.

Axel Andersson (1879-1959) hade 1930 utsetts till missionsföreståndare och han var i mångas ögon en misstänkt person med en alltför liberal bibelsyn.

Ordföranden Anders Gustafsson hoppas i sitt hälsningstal [vid det ovannämnda mötet] att samlingen inte ”skall bli ett splittringsmöte”. Hårda ord fälls, men också kloka och försiktiga. Joh. Trell uttalade sin glädje över att mötet börjat i så god anda. Vi bör inte överge Missionsförbundet därför att det fått en tjänare som vi tycker är mindre lämplig. Sådant har hänt förr, men det har ordnat sig, tyckte Trell. Stefan Thuresson, som då var föreståndare, erinrade om hur det var då församlingen sökte anslutning till Missionsförbundet. ”Missionsförbundet var då den enda organisation som vilade på sådan grund att anslutning kunde komma ifråga. Den hade inga misstankar mot sig. Man borde genom handlingssätt visa sin inställning. Man borde dra in anslaget till SMF:s inre mission tills vidare. Åtskilliga beskyllningar för modernism hade framkommit i en del tidningar mot några av Missionsförbundets pastorer”. Men Elov Andersson menade, att det visat sig att många beskyllningar ”varit lögner”. ”Bäst att ej sätta tro till sådana beskyllningar som ej lämna något bevis för sin sanningsenlighet”. Och Joh. Kylander ”undrade om det är rätt att enbart låta kritikens gissel gå över Missionsförbundets ledning. Hur vore det att bedja lite mer för våra ledare?”. Emellertid beslutades om att en resolution skulle sändas till Missionsförbundet om att församlingen ville ”omringa och försvara vår gamla Bibel som varande Guds ord”.

Så långt Nordenstigs referat. Det fanns vid denna tid en strömning inom Svenska Missionsförbundet som kallades de ”pingstbetonade”. Redan 1929 hade Betesdaförsamlingen i Slottsbron lämnat Svenska Missionsförbundet men denna församling hade redan från början starka kopplingar till pingstväckelsen. Under perioden 1930 till 1936 lämnade 15 församlingar Svenska Missionsförbundet, men det är också viktigt att komma ihåg att under samma period välkomnades inte mindre än 89 nya församlingar vid generalkonferenserna. Det var dock på många håll som man upplevde ett medlemstapp åt pingsthållet.

Riksevangelisten Alex Olovson (1887-1954) betecknades som en av de ”pingstbetonades” ledare inom Svenska Missionsförbundet. Han var flitigt anlitad som seriemötestalare i Nordmarken. Han kom senare att lämna SMF och gå till Pingströrelsen. En annan ledande person var Frank Mangs (1897-1994) som dock aldrig lämnade Svenska Missionsförbundet, utan istället under en längre tid hade sin verksamhet i Oslo. Mangs kom att rota sig i Nordmarken efter andra världskriget, skaffade sig ett hus i Töcksmark vid Foxens strand och vilar nu på Töcksmarks kyrkogård.

Vad hände då sedan? Ja, i Holmedals socken så blev Betania och Filadelfia en församling 1983. Istället för att bevara de gamla kapellen beslutades att tillbygga den 1964 byggda pastorsbostaden nära Holmedals kyrka med en kyrkolokal, som stod klar 1993 och fick namnet Holmegården. Kapellen såldes.

De gamla skiljelinjerna började att blekna bort, både vad gäller att hålla på sitt, ”renlärigheten” och den starka pingstidentiteten. Naturligtvis förändrades också missionsförsamlingarna. I Nordmarken blev det också tydligt att även Svenska kyrkans församlingar och frikyrkoförsamlingarna kunde samverka på ett helt annat sätt. Ett exempel var den karismatiska konferensen som anordnades i Karlanda kyrka 1979. Det blev lättare att se vad som förenade alla kristna än vad som skilde dem åt, och samhällsomvandlingen med avfolkning och bättre kommunikationer gjorde också att det var både dyrt och opraktiskt att hålla sig med så många olika lokaler.

IMG_0984
Filadelfia i Holmerud står kvar, men har förvandlats till bilverkstad. Några minnen av byggnadens historia finns dock kvar. Foto: Henrik Olsson 2018

Men historien tar inte slut där. För de fem missionsförsamlingar som sedan 1956 samarbetat inom Holmedals södra missionskrets: Holmedals östra, Holmedals västra, Blomskogs övre, Blomskogs yttre och Trankil blev alltmera integrerade. Trankil och Blomskogs yttre uppgick i Blomskogs övre (Sundstabyn) och 2013 var det dags för ännu ett samgående, då de tre missionsförsamlingarna och pingstförsamlingen blev Equmeniakyrkan Holmedal-Blomskog. Idag används tre hus: Holmegården och missionshusen i Tången och Sundstabyn. Uppsal, Nordmarkens äldsta missionshus, såldes 2018.

Det är naturligtvis så, att de som var med om splittringsåren inte längre är i livet, men istället är nu deras barnbarn och barnbarns barn (i vissa fall) åter förenade i en församlingsgemenskap.

Filadelfia i Skråckarberget

20200306_140233
Omslagsbilden på tidskriften Värmlandsvittnet 1962:2. Tidningen var ett organ för pingstförsamlingarna i Värmand och utgavs 1947 till 1963.

Södra Finnskoga socken är en av Värmlands mest genuina finnbygder. Det är glest mellan människorna men rikligt med granskog. Den skogsfinska kulturen och språket var länge dominerande – kyrkbygget 1831-1835 och folkskolans införande var två element i försvenskningen av bygden. Många influenser har också kommit från Norge, där missionsförsamlingen i Falltorp var en verklig gränsförsamling som samlade folk från båda sidor av gränsen.

