Stråningstorpskyrkan – stadsdels- och samarbetskyrkan som försvann

De trettio åren mellan 1955 och 1985 är en kyrkobyggnadstid utan motstycke i svensk historia, klart jämförbart med Västergötlands, Gotlands och Skånes flitiga kyrkobyggande under medeltiden, eller den stora förnyelsen av landsbygdens kyrkor under 1800-talet.

Kyrkobyggandet hör förstås ihop med städernas stora omvandling med huvudstaden som viktigaste exempel. Svenska kyrkans kyrkobyggnader i städerna fick stå kvar – det var (förhoppningsvis) otänkbart att röra S:ta Clara, S:t Jacob, Adolf Fredrik och Gustav Vasa i Stockholms innerstad, men cityomvandlingen gick hårt åt Blasieholmskyrkan, Betlehemskyrkan, Betelkapellet, Immanuelskyrkan, Betesdakyrkan och Missionskyrkan Valhalla. Ingen av dessa finns alltså kvar – några fick modernistiska ersättare.

Men å andra sidan byggdes talrika kyrkor i förorterna, både av Svenska kyrkan och av frikyrkorna, framför allt av församlingar tillhörande Svenska Missionsförbundet. En av dessa senare, Västerortskyrkan, ritad av Carl Nyrén, räknas faktiskt till en av Sveriges mest värdefulla kyrkor från modernismens epok.

Karlskoga

Så var det också i Karlskoga. Karlskoga kyrka är en klenod, en av Bergslagens rödmålade träkyrkor och den enda byggnad i Karlskoga som är delvis bevarad från den tid då Hertig Karl lät göra trakterna kring sjön Möckeln – Möckelsbodar – till en egen socken med namnet Karlskoga.

Karlskoga blev stad 1940 och befann sig under denna period i en stark utveckling och omvandling. Den hade förstås börjat på 1870-talet. Det moderna Karlskoga skapades under några expansiva årtionden efter andra världskriget, där Bofors blev en världsindustri och hade 10 000 anställda.

Det gjorde också att det behövdes kyrkor. De gamla Salem- och Elimkyrkorna fick skatta åt förgängelsen. De gamla missionshusen i Karlskogas yttre landsbygdsområden levde på begränsad tid.  Nu byggdes nya kyrkor för Pingst-, Missions- och Baptistförsamlingarna. Men även ute i Karlskogas yttre stadsdelar fanns det också ett behov för kyrkliga mötesplatser.

Nu tillkom Karlbergskyrkan (1967) Söderkyrkan (1969) och Österledskyrkan (1981). Den nya baptistkyrkan fick sin plats i stadsdelen Ekeby, och så Stråningstorpskyrkan, som denna artikel skall handla om i fortsättningen.

Stadsdelen Stråningstorp är i ordets verkliga bemärkelse ett miljonprogramsområde. Miljonprogrammet var ett storskaligt program för bostadsbyggande i Sverige mellan 1965 och 1975. Det är ofta lätt att identifiera områden, ofta en bra bit från stadskärnorna på tidigare oexploaterad mark. Den bostadsform som mest förknippas med miljonprogram är flerfamiljshus i minst tre våningar, ibland med höga punkthus.

Planeringen för Stråningstorp

Stråningstorp planerades under 1960-talet och byggdes under början av 1970-talet. Det var vid den här tiden som Karlskoga stad/kommun nådde sin högsta befolkningsmängd med nästan 40 000 invånare. Bofors var den ledande svenska vapenindustrin och Karlskoga var en av Bergslagsområdets industriella metropoler.

I tidens stadsplanering var en centrumanläggning en förutsättning, dit områdets boende kunde gå eller cykla för att handla mat och genomföra annan viktig samhällsservice.

Stråningstorps Centrum innehöll två stora livsmedelsbutiker, ICA Axet och Konsum Marknad. Här fanns också det nya postkontoret Karlskoga 7 och flera mindre butiker. I den kommunala delen fanns en ny stor kommunal låg- och mellanstadieskola, fritidshem, fritidsgård, bibliotek och idrottshall.

Och så fanns kyrkan – som fanns med i planeringen från början. Det var Karlskoga Missionsförsamling som uttryckte sitt intresse för att kunna vara kyrka i moderniteten. När Ekeby planerades några år tidigare, fanns inte kyrkan med i bilden. Så skulle det inte bli igen, och 1969 tillsatte församlingen en Stråningstorpskommitté för att bevaka frågan. Tandläkare Karl-Erik Aronson var ordförande och kom att bli en eldsjäl för arbetet. Metodistförsamlingen var intresserad, men någon samverkan här blev aldrig av.

Kyrkan blev inplanerad i centrumprojektet, en mindre kyrksal i anslutning till fritidsgården.

