Peterskyrkan och missionshuset i Ölme

Det finns många oväntade kopplingar genom historien. Hillary Clinton, Beyoncé och Karlanda förenas av metodismen, som framgick av ett tidigare inlägg. Idag tänkte jag försöka binda samman kristenhetens största kyrka, Peterskyrkan i Rom, med en av de mer blygsamma, missionshuset i Ölme samhälle.

Dessa två Gudshus har alltså namnet gemensamt. Allt börjar med i Nya Testamentet, i Matteus 16. Jesus och hans lärjungar kommer till området kring Caesarea Filippi och frågar där sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?”. Simon Petrus svarar: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Jesus säger då till Petrus: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”.

Även om Jesus och Petrus båda talade arameiska med varandra, så är grundtexten i Matteus 16:18 förstås på grekiska: Κἀγὼ δέ σοι λέγω, ὅτι σὺ εἶ Πέτρος, καὶ ἐπὶ ταύτῃ τῇ πέτρᾳ οἰκοδομήσω μου τὴν ἐκκλησίαν, καὶ πύλαι ᾍδου οὐ κατισχύσουσιν αὐτῆς.

Eller på latin: Tu es Petrus, et super hanc petram aedificabo Ecclesiam meam, et portae inferi non praevalebunt adversus eam.

Dessa ord från Jesus ger enligt traditionen Petrus, fiskaren från Betsaida, företräde som apostlarnas ledare, och eftersom Petrus anges efter det att han försvinner ur Apostlagärningarnas berättelse efter kapitel 12 anses ha kommit till Rom och blivit de kristnas ledare där, så utpekas han som den första biskopen av Rom – i en lång rad där den nuvarande påven, Franciskus, är nummer 266 enligt den officiella ordningen.

Petrus anges ha lidit martyrdöden under kejsar Nero på 60-talet e.Kr, troligen strax efter den stora branden år 64. Petrus begravdes på en plats som då låg en bit utanför stadens centrum, Vatikanen.

Som i många andra fall så blev platsen för de tidiga kristnas, och framför allt martyrernas gravar, vördade platser. Så också Petrus grav där kejsaren Konstantin omkring 320 e.Kr. lät påbörja byggandet av en basilika.

Dagens Peterskyrka är dock en ny version – den medeltida Petersbasilikan ansågs vara i så dåligt skick att den revs och en ny byggdes mellan 1506 och 1628.

SanPietroTuEsPetrus-SteO153
Bild från Peterskyrkans kupol med orden ”Tu es Petrus”. Bild från Wikimedia Commons.

Orden: ”Tu es Petrus…” kan idag ses i Peterskyrkans kupol. I den gigantiska kyrkan så är också dessa bokstäver gigantiska. Orden har tonsatts av många, den mest kända versionen av Palestrina brukar sjungas vid påvens mässor.

DSC05160
Turisterna (däribland vi) i kön för att komma in i Peterskyrkan den 30 oktober 2012. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Det finns mycket att säga om Peterskyrkan – någon gång i livet bör man besöka den. Eller gärna flera. Vi missionshusinventerare gjorde det den 30 oktober 2012.

Men hur var det då med Ölme? Ja, Klippan är inget vanligt missionshusnamn. I Värmland känner vi till sex: Klippan i Stora Hög, Eda (EFS), Klippan i Åstebyholm, Fryksände (EFS), Klippan i Hole, Dalby (Frälsningsarmén), Klippan i Lossbyn, Järnskog (SMF), Klippan i Deje, Nedre Ullerud (SMF) och så då Klippan i Ölme. Om det sistnämnda berättas i jubileumsskriften Ölme Missionsförsamling och dess sekelgamla öden (1960). Ölme hade missionshus i olika delar av socknen, både Värmlands äldsta, Marieberg, invigt 1864 men också i Elovstorp (störst), Skogskärr, Baggerud och Via. Det hade länge funnits ett önskemål att ha en samlingslokal även inom Ölme stationssamhälle.

En tomt hade skänkts av Petter Larsson i Loviseberg med hustru. Detta var 1922. När tomtplatsen skulle avsöndras och lantmätaren frågade, vad namn den nya fastigheten skulle bära, var det ingen som tänkt på detta. En klyftig god man replikerade strax: ”Men står det då inte i Bibeln på något sätlle att ’På denna klippa skall jag bygga min församling’. Duger inte det då?” Jo då, det dög och blev antecknat och Klippan heter missionshuset än idag.

Det skulle dock dröja några år innan man kunde bygga huset. Efter att ha påbörjats hösten 1929 så kunde Klippan invigas Nyårsdagen 1931 av distriktsföreståndaren O. W. Genander.

Ölme kristna friförsamling – missionsförsamling – Equmeniakyrka firar i år 160-årsjubileum. Idag är Klippan i centrum för verksamheten, samt sommarhemmet Ölmeklint. Jubileet har blivit uppskjutet två gånger, nu planeras det för genomförande i september. Vi får hoppas på det!

