Predikanten Carl Engström och väckelsen i Kila och Gillberga

I Värmlands Ansgariiförenings årsskrift för 1878 kan man under rapporten från Gillberga missionsförening läsa följande:

Under hembärande af lof och tacksägelse till den store Guden för de oräkneliga nådewälgerningar, som han äfwen under detta år låtit komma wår förening till del, wilja wi meddela en kort redogörelse för det förflutna årets werksamhet, hwilken såsom vanligt warit ringa. Herren vare lof att det likwäl icke är ute med oss!

Guds dyra ord har blifwit predikadt ibland oss af församlingarnas lärare, föreningens kolportörer samt Fost. Stiftelsens och Ansgariiföreningens resepredikanter, som hafwa besökt wår trakt. Herren ware högeligen lofwad för allt!

Fromheten och det stereotypa språkbruket hör till konventionerna kring hur man skall skriva i en sådan här årsrapport. Så här ser de flesta rapporterna ut från de värmländska missionsföreningarna, som trycks i Ansgariiföreningens årsskrift fram till 1879. Bakom formuleringarna finns också missionsföreningens största framgångsår men också början till den kris som skulle resultera i föreningens splittring. I centrum för denna stod en smålänning som bara verkade några få år i bygden men ändå satte spår för framtiden.

Gillberga missionsförening hade bildats 1861 eller 1862 och verksamheten omfattade de tre socknarna Gillberga, Kila och Långserud. Det var en av de många föreningar som hade bildats i Värmland från 1857 och framåt – den första var missionsföreningen i Karlskoga.

Väckelsen fick ett fäste i bygden genom kolportören och lekmannapredikanten Johannes Andersson, kallad Fjellstedts-Johannes, från Långserud som redan 1853 började leda konventiklar i Kila och Långserud. Det var alltså redan innan Fosterländska Stiftelsen för Evangelii Befrämjande, snart namnändrad till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) bildades 1856 i Stockholm.

En nyevangelisk väckelse

Väckelsen brukar kallas för nyevangelisk, genom sitt betonande av nödvändigheten av att omvända sig från sitt gamla syndiga liv, ta emot Jesus som en personlig frälsare och att leva ett helgat kristet liv. Den gamla sortens kyrkoliv med husandakt och regelbundna kyrkobesök ansågs otillräcklig. Väckelsen kom också att betona distansen mellan Guds folk, alltså de ”väckta”, och världen, det vill säga de ”sovande”. Ordet var centralt, både predikan och den egna bibelläsningen, men också god andlig läsning. ”Läsare” blev tidigt ett namn på rörelsens anhängare.

Verksamheten fick understöd av några präster som delade den i regel lekmannaledda väckelsens tankar. Några av dem var också påverkade av den schartauanska, kyrkliga väckelsen i Bohuslän och delar av Dalsland och kom genom sina placeringar runtom i Karlstads stift att forma väckelsens landskap. Bland dem kan nämnas Erik Berggren och Nils Gustaf Clarholm som båda hade placeringar i Gillberga pastorat på 1850-talet, och senare Olof Berggren, även han verksam i Gillberga. Kyrkoherdarna Gustaf Janzon och Anders Gustaf Viotti i Gillberga var också positiva till den nyevangeliska väckelsen.

Andra präster var uttalat negativa, bland dem kontraktsprosten Anders Lignell i Kila som med stor kraft sökte motarbeta den ovannämnde Johannes Andersson vid hans första predikoverksamhet i Kila 1853. För Lignell var Fjellstedts-Johannes bara en olärd dräng som trädde in på prästernas område när han predikade och gav andlig vägledning till folket.

Det finns uppgifter som tyder på att Lignell senare i livet fick en mer positiv inställning till väckelsen, och tre av hans döttrar kom att gifta sig med väckelseanknutna präster.

Missionsföreningar, som den i Gillberga, bildades med det syftet att samordna arbetet ute i socknarna, kalla kolportörer, ordna söndagsskolor och det som kallades för arbetsföreningar, senare i regel kallade syföreningar. Ordet kolportör betyder ju skriftspridare. Läsarna läste Bibeln men också andra andliga författare. Det var ofta skrifter av lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius som spreds, men också av Martin Luther och andra. Kolportören kom med tiden att bli alltmera av predikant, men titeln kolportör levde länge vidare som synonym till predikant.

Missionsföreningarna samarbetade på landskapsnivå genom så kallade ansgariiföreningar, där den värmländska, grundad 1865 var den allra äldsta. Det skulle dock dröja innan en motsvarande demokratiskt uppbyggd riksorganisation fanns. EFS var ännu en aristokratiskt präglad stiftelse i huvudstaden med lokala ombud i provinsen.

Men missionsföreningarnas uppgift var också att samla in pengar till den yttre missionen. 1866 påbörjade EFS mission på Afrikas horn. Tidigare hade svenskar arbetat för utländska missioner. En av de första EFS-missionärerna var värmlänningen Carl Johan Carlsson från Visnum.

Kolportörerna

Men åter till kolportörerna. Ett drygt årtionde senare så kom en kolportör att under en kort period spela en viktig roll i bygden. I flera sammanhang omtalas han bara med efternamn. Men trots att protokollen från Gillberga missionsförening tycks vara förlorade, så går det ändå att hitta lite information om honom, ”predikant Engström”.

Vid den här tiden hade väckelsen fått en ökad framgång i Värmland. Carl Olof Rosenius avled 1868, och hans mycket lästa tidning ”Pietisten” övertogs av en yngre präst vid namn Paul Peter Waldenström, läroverkslektor först i Umeå, sedan i Gävle. Genom tidningen kom Waldenströms teologiska tankar att spridas ut i landet.

Waldenström Paul Peter
Någon bild på predikant Carl Engström har inte återfunnits, men detta fotografi av Paul Peter Waldenström (1838-1917), en av väckelsens andliga ledare finns i ett album i Kilabygden.

Försoningen, tanken på att Jesu död på korset innebär försoning mellan Gud och människa är central i kristen teologi. Guds vrede över människans synd innebar att Jesus tog sitt straff i människornas ställe, och Gud blir därvid försonad. Detta brukar kallas objektiv eller juridisk försoningslära. Waldenström förespråkade från 1872 istället en subjektiv försoningslära. Denna formulerades av teologer redan på medeltiden och innebär att Gud inte är vred utan att det som hindrar människan att närma sig Gud är istället människans egen ovilja att ändra sig.

Denna teologiska strid kom att få det paradoxala namnet ”försoningsstriden” och den kom att få effekter ute i de lokala missionsföreningarna. Waldenström kallades till talare vid Ansgariiföreningens stormöten i Värmland och en klar majoritet av missionsföreningarnas medlemmar i Värmland kom att bejaka hans syn.

En annan central fråga i tiden var frågan om enskilda nattvardsgångar. Många av de väckta kände sig besvärade att ta emot nattvarden i kyrkan tillsammans med ”uppenbara syndare”. En lösning var att ha enskilda nattvardsgångar under ledning av sympatiserande präster. Snart började man dela nattvarden under ledning av predikant eller lekman. Det blev också vanligt att inte låta prästen döpa barnen, utan att lekmän döpte. Resultatet blev att nattvardsborden i kyrkan snabbt avfolkades.