Byggherre för Stråningstorps Centrum av Stiftelsen Hyresbostäder, kommunens allmännyttiga bostadsföretag, och entreprenör var Skånska Cementgjuteriet. Ritade gjorde SCG Arkitektkontor.

Vid ett möte den 28 maj 1974 ventilerades frågan, och då konstaterades att den nya grundskolan skulle stå klar 1975 och fritidshem och kyrka under hösten 1976. Församlingen hade sålt missionshus i ytterkretsarna och det fanns ca 85 000 kronor att satsa. Hyran beräknades till 20 000 kronor/år.

Vid detta möte beslutades att hyra lokalen. Kontraktet skulle gälla på 10 år.

Planeringen fortsatte men färdigställandet fördröjdes något. Det var alltså inte förrän 1977 som beslut skulle slutligt fattas och då hade Karlskoga församling kommit in som intressent. Med detta blev Stråningstorpskyrkan alltså ett av de absolut första exemplen på en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet. Några år senare kom Kronoparkskyrkan i Karlstad till – mycket mer uppmärksammad.

Äventyr i praktisk ekumenik

I en tidningsartikel från starten säger Karl-Erik Aronson: ”Det är praktisk ekumenik det här och egentligen är det ett äventyr vi ger oss in på”. Ekumeniken var i tiden efter det kristna riksmötet V 77. Till en början ansvarade församlingarna för gudstjänsterna varannan söndag men man skulle arbeta fram en gemensam gudstjänstordning. Det skulle dock dröja till 1984 innan man kunde enas om en sådan, i familjegudstjänstens form.

20200624_112743
Tidningsklipp ur Karlskoga Tidning från invigningen

Stråningstorpskyrkan invigdes söndagen den 21 augusti 1977 – i en förvånansvärt ohögtidlig form. Biskop Sven Ingebrand medverkade inte, ej heller någon representant för Svenska Missionsförbundets distrikt eller riksledning. Det var kyrkoadjunkt Hans Ulfvebrand – med tiden domprost i Stockholm – som ledde, assisterad av pastor Daniel Tångmark och församlingsordförande Arne Wadström från Karlskoga Missionsförsamling.

I en intervju i Svensk Veckotidning berättar kyrkoherden Gunnar Hatt om den första gudstjänsten han höll i Stråningstorp: ”Det var härligt! Jag hade inte alban på mig, kände mig fri och kunde t o m säga att vi sjunger om en sång!”

Det blev så ohögtidligt, att Stråningstorpskyrkan tycks ha blivit bortglömd i Karlstads stiftsboks krönika över viktiga händelser i stiftet 1977-78 – den finns inte upptagen under ”nya kyrkor”, inte heller under ”ekumeniskt”.

Att det kändes ovanligt att vara ”fri” är ett resultat av att Svenska Kyrkan då var starkt präglad av 1942 års handbok, som i princip inte gav några valmöjligheter i gudstjänstordningen. Men det hade vid denna tid börjat en del liturgisk försöksverksamhet. Inom Svenska Missionsförbundet fanns också en stark skepsis mot allt som kunde dofta ”högkyrklighet” och formalitet. I en annan artikel i Svensk Veckotidning noteras att i Stråningstorpskyrkan fanns ingen ”liturgi”. Ordvalet kan tyda på fullständig formlöshet, vilket naturligtvis inte är fallet. Det fanns en gudstjänstagenda för både gudstjänst med och utan nattvard.

1980-talet

Vid femårsjubileet 1982 konstateras att verksamheten är livlig bland barn och ungdomar, med bl.a. nying och scout, även om det första året var ”stundtals kärvt”. Gudstjänsterna nådde mellan 50 och 75 personer varje söndag. Dåvarande pastorn Stellan Wahlfridsson efterlyste en tonårsgrupp och gärna pensionärsgrupper men gladdes åt barn- och vuxenkörerna. Stellan Wahlfridsson blev med tiden kyrkoherde i Karlskoga församling.

I årsrapporten för 1984 noteras att 96 barn deltog i barntimmarna och 58 i söndagsskolan

1987 uppmärksammades Stråningstorpskyrkan i ett reportage i Kyrkans Tidning. ”Här fungerar den lokala ekumeniken” konstateras det, och prästen Lillemor Björling intervjuas tillsammans med flera av de frivilliga. Hon arbetade halvtid som präst här, och missionsförsamlingen hade anställt en församlingsassistent och en diakoniarbetare. Missionspastorn har gudstjänst här ibland. Allt annat sköts frivilligt, t.ex. uppgiften som kantor. Kyrkan styrs av Stråningstorpskommittén, bestående av fyra representanter från vardera församlingen.

Alla verkar väldigt nöjda, kyrkan är billig i drift och gemenskapsandan är god konstaterar Kyrkans Tidnings reporter Gudrun Råssjö. Några församlingsbor som vill ha en liturgisk rikare gudstjänst väljer att ta sig till Karlskoga kyrka inne i stan.