Vid frikyrkoinventeringen på 1950-talet var Finnskoga-Dalby kommun, bestående av socknarna Dalby, Södra och Norra Finnskoga, den svagaste frikyrkokommunen i hela Värmland. Under denna period fanns det faktiskt inte så få människor här. 1950 bodde 1477 personer i Södra Finnskoga – nästan exakt lika många (1465) i Norra Finnskoga. Idag finns 252 personer i Södra Finnskoga och 260 i Norra Finnskoga.

1916 skedde vuxendop vid Dalboängen i Sysslebäck, det äldsta kända i norra Värmland. Elimförsamlingen i Torsby byggde i början av 1940-talet ett pingstkapell i Skråckarberget i Södra Finnskoga. Enligt Torleif Styffe: ”Under kraftverksutbyggnaden i norra Värmland fanns ett 30-tal medlemmar och en egen församling bildades. Enligt en uppgift bildad i slutet av 40-talet som bönegrupp. Många medlemmar bodde i Sysslebäck på 1950-talet och hade möten i en barack norr om folkparken”. Församlingen blev fullt självständig i januari 1955.

En ”trossyster” från Brattmon i Dalby hade utvandrat till USA. När hon avled 1930 lämnade hon 1000 kronor till Filadelfiaförsamlingen i Karlstad som grundplåt för byggandet av ett pingstkapell i Sysslebäck. En barack inköptes från Uddeholms AB för 3360 kronor. 1955 flyttades baracken till Sysslebäck. I tidskriften Värmlandsvittnet, rapporterade Isidor Sundström att baracken rymmer en samlingslokal för ca 60 personer, är ”ljust och trevligt målad, med en nyinstallerad värmekamin som värmekälla samt en evangelistbostad som bebos av syster Karin Nyström samt hennes kamrat Annie Håkman, Aspö, Blekinge som i december månad [1955] inträdde i arbetet på Klarälvdalsfältet”. Vid slutet av 1955 fanns 23 medlemmar.

I Föreningsarkivet för Värmland finns fyra kassaböcker och en protokollsbok för Finnskoga-Dalby Filadelfiaförsamling. Här ges också några fragment av pingsthistorien, även om protokollsboken bara omfattar åren 1962 till 1970. Vad som imponerar är att den lilla församlingen faktiskt klarade att inte bara ha två kapell utan också en anställd pastor. Nils Gunnar Wahlström var pastor fram till 1962. Han avled 1966 i Hova, endast 33 år gammal. Sven Andréas från Hedesunda välkomnades som ny pastor i augusti 1963. Han var kvar i tjänsten till slutet av 1965 då han flyttade till Elimförsamlingen i Torsby.

Evald Johansson, Nyhammar kallades till föreståndare 1 oktober 1966. Han hade tidigare arbetat i Filadelfia i Dala-Järna. Han kom att verka här under några år.

I februari 1967 togs beslut om att sälja lokalen i Sysslebäck. De såldes till Filadelfiaförsamlingen i Sunne för 3500 kronor. När kraftverksbyggena var avslutade så flyttade många och församlingen anslöt sig till Filadelfia i Ekshärad vid början av 1971. Ingen var intresserad av att församlingen skulle existera som självständig församling längre då ”ekonomisk bärighet att kalla vittnen i församlingens tjänst saknades och underhålla verksamheten”.

Senare anslöt man sig till Elimförsamlingen i Torsby. Den sista volymen i det lilla församlingsarkivet är en kassabok för åren 1985 till 1991.

Verksamheten upphörde helt vid början av 1990-talet och kapellet såldes till privatpersoner. Det ligger än idag i relativt välbevarat skick mitt i den lilla skogsbyn.

Skråckarberget
Filadelfia Skråckarberget 2018. Foto: Henrik Olsson

Skillingmarksminnen

I Klevan i Skillingmark ligger ett av Värmlands vackrast belägna missionshus. Från Lars Olsson i Ronneby har vi fått tillgång till en fin berättelse om hans mor Signe Olsson (1905-2002) berättade och Lars skrev ner, en del av Signes berättelse om sitt eget liv för sina efterkommande.

Missionshuset

IMG_2232

Missionshuset under ombyggnad sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Det var en stor händelse i bygden när missionshuset byggdes uppe vid Rönna 1911, då jag var sex år. Det ligger ju där än i dag och ser till det yttre likadant ut som förr, rött med vita knutar, och är rätt stort för att vara ett kapell. Skillingmarks missionsförening hade nyligen bildats och hade många medlemmar, av vilka inte minst familjen Rydberg från Bodanäset var mycket aktiv. Kari i Rönninga hade skänkt  marken. Innan missionshuset uppfördes, hade det förekommit ”stugmöten” hemma hos någon familj. Jag minns ett sådant möte i köket i ”Nolarstôga” och ett annat i Rönninga med en sångare som spelade cittra.

I missionshuset gick jag i söndagsskola. Anna, mamma till min lekkamrat Inez från Klevekull, var lärare, senare var det Andreas Stolpe, far till Marie på Rönna, som hade hand om barnen. ”Söbu-Maja” i Boda höll samtidigt söndagsskola  för barnen i den delen av socknen, för de hade  lång väg till missionshuset i Klevan. Vi läste bibeltexter, lärde oss minnesverser och sjöng Jag älskar söndagsskolan. Det fanns en särskild söndagsskolsångbok som vi använde. Däremot fick vi inga tidningar eller märken som du och Elisabet när ni gick i söndagsskolan i Strömsmark.

IMG_2229
Missionshuset sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson

Missionsförsamlingen hade ingen egen pastor men anlitade ibland någon predikant, som höll gudstjänst i missionshuset om söndagarna. Någon gång förekom även julotta. En norrman från Vestmarka predikade där en gång, minns jag. I juli anordnades varje år ett stort och mycket välbesökt sommarmöte med två gudstjänster, en på förmiddagen och en på eftermiddagen, med kaffe emellan. Denna tradition behölls in på 70-talet.