Guds ord, uppstekt potatis, sill, välling och ölost

En matsedel berättar – om Hans Jacob Lundborg och kolportörsskolan i Grythyttan

Idag är Teologiska Högskolan Stockholm (THS) och Johannelunds Teologiska Högskola i Uppsala utbildningsinstitutioner som utbildar inom teologin för tjänst inom olika samfund. Idag är båda dessa skolor högt kvalificerade mångåriga utbildningar som kräver fullbordade gymnasiestudier för att kunna antas. Johannelund räknar sin historia från det institut för utbildning av missionärer som 1862 grundades på Surbrunnsgatan i Stockholm och året efter flyttade till Johannelund i Bromma. THS har sina rötter i den 1890 bildade Missionsskolan på Södermalm, flyttad till Lidingö 1908 med rötter i två äldre skolor i Kristinehamn och Vinslöv.

Men både THS och Johannelunds rottrådar kan spåras till en kolportörsskola som grundades året efter missionsinstitutet, av en ung präst i en avlägsen bergslagsort. I Grythyttan i Västmanland, inte långt från gränsen till Värmland, fick unga bondsöner utbildas till kolportörer.

H J Lundberg
Hans Jacob Lundborg. Foto i Värmlands museums arkiv.

Hans Jacob Lundborg föddes 1825 i Gagnef, där fadern var präst. Hans Jacob inskrevs 1849 vid Uppsala universitet. Avgörande för honom blev kontakten med rådmannen Lars Vilhelm Henschen (1805-1885). Sin religiösa väckelse upplevde Lundborg genom en konventikel i Henschens hem på försommaren 1851. För den som vill veta mer om Lundborg finns en sakrik men tyvärr inte helt lättläst biografi skriven av Nils Rodén och utgiven på EFS bokförlag 1961.

Präst i Västerås stift

Lundborg drog tidigt uppmärksamheten till sig vid religionsfrihetsmötet i Stockholm 1853, och var kritisk mot kyrkan men planerade ändå att låta prästviga sig för sitt hemstift. Biskopen i Västerås Christian Fahlcrantz (1790-1866) var betänksam och lät dröja med att prästviga Lundborg till november 1853. Den första tjänsten förlades till Fläckebo. Efter tjänsten där gick flytten vidare till Lindesberg, Söderbärke, Ore och Orsa innan han efter en kort återkomst till Fläckebo och sedan till Husby i Dalarna placerades som pastorsadjunkt i Grythyttan i maj 1862. Från september följande år tjänstgjorde han som vice pastor, d.v.s. han vikarierade som kyrkoherde där.

Lundborg kom att särskilt värna om konventikeln, det personliga mötet, ofta i någons hem, där en mindre grupp ”läsare” samlades för att lyssna till en spridare av andlig litteratur, en kolportör. Ordet kolportör betyder just bokspridare, men kolportörens uppgift kom alltmera att sammanfogas med predikantens. I artikeln om Lundborg i Svenskt Biografiskt Lexikon skriver Henrik Gladh:

Framför den traditionella konceptbundna kyrkopredikan ställde Lundborg det fria personliga vittnesbördet. Prästerna skulle vara mindre föreläsare än ”evangelii härolder”, mera själavinnare än undervisare. Konventikeln var för det traditionella kyrkolivets värnare en främmande, lagstridig och splittrande nymodighet. För väckelsen var den en naturlig och nödvändig verksamhetsform. Mot bakgrund av sina erfarenheter klargjorde Lundborg för domkapitlet sin principiella inställning. I ett land där bibelns spridande och läsning var inte endast medgiven utan yrkad och anbefalld hyste han ”icke det ringaste betänkande” inför konventikeln. Inte ens som lekman skulle han ha tvekat att som konventikelledare föreläsa Guds ord, så mycket mindre då som präst, som en gång antagit ”läroämbetet med dess särskilda rättigheter och plikter”. Kolportören och lekmannapredikanten hörde också samman med väckelsen.

En viktig inspirationskälla för Lundborg var Skottland där den skotska frikyrkan hade brutit sig ut ur nationalkyrkan Church of Scotland år 1843. Frikyrkan inspirerade genom sin traktatspridning, sina skolor och söndagsskolor, som Lundborg fick studera vid ett besök i Skottland 1855. Lundborg ville bilda en ny organisation inom kyrkans ram som skulle kunna främja detta evangelisationsarbete.

EFS grundas

Följande år kallade Lundborg flera av sina meningsfränder till ett möte i Stockholm och den 7 maj 1856 bildades där Fosterländska Stiftelsen för Evangelii befrämjande, snart namnändrad till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). Stadgarna, som i huvudsak formulerats av Lundborg, talade att EFS uppgift var att verka för ”Kristi rikes tillväxt ibland kristna bekännare”. Lundborg utsågs till en av två sekreterare, och i november 1856 utkom första numret av tidskriften ”Budbäraren”, som snart blev mycket spridd.