20200624_112810
Bildväven vid altaret i Stråningstorpskyrkan.

I samband med tioårsjubileet blev kyrkan prydd med en bildvävnad av textilkonstnärinnan Eva Bratt.

Kris och nedläggning

Nittiotalskrisen drabbade Karlskoga hårt. Bofors fick mycket negativ publicitet, drabbades av turbulens både vad gäller skandaler förknippade med vapenförsäljning men också det svenska försvarets nedskärningar.

I Stråningstorp revs flera stora hyreshus. En tid fanns här flyktingförläggning men när även denna försvann, så försvann också en hel del kyrkobesökare. Räknat från Stråningstorps planerings- och byggnadstid kom hela kommunen att förlora ungefär ¼ av sina invånare.

När hyresavtalet löpte ut 1997 beslutade Karlskoga församlings kyrkoråd och missionsförsamlingen att inte förlängda det. Det ansågs inte längre motiverat att driva verksamheten vidare och på våren 1997 var Stråningstorpskyrkan – eller som den kallades de sista åren, Stråkyrkan – historia.

I den sista årsredovisningen för verksamheten kan följande läsas i slutorden: ”Ett 20-årigt ekumeniskt arbete har avslutats. De som varit engagerade har konstaterat, att när man bygger ekumenik på personliga relationer, så kommer det att fungera mycket bra. Vi som arbetat i Stråkyrkan har inte haft någon känsla för vilken församling vi tillhört. Allt arbete har utförts, för uppdraget att göra Kristus känd. Vi har gjort det genom en öppen kyrka, där människor har kunnat finna en plats för tillbedjan, andakt, enskilda samtal och närvaro mitt i vardagen. Med stor tacksamhet till vår uppdragsgivare, Herren Jesus Kristus, avslutar vi samarbetet i den här formen. Vi ber att det skall finna andra former i framtiden”.

En inventering och utskiftning gjordes av respektive församlings egendom i kyrkan. Altarbord, knäfall, predikstol och sångbokshylla överlämnades till Sjukhuskyrkan.

Vid ett besök i Stråningstorp, 23 år efteråt, kan vi konstatera att centrumdelen tyvärr förfallit en hel del sedan dess. Brännässlor växer upp kring cykelställ och sittbänkar. De båda matvarubutikerna är sedan länge borta, för att inte tala om postkontoret. På den stora butiksytan bedriver dock Pingstkyrkan en stor secondhand-butik, som drar många besökare.

Stråningstorpsskolan finns kvar, och den gamla kyrkdelen går lätt att känna igen med sina speciella fönster, även om det yttre korset naturligtvis tagits bort. Idag är kyrksalen musikövningsrum.

Det var i princip omöjligt att hitta information om kyrkan och verksamheten där på nätet, men med hjälp av Karlskoga kommun- och föreningsarkiv så har vi kunnat öka kunskapen betydligt, om detta ekumeniska äventyr.

Det finns några fungerande samarbetskyrkor mellan Svenska kyrkan och nuvarande Equmeniakyrkan i Sverige: Kronoparkskyrkan i Karlstad, Lambohovskyrkan i Linköping, Enebykyrkan i Danderyd och Mariakyrkan i Hammarkullen, Göteborg är fyra som jag kunde hitta

Ett minne från Gillberga kyrka 1878

gillberga
En tidig bild av Gillberga kyrka, kanske från omkring 1900. Foto från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild.

I Värmlands Evangelisk Lutherska Kretsförenings Månadsblad, februari 1918, publicerades följande berättelse, som utspelar sig vid Gillberga kyrka 40 år tidigare. Huvudpersonerna är Peter Fjellstedt (1802-1881) och Olof Berggren (1845-1917), då vice pastor i Gillberga och senare kyrkoherde i Norra Råda. Det är hämtade ur ett brev, författad av en Daniel Elovsson. I texten nämns att han hört Fjellstedt predika i Holmedals kyrka. Det är högst troligt, att det handlar om folkskolläraren Daniel Elofsson, född 27/11 1857 i Vrängebol, Karlanda och således vid tillfället 21 år gammal och lärarvikarie i By år 1878. Daniel Elofsson blev senare verksam som folkskollärare i Axberg norr om Örebro och avled där 15/9 1920.

Skildringen ger mycket intressanta kulturhistoriska inblickar av hur det kunde gå till när ryktet gick att en ”kändispräst” som Peter Fjellstedt skulle predika under väckelsens tidevarv. Jag vet inte heller hur ofta dagens präster predikar över Sakarja 3.