Det var mest Ola Ring från Lossbyn i Järnskog som förrättade gudstjänsterna. Han var lekman och ingen utbildad predikant. Han hade en egenhet då han talade, säkert för att försöka tala riktigt korrekt svenska: Han sade inte Gud, bön och dig  utan Gude, böne och dige. En gång, när jag var sex år och lite besvärlig grälade Emma från ”Môrnere”, som då var piga i Klevan på mig:

-Nu får du lôv å hôlle fre, för på sönda kommer Ola Ring te missionshuset å da får du höre hônôm tale om både dige å mige.

(Detta är en lustighet som ytterst få kan förstå i dag. I Skillingmark var mige ett annat ord för ”kissa”. Jag vet inte ens om någon förstår det ordet  nuförtiden.)

Missionshuset användes även för andra ändamål.  Jag minns julfester och auktioner i missionshuset där behållningen gick till missionen i Afrika eller Kina. En son från bygden, Nils Kullgren, var känd som ”Kinamissionären”. Det bildades en Blå Bandförening i bygden, och den höll emellanåt möten för att mana till nykterhet. Lina från ”Môrkere”, Mörkerud, var medlem där. En jul hade Blå Bandföreningen korg-auktion. Lina hade gjort en korg av en gammal skolåda, klätt den med fint papper och fyllt den med smörgåsar, bröd och småkakor. Det hörde till ordningen att den som köpte korgen skulle bjuda den som tillverkat den på kaffe. Axel Säter, en femtioårig ungkarl, köpte Linas korg och kunde inte låta bli att reta henne lite för hennes enkla bidrag, en skokartong. Lina, som var piga i Klevan då, kom hem tidigt den kvällen förebärande att det inte hade varit så roligt där.

83699522_184890445933845_4758565335785799680_n
Missionshuset i Klevan efter det att verksamheten avslutats men före den stora ombyggnaden. Foto: Tomas Johansson

Ibland kom Frälsningsarmén till missionshuset och visade film i stora salen. Filmerna väckte naturligtvis stor uppmärksamhet i bygden. Jag minns så väl att jag såg film i missionshuset redan någon gång under första världskriget. Då hade jag faktiskt redan varit på bio, i Oslo 1915, när vi hälsade på släkten där och såg en film med Chaplin. Filmerna i missionshuset var inte uppskattade av alla. Väldigt många ansåg att det var syndigt att se dem. Första gången när medlemmar i Frälsningsarmén kom, var det ingen som tog emot dem eller erbjöd dem husrum. De fick övernatta på bänkar i lokalen. Den andra gången blev de välkomnade av Kerstin Björnsson, kallad ”Norsta” från Bergerud, som erbjöd dem mat och logi. Hon var egentligen inte alls särskilt religiöst intresserad men menade:

-När nu de andra inte vill göra det, tar jag hand om gästerna.

Det fanns även en liten bostad på andra våningen i missionshuset. Det krävdes ingen anknytning till missionsförsamlingen för att få bo där. Där bodde ett par hyresgäster  innan Albin Stenbock flyttade in och bodde där i många år, i varje fall in på 50-talet. Det var en tragisk figur. Han hade, vilket var mycket ovanligt i våra trakter i början av 1900-talet, tagit studentexamen och studerade i Uppsala en tid. Där levde han ett glatt liv och slösade bort alla sina pengar och fick sedan återvända till hembygden och leva på dagsverken och skogsarbete. Han var en mycket skicklig botanist som kunde namnet på alla blommor och andra växter.Han hjälpte senare Cajsa som gick i realskolan och hade i uppgift att pressa ett antal växter. Skillingmark var vida känt för sin rika flora, och Albin visste var guckusko och andra orkidéer växte. Inga latinska växtnamn var främmande för honom. När han en gång tillsammans med Sven Olofsson i Bergerud gick förbi en al, på dialekt arder, pekade Albin på trädet och berättade:

-Detta är en ”alnus glutinosa”.

-Vad säger du? svarade Sven. Har du fått arderlus i nosa?

Allteftersom befolkningen minskade i Skillingmark, blev antalet medlemmar i missionsförsamlingen allt färre. Till slut var det bara några få kvar. På Bodanäset lade man ner mycket arbete in i det sista. Skillingmark slogs ihop med Järnskog, och missionshuset såldes. I dag är det sommarbostad.

IMG_2234
Pingstkapellet i Hångstad i Skillingmark så som det såg ut i juni 2019. Foto: Henrik Olsson

Lars´tillägg: Det fanns även en pingstförsamling med eget kapell i ”Västarhangsta”, den del av hemmanet som ligger väster om Hångstadviken. Det hölls gudstjänster där in på 70-talet. Till slut var det bara tre pingstvänner kvar i socknen, av vilka Karl på ”Sân”, som dog 1974, och dottern Judit var två. Kapellet står fortfarande kvar.

Frälsningsarmén i Charlottenberg som blev Maranatas Tempel

En byggnad i Charlottenberg har en ovanlig historia. Den började sin historia som kårlokal för Frälsningsarmén. Kåren öppnades 1912 av kapten Anna Vestin och löjtnanterna Hanna Hofvenstein och Beda Fransson. Det var det vanliga att Värmlands frälsningsarmékårer grundades av kvinnor. Troligen var detta det vanliga i Frälsningsarmén i stort. Strängmusikkår grundades 1913. Verksamheten pågick till 1970.

IMG_0911
F.d. armélokalen 2018. Foto: Henrik Olsson

Kårlokalen inrymde 150 personer och hade soldatrum. Den byggdes eller köptes in strax efter kårens grundande. I mars 1970 såldes kårlokalen till Maranata och Charlottenbergskårens verksamhet uppgick i Arvikakåren. Enligt Arvika Nyheter skulle man dock fortsätta ha FA-möten i Eda, i hyrda lokaler. Maranata kallade sin lokal för ”Templet” enligt predikoturerna i Arvika Nyheter.