Lundborg lämnade sitt uppdrag redan efter ett år, och återgick till tjänsten i Västerås stift. Men han behöll sitt stora kontaktnät och fick 1858 uppdraget att vara EFS provinsombud, som gav honom möjlighet att delta i styrelsemötena. Det var på Lundborgs förslag som EFS år 1861 beslutade att uppta yttre mission i egen regi.

Grythyttan 23 april 1864
Hans Jacob Lundborg (nr 2 från vänster i första raden) och elever i kolportörsskolan fotograferade den 23 april 1864. Foto S. Frankel, Örebro. Tillhör Värmlands museums arkiv.

Under sin verksamhet hade han funnit att behovet av lekmannapredikanter var stort, och han beslöt nu att upprätta en kolportörsskola. Skolans uppgift var att sprida de ”rätta” traktaterna, samtala om deras innehåll, hålla bibelförklaringar och kunna bevaka linjen mot baptismen. Skolan inledde sin verksamhet år 1862 med fem elever. Det finns stora likheter mellan Lundborgs skola och de grundtvigska folkhögskolorna.

Kolportörsskolan

I denna skola, förlagd dels i prästgården, dels i gamla tingshuset (senare beläget på Skandinaviska bankens gård i Grythyttan) undervisades över hundra män. Lundborg skötte själv både undervisningen och ekonomin, och dessutom bedrev han en omfattande predikoverksamhet ute i socknen. Hans förhoppning var att EFS skulle ta över hans skola, och det skedde också efter hans död. Flera av eleverna från Lundborgs skola var verksamma som förkunnare långt in på 1900-talet. En av dem var den välkände värmlandspredikanten Johan Utter.

Kolportörskolan Grythyttan 1865
Lundborg och hans kolportörselever 1865. Johan Utter tillhörde denna elevgrupp. Foto: E. G. Åkerlund. Tillhör Värmlands museums arkiv.

Under skoltiden var eleverna inkvarterade i olika hem i kyrkbyn. Men de hade gemensamt hushåll. Husmor var Lotta Sundqvist från Loka och i den sundqvistska släktens ägo bevarades några minnen från verksamheten, bland annat foton och en ”Matordning vid missionsskolan i Grythytte prästgård”, som senare av någon anledning kom att hamna i Värmlands museum i Karlstad. Foton och matordningen omtalas i skriftserien Grythyttan i ord och bild. Detta kan vara något förvånande men banden mellan Grythyttan och Värmland har historiskt varit mycket starka.

Idag är Grythyttan mest känt för mat och måltider, genom gästgiveriet, Måltidens Hus och Campus Grythyttan, restaurang- och hotellhögskolan tillhörande Örebro universitet. Den bevarade matsedeln ger en mycket levande bild av elevernas vardagsliv, så allt detta ger god anledning att presentera den i sin helhet.

DSCN1521

Matsedeln så som den är bevarad i Värmlands museums arkiv. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Matsedeln

Söndag

Frukost: Caffe, Skorpor och Flottinolja eller Gröt med smör uti

Middag: Kött med Potatis eller Rötter samt Kål

Qväll: Kalfsylta eller Kalfost och Mjölk

Måndag

Frukost: Caffe, Smör, Bröd och Ost

Middag: Uppstekt Potatis och Sill samt Wälling

Qväll: Ölost och Pannkaka

Tisdag

Frukost: Inlagd Sill samt Wälling

Middag: Stufvad Potatis, Fläsk och Kål eller Soppa

Qväll: Gröt och Mjölk samt smör och bröd

Onsdag

Frukost: Warm Mjölk eller Kall Gröt

Middag: Stufvade Ärter och Sill samt Ölsoppa

Qväll: Ölost och Korfkaka

Torsdag

Frukost: Kaffe, smör och bröd samt ost

Middag: Kabiljo och Potatis eller Paltbröd med Sås samt Ärter

Qväll: Inlagd Sill samt Gröt och Mjölk

Fredag

Frukost: Stekt Sill och Wälling

Middag: Fläsk Pannkaka samt Saftsoppa af Lingon, Sirup och Risgryn

Qväll: Ölost och Kalfsylta eller Kalfost

Lördag

Frukost: Caffe, smör och bröd

Middag: Stufvade Ärter och Sill samt Hafregryns Soppa

Qväll: Gryn Gröt och Mjölk

Frågan är hur mättande vi skulle uppleva denna matordning, som säkerligen är tidstypisk för den tidens kost i vanliga hem. Kött endast på söndagar, men också fläsk och fläskpannkaka. Sill var en viktig föda, tre gånger varje vecka var det sill till middag, lätt varierat. Potatisen hade fått en stark ställning men kunde ersättas med stuvade ärter. Kalvost är samma sak som kalvdans, medan ölost består av varm svagdricka eller öl, blandat med mjölk. ”Cabiljo” är enligt SAOB saltad torskfisk, i regel långa.

H J Lundberg med familj
Sittande Laura Tullia och Hans Jacob Lundborg. De stående kvinnorna är okända. Foto okänd. Tillhör Värmlands museums arkiv.

