Stålsberga missionshus

20190531_185003

Detta inlägg är gjort i samverkan med bloggen Rackstadhistoriskt:

Arvikabygden är rik på missionshus eller bönhus. Idag är det bara Mellbyns missionshus som är i bruk för sitt ursprungliga ändamål, tillsammans med Missionshuset/Missionskyrkan/Equmeniakyrkan i centrala Arvika.

Från början (och då är vi på 1860-talet) möttes väckelsens folk i hemmen, eller där det fanns sådana i skolhusen. När det blev möjligt att predika ordet utan prästerlig medverkan så spreds rörelsen snabbt genom landskapet. Västvärmland besöktes ofta av predikanter från den norska sidan. Värmlands första missionshus byggdes i Marieberg i Ölme socken 1864. Det var ett kombinerat skol- och missionshus. Snart följde fler, t.ex. i Älvsbacka och Kristinehamn.

Arvika missionsförening, tillhörigt Svenska Missionsförbundet byggde missionshus i Mellbyn 1901, Mötterud 1908, Bålgård 1909, Dalen 1910, Bosebyn 1915, Stålsberga 1920 och Kärrsmossen 1923. Ett av dem skall vi återkomma till! Bosebyn ligger ju som alla (?) vet i Gunnarskogs socken men räknades till Arvikas verksamhetsområde. Södra Gunnarskog hade för övrigt Arvika som postadress ända till 1970…

I Ny socken byggdes Ottebols missionshus (även om det tillhör hemmanet Hungalsvik) 1906. Det tillhörde (Västra) Ny missionsförsamling, bildad 1890.

Dessutom hade baptistförsamlingen kapell i Skattebol och Björkenäs (Ny) och Fröbol (Älgå). 1908 byggdes ett baptistkapell i Speked, som faktiskt hyste en självständig baptistförsamling. En baptistkyrka fanns förstås också inne i staden, Salemkapellet, numera lokal för Frimurarna. För att inte glömma Elimkyrkan (Pingstkyrkan), Metodistkyrkan och Frälsningsarmén!

Och då har vi inte alls berört kommunens övriga socknar! Det finns en rikedom på missionshus – och några andra frikyrkohus – överallt utom i lilla Bogen. Men även där fanns faktiskt en missionsförening på 1870-talet.

Missionshuset i Stålsberga skulle alltså ha fyllt 100 år i år – huset står kvar, men fick bara uppleva runt 60 år som missionshus. Det såldes omkring 1980 och är idag bostadshus.

Från början var landet och staden en missionsförening, bildad 1860. Efter några år slogs man samman med Eda och Gunnarskog men 1877 skedde åter en uppdelning. 1916 beslutades att skilja staden och landet åt – de var ju två skilda kommuner. Staden kallades för Arvika missionsförsamling medan landet behöll det gamla namnet Arvika missionsförening. 1957 ändrades detta namn till Arvikabygdens missionsförsamling.

I april 1972 återförenades de båda under namnet Arvika missionsförsamling och följande år anslöt sig också Västra Ny missionsförsamling. Det skulle dröja till 1980- och 1990-talen innan missionshusen ute på Arvika sockens landsbygd började säljas av.

Men husets utseende avslöjar att det har en äldre historia – och i en text på bloggen Rackstadhistoriskt så berättar Kerstin Werner om att det var mangårdsbyggnad på Oppstuga i Stålsberga. Det förekommer att bostadshus byggts om till missionshus, men det är inte så vanligt.

Missionshusen var inte bara predikolokaler. De blev också bygdens mötesplatser – hit kom barnen till söndagsskolan, här samlades lite äldre barn och ungdomar till junior- och ungdomsföreningsmöten. I senare tid blev scout en viktig verksamhetsgren inom SMU.

Och så auktioner och fester! Det kostar pengar att hålla ett hus vid makt. Ofta på höstarna anordnades auktioner, försäljningar och fester med målet att samla in medel, både för behoven på hemmaplan men också för att bidra till det som kallades yttre missionen. Inom Svenska Missionsförbundet var de båda Kongo, Östturkestan (senare Indien) och Kina (senare Japan) de viktigaste missoinsfälten.

AN 741101 Stålsberga auktionHär är ett klipp från Arvika Nyheter 1 november 1974, där det rapporterades från missionsauktionen i Stålsberga.