AN 700309 FA Charlottenberg Maranata

Vad var då Maranata? Ja, det var en rörelse som utgick från den etablerade Pingströrelsen. I det stora tvåbandsverket Pingströrelsen från 2007 finns rubriken ”Maranata – ett splittringshot som kom av sig” (del 1 sid. 245-246) och detta är en högst relevant beskrivning. Samtidigt har Maranata kallats för en sektrörelse.

Det kan vara värt en utvikning att skriva något om rörelsen och dess värmländska anknytning.

För en rörelse som när den var som störst (omkring 1968) hade ca 1500 församlingsmedlemmar och ca 5000-6000 ”sympatisörer” enligt Curt Dahlgrens avhandling (se nedan) så fick Maranata under några sextiotalsår ofantligt mycket mer uppmärksamhet i massmedierna än t.ex. en betydligt större organisation som Svenska Missionsförbundet är typiskt för medielogiken. Tältmöten med medryckande musik med ”moderna” elförstärkta instrument, extas och förkunnelse om bl.a. helbrägdagörelse, barnaga, profetiska budskap och en ofta aggressiv hållning mot den traditionella frikyrkorörelsen drar mer uppmärksamhet än ”vanliga” gudstjänster, med ”vanliga” psalmer och ”vanlig” barn- och ungdomsverksamhet med söndagsskola och scouting.

I början av 1960-talet växte det fram en rörelse i Pingströrelsens periferi som var starkt kritisk mot Pingströrelsens utveckling från en renodlad väckelserörelse med socialt engagemang till en bredare samhällsinriktad rörelse. Samtidigt hade det som kallades för 50-talets förnyelseväckelse inom Pingströrelsen lett till en atmosfär av legalism, som begränsade glädjen och friheten enligt vad Ivar Lundgren skriver i Pingströrelsehistoriken.

Pingströrelsen var ju inte något renodlat formellt samfund, men under Lewi Pethrus (1884-1974) var det ändå en hårt sammanhållen rörelse, som hölls samman av några gemensamma institutioner.

Arne Imsen (1930-1999) var en ung evangelist inom Pingströrelsen. Han var född i Oslo och fadern Georg Imsen (1904-1972) hade 1945 utsetts till pastor och föreståndare för Betaniaförsamlingen i Årjäng, ett uppdrag han hade till 1949. Därifrån flyttade han till Kil. Där var han föreståndare för den nygrundade Filadelfiaförsamlingen. Modern Signe var född i Arvika men hade växt upp hos morföräldrarna i Västra Boda i Sillerud. Makarna återvände till Norge i slutet av 1950-talet, men Georg Imsen förekom ibland i svenska Maranata-sammanhang. Det gjorde att Arne Imsen faktiskt kan kallas för värmlänning. Hur mycket kontakter han hade med Värmland senare i livet är oklart.

Arne Imsen hade 1954 gått in i församlingen Kristen Gemenskap, en församling som grundats genom Ragnar Ljungquists utbrytning ur Östermalms Fria Församling. Kristen Gemenskap var en samlingspunkt för de som var kritiska mot Pingströrelsens utveckling. Imsen blev biträdande föreståndare för Kristen Gemenskap 1957 och flyttade 1959 till Örebro där han blev ledare för en utbrytargrupp ur Elimförsamlingen i Örebro som kom att bli den första Maranataförsamlingen.

Imsen hade naturliga kontakter med Norge och besökte den norske evangelisten Aage Samuelsens Maran Ata-möten i Oslo. Maran Ata i Norge var inspirerad av amerikanska helbrägdagörelseförkunnare och var kända för en modern, högljudd sångstil med elgitarrer och slagverk. Denna frejdiga och okonventionella mötesstil tilltalade Imsen. Den av honom ledda församlingen i Örebro bytte namn till Örebro Fria Församling och fick snart efterföljare i Jönköping och Norrköping. Ett sammanhållande organ fick rörelsen i tidningen Midnattsropet, som fortfarande utges.

Maranatas förkunnelse präglades av glöd och hängivenhet och ledde till många omvändelser. Den handlade i mycket om frälsning, helande, omvändelse och församlingarnas frihet. Under några år på 1960-talet blomstrade rörelsen. Tältmöten anordnades på många platser.

Samtidigt drabbades Maranatarörelsen av konflikter. Två av rörelsens ledargestalter, Donald Bergagård och Erik Gunnar Eriksson bröt definitivt med Arne Imsen 1968. Bergagård och Eriksson kom att återgå till den ”stora” Pingströrelsen medan Imsen ”drev resten av Maranata i en mer exkluderande riktning, till en militant familjegemenskap som agerade i moraliska och politiska frågor med uppseendeväckande demonstrationer”.

Vad hände då mera i Värmland? Curt Dahlgrens avhandling i religionssociologi från 1982: Maranata: En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling (Plus Ultra bokförlag) tar faktiskt inte alls upp Charlottenberg och inte heller i årgång 1970 av Midnattsropet (samtliga nummer av tidningen finns att läsa på nätet) nämns verksamheten i den västvärmländska orten.

En bönegrupp i Blomskog nämns 1960 men verkar inte ha satt vidare spår (sid. 74). Örebro Fria Församling hade samma år möten i Kristinehamn (sid. 90). Efter schismen inom Maranata etablerades 1977 en storfamilj i Karlstad som anordnade möten i Årjäng, Kristinehamn och Karlskoga. Det hade även tidigare anordnats sporadiska tältmöten i Karlstad (sid. 170).

Men några klipp i Arvika Nyheter berättar ännu lite mera. Den 10 oktober 1977 rapporterade Arvika Nyheter från det första Maranatamötet i Arvika, med deltagare från storfamiljerna i Karlstad och Raufoss. Stina Fridolfsson som intervjuas tycks ännu att döma av Maranataförsamlingens hemsida vara en högst aktiv medlem.