Som du varit vänlig nog att skicka mig 3 nummer av Värmländska kretsföreningens Månadsblad, skall jag till gengäld ur minnet återge, hvad jag minnes från en söndag vid Gillberga kyrka i juli månad 1878, då jag vistades såsom vikarie i By församling. Ryktet visste på lördagen den 14 juli förmedla, att den celebre doktor P. Fjellstedt skulle predika i högmässan i Gillberga kyrka på söndagen den 15 juli, äfvensom vid Gillberga brunn skulle tala på lördag afton. Doktor Fjellstedts frejdade namn såsom missionär, språkman och predikant utgjorde nog så stark dragning på den religiöst intresserade allmänheten i Åmål samt på Värmlandsnäs.

Till följd däraf anordnade Åmåls missionsförening en lustresa till Gillberga kyrka. Tvenne ångbåtar, lagom för kanalfart genom Säffle kanal gingo till Gillberga och lade till vid Säffle kanalbrygga kl. 7 f. m. Bland andra, som stego ombord, var äfven undertecknad. Sedan båtarna satts igång, uppstämde några unga flickor en sång, bland andra ”hälsokällan flödde ifrån nåden fram, när vår Jesus blödde uppå korsets stam” etc. jämte andra sånger. Sången upptog tiden från Säffle till Harfjorden, en sjö av omkring två mils längd ehuru av ringa bredd. Utkomna på Harfjorden fortsattes med uppbyggelseföredrag, som framsades af en ung distingerad predikant, säkerligen engagerad för ändamålet. Här förstod man att gifva de lustresande nyttig, andlig uppbyggelse. Efter psalmsång och bön, uppläste predikanten en text samt talade medryckande och uppbyggligt öfver densamma under hela färden öfver Harfjorden, som varade nära nog en timma. Alla ombordvarande voro idel öra. Framkomna till ångbåtsbryggan, blef det en fotvandring på nära en halftimme till Gillberga kyrka, dit de lustresande anlände vid halfelfvatiden.

Doktor Fjellstedt höll som bäst på med sin högmässopredikan med texten i Lukas 15 om den förlorade sonen. Templet var fullpackadt; såväl bänkarna som gångar och koret voro upptagna. Det blef icke möjligt för de ankomna omkring 600 ångbåtsresandena annat än vid ett eller annat fönster uppfånga några fragment af den helt säkert uppbyggliga predikan, som framsades med hänförande röstresurser, ehuru åldern, han var då omkring 76 år, gjorde sitt till, att han, doktor Fjellstedt, var mattare i sitt framställningssätt, än då undertecknad hörde honom i Holmedal i början af 1870-talet. Likväl kunde man uppfatta, huru den lärde doktorn målade syndens hemska afgrundsdjup, kostnadena af att lefva i synden, satans djupheter och list, då han vill fånga frälsningssökande själar. Han förskapar sig till en ljusets ängel, framsades det. Äfvenså framställdes nådens alltillräcklighet, som vida öfverstiger all synd samt att rättfärdigheten måste vara en genom tron tillräknad rättfärdighet. Det vore icke nog med den i oss af Guds ande verkade rättfärdighet, trons frukter. Framför allt målades Guds faderskärlek mot de förlorade barnen på det af Fjellstedt egna varmhjärtade sättet. Efter högmässopredikans slut, utdelade doktor Fjellstedt nattvarden. Bland nattvardsgästerna märktes pastor O. Berggren. Vid gudstjänstens i kyrkan slut tillkännagafs, att pastor Berggren skulle med anledning af de många lustresandes ankomst, vilka resande icke kommit i tillfälle att åhöra högmässopredikan, hålla bibelförklaring från stocklaget kl. 4 e. m. Detta tillkännagifvande väckte allmän belåtenhet. På slaget 4 samlades en väldig folkmassa, säkerligen ett eller annat tusental framför stocklaget. Här såg det ut lika mycket folk som på ett marknadstorg. Pastor Berggren ankom, prästklädd, tog plats på kyrkogårdens stocklag och upptog vers af psalm 46. Därefter uppsände han en brinnande bön, hvarefter texten Sakarja 3:dje kapitel om öfversteprästen Johosua, ”som kom från Babel, hade orena kläder på och stod och stod inför Herren och Satan stod på hans högra sida för att stå emot.”Berggren Olof 18450307-2