Skomakaregesällen Carl Anders Engström flyttar in från S:ta Klara församling i Stockholm till Lilltorp i Sunne den 15 november 1859. Han uppges då vara född den 17 oktober 1832 i Eksjö stadsförsamling. Han är en oäkta son till pigan Lovisa Svanström. Modern är piga på olika platser i Eksjö innan hon den 18 april 1842 avled på Jönköpings länshäkte. Varför hon blev intagen där är oklart, eftersom fångrullor för länshäktet saknas för dessa år. Tillsammans med en yngre bror vid namn Johan Oscar, även han utan känd fader, född 1839, står Carl Anders skriven i Eksjö ända till 1859, men det är troligt att båda bröderna vistades på andra orter och endast var formellt kyrkoskrivna i Eksjö. Carl bytte namnet Svanström mot Engström. Johan Oscar Svanström behöll sitt namn och hamnade i gränstrakterna mellan Uppland och Västmanland. När Johan Oscar avled 1884 var han gift och skriven i Björksta socken, men dödboken meddelar att han avlidit på Nya Varvets straffängelse i Göteborg.

Lovisa Svanström var dotter till kronolänsmannen Gustaf Adolf Svanström i Eskilsbo, Kållerstads socken i Småland och hans hustru Britta Nilsdotter. Till Eksjö kommer familjen 1809, där Gustaf Adolf får tjänsten som stadstjänare, men familjen tycks ha haft det mycket fattigt.

Till Sunne

Carl Engström flyttar 1861 vidare till Hökhult i Sunne socken och gifter sig där med Inga Kristina Lidström, född där 1834. Flera barn föds: Johan Axel 1862, Johanna Katrina 1865, Maria Lovisa 1868 och Gustaf Alfred 1870. Bara nio dagar efter yngsta sonens födelse avlider Inga Kristina den 19 maj 1870. Som dödsorsak anges ”barnsbörd”.

Barnen tycks vistas i fosterhem i Brunskog och Mangskog, och Maria Lovisa är på ”barnhemmet”, troligen Ansgariiföreningens barnhem i Brårud i Sunne. Tre år senare så gifter Carl om sig med Britta Olsdotter från Glasnäs i Älgå. Hon är inte mindre än 15 år yngre än sin make, född 1847. Tillsammans med barnen flyttar Carl till Övre Mosterud, Stavnäs i september 1873.

20191019_102306
En bild från Källåstorp i Gillberga där Carl Engström bodde under fem händelserika år. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Brittas och Carls första gemensamma barn, dottern Anna Charlotta föds i januari 1874, men dör redan i slutet av februari samma år. Nästa dotter, Hilda Charlotta föds 1875 i Stavnäs. I Stavnäs blir Carl nu titulerad kolportör. I Stavnäs missionsförsamlings jubileumsskrift 1966 noteras att han var predikant där mellan 1867 och 1871. När dottern bara är några månader gammal, i november 1875 går flyttlasset vidare till Källåstorp i Gillberga. Två barn föds i Källåstorp: Emil 1877 och Anna Ester 1879. På vilken av gårdarna i Källåstorp som familjen bodde är svårt att utläsa av kyrkoarkivens husförhörslängder eller domstolsarkivens lagfartsböcker. Namnet Engström är i dag okänt av de äldsta och mest minnesgoda Källåsborna.

I Gillberga kom Carl Engström att stå i centrum under väckelsens samtidiga framgång och splittring. Vårvintern 1877 utbröt en kraftig väckelse i bygden. En av de som var med var J. G. Johansson i Västra Takene (1849-1928) som i en handskriven redogörelse noterar att det ”var många som från denna tiden räknade sin omvändelse, men många af dem har redan fått gå in i sabbatsvilan”. Johannes Nilsson (1844-1931) i Lillerud, senare bosatt i Fjäll skriver i sina minnesanteckningar: ”Men snart kom en predikant Engström och förkunnade sitt nya ljus i försoningsläran, som var i fullkomlig strid med Bibelns lära om försoningen. Jag skilde mig från hans anhängare och förblev trogen min övertygelse i enlighet med Andens undervisning i denna viktiga fråga”.

Men det fanns också många som delade Carl Engströms syn. För de som bildade Kila friförsamling var Engström en viktig gestalt i den lokala väckelsehistorien. I friförsamlingens 50-årshistorik, skriven av pastor Johan Lindström 1932, så noteras att [Gillberga missionsförenings] ”predikant Engström blev till mycken välsignelse. Året 1877 var han det synliga redskapet i den stora väckelse som då gick över bygden. Engström slutade strax därefter sin verksamhet i nämnda förening”. Enligt J. G. Johansson var det ”till följd af olika uppfattning af gudsord uppsade han sin plats som predikant i nämnda förening”.

Rikedom på missionshus

Inom Gillberga missionsförenings verksamhetsområde var det till skillnad från på andra håll en majoritet som stod för den objektiva försoningsläran och som inte heller ville bryta med Svenska kyrkan. Det kan vara så att prästen Olof Berggrens roll blev avgörande. Till skillnad från på många håll så blev det istället här minoriteten som bildade egna fristående församlingar. Kila friförsamling bildades 1882, och senare bildas friförsamlingar i Sillingsfors och Elofsbyn i Långserud. I södra delen av Gillberga är dock den EFS-anknutna verksamheten levande, och får ny fart när en ny väckelse når bygden 1905-1906 då föreningar anslutna till EFS’ ungdomsorganisation De Ungas Förbund (DUF) bildas. Det förklarar den rikedom på missionshus som fanns i Kila, Gillberga och Långserud. Ännu är några av dem i bruk för sitt ursprungliga ändamål.

De ovan nämnda årsberättelserna innehåller inte alltid uppgift om missionsföreningarnas funktionärer men 1877 anges vice pastor Olof Berggren som ordförande samt ombud för EFS och Ansgariiföreningen, Johannes Pettersson i Ramserud, Gillberga som vice ordförande, Anders Andersson i Ström kassaförvaltare, A. Leufstedt i Slänga som sekreterare och densamme också kolportör tillsammans med Engström, som lustigt nog bara anges med efternamn.

Men åter till Carl Engström och hans familj. Redan i april 1880 är familjen Engström på väg till Signebyn i Sillerud. Kanske är det splittringen i Gillberga missionsförening som resulterar i flyttningen. I Sillerud står Carl noterad som ägare, alltså har man inköpt en gård där. Tiden i Signebyn tycks ha varit kantad av sorger. Inte mindre än fyra av barnen dör i åldrarna 2-16 år. Sonen David föds dock 1882. Att Britta noteras som ”sjuklig, svagsint” synes inte så förvånande. Gården i Signebyn såldes 1886 och föräldrarna och tre barn flyttar till Hol. Dottern Maria Lovisa drar till Göteborg men året efter, 1887, drar flyttkarusellen vidare till Kristinehamn, ett av väckelserörelsens starkaste fästen. Huruvida Carl Engström är aktiv inom rörelsen är inte känt, men Carl står åter igen som ”ägare” på en plats som kallas Sinai. Britta dör 1890 och Carl är alltså änkeman för andra gången.

Carl Engström, nu åter kallad ”Predikant” flyttar 1892 till Botkyrka i Stockholms län. Där skrivs han in som hyresgäst på en plats som heter Gröndal nr 6 eller Karlberg. Samtidigt blir pigan Anna Henriksdotter från Väse den tredje fru Engström. Kanske var åldersskillnaden mellan makarna en orsak till uppbrottet från Värmland, eftersom Anna föddes 1868, och var således 36 år yngre än sin make och flera år yngre än dennes äldsta barn, som dock inte längre var i livet.

Flyttningskarusellen gick vidare, 1892 till Hagaberg i Överjärna socken och 1893 till Sundsberg i Hölö. Sundsberg var en lägenhet på ofri grund, med besittningsrätt till 1934. Nu blir Carl Engström återigen småbarnsfar. Anna föds 1892, Simon 1895, Ruth Signe Viktoria 1899, Gustaf Torsten 1901 och slutligen Axel Jonatan 1904, då Carl fyllt 72 år.