AN 771010 Maranata Arvika

2 augusti 1978 fanns en annons om att Maranata anordnade möte i Hungviks missionshus i Högerud. Detta missionshus tillhörde Högeruds missionsförsamling, men dessa hade då flyttat verksamheten till Missionskyrkan Hällebäck och hyrde ut det gamla missionshuset.

AN 780802 Högerud Maranata

En lång utvikning slutar här. Hur länge var verksamheten igång i Charlottenberg? Ja, det är en fråga som återstår att besvara, men det var knappast så mycket längre än 1973. Kan någon ge mer information om detta, troligen enda Maranatahus i Värmland så tar vi tacksamt emot.

En pingstförsamlings inre liv i mitten av 1900-talet

20190908_143932.jpgDet finns mycket litteratur om frikyrkligheten. Många av dem är festskrifter vid församlingsjubileer – en tryckt skrift var i stort sett obligatorisk vid missionsförsamlingarnas 50, 60, 70, 80, 90 eller 100-årsjubileer under större delen av 1900-talet. Baptistförsamlingarna var i regel inte sämre, och de relativt få metodistförsamlingarna skrev också sin egen historia.

Pingstförsamlingar har inte varit så duktiga på att skriva sin egen historia, åtminstone inte i sådan form att de är allmänt tillgängliga genom biblioteken. Det finns förstås exempel på motsatsen, som pingstförsamlingarna i Karlstad (50 år) och Kristinehamn (70 år).

Däremot finns det för en som är intresserad av Pingströrelsen mycket intressant forskning. Först och främst skall nämnas det stora verket om Pingströrelsen i två delar som utgavs 2008. Den ger mycket information ända ned på gräsrotsnivå.

Det finns också en livaktig verksamhet av akademiska och andra forskare. Det rör giganter inom rörelsen, som Lewi Pethrus men också andra tidsskeden och personer av stor betydelse för rörelsen.

Och så finns då den bok, som jag upptäckte i somras på Saxonsamlingen på Örebro stadsbibliotek, där lokal litteratur som berör Örebro län samlas. För vårt forskningsprojekt berör ju inte bara den del av landskapet Värmland som ligger inom Värmlands län. Utan också Karlskoga och Degerfors kommuner, som tillhör Örebro län.

Nu finns det en del av Degerfors kommun, som är lite speciell. Det gäller Nysunds socken, som delas av Letälven. Eftersom Letälven delar landskapen Värmland och Närke, så innebär att ungefär 1/3 av socknens ytareal tillhör landskapet Värmland och resten Närke. Kyrkan och byn Åtorp ligger dock på Värmlandssidan.

Docent Göran Johansson växte upp i Nysund på 1940- och 1950-talen. Då var han en ung och mycket aktiv medlem i Betaniaförsamlingen i Melltorp, som ligger på Närkesidan av socknen. Med tiden kom Göran Johansson att ägna sig åt forskning inom ämnet socialantropologi. Trots att han kom att glida bort från Pingströrelsen i unga år så har han ägnat en hel del av sin forskning åt Pingströrelsen. Hans avhandling vid Stockholms universitet, utkommen 1992 heter More blessed to give : a Pentecostal mission to Bolivia in anthropological perspective.

I förordet skriver Johansson: “Jag är uppvuxen i Betania och fostrad till pingstvän. Pingstvän och frälst var min första identitet och naturlighet. Efter hand började min tro glipa och min identitet som pingstvän började tyna. Det känns alltjämt som att jag förlorade något – en identitet. Någon ny lika bestämd och självklar har jag inte lyckats vinna. Kanske därför återvänder jag ideligen till kretsen för barndomens hängivenhet”.

Till sin ungdoms Betaniaförsamling återkom Göran Johansson år 2005 i boken Särlaregnets tid: Fragment och bilder från Betania – pingstförsamling i och ur tiden. Boken utgavs i Sköndalsinstitutets skriftserie som nr 25. Den är lite svår att hitta på nätet, finns inte i fulltext och inte heller i antikvariatsboklådorna. Men den kan tillhandahållas genom Institutionen för socialvetenskap vid Ersta-Sköndal-Bräcke Högskola, genom handläggare Sari Nurminen, e-post sari.nurminen@esh.se

I boken ges en verklig närbild av en liten pingstförsamling på landsbygden. Här handlar det om en mikrostudie. I Melltorp fanns 34 medlemmar vid församlingsbildandet – eller ”ordnandet” som var den vanliga termen inom Pingströrelsen. Maximiantalet 63 uppnåddes 1939. När skildringen tar slut 1965 var medlemsantalet 33. Sammanlagt fanns 143 personer inskrivna i medlemsmatrikeln. Alla dessa finns omnämnda i boken!

Församlingen upphörde formellt vid utgången av 1998.  Då hade verksamheten länge varit tynande. Den sista dopförrättningen med medlemsintagning ägde rum i augusti 1963.

Två kapell fanns. Huvudkapellet i Melltorp började att byggas 1930, när man ännu var en utpost till pingstförsamlingen i Skagersvik på andra sidan av sjön Skagern. 1942 köptes en befintlig fastighet i hemmanet Lämås, som följande år kunde invigas som ett utpostkapell. Det fanns också planer på ett kapell i Finnerödja, som dock aldrig förverkligades. Kapellet i Lämås såldes 1975 medan Melltorp fanns kvar i församlingens ägo till upplösningen. Båda husen står kvar.

I boken skildrar Johansson, med hjälp av egna och andras minnen, samt efterlämnat arkivmaterial, Betaniaförsamlingens verksamhet ända ned på minsta detaljnivån. Verksamheten bestod huvudsakligen av möten. Förmiddagsmöte, eftermiddagsmöte och väckelsemöten på söndagar. Bönemöte på onsdagar och lördagar, tältmöten på sommaren, och som höjdpunkt när dopförrättningar kunde äga rum.

