Missionshussafari i Nordvärmland – del 1

 

Under de senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt en ny hobby – missionshussafari. Hur utövas då denna hobby? Förberedelserna får ofta börja med studier i minnesskrifter, bygdeböcker och arkiv. Ibland får man hjälp av en sökning på nätet eller genom att kontakta någon med lokalkännedom. Utrustad med karta, kamera och lämplig matsäck börjar sedan sökandet i fält. En del hus är lätta att upptäcka, andra får man fråga sig fram till. Färderna leder ofta till sevärda bygder som man missat tidigare när man färdats fram på de större vägstråken.  Den längsta turen i somras tog tre dagar och fick sin början i Gunnarskog med dokumenterande av missionshusen i Tvärud (byggt 1892) och Norra Treskog (1913) samt pingstvännernas bönesal Betania i Kolstan.

Av dessa är Tvärud i bruk och pingstvännerna har gått med i missionsförsamlingen – numera kallad Equmeniakyrkan Gunnarskog. Övriga lokaler i Gunnarskog får vi återkomma till i andra sammanhang, vår resa gick vidare till Bogen som är en av få socknar i Värmland som helt saknar missionshus. Bogens kyrka är dock värd ett besök.

Från Bogen tog vi vägen norrut mot Lekvattnet. Väl där fick vi söka efter missionshuset en stund, men eftersom vi hade foton att gå efter kom vi rätt. Utanför missionshuset från 1910-talet träffade vi Yvonne Johansson som just då var där för att förbereda för uthyrning. Inte bara fick vi se huset från insidan och sjunga en psalm, vi blev också hembjudna till Yvonnes hus i Fäbacken.

Yvonne berättade om församlingens arbete och jag fick en inbjudan komma tillbaka för att medverka vid tillfälle. Styrkta av smörgås, en underbar utsikt och vägbeskrivning for vi vidare till nästa missionshus, Torpberg i Östmarks socken. Torpberg var en helt ny bekantskap för oss, men vägbeskrivningen var perfekt och vi nådde fram. Här ordnas ibland sommargudstjänster av Östmarks församling. Förutom Torpberg hade Östmarks missionsförsamling också missionshus i Lämbacken och Röjdåsen. Östmarks Evangelisk-Lutherska missionsförening tillhörig Bibeltrogna Vänner tog 1912 över Sörmarks skola för att använda det till missionshus, numera är det privatbostad.

Via Nyskoga kyrka tog vi oss sedan fram till Södra Finnskoga missionsförsamlings missionshus i Falltorp byggt 1914 nära norska gränsen. Pingstförsamlingen Elim i Torsby byggde på 1940-talet ett kapell i Skråckarberget, Södra Finnskoga. Torleif Styffe nämner om att vid kraftverksutbyggnad i norra Värmland fanns ett 30-tal pingstvänner som bildade en egen församling. Vi återfann huset vid vårt besök där.

Efter vår tur genom västliga bygder i Nordvärmland fortsatte vi nu resan norrut i Klarälvdalen där vi såg Brattmon i Dalby byggt 1928 och Kärrbackstrand i Norra Finnskoga. I Brattmon huserar nu kooperativet Bracoop.

Utan framgång letade vi efter missionshuset i Båtstad som sedermera varit café under namnet Slink-in. Istället besökte vi ett annat slags ”tempel” – köpcentrat i Långflon innan vi reste in i Norge för övernattning i Trysil. Där fick vi med oss ett foto på Misjonshuset i Trysil.

Trysil

Det går alldeles utmärkt att kombinera missionshussafari med andra resmål och på denna resa blev det Idre, Särna och vasaloppsstartplatsen i Berga by. Längs vägen såg vi också brandbekämpande helikoptrar och tyska brandbilar. På vägen åter in i Värmland for vi förbi Sälenfjällen och fjällkyrkorna där samt bygget av flygplats i Rörbäcksnäs. När vi sedan for söderut längs Klarälven fick vi äntligen syn på Värmlands nordligaste missionshus, Båtstad i Norra Finnskoga. Det ligger strax söder om Höljes, strax innan vägen går över Klarälven. På plats i huset fanns Lizzy Larsson som en gång startat cafét och som fortfarande äger huset. Det hade tidigare varit byggt som skola i Höljes 1850. Sista fotot visar handlaren Knut-Erik Henriksson med fru och två av sina döttrar. Han var farmorsfar till Lizzys dotter Britta och lät märka upp stockarna, riva huset och uppföra det på den nuvarande platsen – en tidigare vältplan för flottningsvirke. Arvingarna till Henriksson skänkte huset till Norra Finnskoga missionsförsamling 1953 – sedan såldes det till Lizzy i början av 1960-talet och här drev hon café under tio somrar. Lizzy öppnade dörrarna för oss så vi fick ta oss en titt inomhus också, det är guld värt med dessa generösa människor vi har fått möta. Fortsättning följer i nästa del.

 

 

Fortsättning följer här.