Ett mycket omväxlande liv

Under sitt mycket omväxlande liv så blev Carl Engström far till (minst) 15 barn, varav 6 dog i späd ålder. Berättelsen om Carl Engström tar slut den 22 mars 1909 då han avlider vid Sundsberg i Hölö församling, titulerad lägenhetsägare och som dödsorsak anges ”sockersjuka och njurlidande”. Hustrun lever till 1925.

Bouppteckningen vid Hölebo häradsrätt visade på tillgångar på 3199:97 kronor, med skulder på 465:76 så fanns 2734:21 kvar att dela på. Värdefullaste inventarier var kreaturen, med en oxe värderad till 225 kronor och tre kor till 290 kronor. Ett tröskverk med tillbehör betingade ett värde av 132 kronor. Förutom detta finns inga anmärkningsvärda saker i bouppteckningen. Några böcker upptas inte, till exempel.

Om Carl Engström hade kvar några band till Gillbergabygden när han dog vet vi inte. Tvära kast och uppbrott blev kännetecknande för hans liv. Hans bakgrund var synnerligen enkel, utan känd far och med en mor som dör i häktet. Hans bror lyckas inte bryta sig loss ur fattigdomen, medan Carl faktiskt kunde äga de flesta av de hus där han bodde. Men genom den centrala roll han fick under de avgörande åren kring 1877-78 så har han blivit omnämnd i senare minnesskrifter. Även om det är 187 år sedan han föddes, så finns ännu några barnbarn till honom i livet. Hans yngste sons dotter Rosmarie Jonsson i Danderyd har tillsammans med sin son Stefan Jonsson intresserat sig för sin farfar och morfars far och har bidragit med information till denna artikel. Tyvärr försvann ett foto av Carl Engström i samband med ett inbrott i en sommarstuga för en del år sedan.

En mikrohistoria om ett missionshus

20181203_150639

Målet för projektet ”Väckelsens Värmland” är tvåfaldigt. Dels vill vi försöka dokumentera alla drygt 600 missionshus och andra låg- och frikyrkliga byggnader som finns och har har funnits i Värmland, dels vill vi presentera resultatet i bokform.

Det senare målet dröjer ännu en god stund, men just idag, måndagen den 3 december, kan vi presentera en ”mikrostudie”, historien om missionsföreningen i Sandbol, Kila socken och missionshuset där. Boken, för det är en riktig bok med ISBN-nummer, är resultatet av att vi fick möjlighet att ta hand om arkivmaterialet som EFS i Sandbol lämnat efter sig.

Boken är på 42 sidor, med omslag i färg och illustrationer i svartvitt (varav vissa inte blivit så bra i trycket).

Skriften kostar 60 kronor + porto och kan beställas från Carl-Johan Ivarsson, Finnögatan 4 B, 614 33 Söderköping, tel. 070-2253245, eller e-post ivarsson.carljohan@gmail.com

Skriften kan avhämtas efter överenskommelse i Söderköping och i Kila (efter jul).

 

 

Väckelsens hus i Kila del 1

Metodismen i Kila

Metodistkyrkan växte fram inom den anglikanska kyrkan i 1700-talets England. Bröderna John och Charles Wesley samt George Whitefield ledde denna väckelserörelse som ville att kyrkan och dess medlemmar skulle engagera sig mera i sociala frågor i samhället och bry sig mer om andra människor, jobba metodiskt alltså – det blev deras öknamn som de sedan tog till sig. Till Sverige kom metodismen med början på 1830- och 40-talen och i större skala på 1860-talet. Metodistkyrkan i Sverige etablerades 1868 och fick ställning som eget trossamfund 1876, vilket inte var fallet med de andra samfunden förrän långt senare. Först ut i Värmland var Åtorps metodistförsamling 1869. 22 församlingar kom att grundas i städer, mindre orter och i några landsbygdssocknar. Genom pastor Leonard Eriksson som började med predikostunder i hemmen 29 april 1882 kom metodismen till Kila. Till att börja med räknades gruppen av metodister som en utpost till Säffle, men från 1914-15 när Salemskapellet byggdes fick den alltmer självständig prägel. Enligt en artikel i Säffle—Tidnigen från 1944 var pastor Svante Svensson särskilt verksam och nitisk för att bygget skulle bli av. Byggkostnaden var 4000 kr och 1934-35 renoverades det in- och utvändigt och kapellet fick altarrundel. Namnet Salem är hebreiska och betyder frid, jämför ”shalom” och ”salaam”. Här fanns söndagsskola och juniorförening för de lite äldre. 1916 bildades en ungdomsförening. I artikeln från 1944 står vidare att läsa: ”Förr i tiden gick det att samla mycket folk i mötena i Salemskapellet, och den tidens ungdom och även äldre medlemmar följde ofta med sina pastorer till Kila, när de skulle predika där. Då gick man med glatt mod den 7 km långa vägen fram och åter. Det är en lagom och hälsosam promenad även för vår tids käcka ungdom.”

Efter en brand i Torp vintern 1948 bodde Elisabet ”Betty” Pettersson ett drygt år i Salemskapellet i Södra Ed, där det fanns ett rum och kök på bottenvåningen i den södra änden av kapellet. En berättelse från den tiden är, att mitt under en gudstjänst började Elisabets väckarklocka ringa. Klockan var högljudd och kapellets väggar inte så välisolerade, så gudstjänsten fick avbrytas tills klockan blev avstängd. Predikantens son hade varit inne hos henne före gudstjänsten och satt på klockan. På bilden ses Betty utanför kapellet.

Betty Pettersson vid Salemskapellet

Kapellet var beläget i Södra Ed, mittemot vägen in till Rönningen. När vägen skulle breddas revs det, sista gudstjänsten hölls på nyårsdagen 1963. Metodisternas verksamhet fortsatte dock i Kila, från 1949 hade man sommarverksamhet i Metodistgården i Kållerud, även kallad Sven-Petters gård eller Fridhem. Man köpte också mark, tio tunnland, och Kållerud blev plats för läger och söndagsskolefester. 1949 leddes sommarfesten av söndagsskolans föreståndare Bertil Wernberger, flera hundra fanns i publiken vid den lyckade festen enligt en tidningsartikel. Huset finns kvar idag, men såldes av metodistförsamlingen 2005. Frälsningsarmén har rötter inom metodismen och tidigare fanns det en kårlokal i Säffle. Även om man inte hade någon lokal i Kila gjorde man besök i de andras gudstjänstlokaler i Kila.

Kållerud

Metodistgården – foto Bosse Kihlgren

Baptismen i Kila

Baptismen kom till Sverige från Tyskland och England. Samfundet räknar 1848 som sitt födelseår då baptistdop hölls i havet vid Vallersvik och den första baptistförsamlingen grundades i Borekulla i Halland med F.O. Nilsson som ledare. Konventikelplakatet förbjöd att de hade gudstjänster och Nilsson själv drabbades av landsförvisning 1850. Baptismen har tanken att dop och församlingsmedlemskap är något man ska ställning till själv och döper därför inte spädbarn. Säffle baptistförsamlings juniorförening, Solstrålen, byggde 1945 sommarhemmet Talldungen vid Sjönsjö i Kållerud i Kila. Byggkostnaden uppgick till 700 kr, och mycket frivilligt arbete lades ner för att huset skulle bli till. Ledare i föreningen var bland annat Gustaf Kåberg, Einar Wiklöv, Irene Svensson och Gunhild Hägglund. Huset är numera sommarstuga och benämns ”Strandliden”.

Talldungen nybyggt               Talldungen – Strandliden foto Bosse Kihlgren

En gren som växte fram ur baptismen är pingströrelsen. Filadelfiaförsamlingen i Säffle fick genom testamente en bondgård i Flatebyn när Maria och Torsten Gård omkom i en bilolycka 1986. På gården hålls tältmöten och andra samlingar främst sommartid, ofta med inriktning på arbetet bland missbrukare genom LP-kontakten.

