Mission och Pingst i Holmedal

Holmedal01
Uppsals missionshus i Holmedal. Foto: Gilbert Svenson, Värmlands museum 1958

Jag kan inte avsluta denna enkla minnesteckning utan att nämna att även vår församling fått vidkännas söndringar de senaste åren, en följd av den Pingstbetonade förkunnelsen som förekommit och haft till följd att 12 medlemmar lämnat församlingen och gått till Pingstvännerna, men nu ser det dock ut som det stillnar av något och som vi hoppas att Gud må besöka oss med frälsning och föra oss på de vägar som hans välsignelse kan vila över oss, så är vår önskan och bön till Gud att när han till sist samlar in sin skörd en stor skara även från Holmedal må befinnas värdiga att stå inför tronen och sjunga Guds och Lammets lov i all evighet. Ske allt så.

Året är 1934 och Abel Nilsson i Breviken (1868-1945) har fått i uppdrag att skriva en 50-årsberättelse för den jubilerande Holmedals västra missionsförening. Abel hade varit församlingens ordförande sedan 1914 och var med om missionsföreningens bildande när han var 15 år gammal.

Men man kan förstås ana en stor sorg i veteranens ord över den splittring som präglat församlingen under dessa år. Matrikeln talar sitt tydliga språk även om Holmedal också är en utflyttningsbygd och en del av medlemsminskningen beror på utflyttning. Från 147 medlemmar 1920 så minskar medlemsantalet till 107 år 1930.

Pingstväckelsen slog rot i Holmedal på 1920-talet genom att holmedalingar som arbetat på andra orter gripits av budskapet och i några fall återkom till hembygden som evangelister. Två av dessa var Magnhild Olsson och Emma Gustavsson som deltagit i Smyrnaförsamlingens bibelskola. I maj 1929 samlades ”systrar och bröder” i baptistkapellet i Sollom och bildade en ”biblisk församling” för östra Holmedal, kallad Betaniaförsamlingen. Betania var ju en plats i det Heliga Landet där Jesu vänner Maria, Marta och Lasarus bodde. Tillsammans med Filadelfia så blev Betania ett av de mest populära namnen för nya pingstförsamlingar vid denna tid.

IMG_9859
Betania i Leverbyn i Holmedal är idag ett av de mest sorgliga exemplen på ett gammalt kapell som vanvårdats. Foto: Henrik Olsson 2018

1931 bildades också en pingstförsamling för västra Holmedal. Den fick namnet Filadelfia och ett kapell byggdes i Holmerud.

Att vara ”samfundsfri” var ytterst viktigt för den svenska Pingströrelsen vid denna tid. Det fanns ju inga samfund eller kyrkor i Bibeln, lärde Lewi Pethrus, utan enbart församlingar och ledningen var enbart Herrens. Denna syn var den vanliga inom Pingströrelsen ända in i vår egen tid, och ibland kan bli tydlig i tidningen Dagens insändarspalt. Istället blev Pingströrelsen ett nätverk av fria församlingar – även om det fanns ett mycket starkare informellt ledarskap genom Lewi Pethrus än vad t.ex. någonsin Waldenström eller Axel Andersson gjorde inom Svenska Missionsförbundet.

Abel Nilsson verkade inom Holmedals västra missionsförening. Även inom Holmedals östra missionsförening påverkades man av tidens rörelser.

När Holmedals östra firade sitt 100-årsjubileum 1986 presenterades en innehållsrik och välutforskad jubileumsskrift, visserligen i enkelt kopierat utförande, men förtjänstfullt producerad av förre distriktsföreståndaren Bertil Nordenstig. Han refererar ett ”allvarligt samtalsmöte” den 3 september 1933. Bakgrunden är den strid som varit inom Svenska Missionsförbundet, som refereras i Rune W. Dahléns doktorsavhandling i kyrkohistoria: Med Bibeln som bekännelse och bekymmer. Bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917-1942 med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfundsledningen, framlagd vid Lunds universitet 1999.