Målsättningen var så självklar. Det handlade om att syndare skulle bli frälsta och att de frälsta skulle bli bevarade till dess att Jesus kom. Styrelsen benämndas för ”äldstebröder” och var just bröder. Trots att kvinnorna här som i stort sett överallt i Pingströrelsen var i majoritet fanns inte kvinnorna i beslutade funktioner. Däremot verkade två kvinnliga evangelister under 50-talet, som de unga tycks ha varit rädda för. ”Evangelistsystrarna” hette Harriet Bergh och Ellen Johansson.

Även en så liten församling som Betania kunde under längre perioder faktiskt hålla sig med egen predikant eller evangelist. Annars kom gästande talare, både från grannförsamlingar och ibland kända förkunnare och sångare inom Pingströrelsen.

Församlingen bedrev också söndagsskola, men till skillnad från ”konkurrenten” missionsförsamlingen inte någon särskild ungdomsverksamhet. Betania var en del av lokalsamhället, men ändå inte. Tydligt avstånd togs från åtskilliga delar av det moderna umgängeslivet, och den utåtriktade verksamheten handlade främst om att locka människor till sig, även om distansen till ”världen” var viktig. Det som vi idag kallar ekumenik var sällan på agendan, men kyrkoherden bjöds in till kapellinvigningen och på 1960-talet kunde man ha gemensam julotta med missionsförsamlingen i Långåsens missionshus.

”Ofta innehöll predikan varning och förmaning i den första delen, och hopp och förtröstan mot slutet. Predikanten visade vägen emot ett liv med Jesus, längre bort från världen och det onda. Kanske varnade han för ljumhetens förbannelse”, skriver Göran Johansson om den typiska predikostilen i Betania.

1956 inträffade en kris, som kom att vara början till slutet för Betania. Vad som verkligen hände tycks vara oklart, både av protokoll och intervjupersonernas minnesbilder. Syndabock blev en gästande evangelist under en tältmötesserie vid namn Joseph Ekwall. Han ansågs av vissa ha en ”överandlig” stil. Någon öppen strid blev det aldrig, men locket lades på och resultatet blev successiv stagnation.

20190802_140222
Betania i Melltorp. Idag ombyggt till bostad. Foto: Carl-Johan Ivarsson 2019

I tidens Pingströrelse hade den s.k. Syndakatalogen en viktig roll. Det var noga att skilja på Guds och världens barn, där kläder och hår blev ett skiljomärke. ”Att dagligen sätta upp sitt hår i en ’pingstknut’ kan bli till en regelbunden rituell överlåtelse, en förnyelse av förhållandet till tro och församling”, skriver Johansson. Hatt var ett självklart krav för kvinnor. Att gå på bio var synd i Betania men inte i missionsförsamlingen. Avfällingar var ett bekymmer, uteslutningar förekom och ett gigantiskt problem var om en medlem skulle börja ”sällskapa” med en utomstående.

Göran Johansson skriver i sin avslutande, mer teoretiska del, att Betania i Melltorp var ett exempel på ett hängivenhetssystem, något som spelade en trygghetens roll i ett allt mer föränderligt samhälle. Trots ett uppsving efter andra världskriget när jordgubbsodling blev den näringsgren som dramatiskt ökade inkomsterna i bygden, så kom det allt mer mekaniserade och rationaliserade jordbruket att långsiktigt underminera Betanias förutsättningar. Men det gjorde också att församlingens ”barnbarn” kom att glida ut ur rörelsen och inte heller söka någon ny församlingsgemenskap när de flyttade bort.

315 sidor kan inte sammanfattas på några få rader på ett rättvisande sätt. Men Göran Johansson har gjort en storslagen insats genom sin studie av Betania i Melltorp, som kan ge lärdomar inte bara ur ett lokalhistoriskt perspektiv men som en väldokumenterad referens för hur pingstförsamlingar på landsbygden levde och i många fall, stagnerade.

Rätt om missionshusen i Norra Treskog

Eftersom det finns de som tror att allt som står på nätet är sant, och att den som händelsevis skulle vilja veta något om missionshusen i norra delen av hemmanet Treskog i Gunnarskog med hjälp av Google får sin enda vägledning i ett tidigare inlägg på denna blogg, så är det på sin plats att förtydliga och rätta några uppgifter i detta inlägg.

Efter vägen mellan Fredros och Mitandersfors, nummer 869 enligt nuvarande numrering, ligger inte mindre än tre missionshus på ett litet område, kring den bebyggelse som kallas för Abborrsjön efter den närbelägna sjön men är en del av det mycket stora hemmanet Treskog. De flesta förknippar nog begreppet Treskog eller ”Treske” på bygdens mål med bebyggelsen kring sjön Treens södra del, där också Södra Treskogs missionshus en gång låg.

Men Treskog omfattar också Fredros, Abborrsjön och andra boplatser inom ett område som omfattar åtskilliga kvadratkilometer.

20190531_120852

Abborrsjöns missionshus, beläget vid Abborrsjöns lilla bybildning där det för inte så länge sedan också fanns skola och två butiker, är i gott skick även om det rostiga taket och de trasiga stuprännorna oroar för husets framtid. Det tillhörde Gunnarskogs evangelisk lutherska missionsförening, tillhörigt EFS och ibland kallade ”Lutherianane”.

20190531_121431

Det gula huset, lite längre norrut efter vägen, är missionsförsamlingens Norra Treskogs missionshus. Numera är det sommarbostad för en tysk familj som prytt det med fotbollsklubben Borussia Dortmunds klubbmärke.

20190531_124218

Det nordligaste missionshuset är pingstvännernas Betaniakapell vid Skårestorpet, när man passerat förbi vägen till Tinnhöjden.

Alla dessa tre är byggda kring perioden 1910-1930 och var i bruk fram till 1970-talet. Det är skogen som givit arbetstillfällen i denna bygd, och när avfolkningen slog till så var det svårt att bedriva verksamheten här uppe.