Så det här inlägget är en inbjudan till alla som har något att berätta! Känner ni till något om Stålsberga missionshus, hör av er till oss!

”Tre äro de som vittna: Anden – Vattnet – Blodet”.

Idag besök i västra Värmlands metropol, Arvika. Den utmärkta stadshistoriken Arvika. Köpingen och staden 1811-1911-1936 av Linus Brodin ger mycket information om stadens föreningar och verksamheter, och på sidorna 494-502 hittar vi en hel del av intresse om Arvika baptistförsamling och dess kyrka, Salemkapellet.

Så här skriver Brodin: Till Arvika fördes baptismen genom fru Betty Gustafsson från Brismene i Västergötland och fröken Karolina Andersson från Fågelvik, bosatta i Arvika. Förut nämnde [Erik] Eriksson var även hit såsom predikant. Omkring år 1881 fanns i Arvika 7 baptister och efter förberedelser och möten, ledda av baptistpredikanten Nils Ek från Karlstad beslöto dessa att bilda en församling i Arvika. Dessa möten höllos i förhyrt rum i ett hus vid Kyrkogatan där nu Jordbrukarbanken finns.

Den 18 juni 1882 kommo de i staden boende baptisterna samman för att bilda församling. Sedan beslut fattades förrättades det första baptistdopet i köpingen kl. 1-3 på natten ute vid Sågudden och därefter utskrevs protokollet över församlingsbildandet, vilket undertecknades av de första medlemmar: bokbindaren A. P. Skog, stationskarlen J. F. Gustafsson, lokputsaren N. E. Gravander, banvakten N. F. Olsson-Fryklund samt Maria Pettersson, Kristina Olsson, Karolina Andersson, Betty Gustafsson och Maria Erlandsson. (…)

Församlingens lokal de första åren var i gården n:r 11, den s.k. ”gula gården”, mitt emot gymnastikhuset, varefter lokal hyrdes i Rennerfeldtska gården från 1887. Av ”Sällskapet för främjande av upplysning och sedlighet” inköpte församlingen tomten n:r 118 på Ängen och uppförde här det s.k. Salemkapellet, vilket invigdes som prediko- och samlingshus nyårsdagen 1888. Efter ritning av arkitekten W. Eick ombyggdes kapellet 1920 och återinvigdes påföljande år.

Här torde ett visst missförstånd ha skett, eftersom baptistförsamlingar ofta stiftade en ”byggnadsförening” som fungerade som lagfaren ägare för själva byggnaden.

Gösta von Schoultz besökte Salemkapellet i oktober 1957. Så här beskriver han kyrkans inre: Det inre upptages av en större och en mindre samlingssal, skilda åt genom skjutdörrar samt därtill hörande farstu och biutrymmen. Den stora salen har läktare och båda salarna ha ett uppbyggt podium i fonden. De brunmålade bänkarna äro ursprungliga, ehuru tidigare målade i en marmorimiterande grön färg. Väggarna, som nu äro vitmålade och ha en hög bröstpanel i samma mörkbruna färg som bänkarna, voro ursprungligen helt inklädda med pärlspåntpanel och målade i ljusgul färg. Absidväggen var rosafärgad liksom en del av taket, nu vitmålat. Fönstren voro tidigare rektangulära och något mindre. Belysningen utgjordes av en stor fotogenlampa i salen mitt för och för uppvärmningens skull fanns en järnkamin på ömse sidor om podiet. Inbyggt i detta ligger en dopbassäng med värmeanordning för vattnet och avlopp. Denna bassäng täckes med lämmar av trä.

Väggarna äro vitmålade med bröstpanel i mörkbrun form liksom bänkarna. Dessa senare jämte orgeln äro från byggnadstiden 1888. Under podiet är dopbassängen belägen och framför denna står i regel ett löst bord framställt, avsett för offergåvor. Fönstren fingo sin nuvarande form med runda bågar och gröna gardiner efter renoveringen 1920.

Arvika baptistförsamling hade också kapell i Björkenäs och Skattebol i Ny socken samt i Fröbol i Älgå socken. Baptistförsamlingen började med tiden samarbeta allt mer med missionsförsamlingen, och 2004 lades baptistförsamlingen ned och medlemmarna gick in i missionsförsamlingen, belägen bara något kvarter bort.

Salemkapellet står kvar, numera i Frimurarföreningen Prudentias ägo.