Flatebyn

Flatebyn

Fjellstedtsmötet 1993

Efter det förra inlägget dröjde det inte länge förrän Säffle-Tidningens förre chefredaktör Sven-Erik Dahlström hörde av sig och sände mig några fina bilder från Fjellstedtsmötet den 18 juli 1993, då han var tidningens utsände reporter.

”Jag minns det mycket väl, bland annat för att min tidigare svensklärare på gymnasiet, Folke Bäckström, medverkade”, skriver Sven-Erik. Även jag var med vid detta möte, även om jag inte syns på Sven-Eriks bilder. Vid den här tiden var alla bilder i ST svartvita, men de blev väldigt bra ändå. Medverkade gjorde förutom Folke Bäckström också systrarna Barbro Grunnan och Sonja Nyström med sång och musik.

Predikade denna gång gjorde Lennart Håkansson (1930-2003), pastor i Säffle missionsförsamling mellan 1989 och 1995. Håkansson (som i Säffle ofta omtalades enbart med efternamn) var också en mycket god dragspelare och spelar också med Barbro Grunnan till den sång som sjungits på varje Fjellstedtsmöte: ”Var jag går i skogar, berg och dalar”.

I bilden av publiken kan ni notera en rad kända ansikten från bygden, som nu alla gått ur tiden: Rune Nilsson i Kvarnbråten, Waldemar Johansson på Bäck i By, Rune Nyström, Ruth Ågren, Karl Lans i Rud (Tveta), Alfhild Bäcklund, Edla Hansson, Gunnar och Elin Johansson i Sandbråten, Bunäs (Kila) och ännu fler.

Fjellstedtsmötet på gränsen mellan Kila och Tveta

Fredag den 16 juli 1965 kunde man i Säffle-Tidningen läsa följande annons

KILA – TVETA

Sommarfest

Anordnas första gången söndag kl. 15.00 vid predikstolen söder om RÖRKÄRR, där Peter Fjellstedt som vallpojke predikade.

Tal av Folke Sjöman

Ragnar Larsson och Folke Bäckström medverkar.

Musik av violinisten Eugen Björkén, Stockholm.

Sång. Servering. Kollekt.

OBS! Markerad skogsstig fram till stenen från bilväg i Rörkärr, Kila.

Vid olämpligt väder hålles festen i Betania, St. Backa

 

Fjellstedtsmötet
En bild från slutet av 1970-talet. Bland sångare och musikanter igenkänns t. ex. Margareta och Lennart Lisshult samt Anna Albertsson.

Det var ingen självklarhet, att folket i Kila och Tveta skulle vallfärda till den stora stenen på gränsen mellan socknarna. Det anordnades sommarmöten samtidigt i såväl Klöversten (Tveta) som Torstensbyn (Kila). Tidpunkten var dock med detta fastlagd: ”Tredje söndagen i juli klockan tre”, lätt att komma ihåg och aldrig brutet.

I måndagens (19/7 1965) Säffle-Tidning – vid den här tiden utkom det lokala bladet på måndagar, onsdagar och fredagar – så kunde man läsa som nyhet på ”vänsterkryss”, alltså tidningens viktigaste nyhet till vänster högst upp på förstasidan: ”Minnet av Peter Fjellstedt firades vid ”Predikstolen””. Skribenten, som troligen var Gösta Rydberg från Knöstad, Kila, skriver följande: ”Det blev en mycket ovanlig högtid mitt i djupa skogen. Och folk hade tydligen på känn att det bjöds något särskilt ty åhörare strömmande till i en mängd som arrangörerna aldrig vågat räkna med. Detta inte minst med tanke på att man hade konkurrens om publiken från flera möten i närheten. Över 200 människor hade bilat och mopedat så långt det gick och sen gått resten på skogsvägar och stigar, för att i det strålande sommarvädret samlas på den öppna platsen framför den stora stenen, som verkligen gör skäl för sitt namn”.

Platsen hade då nyligen blivit återupptäckt, och Folke Sjöman, född i Rud, och folkskollärare på flera platser, men med hjärtat i Kilabygden och en idog hembygdsforskare, var rätt person att berätta om Peter Fjellstedt som ung pojke från Sillerud tog tjänst hos ”Biskopen i Rörkärr” som vallpojke och predikade för djuren från den stora stenen. Detta första år handlade det mesta om Peter Fjellstedt och hans liv och minnet av Fjellstedt har återkommit vid varje möte i en eller annan form.

Rydberg fortsätter, i sin vanligen entusiastiska stil: ”Ty efter succén vid detta första sommarmöte på platsen har man svårt att tänka sig att inte arrangörerna försöker göra det hela årligen återkommande”.

Så blev det också och mötet 1965 blev det första av nu 53 möten. Tre gånger har mötet fått hållas inomhus i Betania: 1980, 1996 och 2017. Fram till mitten av 1990-talet så var det varje år (med något undantag) ett bildreportage i Säffle-Tidningen, länge av märket Gösta Rydberg. Nedanstående lista på medverkande har sammanställts med annonser och reportage som grund. Notera att formuleringarna kring namn kan vara lånade från tidningens formuleringar.

1976 fick den stora stenen en permanent kallmurad predikstol. Fram till slutet av 1990-talet så ordnades kaffeservering men numera får deltagarna ta med sig egen fikakorg. Som predikanter, talare och sångmedverkande har en lång rad personer deltagit, både personer kända från riksplanet men också kända i närområdet. Folke Bäckström har deltagit i alla möten utom ett, de flesta gångerna som gudstjänstledare. Numera har den rollen axlats av sönerna Daniel och Markus. EFS i Stora Backa är numera ensamma kvar som arrangörer, sedan EFS i Rud upplösts.

Violinisten Eugen Björkén medverkade vid alla möten fram till åtminstone 1978. Han var född 5 november 1893 och avled 30 januari 1981.

Medverkande vid Fjellstedtsmötet 1965-2017

1965

Folke Sjöman, Ragnar Larsson, Folke Bäckström, Eugén Björkén

1966

Johan Gustafsson, Gösta Söderberg, de unga blåsarna från Sandbol

1967

Gösta Bogren, Lars-Göran Skogsén, Eugén Björkén, systrarna Rudqvist

1968

Lennart Strandlund, Olof Lindkvist

1969

Arthur Erikson, Jarl Eltenius, Lennart Lisshult och sångarna

1970

Kjell Karlsson, Rickard Andila, sångarna

1971

Ester och Gustaf Nylander, Rickard Andila, Anneli Magnusson, Karin och Maria Olsson

1972

Astrid Rasmusson, Jarl Eltenius, Bolstadskvartetten, Karin och Maria  Olsson

1973

Ivar Johansson, Erik Gartfelt, Exodus och Säfflesångarna. Karin och Maria Olsson, Mona Stevensson och Monica Weng

1974

Arvid Mogren, Rickard Andila, Margareta Lisshult och sångarna

1975

Lennart Rydsmark, Rickard Andila, Margareta Lisshult och sångarna

1976

Berthil Paulson, Hardy Blixt, Margareta Lisshult och sångarna.

1977

Olof Kallin, Margareta Lisshult och sångarna

1978

Gunnar och Margareta Lindskog med barnen Catarina, Magdalena, Thomas, Mattias och Elisabet.

1979

Ebbe Quist, Margareta Lisshult och sångarna

1980

Olof Kallin, Rickard Andila, Allianssångarna. Inomhus i Betania!

1981

Erik Ekermann, Bertil Rudh, Ferdinand Eriksson, Allianssångarna, Ingegerd Strömberg och Åke Svensson

1982

Arvid Mogren, Gösta Törnqvist, Allianssångarna.

1983

Lisa Andersson, Kathy och Inge Johannesson, Ingegerd Strömberg och Åke Svensson.