Nu följde en predikan, som så att säga kunde gå åhörarna genom märg och ben och följdes med spändaste intresse af den ofantliga åhörareskaran. Berggren lyckades den gången verkligen öfverträffa sig själf, och det vill icke säga litet, ty Berggren misslyckades aldrig, så vidt jag vet, i sina predikningar. Satans djupheter och konstgrepp, för att afhålla frälsningssökande själar från att mottaga Guds nåd målades mycket träffande äfvensom storheten af Guds oförskyllda nåd, väldig nog att öfverskyla de förfärligaste synder. Denna senare faktor framställdes på mycket träffande, trösterikt sätt. Med ett ord, det var en fulltonig förkunnelse af synd och nåd, framsagd i andens kraft och med det öfvertygande värmets glöd. Åtskilliga anknytningspunkter till högmässans predikan gjordes äfven. ”Kära go vänner, vänden Eder till Gud”, så lydde talarens varmhjärtade slutmaningsord till skaran, som med andlös spänning lyssnat till denna väldiga predikan, som varat jämnt en timme. Efter bön sjöngs 8:de versen af psalmen 46: ”Ty vare pris i evighet och nåd förutan ände” etc. I förbigående sagdt, synes denna vers varit Berggrens älsklingssång, ty den hörde jag honom sjunga vid många tillfällen, då han slutade sina predikningar. På nedresan till Åmål och Säffle tog undertecknad plats i den andra ångbåten, och där uppehölls målron öfver Harfjorden med en predikan öfver ett kapitel ur Pauli bref till romarne, af en predikant Vassberg, Åmål. Vid ångbåtsbryggan i Säffle skiljdes de lustresande åt, synnerligen belåtna med sin dag. Det var för undertecknad lätt att under påföljande vecka sköta skolundervisningen af den Fjellstedt-Berggrenska söndagen vid Gillberga kyrka den 15 juli 1878.

Daniel Elovsson

På 160-årsjubileum i Molkom

Att fira jubileum har länge varit en viktig del av den frikyrkliga historiekulturen. När förhållandena stabiliserats och församlingarna konsoliderats så blev historien ett viktigt sätt att visa på långa linjer och legitimitet i samhället.

De första missions- och baptistförsamlingarna kan räkna sina anor till slutet av 1850- och början av 1860-talen. Således började en del församlingar kunna fira 50 år runt 1910. Den äldsta missionsföreningen i Värmland var Karlskoga, bildad redan 1857. Om tidigare jämna årtionden firats vet jag inte, men 1907 kom en utförlig och rätt påkostad minnesskrift. Nyed kom inte så långt efter, bildad 1859.

Vid den här tiden, alltså 1900-talets första årtionden, var Svenska Missionsförbundet en kraft att räkna med i Värmland. Inte bara då som en avgränsad sekt som levde vid sidan av samhället, utan som en viktig del av samhället och bygden. Missionsförsamlingarna fanns i princip över hela landskapet och det var vid denna tid också en fortfarande växande rörelse.

Jubileernas jubileum blev Svenska Missionsförbundets högtidliga 50-årsjubileum 1928, där för övrigt värmlänningen J. E. Bodin fick en framträdande roll som den ende överlevande från bildarmötet i Betelkapellet i Stockholm 1878.

Det här bygger förstås på att man i backspegeln såg en obruten väg från det första bildandet av missionsföreningar till den tidens missionsförsamlingar. Frågan om långa linjer i kyrkohistorien brukar komma upp till diskussion ibland. Några kanske minns att en katolsk debattör protesterade när Uppsala firade 850 år som ärkebiskopssäte 2014. Ärkebiskop Stefan var ju en katolsk ärkebiskop år 1164, och banden bakåt bröts vid reformationen, ansåg den katolske debattören.

En sådan syn framstår som orimlig, ett historiskt skifte innebär ju inte en utplåning av den tidigare historien. Men det är förstås också viktigt att historiens återvändsvägar också blir utforskade.

Ibland har man vid jubileer velat betona det tidigare andliga mörkret. I Nyed noteras i 90-årsskriften från 1949, med citat från 1919, att ”Tiden kännetecknades av stort andligt mörker och kan karaktäriseras med profetens ord: Vi gingo alla vilse som får. Var och en gingo sin egen väg. Folket gick flitigt till kyrkan, men dess lärare voro själva främmande för Gud och livet i hans sons tro. Och om en blind leder en blind falla de båda i gropen. Blev någon orolig över sitt livs förhållande till Gud fanns nog sömnmedel att giva honom, så att han ånyo slumrade in. Då gudstjänsten var slut var också gudsfruktan försvunnen. Vid kyrkan träffade man garvaren för att sätta in hudar och skinn, färgaren för att tala om tyger och garn och urmakaren om klockor etc. Strax intill kyrkan såldes rusdrycker, varför ej sällan hände att kyrkobesökare kommo hem överlastade. Över den döde höllos vackra tal. Man uppräknade hans goda gärningar som skulle utgöra en bro för honom till himlen sälla land. Mörket och töcknen skulle dock skiljas av Guds underbara ljus, ty rättfärdighetens sol, Jesus Kristus, hade fått upplysa några, som voro villiga att gå åstad och bland oss kungöra att Jesus Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt, att han kommit för att uppsöka och frälsa det förtappade lammet och att var och en, utan förtjänst eller värdighet kan genom tron på honom få evigt liv och bli Guds barn”.