Bilar gör nu att vägen till södra och mellersta delen av Gunnarskogs socken och verksamheten både inom lutherska missionsföreningen, missionsförsamlingen och Betaniaförsamlingen kom att koncentreras vid denna tid. Vi får försöka återkomma med exakta avslutningsår.

Lena Höglund var eminent ciceron en underbar majdag i sina barndomstrakter.

Betaniakapellet i Visnums-Kil

Idag kan vi presentera ett gästinlägg av Roland Tiger, Mariestad, som forskat om Pingströrelsen i Visnums-Kils socken. Ett varmt tack till Roland!

Exteriör omålat
Pingstkapellet i Kärr, Visnums-Kil. Kapellet är nybyggt och inte hunnit målas utvändigt. Ingång till möteslokalen syns bakom hästekipaget. Vaktmästarbostadens ingång på motsatta långsidan.

Kommer man från Nybble och passerar Ed finner man som första hus på höger hand en sommarbostad i falurött, i dag ägd av ett holländskt par. Mycket lite skvallrar idag om byggnadens ursprung och tidigare funktion som pingstkapell, en period som sträckte sig mellan 1937 och 1973.

Betaniakapellet byggs
1936 inleddes byggandet av Betaniakapellet i Kärr, en utpost till pingstförsamlingen i Kristinehamn. Av godsägaren Victor Andersson, Ed, fick församlingen 1936 friköpa en tomt, belägen mellan gamla och nya landsvägen vid Kärr. Där uppfördes under 1936 en frikyrkolokal med sittplatser för ungefär 150 personer samt en bostadslägenhet på ett rum och kök för en vaktmästare. På övre botten iordningställdes ett rum för gästande evangelister. Lokalen och bostadslägenheterna försågs med elektriskt ljus och uppvärmning. Byggnaden saknade indraget vatten och wc.

Interiörbild från möteslokalen 1939
Interiörbild från möteslokalen 1939

Samlingslokaldelen hade ingång från gamla lands-vägen. Den var möblerad med enkla bänkar med ryggstöd med en mittgång fram till podiet eller estraden. På podiet fanns till höger en predikstol och bakom denna tramporgeln. Ovanför podiet fanns en enkel oval tavla med namnet Jesus. I en nisch i mitten fanns dopgraven. Till höger om den ledde en dörr in till ett mindre rum, där dopkandidaterna förberedde sig för dopet.

Längre fram doldes dopgraven av ett draperi. Sidorummet var tillräckligt stort för att få plats med en säng, en byrå eller ett sängbord. Det fungerade bl a som ett avskilt rum för sjuka medlemmar i vaktmästarfamiljen och som bönerum. Inför en dopakt fick man fylla dopgraven med vatten som man körde fram med häst till entrén och via en ränna ledde ned i dopgraven.

Stort åtagande

Kapellet var ett stort åtagande för en liten lokal bönegrupp på ca 20 personer. Med stöd från pingstförsamlingen i Kristinehamn, offer (kollekter), ideellt arbete och dagsverken samt gåvor i form av virke mm kunde man färdigställa kapellet och inviga detsamma 1937.
När på året 1937 invigningen skedde är oklart men utifrån en odaterad tidningsnotis (troligen från Värmlands-Posten) inleddes invigningshögtiden på en lördag med enskilt möte för troende med firande av Herrens nattvard. Påföljande söndag kl. 15.00 skedde själva invigningshögtiden för en fullsatt lokal.  Vid invigningshögtiden medverkade pastorer och sträng-musik från församlingen i Kristinehamn samt gästande evangelister. Kl. 20.00 hölls väckelsemöte inför med-lemmar och många intresserade från trakten. Många tog med intresse del av verksamheten i kapellet men antalet medlemmar begränsade sig till ett tjugotal genom åren.

Träffades i torpstugorna
Pingströrelsen i Visnums-Kil ska ha kommit till socknen via Finnerödja och evangelister verksamma där, bl a två norska evangelister Maria och Anna Jansson.  De samvetsömma på Nynäs som utförde civilt arbete för Kungliga väg- och vattenfallsstyrelsens räkning var också en tidig drivkraft i rörelsen.

Under det första skedet, före tillkomsten av Betania-kapellet, brukade bönegruppen samlas i en ödestuga i Justorp. Ibland fick man låna missionshuset i Berg. En stuga vid Åserud användes också för sammankomster liksom Henning Karlssons hem i Hasselmarken. Emma Johanssons stuga i Tullens användes också som lokal för bönegruppens möten.

Emma Johansson var en ensamstående mor till flera barn, levde i fattigdom och drog sig fram som dagsverkare i gårdarna och tillverkade riskvastar och sålde för sitt och sina barns uppehälle. Hon blev omvänd och anslöt sig till bönegruppen och blev rörelsen tro-gen fram till sin död 1943.

Pionjärerna
Johannes Jonsson, arrendator på prästgården i Visnums-Kil, blev tidigt dragen till pingströrelsen och blev en av pionjärerna. Johannes bror Anders Jonsson i torpet Sunnås, som också låg under prästgården, upplät torpet till bönegruppens sammankomster. Hur förhållandet var mellan arrendatorn och pingstvännen Johannes Jonsson och den högkyrklige komministern Bernhard Julius Kaldén i prästgården är inte dokumenterat men som representant för statskyrkan såg han troligen skeptiskt på den framväxande karismatiska väckelsen som slagit rot i socknen.