1984                    Lars-Göran Skogsén, Åke Svensson och Ingegerd Strömberg

1985

Sigvard Strömberg, Rickard Andila, Ingegerd Strömberg och Åke Svensson

1986

Herman Jonsson, Kila pensionärskör, Barnkör ledd av Eyglo Bäckström och Inga-Britt Johnsen

1987

Bo Johnsson, Bertil Rudh, Ingegerd Strömberg och Åke Svensson

1988

Eric och Barbro Högeryd, Linda Takman, Pia och Sandra Johansson

1989

Olof Kallin, Lisa Andersson, Stefan Hidénius, Glenn Antonsson

1990

Carin Sahlén Andersson, Glenn Antonsson, Rickard Andila

1991

Arvid Mogren, Karl-Erik Tellebo

1992

Henry Heder, Sunnebröderna

1993

Lennart Håkansson, Barbro Grunnan, Sonja Nyström

1994

Ivar Johansson, Göran och Yvonne Skoog samt Sara, Hanna, Noomi och Joel Skoog.

1995

Olof Kallin, Börje och Karin Danielsson (inomhus i Betania)

1996

Erland Johansson, Kurt och Henry Andersson

1997

Henning Nilsson, Lars och Louise Hellgren

1998

Tomas Seidal, Släktbandet

1999

Therese Lindh, Blandade Röster

2000

Therese Lindh, ungdomar

2001

Gösta Törnqvist, kretssångarna

2002

Lisa Andersson, Rodhe Andersson, Anna Haglund

2003

Henrik Olsson

2004

Lars-Göran Skogsén, flickorna Bäckström

2005

Ulf Ekängen, Emelie och Veronika Bäckström

2006

Sven Toremark, Malin Stenson, Veronika Bäckström

2007

Willem Hessel, Gösta Törnqvist, Karin Andersson, Monika Eriksson

2008

Jan Piscator, Kila kyrkokör

2009

Peter Landälv, Karin Andersson, Veronika Bäckström

2010

Lennart Staaf, Karin Andersson, sångare

2011

Erik Johansson, Erland Hagegård, Karin Andersson

2012

Gösta Törnqvist, sångare

2013

Emanuel Georgsson

2014

Mikael Landgren, Veronika Bäckström, Magnus Liljeqvist

2015

Gösta Törnqvist, Henrik Olsson

2016

Stig Axelsson, Anna Mårtensson Haglund, Rodhe och Evelina Andersson

2017

Elin Lycklund, Marie, Emelie och Julia Bäckström (inomhus i Betania).

2018

Elias Tranefeldt, Veronika Bäckström, Carina Göthberg (vid Kvarnbråten).

Kila missionsförsamling

Historik skriven av Carl-Johan Ivarsson till 110-årsjubileet i september 1992.

En fri församling bildas

Året 1878 är en brytpunkt i väckelserörelsens historia. Då splittrades Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och Svenska Missionsförbundet bildades där P. P. Waldenström och E. J. Ekman kom att stå i spetsen. Värmlands Ansgariiförening lämnade också EFS med sina missionsföreningar, och anslöt sig till det nybildade SMF. Den förening som fanns i denna bygd hette Gillberga missionsförening. Flertalet av denna förenings medlemmar önskade kvarstå i EFS och föreningen gick därför ur Ansgariiföreningen ca 1880. 1877 gick en stor väckelse fram i bygden med missionsföreningens predikant Engström som det synliga redskapet. Engström kom dock senare att sluta sin tjänst p. g. a. skilda meningar i vissa lärofrågor.

En mindre skara ”waldenströmskt” sinnade fanns emellertid i Kila, och de beslutade sig för att bilda en fri församling. Det finns flera versioner av denna händelse. I tidigare jubileumsberättelser, som går tillbaka till den grundliga 50-årsberättelse Johan Lindström skrev 1932 konstituerades församlingen vid ett möte i Östensbyn hösten 1882 av 10 personer. Lindströms källor var då de enda två kvarlevande medlemmarna från denna tid, nämligen syskonen Matilda Andersson, Kråkbråten, och August Svensson, Hökelund. Enligt en annan av de deltagande, J. G. Johansson, som skrivit ner sina minnen om församlingsbildandet, skulle det ha skett 1883 i Hökelund. Det skulle ha föregåtts av ett möte i Nysäters skolhus med Gillberga missionsförening där man hade haft olika uppfattningar om Bibelns ord om Guds församling och Guds folks rättigheter i den kristna församlingen. Medlemsantalet uppges till ”omkr. 17”.

Gustaf Andersson uppger att församlingen bildades på sommaren 1882 i Hökelund av 8 män och 4 kvinnor, som beslutade sig för att bilda en församling ”….att undervisa, hjälpa och stödja varandra enligt Herrens ord samt bedriva missionsverksamhet efter en nåd och gåva Herren givit. ” I nästa möte, som hölls i Östensbyn hos Anders och Lovisa Andersson skall Herrens Heliga Nattvard ha firats. Detta till stor glädje särskilt för de som för sitt samvetes skull ej kunnat delta i Svenska kyrkans nattvardsfirande. Där skulle också Olof Olsson, Tängelsrud, ha valts till församlingsföreståndare. En broder från Tveta friförsamling skall ha varit nattvardstjänare vid detta tillfälle. I andra jubileumsberättelser, den första är 70-årsberättelsen, anges ett exakt datum för bildandet, nämligen den 19 oktober 1882, utan angivande av någon källa. Vid församlingens bildande antogs genast stadgar, enligt J. G. Johansson. Församlingsmöte skulle hållas tredje söndagen i varje månad och nattvardsfirande en söndag varannan månad. Det är oklart hur länge dessa stadgar var i kraft, men 1911 antogs nya stadgar som skulle komma att gälla ända till 1990, om än med smärre ändringar. I Värmlands Ansgariiförenings årsböcker står församlingen omnämnd för första gången 1883. 1884 hade den 27 medlemmar och gav 30 kronor till Ansgariiföreningen i anslag. Enligt statistik från SMF:s expedition skall församlingen ha bildats 1883 och hade då 26 medlemmar.

När bildades egentligen församlingen?

Som lätt kan förstås är uppgifterna ganska förvirrande. Om man skall försöka sig på att dra några slutsatser får det bli att församlingen otvivelaktigt existerade 1883. Jag tror själv att församlingen bildats detta år. Det som talar för detta är det långa tidsavståndet till de utsagor som gavs inför 50-årsjubiléet. J. G. Johanssons nedskrivna ”vittnesmål” verkar också vara skrivet ganska tidigt av själva papperet att döma. Hur många medlemmar var då med och bildade församlingen? Den frågan är svårare att ge ett bestämt svar på. Närvarande vid det första mötet (var det nu hölls?) verkar ca 10 personer har varit, men kanske anslöt sig 15 st. senare under året? Härom kan vi spekulera, men eftersom inga källor nämner något om detta, kan frågan aldrig klart besvaras.

Missionshusbygge

När församlingen bildades hade den helt naturligt ingen egen lokal att samlas i utan mötena hölls i församlingsmedlemmarnas hem, bl.a. hos Anders och Lovisa Andersson i Östensbyn och i Hökelund. Detta visade sig dock bli alltmer ogörligt, och missionsvännerna beslutade sig för att bygga ett eget missionshus. Detta skedde 1892 eller 1893 (troligast det senare årtalet). Tomtmarken inköptes av Johannes Olsson på Kron i Torstensbyn. Sten till grunden framkördes under våren av missionsvännerna, och grundläggningsarbetet utfördes av stenhuggaren och grundläggaren Johannes Kruse, Bolet. Byggnadsarbetet leddes av ovannämnde Johannes Olsson, Kron. Det mesta av timret skänktes av missionsvännerna och vänner till församlingen.