Axel Andersson (1879-1959) hade 1930 utsetts till missionsföreståndare och han var i mångas ögon en misstänkt person med en alltför liberal bibelsyn.

Ordföranden Anders Gustafsson hoppas i sitt hälsningstal [vid det ovannämnda mötet] att samlingen inte ”skall bli ett splittringsmöte”. Hårda ord fälls, men också kloka och försiktiga. Joh. Trell uttalade sin glädje över att mötet börjat i så god anda. Vi bör inte överge Missionsförbundet därför att det fått en tjänare som vi tycker är mindre lämplig. Sådant har hänt förr, men det har ordnat sig, tyckte Trell. Stefan Thuresson, som då var föreståndare, erinrade om hur det var då församlingen sökte anslutning till Missionsförbundet. ”Missionsförbundet var då den enda organisation som vilade på sådan grund att anslutning kunde komma ifråga. Den hade inga misstankar mot sig. Man borde genom handlingssätt visa sin inställning. Man borde dra in anslaget till SMF:s inre mission tills vidare. Åtskilliga beskyllningar för modernism hade framkommit i en del tidningar mot några av Missionsförbundets pastorer”. Men Elov Andersson menade, att det visat sig att många beskyllningar ”varit lögner”. ”Bäst att ej sätta tro till sådana beskyllningar som ej lämna något bevis för sin sanningsenlighet”. Och Joh. Kylander ”undrade om det är rätt att enbart låta kritikens gissel gå över Missionsförbundets ledning. Hur vore det att bedja lite mer för våra ledare?”. Emellertid beslutades om att en resolution skulle sändas till Missionsförbundet om att församlingen ville ”omringa och försvara vår gamla Bibel som varande Guds ord”.

Så långt Nordenstigs referat. Det fanns vid denna tid en strömning inom Svenska Missionsförbundet som kallades de ”pingstbetonade”. Redan 1929 hade Betesdaförsamlingen i Slottsbron lämnat Svenska Missionsförbundet men denna församling hade redan från början starka kopplingar till pingstväckelsen. Under perioden 1930 till 1936 lämnade 15 församlingar Svenska Missionsförbundet, men det är också viktigt att komma ihåg att under samma period välkomnades inte mindre än 89 nya församlingar vid generalkonferenserna. Det var dock på många håll som man upplevde ett medlemstapp åt pingsthållet.

Riksevangelisten Alex Olovson (1887-1954) betecknades som en av de ”pingstbetonades” ledare inom Svenska Missionsförbundet. Han var flitigt anlitad som seriemötestalare i Nordmarken. Han kom senare att lämna SMF och gå till Pingströrelsen. En annan ledande person var Frank Mangs (1897-1994) som dock aldrig lämnade Svenska Missionsförbundet, utan istället under en längre tid hade sin verksamhet i Oslo. Mangs kom att rota sig i Nordmarken efter andra världskriget, skaffade sig ett hus i Töcksmark vid Foxens strand och vilar nu på Töcksmarks kyrkogård.

Vad hände då sedan? Ja, i Holmedals socken så blev Betania och Filadelfia en församling 1983. Istället för att bevara de gamla kapellen beslutades att tillbygga den 1964 byggda pastorsbostaden nära Holmedals kyrka med en kyrkolokal, som stod klar 1993 och fick namnet Holmegården. Kapellen såldes.

De gamla skiljelinjerna började att blekna bort, både vad gäller att hålla på sitt, ”renlärigheten” och den starka pingstidentiteten. Naturligtvis förändrades också missionsförsamlingarna. I Nordmarken blev det också tydligt att även Svenska kyrkans församlingar och frikyrkoförsamlingarna kunde samverka på ett helt annat sätt. Ett exempel var den karismatiska konferensen som anordnades i Karlanda kyrka 1979. Det blev lättare att se vad som förenade alla kristna än vad som skilde dem åt, och samhällsomvandlingen med avfolkning och bättre kommunikationer gjorde också att det var både dyrt och opraktiskt att hålla sig med så många olika lokaler.