I Rodéns biografi beskrivs livet i Grythyttans prästgård: ”Lundborg gladde sig över sitt trevliga hem i Grythyttan. Han lät det trägna kammararbetet omväxla med trädgårdsarbete. Det beredde honom mycken tillfredsställelse att i spetsen för ’sina gossar’, kolportörseleverna, få odla och plantera. Boställets jordbruk förbättrades under hans omvårdnad. Lundborg var angelägen om att eleverna ej genom olämplig diet och för mycket stillasittande skulle komma ifrån sina enkla vanor. Varje dag, även i dåligt väder, måste de ägna någon bestämd tid åt kroppsarbete, såsom vedhuggning, snöskottning och grävning. Med såväl lärare som elever umgicks han med största vänlighet, även om han kom med skarpa tillrättavisningar, där så behövdes”.

I skolan var det viktigt för eleverna att inte bara komma till djupare kunskap om Guds ord och bekännelseskrifterna, men också att komma till visshet om sin kallelses äkthet och ”genom inbördes påminnelse och förmaning få egenheter och missriktningar afslipade”.

Ansgariiföreningar

En dag på hösten 1864 infann sig Carl Johan Nyvall från Karlskoga och folkskollärare A. Wermelin från Brunskog hos Lundborg i Grythyttans prästgård för att samråda med honom om missionen. Då kom Lundborg med förslaget om att det i varje län skulle bildas en länsförening för utsändande av missionärer till ”hednaländerna”, men också för att samarbeta om den inre missionen. Vid denna tid uppmärksammades 1000-årsminnet av missionären Ansgars död, och Lundborg menade att dessa föreningar skulle få namnet Ansgariiföreningar. Nyvall och Wermelin förde vidare appellen från Grythyttan, och den 5 mars 1865 bildades den första av dessa föreningar, Wermländska Ansgariiföreningen.

Hans Jacob Lundborg hade 1863 ingått äktenskap med kyrkoherdedottern Laura Tullia Lignell (1822-1887) från Kila i Värmland, dotter till kontraktsprosten Anders Lignell och hans första hustru Laura Gustava Tegnér. Anders Lignell var känd som en av Karlstads stifts mest betydande präster och framträdde till en början som en motståndare till väckelsen, men tycks mot slutet av sitt liv ha haft en mer försonande inställning. Tullia visade en stor begåvning och tog anställning som guvernant på flera olika herrgårdar, innan hon startade en egen skola i Örebro. Lundborg och Tullia hade lärt känna varandra i väckelsekretsar redan tidigt på 1850-talet, och i deras gemensamma kretsar fanns namn som patronen Hedengren på Riseberga och Carl Olof Rosenius. Tullias yngre syster Anna Maria skriver i en minnesteckning över systern, att ”vid Tullias bröllop, då prosten Forsell i Stora Mellösa vigde, kommo, objudne såväl Rudin som den gode Doctor Fjellstedt. Tänk så vänligt och uppmuntrande!”

I samma minnesteckning skriver Anna Maria att Tullia sysselsattes i Grythyttan med ”öfversättnings och författarearbete till alla möjliga tidningar och tidskrifter, samt till rådslag med sin man om alla möjliga förslag och planer! Han hvälfde jämt i sitt hufvud planer till allt som kunde verka för människors omvändelse, och de sympathiserade häruti äfven, ehuru hon ej var så uppfinningsrik som han”.

Lundborg insjuknade i maj 1867 i blodspottning eller blodstörtning en söndag då han kom från kyrkan. Det visade sig vara lungsot och någon bot stod inte att få. Han avled två veckor före sin 42-årsdag den 26 november 1867. Lundborg kom att efterträdas som vice pastor av en ung präst vid namn Andreas Fernholm (1840-1892). Fernholm kom också att knytas till familjen, då han ingick äktenskap med Tullias halvsyster Gerda Andreetta (1849-1914).

DSCN1859
Lundborgs gravsten på Grythyttans kyrkogård. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Skolan flyttades

Kolportörsskolan flyttades efter Lundborgs död från Grythyttan till Johannesberg i Brännkyrka nära Stockholm och 1876 vidare till Johannelund.

Med vår tids terminologi skulle vi kunna kalla Hans Jacob Lundborg för en väckelsens entreprenör. Fyra år efter Lundborgs död, 1871, startade i Kristinehamn en missionsskola av Värmlands Ansgariiförening, från början tänkt som en förberedelseskola för inträde vid Johannelund. Ovannämnde Andreas Fernholm blev föreståndare. Denna skola blev med tiden en självständig inrättning som knöts till det 1878 bildade Svenska Missionsförbundet, som kom att föra arvet från väckelsepionjärerna vidare i en klart frikyrklig riktning. Det var skolan i Kristinehamn som 1890 flyttade till Södermalm i Stockholm och 1908 till Lidingö, där den med tiden utvecklades till Teologiska Högskolan Stockholm (THS). Men det är, som man brukar säga, en annan historia.