Gruppbild
Gruppbild från tidigt stugmöte i bönegruppen. Johannes Jonsson står som fjärde man från h. iförd vegamössa.  Längst ned Sunnås och Johannes Jonsson, arrendator i prästgården

Att några betraktade pingströrelsen som rena irrläror vittnar följande yttrande: ”Vägen till helvetet går via Sunnås. ”Vem som först fällde dessa fördömande ord är inte klarlagt.  Det hände också att ungdomar utförde olika pojkstreck för att störa verksamheten. Man bar t ex bort förstutrappen till torpet och en gång släpptes en katt ner i skorstenen. Johannes Jonsson, hans dotter Anna och hennes dotter Märta flyttade till vaktmästarbostaden i det nybyggda Betania-kapellet sedan prästgårdsarrendet hade löpt ut 1937. Johannes och Anna dog båda 1938 och Märta gifte sig samma år med Johan Johansson som var dräng på Nynäs.

Foto vid gudstjänst
Foto troligen taget i samband med en gudstjänst i kapellet. Bakre raden fr. v: Henning Karlsson, okänd, okänd, Karl och Hulda Eng. Mellanraden fr. v: Emma Johansson, okänd, okänd,
Birger Eng. I främre raden fr. v: Rickard Johansson, okänd, Märta Johansson, Elna Bard, Anny Johansson.

I Hasselmarken var Henning Karlsson och Rickard Johansson aktiva och drivande inom bönegruppen. Henning blev ca 1940 äldstebroder i församlingen i Kristinehamn. Henning åtnjöt stort förtroende inom församlingen trots att han inte kunde motstå tobakens frestelse. Det var svårt att lägga av med snusandet. Han gömde snusdosan i vedboden och smög sig dit när begäret blev för stort. Snusandet hemlighöll han även för sin fru.  Församlingsrepresentanterna som utsågs att tala Henning till rätta undrade om inte hustrun känt tobakslukten när de pussade på varandra.

Rickard Johansson, granne med Henning i Hasselmarken, var också aktiv i bönegruppen och senare i kapellets verksamhet. Rickard, som var kassör för verksamheten i Visnums-Kil, var duktig på gitarr och spelade orgel i kapellet till församlingssången ur Segertoner som var pingströrelsens sångbok. Den mest använda versionen av Segertoner sammanställdes av Lewi Pethrus 1930.  Rickard gifte sig på 1940-talet med Anny som var evangelist på utposten Kärr ett antal år. Tillsammans höll paret söndagsskola i Hasselmarken och deltog aktivt i församlingslivet och musiken i kapellet.
En del Visnums-Kilsbor kommer ihåg att man såg Anny komma cyklande söndagsförmiddagarna på väg från Hasselmarken till kapellet. Gitarrfodralet hade hon vilande på knäna med halsen på styrstången.

Gitarrfodralet guppade lustigt upp och ner när hon kom trampande fram den långa milen från Hasselmarken.

Rickard o Anny
Rickard och Anny Johansson med söndagsskolebarn i Hasselmarken.

Populär evangelist
De yngre tyckte om att besöka pingstkyrkans möten. Det var en friare gudstjänstordning och mycket sång och musik fastän en del tyckte det var märkligt och lite skrämmande med allt tungomålstalande. En norsk evangelist Bergelott Nordmoen, som var verksam på utposten Kärr en kort period, var mycket populär och slog an på ungdomen och inte minst de unga männen. Hennes visum löpte ut i september 1941 och hon blev tvungen att återvända till ett okänt öde i hemlandet Norge som var ockuperat av Tyskland. Bergelott dök upp hos Rakel och Åke Johansson i Hasselmarken en gång på 1980-talet i sällskap med sin man och sina två barn och bar syn för sägen att allt gått bra.

Tältmöten
För att nå fler med det kristna budskapet anordnades sommartid tältmöten på några platser i socknen, bl a Medskagen och på Eds ägor. Årligen anordnades också i början av augusti stormöten i kapellet med deltagande av pastorer och strängmusik från Kristinehamn. I anslutning till mötena serverades kaffe utomhus vid tjänligt väder. Kapellet hade inget eget kök utan man fick nyttja vaktmästarbostadens kök.

Tältmöte
Tältmöte i Medskagen

Ett erbjudande från kommunen
1940 blev kapellet via församlingen i Kristinehamn kontaktad av Visnums-Kils landskommun som ville göra ett byte av lokal med församlingen. Man erbjöd församlingen gamla ålderdomshemmet (nuvarande hembygdsgården) plus en mellanskillnad mot att kom-munen fick överta kapellet. Troligen hade kommunen behov av ytterligare lokaler för skolverksamheten. Församlingen avböjde dock erbjudandet.

Många hyresgäster i kapellets vaktmästarbostad har passerat revy genom åren. Första hyresgästen var den tidigare nämnde Johannes Jonsson, dottern Anna och hennes dotter Märta.  Frans och Elin Toll var hyresgäster i kapellet ett antal år liksom Alfhild och Erik Öhlén på 1960-talet.

Slutet
Den sista hyresgästen var Göte och Mary Andersson som senare bytte efternamn till Abresparr. Göte som var född i Väglösa, Rudskoga var kolportör och reste kring i trakten och sålde religiösa skrifter och musik. Göte var också missionär på Island. När de flyttade stod kapellet tomt en tid innan det såldes till Eje och Ingrid Hultström. Därmed sattes punkt för pingstkapellets 36-åriga historia som frikyrkolokal.

Före och efter ombyggnad
Före och efter ombyggnad av kapellet till privatbostad

Källor:
Esse Lövgren: Den religiösa utvecklingen i Visnums-Kil I-III
(Värmlands-Posten 1946-07-08—15)
Oscar Lövgren: Ur väckelserörelsens historia II : Värmländskt fromhetsliv. Stockholm 1940
Odaterad artikel om invigningen av Betaniakapellet 1937
(troligen från Värmlands-Posten)
Följande personer har vänligen bidragit med upplysningar om verksamheten och/eller lånat ut fotografier till artikeln:
Signe Johansson, Lerbäcken; Lars-Erik Ahlzén, Filipstad;  Rakel Johansson, Hasselmarken;  Birgit Johansson, Såen, Medhamn; PeO Johansson; Tord Jakobsson, Kristinehamn;
I Hultström, Kristinehamn