En stor del av inredningsarbetet gjordes av Karl Takman, Västra Takene. Det nya gudshuset kunde tas i bruk redan på hösten samma år som bygget startat och missionsauktion kunde hållas där. Missionsauktion har det sedan hållits i missionshuset varje höst sedan dess.

Det nya missionshuset, kallat Torstensbyns missionshus, var ännu inte helt färdigt vid denna tid. Stockarna låg ännu bara, men sommaren 1908 brädfodrades och målades missionshuset utvändigt, och 1910 målades det invändigt. Missionshuset omfattade i sitt färdiga skick en större sal med läktare och under den kök och ett mindre rum. Missionsförsamlingens medlemmar har till största delen genom årens lopp haft sin geografiska hemvist i den nordvästra delen av Kila socken.

Detta är tydligt redan i den äldsta bevarade matrikeln från 1896. Den omfattar omkring 25 namn. Det är svårt att avgöra hur många som var med 1896 ty matrikeln har senare utökats. Några medlemmar var bosatta i södra delen av Gillberga socken. En del kilabor bosatta i östra eller sydvästra delarna av socknen har tillhört Säffle eller Tveta missionsförsamlingar.

Under dessa tidiga år fick församlingen ofta besök av Ansgariiföreningens predikanter: Carl Johan Nyvall, Carl Fredrik Kjellin, P. Lundmark, J. Erixon, A. V. Pettersson och Enoch Olsson med flera. I slutet av 1880-talet inledde Julius Johansson från Huggenäs en lång verksamhetsperiod i Kila. Han kan anses som församlingens förste ”riktige” predikant, eftersom han hade ett visst antal predikodagar varje år i Kila. Detta höll han på med ända till slutet av 1920-talet.

Den i Huggenäs födde J. E. Bodin bosatte sig 1896 på Östra Ekebacken i Djupviken efter ett äventyrligt predikantliv i USA. Han trädde i Värmlands Ansgariiförenings tjänst som resepredikant och predikade i Kila i mån av tid. Han var välkänd för sina långa predikningar, ity han aldrig predikade kortare än två timmar. J. E. Bodin begärde utträde ur församlingen på egen begäran 1916 och anslöt sig till Säffle missionsförsamling, p. g. a. den långa resvägen till Torstensbyn. Han gick ur tiden 1928, 74 år gammal och är begraven på Kila kyrkogård.

Årsmötet 1901 inleder den äldsta bevarade protokollsboken. Där utsågs Karl Wåhl, Norra Höke till söndagsskolföreståndare. Söndagsskola fanns i Kila sedan 1860-talet, då i missionsföreningens regi. Karl Wåhl var söndagsskolföreståndare till 1914.

Ungdomsförening bildas

På 1910-talet förekommer namnet August Larsson flitigt i församlingens protokoll. Han var under en period bosatt på Törnemon i Smedbyn och sedan i Åmål. 1916 flyttade han till Trollhättan och var där grosshandlare. Under denna tid inträffar flera intressanta händelser. Den 30 mars 1911 samlades 20 personer i missionshuset för att bilda en ungdomsförening. Alla var dock inte vad vi kallar för ungdomar, äldst var August Svensson som var född 1850. Till ordförande valdes August Larsson, Smedbyn och övriga styrelseledamöter blev Gustaf Andersson, Kråkbråten, vice ordförande, Albin Johansson, Norra Höke, sekreterare, N. A. Olsson, Lövenborg, vice sekreterare och Alma Svensson, Hökelund, kassör. Föreningens namn blev Kila Kristliga Ungdomsförening. Ungdomsföreningens stadgar antogs den 13 maj 1911.

1912 gjordes en mindre ombyggnad av missionshuset, då rummet under läktaren togs bort. Som ett kuriosum kan nämnas, att till återinvigningen av det nyrenoverade missionshuset inköptes bröd för 7:50, 5 kg bitsocker samt kaffe efter behov. 1915 valdes revisorer av församlingens ekonomi och förvaltning för första gången. Samma år avled Gustaf Andersson, Kråkbråten, en av de som varit med vid församlingens grundande. Han blev frälst i den stora väckelsen 1877 och hade varit både ordförande, sekreterare och föreståndare under olika perioder.

Vid årsskiftet 1915-16 var ett förslag uppe om att kalla gemensam predikant med Tveta, men sommaren 1916 beslutades att bordlägga frågan så länge församlingen har Julius Johansson. 1919 beslutades dock att kalla gemensam predikant, men senare meddelas i protokollen att den kallade predikanten avböjt. Samma år indrogs elektriskt ljus i missionshuset, och elleveranserna ombesörjdes av Kila Elektriska Distributionsförening. Värmekälla i missionshuset var en kamin som stod i ett hörn där besökarna vintertid gärna satte sig för att ”tina”.

Vid årsmötet 1922 valdes Gunnar Johansson, Västra Takene, till ny ordförande efter sin far J. G. Johansson. Gunnar Johansson var vid detta tillfälle endast 25 år och höll i ordförandeklubban till 1963, alltså i 41 år. Under 1920-talet verkade Tveta friförsamlings predikanter F. Hassel och Viktor Vellskog i Kila under några korta tidsperioder. Kunskapen om församlingens tidigaste historia tycks vid denna tid ha varit begränsad. I ett protokoll från 1926 uppdras åt Gunnar Johansson att utforska tid och år då Kila friförsamling bildades.1929 kom predikantfrågan att lösas på ett mera permanent sätt. Då antog Johan Lindström från Grava Kila och Tveta friförsamlingars kallelse och nu inträdde en händelserik period i församlingens historia.

Väckelseelden faller!

I november 1929 inledde Ernst Raimer och Johan Lindström en mötesserie. Då inträffade något som många troget väntat på i många år. Den största väckelsen under församlingens historia kom. 1930-talet blev en skördetid för församlingen. 1930 var medlemsantalet 34, och under det kommande decenniet intogs 38 personer i församlingen, de flesta på bekännelse av sin kristna tro. Den 10 november 1929 beslutade församlingen att om och tillbygga missionshuset och en byggnadskommitté valdes bestående av N. A. Olsson, Lövenborg, sammankallande, Gunnar Johansson, Västra Takene, Anders Jansson, Myrås, Johan Larsson, Smedbyn och Pontus Pettersson, Tängelsrud. När den sistnämnde avled invaldes pastor Johan Lindström.

Efter en studieresa till Skåre nyrenoverade missionshus bestämdes att missionshuset skulle tillbyggas med en mindre sal och kök i nedre våningen och vaktmästarbostad om ett rum och kök i den övre våningen. Grunden för tillbygget lades den 23 april 1930. Under byggnadstiden hölls mötena på Mellangården, Smedbyn (nu von Echstedtska gården), som innehades av två församlingsmedlemmar, Gunnar Johansson och Anders Jansson. Invigningsfest i det omgestaltade missionshuset hölls den 6 december 1931. Medverkade gjorde bl. a. C. W. Gillén, Einar Tärne och Tvetatrion. Även den stora salen hade förändrats genom att läktaren tagits bort och estraden helt byggts om.

Ända från missionshusets första början till 1912 var Johan Eriksson, Tängelsrud, missionshusets vaktmästare. Han avsade sig sin syssla p. g. a. avtagande syn. Under 20 års tid fanns ingen särskild vaktmästare utan medlemmarna skötte själva denna syssla. 1932 beslöts att tjänsten skulle utannonserats och senare under samma år flyttade makarna Ernst W. och Ida Borge in i den nya vaktmästarbostaden.