Källor:

Lindqvist, Arthur: ”Folkrörelserna i Grythyttan”, i Grythyttan i ord och bild. Skriftserie utgiven av Grythyttans kommun och hembygdsförening. Häfte 12, vintern 1961-62.

Rodén, Nils: Hans Jacob Lundborg. En pil på Herrens båge. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bokförlag 1961.

http://www.sprakochfolkminnen.se/matkult.html. Institutet för Språk och folkminnens webbplats om äldre matkultur i Sverige.

Hans Jacob Lundborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9780, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Gladh), hämtad 2019-01-13.

Värmlands museums arkiv i Karlstad

Bromanderska samlingen, Värmlandsarkiv i Karlstad.

En förkortad version av denna artikel är publicerad i EFS Missionstidning Budbäraren nr 2019:4.

Skräddarsonen från Gunnarskog som blev ”Klockarfar” i Minneapolis

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” är en av våra mest älskade kristna sånger, sjungen i glädje och sorg i mer än 150 år. Många känner till, att den är skriven av prästdottern Lina Sandell (1832-1903) från Fröderyd i Småland, och även melodins upphovsman Oscar Ahnfelt (1813-1882) är ett känt namn för många. Dessa båda, tillsammans med bland andra skolläraren från Sunne Nils Frykman (1842-1911) och riksdagsmannen från Mönsterås Carl Boberg (1859-1940), präglade väckelserörelsens musik under hela 1800-talet. Deras sånger sjungs idag långt utanför de sammanhang där de skapades: kretsarna kring Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet. Bobergs sång ”O store Gud” blev i engelsk språkdräkt 1967 en riktig världshit med Elvis Presley som ”How Great Thou Art”.

Men även ”Blott en dag” finns i engelsk översättning, ofta sjungen i amerikanska kyrkor där det svenska arvet vårdas, som ”Day by day, and with each passing moment”.

al skoog porträtt
Swedish Tabernacle i Minneapolis, nu känt som First Covenant Church. Foto ur församlingens arkiv

Mannen bakom denna översättning till engelska var en Gûnnersking, en man som på sin tid var en var en av de mest kända musikprofilerna i delstaten Minnesotas största stad Minneapolis, men också bland svenskar runt om i Amerika. Något av berömmelsen spred sig också till hans födelseland Sverige och hans hembygd Gunnarskog. Hans namn var Andrew L. Skoog.

Fältjägarnamn

Från början hette han Anders Andersson Skog och föddes den 17 december 1856 i Stora Årbotten i Gunnarskog. Fadern hette Anders Jonsson och modern hette Maria Ersdotter. Fadern var från Stora Årbotten, medan modern var född i Ingersbyn. Namnet Skog var från början ett fältjägarnamn, men fadern blev senare skräddare. En äldre broder Anders hade fötts 1854 men var redan död när ”vår” Anders föddes. Med tiden utökades familjen med tre yngre bröder: Johannes född 1859, Emil född 1862 och Oskar född 1866.

Farfadern Jon Persson (Nyjals-Jon) var bosatt på en gård som kallades Nygärdet i bykärnan, som vid laga skiftet blev utflyttad till Södra Korsmyra. Enligt min morfars berättelse bodde familjen Skog i en stuga på gårdens ägor på Sandbacken, idag alldeles nära den nutida sommarstuga som ägs av Karl-Erik Bäcklin. En husmarkering finns där på lagaskifteskartan från ungefär samma tid. Södra Korsmyra (i Årbotten oftast omtalat som enbart ”Sönnre”) var i familjens ägo till 1938, då Skoogs kusin Johannes Olsson sålde till nuvarande ägarfamilj. Skoogs kusinbarn Johan Johannesson (1900-1983) bodde senare vid Timmeråsen i Gunnarskog och verkade som smed. Han var en mycket känd person i bygden och kallades för ”Johan Kôrsing”.

De viktigaste biografiska skildringarna av Skoogs liv, är dels Oscar E. Olsons artikel i boken om Frykman, Hultman och Skoog från 1942. Detta är en populär version av en akademisk uppsats som skrevs för graden Master of Music vid Northwestern University i Evanston, Illinois. Olson bygger i sin tur på Skoogs efterlämnade papper, tillhörande North Park University i Chicago. Den andra biografiska skildringen finns i E. Gustav Johnsons lilla skrift utgiven 1937.

Fadern var alltså skräddare men ”lyckligt nog var hans föräldrar kristna” skriver Olson om Skoogs barndomshem. Med detta menas troligen att de skulle ha varit gripna av väckelsen och omvända. De första norska predikanterna uppträde i norra Gunnarskog redan vid Skoogs födelseår men väckelsen bröt ut på allvar i hela socknen år 1863, då också en missionsförening bildades. Så det är inte säkert att väckelsen nådde Årbotten förrän då.