Citatet blev långt, men det understryker den starkt negativa synen på ”statskyrkan” och ”namnkristendom” som länge fanns i missionsförsamlingarna. Historien före väckelsen blir nästintill kolsvart, det gamla kyrkolivet saknar värde och det var när kolportörerna kom som ”Guds underbara ljus” uppenbarade sig. Samt då med några ”troende präster”.

Idag är, får vi hoppas, synen på historien mycket mer nyanserad. Idag betonas den kristna gemenskapen och ekumeniken. I en tid när den gamla statskyrkligheten börjar att vittra bort och många gamla missionsförsamlingar för en tynande tillvaro så blir det istället viktigare att söka gemenskap och samla krafterna på olika sätt. De gamla skiljelinjerna blir allt mindre väsentliga.

I ett tidigare inlägg har jag också skrivit om att inte så få av prästerna i Karlstads stift har en stark koppling till Svenska Missionsförbundet och idag betonas sällan skiljelinjen mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan (Svenska Missionsförbundets efterföljare) särskilt skarpt.

Två perioder där många 100-årsjubileer uppmärksammades var 1960-talet och 1980-talet. Idag är jubileerna inte så ofta förekommande som förr. Så då är det glädjande att en alldeles vanlig församling vill uppmärksamma sin historia. 160 år är ju inte så lite. För några veckor sedan, söndagen den 20 oktober, bjöd Equmeniakyrkan Molkom in till 160-årsjubileum. För det är så den organisation som bildades 1859 som Nyeds missionsförening heter. I högtidsgudstjänsten medverkade Rune W. Dahlén från Kil, teol. dr i kyrkohistoria och under många år lärare vid Teologiska Högskolan i Stockholm (THS). Hans predikan fick en stark kyrkohistorisk prägling kring ”en sky av vittnen”, med många exempel ur kyrkohistorien på kristna förebilder, och då långt ifrån bara Waldenström och ”Mor i Vall”.

Med i gudstjänsten fanns också Nyeds kyrkokör och församlingsföreståndaren Monica Thorängen Hjelm, samt några församlingsmedlemmar som lämnade personliga vittnesbörd.

Efter kyrklunchen så höll Rune föredrag om sin alldeles nyutkomna bok – ja, egentligen är det P. P. Waldenströms bok ”Brukspatron Adamsson” som Rune givit ut i en ny upplaga med en lätt moderniserad språkdräkt för att göra en lättare att läsa för nutida intresserade. Boken är kurslitteratur för den kurs i Equmeniakyrkans historia som Rune håller på THS. Förutom bearbetning och kommentarer har han också skrivit en kortare biografi över bokens författare.

”Missionspastorer stiftets räddning”

Vi har i ett tidigare inlägg tagit upp den debatt som uppstod i tidningen Sändaren 1993 angående relationen mellan Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet. Framför allt var Karlstads biskop Bengt Wadensjö involverad i debatten.

26 år har gått. Nu heter Karlstads biskop Sören Dalevi. Kyrkans Tidning och Sändaren har ett intimt samarbete och artikeln om missionspastorerna som blev präster och biskopen med missionsförbundiska rötter kan läsas här. Bilden ovan är från artikeln, fotograferad av Marcus Gustafsson.

Bogens Missionsförening – en kort och nästan bortglömd historia

Bogens kapellförsamling, bestående av de tre hemmanen 1/3 mantal Bogen och 1/3 mantal Axland från Gunnarskogs församling, samt 1/3 mantal Kyrkeskogen från Eda församling bildades 1850 och är en av de sist instiftade värmländska församlingarna, och var minst så länge den existerade som självständig församling med eget kyrkoråd fram till 2010.

Idag räknas Bogen som ett distrikt i folkbokföringssammanhang och är minst i Sverige. Folkminskningen fortgår. År 2000 fanns 60 invånare, men vid utgången av år 2017 bodde här endast 25 personer, vilket gör Bogen till Sveriges minsta socken.

Bogens kyrka byggdes 1849-51 på initiativ av brukspatronen John Mitander och är mycket sevärd. Vägen från Gunnarskog är lång och kantad av granskog men resenären blir rikligt belönad. Den rödmålade kyrkan är invändigt prydd av glasmålningar av Tor Hörlin och två ikonmålningar av tidigare prästfrun i Bogen Kjellaug Nordsjö. De sistnämnda skänktes 1996 av Bogens kyrkliga syförening.

20180725_10520320180725_10501420180725_10365320180725_103737

När vi besökte Bogens kyrka i somras, så tänkte vi att Bogen var en av få värmländska socknar utan missionshus. Detta stämmer fortfarande, men vad vi inte visste då var att här fanns faktiskt under några år på 1870-talet en egen missionsförening.