IMG_0984
Filadelfia i Holmerud står kvar, men har förvandlats till bilverkstad. Några minnen av byggnadens historia finns dock kvar. Foto: Henrik Olsson 2018

Men historien tar inte slut där. För de fem missionsförsamlingar som sedan 1956 samarbetat inom Holmedals södra missionskrets: Holmedals östra, Holmedals västra, Blomskogs övre, Blomskogs yttre och Trankil blev alltmera integrerade. Trankil och Blomskogs yttre uppgick i Blomskogs övre (Sundstabyn) och 2013 var det dags för ännu ett samgående, då de tre missionsförsamlingarna och pingstförsamlingen blev Equmeniakyrkan Holmedal-Blomskog. Idag används tre hus: Holmegården och missionshusen i Tången och Sundstabyn. Uppsal, Nordmarkens äldsta missionshus, såldes 2018.

Det är naturligtvis så, att de som var med om splittringsåren inte längre är i livet, men istället är nu deras barnbarn och barnbarns barn (i vissa fall) åter förenade i en församlingsgemenskap.

Stallarbyns missionshus i Holmedal

Efter besöket i Uppsal igår så ledde lite läsarkontakt till att vi håller oss kvar inom Holmedals socken, men går till den norra missionsförsamlingen.

Missionshuset i Stallarbyn dokumenterades av Gilbert Svenson 1958. Idag är verksamheten nedlagd och missionshuset är sålt. Men det står ännu kvar i sin tallbacke och förstukvisten är bevarad.

Så här är Gilbert Svensons rapport:

Stallarbyns missionshus är byggt i villastil med gulmålad ribblockspanel, vita fönsteromfattningar och vita stolpar i förstukvisten. Stenfot och tegeltak. Fönster med runda bågar har vardera 62 rutor. Enligt uppgift skall det vara byggt av den blinde Edvin Karlsson. Salen i söder är helt inklädd med pärlspånt, har gråvitt tredelat tak, väggar som upptill är gulmålade och nedanför den rödbruna bröstpanelen senapsbruna. Dito bänkar samt rödbruna dörrar. Podium i söder med talarstol och räcke framför orgeln, målade i vitt och guld. Framför talarstolen ett litet offerbord. Ingen fonddekoration, men en porträttmålning över orgeln, olja på duk i blandranksdekorerad ram med inskriptionen ”Herren är min herde”, är signerad ”A Beijer, Milebråten 1935” och föreställer enligt inskription ”Blinde Edvin”. I norra delen av salen en läktare med uppgång från förstugan. Under läktaren kammare och kök, som båda är nyrenoverade.

20181228_210406

Målningen av ”Blinde Edvin” hänger numera i väntrummet under läktaren i Holmedals kyrka.

Uppsals missionshus i Holmedal

Holmedals socken var till skillnad från de flesta andra värmländska socknar uppdelad i tre olika missionsförsamlingar som hade varsitt verksamhetsområde: Den norra missionsförsamlingen i Stallarbyn, den östra missionsförsamlingen i Tången och den västra missionsförsamlingen, vars missionshus var beläget i Uppsal.

Denna uppdelning skulle delvis leva kvar ända till 2013 Equmeniakyrkan Holmedal och Blomskog bildades.

Uppsals missionshus besöktes och dokumenterades av Gilbert Svenson 1958. Så här skrev han i sin rapport, som är ovanligt utförlig och beskrivande:

Uppsals missionshus uppfördes först vid Tosten men flyttades år 1899 till den nuvarande plats. Det är byggt av timmer med bevarade knutar, rödfärgad ribblockspanel, vita knutbräder och fönsteromfattningar samt grönvit förstukvist med grön dörr. Tegeltak utom på förstukvisten, som har plåttak.