Skolgång och utvandring

Enligt Olson skall Skoog ha börjat skolan vid fem års ålder, vilket synes ytterst osannolikt. Att han gick i skola i Gunnarskog är dock klart, även om det inte var i det ännu kvarstående Årbottens skolhus som byggdes först senare. Han visade sig redan vid tidig ålder ha öra för musik och lärde sig noter i skolan. Han fick dock vid tidig ålder hjälpa fadern i hans skrädderi. Fadern fick arbetsattest till Amerika 1868 och hela familjen utskrevs från Gunnarskog till ”Norra Amerika” 14 maj 1869. Anders var nyligen fyllda 12 år. Familjen kom att bosätta sig i St. Paul, Minnesota.

När den unge Skoog fyllt 16 år så köpte fadern ett orgelharmonium. Skoogs var nästan helt självlärd inom musiken. Han ville vid denna tid söka sig till teatern, men följde på moderns inbjudan 1877 med på den i Glava födde evangelisten Erik August Skogsberghs (1850-1939) möten i St. Paul. Skogsbergh behövde hjälp med orgelspelet, och tvekade att låta Skoog spela, eftersom denne inte var på allvar avgjort kristen, men gav ändå den begåvade ynglingen chansen att visa sitt kunnande. Skoog spelade kväll efter kväll på Skogsbergs väckelsemöten. En kväll kunde Skoog själv inte hålla sig utan meddelade alla att han nu också valde den smala vägen och bli en kristen.

Västvärmlänningarna Skogsbergh och Skoog blev från denna tid ett verkligt team. I Chicago verkade vid denna tid Dwight L. Moody (1837-1899), en metodistisk evangelist som även reste i hela USA, men också i Kanada, England och Skottland. Moodys musikaliske parhäst blev sångaren Ira D. Sankey (1840-1908). Moody skrev sångtexter som Sankey tonsatte och sjöng. Så blev Skogsbergh kallad ”den svenske Moody” och Skoog för ”den svenske Sankey”.

Till Chicago

Från 1879 var Skoog verksam som körledare och musiker i Erik August Skogsberghs församling Swedish Mission Tabernacle på South Side i Chicago. Det var här som Svenska Evangeliska Missionsförbundet bildades 1885, det samfund som numera kallas Evangelical Covenant Church. Tanken var Skoog skulle försörja sig delvis genom skrädderi, men istället kom han att bli lärare i grammatik vid den svenska skola som bedrevs vid tabernaklet.

Skoogs körledarskap byggde på den goda förståelse av musikalisk teori som han med sin bristfälliga skolning ändå hade. Han började också utveckla körens repertoar genom att översätta sånger från engelska och att rekvirera sångböcker från Sverige. Det fanns sällan tryckta noter, utan mycket fick skrivas av för hand till varje körmedlem. Under tiden i Chicago utgav Skoog också sin första tryckta sångsamling, ”Evangelii Basun” (två versioner 1881 och 1883) i samarbete med Skogsbergh.

first covenant church minneapolis
Swedish Tabernacle i Minneapolis, nu känt som First Covenant Church. Foto ur församlingens arkiv

I Chicago fann han också en hustru, när han ingick äktenskap med en sopransolist i sin egen kör, Augusta Delander. Sommaren 1885 flyttade de båda tillsammans med den lille sonen Paul till Minneapolis, där han följde Skogsbergh till Swedish Tabernacle, den kyrka som numera heter First Covenant Church och ännu står kvar mitt i Minneapolis, även om kyrkan idag tonat ned sin ”svenskhet” och presenterar sig som ”a diverse, multi-generational, urban Christian community”.

Swedish Tabernacle

I Swedish Tabernacle fick Skoog ett stort ansvar för all musik. Nu började han också att komponera fler sånger och 1892 började tidskriften ”Gittit” att utges, med artiklar om musik på svenska men också noter med nyskrivna och översatta kristna sångtexter. ”Gittit” utgavs varje månad till 1908 och blev snabbt populär i Svensk-Amerika men också letade sig ibland hem till Sverige. Där fanns även stycken av klassiska storheter som Händel, Mendelssohn och Gounod. Ett exempel på hur Skoog använde kända melodier är han gjorde den franska nationalsången till en kollektsång: ”Insamlingsmarseljäsen”. Flera andra sångsamlingar trycktes.

a l skoogs kör i swedish tabernacle
Skoogs stora barnkör i Swedish Tabernacle. Foto ur församlingens arkiv.

Han var också högsta ansvarig för alla Swedish Tabernacles söndagsskolor som ”general superindentent”. Hela Skoogs liv präglas av flit och verksamhet inom alla områden, inte bara inom det musikaliska. Sångerna var oftast lättsjungna, gärna dramatiska och känslobetonade.

Skoog medverkade också i redaktionen av den av Skogsbergh utgivna svenskspråkiga tidningen som först hette Svenska Kristna Härolden, senare Minneapolis Veckoblad.

Allt detta gjorde att Evangelical Covenant Church vid tre tillfällen gav honom ansvar för att ge ut nya sångböcker. 1908 kom ”Sions Basun”, 1914 ”De Ungas Sångbok”, anpassad för söndagsskola och ungdomar och 1921 ”Mission Hymns” – som ni förstår var denna sångbok helt på engelska, ett tydligt tecken på den amerikanisering av samfundet, liksom av mycket annat svenskamerikanskt liv, som skedde i samband med USA:s inträde i Första Världskriget.