Den 16 juli 1929 bildades en juniorförening med pastor Johan Lindström som ledare. I november 1932 firades församlingens 50-årsjubileum. Under denna tid bedrev församlingen söndagsskolverksamhet i Norra Ed. Detta upphörde 1937. Vid årsmötet samma år beslutades att församlingens namn skulle ändras till Kila missionsförsamling. Beteckningen friförsamling ansågs ha tjänat ut. Den 1 november 1937 flyttade Johan Lindström till Valla. Återigen beslutade församlingen att gemensamt med Tveta kalla pastor. Följande år tillträdde Verner Andersson (senare Anneborg) denna tjänst.

Under de följande krigsåren förrycktes församlingens verksamhet av inkallelser och dylikt. Fr. o. m. 1942 utbetalas ett särskilt dyrtidstillägg till pastor.

Vid församlingens 60-årsjubileum 1942 medverkade distriktsföreståndare Josef Rydhe. Pastor Andersson sammanställde en minnesskrift. Följande år flyttade han till Mustadfors. Efter ca 1 års vakans fick Tveta och Kila missionsförsamlingar en ny pastor i juli 1944 då O. R. (Olof Richard) Otz från Sollerön antog församlingarnas kallelse. Otz stannade till 1948 då han flyttade till Delsbo. 1949 vidtogs några mindre förändringar i lilla salen. Samma år kom pastor Hilding Aurén till Tveta och Kila. Han stannade till 1952 då han antog tjänst som juniorsekreterare i Skåne-Blekinges distrikt. Aurén blev senare präst i Svenska kyrkan och kyrkoherde i Stora Kils pastorat.

skanna0081
Torstensbyns missionshus vid 50-årsjubileum för SMU-ungdomsförneningen. Foto: Erik Pettersson.

Från början av 1950-talet hjälpte Kila missionsförsamling den lilla Häljebols missionsförsamling med mötesverksamhet, ungdomsarbete och söndagsskola. En juniorförening vid namn ”Stjärnan” startades, men störst framgång fick söndagsskolarbetet som bedrevs ända till 1981, med Torsten Larsson, Ruth Pettersson och Arnold Ivarsson som föreståndare i nämnd tidsordning.

Vid församlingens 70-årsjubileum 1952 var Johan Lindström, Johan Gustafsson, Ernst Raimer och Viktor Johansson talare. Johan Gustafsson var SMF:s missionsföreståndare 1944-54 var född och uppvuxen i Esbjörbyn, Långserud. Redan 1912 hade han varit talare på ett ungdomsmöte anordnat av Kila Kristliga Ungdomsförening. Ernst Raimer från Sandbol och Viktor Johansson från Västra Takene blev pastorer i SMF.

Viktor Johansson var f. ö. en äldre bror till församlingens mångårige ordförande Gunnar Johansson. Under åren 1952-54 hade församlingen ingen fast anställd pastor, men 1954 erbjöd Långseruds missionsförsamling del i pastor i Sven Ahlerups tjänst.

Han hade varit pastor där sedan 1952. Under Ahlerups tid fick sången en stor plats i församlingens liv, både genom solosång och musikförening.

Redan under August Larssons tid hade en sångkör bildats. Den lades ned senare p. g. a. sångarbrist. Pastor Johan Lindström väckte nytt liv i sångintresset och 1929 återuppstod kören. Den upphörde i slutet av 1930-talet. Istället verkade en musikförening, men denna är nedlagd sedan åtskilliga år tillbaka. 1955 bildades Kila Missionsförsamlings Minnesfond som genom åren tagit emot många bidrag i samband med församlingsmedlemmars och andras frånfälle. Många är de i Kilabygden som fått en hälsning från församlingen genom minnesfonden i samband med utdelningen av julblommor till äldre och sjuka. 1957 blev Kila Kristliga Ungdomsförening SMU i Kila i samband med riksomorganisationen av missionsförbundets ungdomsarbete. Sven Ahlerup slutade sin tjänst i Kila och Långserud i augusti 1958 och flyttade till Piteå. Ny pastor blev Einar Sköld, tidigare i Lungsund. Han tillträdde tjänsten 1959.

Samma år inleddes en diskussion om missionshusets framtid. Olika förslag framfördes, bl. a. att bygga helt nytt på andra sidan vägen. Slutligen blev det dock så, att missionshuset byggdes till ännu en gång. Resultatet blev hall, ungdomslokaler och toaletter i källaren. Förändringar vidtogs också i stora salen, där bl. a. lilla rummet bredvid estraden togs bort. Byggnadskommittén utgjordes av John Johansson, Hallerud, sammankallande, Ingeborg Svensson, Hökelund, Erik Pettersson, Tängelsrud, Robert Pettersson, Västra Takene och pastor Einar Sköld. Arkitekt var Janne Feldt, Karlstad. Feldt har ritat åtskilliga kyrkor i Värmland och annorstädes.

1962 återinvigdes missionshuset i samband med församlingens 80-årsjubileum. Medverkade gjorde bl. a. Viktor Johansson och dåvarande distriktssekreteraren John-Åke Ericson. 1961 flyttade missionshusets vaktmästare Ida och Ernst Borge till ålderdomshemmet Kilagården efter 29 som bosatta i missionshuset. Vid årsmötet 1963 avgick Gunnar Johansson från ordförandeposten. Ny ordförande blev John Johansson, Hallerud. På hösten 1964 slutade pastor Sköld sin tjänst och övergick till annan gärning. Förhandlingar fördes med Säffle missionsförsamling om del i den ungdomspastor de tänkt anställa. Dessa planer förverkligades inte, så Kila missionsförsamling stod de följande 13 åren utan fast pastor. Istället fick man lita till tillresande predikanter. Åren 1968-70 var Ragna Åhslund missionshusets vaktmästare. 1971 bekläddes den äldre den av missionshuset med plåt, visserligen underhållsfritt, men kanske inte helt estetiskt bra, eftersom den nyare delen var och fortfarande är brädfodrad.

Vid årsmötet 1971 blev Albert Larsson, Västra Takene, församlingens ordförande. Hösten 1972 firades 90-årsjubileum där dåvarande distriktsföreståndaren Bertil Nordenstig var en av de medverkande. Under 1970-talet upphörde både juniorverksamheten i söndagsskolan i Torstensbyn. Hösten 1977 fick församlingen del av Svanskogs missionsförsamlings pastorstjänst tillsammans med Mo och Långseruds missionsförsamlingar. Hilding Bjälvestrand innehade denna tjänst sedan 1975.

I oktober 1982 firades församlingens 100-årsjubileum i dagarna två med tidigare pastorer och distriktsföreståndare Ingemar Nilsson som talare. Samma år blev Helmer Karlsson, Östensbyn, församlingens ordförande. I mars 1983 flyttade Bjälvestrand till Horndal i Dalarna. I augusti samma år anställdes Hans Mannegren som vakanspastor i pastorskretsen.

Mellan 1975-89 var söndagsskolan i Torstensbyn vilande p. g. a. för litet barnantal. Hösten 1989 nystartades verksamheten och har nu ett tiotal barn i två grupper med Börje Danielsson som föreståndare och Arnold Ivarsson och Karin Danielsson som medhjälpare. 1987 fick församlingen en stor testamentsgåva bl. a. bestående av en bostadsfastighet intill missionshuset efter församlingsmedlemmen Erik Pettersson. Lösöret såldes på en auktion i juli 1987 där behållningen gick till SMF:s ambulansflyg i Zaïre. Församlingen beslutade att inte sälja fastigheten utan hyra ut den. Hyresgäster är familjen Karin och Börje Danielsson.

1988 slutade Hans Mannegren och efter en kort vkanastid blev makarna Zensy och Erik Fredriksson pastorer i Svanskog, Långserud, Kila och Mo missionsförsamlingar. Under de senare åren har missionshuset fått högtalaranläggning och köket har renoverats. För söndagsskolans behov har rummet i källaren iordninggjorts. Vid 110-årsjubileet har församlingen 28 medlemmar.