Stora salen har tredelat tak med ny klädsel av gulvita masonitskivor inom trälister. Väggarna är klädda med gråvit pärlspånt med en taklist i vitt/blågrönt och rosa. Bröstpanelen markeras utom en list i mörkare färg av att väggen under denna har samma färg. Nio sexdelade fönster, varav två på talarstolsväggen, samt på denna vägg ytterligare ett, som är dolt bakom fondmålningen. Gröna gardiner med röda kappor. Ny talarstol från renoveringen 1950 på ett podium, under vilket inbyggts en med lämmar täckt dopgrav (installerad ca 1940). Ett litet sidoställt offerbord under ena gavelfönstret. Sexton äldre brunlaserade bänkar. Fondmålning med texten: ”Bliv kvar hos oss. Ty det lider mot aftonen och dagen nalkas sitt slut”, oljemålning på duk, ”målad år 1931 av J A Engström, Årjäng. Gåva till missionshuset i Uppsal av Adolf Nilsson, Årjäng”. Annan målning signerad Beijer med texten: ”Jesus som gosse i templet cop. efter Hofman”. (gåva till församlingen ca 1953). Under läktaren liten kammare och stort kök, båda helt inklädda med pärlspånt, vita tak, i köket grå väggar och i kammaren gulvita. Fernissade golv, i stora salen stor äldre järnkamin med långt rör till spismuren bakom läktarväggen. På ömse sidor om kaminen dörrar till kök och kammare och vid kammardörren en trappa till läktaren.

Holmedals östra missionsförsamling i Tången

FA28705 Tångens gamla missionshus
Gamla missionshuset i Tången, Holmedal. Foto: Fritz Arenö, Årjängs kommuns bildarkiv.

Holmedals östra missionsförsamling bildades 1886. 1986 var det alltså dags för 100-årsjubileum. Säffle-Tidningens flitige reporter i Nordmarken Fritz Arenö skrev följande notis om detta i tidningen den 6 september 1986.

100-årig församling jubilerar i Holmedal

100 år firas i dagarna av ännu en missionsförsamling i Nordmarken och även nu i Holmedal, där det var Holmedals östra missionsförsamling som liksom den norra bildades 1886.

Även i den nu 100-åriga började man med läsarmöten i hemmen redan på 1860-1870-talet och den förste, som man vet öppnade sitt hem för en norsk vandringsman och efter samtal med honom blev ”omvänd” var bonden Johan Bodin och hans hustru i Rössbyn.

Men de blev snart fler när man fick hjälp av tillresande predikanter som C. F. Kjellin, J. Sätterman, J. O. Mossberg, m. fl. och 1886 var de så många att de kunde bilda missionsförsamling. Då hade bildandet dock föregåtts av en stark väckelserörelse och om den liksom om församlingsbildandet och missionshusbyggande kunde kolportören Alfred Svanqvist från Svanskog berätta i sin memoarbok. Han var född 1853 och reste som kolportör både i västra Värmland, Dalsland och Norge och var också predikare i Holmedal, där han efter han blev accidenstryckare och flyttade som boktryckare till Årjäng.

Så stor som anslutningen blev till ”läsarna” ansåg man det nödvändigt att få eget missionshus och för vilkets tillkomst visades stor offervilja. Det lilla missionshuset till- och ombyggdes på 1960-talet till en vacker och tidsenlig gudstjänstlokal.

100-årsminnet, som pågår i fyra dagar, inleddes på torsdagskvällen med ett gammaldags läsarmöte, som leddes av församlingens pastor Egon Wärmedal och seminarielärare Harry Lindström, musikföreningen medverkade och gamla läsarsånger hölls. I fredags var det SMU:s dag med framtidsvisioner av pastor Egon Wärmedal och på lördagskvällen medverkar i ”minnenas kväll” bl a distriktsföreståndaren Ingemar Nilsson.

På söndag äger de egentliga högtidsmötena rum och vid dessa medverkar missionsföreståndare Walter Persson, förre distriktsföreståndare Bertil Nordenstig samt pastor Egon Wärmedal och flera av de pastorer, som tidigare varit verksamma i församlingen.

Holmedal08
Nya missionshuset i Tången, byggt 1957-58. Foto: Gilbert Svenson, Värmlands museum