Efter nästan 38 års oavbruten tjänstgöring, först i Chicago och sedan i Minneapolis, så ansökte han om avsked från Swedish Tabernacle år 1916. Några år tidigare hade både modern och svärmodern avlidit, vilket tog Skoog hårt. Efter några år återfick han dock krafter och tog 1919 tjänst som vikarierande musikledare i Bethany Covenant Church, även denna i Minneapolis. Där tjänstgjorde han i sex år, till den slutliga pensioneringen 1925.

Vid den här tiden hade Skoog nått en position som ”Klockarfar”, en musikens kändis bland kyrkligt anknutna svenskamerikaner, men också känd i vidare sammanhang i Twin Cities. Några av hans senare födelsedagar (70 och 75) uppmärksammades av många.

Mångsidigt begåvad

Som Oscar E. Olson skriver så är det omöjligt att ge en fullständig bild av en så mångsidigt begåvad person som Andrew L. Skoog. Som den värmlänning han var, så var han känd som en stor humorist. Till den svenskspråkiga tidningen Veckobladet skrev han ett kåseri, där varje ord började på S: ”Såsom Skoog ser saken”. Även körens medlemmar kunde ibland bli föremål för en del hyss.

Så betonade han samverkan mellan musiker och predikant, annars kunde det bli som när pastorn hade predikat om helvetet och kören sedan sjöng sången: ”O tänk att en gång vara där!”.

När Skoog lämnade det jordiska 1934 kan det dock sägas, att utvecklingen inom svenskamerikansk kyrklighet sprungit förbi honom. Framför allt avtog bruket av svenska språket, och stilmässigt så kom nya ideal att göra sig gällande. Andrew L. Skoog efterlämnade makan, en son och fem döttrar med familjer.

dscn1431
Skoogs minnesmonument på Hillside Cemetery i Minneapolis i oktober 2015. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Ett synligt minne av Skoog är det minnesmonument som tre år efter hans död restes vid hans grav på Hillside Cemetery i Minneapolis.

Översättningen av Lina Sandells sång ”Blott en dag” lever idag i Andrew L. Skoogs översättning som ”Day by day and with each passing moment” framför allt i USA, men även i andra engelsktalande länder. Tyvärr nämns inte alltid Skoog när sången omtalas på nätet. Men en sökning på Youtube visar på till ett framförande av sången på koreanska från Gyeonghyang Presbyterian Church i Seoul, Sydkorea. Där anges märkligt nog Andrew L. Skoog som ende upphovsman!

Några av Skoogs egna sånger kom att få ett längre liv, även i Sverige. Det gäller framför allt ”Snart randas en dag”, en sång om det kristna evighetshoppet som är den enda sång av Skoog som finns med som nummer 740 i sångboken ”Psalmer och Sånger”, utgiven av tio frikyrkliga samfund 1987 och fortfarande använd i Equmeniakyrkan, Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan. År 1980 sjöngs samma sång in av den välkände pastorn Artur Erikson (1919-2000) i LP-skivan ”Lovsång på hemvägen”, där även Minikoret från Storsalen menighet i Oslo under ledning av Trond Andersen medverkar. Tyvärr finns den (ännu) inte på Spotify.

En Wikipediaartikel om Skoog finns på svenska, dock inte på engelska.

Vad har Skoog då betytt och betyder han något fortfarande? Philip J. Anderson, mångårig professor i kyrkohistoria vid North Park University i Chicago, berättar att Skoog var en viktig person i hans familj. Hans far- och morföräldrar var personligt bekanta med Skoog. Phil växte upp i Swedish Tabernacle på 1950- och 1960-talen, och då sjöngs fortfarande många av Skoogs sånger i engelsk språkdräkt, i hans egna eller andras översättning. Vid påsk sjöngs ofta ”Jesus Lives! Thy Terrors Now”, vid jul ”I Think of That Star of Long Ago” och “Our Day of Joy Is Here Again”. Särskilt viktig i församlingssången var “Praise the Lord with Joyful Song”, som kunde sjungas a capella av 1500 personer i en fullsatt kyrka.

I 1973 års sångbok (hymnal) fanns tretton bidrag från Skoog, vilket sjönk till åtta i 1995 års utgåva. Det kommer aldrig bli någon ny sångbok, eftersom församlingarna i Evangelical Covenant Church nu helst sjunger lovsånger projicerade på vita dukar i kyrkorna. I några kyrkor sjungs ännu Skoogs sånger men det är nu ovanligt. Phil beklagar detta. ”Jag spelar fortfarande gärna Skoog på mitt piano, vilket visar att jag är en dinosaurie”, avslutar Phil med glimten i ögat.

En av de som för arvet från Skoog vidare är pastorn Mark Carlson i McMinnville, Oregon, som för några år sedan nyöversatte en av Skoogs sånger till engelska. Vi får hoppas att sången blir sjungen!