Det finns idag nästan inga kända spår av denna missionsförening, förutom några årsberättelser som bevarats genom Värmlands Ansgariiförenings tryckta årsberättelser. Låt höra vad man hade att berätta! Det blir samtidigt en övning i det språkbruk, som präglar missionsvännerna vid denna tid.

1873:

Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för din godhets skull. Ps. 44:27

För några år tillbaka stiftades, genom Guds nåd, af oss, några få missionsvänner, en liten förening, som hade till sitt ändamål att sprida Guds ord ibland oss hvilkens förenings verksamhet fortgått i samma ändamål. Men som vi äro få och svage, bedja vi, först till Gud och sedan till Ansgariiföreningen om hjelp genom förböner och om sändande af resepredikanter. Hjelp oss, är vår bön, då vi för första gången inlemna vår berättelse. Hjelp oss, ty ibland oss råder en förfärlig säkerhet! Inga väckelser spörjas; nästan alla sofva och sällan någon, som ibland oss förkunnar Guds ord. Gräsmarks och Arvika Missionsföreningars predikanter hafva besökt oss någon gång; ty vi äro så fattiga att vi ej hafva kunnat få egen predikant. Ibland oss råder frid och enighet, och så godt vi kunna uppbygga vi oss i bön, ordets betraktande och kristeliga samtal om vår Frälsare.

Så vare detta vår korta årsberättelse i denna böneform: ”Statt upp, hjelp oss”, vänner i Kristo, och o Gud, ”förlåt oss för din godhets skull”.

Inkomster

Fordran från föregående år 75:41, Influtet på Missionsböner under året 10:43, Summa kronor 85:84

Utgifter

Inköpt till Arbetsföreningen 12:26, Insändt till Ansgariiföreningen 10:-, Till Gräsmarks predikanter 13:-, Kontant i kassan 50:58, Summa kronor 85:84.

1875:

Vi fröjde oss, att Du oss hjelper, och i vår Guds namn resa vi baneret upp. Gud fullborde alla sina böner. Ps. 20:6

I tron på detta, och dylika Guds löften, hafva vi nu några fattiga syndare inom vår församling förenat sig till bön till Herren, vår Gud, om Hans rikes utbredande ibland oss; och vi våga ej betvifla Hans löftens fullbordan. Han skall förvisso göra hvad vi bedja, ty han har sagt: Ropa till mig, skall jag svara, och kungöra dig stora och mäktiga ting. Jer. 33:3.

Visst är mycken ogudaktighet rådande ibland oss, så äro de, som fråga efter Herren; men lofvadt vare Herrens namn, midt i detta mörker finnes dock någon, som ej kan lefva Jesus förutan. Vi hafva ock under detta år erfarit, att Herren åtminstone börjat blåsa med sin Andas flägt, så att det synas blifva lif bland de döda.

Derföre: I vår Guds namn resa vi baneret upp, och vilja fortsätta vår verksamhet äfven under detta år, som nu tillstundar, vetande, att vi de böner hafva, som vi bedit, och att vårt arbete icke är fåfängt.

Inkomster

Från år 1874 60:78, Influtit under året 37:43, Summa kronor 98:23

Utgifter

Till Ansgariiföreningen 15:-, Till predikanter m.m. 34:53, Behållning i kassan 48:73, Summa kronor 98:23.

1878:

Herren är Konung och härligen beprydd; Herren är beprydd och hafver begynt ett rike, så vidt som verlden är, och tillredt det, att det blifva skall. Ifrån den tiden står din stol fast; du är evig. Ps. 93:1, 2.

Att ofvanstående Herrens ord äro sanna, kan hvar och en se, som är född af Gud. Väl den, som ser det och är med i Guds rike. Den står fast. Äfven i Bogen har Herren upprättat sitt rike, och under det år, som nu gått till ända, hafva vi fått bevittna, att hans stol och regering står fast ibland oss. Herren har genom sin stora nåd uppehållit oss, så att vi fått fröjdas omkring hans ord, och om vi icke alltid, kunnat fröjdas, hafva vi likväl blifvit bevarade i vår Herres gemenskap. Flere predikanter hafva under året besökt oss. Arbetsföreningen har fortgått i sin verksamhet och tillväxt så, att vi delat den i tre kretsar. Herren vare lof för allt!

Inkomster

Behållning i kassan från år 1877 43:33, auktionsmedel 138:43, kollekter 7:64. Summa 189:40

Utgifter

Till predikanters aflöning 71 kronor, arbetsföreningen 27:84, Ansgariiföreningen 15 kr, Hednamissionen 10 kr, behållning i kassan 65:56. Summa 189:40.

1879:

Men oss, Herre, varder du frid skaffande, ty allt det vi uträtta, det hafver du gifvit oss. Ef. 26:12.