Ordförande:

Gustaf Andersson, Kråkbråten                                                      1883-1886, 1895-1900

August Svensson, Hökelund                                                          1888-1890

Anders Andersson, Lillerud                                                            1891-1894

Karl Takman, Södra Höke                                                                1901-1911

J. G. Johansson, Västra Takene                                                      1912-1921

Gunnar Johansson, Västra Takene                                                1922-1962

John Johansson, Hallerud                                                                1963-1970

Albert Larsson, Västra Takene                                                        1971-1981

Helmer Karlsson, Östensbyn                                                           1982-

Sekreterare:

Gustaf Andersson, Kråkbråten                                                      1901-1911

Gunnar Johansson, Västra Takene                                               1919-1921

Linnea Svensson, Hökelund                                                            1922-1925

Axel Andersson, Kråkbråten                                                           1926-1940

Albert Larsson, Västra Takene                                                        1941-1970

Helmer Karlsson, Östensbyn                                                           1971-1981

Kerstin Ivarsson, Västra Takene                                                    1982-

Kassör

A. Pettersson                                                                                        1885

August Svensson, Hökelund                                                           1901-1920

N. A. Olsson, Lövenborg                                                                   1921-1933

Ragnar Svensson, Hökelund                                                            1933-1974

Ragnar Pettersson, Tängelsrud                                                      1974-1975

Samuel Larsson, Västra Smedbyn                                                 1975-1987

Arnold Ivarsson, Västra Takene                                                     1988-

Föreståndare

Olof Olsson, Tängelsrud                                                                    1883-1895

Johan Eriksson, Tängelsrud                                                              1896-1898

Karl Wåhl, Hallerud                                                                             1899-1905

Gustaf Andersson, Kråkbråten                                                        1906-1915

Ernst Håkansson, Lillerud                                                                 1916-1930, 1938

Axel Andersson, Kråkbråten                                                            1949, 1953-1954

Albert Larsson, Västra Takene                                                        1965, 1971-1977

John Johansson, Hallerud                                                                 1966-1970

Annars = pastor

Pastor:

Johan Lindström                                                                                   1929-1937

Verner Andersson (Anneborg)                                                         1938-1943

O. R. Otz                                                                                                   1944-1948

Hilding Aurén                                                                                         1949-1952

Sven Ahlerup                                                                                          1954-1958

Einar Sköld                                                                                              1959-1964

Hilding Bjälvestrand                                                                            1977-1983

Hans Mannegren                                                                                  1983-1988

Zensy Fredriksson                                                                                1988-1993

Erik Fredriksson                                                                                    1988-1992

Knöstads missionshus i Kila

Ur boken Knöstads hemman i Kila socken (2001), utgiven av Kila Östra Bygdegårdsförenings forskargrupp.

Missionshuset i Knöstad var beläget invid byavägen mellan Hagen och Björkeberga. Många av dagens kilabor vet inte ens att det har funnits, medan andra minns det i dess förfallna skick under senare år. Men missionshuset hade också haft en glansperiod! Det  byggdes 1911 och ägdes av Östra Kila evangelisk-lutherska missionsförening. Som stomme i byggnaden användes uthus från torpet Bjurtjärn under Ström. Föreningen var ansluten till Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, en rörelse inom Svenska Kyrkan som 1911 bröt sig ur den äldre Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen efter en strid kring bibelsynen, där utbrytarna företrädde en mer konservativ inriktning. I östra delen av Kila fanns ytterligare ett missionshus tillhörande Bibeltrogna Vänner, nämligen Ängens f. d. skola i Kärrholmen. Om det har vi skrivit i häftet om Kärrholmen i denna serie. Missionsvännerna anordnade också tältmöten vid Bockerud i Djupviken. Ur Östra Kila evangelisk-lutherska missionsförenings stadgar kan citeras följande.

§ 1. Evangeliska Lutherska bekännelsen sådan den är uttalad i den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, som är vår lutherska kyrkas bekännelse och framställandet av Guds ord i gamla och nya testamentet såsom doktor Martin Luther framställt både med afseende på ordet och sakramenten med ledning och anslutning till C. O. Roseni skrifter.

§ 2. De män eller kvinnor tillhörande denna förening, som i tro och lif och bekännelse vill värka enligt Guds ords och dessa stadgars lydelse, men den eller de som afvika derifrån enl. § 1 har förlorat all sin talan vid föreningens möten, och äger ingen rätt till föreningens egendom, äfven om den eller de kunna bevisa att de gifvit till denna egendom, men den eller de som vidblifver enl. § 1 disponerar egendomen till det ändamål dessa stadgar föreskrifva.

§ 3. Föreningens mål är att värka för själens eviga väl i sin omgifning samt så långt det är möjligt för inre missionen i vårt land, och bland hednafolken. (..)

§ 5. I föreningens hus får icke förekomma annat än Guds ords prädikan, enligt § 1, samt sådan försäljning och arbetsföreningar som föreningen anordnar. Ingen får uppträda som talare som icke i tro, och lif och bekännelse öfverensstämmer med § 1 i dessa stadgar.

§ 6. Dessa stadgar få icke förändras, det vill säga, de skola lyda till efterrättelse så länge föreningen finnes till.

§ 7. Skulle tiden blifva så ond, att icke en finnes kvar som vidblifver Guds ord och paragraf ett, så skall huset tillhöra det samfund som i tro och lif värkar för själars frälsning enligt § 1. I annat fall skall egendomen tillfalla fattiga barn inom Kila socken till dess beklädnad.

Olof Petter och Anna Jansson på Hagen skänkte tomten och andra ortsbor skänkte timmer och arbete, så att hela kostnaden inte blev mer än 800 kr. Föreningens första styrelse utgjordes av Carl Andersson, Ström, ordförande, A. Andersson, vice ordförande, Johan Nilsson, sekreterare, Emil Andersson, kassör samt ledamöterna Karl Olsson, Johannes Jansson och A. P. Olsson. Missionsföreningen blev lagfaren ägare till tomten via gåvobrev 1916. Vid invigningen predikade kapellpredikanten Carl-Axel Hasselrot från Borgvik.

Söndagen den 8 januari 1961 hölls 50-årsjubileum. Då medverkade kyrkoherde Holger Stornäs samt Bror Bengtsson och Verner Eliasson från Säffle. Eliasson var under många år resepredikant i Bibeltrogna Vänners tjänst. I jubiléet deltog också Pontus Olsson som under många år var en stöttepelare i verksamheten. Någon fast anställd predikant fanns aldrig, utan tillresande predikanter bereddes husrum på Hagen. Även kyrkoherdarna Sige och Stornäs predikade ibland i missionshuset.

I fonden bakom talarstolen hängde en fotografisk bild av skulptören Thorvaldsens berömda Kristusskulptur, som i original finns i Vor Frue Kirke i Köpenhamn. Fondtavlan finns numera i Torstensbyns missionshus. Missionshuset i Knöstad användes också som vallokal för Kila Östra valkrets till dess upphörande 1970.

I missionshuset fanns förutom stora salen också ett mindre rum och kök. Det användes när det var kaffeservering i missionshuset men också under en tid som bostad (se nedan).

Pontus Olsson avled på våren 1961 och så småningom ebbade predikoverksamheten i Knöstad alltmera ut. En kamin i stora salen exploderade vilket orsakade förödelse. Föreningen hade små resurser att reparera missionshuset, medlemsskaran tunnades ut och missionshuset förföll alltmer. Under många år stod det öde. 1998 såldes missionshuset, med fastighetsbeteckning Knöstad 1:32 till Nils-Ola Nilsson på Hagen som senare samma år lät riva det. Nils-Ola är barnbarns barn till Olof Petter och Anna Jansson som en gång skänkte marken.