 

Källor:

Carlson, Mark: ”A. L. Skoog: Translating a heritage”. Pietisten, volume XXVIII, nr 2.

Johnson, E. Gustav: A. L. Skoog: Covenant Hymn-writer and Composer. Covenant Historical Commission, Chicago, IL, 1937

Strom, Carl G., Lund, Nils W & Olson, Oscar E: Frykman – Hultman – Skoog. Pioneers of Covenant Musicians. Covenant Book Concern, Chicago, IL, 1943.

Gunnarskogs kyrkoböcker

E-post från Philip J. Anderson

Ett levande missionshus i en gammal rörelse

I en mycket vacker del av landskapet Östergötland ligger Österby missionshus i Hycklinge socken och Kinda kommun. Ett rött hus med vita knutar vid kanten av skogen med utsikt mot odlingslandskapet. Missionshuset har funnits på platsen sedan 1860-talet och är idag ett rymligt hus med en större och en mindre sal, kök och vaktmästarrum på bottenvåningen. På övervåningen finns en inredd predikantkammare.

Missionshuset tillhör Hycklinge inre missionsförening, en förening som tillhör Östra Smålands Missionsförening, ofta kallade Nordöstringarna. När den nyevangeliska väckelsen bröt fram under 1860-talet bildades regionala organisationer, ofta kallade missionsföreningar eller ansgariiföreningar. Med tiden kom många av dessa regionala föreningar att sluta sig till riksorganisationerna EFS och Svenska Missionsförbundet. Jönköpings missionsförening blev med tiden basen för Svenska Alliansmissionen.

Östra Smålands Missionsförening, bildad 1863 i Hässleby socken, kom att bilda ett eget spår i denna historia. Nordöstringarna fick en stark ställning i många socknar i Linköpings stifts smålandsdel, motsvarande vår tids Västerviks, Vimmerby och Hultsfreds kommuner. Men här fanns en rad missionsföreningar i hela stiftet. ÖSM kom aldrig att sluta sig till någon riksorganisation utan har t. ex. ett eget kapitel i boken ”Svenska trossamfund”. Den närmaste kopplingen finns till Bibeltrogna Vänner (numera ELM-BV).

De missionsföreningar som finns kvar idag finns förutom i Hycklinge då i Linköping, Vimmerby och Västervik samt i Brantestad i Vimmerby kommun.

Läromässigt så står ÖSM på gemensam grund med Svenska kyrkan och den inomkyrkliga prägeln visas på att sammankomsterna i missionshusen aldrig konkurrerade med gudstjänsterna i sockenkyrkan utan ägde rum på söndagseftermiddagar eller vardagskvällar. Fram till 1990-talet anordnades årliga missionsmöten i traktens kyrkor, där predikningarna följde på varandra. Dessa möten lockade stora skaror.

ÖSM kom att bli en organisation för gemensam mission och samordnande av predikanternas verksamhet. En del missionsföreningar samlades i hem eller skolhus medan andra byggde egna missionshus. När det gällde yttre mission kom ÖSM att samverka med Bibeltrogna Vänner. ÖSM har också en egen sångbok, ”Guds lov”.

Prästen Hans Merseburg kom i kontakt med Nordöstringarna när han kom som nyvigd präst till Hägerstads församling i Kinda 1976. 1983 blev Hans kyrkoherde i Horn och Hycklinge pastorat och blev då predikant i ÖSM, där han nu är den ende verksamme. Hans lämnade Kindabygden och blev präst i Dals församling vid Vadstena 2004 men är ännu verksam som predikant i Österby missionshus.

Nuförtiden hålls aftonbön i Österby en gång i månaden. En måndagskväll i augusti 2017 samlas ett 20-tal människor för att möta Gud och varandra i Österby. Formen är enkel men värdig. Sångerna ur ”Guds lov” klingar mestadels välbekant även om ordformerna är något mer ålderdomliga på de psalmer som känns igen från 1986 års psalmbok. Hans predikar om söndagens ämne ”Goda förvaltare”.

Efter andakten delas gemenskapen kring kaffeborden. Österby missionshus är välvårdat och i stort sett oförändrat under de senaste 70 åren. Ett särdrag inom den mer än 150-åriga missionsföreningen är att ingen riktigt vet hur många Nordöstringar det finns. Någon medlemsmatrikel finns inte, vare sig i ÖSM eller i Hycklingeföreningen. Alla är välkomna att delta i mötena. I november brukar det vara missionsauktion. I år är Hans osäker på hur mycket det kan bli av detta, eftersom en av eldsjälarna gått ur tiden.

Denna artikel skrevs efter ett besök i Österby missionshus i augusti 2017. Jag försökte att skicka in till tidningen Dagen, men där blev det inget gensvar, så blev den opublicerad. Den är naturligtvis bortom denna bloggs vanliga intresseområde, men det finns förstås intressanta jämförelser att göra mot värmländska förhållanden.