Då profeten talat om de ogudaktige, att de icke ville lära rättfärdighet, om än nåd tillbjöds dem, och att de gjorde ondt på jorden, der rätt ske skulle, så tröstar han sig dock dermed, att Herren skulle skaffa sitt folk frid. Vi kunna äfven instämma i dessa ord, ty nåd har äfven här tillbjudits, men nog äro de mycket få, som lära att göra rättfärdighet. Herren har dock välsignat dessa få med frid inbördes under det flydda året, samt delat åt oss både nåd och nöd, så mycket som behöfts. Inga särskilda väckelser hafva förmärkts och icke heller några affall från tron. Vår lilla verksamhet har fortgått stilla och obemärkt under året, bedrifven af de fattiga vännerna, som finnas på orten, genom arbetsföreningars hållande samt kollekters uptagande. Då vi se tillbaka på altsammans, vilja vi instämma i orden: Allt det vi uträtta, det hafver du gifvit oss.

Föreningen har under året besökts af predikanterne O. Östlund samt J. Johansson och O. Andersson.

Inkomster

Behållning från 1878 67:56, Arbetsföreningarne 64:73, Kollekter 12:58. Summa 144:87

Utgifter

Förlorad fordran 13:12, Till Hednamissionen 12:58, till predikanter 50 kr, Ansgariiföreningen 10 kr, behållning i kassan 59:17. Summa 144:87

I 1878 års årsredovisning uppges följande tillhöra styrelsen i Bogens missionsförening: Anders Magnusson, Axland, ordförande och ombud för Ansgariiföreningen, Petter Olsson, Axland, kassaförvaltare, Erik Hagström, Magnus Olsson och Petter Mattsson.

I 1880 års tryckta årsredovisning finns inte längre några årsberättelser från missionsföreningarna, men som ordförande för 1881 uppges Anders Magnusson, Axland.

Detta är det sista spåret av Bogens Missionsförening i Värmlands Ansgariiförenings material. Än så länge är det oklart om föreningens verksamhet dog ut, eller om den fortlevde i andra former. Det förstnämnda synes troligt. Hur föreningen ställde sig i den brännande frågan om fri församlingsbildning som var aktuell vid denna tid, om medlemmarna sökte sig till Gunnarskog som kom att få en aktiv missionsförening/fri församling som för övrigt lever ännu idag eller vad som hände vet vi inget.

Det fanns det som kallas för arbetsföreningar – som vi skulle kalla syföreningar, och det fanns predikoverksamhet. ”Hednamissionen” var troligen Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens mission. Två av de nämnda predikanterna är bland de mest kända i västra Värmland: Olof Östlund (Gunnarskog) och Johannes Johansson (Sunne).

20180725_104522Kanske kan fortsatt forskning ge fler spår av verksamheten i Bogen. Att det fanns fromma människor här behöver inte understrykas. Två av de som vilar på Bogens kyrkogård är systrarna Hedvig (1919-1997) och Elvira (1915-1990) Andersson från Axland. De var trogna medlemmar av Betaniaförsamlingen i Gunnarskog.

Missionshuset blev församlingshem

För tre år sedan var framtiden både för församlingshemmet i Karlanda, liksom för missionshuset i Hämnäs i samma socken osäker. Församlingshemmet vid kyrkan, byggt som Hemvärnsgård på 1950-talet, var utdömt efter stora mögelproblem och inte lämpligt för användning. En del verksamhet fick inrymmas i administrationsbyggnaden vid kyrkan, men barnverksamheten hade bekymmer att vara i någon lokal.

Samtidigt var den lokala församlingen inom Equmeniakyrkan kämpande med ca 20 medlemmar i matrikeln. Av de från början fyra missionshuset var numera endast det centralt belägna i Hämnäs i bruk, i gott skick, renoverat på 1990-talet.

Hämnäs2018_2

Diskussioner pågick under några år om framtiden, och den resulterade i att kyrkorådet i Nordmarkens pastorat beslutade den 15 mars 2018 att köpa in missionshuset i Hämnäs till nytt församlingshem i Karlanda. I protokollet noteras särskilt, att kyrkogårds- och fastighetsutskottet anser att pastoratet ”ska vara med och bidra till en livskraftig bygd”. ”Det är bättre att ha en lokal i bygden som används frekvent än flera lokaler med låg nyttjandegrad”. Det konstaterades också att det finns skador på taket som behöver åtgärdas.

Hämnäs2018_1

Övertagandet skedde den 31 augusti. Söndagen den 21 oktober 2018 skedde en återinvigning för huset i dess nya roll. Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare Helén Friberg medverkade, liksom kyrkoherde Rune Wallmyr och kantor Marianne Tagesson Hansen. Monica Thorängen Hjelm, diakon och församlingsföreståndare för Equmeniakyrkan i Molkom var på plats i sin barndoms missionshus och bidrar med dessa bilder.

Hämnäs2018_3